MsBree

Tor är just nu inne i en period där han vill lära sig mer ord. Det märks på hur han härmar nästan allt vi säger, hur noga han lyssnar på sina filmer & så pekar han också på typ allt & vill att vi ska berätta vad det är. Häromdagen var vi på toaletten tillsammans (hej egentid...) & Tor pekade på mig när jag satt & kissade "Mamma snopp!". "Nja" sa jag & försökte vinna lite tid medan jag funderade på vad jag skulle svara, "Mammas fifi". Här hade ju barnet kunnat säga "fifi" en gång & släppt det, men icket. Fifi är numera Tors favoritord. Allra helst som enda ord i en never ending ljudslinga till "Blinka lilla stjärna där"...

Vi tog en tur med boben idag igen - kändes liksom tvunget när det var det första Tor frågade om när han vaknade på morgonen (never mind att Paul inte var hemma för första gången på mer än en vecka...). Tor envisades med att hans panda skulle följa med. Motivationen löd enligt följande "Björn black white, bob black white" & det var ju svårt att argumentera emot det...

Strålande sol & kring nollan idag, så det kändes som en perfekt dag för Tors första bobtur. Sånt här kan ju bli lite hitt eller miss när de är så pass små, men vi hade tur & Tor bara tokälskade det!

Paul är i princip omöjlig att hitta på julklappar åt, så jag var sämst det här året & levererade noll & intet under granen... Men idag lyckades jag få till en lite överraskning som gjorde honom jätteglad. Fixade barnvakt & så drog vi & såg Rouge One i 3D. Paul var helt lyrisk när jag berättade vad vi skulle göra & det kändes så himla bra att få göra något som han verkligen önskat sig.

 

Vad som kändes mindre bra... alltså det här med att "lämna bort" Tor. Är ju inte speciellt bra på det får jag lov att erkänna. Vissa dagar kan jag bli tokig på att att aldrig få egentid, men samtidigt har vi har ju varit som ler & långhalm de senaste två åren, så när vi väl är ifrån varandra känns det lite som om att jag skulle ha glömt en viktig kroppsdel hemma. Det skaver liksom i hela kroppen, en obehaglig tryckande känsla i bröstet & så huvudet som snurrar iväg & föreställer sig allt möjligt elände. Detta trots att han var hemma hos Jess & co som han har känt hela sitt lilla liv. När filmen väl var slut var jag först ut ur bion & älgade mot bilen som om jag hade eld i baken & när vi kom hem till Jess & jag såg Tors lilla ledsna ansikte (han hade börjat storgråta fem minuter innan vi kom dit) gjorde det fysiskt ont. Men... vi avslutade kvällen med kramkalas & massa fjantiga lekar (Tors nya favort är "Mamma peekaboo butt") & det hjälpte att läka det skavande mamma-hjärtat!

Kanske inte bästa timingen, hade ju varit härligt med lite julfrid, men jag har bestämt mig för att vi MÅSTE få ett slut på allt nattammande. Helst hade jag ju velat sluta amma helt & hållet, men då tror jag att Tor hade exploderat... så vi får ta det lite pö om pö & just nattammandet är det som tär på mig allra mest. Nu när vi varit sjuka har det ammats något helt extraordinärt mycket & det gör att jag dels är urtrött & dels får helt kass rygg. Att vara trött & ha ont är liksom ingen höjdare & allt det här kulminerade i onsdagsmorse då jag varit uppe & ammat varje timme hela natten. Var så trött när Tor drog igång morgonrycket att jag trodde att jag skulle kräkas. Så jag bad Paul att ta Tor i fem minuter så att jag skulle få hämta mig bara lite. Well... Tor är just nu inne i VÄRLDENS mamma fas, så de där fem minuterna blev fem minuter av vansinnigt skrikande vid min kudde medan Paul bara "Alltså, Ida... han vill ju vara med dig...". Tillslut klev jag upp, helt rabiat, & bara skrek "Helvetes, jävla, skit - jag går väl upp då!!!". Tror det var första gången jag skrek inför Tor - du kunde ha hört en knappnål falla. Sen stacks en liten näve i min & Tor pep fram ett litet "Mamma, gröt?". Fick naturligtvis dåligt samvete på sekunden & började gå ned för trappen med honom. Halvvägs ner vänder sig barnet om, sätter upp ett litet pekfinger i luften & säger till Paul som kommer bakom oss "No pappa, no - pappa go sleep". 

 

HJÄRNBLÖDNING.

 

Bestämde mig på fläcken för nattamningsavslut - för mitt eget förstånds skull. Men som sagt... några stilla nätter är det ju inte direkt här i huset i nuläget.

