MsBree

Jag har kommit fram till att vi kastar alldeles för mycket skräp & har därför beslutat att familjen numera är på "sop-bantning". Vissa saker kommer vi ju inte ifrån, det blir en hel del blöjor (testade ju tygblöjor, men Tor blev OLYCKLIG med stort O & skrek så att det hördes till månen så det projektet sket sig) men jag tänker att det finns andra områden som vi kan bättra oss på. Först ut, stör ihjäl mig på hur mycket gladpack jag använder. Jag inser ju att det fanns en tid då folk klarade sig alldeles utmärkt utan gladpack, men för mig har det blivit närmast en drog - varenda liten rest måste gladpackas in! Så när jag bestämde mig för att minska ner på konsumptionen kändes det lite som en omöjlig uppgift... men, nu har jag kommit på följande knep:

 

1) Vi sitter på ett gäng sånna här glas skålar, fungerar utmärkt för rester

2) För något år sen fick jag ett gäng ark abeego - bara att värma upp vaxet med händerna, forma efter skålen & så är det nästan som gladpack fast du kan diska upp det & använda gång på gång. Måste använda mer!

3) & så kanske det lättaste knepet av alla (som jag skämdes lite för att jag inte kommit på tidigare): lägg ett fat över skålen

 

Det har blivit betydligt bättre, men jag är fortfarande inte redo att kasta ut gladpacken alldeles. Så har ni fler tips på gladpacksbantning så är de väldigt välkomna!

 

 

Första kvällen med första hjälpen träning & även om mycket av det är repetition så känns det skönt att gå över det hela igen. Hade önskat att det varit lite mer baby/barn-specifikt, men förhoppningsvis täckter vi det imorgon. I vilket fall, hela eventet organiseras av en bekant till mig (E) samt en instruktör från Röda Korset. Innan vi satte igång med kursmaterialet frågade vår instruktör om någon av oss varit certifierade tidigare. Berättade att jag tog en kurs i wilderness first aid 2012 & den omedelbara reaktionen från E är "Everybody, just so that it makes sense, Ida's from Sweden so that's why she had to learn that type of first aid".

 

Alltså... Ja, gemene norrlänning har väl ett bättre hum om hur man ska överleva än vad många kanadensare har - men SÅ himla off the grid befinner sig ju inte Sverige att det känns aktuellt för HELA landet att satsa på wilderness första hjälpen istället för den gamla vanliga sorten. Jag bara "Um, eller så var det för att vi höll på & klättrade en massa"... Men men, i fall att någon av er bloggläsare hemma i Swea känner för att ta en första hjälpen kurs - kan vara läge att signa upp för en som täcker lite tuffare, mer out back, förhållanden!

Nu på fredag kommer en av mina bästa vänner här i Guelph (vågar inte skriva ut hennes namn bara utifall att) att förlova sig & jag är så himla glad för hennes skull. Har vetat det i cirka en vecka nu & håller lite smått på att explodera - förlovningar är ju bara så otroligt härliga! En liten del av mig önskar dock att hennes kille inte berättat det för mig, för herreguuud så nervös jag är för att jag ska råka försäga mig! I vilket fall, funderade tillbaka på när Paul friade till mig & kom ihåg hur mycket jag önskade att jag hade haft fina naglar när alla ville titta på min ring. Så nu har jag sceamat lite & lyckats få med mig henne på manikyr på torsdag. 

 

Sen hoppas jag att vi kan fira henne när vi träffas för vår craft group nästa vecka. Vet inte exakt vad vi ska hitta på, men bubbel känns som ett måste. Vad hade ni gjort som överraskning i fall att någon av era vänner förlovat sig? Behöver tips!

Tomten kom ju inte med någon snö i år heller (suck), men idag var det i alla fall så pass kallt att det kändes OK att inviga mina julklappsstrumpor som jag fick av farmor. För knähöga stickade strumpor känns lite mer som -2 väder än +12, som var skillnaden mellan idag & julafton.

