Influensa...

I fredags började Tor helt plötsligt hosta jättemycket - så där riktigt illa & rossligt djupt nere i bröstet. Lördag & han hade feber. Söndag & han hostade tills han kräktes & sent igårnatt hade han så mycket feber (39.8C) att han skakade. Verkligen jättehemskt & när vi ringde sjukhuset sa de att vi troligtvis skulle få sitta hela natten om vi åkte in till akuten. Så vi tog oss igenom natten med en massa febernedsättande & nu på morgonen var febern mycket lägre & han verkade lite piggare. Har precis kommit tillbaka från läkaren & hon sa att han troligtvis åkt på årets influensa, så nu blir det antibiotika & steroidpuffar i en vecka. Just den här biten - när han blir sjuk - är det värsta med att vara mamma. Jag blir så himla snabbt stressad när han blir dålig (hade typ kunnat sälja en njure för att han ska bli bra så fort termometern visar på mer än 37.6C) & så känner jag mig så maktlös. Växte ju upp med föräldrar inom vården, så där kändes det alltid så självklart om något var farligt eller inte & nu har jag liksom ingen aning. Vilket jag gör att jag googlar & det gör ju absolut inte saken bättre - speciellt inte det här året när influensan är så elak. Har inte sovit ordentligt på hela helgen heller, så det hjälpte ju inte till direkt. Men det känns så mycket bättre nu efter att vi pratat med läkaren & även om jag fortfarande känner mig lite som en disktrasa så är jag så oerhört lättad över att vi har medicin nu!

Jinx!

Väldigt suddig bild, men det här är Jinx - katten som nästan gav mig en hjärtinfarkt tidigare idag...
Varje fredag kör Pauls mamma oss till Tors förskola & det brukar i regel inte vara förknippat med allför mycket dramatik, men idag följde vi inte samma protokoll... För när jag kom ut från att ha lämnat Tor får jag syn på en livrädd liten katt som satt & jamade i ett jättestort träd. När jag först fick syn på henne satt hon kanske en 3-4 meter upp, så det kändes ändå rätt överkomligt men sen fick hon panik eftersom hon inte kunde klättra ner & bestämde sig för att klättra ännu högre så när det var som värst hängde hon från framtassarna typ 10 meter upp & skrek hysteriskt. SÅ HEMSKT! Det var en hel massa folk på parkeringsplatsen, men de enda som ryckte ut var Pauls mamma, en liten asiatisk tant & så jag. The crazy cat lady crew... Ringde till Humane Society som svarade att de inte kan plocka ner katter ur träd men att det hade varit jättebra om vi kunnat fånga henne (?!) så räddningsoperationen involverade efter en stund en filt för att fånga upp henne i fall att hon skulle tappa greppet... ja men ni  hör ju, det var full kallabalik. Tillslut tappade Jinx i alla fall greppet, föll en bit men rev tag i en annan gren & lyckades klättra ner den sista biten där vi fångade in henne. Visade sig att hon egentligen är en innekatt (som dock har halsband som tur är!) så det hela slutade med att Jinx fick sitta av ett par timmar i vårt badrum innan hennes ägare kom & hämtade henne. Pust! Så härligt att räcka över henne till hennes matte som naturligtvis var så lättad över att det hela slutade bra - defintivt veckans feel good!

Skolstart vid tre?!

