Easter Eggs...

Visst ser det nästan ut som om jag har en kartong med påskägg?!
Våra nya höns är ju cream legbars, precis som våra "baby chicks" som vi födde upp våren 2017. De ska egentligen lägga blå ägg & våra tre la alla blå-blågröna ägg. Men de här tre... en lägger ljusblå ägg, en lägger ett som är vitt-svagt ljusgult & den tredje läggar något som jag tror rent tekniskt sett är ljust brunt men som mest ser ut som om det är ljust ljust rosa. Så när jag satte ihop min första äggkartong med alla de fem olika ägg vi får i nuläget såg det bara så himla festligt ut, en riktig pastellpalett! Men mycket vill ha mer... Pauls omedelbara reaktion blev dock "Nu måste vi skaffa en chocolate maran så att vi kan komplettera med riktigt mörkbruna ägg!" & jag kände väl rent spontant att det inte suttit helt fel med en olive egger så att vi fått mer "rent" gröna ägg också... Chickens, det är som en drog!

New chickens!

Paul plockade upp tre nya tjejer idag! Tre cream legbars, knappa året gamla - så himla fina!
En av hans kollegors dotter ville nämligen prova på höns, älskade dem med var tvungen att flytta hemifrån för college & kvar blev hönsen med en mamma som INTE ville ha dem. Så valet var lite "antingen tar ni dem eller så hamnar de i grytan"... inget jättesvårt val med andra ord. Vi var ju ändå nere på fyra höns, så med de här är vi uppe i samma nummer vi låg på förra sommaren - så en siffra som vi vet att vi har kapacitet för. Kring 3-tiden rullade de alltså in på vår uppfart & lyckan var total hos Tor!
Vi hjälptes alla åt att lyfta över dem till vårt lilla hönshus & det var helt sjukt att känna hur lena de var - typiskt för höns som haft nog mycket utrymme att röra på sig så att de inte gnuggat bort alla fjädrar (vilket burhöns för ägg gör) men inte fått möjlighet att tex gräva sig ett sandbad eller kraffsa runt efter insekter.
Lät dem sitta ett par timmar i sitt nya lilla hem & sen lät vi dem upptäcka inhägnaden den sista halvtimmen innan det blev mörkt & den lyckan! De sprang runt & grävde, sprättade helt hejvilt, gav sig på precis allt som var grönt (dvs sånt som våra höns ratat sen länge)... Vi människor stod bara & lyckokramade varandra, så himla fint att få ge det här livet åt de här små damerna! Nu måste vi bara komma på nya namn åt dem, i nuläget heter de nämligen Pot Pie, Cordon Bleu & Kiev... lite som om någon döpt en svensk kyckling till Flygande Jacob. Blä... 

Wike Challenge Week 9!

Jag har känt mig lite nere med min utmaning de senaste veckorna - det har varit så himla mycket & så började skolan & alla mina donatorer blev superupptagna & jag kände att "shit, jag tror inte att jag kommer att kunna fixa det här"... Har ändå kämpat på, gett ungefär allt jag bara kunnat ge från vår trädgård, & låg innan idag ungefär 50kg från målet. Hade "bara" 10 kilo själv men så började mobilen sakta plinga igång igår & tillslut landade vågen på mer än 25kg. Åkte till marknaden med korg efter korg som såg ut så här & kände mig i ärlighetens namn helt hög på livet. Hur underbart att kunna ge bort en sån här höstbuffé?!
& så lämnade jag av hela lasset & började promenera tillbaka & det var bara världens FINASTE höstdag & jag hade egentid & kände mig så genuint lycklig! Eftersom jag publicerar ett Harvest inlägg varje onsdag på Facebook började jag skriva ihop det där jag gick & jag hann precis tänka "I'll end it with 'now I just have to pray that the God of Gourds hears me and delivers a whole bunch of squashes and pumpkins so that we can get that last cheque!" & min telefon lätt PLING & CHECKA vad någon som jag inte ens känner lämnat åt mig hos en av mina kompisar!
Nästan 14kg i squash & pumpor! Helt otroligt! Så nu har jag mindre än 10 kilo kvar till mitt mål & fortfarande två veckor på mig så den där checken är ju helt klart något att räkna med! Så otroligt lycklig ikväll, för jäklar vad jag kämpat för det här! 
 
& så har jag kanske råkat utmanat båda våra borgmästarkandidater (valet är nästa månad) att se vem som kan hjälpa mig skaka fram mest grönsaker till nästa vecka...

Let's save some seniors, dogs and chickens...