Snyft... idag åkte Tors små babylockar. Jag har verkligen fasat för det här ögonblicket, alla Tors små vänner har sett så stora ut när de har en riktig frisyr & jag vill liksom inte helt skiljas från babystadiet... Men, nu var håret så pass långt att det hängde ner i ögonen & nacken var så otroligt tovig att vi var tvungen att göra något åt det hela. Hade förberett mig på totalt sammanbrott så men det gick över förväntan:

Idag har vi firat Tors andra födelsedag & som vanligt när det kommer till sånt jag älskar är det svårt att förstå att tiden gått så snabbt samtidigt som det känns som om han varit här en hel evighet. Vi började dagen med en playdate, vår lilla granne Aviva var här i 90 sötdödiga minuter. Sen, på farmors begäran, blev det lunch ute på vår lilla flygplats. Så här på vintern kan det vara lite dåligt med flygplan, men vi hade tur & det stod parkerat en liten Cessna precis utanför vårt bord - så Tor var helt till sig under större delen av lunchen. 

Idag gjorde Tor & jag leklandsdebut. Lewis fyller nämligen två på söndag, så Jess & Andrew bjöd in ett par av Lewis närmaste vänner till ett ställe som heter Funmazing. Jag var lite orolig för att Tor skulle vara för liten, men han ÄLSKADE det. Dock var han för liten för att leka på egenhand, så i tre timmar fick jag hålla på & klättra runt bland rutchkanor & bollar. Den första timmen var det rätt kul, sen fick jag ont i huvudet & bestämde mig för att Paul får ta nästa/alla leklandspass...

Det här med att ha en två-åring... ibland blir man ju vansinnig. Vid tre-tiden idag gick Tor & jag ut på en promenad. Vi tittade på kanadagäss, sprang längs med små stigar i skogen, kastade pinnar i ån, lekte på lekplatsen, klämde ihop oss på en liten plasma car & åkte ned för en liten backe typ 10 gånger... Väldigt idylliskt alltihop! Det var så där att jag bara "Men åh vilken rolig mamma jag känner mig som just nu!" I 2.5h höll vi på & sen kände jag att det var dags att gå hem. Ni vet, inte så kul att hänga utomhus i november efter att solen gått ner. Tor höll dock inte med. Slutade med totalt psykbryt hela vägen hem. Allt var fel - jag, mössan, gummistövlarna... Det skreks, det gräts, det slogs... Vid ett tillfälle gav jag upp & barnet fick ligga & vråla, barfota, på trottoaren i fem minuter. Satt bredvid & försökte tänka zen-tankar, men seriöst - när de håller på så där önskar man ju lite att man bara hade kunnat få kasta in dem i huset & dra. Det är inte ofta det händer, men idag var en sån där dag då jag blev så TRÖTT att jag tagit en liten minipaus från familjen. Har stängt in mig i gästrummet & så får Paul & Tor göra bäst fan vad de vill på nedervåningen.

Ni som har barn, hur mycket mutar ni? Fram tills nu har vi inte direkt mutat. Visst, vi har väl köpt oss lite tid här & där via YouTube - men inte regelrätt "gör du A får du B". Men de senaste veckorna har Tor helt plötsligt bestämt sig för att han AVSKYR att bada samt tvätta håret & idag tappade han det helt när vi försökte få ner honom i badkaret. Barnet var stel som en pinne i kroppen, tårarna sprutade & han skrek som en stucken gris. Paul & jag försökte förklara att man måste tvätta rumpan lite då & då men rim & reson existerade liksom inte. Så tillslut svettades jag fram ett "Tor, om vi badar nu får vi äta glass sen". Det fungerade väl inte jättebra, men ändå så pass att vi fick ut schampoot ur håret utan att grannarna ringde socialen. Det hela slutade med att Tor inte bara fick glass till efterätt utan dessutom 2 dollar att stoppa i sin spargris (barnet älskar pengar & blir överlycklig för all växel). Det känns väl lite så där om jag ska vara ärlig... Hade så gärna velat kunna argumentera med honom, men när han blir så här vansinnigt upprörd är det så svårt att få kontakt att jag blir desperat & provar vad som helst för att nå fram. Det är liksom det eller så får han gå med mössan på resten av livet för att gömma undan sockervaddstovet...

Det är ett tag sen Tor förstod att man kan räkna till olika saker & ting, men han har lite att jobba på om vi säger så. Oftast låter det så här när han räknar för sig själv:

 

One, five, six, ten, more cows!

 

Det där "more cows" kan i & för sig bytas ut mot olika saker & ting, "more kex" exempelvis. Vilket jag kanske känner är lite lättare att uppfylla... Han har nämligen en tendens att få more-biten att låta lite som en order & även om vi har en rätt stor trädgård är den inte kompatibel med 10+ kor. Ikväll när det var dags att sova ställde han ett annat krav som inte heller kändes helt genomförbart.

 

Tor - five, six mjölk! Six mjölk mamma.