Jag har skolångest... Den här veckan öppnar nämligen registreringen för barn födda 2014 - med andra ord, Tors årskull börjar skolan redan till hösten. & jag tycker att det är så himla tidigt! Han kommer ju bara att vara tre i september, det är ju helt otroligt pyttigt! För något år sen la de dessutom ner den skola som ligger närmast vårt hus för att det skulle kosta för mycket att rullstolsanpassa den. Suck. Så nu har vi två alternativ. Alternativ #1 är en katolsk skola som är den enda skola inom gångavstånd från vårt hus. Det är en IB-skola & väldigt högt ansedd, men sen är det det här med att vi inte är katoliker... Känns så dääär att skicka iväg Tor till en aktivt troende skola som lär ut något som Paul & jag har noll connection till. Sen är det tydligen väldigt högt tryck på de platser de har, så även om vi bestämmer oss för att söka så är det inte säkert att han kommer in. Alternativ #2 är en "vanlig skola", så inte religiös men den är stor - hela vägen från de allra minsta upp till 13år & i Tors klass skulle åldern gå från 3-5 år. Dessutom måste han åka skolbuss för att komma dit & där tar det tvärstopp för mig. Jag KAN inte sätta en 3åring på bussen & vinka iväg honom. Så efter att ha vägt dessa två alternativ fram & tillbaka 5011 gånger så kan jag konstatera att det här är ungefär första gången som jag INTE gillar Guelph & det känns bara 100% jobbigt. Pauls mamma tycker att jag ska hemskola honom & det är ett alternativ som många här väljer, men i ärlighetens namn känns det också som ett rätt pissigt alternativ. Jag har varit hemma i mer än tre år nu & det hade varit skönt med lite mer egentid så att jag kan fokusera på mina studier - inte lägga till att vara lärare ovanpå den studiemängd jag redan har! Suck igen. Som det ser ut i nuläget söker vi bara på alternativ #1 & kommer han inte in så får vi helt enkelt hosta upp pengarna så att han kan gå ytterligare ett år på sin nuvarande lilla fina förskola medan vi funderar på vad vi ska göra sen. Men alltså när det kommer till sånt här kan jag verkligen sakna Sverige något helt enormt. Den lyxen att ha subventionerad barnomsorg hela vägen fram till skolstarten vid 7, blir helt tom i bröstet bara av att tänka på det...
 
Ni som läser, vad hade ni gjort? Visst känns 3år alldeles, alldeles, för tidigt? Känns så fel att han ska behöva sätta sig i en skolbänk när han fortfarande är så himla liten...

Bihåleinflammation & kort från tomten...

Vi är sjuka igen - bihåleinflammation som vanligt. Det är verkligen sämst, men känns samtidigt som ett passande slut på det här skitåret. Klart att vi inte kunde få avsluta året i någorlunda hyggligt tillstånd... Men till roligare saker! Här i Kanada får alla barn skicka brev till jultomten via Canada Post (här har vi fortfarande statlig post) & i år skrev vi för första gången ett brev ihop med Tor till adressen:
 
Santa Clause
North Pole
H0H0H0 Canada
 
Jag ska vara ärligt, jag var ohyggligt uppspelt på att få svar från Tomten. Mycker mer än Tor som nog inte riktigt förstod varför han själv var tvungen att bära in brevet på postkontoret. I vilket fall, deadline för att skicka årets önskelistor var den 11e, så vi postade brevet den 9e vilket jag tyckte var hyggligt god tid men julafton kom & gick utan svar... Först blev jag sur, sen tacksam för att Tor är så pass liten att han inte märkte av det & sen glömde jag bort det tills igår då vi fick det här kortet i brevlådan:
Tomtefar & tomtemor har åkt på semester till Italien! & så förklarade de varför det inte kom ett brev innan julafton:
Alltså... Är det bara jag som tycker att det här är SÅ HIMLA FINT?! Jag vet att det är standardiserat, men jag tycker ändå att det är så fint att de tog sig tiden att gå igenom alla brev som inte hann bli besvarade & skickade ut ett litet bevis på att tomten ändå inte glömde... Vi kommer definitivt att skriva ett nytt brev nästa år, men då skickar vi det minst en vecka i förväg - är så nyfiken på att se hur ett "riktigt" svar ser ut!

Beetles, so many beetles...

Det här är SÅ typiskt oss... Tors förskola håller stängt de närmsta två veckorna & gissa vart klassrummets lilla skalbaggeprojekt hamnade?! Ja men självklart hemma hos oss! Var det någon annan som bara "Oh, oh! Kan vi få ha 300+ skalbaggar hemma hos oss över julen?!" Nej naturligtvis inte. När mailet gick ut tänkte jag, "Jaaa om ingen annan kan ta dem så kan väl vi - men kanske något barn utan djur jättegärna vill ha dem hos sig, så jag avvaktar tills jag hör något annat". Men den strategin föll totalt på att den personen jag är gift med blev JÄTTE EXALTERAD över tanken & slängde iväg världens mest entusiastiska mail två minuter senare... & eftersom noll andra erbjudanden om uppehälle kom in så var det alltså vi som fick kånka ut terrariet till bilen idag. Oh happy day...
En del av mig känner lite att ett djur mer eller mindre inte gör någon skillnad, men alltså det är jäkligt mycket insekter som helt plötsligt har flyttat in... Känns så där festive om jag ska vara ärlig & värst är att Tor insisterar på att skalbaggarna ska vara på samma våning som honom! Så om jag vill undvika totalt psykbryt så är det bara att kånka runt på hela rasslande skaran. Lite smånervöst att knata ned för trappen med katter & 3-åring svärmandes kring fötterna. Vill liksom så ogärna snubbla & tappa hela eländet, för inget hade nog känts så ojuligt som att spendera julen på Best Western för att huset måste saneras!

