Kräksjukan...

Så kom kräksjukan till vårt hus. Stackars lilla Tor har varit så eländig hela dagen, har tappat räkningen på hur många gånger han spytt. Så ledset litet barn! Sen blev det ju inte bättre av att jag råkade säga att han fått en "tummy bug" & han tog det bokstavligt & började storgråta för att han trodde att han fått en skalbagge i magen för att han ätit hönsfoder (never mind att det är månader sen han åt något sist). Suck, inte lätt att vara mamma alla gånger... & nu har han fått feber & är ännu ynkligare. Känner mig väldigt stressad eftersom han knappt ätit på hela dagen & kräkts så himla mycket att jag är rädd för att han ska bli uttorkad. Men Paul kom hem med någon form av näringslösning för små barn som har magsjuka, så nu är planen att försöka få i honom lite av det - wish us luck. 

Too sweet/too salty...

Tor älskar ju att baka, så idag bestämde jag mig för att svänga ihop lite cornmeal muffins tillsammans med honom. Det gick sådär. Dels för att barnet, i ett obevakat ögonblick, körde ner hela huvudet i den tomma byttan för att kunna slicka i sig smeten på botten...
Alltså, att försöka tvätta ur smet ur håret på ett litet sprattlande barn - oväntat ansträngande! Nu är hela håret alldeles stelt, så det blir definitivt kvällsbad & det där hårklippet känns helt plötsligt som en lite bättre idé! Men tillbaka till muffinsbaket. De kom ut fina, fluffiga & gula - men dessvärre tyckte varken Tor eller jag om dem.
Barnet tyckte att de var alldeles för salta & jag tyckte att de var alldeles för söta. Glömmer fortfarande bort att folk här i nordamerika tycker om allt snäppet sötare än vad som är standard i Sverige. Man hade ju kunnat tänka sig att det här skulle sitta vid det här laget, eftersom Paul tex smetar på jordnötssmör & honung på samma bröd som jag lägger cheve & salsa, men tydligen inte. Så nu får jag hoppas att Paul tycker att de är perfekta & så kan han äta dem med jordnötssmör till frukost på tåget. Men som sagt, inte det jag hade hoppats på - så nästa gång jag bakar majsmuffins så blir det garanterat ett recept UTAN socker. Lesson learned. 

Third hair cut & sad mamma...

Vi tog Tor till frisören i helgen & även fastän jag vet att det kommer att bli mycket lättare att sköta hans hår nu så saknar jag hans vilda lockar & ruffs så mycket! Så här såg det ut någon dag innan de satte saxen i det...
Jag vet att det var lite all over the place, men han såg så himla söt ut i det - som en liten tuffsig maskrosboll!
& nu är det jättemycket kortare & han ser SÅ mycket äldre ut... Snyft. Trodde det skulle bli lättare att klippa hans hår efterhand, men det här är klipp tre & det känns fortfarande superjobbigt. Så jag hoppas att han inte kommer hem någon dag & ber om en buzz cut för då kommer jag på riktigt att börja gråta!

So big!

En av mina kompisars child care körde ihop sig så vi tog hennes lilla tjej över dagen för att hjälpa till. Det som slog mig under dagen var att det här nog var första gången som vi fick till en playdate där jag kände mig närmast överflödig. Klart att de ville att jag skulle hjälpa till titt som tätt, & vi hade jättemysigt när vi bakade kakor ihop, men större delen av tiden lekte de helt självständigt. Nästan så där att de ville att jag skulle gå iväg när jag tittade till dem då & då. Typ jobbiga morsan! Kändes helt plötsligt som om Tor blivit SÅ stor & när jag hittade dem så här pep han fram "can we have a sleepover mamma?". 
Jag bara "eh, say what?!" - visste inte ens att han kunde det ordet! Sen backade han ju i & för sig när jag förklarade vad det innebär med en övernattning (inga föräldrar), men det kan hända att jag fick lite "heeerregud så stor han är... nu flyttar han snart uuut" vibbar. Fast sen bröt han ihop totalt i parken lite senare på dagen när en hund sprang fram & stal hans banan & jag fick bära hem honom & då kändes det helt plötsligt mycket bättre. Inte för att han grät då, eller för armarna för den delen, men för att mammas kramar fortfarande är det som hjälper bäst när man är ledsen!

Dance more dances...

