Let's forget about yesterday...

Herregud, gårdagen... I ungefär 12 timmar var det som om Tor försökte återskapa delar av Exorcisten. Kräkfest delux. Himla tur att min kräkfobi efter graviditeten är begränsad till mig själv, för hade den gällt allt kräk så hade hemmets kugghjul tippat omkull & dött. Gick & la oss & förväntade mig ungefär världens mest eländiga natt men ibland har man tur - Tor sov igenom hela natten & vaknade upp helt pigg imorse! Helt otroligt egentligen med små barn, att vara SÅ sjuk & sen springa runt som en tok hela nästa dag på strålande humör. Jaja, det är bara att tacka & ta emot samt hålla tummarna hårt som sjutton för att vi inte står näst på tur. Kan ju lungt säga att jag inte återhämtat mig fullt lika snabbt om jag åkt på något så brutalt...

Melt my heart!

Alltså dagens plogvall... det tungaste jag någonsin skottat & då måste ni tänka på att jag bodde mina första 20 år i norrland. Det har skottats en del i mitt liv med andra ord. Men idag var det som att ta sig igenom cement. Armarna darrade efter den femte skyffeln & då syntes det knappt att jag gjort något alls. Det är i den här typen av lägen som det är himla bra med en medkännande 3-åring. 
Tor, "We can do it as a team mamma!"
 
Hur himla gulligt sagt? Även om det inte hjälpte på isen så smälte i alla fall hjärtat!

Ice, ice, ice...

Rövvädret fortsätter här i Ontario. Ingen freezing rain varning idag, däremot flooding warning eftersom det spöregnar samtidigt som all is har börjat smälta. Tor skola är inställd så vi ska försöka slå ihjäl dagen bäst vi kan här hemma. Måste bara visa hur det såg ut igårkväll, alla grenar helt täckta av is. Farligt, men så vackert!
Allt det vita på marken är ispellets, alltså som små små hagel. Det är följaktligen SNORHALT ute. Nu måste jag bara samla lite styrka för att ta mig ut till hönsen. När det är glashalt ute är det inte det allra roligaste att knata bort till deras lilla hus. Efter en hel vinter är hela trädgården lite av en hönsskitpöl, vilket känns så där roligt att köra plattfall i...

Ice Storm and Face Paint...

Isstorm & episkt dåligt väder den här helgen (väderlekstjänsten använde sig av order "historiskt", så då är det med andra ord så uselt som det bara kan bli) så vi har i princip inte kunnat lämna huset. Kändes liksom inte aktuellt att köra runt med bilen när alla emergency services avrådde från all biltrafik... & då är det så himla skönt att vi bor där vi bor! I Toronto hade jag känt mig så begränsad om jag inte kunnat åka någonstanns över en helg, men här i Guelph är allt liksom så nära att det inte spelar någon större roll. Tillbringade därför merparten av gårdagen hos Pauls föräldrar där vi fixade så att det går att elda i deras vedeldade kamin i källaren. När det blir isstormar är det nämligen väldigt lätt hänt att elen ryker i ett par dagar eller en vecka, så då är det rätt viktigt att ha någon form av backup för värme. Inte för att det hade varit så där jättekul att klämma in oss alla i deras hus på obegränsad tid (herregud så mycket cat-fight mellan alla fyra katter!!!), men ni vet - om det står mellan det eller att knata runt i underkylt hus i täckjacka... ja då väljer jag lätt alternativet "relativt varm" framför att frysa arslet av mig. Idag, dagen som de flaggat för som värst, räddades vi från tristressen genom att vår lilla granne Aviva fyllde tre. Så himla perfekt att bara knata två hus bort & tillbringa ett par timmar med att dricka mimosa & köra facepaint!
Tor fick förvandlas till en orm för ett par timmar samt frossa i choklad cupcakes, blir liksom inte bättre än så! Dessutom extra härligt med grannmys delux när vinden bara YLAR utanför knutarna. Lite VI mot VÄRLDEN! :) 

Denna veckan...