Faith...

Idag har det varit en sådär dag... Det känns som om hela familjen har varit i lätt osynk hela dagen & jag har känt mig trött & irriterad samt besviken på att vi inte bara kunde skärpa till oss & ha det julmysigt istället... & så kom vi hem från att ha köpt julkransar & skickat iväg det första gänget julkort & Tor bara bröt ihop i köket & stortjöt. Försökte ha tålamod men kände själv att jag var kort på rösten när jag frågade vad som var fel "nu då". Mer gråt. 
 
Moi, "Men Tor, jag kan inte hjälpa dig om du inte talar om vad som är fel!"
Tor (efter en massa gråthulkande), "I can't see my eyebrows!!!"
 
Alltså... av alla saker att gråta över. Men det var i alla fall så där tokroligt att jag helt plötsligt inte kunde vara så där tröttsur längre. Blev liksom helt fnissig inombords över det absurda i att vara SÅ ledsen över att inte kunna se sina egna ögonbryn. 
 
Moi, "Men Tor, det kan inte jag heller. Men du kan se dem om jag hämtar en spegel"
Tor, "NOOO!"
Paul, "You know Tor, there's this thing called faith. It makes us trust that certain things exist even if we can't see them - and your eyebrows are just like that. You just have to have faith that they are still above your eyes, and you know what?"
Tor, "What?"
Paul, "If you reach up, you'll can always feel them!"
 
& så löstes den lilla krisen & på en & samma gång kändes allt helt plötsligt lite bättre!

Vegas...

Jag skulle skriva en "ny vecka, nya tag" post igår - men så läste jag om Vegas & då kändes det inte riktigt som läge... Den här typen av nyheter från andra sidan gränsen tar mig alltid så hårt. För även om Kanada har helt andra vapenlagar spiller "the 2nd amendment" ändå över på vår sida. Redan när barnen är små börjar man öva i skolorna på hur man ska bära sig åt för att överleva en skolskjutning. Alltså, hur sjukt är det att 5-åringar drillas i att klätta upp på toaringar för att ingen skall kunna se deras ben? Jag mår fysiskt illa & vill mest låsa in vår lilla familj i en bunker to the end of days... 
 
Så, den där nya-tag posten får vänta tills imorgon - då världen förhoppningsvis känns lite mer vetting. 

Ut med skiten!

Jag blev ju lite shock-skadad över Pauls familjs horder-tendenser tidigare i år & det där har legat & gnagt i mig ända sen dess. Känner att jag måste vara on-top när det gäller pryttlarna här hemma eller det är risk att vi trillar ner i samma hål vi med. Så den här veckan, när energi-depåerna av någon outgrundlig anledning helt plötsligt kändes pre-Tor, satte jag igång & började rensa. Har packat ner en massa av Tors saker i kartonger, fyllt två kassar till frälsningsarmen samt hivat ut så himla mycket bråte - massa papper, gammalt godis, tröjor med hål, trasiga leksaker, udda sockor... Bleh, helt otroligt vad man knölar ner i lådor & skåp & tänker "det tar jag sen"! Jag ösnkar att jag hade kunnat vara ännu hårdare men har tex väldigt svårt att skiljas från saker som jag fått av farmor. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att göra mig av med sånt som väldigt tydligt känns "inte oss". Men typ små askar med blommor & kattungar på... Det är absolut en process, men när jag kan backa tillbaka & vårt linneskåp inte längre ser ut som om en rabies-smittad apa har gått lös på det så känns det helt klart väldigt skönt! Dock är Paul sjukt skeptisk & tror att jag slänger varenda pryl han äger & har. Vilket jag inte gör. Jag slänger bara väl valda saker som jag känner att jag kan argumentera för i fall att han saknar dem... Hobby-horders alltså, man får ta det lite i sänder för att komma undan med det!