Som jag skrev igår så finns det knappast något som Tor älskar mer än att dansa, nästan varje kväll bjuder han på dansuppvisning & är vi ute & shoppar så dansar han lös så fort han hör högtalarmusik som svänger det minsta lilla. Vi har därför pratat rätt länge om att vi kanske ska försöka få in honom på en danskurs & efter vår resa till GWL kändes det som ett måste. Så i april börjar han på en kortare nybörjarkurs & så får vi se hur det går, förhoppningsvis gillar han det & så kan vi skriva in honom för en termin till hösten. Nu har vi inte berättat för Tor om kursen än, att vänta är liksom inte hans forte, men när vi åkte iväg för att köpa nya skor till Paul igår föreslog vi att vi skulle kolla på dansskor när vi ändå var där. Jag tänkte väl mer typ lätta gympaskor, som nike, men Tor hade bara ögon för ett enda par skor. De enda RÖDA barnskorna de hade. Funderade på om jag skulle pusha för ett par mer praktiska skor men fixade inte att släcka det där överlyckliga glittret i hans ögon... så röda converse it is. 
& nu måste de vara på hela dagarna & så får man lirka järnet för att få honom att gå med på att ta av dem innan bad & läggdags. Tor själv hävdar att de gör att han dansar ännu bättre & vem är jag att säga att så inte är fallet. För om dans & röda skor gör honom glad, ja då känns det självklart att de hör ihop!

Skoluppdatering!

Skrev ju om min skolångest gällande Tor  för ett tag sen & även om jag fortfarande tycker att det är helt tokigt att starta skolan när man är 3-4 år så skickade vi i alla fall in en ansökan. Det blev den katolska skolan trots allt. Enda inom gångavstånd & jag kände SÅ starkt att jag inte kunde sätta honom på en skolbuss att alla andra alternativ gick bort. Värsta alternativet i min mening var vad som kallas French Immersion - tänk att sätta en 3-åring på en buss & vinka iväg honom för en heldag på en skola där de bara pratar franska... Jättebra att det har det valet för de som har franska som språk i hemmet naturligtvis, men för oss som redan får kämpa så hårt med svenskan så gick det bort helt. I vilket fall, efter att jag varit på öppet hus på den katolska skolan kändes det väldigt mycket bättre att skriva in honom där - mysiga klassrum, bra filosofi kring lärande, bara 160-180 elever totalt på skolan & så får de lära sig franska 25 minuter om dagen från JK (Tors årskurs), så de får med sig det från en tidig ålder utan att ha det som huvudsakligt undervisningsspråk. I vilket fall, vi tåtade ihop ansökan & jag kände lite att det kvittade om vi kom in eller inte - vi hade ju alltid Tors förskola som backup & det där med att starta varje dag med en bön kändes fortfarande lite så där... Men så tog jag med Tor till skolan när jag skulle lämna in ansökan & han bara TOKÄLSKADE det. Han var helt till sig & bara "Mamma, jag gillar den här skolan - den är inte läskig som min skola. Kan jag få gå här istället?!" & sen har han gråtit varje dag när han ska till förskolan för att han "want to go to my big school instead!". Så helt plötsligt blev det VÄLDIGT viktigt för både Paul & mig att få en plats - bara det att vi visste att det skulle vara tajt att komma in eftersom vi är i den sista urvalsgruppen (icke-katoliker). Men i fredags fick vi ett mail med ett positivt besked & Tor kommer att få börja där till hösten! Himla himla tacksam, för det hade inte blivit roligt att förklara för Tor att han inte får gå där, speciellt inte som två av hans kompisar blivit antagna. Happ, så nu blir det katolsk skola - så länge jag kan tåta ihop ett acceptabelt brev till deras direktör där jag ber om dispans för att få skriva in min lilla hedning...

Her fire went out...

Gårdagen var verkligen jättetung. Först all stress med att Queen Mary mådde dåligt & så försöka leka veterinär på det. Sen att se henne dö mitt framför ögonen på oss... Var med när vi avlivade min barndomskatt, men det här var något helt annorlunda. Även fast vår katt var i väldigt dåligt skick upplevde jag det ändå som om han somnade in & det var verkligen inte fallet igår... Fy så hemskt. Någonstans fanns väl ett litet hopp om att hon skulle kunna få en akut kalciuminjektion & på något vänster klara sig, men jag förstod redan när de sprang iväg med henne att det nog var helkört. Så beskedet från veterinären & det här jobbiga med att gråta över en höna... Mår ens katt dåligt har folk överlag mycket lättare att förstå har jag märkt, höns räknas inte på samma sätt, så även fastän veterinären var jättegullig kändes det dumt att stå där & gråta... Vilket i sig blev ytterligare ett jättejobbigt moment. 
 