Fy vad jag känner mig redo för helg för den här veckan har varit rakt igenom usel. För det första så har ni säkert sett i nyheterna om den jättehemska bussolyckan ute i Saskatchewan. Kanada är ju ett väldigt stort land, men det här har verkligen berört hela nationen. Som förälder gråter man ju bara av att tänka på alla de här unga killarna som aldrig mer kommer att komma hem till sina mammor & pappor. Sen grät jag som ett barn när jag läste om en av dem som fick beskedet att han är förlamad från bröstet & ner, på vilket hans omedelbara reaktion var "Dad, Olympic sledge hockey. I’ll get us the gold”. Alltså, jag börjar gråta igen bara av att skriva det... vilken fantastisk inställning. Sen har jag gråtit över alla, alla, hockeyklubbor som man ser ute på folks trappor. Hus, efter hus efter hus när man är ute & går - en ensam hockeyklubba & ett ljus. Det är en så enkel gest, men så väldigt rörande. Den senaste veckan har det hänt två gånger att jag & Tor varit ute & gått, jag börjat gråta & sen mött en annan vuxen som också gått där men tårblanka ögon. Tyst samförstånd, ibland behövs det inte mer... 
 
& sen trillade Pauls pappa i måndags & bröt armen. Tycker så himla synd om honom men även Pauls mamma. Den här vintern har varit så grinig & kall & jag vet att de känt sig väldigt instängda i huset & så precis nu, när det äntligen är april & det finns hopp om livet igen, så gör han sig så här himla illa. Sex veckor i gips minst, men han slapp i alla fall spika så det är vi glada för. 
 
Så ja, den här helgen ska vi inte göra ett enda dugg förrutom att mysa & vara tacksamma för att vi har varandra. Samt ställa ut ett ljus på trappen. 
 

Influensa...

I fredags började Tor helt plötsligt hosta jättemycket - så där riktigt illa & rossligt djupt nere i bröstet. Lördag & han hade feber. Söndag & han hostade tills han kräktes & sent igårnatt hade han så mycket feber (39.8C) att han skakade. Verkligen jättehemskt & när vi ringde sjukhuset sa de att vi troligtvis skulle få sitta hela natten om vi åkte in till akuten. Så vi tog oss igenom natten med en massa febernedsättande & nu på morgonen var febern mycket lägre & han verkade lite piggare. Har precis kommit tillbaka från läkaren & hon sa att han troligtvis åkt på årets influensa, så nu blir det antibiotika & steroidpuffar i en vecka. Just den här biten - när han blir sjuk - är det värsta med att vara mamma. Jag blir så himla snabbt stressad när han blir dålig (hade typ kunnat sälja en njure för att han ska bli bra så fort termometern visar på mer än 37.6C) & så känner jag mig så maktlös. Växte ju upp med föräldrar inom vården, så där kändes det alltid så självklart om något var farligt eller inte & nu har jag liksom ingen aning. Vilket jag gör att jag googlar & det gör ju absolut inte saken bättre - speciellt inte det här året när influensan är så elak. Har inte sovit ordentligt på hela helgen heller, så det hjälpte ju inte till direkt. Men det känns så mycket bättre nu efter att vi pratat med läkaren & även om jag fortfarande känner mig lite som en disktrasa så är jag så oerhört lättad över att vi har medicin nu!

Jinx!