I sann "Men vi har ju ett barn nu, så då kan vi gå helt bananas på att samla ihop vuxenpoäng" anda tryckte vi upp ett gäng julkort med Tor på. Alltså... det är så där vuxet att jag nästan dör en smula... Men, men, nu låtsas vi att 100% av mig tycker att det är en rakt igenom opinsam idé & fortsätter med historien. Jag skrev duktigt ihop alla mina 20-nått vykort, väntade ett par dagar på att Paul skulle få ihop sina tre & gav sen upp & förklarade att vi helt enkelt får skicka iväg mina först & så är det upp till honom att se till att de där tre Kanada-korten kommer iväg. Låter helt rimligt, eller hur? Um, jag tycker ju det. Vad jag däremot tycker är helt ORIMLIGT är det faktum att Canada Post har slut på internationella frimärken. På obestämd tid... Så här, posten har ett jobb - att se till så att post tar sig från punkt A till punkt B. Då kan man ju tycka att de borde ha räknat ut att det blir lite större tryck kring jul & sett till så att det fanns x-antal fler frimärken att tillgå. Men inte. Åh jag blir så trött! Så nu kommer vi att få jaga runt på alla lokala små postkontor i hopp om att någon av dem sitter på en liten bunt som vi kan roffa åt oss. Eller typ vänta med att skicka dem tills dess att jag kan åka till Sverige igen & där dela ut dem för hand, det kan hända att det är ett snabbare alternativ.

 

& så avslutar vi med ett julkort som faktiskt gjorde mig glad! Kommer ni ihåg den lilla tanten som bodde en gata bort som gav oss en massa möbler i våras? Well, hon kommer i alla fall ihåg oss & skickade ett supersött egentillverkat julkort:

Jaaa... Det är ju ingen idé att ljuga & säga att vi har det speciellt festligt här hemma just nu. Både Paul & jag är fortfarande helt slutkörda efter magsjukan & så pajade Pauls rygg på det. Blev ett åka in till akuten igårnatt & sätta en extra stor nål muskelavslappnande i skinkan & nu går han på smärstillande nog för att knocka en häst. Lägg till kass nattsömn för oss båda på det & nerverna ligger på ytan & minsta lilla gör att allt känna JÄTTEJOBBIGT. Började gråta i bilen på vägen hem från apoteket idag när Tor började gråta. Fixade liksom inte oljudet, det bara skar i huvudet på mig.

 

Nu sover i alla fall lillen & vi har båda påtat i oss lite pasta, vilket är första gången sen i onsdags som vi båda fixar att ta oss halvvägs igenom någon form av middag. Så jag tänker att det här får vara vändpunkten, att det helt enkelt bara måste bli bättre från & med nu. Men vill ni hålla en tumme eller två för att det ska bli så så får ni gärna göra det... För det känns hemskt jobbigt om det ska fortsätta så här eländigt.

I tisdags när Tor & jag var i lägenheten & målade träffade vi en annan mamma & hennes 1.5-åring som också var där & hjälpte till. Hennes lilla son hade ett namn som varit mindre lyckat i Sverige - Galen... & galet har det varit här hemma sen vi såg dem. Visade sig nämligen att Galen bar på maginfluensan från helvetet. Så det har varit missär här i huset de senaste dagarna. Det började med Tor & sen blev jag sjuk natten mot torsdag. Igår var jag så dålig att jag bara sov mig igenom hela dagen. Lyckades ta mig upp vid fyra för att äta lite gröt, men det var ungefär det hela. Dessutom blev jag yr när jag var uppe & föll lite & slog i huvudet så pass att det började blöda rätt rejält. Som sagt, missär, & nu har Paul åkt på skiten. Plus att han dessutom gjort illa ryggen igen. Vi hade massa roliga planer inför helgen, men nu vette tusan om vi ens kommer ut ur huset för att handla mat. Suck, det är sånna här dagar det känns extra jobbigt att man inte har sina nära & kära runt knuten. Hade liksom varit så fantastiskt om något satt lite soppa på trappen... Men, men, får väl vara glad för att vi inte åkte på den värsta smällen precis samtidigt så att det i alla fall finns någon som är nog pigg för att hålla lite koll på Tor!

Vi hängde på telefonen imorse tills vi fick tag på en immigrations-anställd & TACK & LOV så är min ansökan fortfarande aktiv. Herregud vilken lättnad! Nu är planen att kopiera upp precis alla papper som jag fått från kliniken jag gjorde undersökningen hos, skicka in hela bunten & så tar immigrationen hand om kontakten med kliniken. Så otroligt skönt. Vi firade med chai på Starbucks.