& så Tor. När vi stod i lobbyn med vår tomma låda blev han helt orolig & började fråga vart Queen Mary var, "Mamma, no forget Queen Mary! Where is she? She come home to our house?!"... Kände mig så himla ställd över att behöva ta den konversationen precis just där & då - fortfarande gråtandes - men det gick ju inte att komma undan. Ville inte säga att hon somnat, det kändes som ett säkert sätt att få honom att bli rädd för att gå & lägga sig så jag drog på själva förklaringen & berättade istället att hon var så sjuk att hon inte kunde komma med oss hem. Vilket resulterade i att Tor förklarade att "But mamma, doctor makes her better. I go talk to doctor now!" Förklarade att det tyvärr inte gick & Tor la sig platt på golvet & grät, men sen hände det... Han slutar gråta, kommer upp nära, nära, & säger "Mamma, her fire went out?". Har ingen aning om vart det kom ifrån, men det kändes som en så perfekt summering. Gav honom en stor kram & sa "Yes honey, her fire went out, but it was such a pretty fire we'll always remember it & we can talk about her anytime you want". Min lilla fina unge... Fortfarande så liten men så klok ändå!
 

Vurpa & den första huvudfotingen...

Lilla skrutten trillade så himla eländigt när vi var ute & gick idag, jättestor blåtira på ögat - liksom en blå vindruva under ögat. Det är ju sen gammalt, men fy sjutton vad ont det gör i mammahjärtat när de trillar så där - man hade ju gjort vad som helst för att kunna ta smällen istället för dem. Men innan dess hade vi himla trevligt, rullade ut en stor tapetvåd & lät Tor gå loss med pennorna & titta vad han knåpade ihop! 
Jag ska erkänna att jag varit lite dålig på att rita med Tor, har liksom inte tillräckligt bra tålamod när det inte bliiir något. Men han har kunnat rita cirklar i ett par månader nu, så jag har ansträngt mig & lagt fram papper & penna oftare än vad jag gjort innan i hopp om att han ska ta det ett steg längre & så smällde han till med den här lilla gubben idag! Det är värt lite fredagsbubbel känner jag!

Chokladbollar eller sömnpiller...

Tor älskar att baka chokladbollar med mig - allt från att få räkna ingredienserna, smaka när det är klart till att få hojta "SURPRISE!" så fort Paul kommer hem från jobbet. Problemet, för Tor, är att han blir SÅ till sig varje gång vi gör dem att han totalkraschar när jag rullar bollarna. Inte en enda gång har han lyckats hålla sig vaken genom ett helt chokladbollsbak... 
Lilla skruttungen... Verkar inte spela någon roll vilken tid på dagen vi gör dem heller, det är bara tack & godnatt. Kanske att vi ska döpa om dem till sömnpiller istället?!

First day as a Lilliput...

Tors första dag på kindergarden idag... Åh så mycket känslor! Efter en skräckhistoria tidigare i veckan (en liten tjej som var så ledsen att hon grät tills hon kräktes - tre veckor i rad!) vaknade jag med världens klump i magen i morse. Det kändes INTE bra för fem öre. Problemet är att jag blir sjukt sammanbiten när jag är nervös, så det tog kanske två minuter innan Tor frågade "Mamma OK?" - så sen blev det kraftansträgning på att se lite mer normal ut. Höll fram tills Tor drog på sig sin lilla kånken-rygga... Sen blev det diskret lipfest. För ÅH vad jag hade velat att farmor hade fått se det här ögonblicket. 
Obligatoriskt (åtminstone på den här sidan Atlanten) foto på trappen innan vi åkte. Lilla skutten insisterade på att få hålla in en av ballongerna från förra veckans diamantbröllopsfirande...
Var så nervös när vi parkerade utanför Lilliput Land - helt livrädd för att Tor skulle börja gråta så fort vi klev ur bilen, men han knatade glatt bort till dörren. Höll oss till & med i händerna... Problemet, för mig i alla fall, är att de inte alls tror på inskolning här. Policyn är "Quick bye, long hallo", så jag kände sån ångest när han började fråga om vi ville komma in & leka med honom. Paul gick in en liten vända & tittade på leksakerna, men sen fick vi lämna över honom till en av fröknarna & gå... Så jobbigt fastän han tack & lov inte grät helt hysteriskt. Kände mig som en disktrasa när jag väl satte mig i bilen igen!
 