Väldigt suddig bild, men det här är Jinx - katten som nästan gav mig en hjärtinfarkt tidigare idag...
Varje fredag kör Pauls mamma oss till Tors förskola & det brukar i regel inte vara förknippat med allför mycket dramatik, men idag följde vi inte samma protokoll... För när jag kom ut från att ha lämnat Tor får jag syn på en livrädd liten katt som satt & jamade i ett jättestort träd. När jag först fick syn på henne satt hon kanske en 3-4 meter upp, så det kändes ändå rätt överkomligt men sen fick hon panik eftersom hon inte kunde klättra ner & bestämde sig för att klättra ännu högre så när det var som värst hängde hon från framtassarna typ 10 meter upp & skrek hysteriskt. SÅ HEMSKT! Det var en hel massa folk på parkeringsplatsen, men de enda som ryckte ut var Pauls mamma, en liten asiatisk tant & så jag. The crazy cat lady crew... Ringde till Humane Society som svarade att de inte kan plocka ner katter ur träd men att det hade varit jättebra om vi kunnat fånga henne (?!) så räddningsoperationen involverade efter en stund en filt för att fånga upp henne i fall att hon skulle tappa greppet... ja men ni  hör ju, det var full kallabalik. Tillslut tappade Jinx i alla fall greppet, föll en bit men rev tag i en annan gren & lyckades klättra ner den sista biten där vi fångade in henne. Visade sig att hon egentligen är en innekatt (som dock har halsband som tur är!) så det hela slutade med att Jinx fick sitta av ett par timmar i vårt badrum innan hennes ägare kom & hämtade henne. Pust! Så härligt att räcka över henne till hennes matte som naturligtvis var så lättad över att det hela slutade bra - defintivt veckans feel good!

Skolstart vid tre?!

Jag har skolångest... Den här veckan öppnar nämligen registreringen för barn födda 2014 - med andra ord, Tors årskull börjar skolan redan till hösten. & jag tycker att det är så himla tidigt! Han kommer ju bara att vara tre i september, det är ju helt otroligt pyttigt! För något år sen la de dessutom ner den skola som ligger närmast vårt hus för att det skulle kosta för mycket att rullstolsanpassa den. Suck. Så nu har vi två alternativ. Alternativ #1 är en katolsk skola som är den enda skola inom gångavstånd från vårt hus. Det är en IB-skola & väldigt högt ansedd, men sen är det det här med att vi inte är katoliker... Känns så dääär att skicka iväg Tor till en aktivt troende skola som lär ut något som Paul & jag har noll connection till. Sen är det tydligen väldigt högt tryck på de platser de har, så även om vi bestämmer oss för att söka så är det inte säkert att han kommer in. Alternativ #2 är en "vanlig skola", så inte religiös men den är stor - hela vägen från de allra minsta upp till 13år & i Tors klass skulle åldern gå från 3-5 år. Dessutom måste han åka skolbuss för att komma dit & där tar det tvärstopp för mig. Jag KAN inte sätta en 3åring på bussen & vinka iväg honom. Så efter att ha vägt dessa två alternativ fram & tillbaka 5011 gånger så kan jag konstatera att det här är ungefär första gången som jag INTE gillar Guelph & det känns bara 100% jobbigt. Pauls mamma tycker att jag ska hemskola honom & det är ett alternativ som många här väljer, men i ärlighetens namn känns det också som ett rätt pissigt alternativ. Jag har varit hemma i mer än tre år nu & det hade varit skönt med lite mer egentid så att jag kan fokusera på mina studier - inte lägga till att vara lärare ovanpå den studiemängd jag redan har! Suck igen. Som det ser ut i nuläget söker vi bara på alternativ #1 & kommer han inte in så får vi helt enkelt hosta upp pengarna så att han kan gå ytterligare ett år på sin nuvarande lilla fina förskola medan vi funderar på vad vi ska göra sen. Men alltså när det kommer till sånt här kan jag verkligen sakna Sverige något helt enormt. Den lyxen att ha subventionerad barnomsorg hela vägen fram till skolstarten vid 7, blir helt tom i bröstet bara av att tänka på det...
 
Ni som läser, vad hade ni gjort? Visst känns 3år alldeles, alldeles, för tidigt? Känns så fel att han ska behöva sätta sig i en skolbänk när han fortfarande är så himla liten...

Bihåleinflammation & kort från tomten...