Men jag är ju hopplös... Med mållinjen på mitt produkt projekt inom nära räckhåll, bara tre veckor kvar med den här onsdagen inräknat, så hade man ju kunnat tro att jag bara "men då har jag välgörenhetat klart för 2018!"... men icke. Hittade en artikel i tidningen idag där jag direkt bara, men det här måste jag följa upp på! Organisationen heter Elderdog & är ett nätverk av volontärer över Kanada som hjälper pensionärer att ta ut sina, ofta äldre hundar, på promenader när de själva inte längre orkar gå. Eftersom Tor & jag ändå är ute så pass mycket, nu när han är i skolan går jag i snitt 6km per dag, så kände jag direkt att det här hade passat oss. Vi hade så lätt kunnat plocka upp en hund på vägen om vi har någon gammal granne som behöver hjälp & sen knatat fram & tillbaka med den två gånger per dag. Dessutom ÄLSKAR Tor hundar & tjatar om en ungefär fem gånger per dag, så det hade kunnat vara ett sätt för honom att få en liten hund-dos utan att vi själva behöver skaffa en hund (i nuläget känns det nämligen som ett alldeles för stort projekt, speciellt eftersom vi inte har något erfarenhet av att själva ha hund). Återigen, win win situation! Så jag ringde upp kvinnan som var ansvarig & så himla lägligt, de hade ett infomöte just idag som jag blev inbjuden på! Tillbringade således kvällen med ett gäng andra potentiella volontärer & fick lära mig mer om hur Elderdog fungerar. I nuläget har jag ingen dedikerad hund att ta ut på promenad, så det blir något som vi får försöka jobba på de närmsta veckorna men även om vi inte hittat en match så tycker jag ändå att det är en så fin tanke att jag vill stötta den oavsett. 
 
& på spåret charity & djur - Paul frågade precis om vi kan rädda tre höns från att hamna i grytan, så det verkar som om vår flock oväntat kommer att växa till sig inom de närmsta dagarna... så jaaa, det är väl kanske inte bara jag som är hopplös - men vi får ju vara tacksamma över att vi i alla fall hittat varandra att vara hopplösa tillsammans med! 

Skolshock...

Förlåt för dåligt bloggande, men det blev lite skolshock här hos oss i & med att både Tor & jag startade skolan förra veckan. Eller Tor tog det hela rätt bra, men jag var kanske inte helt beredd på hur mycket jobb de skulle skyffla på oss redan första veckan. Började kursen på måndagen & hade första deadlinen torsdag & sen ytterligare en på söndag. Så det känns lite som om jag dök ner i ett hav av kognitiv lingvistik & precis kom upp till ytan igen. Den här veckan står intertextualitet på schemat & jag måste läsa både en rad dikter & en bok så jag har att göra här med, men det känns lite lugnare eftersom deadlinen ligger på söndag. Pust, känns lite som om sommarhjärnan blev igångkickad med stålhätta - men, men, förhoppningsvis kommer jag in i rätt mind frame snart igen. Anmälde mig nämligen till kandidatprogrammet i engelska imorse, så det är liksom bara att bita ihop & se till att jag har den behörighet jag behöver tills januari!
 
Oh & på spåret "sånt som är språkrelaterat"... Tor & jag kom ner till kattkräkfest imorse. I gammal god kattordning hade den skyldige individen lyckats kräkas inte bara på soffan utan även på fotöljen (alltså, katten började hulka på en möbel, hoppade ner på golvet & knatade bort till nästa möbel, hoppade upp & fortsatte kräkandet där - SÅ TYPISKT!). Jag bara "Men kattjävel". Tor, "Oh, oh, mamma! I think I can say that is Swedish - kaaattjavul!"... På riktigt, här sliter & släpar jag för att få in så mycket svenska som jag bara kan & orkar & barnet säger i princip mamma, pappa, majs & korv... & så nu kattjävel.  

Hur är det på dagis i Sverige?