MEN - när vi kom tillbaka 3-timmar senare var han så glad. Stod i ring, sjöng & klappade händerna & kom sen springandes & visade oss en liten teckning han gjort. Stolt som en tupp! Så jag känner att det här kanske kommer att bli bra i alla fall. Även om mamma-hjärtat just i dag är lite tuktat. 

SLUT-AMMAT!

Jag har inte vågat skriva något de senaste dagarna, men nu känns det som om det verkligen är slut på ammandet! Har ju varit klar med det SÅ länge, var trött på det redan när Tor fyllde ett - så att hålla på 1.5-år till har varit lite lätt mental död för mig. Kan så här i efterhand önska att jag hade tagit gråt & ett par jobbiga nätter medan han fortfarande var liten, för så fort han började kunna prata blev det i princip omöjligt för mig att sluta. Stora, tårfyllda, ögon & ett litet pipigt, "Mamma mjök, please?! Please mamma"... Är så himla blödig när han bönar & ber att jag i princip gör vad som helst så att neka honom det godaste/mysigaste/tryggaste han vet gick bara inte... I vilket fall, för någon månad sedan slutade vi i alla fall med kvällsammandet. Jag hade helt enkelt inte orken lägre att amma tre gånger per dag. Så vi lyckades övertala Tor att byta ut bröstet mot små sagor om "little piggy Tor" & det gick verkligen över förväntan. En eller två kvällar med gråt, sen accepterade han det. Väntade ett par veckor & försökte sen fasa ut eftermiddagsmjölken, vilket gick sämre. Det innebar nämligen att Tor slutade sova på eftermiddagen. Dessvärre har vi fortfarande inte hittat riktigt rätt här, så vissa dagar sover han inte alls & andra dagar krashar han i soffan medan jag lagar middag - mindre bra. Svårast av allt var dock morgonmjölken. Jag är nämligen så himla trött på morgonen att det har varit en liten life saver att låta honom amma så att jag får ligga raklång bara liiite till. Men nu i helgen tog Paul honom så fort han vaknade varje morgon & på så sätt fick vi in ett par dagar utan att amma & nu under veckan har jag varit relativt duktig på att komma i säng i tid så jag har överlevt att kliva upp vid 7-snåret & inte fallit ner i mjölkmutarträsket. Han har frågat efter mjölk ett par gånger, men accepterar ett nej utan alltför mycket protester. Det känns i ärlighetens namn helt fantastiskt. Lite som om jag fått tillbaka mig själv & jag hoppas även att det kommer att innebära att jag kommer ikapp lite energimässigt. Vilket behövs!

Succé!

Vi var rätt nervösa innan vårt tandläkarbesök idag, men det gick SÅ himla bra! Dels var skadan så pass liten att de inte gjorde något åt den i nuläget. Istället ska vi bara se till så att han inte äter något hårt den närmsta månaden (slut på knäckebröd & jäkla kattfoder med andra ord!) & sen åka på återbesök för att utesluta att det uppstått inflammation. Så redan där var det ju succé, men vad som verkligen imponerade på Paul & mig var hur duktig Tor var. Hela vägen till tandläkaren pratade han om hur han skulle gapa & visa tänderna för tandläkaren & väl där klättrade han på eget bevåg upp i tandläkarstolen & öppnade upp gapet det största han kunde! Sen satt han så blixtstilla & med öppen mun under hela undersökningen att vi alla blev helt grymt imponerade. Tandläkare & assistent inkluderat! Han avslutade besöket med att få ett certifikat (samt såpbubblor) för att ha klarat av sitt första tandläkarbesök & vinkade sedan glatt hejdå till tandläkaren som han var övertygad hette Dr. Elefant! 
 