Vi är sjuka igen - bihåleinflammation som vanligt. Det är verkligen sämst, men känns samtidigt som ett passande slut på det här skitåret. Klart att vi inte kunde få avsluta året i någorlunda hyggligt tillstånd... Men till roligare saker! Här i Kanada får alla barn skicka brev till jultomten via Canada Post (här har vi fortfarande statlig post) & i år skrev vi för första gången ett brev ihop med Tor till adressen:
 
Santa Clause
North Pole
H0H0H0 Canada
 
Jag ska vara ärligt, jag var ohyggligt uppspelt på att få svar från Tomten. Mycker mer än Tor som nog inte riktigt förstod varför han själv var tvungen att bära in brevet på postkontoret. I vilket fall, deadline för att skicka årets önskelistor var den 11e, så vi postade brevet den 9e vilket jag tyckte var hyggligt god tid men julafton kom & gick utan svar... Först blev jag sur, sen tacksam för att Tor är så pass liten att han inte märkte av det & sen glömde jag bort det tills igår då vi fick det här kortet i brevlådan:
Tomtefar & tomtemor har åkt på semester till Italien! & så förklarade de varför det inte kom ett brev innan julafton:
Alltså... Är det bara jag som tycker att det här är SÅ HIMLA FINT?! Jag vet att det är standardiserat, men jag tycker ändå att det är så fint att de tog sig tiden att gå igenom alla brev som inte hann bli besvarade & skickade ut ett litet bevis på att tomten ändå inte glömde... Vi kommer definitivt att skriva ett nytt brev nästa år, men då skickar vi det minst en vecka i förväg - är så nyfiken på att se hur ett "riktigt" svar ser ut!

Beetles, so many beetles...

Det här är SÅ typiskt oss... Tors förskola håller stängt de närmsta två veckorna & gissa vart klassrummets lilla skalbaggeprojekt hamnade?! Ja men självklart hemma hos oss! Var det någon annan som bara "Oh, oh! Kan vi få ha 300+ skalbaggar hemma hos oss över julen?!" Nej naturligtvis inte. När mailet gick ut tänkte jag, "Jaaa om ingen annan kan ta dem så kan väl vi - men kanske något barn utan djur jättegärna vill ha dem hos sig, så jag avvaktar tills jag hör något annat". Men den strategin föll totalt på att den personen jag är gift med blev JÄTTE EXALTERAD över tanken & slängde iväg världens mest entusiastiska mail två minuter senare... & eftersom noll andra erbjudanden om uppehälle kom in så var det alltså vi som fick kånka ut terrariet till bilen idag. Oh happy day...
En del av mig känner lite att ett djur mer eller mindre inte gör någon skillnad, men alltså det är jäkligt mycket insekter som helt plötsligt har flyttat in... Känns så där festive om jag ska vara ärlig & värst är att Tor insisterar på att skalbaggarna ska vara på samma våning som honom! Så om jag vill undvika totalt psykbryt så är det bara att kånka runt på hela rasslande skaran. Lite smånervöst att knata ned för trappen med katter & 3-åring svärmandes kring fötterna. Vill liksom så ogärna snubbla & tappa hela eländet, för inget hade nog känts så ojuligt som att spendera julen på Best Western för att huset måste saneras!

Faith...

Idag har det varit en sådär dag... Det känns som om hela familjen har varit i lätt osynk hela dagen & jag har känt mig trött & irriterad samt besviken på att vi inte bara kunde skärpa till oss & ha det julmysigt istället... & så kom vi hem från att ha köpt julkransar & skickat iväg det första gänget julkort & Tor bara bröt ihop i köket & stortjöt. Försökte ha tålamod men kände själv att jag var kort på rösten när jag frågade vad som var fel "nu då". Mer gråt. 
 
Moi, "Men Tor, jag kan inte hjälpa dig om du inte talar om vad som är fel!"
Tor (efter en massa gråthulkande), "I can't see my eyebrows!!!"
 