Ut ur huset!

Växte upp med en lärkare & en sjuksköterska som föräldrar, så det blev definitivt en & annan skräckhistoria som liten. Vilket har lett till att jag idag, 30+ år senare, är LIVRÄDD för motorcyklar (skulle aldrig i livet sätta mig på en) & allt som har med kvävning att göra. Så tror ni jag dog lite inombords igår när en mamma jag känner berättade att hennes kompis 4-åring dog av en marshmallow... De hade bestämt sig för att baka kakor tillsammans, marshmallows var en av ingredienserna, barnet stoppade in en hel i munnen, drog ner den i halsen & kvävdes framför ögonen på mamman. Alltså det går ju knappt att tänka på... Men tydligen är det så att mat som går att "trycka ihop" är bland det värsta som finns när det kommer till små barn & kvävningsolyckor:
 
Many of these foods ... share the same high-risk physical characteristics that create effective plugs for the pediatric airway. Similar to latex balloons, peanut butter can conform to the airways and form a tenacious seal that is difficult to dislodge or extract.
 
Hård mat är lättare att "skjuta upp", medan något som är mjukt formar sig efter barnets matstrupe = jättesvårt/omöjligt att få upp. Får ångest när jag tänker på att jag inte visste detta innan igår & värst av allt, att vi stack marshmallows i nävarna både på Tor, Edith & Elsa när vi var ute & campade. Säger bara en till sak, never again i det här huset!

Zucchiniblommor & bin...

Jag var jättesen med att så frön det här året, men lyckades i alla fall få till ett helt gäng med små zucchini-plantor. De är fortfarande väldigt små (inte i närheten av den jätte som spontanväxer i vår vitlöksbädd) men idag blommade i alla fall den första av dem. Älskar cucurbit-blommor, de är så härligt maffiga & iögonfallande. Plus att bin ÄLSKAR dem!
Tor "Oh mamma, big flower!"
Moi "Ja, en zucchiniblomma & titta ett litet bi!"
Tor "Honey bee eats flowers, just like a pizza lunch!"
 
Har lite att jobba på när det kommer till Tors biologikunskaper med andra ord...

A strange week...

Det har varit en väldigt konstig vecka igen. För det första begravdes min gammelmoster idag, så jag har tänkt väldigt mycket på henne. Hon har varit en så självklar del av vår släkt i nästan ett sekel, lite av en matriark, så det känns väldigt underligt att hon inte längre finns bland oss. Känns så sorgligt att jag aldrig mer kommer att kunna skicka ett julkort med Tor på till henne & sen få hennes reaktion återberättad av en skrattande farmor...
 
Sen har jag fått ett jobb. Pauls föräldrar spontanköpte nämligen ett litet hyreskomplex tidigare i veckan. Nu låter hyreskomplex kanske lite väl häftigt, men det är två lägenheter i ett nästan 100-år gammalt hus i närheten av där vi bor. Själva layouten är det inget fel på, men det behövs piffas till lite & de har bett mig vara ansvarig för den biten. Inte så att jag ska göra allt jobb själv, de ska hyra in någon för grovjobbet, men jag har fria händer när det gäller färger & material. Eftersom jag älskar att fundera på hur jag bäst kan förvandla ett rum känns det helt fantastiskt roligt att helt plötsligt få det som ett riktigt uppdrag!
 
Så ja... vi kan väl sammanfatta veckan som lite upp & ner. Allvar & sorg blandat med lätt extas & pinterest overload. 

Holding up...