& nu kanske ni bara, "Dr. Elefant"/what's the key to the success? I vårt fall stavas framgången helt klart Peppa Pig. I födelsedagspresent gav vi nämligen Tor "Peppa Pig besöker tandläkaren" med baktanken att det kanske skulle kunna hjälpa den dag vi väl skulle ta honom till tandläkaren för första gången & jäklar vilken hjälp det var! Han visste precis vad som skulle hända & var inte ett dugg konfunderad eller rädd utan var med på noterna & ville hjälpa till på samma sätt som Peppa. So, lätt bland de bästa $5 jag någonsin spenderat & ett hett tips i fall att någon läsare där ute sitter på en kotte som inte varit hos tandläkaren än!

Jäkla skit...

RÖV. Bara röv. Tor trillade i badkaret precis innan läggdags & slog ut en flisa på vardera framtand. Stackars lilla ungen, så himla ledsen. Hysterisk gråt & massa böner om "plåster mun mamma". Försökte sätta plåster på läppen, men det gick han inte med på utan försökte själv flytta in det på tänderna - vilket ju naturligtvis inte fungerade. Så det var full hysteri fram tills dess att jag kom på att vi kunde ge honom lite smärtlindrande/febernedsättande i en spruta... Sen lugnade han ner sig nog för att kunna berätta hur det kändes, "Ajaj getting bigger mamma. Like a big red monster". Det tog rätt bra i mammahjärtat kan jag säga...
 
& stackars Paul, som var den som var ansvarig för badet, är helt förstörd för att han har så dåligt samvete för att han inte hann fånga Tor. Så inte världens bästa kväll här i huset. Alla tandläkarkliniker är naturligtvis också stängda så här sent, så vi får helt enkelt vänta fram till morgonen med att ringa någon. Det ser inte superilla ut, så jag hoppas att vi ska komma undan med att slipa ner de vassa kanterna istället för att behöva fylla i tänderna...

Sämsta dagen på veckan...

Vi hade väl inte världens bästa start på dagen...
Mammaorken var verkligen inte på topp här. Vad som inte syns på bilden är att Tor även målat massa kajal på badkaret & om det var svårt att få bort det från golvet var det sju resor värre på emaljen. Men om vi ska försöka se på det från den ljusa sidan så är vårt badrum på ovanvåningen så himla fult att det ändå var det bästa rummet som det här hade kunnat hända i! Sen fortsatte morgonen med att alla hönsen rymde över till grannen, galen hönsjakt, ledsen Tor inne i huset ("Tor lost mamma!") & avslutningsvis sprejade Tor ner mig från topp till tå med iskallt vatten från vattenslangen... Tack & lov blev eftermiddagen mycket bättre, men morgonen... ja det var ett riktigt måndagsexemplar även för att vara en måndag. 

Spring present!

Förra våren ville farmor så gärna att vi skulle köpa en liten cykel åt Tor & vi försökte verkligen men det gick sådär… Så nu den här påskhelgen bestämde vi oss för att köpa Tor en riktigt fin cykel som… tja men kanske som en liten hälsning till farmor. För jag vet att hon hade blivit så oerhört glad om hon fått se detta!

Köpte samma modell som Tor har fått låna tidigare av våra grannars lilla dotter Aviva & alltså den lyckan när han förstod att han fått en egen ”Viva bike”! Nu var gummistövlar kanske inte det bästa skovalet, så han fick inte till att sitta på sadeln & sparka sig fram utan gick istället mest gränsle med den, men han tog sig i alla fall hela vägen till vår favoritpark på egen maskin. Nu är det bara mamman i familjen som saknar cykel – men vi ska se om vi kan hitta en till veckan. Hade ju varit roligt om vi hade kunnat åka ut på lite cykelturer till sommaren & jag är liksom inte den som hade fixat att jogga jämsides med cyklande familjen!

Egg apron!

Överraskade Tor med ett litet paket till frukosten idag - ett "äggförkläde"!
Tor blev glad men konfunderad, glad för att paket är det bästa som finns, konfunderad för att det typ var första gången han såg ett förkläde. Så vi knöt på det på direkten & knatade ut för demonstration.
Alltså lyckan när han förstod att han skulle få samla in äggen alldeles själv!
Sen behöver vi ju inte låtsas om att det trillade ner en massa hönsskit i de tomma fickorna...
Andra problemet, så som jag ser det, åtta fickor & bara fyra ägg om dagen... Vi behöver helt klart MER höns!

Empati & tomatmord...