Alltså... av alla saker att gråta över. Men det var i alla fall så där tokroligt att jag helt plötsligt inte kunde vara så där tröttsur längre. Blev liksom helt fnissig inombords över det absurda i att vara SÅ ledsen över att inte kunna se sina egna ögonbryn. 
 
Moi, "Men Tor, det kan inte jag heller. Men du kan se dem om jag hämtar en spegel"
Tor, "NOOO!"
Paul, "You know Tor, there's this thing called faith. It makes us trust that certain things exist even if we can't see them - and your eyebrows are just like that. You just have to have faith that they are still above your eyes, and you know what?"
Tor, "What?"
Paul, "If you reach up, you'll can always feel them!"
 
& så löstes den lilla krisen & på en & samma gång kändes allt helt plötsligt lite bättre!

Vegas...

Jag skulle skriva en "ny vecka, nya tag" post igår - men så läste jag om Vegas & då kändes det inte riktigt som läge... Den här typen av nyheter från andra sidan gränsen tar mig alltid så hårt. För även om Kanada har helt andra vapenlagar spiller "the 2nd amendment" ändå över på vår sida. Redan när barnen är små börjar man öva i skolorna på hur man ska bära sig åt för att överleva en skolskjutning. Alltså, hur sjukt är det att 5-åringar drillas i att klätta upp på toaringar för att ingen skall kunna se deras ben? Jag mår fysiskt illa & vill mest låsa in vår lilla familj i en bunker to the end of days... 
 
Så, den där nya-tag posten får vänta tills imorgon - då världen förhoppningsvis känns lite mer vetting. 

Ut med skiten!

Jag blev ju lite shock-skadad över Pauls familjs horder-tendenser tidigare i år & det där har legat & gnagt i mig ända sen dess. Känner att jag måste vara on-top när det gäller pryttlarna här hemma eller det är risk att vi trillar ner i samma hål vi med. Så den här veckan, när energi-depåerna av någon outgrundlig anledning helt plötsligt kändes pre-Tor, satte jag igång & började rensa. Har packat ner en massa av Tors saker i kartonger, fyllt två kassar till frälsningsarmen samt hivat ut så himla mycket bråte - massa papper, gammalt godis, tröjor med hål, trasiga leksaker, udda sockor... Bleh, helt otroligt vad man knölar ner i lådor & skåp & tänker "det tar jag sen"! Jag ösnkar att jag hade kunnat vara ännu hårdare men har tex väldigt svårt att skiljas från saker som jag fått av farmor. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att göra mig av med sånt som väldigt tydligt känns "inte oss". Men typ små askar med blommor & kattungar på... Det är absolut en process, men när jag kan backa tillbaka & vårt linneskåp inte längre ser ut som om en rabies-smittad apa har gått lös på det så känns det helt klart väldigt skönt! Dock är Paul sjukt skeptisk & tror att jag slänger varenda pryl han äger & har. Vilket jag inte gör. Jag slänger bara väl valda saker som jag känner att jag kan argumentera för i fall att han saknar dem... Hobby-horders alltså, man får ta det lite i sänder för att komma undan med det!

Ut ur huset!

Växte upp med en lärkare & en sjuksköterska som föräldrar, så det blev definitivt en & annan skräckhistoria som liten. Vilket har lett till att jag idag, 30+ år senare, är LIVRÄDD för motorcyklar (skulle aldrig i livet sätta mig på en) & allt som har med kvävning att göra. Så tror ni jag dog lite inombords igår när en mamma jag känner berättade att hennes kompis 4-åring dog av en marshmallow... De hade bestämt sig för att baka kakor tillsammans, marshmallows var en av ingredienserna, barnet stoppade in en hel i munnen, drog ner den i halsen & kvävdes framför ögonen på mamman. Alltså det går ju knappt att tänka på... Men tydligen är det så att mat som går att "trycka ihop" är bland det värsta som finns när det kommer till små barn & kvävningsolyckor:
 
Many of these foods ... share the same high-risk physical characteristics that create effective plugs for the pediatric airway. Similar to latex balloons, peanut butter can conform to the airways and form a tenacious seal that is difficult to dislodge or extract.
 