 

Resten av dagen har gått i "fixa huset" anda. Paul tog nämligen en semesterdag & jäklar vad vi fått saker gjort. Mer gipsväggar upp, spackel-fest, mer plank på plats, bakat, städat, tvättat, sorterat... Kan inte komma ihåg sist vi var så här effektiva! Vilket till viss del beror på att vi fick en hel timme barnfritt! Sarah var supergullig & tog Tor en stund på eftermiddagen & jäklar vad vi utnyttjade de 60 minuterna till max! Folk säger att mammor är mer effektiva, men jag tror att det gäller föräldrar rent generellt. Ge oss 15 minuter utan en liten illskrikande apa som hänger i byxgrenen & det finns liksom ingen hejd på vad man hinner med! Hur Tor tog hela bortlämnandet? Jo men han höll god min i precis en timme & sen när vi kom innanför dörren brast det totalt för kotten. Antar att det var först då som poletten verkligen föll ner, att vi LÄMNAT honom... Det gick dock över fort, redan innan vi rullat ut från uppfarten satt han & småfnissade för sig själv i bilstolen & övade på att säga "titta!".

Vi hade en mindre lyckad dag i torsdags... Det började i & för sig bra med att hela familjen tog sig iväg ut ur huset tidigt nog för att ta sig in i tid till mitt morgonmöte i Toronto. Jag var trött men skönt nog inte speciellt nervös inför min intervju - det blir väl lätt så när det känns helt OK om man inte skulle få jobbet. Vilket jag inte heller tror att jag kommer att få. Det hade kört ihop sig på kontoret den morgonen, så han som intervjuade mig var även tvungen att sköta det ordinarie arbetet. Vilket ledde till att han frågade mig en fråga & en mening in på svaret var han tvungen att springa iväg & fixa med något annat - gång på gång. Blir lätt att man tappar tråden i en sån situation, så mina svar belv rätt hattiga känner jag. Oh well, som sagt, blir det inte av så fortsätter jag ju bara att vara hemma med Tor & behöver inte oroa mig för barnomsorg (vilket verkligen är något att oroa sig för här).

 

Men när intervjun var avklarad... ja då gick det nedåt rätt snabbt. Mötte upp Paul & Tor & knatade ner till vår bil. Som inte stod där Paul ställt den. RÖV. När ens bil försvinner bara så där i Toronto ringer man ett nummer & frågar vart de bärgat den, men den här gången fick vi höra att den inte registrerats som bärgad. Nu visade det sig tillslut att så var fallet ändå, men i två timmar trodde alla inblandade att den var stulen - med bilbarnstol & skötväska i. Naturligtvis sammanföll allt detta med att Tor var övertrött, hungrig & bajsade på sig. STRESSEN. Tillslut fick vi tillbaka bilen & $200 fattigare avrundade vi vårt Toronto-äventyr med en lungröntgen för min del (för immigrationen).

 

Var länge sen jag var så glad över att få komma HEM som vad jag var när vi körde in på uppfarten. Känns liiite som om det kan få dröja till nästa år innan vi åker in till Toronto igen. Bara det då att vi ska dit redan nu i eftermiddag. Matt & Megha har nämligen bjudit in oss på Thanksgiving middag. Matt är ju från USA & vanligtvis åker de hem tills hans föräldrar i Michigan över Thanksgivinghelgen, men nu sitter även de fast här på grund av immigrationsrelaterade frågor. Eftersom jag till 100% kan relatera till hur surt det känns att typ aldrig få åka hem så blir det alltså en dagstur in igen - vi måste ju skåla för allt utom just kanadas immigrationsverk!

Idag sa jag något till Paul som jag verkligen inte vill säga, nämligen att jag är glad att vi bor här - Europa skrämmer mig för mycket. Det tar fysiskt emot att säga något sånt. Sverige & kontinenten är ju det jag vuxit upp med. Hemma. Vant. Tryggt. Men något har hänt det senaste åren som gjort att det där sakta bleknat & förvandlats till något som gör mig rädd. Tror att det började med Sverige Demokraternas framgångar & sen tog det lite mer fart i & med Rysslands agerande i Ukraina. Lägg på allt annat - terrorattacker, tältläger, tårgas mot flyktingar, stängda gränser, utanförskap, extremhöger, drunknande småbarn... Det svindlar i huvudet på mig, vart är det Europa jag trodde att jag kände?