Alltså ibland gör han så att mitt hjärta riktigt värker, min lilla medkännande sötnöt.
Sen han trillade & slog upp knäna en gång i höstas blir han lätt upprörd av både blåmärken & plåster på andra - han förstår att det symboliserar att man gjort sig illa & det upplever han som jobbigt. Igår skulle vi göra lunch tillsammans & jag gav honom saker ur kylskåpet så att han skulle kunna lägga dem på bordet. Gav honom en tomat & helt plötsligt blev det lilla barnet så stressat. Halvgråtandes hulkade han fram "OH NO, tomat aj aj!". Först förstod jag inte alls, sen såg jag att han pekade på den lilla klisterlappen som affären satt på tomaten... Tor var alltså helt övertygad om att tomaten gjort sig illa & fått ett plåster, "Tomat sad!". Fick ta bort lappen & blåsa på tomaten innan han lugnade ner sig. Sen hackade jag den i smyg för att undvika mer upprörda känslor & kände mig som en galen tomatmörderska!

Jetlag...

Det här med jetlag är ju aldrig roligt, inte ens i the best of cases, typ när det är sommar & det liksom inte spelar någon roll om man är vaken klockan 3 på morgonen för att det fortfarande är tillräckligt ljust för att kunna köra ett parti krocket. I februari däremot, med en två-åring... kvalar definitivt inte in i kategorin "Jo jag är lite jetlaggad med det gööör inget". Nej istället har vår familj levt i någon form av skuggzon, som ett gäng vampyrer har vi sovit bort dygnets ljusa timmar & sen har vi snurrat runt i huset till klockan 2-3 på natten. En kvart om dagen har vi lyckats pusha oss mot en mer resonabel tidsrytm, fram tills igår då vi fick lite panik över konceptet "barn som sover till klockan 11, skippar tupplur & sen håller igång till klockan 23.30". Så igår ställde vi klockan på 10 & under över alla under, Tor somnade INNAN min mamma. I morse vaknade han vid 8.30 & nu är klockan precis efter ett & han sover igen. Halleluja, är så lycklig över att få en liten andningspaus att jag vill grina!
 
Annars då? Nej men Tor har lärt sig att sätta på mina föräldrars spis & har följaktligen satt eld på två kattmatskålar. He's keeping us on our toes...

Tur att ingen förstår...

Tor är just nu inne i en period där han vill lära sig mer ord. Det märks på hur han härmar nästan allt vi säger, hur noga han lyssnar på sina filmer & så pekar han också på typ allt & vill att vi ska berätta vad det är. Häromdagen var vi på toaletten tillsammans (hej egentid...) & Tor pekade på mig när jag satt & kissade "Mamma snopp!". "Nja" sa jag & försökte vinna lite tid medan jag funderade på vad jag skulle svara, "Mammas fifi". Här hade ju barnet kunnat säga "fifi" en gång & släppt det, men icket. Fifi är numera Tors favoritord. Allra helst som enda ord i en never ending ljudslinga till "Blinka lilla stjärna där"...

Bobtur & konflikt hantering...

Vi tog en tur med boben idag igen - kändes liksom tvunget när det var det första Tor frågade om när han vaknade på morgonen (never mind att Paul inte var hemma för första gången på mer än en vecka...). Tor envisades med att hans panda skulle följa med. Motivationen löd enligt följande "Björn black white, bob black white" & det var ju svårt att argumentera emot det...
Vi var ute i nästan en timme & det var mestadels en succé - bara på slutet blev det lite jobbigt. Vi stötte nämligen på en granne från en gata bort & hennes lilla kotte på 22 månader spände ögonen i boben & tog helt sonika & puttade av Tor så att han skulle kunna köra istället. Tror inte att det gjorde så ont i sig, men chocken var nog desto värre - gigantisk gråtfest. Sällan känner jag mig så vuxen som i den här typen av lägen, för en liten del vill ju sparka missgynnaren så hårt i baken att hen flyger till Tannådalen... men istället får en lägga band på den primitiva lejonmamman & bre på med så mycket diplomati som det bara går. Så, efter att Tor slutat gråta lastade jag båda småttingarna på boben & pratade glatt om hur roligt det är att dela & så drog jag grannungen hela vägen hem till deras gata. Fredsprismedalj någon?!

Tidigare inlägg
RSS 2.0