Hård mat är lättare att "skjuta upp", medan något som är mjukt formar sig efter barnets matstrupe = jättesvårt/omöjligt att få upp. Får ångest när jag tänker på att jag inte visste detta innan igår & värst av allt, att vi stack marshmallows i nävarna både på Tor, Edith & Elsa när vi var ute & campade. Säger bara en till sak, never again i det här huset!

Zucchiniblommor & bin...

Jag var jättesen med att så frön det här året, men lyckades i alla fall få till ett helt gäng med små zucchini-plantor. De är fortfarande väldigt små (inte i närheten av den jätte som spontanväxer i vår vitlöksbädd) men idag blommade i alla fall den första av dem. Älskar cucurbit-blommor, de är så härligt maffiga & iögonfallande. Plus att bin ÄLSKAR dem!
Tor "Oh mamma, big flower!"
Moi "Ja, en zucchiniblomma & titta ett litet bi!"
Tor "Honey bee eats flowers, just like a pizza lunch!"
 
Har lite att jobba på när det kommer till Tors biologikunskaper med andra ord...

A strange week...

Det har varit en väldigt konstig vecka igen. För det första begravdes min gammelmoster idag, så jag har tänkt väldigt mycket på henne. Hon har varit en så självklar del av vår släkt i nästan ett sekel, lite av en matriark, så det känns väldigt underligt att hon inte längre finns bland oss. Känns så sorgligt att jag aldrig mer kommer att kunna skicka ett julkort med Tor på till henne & sen få hennes reaktion återberättad av en skrattande farmor...
 
Sen har jag fått ett jobb. Pauls föräldrar spontanköpte nämligen ett litet hyreskomplex tidigare i veckan. Nu låter hyreskomplex kanske lite väl häftigt, men det är två lägenheter i ett nästan 100-år gammalt hus i närheten av där vi bor. Själva layouten är det inget fel på, men det behövs piffas till lite & de har bett mig vara ansvarig för den biten. Inte så att jag ska göra allt jobb själv, de ska hyra in någon för grovjobbet, men jag har fria händer när det gäller färger & material. Eftersom jag älskar att fundera på hur jag bäst kan förvandla ett rum känns det helt fantastiskt roligt att helt plötsligt få det som ett riktigt uppdrag!
 
Så ja... vi kan väl sammanfatta veckan som lite upp & ner. Allvar & sorg blandat med lätt extas & pinterest overload. 

Holding up...

De senaste dagarna har varit hemskt tunga. Det här med att farmor inte längre finns hos oss ligger som ett lock över allt annat. Har känt att jag inte riktigt orkat med att vara kring folk, klarar liksom inte av frågan "how are you doing" eftersom ja... men det helt enkelt inte är så himla bra just nu. Så vi ställde in alla planer som vi hade för helgen & har hållit oss i en liten bubbla. Bara mysmat, promenader & filmkvällar - noll krav & massa kramar. Har också tänkt tillbaka mycket på hur det var när farfar gick bort för mer än 10 år sen. På ett sätt var det både lättare & jobbigare jämnfört med hur det är nu. Då la jag mig i sängen & grät non-stop i 2 dagar medan min dåvarande pojkvän lite tafatt försökte trösta. Nu har jag världens finaste familj som gör livet så mycket lättare, medan det samtidigt finns väldigt lite utrymme för att rasa ihop så där som jag gjorde när farfar dog - Tor hade liksom tappat det helt. På ett sätt hade jag velat krypa ner i sängen & bara gråta ögonen ur mig, verkligen fokuserat på min egen sorg... Medan det samtidigt är rätt skönt att luras till att skratta åt Tors alla tokigheter. Usch alltså, det här med sorg är inte lätt. Egentligen skulle man ju försöka gå någon kurs i sorgehantering så att man var lite bättre förberedd. En så otroligt stor, känslosam, omställning i livet & så står man där helt hudlös & oförberedd. Hade varit så skönt att ha lite verktyg att jobba med... För att få något konstruktivt att fokusera sorgen på har jag i alla fall bestämt att vi ska ordna en liten minnesstund till farmor här hemma hos oss. Begravningen blev nämligen med så kort varsel att vi inte hinner åka hem (vilket är skönt på sätt & vis eftersom Tor verkligen avskyr att flyga). Vill att det ska vara en lätt & ljus stund så att Tor inte blir rädd - vill fira farmors liv & fokusera på all glädje hon genererade. Har bestämt att vi ska plantera ett minnesträd & så ska jag försöka få tag på biologiskt nedbrytbara ballonger så att alla som kommer får släppa iväg en liten hälsning till farmor i himlen. 

