Ut ur huset!

Växte upp med en lärkare & en sjuksköterska som föräldrar, så det blev definitivt en & annan skräckhistoria som liten. Vilket har lett till att jag idag, 30+ år senare, är LIVRÄDD för motorcyklar (skulle aldrig i livet sätta mig på en) & allt som har med kvävning att göra. Så tror ni jag dog lite inombords igår när en mamma jag känner berättade att hennes kompis 4-åring dog av en marshmallow... De hade bestämt sig för att baka kakor tillsammans, marshmallows var en av ingredienserna, barnet stoppade in en hel i munnen, drog ner den i halsen & kvävdes framför ögonen på mamman. Alltså det går ju knappt att tänka på... Men tydligen är det så att mat som går att "trycka ihop" är bland det värsta som finns när det kommer till små barn & kvävningsolyckor:
 
Many of these foods ... share the same high-risk physical characteristics that create effective plugs for the pediatric airway. Similar to latex balloons, peanut butter can conform to the airways and form a tenacious seal that is difficult to dislodge or extract.
 
Hård mat är lättare att "skjuta upp", medan något som är mjukt formar sig efter barnets matstrupe = jättesvårt/omöjligt att få upp. Får ångest när jag tänker på att jag inte visste detta innan igår & värst av allt, att vi stack marshmallows i nävarna både på Tor, Edith & Elsa när vi var ute & campade. Säger bara en till sak, never again i det här huset!

Zucchiniblommor & bin...

Jag var jättesen med att så frön det här året, men lyckades i alla fall få till ett helt gäng med små zucchini-plantor. De är fortfarande väldigt små (inte i närheten av den jätte som spontanväxer i vår vitlöksbädd) men idag blommade i alla fall den första av dem. Älskar cucurbit-blommor, de är så härligt maffiga & iögonfallande. Plus att bin ÄLSKAR dem!
Tor "Oh mamma, big flower!"
Moi "Ja, en zucchiniblomma & titta ett litet bi!"
Tor "Honey bee eats flowers, just like a pizza lunch!"
 
Har lite att jobba på när det kommer till Tors biologikunskaper med andra ord...

A strange week...

Det har varit en väldigt konstig vecka igen. För det första begravdes min gammelmoster idag, så jag har tänkt väldigt mycket på henne. Hon har varit en så självklar del av vår släkt i nästan ett sekel, lite av en matriark, så det känns väldigt underligt att hon inte längre finns bland oss. Känns så sorgligt att jag aldrig mer kommer att kunna skicka ett julkort med Tor på till henne & sen få hennes reaktion återberättad av en skrattande farmor...
 
Sen har jag fått ett jobb. Pauls föräldrar spontanköpte nämligen ett litet hyreskomplex tidigare i veckan. Nu låter hyreskomplex kanske lite väl häftigt, men det är två lägenheter i ett nästan 100-år gammalt hus i närheten av där vi bor. Själva layouten är det inget fel på, men det behövs piffas till lite & de har bett mig vara ansvarig för den biten. Inte så att jag ska göra allt jobb själv, de ska hyra in någon för grovjobbet, men jag har fria händer när det gäller färger & material. Eftersom jag älskar att fundera på hur jag bäst kan förvandla ett rum känns det helt fantastiskt roligt att helt plötsligt få det som ett riktigt uppdrag!
 
Så ja... vi kan väl sammanfatta veckan som lite upp & ner. Allvar & sorg blandat med lätt extas & pinterest overload. 

Holding up...