Moi  - Eh... Alltså, nej Tor, mamma har bara två mjölk.

Tor (knackar mig på bröstet med sin mjukiskanin som han kallar Kexin) - six mjölk?

Moi - Sorry, det finns bara två.

Tor (bryter ihop totalt & bara vrålar) - SIX MJÖLK!!! Kexin, Tor, SIX MJÖLK!

 

Alltså, sorry but not sorry Tor. Det är ju fint att du vill dela med Kexin, men  mamma kan inte förse er med tre var. Jag vet att det för ett tag sen cirkulerade bilder på en kvinna med tre bröst - men jag tror att det varit svårt att få tag på en kirurg som varit pigg på att klämma in ytterligare tre...

 

Vi har ungefär världens finaste höstdag idag, så vi bestämde oss för att åka ut till flygplatsen för brunch - den här typen av dagar är nämligen alla små plan ute & flyger. Tor var i sjunde himlen så fort vi parkerade bilen & bara skrek "FLYYPAN, TOOOR HAPPY!" non-stop, så redan där kändes det ju rätt värt att åka dit. Fick vårt bord & medan vi väntade på maten började Paul prata med personerna som satt vid bordet bredvid & när en av dem fick höra att Tor aldrig suttit i ett flygplan tog det inte lång stund innan knatten satt bakom spakarna på ett sött litet propellerplan.

Vilken dag... Tor har varit hyper mest hela tiden & väldigt mammig. Paul lyckades lura ut honom i en halvtimme för att mata hönsen, så det var en liten välsignelse...

Alltså, det är nästan så att jag inte vågar skriva det här i rädsla för att jinxa det hela - men det verkar som om vi är klara med blöjor! SÅ HIMLA HÄRLIGT! Tor har varit väldigt drivande i det hela & varit helt klar med att han INTE vill använda blöjor. Vi har låtit honom gå utan rätt mycket de senaste veckorna men alltid satt på en blöja när han ska sova & det har varit en kamp varje gång. "Nooo, Tor potty" har ekat mellan väggarna så de senaste dagarna har vi låtit honom vara utan blöja både under sin sovstund samt under natten & det har gått hur bra som helst! I förrgår & igår hade vi två små kissolyckor under dagen, men idag har allt hamnat i babybjörnpottan & jag är bara så himla stolt över min lilla kotte. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige, men här räknar man med att barnen har blöja fram tills de är kring 38 månader gamla så det känns lite som om vi vunnit på lotto!

Den senaste veckan har jag fokuserat helt på att ha mamma här + kursen, går ju inte att lägga den åt sidan "bara" för att man har besök. Men all tid som inte gått åt att skriva stylistiska analyser, den har gått till familjen. Har varit så himla härligt att ha mamma här - hon & Tor hittade verkligen varandra. Som en dag, Paul & jag hade sagt till Tor flera gånger att han inte fick klättra på en grind men världens mest envisa lilla kotte ville INTE lyssna. Så när han på försök 17 lyckades riva ner hela grinden sa både Paul & jag ifrån med bestämda röster & Tor blev SÅ ledsen & sprang gråtandes iväg ropandes på "MOMO, MOMO!". Så det var ju lite jobbigt att han blev så ledsen men samtidigt var det otroligt fint att se att mamma blev en sån trygghet för honom.

 

Vi lämnade av henne på flygplatsen igårkväll & det var kanske inte den roligaste bilresan hem. Väldigt ledsen litten kotte... samma sak imorse när han frågade efter henne & jag var tvungen att säga att hon åkt hem till katterna. Gigantiska tårar & så springa runt & leta. Jag fick INTE ta i honom, det var bara MOMO som gällde. I den här typen av lägen känner åtminstone jag mig rätt värdelös som inte kan fixa till det så att barnet blir glatt igen... Jaja, det blir väl bättre om någon dag - men det är väl bara att konstatera att Tor är ungefär lika usel på avsked som vad jag är.

Åh en sån liten pissdag - min datorhalvdog imorse & ni vet... det är väldigt svårt att koppla bort & av när något superviktigt typ ligger & dödsrycker i vardagsrummet. Nu har Paul i alla fall svingat sitt trollspö över min stackars lilla dator så den halvfungerar igen. Happ... men det var jag det, Tor hade i alla fall en jättebra dag eftersom vår lilla granntjej Lucy kom över & stannade med oss i en timme medan hennes mamma var på fysioterapi. Tor ÄLSKAR Lucy, så att få ha henne alldeles för sig själv - stor lycka!