Goodbye for now...

Imorse somnade min fina, fina, farmor in...
Farmor, att få ha dig som min farmor har varit en sån ynnest - en källa till konstant glädje. Vi kommer att sakna dig så otroligt mycket, det svindlar att tänka på en vardag där jag inte kan plocka upp luren för att fråga dig om råd eller berätta något roligt Tor gjort. Jag är så otroligt tacksam för all tid vi fått tillsammans. Till we meet again, every tear will be a memory. 

Nu har de sett huset!

Så, nu har Pauls föräldrar ÄNTLIGEN sett huset de köpt. När man är den som tipsat om ett hus, & är den enda som gått husesyn innan alla kontrakt är påskrivna, så kan jag meddela att det känns rätt nervöst att stå & ta emot på uppfarten när svärföräldrarna bilar in för att titta på sitt nya hem. Men tacka gud i himlen, huset fick godkänt på alla punkter! PUST. När vi väl kollat in varenda kvadratcentimeter åkte vi vidare till deras andra nyförvärv här i Guelph - deras lagerlokal. Sen var tanken att vi alla skulle åka ut till flygplatsen för lunch, men vi var tvugna att vänta in Pauls syster med familj som var sena & när de väl dök upp hade Tor somnat. Så alla andra åkte & åt brunch medan Paul & jag fick nöja oss med äggröra här hemma. Det kändes väl inte direkt jättefestligt, så ett tag där var humöret rätt lågt. 
När alla ramlade in innanför dörren vände det dock snabbt för Tor vaknade av Lous lilla röst & blev bara så otorligt glad över att få se sin lilla kusin igen. Eftersom de två ihop är en pågående sötchock som liksom totalt golvar en går det inte att inte bli på gott humör när man ser dem. Sen var det ju inte helt fel att vi körde sent julfirande - Tor fick världens sötaste lilla gunga från Uruguay & så fick vi alla biljetter till Ripleys Akvarium i Toronto & det ska bli så SJUKT roligt att ta Tor & Lou dit. Längtar, längtar! Men först måste vi klara av Pauls föräldrars flytt - åker upp dit imorgon för packmaraton...

Lite bättre...

Urk, gårdagen var ungefär den värsta dagen ever. Tor var nämligen uppe i princip varje timme under natten till söndagen & ville bara amma. Min kropp bestämde sig därför att skippa att sova - jag skulle ju liksom ändå upp så ofta så det var ingen idé. Att ha nästan 39 grader i feber & noll sömntimmar i kroppen är ingen höjdare om vi säger så. Lägg till att jag inte ätit ordentligt sen i torsdags så förstår ni missären. Paul fick typ springa & stötta upp mig två gånger när jag fick yrselattacker & höll på att trilla i backen...
 
Men, ta i trä, idag känns det som om sjukskutan håller på att vända lite. Vi har alla tagit oss ner i 37C-gradersfållan, alla fick i sig i alla fall lite både till frukost, lunch & middag (första gången sen i torsdags det hände) & vi sooov. Allra bäst - Tor & jag sov TRE timmar på eftermiddagen. Alltså, känns ju inte som om jag behöver något mer i julklapp efter det!

Tidigare inlägg
RSS 2.0