Nu måste jag fråga, vid vilken ålder förväntas svenska barn klara av alla sina toalettbestyr helt själva? Här får barnen nämligen NOLL hjälp från JK & uppåt, det vill säga - från det år då de fyller fyra & börjar JK får lärarna inte följa med barnen till toaletten & hjälpa dem med att torka rumpan & dra upp byxorna ordentligt. För Tor, som ju bara är tre år eftersom han fyller år i december, känns det därför lite skakigt som mamma... Vi har naturligtvis övat på att torka själv, men jag hade ljugit om jag sagt att han är jättebra på det. Kalsonger & byxor hamnar ofta halvt vridet kring midjan & det är mer regel än undantag att han drar dem över tröjkanten. Minns inte riktigt när jag själv fick 100% koll på den här typen av saker, men jag tror att det måste ha varit något år senare - tre känns väldigt litet! Har frågat om de inte kan göra ett undantag om han verkligen är superstressad över ett toabesök, men tydligen inte - i fall att han inte kan fixa det själv ringer de upp mig så att jag kan komma till skolan & hjälpa honom... Nu har jag ju möjligheten att göra det, & det är bara 6 minuter bort om jag cyklar, men hur mycket ångest måste man inte ha om båda föräldrar jobbar & inte kan komma ifrån lika lätt?

First day in JK!

Idag var det Tors allra första dag i JK, så himla stort! Helt ofattbart att den här lilla killen nu helt plötsligt ska gå i skolan varje dag! Eller, nu har jag ju valt att ha honom hemma på fredagar, men ändå - tre år gammal & första steget in i skolvärlden...
Sötnöten i fin tröja från Auntie JoJo & splitt ny kånken... Så mycket kärlek på den här lilla människan!
Paul var helt lipig & när vi kom hem efter att ha lämnat honom gick han runt som en vålnad, suckade & stönade över hur tomt det kändes. Jag... måste ju erkänna att jag naturligtvis var lite orolig, men mest tyckte jag att det var helt fantastiskt. Sen december 2014 har jag inte gjort annat än ta hand om Tor i princip non-stop, med ett par timmar här & där för återhämtning, & nu helt plötsligt har jag mer än 6 timmar varje dag för mig själv. So freaking awesome! Jag vet att det är kutym att gnälla ihjäl sig över man måste packa skolluncher åt kottarna, & jag kommer säkert att gnälla längre fram, men idag kändes det som ett billigt pris för frihet! Dessutom - someone elses problem to clean up! I fall att ni är nyfikna så skickade jag dels en liten frukostlåda med muslibollar, yogurt & små mackor (bara smör i mellan eftersom Tor är råtråkig när det kommer till pålägg som han anser acceptabla) samt mjölk...
& till lunch blev det pasta med pesto, ost, korv & hemkokt ketchup + kex & en granola bar, äpple & gurka. 
Om han åt upp allt? Nope, men det hade jag inte förväntat mig & allt jag packade var dessutom 100% återanvändningsbart som hönsmat, så ingen spild mjölk här inte! Hade jag hellre sett att skolorna serverade mat som hemma i Sverige? Um, ja. Men å andra sidan kommer barnet aldrig att bänka sig framför en grå tallrik pölsa till lunch så något positivt finns det ju i det hela!

Ja vad ska man säga...

Valet alltså, känner mig bara så uppgiven idag. Dels för att det känns som om det kommer att bli världens segdragnaste process innan vi får en fungerande (förhoppningsvis!) regering men naturligtvis också för SDs framgångar. Kollade upp hur folk röstat i både Lycksele & i Lund & även om båda låg under landssnittet så känns det skrämmande att få svart på vitt hur pass många som ändå stödjer det här partiet... 13.8% i Lycksele & 12.4% i Lund. Vill liksom ruska tag i de här människorna & fråga hur de tänker - tror de verkligen att saker & ting kommer att bli bättre om vi lämnar EU, om vi vägrar befatta oss med andra än "rena svenskar"... men inser samtidigt att det är helt bortkastad energi även om jag hade möjligheten. Suck. 
 
& så läser jag att min röst, bland många andra utlandsröster, ligger i någon hög någonstanns & ska räknas på onsdag... Känns ju lite antiklimax får man ju lov att erkänna. En känsla som jag ser återspeglas i de utlandssvenskforum jag är med i - men ännu värre, många av de som är med där är livrädda för att utlandsrösterna ska ge SD ännu mer makt. Tydligen finns det väldigt starka SD sympatisörer bland just vår grupp av svenskar & jag känner bara MEN HUR DUM FÅR MAN LOV ATT BLI?! Även om man nu skiter totat i allt vad medmänsklighet heter & bara ser till sig själv, hur kan man, som utlandssvensk, inte begripa att en röst på SD är som att skjuta sig själv i foten?! SD har ju varit tydliga med att de inte direkt stödjer dubbla medborgarskap = BOOM - foten borta! Ursäkta, men det är ju så jävla pantat att jag blir matt... 
 
Hur känner ni där hemma?

Garden evaluation & 2018 recap...