 

& så läser jag nyheterna här i Kanada, där ledarskribender uttrycker sin oro för att vår nya premiärminister visar sin kärlek till sin fru lite för öppet & jag känner bara en närmast skamfylld lättnad över att vi bor i ett land där Ryssland är långt borta, där politiken är rätt utvattnat mittimellan & där folk har tid att bli upprörda över färgen på Starbucks julkopp.

Tor har fortsatt feber & är en liten ynklig tott - fast han är så söt, för han försöker vara lika glad som vanligt i all fall. Typ i natt, han vaknade för att han var så varm & han grät & grät & mitt i all denna gråt började han nysa. Vilket fick liten att temporärt glömma hur ledsen han var, för nysa är ju något roligt! Så han började skratta - fortfarande med stora tårar på kinderna. Paul hakade snabbt på det glada temat & började fejknysa, vilket fick Tor att typ kikna av skratt & så kunde vi somna om ett tag till.

 

Vid fem klev Paul upp för att ta det tidiga Guelph-tåget till jobbet (bilen står ju fortfarande på stationen i Milton) & vad som händer sen är något som jag tror att vi kommer att kunna skratta åt snart, men som jag i nuläget har SÅ dåligt samvete för. Jag ligger & sover & Paul smyger över för att ge mig en hejdå-puss. Vanligtvis vaknar jag till när han är på min sida av sängen, men idag var jag så trött att jag inte registrerade någonting innan hans skägg kittlade mig på läppen (han har inte hittat sin elektriska rakapparat, så han dras fortfarande med sitt Halloween skägg). I mitt trötta, yrvakna, skick var jag 100% säker på att jag hade en sån här på läppen... Förstå paniken. Så jag SKRIIIIKER & smäller till med handen, naturligtvis rakt i ansiktet på stackars Paul. Kul sätt att starta dagen på, örfilad av sin fru...

Jahapp, bidde det en bättre dag idag då? Nej det blev ju inte det! För efter gårdagens lite ledsna inlägg har vi bockat av följande roooligheter:

 

1) Bebis med feber: 39C gör att livet för kotten känns lite jobbigt

2) Mer tänder! Gör livet jättejobbigt

3) Väldigt lite sömn för alla pga punkt ett & två...

4) & så kom vi på att vi inte hade några blöjor kvar - alls

5) Så eftersom vi inte har en bil den här helgen (@#!*>) var det bara att snöra på sig skorna & gå till närmsta affär där de säljer blöjor. Affären ligger 30 minuter bort, 20 minuter bort började det spöregna...

6) 25 minuter bort började det hagla

 

& så här har liksom precis hela dagen varit... Hade ju velat skriva någon om att det är en ny dag imorgon, men alltså... vågar inte riktigt. I nuläget känns det som om det varit jackpot i livet om vi bara kan ta oss igenom den här natten utan mer eller mindre konstant gråt.

Kanske inte bästa dagen jag haft. Tor har varit supergnällig i två dagar, så jag gissar på mer tänder - i vilket fall, det har ynkats rätt rejält under dagen. Sen knackade det på dörren, vår granne som undrade om vi råkat få en fel-leverans. Så det var bara att vinka iväg de där halsbanden jag trodde att vi fått av någon gullig själ. På det så glömde Paul bilnycklarna på skrivbordet i Toronto. Han fick skjuts hem från tågstationen av en kollega, men alla våra Torontoplaner för imorgon är ju bara att stryka (snyft... julbasar, garninköp & te hos Megha). & så tillslut fick vi maten på bordet till ljudet av ledsen baby & jag ska bara ställa fram våra dricksglas & jag tappar ett av våra finaste antika vinglas rakt på diskbänken av klinkers. Tusen bitar.

 

Jag försöker tänka att jag i alla fall slipper baka en massa nu ikväll till basaren imorgon, men det hjälper väl sådär. Det känns lite som om luften gått ut fredagsmysbubblan om vi säger så. Ska försöka rädda resten av kvällen med lite virkterapi.