De senaste dagarna har varit hemskt tunga. Det här med att farmor inte längre finns hos oss ligger som ett lock över allt annat. Har känt att jag inte riktigt orkat med att vara kring folk, klarar liksom inte av frågan "how are you doing" eftersom ja... men det helt enkelt inte är så himla bra just nu. Så vi ställde in alla planer som vi hade för helgen & har hållit oss i en liten bubbla. Bara mysmat, promenader & filmkvällar - noll krav & massa kramar. Har också tänkt tillbaka mycket på hur det var när farfar gick bort för mer än 10 år sen. På ett sätt var det både lättare & jobbigare jämnfört med hur det är nu. Då la jag mig i sängen & grät non-stop i 2 dagar medan min dåvarande pojkvän lite tafatt försökte trösta. Nu har jag världens finaste familj som gör livet så mycket lättare, medan det samtidigt finns väldigt lite utrymme för att rasa ihop så där som jag gjorde när farfar dog - Tor hade liksom tappat det helt. På ett sätt hade jag velat krypa ner i sängen & bara gråta ögonen ur mig, verkligen fokuserat på min egen sorg... Medan det samtidigt är rätt skönt att luras till att skratta åt Tors alla tokigheter. Usch alltså, det här med sorg är inte lätt. Egentligen skulle man ju försöka gå någon kurs i sorgehantering så att man var lite bättre förberedd. En så otroligt stor, känslosam, omställning i livet & så står man där helt hudlös & oförberedd. Hade varit så skönt att ha lite verktyg att jobba med... För att få något konstruktivt att fokusera sorgen på har jag i alla fall bestämt att vi ska ordna en liten minnesstund till farmor här hemma hos oss. Begravningen blev nämligen med så kort varsel att vi inte hinner åka hem (vilket är skönt på sätt & vis eftersom Tor verkligen avskyr att flyga). Vill att det ska vara en lätt & ljus stund så att Tor inte blir rädd - vill fira farmors liv & fokusera på all glädje hon genererade. Har bestämt att vi ska plantera ett minnesträd & så ska jag försöka få tag på biologiskt nedbrytbara ballonger så att alla som kommer får släppa iväg en liten hälsning till farmor i himlen. 

Goodbye for now...

Imorse somnade min fina, fina, farmor in...
Farmor, att få ha dig som min farmor har varit en sån ynnest - en källa till konstant glädje. Vi kommer att sakna dig så otroligt mycket, det svindlar att tänka på en vardag där jag inte kan plocka upp luren för att fråga dig om råd eller berätta något roligt Tor gjort. Jag är så otroligt tacksam för all tid vi fått tillsammans. Till we meet again, every tear will be a memory. 

Nu har de sett huset!

Så, nu har Pauls föräldrar ÄNTLIGEN sett huset de köpt. När man är den som tipsat om ett hus, & är den enda som gått husesyn innan alla kontrakt är påskrivna, så kan jag meddela att det känns rätt nervöst att stå & ta emot på uppfarten när svärföräldrarna bilar in för att titta på sitt nya hem. Men tacka gud i himlen, huset fick godkänt på alla punkter! PUST. När vi väl kollat in varenda kvadratcentimeter åkte vi vidare till deras andra nyförvärv här i Guelph - deras lagerlokal. Sen var tanken att vi alla skulle åka ut till flygplatsen för lunch, men vi var tvugna att vänta in Pauls syster med familj som var sena & när de väl dök upp hade Tor somnat. Så alla andra åkte & åt brunch medan Paul & jag fick nöja oss med äggröra här hemma. Det kändes väl inte direkt jättefestligt, så ett tag där var humöret rätt lågt. 
När alla ramlade in innanför dörren vände det dock snabbt för Tor vaknade av Lous lilla röst & blev bara så otorligt glad över att få se sin lilla kusin igen. Eftersom de två ihop är en pågående sötchock som liksom totalt golvar en går det inte att inte bli på gott humör när man ser dem. Sen var det ju inte helt fel att vi körde sent julfirande - Tor fick världens sötaste lilla gunga från Uruguay & så fick vi alla biljetter till Ripleys Akvarium i Toronto & det ska bli så SJUKT roligt att ta Tor & Lou dit. Längtar, längtar! Men först måste vi klara av Pauls föräldrars flytt - åker upp dit imorgon för packmaraton...

Lite bättre...