De senaste dagarna har varit hemskt tunga. Det här med att farmor inte längre finns hos oss ligger som ett lock över allt annat. Har känt att jag inte riktigt orkat med att vara kring folk, klarar liksom inte av frågan "how are you doing" eftersom ja... men det helt enkelt inte är så himla bra just nu. Så vi ställde in alla planer som vi hade för helgen & har hållit oss i en liten bubbla. Bara mysmat, promenader & filmkvällar - noll krav & massa kramar. Har också tänkt tillbaka mycket på hur det var när farfar gick bort för mer än 10 år sen. På ett sätt var det både lättare & jobbigare jämnfört med hur det är nu. Då la jag mig i sängen & grät non-stop i 2 dagar medan min dåvarande pojkvän lite tafatt försökte trösta. Nu har jag världens finaste familj som gör livet så mycket lättare, medan det samtidigt finns väldigt lite utrymme för att rasa ihop så där som jag gjorde när farfar dog - Tor hade liksom tappat det helt. På ett sätt hade jag velat krypa ner i sängen & bara gråta ögonen ur mig, verkligen fokuserat på min egen sorg... Medan det samtidigt är rätt skönt att luras till att skratta åt Tors alla tokigheter. Usch alltså, det här med sorg är inte lätt. Egentligen skulle man ju försöka gå någon kurs i sorgehantering så att man var lite bättre förberedd. En så otroligt stor, känslosam, omställning i livet & så står man där helt hudlös & oförberedd. Hade varit så skönt att ha lite verktyg att jobba med... För att få något konstruktivt att fokusera sorgen på har jag i alla fall bestämt att vi ska ordna en liten minnesstund till farmor här hemma hos oss. Begravningen blev nämligen med så kort varsel att vi inte hinner åka hem (vilket är skönt på sätt & vis eftersom Tor verkligen avskyr att flyga). Vill att det ska vara en lätt & ljus stund så att Tor inte blir rädd - vill fira farmors liv & fokusera på all glädje hon genererade. Har bestämt att vi ska plantera ett minnesträd & så ska jag försöka få tag på biologiskt nedbrytbara ballonger så att alla som kommer får släppa iväg en liten hälsning till farmor i himlen. 

Goodbye for now...

Imorse somnade min fina, fina, farmor in...
Farmor, att få ha dig som min farmor har varit en sån ynnest - en källa till konstant glädje. Vi kommer att sakna dig så otroligt mycket, det svindlar att tänka på en vardag där jag inte kan plocka upp luren för att fråga dig om råd eller berätta något roligt Tor gjort. Jag är så otroligt tacksam för all tid vi fått tillsammans. Till we meet again, every tear will be a memory. 

Nu har de sett huset!

Så, nu har Pauls föräldrar ÄNTLIGEN sett huset de köpt. När man är den som tipsat om ett hus, & är den enda som gått husesyn innan alla kontrakt är påskrivna, så kan jag meddela att det känns rätt nervöst att stå & ta emot på uppfarten när svärföräldrarna bilar in för att titta på sitt nya hem. Men tacka gud i himlen, huset fick godkänt på alla punkter! PUST. När vi väl kollat in varenda kvadratcentimeter åkte vi vidare till deras andra nyförvärv här i Guelph - deras lagerlokal. Sen var tanken att vi alla skulle åka ut till flygplatsen för lunch, men vi var tvugna att vänta in Pauls syster med familj som var sena & när de väl dök upp hade Tor somnat. Så alla andra åkte & åt brunch medan Paul & jag fick nöja oss med äggröra här hemma. Det kändes väl inte direkt jättefestligt, så ett tag där var humöret rätt lågt. 
När alla ramlade in innanför dörren vände det dock snabbt för Tor vaknade av Lous lilla röst & blev bara så otorligt glad över att få se sin lilla kusin igen. Eftersom de två ihop är en pågående sötchock som liksom totalt golvar en går det inte att inte bli på gott humör när man ser dem. Sen var det ju inte helt fel att vi körde sent julfirande - Tor fick världens sötaste lilla gunga från Uruguay & så fick vi alla biljetter till Ripleys Akvarium i Toronto & det ska bli så SJUKT roligt att ta Tor & Lou dit. Längtar, längtar! Men först måste vi klara av Pauls föräldrars flytt - åker upp dit imorgon för packmaraton...

Lite bättre...

Urk, gårdagen var ungefär den värsta dagen ever. Tor var nämligen uppe i princip varje timme under natten till söndagen & ville bara amma. Min kropp bestämde sig därför att skippa att sova - jag skulle ju liksom ändå upp så ofta så det var ingen idé. Att ha nästan 39 grader i feber & noll sömntimmar i kroppen är ingen höjdare om vi säger så. Lägg till att jag inte ätit ordentligt sen i torsdags så förstår ni missären. Paul fick typ springa & stötta upp mig två gånger när jag fick yrselattacker & höll på att trilla i backen...
 