Stötte på en av våra grannar idag & hon berättade att deras familj skulle skippa vintern det här året. Deras plan är att vara borta ett halvår, ta sin husbil på en roadtrip ner genom USA & sen tillbaka när värmen kommit hit. Min första (mentala) reaktion var något i den här stilen "Meeen åååh, jag vill OCKSÅ! Jävla immigrationselände som gör att jag inte kan resa någonstanns!". Sen kom jag på lite andra tankar. För det första, jag är ju faktiskt ingen husbilsmänniska - klassar husbilar & husvagnar som mobila skilsmässolådor. För det andra, min granne kommer att ha med sig sin fyraåring & sin sex-månaders på resan... Det fanns en tid i mitt liv tillsammans med Tor då allt var lugnt & stilla, då kotten låg glatt där jag lagt honom & jag kunde pyssla på med mitt. Kanske inte riktigt fallet numera. Nej, nu för tiden ägnar Tor varje vaken stund åt att antingen gå med stöd eller resa sig upp mot olika saker. Här hemma, i vårt väldigt stillastående hus, är det liksom nog illa så en husbil framförd på guppig väg. Jag hade varit konstant upptagen med att försöka se till att barnet inte ådrog sig permanenta huvudskador. Så - en liten del av mig är fortfarande avundsjuk, på äventyret. En större del av mig tänker att min granne är en supermänniska som vågar ge sig iväg. Själv är jag, när jag tänker efter, väldigt nöjd med att häcka på plats tills dess att Tor fått lite mer vett!

Alltså, de senaste två kvällarna... Har gått & lagt mig tillsammans med Tor mellan 20.00 & 20.30 & sen har jag somnat & sovit typ hela natten! Bara vaknat till så pass att jag har kunnat vackla upp någon timme senare för att ta av mig kläderna & borsta tänderna. Så bloggfrånvaron beror helt på att jag total-kraschat varje kväll innan jag haft tid att göra allt det där som jag vanligtvis gör när kotten lagt sig för dagen. Happ, så vi kör ett litet recap på helgen... Lördag började med att vi körde in till Toronto, har inte sett Isolde på evigheter så vi blev inbjudna på high-tea. Massa små snittar, te & scones med sylt & grädde. Tor kröp runt & jagade Troll, kan vara första gången jag sett henne springa sen hon var ungkatt - alltså för 7 år sen. När vi druckit upp körde vi ner till världens bästa garnaffär, Romni Wools. Har inte varit där på superlänge, så jag hade lite glömt bort hur fantastiskt det stället är. Känns lite som om de har typ ALLT garn i hela världen, allt från superfint garn med invävda stenar som kostar skjortan till megatjockt filtgarn:

För ett litet tag sen frågade Jess mig om vi ville vara med & dela på en ko (nåja, ungtjur). Sjukt mycket vuxenpoäng på det! Men eftersom köttet kommer från glada små kossor som faktiskt fått leva sina dagar under bra förhållanden med gräs på menyn så sa vi glatt ja. Idag kom hela laddningen. Så vi knatade in till typ 100 kilo kött i Jess & Andrews kök. VÄLDIGT mycket kött & verkligen ett litet projekt att dela upp det hela mellan dem, oss & ett par andra själar. Ni kan ju tänka er själva, massa kött över hela köket, fyra föräldrar med sömnbrist, två små energiska bebisar som mest bara ville krypa runt & rycka ut köttpaket till höger & vänster & så MATTE med kilo & pund förvirring på det... Nåja, tillslut stod vi där med 20 kilo nedstoppade i ett gäng kassar & nu har vi väl kött till... jaaa men någon gång 2016 i alla fall! För vi äter inte så värst mycket kött här hemma i huset, men när vi väl gör det känns det så bra att faktiskt veta att det kommer från en bonde som heter Steve Martin & bor 2 timmar bort. Inget mer anonymt supermarketkött här!