Urk, gårdagen var ungefär den värsta dagen ever. Tor var nämligen uppe i princip varje timme under natten till söndagen & ville bara amma. Min kropp bestämde sig därför att skippa att sova - jag skulle ju liksom ändå upp så ofta så det var ingen idé. Att ha nästan 39 grader i feber & noll sömntimmar i kroppen är ingen höjdare om vi säger så. Lägg till att jag inte ätit ordentligt sen i torsdags så förstår ni missären. Paul fick typ springa & stötta upp mig två gånger när jag fick yrselattacker & höll på att trilla i backen...
 
Men, ta i trä, idag känns det som om sjukskutan håller på att vända lite. Vi har alla tagit oss ner i 37C-gradersfållan, alla fick i sig i alla fall lite både till frukost, lunch & middag (första gången sen i torsdags det hände) & vi sooov. Allra bäst - Tor & jag sov TRE timmar på eftermiddagen. Alltså, känns ju inte som om jag behöver något mer i julklapp efter det!

Sjuk, sjukare, sjukast...

Så himla sämst - vi har alla blivit jättesjuka. Kan liksom inte minnas sist jag hade 39C i feber, men nu så. Tor leder dock temperaturligan med 39.5C under natten till idag. Han har dessutom åkt på en skrällig hosta som han delar med Paul (Paul är förövrigt piggast av oss alla idag, han har "bara" kommit upp i 38C). Det enda som varit bra med den här dagen är att vi alla är hemma. Paul var nämligen tvungen att åka in till jobbet igår för ett event, så jag blev ensam hemma med Tor. Att själv ta hand om en sjuk 2-åring är väl aldrig en höjdare, men att göra det när man konstant ligger kring 38.8C SUGER. Det är sällan som jag tycker riktigt synd om mig själv, men igår var jag inte långt ifrån tårarna. Happ... peppigare uppdatering än så blir det faktiskt inte idag. Sitter mest av tiden tills Tor somnar så att jag kan gå & lägga mig tillsammans med honom.
 
 

Alltså DEN paniken...

Som sagt, det har varit lite stressigt här den sista veckan - så för första gången sen jag startade min engelskakurs i höstas kändes det lite... ja men inte jättebra. Har varit så duktig med att få saker & ting klara i tid & har hela tiden känt att jag gjort mitt bästa. Inte en enda gång har jag känt den där sugande paniken i stil med "Åh herregud, om jag bara hade eeeeen dag till...!". Förrän idag då. BLÄ för den paniken. Spenderade hela morgonen med att paniskt försöka få ordning på mina tankar & kring fyra-tiden, med två timmar kvar till deadline började det äntligen kännas som att det höll på att lätta lite! Det var inte så att jag hade 600 brilliant välstrukturerade ord i mitt word-dokument, men jag hade en gedigen outline & en handfull meningar som jag kände var riktigt bra. Då hände det här:
 
"Chacko is placed in a unique position compared to his peers 猠 愀挀琀甀愀氀氀礀 氀椀瘀攀搀 椀渀 䔀渀最氀愀渀搀 栀攀 椀猀 椀渀 愀 甀渀椀焀甀攀 瀀漀猀椀琀椀漀渀 愀猀 栀攀 栀愀猀 猀攀攀渀 琀栀攀 experience the society that has exploited his country and permanently modified its history and inhabitants 楰琀猀 椀渀栀愀戀椀琀愀渀琀猀⸀ 䄀猀 愀 礀漀甀渀最 洀愀渀 昀爀漀洀 䤀渀搀椀愀Ⰰ 䌀栀愀挀欀漀ᤀ猠 愀爀爀椀瘀愀氀 椀渀 䔀渀最氀愀渀搀 挀漀甀氀搀 栀愀瘀攀 戀攀"
 
?!... jag skulle väl säg att kanske 80% av texten bara BOM förvandlades till... kinesiska? Jag dog. Har absolut ingen aning vad som hände, Paul har heller inte lyckats lista ut det, men jag hade i alla fall sinnesnärvo nog att bara släppa hela datorn som om den var ON FIRE & bröla PAAAUUUL så att det hördes till andra sidan gränsen. Vet inte vad mannen gjorde, men på något vänster lyckades han dra fram en nästan intakt version av mitt dokument innan kina-krisen. Alltså, ibland älskar man ju helt klart sin partner lite extra mycket!