Men, ta i trä, idag känns det som om sjukskutan håller på att vända lite. Vi har alla tagit oss ner i 37C-gradersfållan, alla fick i sig i alla fall lite både till frukost, lunch & middag (första gången sen i torsdags det hände) & vi sooov. Allra bäst - Tor & jag sov TRE timmar på eftermiddagen. Alltså, känns ju inte som om jag behöver något mer i julklapp efter det!

Sjuk, sjukare, sjukast...

Så himla sämst - vi har alla blivit jättesjuka. Kan liksom inte minnas sist jag hade 39C i feber, men nu så. Tor leder dock temperaturligan med 39.5C under natten till idag. Han har dessutom åkt på en skrällig hosta som han delar med Paul (Paul är förövrigt piggast av oss alla idag, han har "bara" kommit upp i 38C). Det enda som varit bra med den här dagen är att vi alla är hemma. Paul var nämligen tvungen att åka in till jobbet igår för ett event, så jag blev ensam hemma med Tor. Att själv ta hand om en sjuk 2-åring är väl aldrig en höjdare, men att göra det när man konstant ligger kring 38.8C SUGER. Det är sällan som jag tycker riktigt synd om mig själv, men igår var jag inte långt ifrån tårarna. Happ... peppigare uppdatering än så blir det faktiskt inte idag. Sitter mest av tiden tills Tor somnar så att jag kan gå & lägga mig tillsammans med honom.
 
 

Alltså DEN paniken...

Som sagt, det har varit lite stressigt här den sista veckan - så för första gången sen jag startade min engelskakurs i höstas kändes det lite... ja men inte jättebra. Har varit så duktig med att få saker & ting klara i tid & har hela tiden känt att jag gjort mitt bästa. Inte en enda gång har jag känt den där sugande paniken i stil med "Åh herregud, om jag bara hade eeeeen dag till...!". Förrän idag då. BLÄ för den paniken. Spenderade hela morgonen med att paniskt försöka få ordning på mina tankar & kring fyra-tiden, med två timmar kvar till deadline började det äntligen kännas som att det höll på att lätta lite! Det var inte så att jag hade 600 brilliant välstrukturerade ord i mitt word-dokument, men jag hade en gedigen outline & en handfull meningar som jag kände var riktigt bra. Då hände det här:
 
"Chacko is placed in a unique position compared to his peers 猠 愀挀琀甀愀氀氀礀 氀椀瘀攀搀 椀渀 䔀渀最氀愀渀搀 栀攀 椀猀 椀渀 愀 甀渀椀焀甀攀 瀀漀猀椀琀椀漀渀 愀猀 栀攀 栀愀猀 猀攀攀渀 琀栀攀 experience the society that has exploited his country and permanently modified its history and inhabitants 楰琀猀 椀渀栀愀戀椀琀愀渀琀猀⸀ 䄀猀 愀 礀漀甀渀最 洀愀渀 昀爀漀洀 䤀渀搀椀愀Ⰰ 䌀栀愀挀欀漀ᤀ猠 愀爀爀椀瘀愀氀 椀渀 䔀渀最氀愀渀搀 挀漀甀氀搀 栀愀瘀攀 戀攀"
 
?!... jag skulle väl säg att kanske 80% av texten bara BOM förvandlades till... kinesiska? Jag dog. Har absolut ingen aning vad som hände, Paul har heller inte lyckats lista ut det, men jag hade i alla fall sinnesnärvo nog att bara släppa hela datorn som om den var ON FIRE & bröla PAAAUUUL så att det hördes till andra sidan gränsen. Vet inte vad mannen gjorde, men på något vänster lyckades han dra fram en nästan intakt version av mitt dokument innan kina-krisen. Alltså, ibland älskar man ju helt klart sin partner lite extra mycket!

Vilken usel liten dag...

Fy vilken dålig dag vi hade igår. Ett härligt litet explock:
 
Min tekokare totaldog
Tor var krasslig & grät för allt men mest för att han inte hade MOMO
Farmor åkte in på sjukhus
& någon knyckte min fina cykel ur vårt trädgårdsskjul. Det suger ju att cykeln blev stulen, men kanske värst är känslan av intrång i vår trygga lilla sfär...
 