Varje dag går Tor & jag på promenad i parken & det brukar vara en väldigt lugn tillställning, lite så där att "hund som jagar frisbee" ses som ett spänningsmoment. Idag blev det ändring på det. Lagom tills att jag satt ner Tor i vagnen får jag nämligen synd på en stor vit hund som springer lös längsmed vår gata. Ingen ägare i sikte, men den har ett halsband & ser välhållen om än rätt skitig ut. Jag spanar runt gatan i hopp om att få syn på en ägare eller åtminstone någon annan (vem som helst!) som kan styra upp situationen... Noll tur. Svär lite inombords & ringer upp Humane Society (som har hand om borttappade/oönskade djur) medan vi joggar efter hunden som nu är på väg ner mot parken. Får en vänlig dam på tråden som informerar mig om att jag spårar en Himalayan Mountain dog (eller något i den stilen), att det finns en efterlysning på hunden & "kan jag kanske spåra den tills hundens ägare kan ringa upp mig?". Fem minuter senare ringer ägaren upp... Han befinner sig på jobbet 40 minuter bort. Här kan det ha hänt att jag sa heeelvete inombords. Han berättar att Tsarina rymde tidigt på morgonen men att han ska be sin mamma eller flickvän att komma över - om jag bara kan hålla koll på hunden tills de hinner komma fram. Nu följer cirka en timme av "snabb joggingtur med vagn". Tor skriker av glädje över den plötsliga off road upplevelsen medan mamma svettas hinkar & dör skräckdöden när Tsarina springer ut på jätte trafikerade Victoria Road. Tillslut springer hunden in i en trädgård med staket runtomkring & jag smäller igen trädgårdsgrinden & ringer upp ägaren. Visar sig att Tsarina tydligen tröttnat totalt på äventyret/mig, så hon har sprungit hem till sin egen trädgård som ligger bara ett stenkast från vårt hus! Eric, ägaren ber mig kedja fast henne så att hon inte kan rymma igen. Här blir jag liiite harig, ensam i en främmande trädgård med Tor & en ordentligt stor hund, så jag springer över till min granne Melanie som har hund & ber henne följa med tillbaka & sätta fast kedjan. TADA, fastkedjad rymling!

I juni skickade allra bästa farmor en gåstol till Tor. Vi väntade & väntade & väntade... Efter mer än en månad skickade farmor paketets tracking nummer till oss & vi kollade upp dess status, gåstolen satt fast i Mississauga (typ förort till Toronto) & skulle levereras inom 1-12 arbetsdagar. Så vi fortsatte vänta, tills farmor fick ett telefonsamtal att paketet fanns att hämta nere på byn. Tors gåstol kan med andra ord vara den mest beresta gåstolen på planeten - tillverkad i Taiwan, fraktad till Sverige, postad till Kanada & så returnerad till Sverige utan att ens fått vara i närheten av ett par knubbiga babyhänder. Det som gör mig SÅ TRÖTT i det hela är att min billösa farmor har fått jobba så hårt för att köpa/posta/hämta paketet, betalt postens svindyra porto & nu skyller Posten AB på Canada Post & Canada Post skyller på tullen/Posten AB. Vill någon ta ansvar & se till att Tor får sin gåstol eller att farmor i varje fall får pengarna tillbaka för portot? Nejdå, varför ska den enskilde kunden få upprättelse & slippa hamna i kläm? Suck - jäkla skitföretag är de hela bunten!

Efter mycket om & men kom vi iväg mot Ottawa igår. Det här med att packa bilen med öppna dörrar... något vi kanske inte gör om i framtiden. Bilbatteriet laddade ur & vi var tvunga att knacka på hos en granne för att få igång bilen... Anyway, tillslut landade vi på hotellet & jag typ trillade i säng helt utmattad efter att ha varit lektant non-stop i 500 km. Så kom idag, dagen Tor & jag skulle knata runt längsmed kanalen, titta på parlamentet & kanske köpa någon rolig leksak eller två till kotten. Bara det att det varit pissväder precis hela dagen. Packade Ida sina gummistövlar? Nejdå, bara små öppna sandaler! Har Ida köpt ett regnskydd till vagnen? Nepp! Så det här har varit utsikten idag...

Idag var det en känslosam dag - farmors allra sista här i Kanada. Morgonen började med ihållande regn, vilket kändes rätt passande för dagen. Men vi gjorde det bästa av våra sista timmar ihop. När solen dök upp i en kvart eller så fick vi till & med till en liten photo shoot. Vi lyckades nämligen helt glömma bort att fota Tors dop (jag vet, vi suger) så vi drog helt enkelt på honom dopklänningen igen & tog ett par kort med honom i farmors armar så att vi i alla fall har något att visa när han blir äldre!