Vilken usel liten dag...

Fy vilken dålig dag vi hade igår. Ett härligt litet explock:
 
Min tekokare totaldog
Tor var krasslig & grät för allt men mest för att han inte hade MOMO
Farmor åkte in på sjukhus
& någon knyckte min fina cykel ur vårt trädgårdsskjul. Det suger ju att cykeln blev stulen, men kanske värst är känslan av intrång i vår trygga lilla sfär...
 
Alltså, den här typen av dagar hade man ju klarat sig UTAN. Det blev pizza till middag för att jag bara inte orkade tänka på att laga något & sen somnade jag innan Tor som var övertrött & bara tjatade hål i huvudet på oss om att få leka med sitt lilla tågset... Happ, men å andra sidan är jag ju utvilad idag. Blir ju lätt så när man går & lägger sig klockan nio på kvällen!

Besök & egentid...

Så himla härligt att ha Isolde på besök - hon är väldigt underhållande & så säger hon sånt som gör att man hajjar till lite då & då, det blir liksom aldrig tråkigt! Ett par exempel:
 
Tor ber om bubbelvatten & gör en min när han får vattnet i munnen, Isolde "Oh, you didn't like that? Tough luck, it's just like smoking, get used to it".
 
Tor sjunger blinka lilla stjärna, Isolde "Tor, this is the third time, it's getting old - switch it up please".
 
I vilket fall, vi vinkade av henne vid lunchtid & sen tillbringade Paul & Tor eftermiddagen i parken medan jag jobbade på en av mina engelskauppgifter.
Idag var det deadline på ett grupparbete & jag känner mig som en SÅN mamma. Ingen annan verkade bry sig om att styra upp det hela, så jag gjorde mitt bästa för att försöka få ordning på uppgiften så att vi skulle uppfylla alla kriterier samtidigt som jag försökte att inte bli vansinnig på de i gruppen som inte läste instruktionerna. En del av mig vill tänka att det här är för att jag jobbat inom universitetsvärlden, för att jag undervisat själv, men en stor del är också att jag numera blir vansinnig när min egentid inte blir konstruktiv. Det här var liksom inte en issue innan jag fick Tor, det var helt OK att sitta i soffan & lösa lite korsord & pilla navelludd. Numera... finns nästan inget som stör mig så mycket som om jag inte får saker & ting gjort (med flyt) när Tor väl sover eller är upptagen på annat håll. Så när folk inte läser vare sig instruktioner eller gruppmeddelanden & klockan tickar mot deadline så blir mitt tålamod SÄMST. Men, men, vi fick in allt innan midnatt & eftersom det bara är ett IG/G-moment så får jag försöka vara OK med att det inte var perfekt & i alla fall vara nöjd med att jag vet att jag bidrog så mycket som jag kunde... Hakuna matata & allt det där...

Lätt hjärta & stjärnor...

Jag var lite orolig igår, rädd för att det skulle bli jobbigt att säga hejdå till Daisy eftersom hon gjorde sista dag här. Hon har ju ändå tillbringat varje vecka med oss sen januari - det är rätt bra med tid & speciellt som de är så små. Men jag vet inte, kanske Daisy kände på sig att jag är rätt dålig på avsked så hon gjorde det lätt för mig & fyllde dagen med det ena psykbrytet efter det andra. Så idag, när jag vaknade på morgonen, kändes det alldeles lätt & härligt i kroppen. Som om jag helt plötsligt fått semester! Ännu bättre, Tor har inte frågat efter henne en enda gång - så det kändes jätteskönt. Hade ju varit hemskt sorgligt om han stått vid dörren & gråtit efter henne.
 