Tidigare i somras gick jag lite spontant med i Guelphs horticultural society. De behövde fler medlemmar för att få bidrag, medlemskapet kostade som en lunch & jag fick rabatt på en massa handelsträdgårdar så det kändes som en win win att fylla i pappren & sen tänkte jag nog i ärlighetens namn inte så mycket mer på det fram till förra veckan. För då ringde en liten tant upp & bara "Jo men du kryssade ju i på medlemsansökan att du kunde tänka dig ett öppet hus av er trädgård så vi undrade om vi kunde komma förbi & se er trädgård inför säsongen 2019/2020?". Um... kom lite vagt ihåg att jag kryssade i den rutan men tänkte väl att vår trädgård kanske skulle vara visningsbar mer kring 2030 men eftersom det kändes väldigt ocharmigt att backa ur sa jag ja & sen dess har Paul & jag slitit som små jon i trädgården för att få de att se mer presentabel ut. Så nu blir det ett gigantiskt garden recap som får sammanfatta trädgårdsåret 2018.
Börjar med framsidan av vårt hus som har sett så deppig ut hela sommaren, med två döda enar & lite sporadiska blommor i mitten - så vi grävde ut alltihop & planterade två kaprifoler samt en Annabelle hortensia. Är väldigt nöjd med hur det ser ut på nära håll, men från gatan ser det fortfarande lite tunt ut så 2019 satsar jag på spaljeer med klätterväxter längsmed fasaden & så vill jag bli av med all gräsmatta. 
Gräsmatta = det tristaste jag vet... & på det spåret, kommer även att låta vår boulevard garden växa nästa år.  
Planerar att ta bort stenarna som separerar gräsmatten upp mot trädet & så ska jag plantera växter i en cirkel kring stammen. Tänker hostor eller mer lammöron, något som täcker in bra så att jag slipper dra en massa ogräs. På andra sidan uppfarten blir målet för 2019 att plantera mer "native plants" & så hade jag gärna fått något att växa upp längsmed staketet. Det är så himla fult att det hade varit en tjänst åt alla på gatan att dölja det...
Sen har vi två trädgårdsboxar längsmed det nya staketet som jag måste jobba på. De senaste åren har jag försökt fått något att växa någorlunda symetriskt på båda sidor & det har gått USELT eftersom vänstersidan får en massa sol medan högersidan får... men kanske en kvart? Men det här året testade jag hortensia & det gick vägen! Inte så att de har vuxit helt & hållet superjämt, men i alla fall inte så att det har växt superbra till vänster medans det har dödens dött till höger, så nästa sommar blir det hortensiafest på båda sidorna!
In genom trädgårdsgrinden - våra pallbäddar är ju på plats, så nästa år blir första året sen 2016 som vi inte behöver bygga något, tjoho! Däremot måste jag knöla in en massa mer blommor känner jag, grönsaker i all ära men jag vill ju ha en kitchen garden & då känner jag att jag är lite kort på blommor. Både i boxarna...
& längsmed sidorna...
& så vill jag bygga en hel massa splajeer utmed hela väggen. Vill att det ska bli som en "växtshock" då man kommer innanför grindarna & då känner jag att vi måste "bygga" uppåt. Tänker björnbär... Sen har vi vår pollineringsträdgård, där vi kommer att lägga till mer blommor nästa år. Ska börja redan nu till hösten med att gräva ner en massa lökar. Vill att det ska komma upp en hel massa tidiga vårblommor så att morgonpigga bin har något att äta innan resten av vårblommorna drar igång. 
Bortanför den här delen har vi komposterna & de ser ju så där festliga ut, så jag vill försöka hitta en buske som jag kan dölja dem med. Måste bara klura ut vad som kan tänkas växa här - superbesvärliga förhållanden med vår valnöt som granne (förgiftar jorden) & rätt kompakt skugga. 
Åt andra hållet av trädgården har vi våra "underhållningsområden", så dels uteplatsen som vi måste jobba på att mysa till (lampor, måste få in mer lampor!) inför nästa år:
& så nästa bit gräsmatta som jag vill minska på... Vill knöka in en liten damm här, hade varit så härligt med ett litet vattenfall & lite guldfiskar!
I fall att ni undrar "Men VAR?!" så tänker jag en långsmal damm i övergångsområdet gräsmatta/hönsgård. Hönsen kommer ju helt klart att protestera mot att vi inkräktar på deras område, men jag tänker att det ändå kommer att bli lite kul för dem med mer insekter kring dammen=roliga saker att äta. Själva hönsgården har jag också planer för, vill att den ska bli grönare, så det första jag ska göra är att plantera ett vildvin som jag hoppas ska täcka in staketet & så vill jag få in mer buskar. Gjorde ju ett tappert försök tidigare den här sommaren med det gick lite halvdant - dels för att hönsen var mycket tuffare på buskar än jag trodde men även för att det var så galet varmt. 
Happ, & det var det. Hur trädgårdsutvärderingen gick? Jo men 10-12 små tanter dök upp med pennor & block & ÄLSKADE ihjäl Tor, hönsen & tomaterna. Fick så himla mycket positiv feedback & de tyckte att det var helt fantastiskt hur mycket vi åstakommit på fyra år. Nu inser jag ju att ett gäng kvinnor på 60-80 år inte kanske är den tuffaste gäng kritiker man kan åka på, men det kändes som om de genuint gillade vad vi gjort med vår tomt & att de var imponerade över att vi gjort allt själva istället för att hyra in någon. De kommer meddela sitt beslut i oktober, men vi har redan sagt att vi helst ser att vi är med på trädgårdsrundan 2020 istället för 2019 i fall att de bestämmer sig för att vi har kvalat in. Oavsett hur det blir med det, så himla stolt över hur långt vi kommit på de här fyra åren - från ett totalt vrak till trädgård till något som man faktiskt är stolt över att få visa upp!