Alltså, den här typen av dagar hade man ju klarat sig UTAN. Det blev pizza till middag för att jag bara inte orkade tänka på att laga något & sen somnade jag innan Tor som var övertrött & bara tjatade hål i huvudet på oss om att få leka med sitt lilla tågset... Happ, men å andra sidan är jag ju utvilad idag. Blir ju lätt så när man går & lägger sig klockan nio på kvällen!

Besök & egentid...

Så himla härligt att ha Isolde på besök - hon är väldigt underhållande & så säger hon sånt som gör att man hajjar till lite då & då, det blir liksom aldrig tråkigt! Ett par exempel:
 
Tor ber om bubbelvatten & gör en min när han får vattnet i munnen, Isolde "Oh, you didn't like that? Tough luck, it's just like smoking, get used to it".
 
Tor sjunger blinka lilla stjärna, Isolde "Tor, this is the third time, it's getting old - switch it up please".
 
I vilket fall, vi vinkade av henne vid lunchtid & sen tillbringade Paul & Tor eftermiddagen i parken medan jag jobbade på en av mina engelskauppgifter.
Idag var det deadline på ett grupparbete & jag känner mig som en SÅN mamma. Ingen annan verkade bry sig om att styra upp det hela, så jag gjorde mitt bästa för att försöka få ordning på uppgiften så att vi skulle uppfylla alla kriterier samtidigt som jag försökte att inte bli vansinnig på de i gruppen som inte läste instruktionerna. En del av mig vill tänka att det här är för att jag jobbat inom universitetsvärlden, för att jag undervisat själv, men en stor del är också att jag numera blir vansinnig när min egentid inte blir konstruktiv. Det här var liksom inte en issue innan jag fick Tor, det var helt OK att sitta i soffan & lösa lite korsord & pilla navelludd. Numera... finns nästan inget som stör mig så mycket som om jag inte får saker & ting gjort (med flyt) när Tor väl sover eller är upptagen på annat håll. Så när folk inte läser vare sig instruktioner eller gruppmeddelanden & klockan tickar mot deadline så blir mitt tålamod SÄMST. Men, men, vi fick in allt innan midnatt & eftersom det bara är ett IG/G-moment så får jag försöka vara OK med att det inte var perfekt & i alla fall vara nöjd med att jag vet att jag bidrog så mycket som jag kunde... Hakuna matata & allt det där...

Lätt hjärta & stjärnor...

Jag var lite orolig igår, rädd för att det skulle bli jobbigt att säga hejdå till Daisy eftersom hon gjorde sista dag här. Hon har ju ändå tillbringat varje vecka med oss sen januari - det är rätt bra med tid & speciellt som de är så små. Men jag vet inte, kanske Daisy kände på sig att jag är rätt dålig på avsked så hon gjorde det lätt för mig & fyllde dagen med det ena psykbrytet efter det andra. Så idag, när jag vaknade på morgonen, kändes det alldeles lätt & härligt i kroppen. Som om jag helt plötsligt fått semester! Ännu bättre, Tor har inte frågat efter henne en enda gång - så det kändes jätteskönt. Hade ju varit hemskt sorgligt om han stått vid dörren & gråtit efter henne.
 
Men på tal om Tor-tårar, måste dela med mig av följande lilla händelse. För ett tag sen fick han ett par sockor från farmor med sockiplast-stjärnor på & de här är typ det käraste han har. Tor ÄLSKAR nämligen allt som har med stjärnor att göra så att ha ett plagg med dem är största lyckan. Så när Paul kom hem från jobbet häromdagen sprang Tor genast bort för att demonstrera att han minsan hade stjärnor under fötterna & sen ville han att Paul skulle lyfta på sina fötter för att se om han också hade stjärnor. Nu har ju vuxna i regel inte sockiplaster på sig, så noll stjärnor mötte Tor när Paul lyfte på foten & det var nog för att det lilla barnet skulle bli alldeles jätteledset. Han viftade & gestikulerade & babblade på genom tårarna & det var alldeles tydligt att han tyckte att det var jätteledsamt att pappa inte hade stjärnsockor han också. Så himla gulligt & rörande på samma gång.

Tidigare inlägg
RSS 2.0