Men på tal om Tor-tårar, måste dela med mig av följande lilla händelse. För ett tag sen fick han ett par sockor från farmor med sockiplast-stjärnor på & de här är typ det käraste han har. Tor ÄLSKAR nämligen allt som har med stjärnor att göra så att ha ett plagg med dem är största lyckan. Så när Paul kom hem från jobbet häromdagen sprang Tor genast bort för att demonstrera att han minsan hade stjärnor under fötterna & sen ville han att Paul skulle lyfta på sina fötter för att se om han också hade stjärnor. Nu har ju vuxna i regel inte sockiplaster på sig, så noll stjärnor mötte Tor när Paul lyfte på foten & det var nog för att det lilla barnet skulle bli alldeles jätteledset. Han viftade & gestikulerade & babblade på genom tårarna & det var alldeles tydligt att han tyckte att det var jätteledsamt att pappa inte hade stjärnsockor han också. Så himla gulligt & rörande på samma gång.

One more day!

Så i fredags tog jag mod till mig & berättade att vi inte längre känner att vi kan ha Daisy här. Det var en helt OK konversation, om än inte världens roligaste. Är ju alltid lite känsligt när det handlar om barn & uppförande - svårt för föräldrar att vara objektiva i alla lägen. I vilket fall, imorgon gör Daisy sin sista dag här & det känns SÅ skönt. För även om de leker jättefint ibland & hon är så duktig på att lära sig svenska så blir det inte bättre med bitandet & nu är det så pass att Tor vägrar vara nere på golvet när hon kommer på morgonen. Stackars lilla kotten bara hänger kring mina ben & vill komma upp så fort hon knackar på dörren. Så ja, det känns i hela hjärtat & magen att vi valt rätt. Tack & lov har Daisy redan fått en ny plats hos en kvinna som tar hand om en större grupp barn, så det känns skönt att veta att hon hinner skola in sig där innan den nya babyn kommer. Så vi kan väl sammanfatta med - slutet gott allting gott!

Sjuk igen...

Men jag orkar inte, vi är sjuka igen. Så istället för att njuta av långhelgen som precis varit så har vi iställlet haft en hängig liten Tor som mest varit ledsen hela tiden. Blir lite tungt när ens egen energi inte ligger på topp. Värst mådde vi i måndags, då det var meningen att vi skulle åka & hälsa på Pauls föräldrar. Pauls pappa har nämligen precis kommit hem från sjukhuset, så tanken var att vi skulle fira det samt deras bröllopsdag - men det var vi tvugna att ställa in. Går ju inte att dyka upp & bara "GRATTIS! Vi tog med världens segaste förkylning som present!". Happ, men eftersom vi var optimistiska in i det sista om att vi kanske skulle kunna åka i alla fall så stannade jag uppe halva natten mot måndag & bakade världens maffigaste pumpa cheesecake:
Alltså... Det här är inget man svänger ihop på en höft. Det här är något jag möjligtvis hade kunnat tänka mig att laga en gång per år - för något riktigt festligt. OCH SÅ KAN VI INTE ÅKA... BARA ORKA. Så nu sitter vi här med världens största cheesecake & EN sketen familjemedlem som äter den. Vi testade med Tor & hans reaktion var att plocka upp biten, vifta med den i luften & säga "chicken, chicken!" & sedan gråtandes drämma den i golvet när vi sa nej... Prackade en kvart av kakan på en granne, så det är i alla fall lite bättre för Pauls midjeomfång. För tydligen är den jättegod - så pass att Paul vågade sig på frågan om vi inte kunde göra cheese cake till en årlig 6-september tradition. Ni förstår, vi firar också ett speciellt anniversary idag - det är nämligen nio år sen jag först landade i Kanada. Vilket sjukling-gänget firade med flingor till middag eftersom jag inte orkade laga mat & det kändes bortkastat med takeout eftersom Tor var på så himla dåligt humör. Då kändes det liksom lika bra att bara gå all in på misären... Jaaa, jag vet att jag är en enda gnällhög just nu - men jag avslutar med den här bilden från vår promenad idag:
Skulle vara snäll & gå & köpa kaffe åt Paul & City of Guelph hade stängt av trottoaren på ena sidan av vägen & hänvisade med en skylt alla att använda trottoaren på andra sidan gatan... Kändes som om den där andra "trottoaren" liksom i ett nötskal förkroppsligade hur de senaste dagarna varit. Minus sömnbrist... 