Alltså... nattskräck... Tor har haft det två gånger nu & vilken MARDRÖM det är för alla inblandade. Första gången var det nog jobbigt, men natten mot igår var det bara helt vidrigt. Tor skrek & grät & sprang runt i panik & var totalt okontaktbar. Försökte vi hålla/trösta/prata med honom blev det bara värre. Så pass att han inte bara skrek hysteriskt utan även började slå sig själv i huvudet. SÅ HJÄLPLÖS man känner sig. Så vi satt alla på golvet i vardagsrummet - Paul, mamma & jag - medan Tor stod inne på toaletten & grät. Tittade in lite då & då men då tappade han det totalt så vi fick vänta vidare. En timme tog det. Sen kunde han tassa in till sovrummet, klättra upp i sängen & amma tills han sov djupt igen.

 

Har naturligtvis googlat som en tok men det verkar inte finnas något man kan göra när det väl händer - förrutom att se till så att de inte springer in i något eller gör sig illa på något annat sätt. Försöker man väcka dem eller hålla om dem gör det i regel bara saken värre. Så nu ber jag till alla högre makter att det här inte kommer att hända igen för det kändes lite som om jag åldrades med rekordfart för varje minut av tröstlös gråt. Går ju liksom emot varje fiber i hela kroppen att inte hålla om & trösta ens lilla kotte!

Jag var lite orolig igår, rädd för att det skulle bli jobbigt att säga hejdå till Daisy eftersom hon gjorde sista dag här. Hon har ju ändå tillbringat varje vecka med oss sen januari - det är rätt bra med tid & speciellt som de är så små. Men jag vet inte, kanske Daisy kände på sig att jag är rätt dålig på avsked så hon gjorde det lätt för mig & fyllde dagen med det ena psykbrytet efter det andra. Så idag, när jag vaknade på morgonen, kändes det alldeles lätt & härligt i kroppen. Som om jag helt plötsligt fått semester! Ännu bättre, Tor har inte frågat efter henne en enda gång - så det kändes jätteskönt. Hade ju varit hemskt sorgligt om han stått vid dörren & gråtit efter henne.

 

Men på tal om Tor-tårar, måste dela med mig av följande lilla händelse. För ett tag sen fick han ett par sockor från farmor med sockiplast-stjärnor på & de här är typ det käraste han har. Tor ÄLSKAR nämligen allt som har med stjärnor att göra så att ha ett plagg med dem är största lyckan. Så när Paul kom hem från jobbet häromdagen sprang Tor genast bort för att demonstrera att han minsan hade stjärnor under fötterna & sen ville han att Paul skulle lyfta på sina fötter för att se om han också hade stjärnor. Nu har ju vuxna i regel inte sockiplaster på sig, så noll stjärnor mötte Tor när Paul lyfte på foten & det var nog för att det lilla barnet skulle bli alldeles jätteledset. Han viftade & gestikulerade & babblade på genom tårarna & det var alldeles tydligt att han tyckte att det var jätteledsamt att pappa inte hade stjärnsockor han också. Så himla gulligt & rörande på samma gång.

Åh det börjar bli så fint på övervåningen - så otroligt glad för att vi hyrde in riktiga golvproffs! Imorgon ska de lägga de två sista lagren polish (rolig detalj här, vi använder en produkt från ett svenskt bolag som heter BONA för enligt vår golvgubbe är Sverige bäst på allt vad gäller golv!) & sen kan vi förhoppningsvis börja flytta tillbaka alla möbler under helgen. Ska blir så skönt, för i nuläget är första våningen helt knökfull av alla möbler som vi tvingades bära ner - det är nästan så att man får lite horder hus känsla på det hela... Så vi försöker hänga utomhus så mycket vi bara kan de här kaosiga dagarna. Det blir mycket tid i lekparken & idag cyklade Tor helt själv hela vägen till slutet på vår park. Det är över 2.5km, så rätt långt för någon så liten, så vi kände att det var läge att fira bedriften med glass.

Så det här med Daisy... Eftersom vi fixar golven den här veckan är vårt hus lätt kaosartat & inte riktigt kompatibelt med att ha ett dagisbarn här. Jag fixade därför en temporär dagisplats för Daisy hos en av mina vänner. Under helgen spenderade Daisy en test-timme där & under den timmen hann hon bita min väns 2.5-åring två gånger. Efter bett nummer två frågar min vän "Is biting an issue?" & får följande svar tillbaka "No, it's not an issue. The only one she bites is Tor".

 

Alltså... The only one she bites is Tor. Så det jag tar med mig från den kommentaren är att det inte riktigt räknas om Tor blir biten. Att det inte är ett problem, så länge det bara är Tor som råkar illa ut & nej, bara nej. Det är INTE en OK attityd. Så helt plötsligt blev det svåra beslutet lätt - för vi är inte två föräldrapar som försöker lösa ett problem så som jag ville tro. Självklart är ens eget barn det man värnar mest om som förälder, men jag förvände mig faktiskt lite mer engagemang i Tors välmående. So... det kommer inte bli en rolig konversation, jag ser verkligen inte fram emot det, men det är bara att put my big girl pants on & ta itu med det.