Not a good week...

Fy vilken tuff vecka. Igårmorse fick vi ett mail om att Pauls pappa låg på sjukhus & att vi var tvugna att åka och se honom omgående. Så vi kastade oss in i bilen & panikkörde hela vägen dit. Visade sig att han fått en infektion som spridit sig till blodet, så när han väl kom in på sjukhuset var läget kritiskt. Hjärtat kämpade på, njurarna sviktade, han blödde... Det var helt enkelt väldigt, väldigt, illa. Tack & lov svarade han i alla fall tillslut på all antibiotika de pumpade honom full med, så i nuläget har han fått flytta ut från intensiven men kommer att få ligga inne de närmsta veckorna. 
 
Gårdagen var väldigt jobbig för oss alla, men nu känns det i alla fall som om det går åt rätt håll så nu får vi fokusera på att bli friska hela bunten. Hoppas kunna åka dit igen på söndag & då få träffa Pauls pappa - igår kunde nämligen varken Tor eller jag komma in på sjukhuset pga den här eländiga förkylningen. Sämst timing någonsin på att vara sjuk...

Gecko?

Jag måste bara dela med mig av vad som hände igårkväll... men först, farmor, det här är inte i din bekvämlighetszoon så sitt ner. Happ, klockan var kring elva & Paul & jag satt i soffan & gjorde sånt vi gör varje kväll (typ googlar hönshus & IKEA-hack) när jag plötsligt ser något i ögonvrån. En liten mörk skugga på väggen. Jag hann tänka "Meeen... inte har vi väl geckos här i Kanada?" innan jag förstod vad det var. En mus. En liten mus som klättrat upp längsmed tapeten & nu på något vänster höll sig fast nästan uppe vid taket. Minns att min haka hade tid att slå i bröstet, sen förvandlades Casa Chvostek till en musjagande vansinnes cirkus. Jag var nämligen inte den enda som spanat in klättermusen - kan ha varit det mest hyper jag någonsin sett både Mammut & Digby & mitt i all denna katthyseri kastar sig musen ut från tapeten & ner på golvet. Den flyger genom luften, landar & börjar kuta mot sovrummet. Paul bara "Blocka Ida, BLOOOCKA så den inte springer in till Tor - blocka med fötterna!". Här skänker jag en tacksamhetens tanke till Mammut som lyckades slira in mellan musen & mina bara fötter. Inte så sugen på att försöka spela musfotboll... I vilket fall, galenskapen slutade med att musen slirade runt & sprang ut i hallen där den försvinnan in bakom vår garderob. Den frustrationen hos katterna!
 
& resten av kvällen spenderade jag med att googla "Getting rid of mice" medan Paul letade reda på ett par av våra stugfällor & riggade upp dem i hallen. Hur det gick? Paul fick en present när han klev upp imorse - Digby kom nämligen direkt travandes & släpte ner en mus i fälla framför honom...

Mushelvete...

Alltså jag orkar inte. Fick precis ett mail från Pauls föräldrar där de skrev att det blivit musinvasion i stugan & vi som fortfarande har en massa saker där sen flytten. Enligt Pauls mamma hade hon bland annat öppnat upp en av lådorna i det rum där vi har våra saker & det hade vält ut möss - fy fasen vad äckligt. Jaha, antar att det här innebär slutet för saker så som min fina sovsäck... Känns så himla trist & tråkigt & jag känner mig så dum för att vi inte tagit itu med det här tidigare, men nu är det ju lite försent att ångra att vi lagrade sakerna där. Anyway, nu är planen att åka upp dit till helgen (om vi kan få Pauls föräldrar att passa Tor, aldrig att jag vill utsätta honom för att vara inne i huset innan vi fått bukt med problemet) & tok röja. Antar att vi i princip kommer att få kasta allt som är gjort av tyg, men jag hoppas i alla fall kunna rädda en del saker. Typ böcker - kan man behålla det även om det sprungit runt en massa möss kring dem? Eller kanske inte, har de kissat ner alltihop är det ju liksom inget jag vill ta med hem till huset. Satan också.

Pizzahatt!

Herregud vilken dag - det har liksom gått i ett non-stop. Jag har jobbat i trädgården, skrapat puts i taket på Tors rum, bakat muffins, fixat lunch åt alla, dragit ut på två promenader, skissat fram en ritning på hur grönsaksträdgården ska se ut & sytt klart en babyfilt. Plus tagit hand om Tor & Daisy hela dagen & druckit öl med Kristen. När det blev dags för middag var orken NOLL - så det blev pizza igen & Tor var såhär glad:
Buuusungen!
Imorgon blir det stor trädgårdsuppdatering - vi hade nämligen en grävskopa på besök idag, så nu har det hänt massor!

Taxes done!

Vi åkte in till Toronto idag & det är som jag konstaterade så fort vi rullade in - närmast ångestfyllt. Jag antar att jag förträngde hur mycket jag ogillade stan alla år jag bodde där & att jag inte vågade släppa fram känslorna förrän vi flyttade ut. Vi åker runt på bekanta gator & jag saknar det inte ett dugg, tycker bara att allt är storstadigt & fult samt fullt med otrevliga människor som röker. Men idag var det en TVUNGET dag i stan eftersom det är tax-season här & vi gladeligen har vår tax-agent Dawn att göra jobbet åt oss. För visst, vi hade kunnat traggla oss igenom hela proceduren själva men att ha Dawn är på riktigt en investering i vårt äktenskap. Paul är så himla sämst på papper att jag blivit VANSINNIG om jag varit tvungen att sitta igenom det hela hemma vid köksbordet. Som exempel... Jag gav honom en lista med alla papper som han behövde printa ut (bara det att jag som inte ens har vuxit upp med systemet har bättre koll är liksom en rätt bra indikator på hur dålig han är) & en av de sakerna som han var tvungen att printa ut var ett kvitto på de pengar han betalat för tågtransporten in till jobbet. Han printade pappret vid lunch, vi åkte just innan två... gissa vilket papper som glömdes bort & inte inkluderades i "måste-mappen"?! Kan hända att jag trötthimlade med ögonen när jag upptäckte det - så ja, att ha Dawn är guld värt för husfriden. Anyway, när vi var klara firade vi med Starbucks & när vi kom hem firade vi ytterligare lite mer med pizza & bubble. Så himla glad över att ha det här gjort samt att vara tillbaka i vår trygga lilla lantis-bubbla!

Vinka till farbror polisen!

Det blev lite spännande här i eftermiddag. Kristen behövde jobba senare, så Daisy fick skrota runt här hos oss en timme längre än vanligt. Antar att Kristen kände sig lite stressad över det, för när hon hamnade i en bilkö på vägen närmast vårt hus bestämde hon sig för att smita in på vår gata via en liten bakgata... som kanske råkar vara enkelriktad... & ni vet ju vart det här barkar - BEEPBEEEP - polis-ingripande. Så jag får ett samtal från en sönderstressad Kristen som har blivit invinkad till sidan av gatan precis framför vårt hus. Vad är oddsen liksom... & helt plötsligt så står Daisy, Tor & jag & glor ut på den blinkande polisbilen samt Kristen som sitter & dör skämsdöden bakom ratten medan polisen leker angry cop. Ser hur Kristen gestikulerar, viftar med armarna & helt plötsligt pekar hon på oss & polisen tittar upp & ser oss stå där i fönstret. Här får Ida någotslags nervöst psykbryt & bara "vinka till farbror polisen barn!" & helt plötsligt står hela fånhögen (jo, jag med) & vinkar glatt. Bara ser på polisens hela kropp-språk hur trött han blir. Hur det tar emot något så grymt för honom, men han kan bara inte låta bli, armen åker upp, världens stelaste vinkning levereras & som ett brev på posten skriker Tor & Daisy av glädje. & giiissa vem som kom undan med en muntlig varning?! Så dagens läxa, never underestimate the charm of two happy toddlers!

Tidigare inlägg
RSS 2.0