Wike Challenge Week 7!

Okay, vecka 7 på utmaningen & "bara" fyra veckor kvar innan deadline. Börjar se ljuset i tunneln med andra ord! Den här veckan var det dock lite tungt med donationer måste jag erkänna, eftersom det var back-to-school hade folk helt enkelt inte riktigt tid att skörda. Tack & lov slog våra tomatplantor på någon form av turboväxel för att kompensera lite & spottade ur sig mer än 6kg på en vecka! Så även om det inte var en supervecka så fick vi ändå ihop närmare 13kg & har i nuläget lite över 60kg kvar innan vi når slutmålet. Det känns inte helt självklart att vi kommer att nå dit, men när jag pratade med Barb (ansvarig för marknaden) idag berättade hon att hon ser en stor ökning av privatpersoner som dyker upp med grönsaker så jag är så himla glad för att fler nu vet att de kan vända sig dit med sitt trädgårdsöverskott!
Så himla imponerad av dess tomatplantor förresten - helt otroligt att Tor & jag sådde dem mitt i vintern & nu är de högre än mig! 

Feeling a bit down...

Okay, jag känner mig inte helt tipp topp i nuläget. Sen Sisu dog har vi haft ytterligare en attack då en höna blev skadad, hörde Patty skrika i lördagsnatt & när jag rusade ut hittade jag henne alldeles förvirrad med en blodig kam, & jag har ingen som helst aning om hur i helsike djuret som gjorde det fick tag på henne. ALLT var låst & igenbommat & hon var ensam i det lilla hönshuset när det hände så det var ingen av de andra hönsen heller... Paul föreslog att vi skulle försöka fånga vad det nu än är i en fälla så i lördags åkte vi & köpte en bur som fångar djur levande så att man kan omlokalisera dem. Riggade upp dem med en bit bröd med jordnötssmör på & vad knatade jag ut till i söndags morse tror ni? Men så klart en skunk. Vilket inte är världens härligaste djur att ha sittandes i en bur i ens trädgård om vi säger så & helt klart inget som gick att stoppa in i bilen för att släppa ut ett par mil bort... Bara tokvägrade försöka släppa ut den själv, så Paul fick slowmotion vandra över till buren gömd bakom en filt som han sen draperade hela eländet med så att han kunde lyfta upp fällan & försiktigt bära ut den i den lilla gränden bakom vårt hus där han sen släpte ut skunken. Sen var det lugnt i måndags men nu ikväll var skunken tillbaka & försökte ta sig in till hönsen igen. Tack & lov kände jag lukten så jag sprang ut & sprayade den med vattenslangen tills den kröp ut under staketet - men all in all så känns det superjobbigt just nu. Älskar ju min lilla flock & jag blir skitstressad när det känns som om vi är under attack i princip non-stop. Har jättesvårt att slappna av & sova på nätterna utan ligger vaken alldeles för länge & LYSSNAR för att höra om det är något djävulskap på gång där ute. Sen hjälper det ju inte heller att två av mina vänner förlorat en massa av sina höns den senaste veckan heller, en av dem fick hela sin flock (10 stycken!) dödade... Paul har i alla fall lyckats bygga en automatisk dörr till hönshuset som öppnar & stänger med en timer, så det gör att jag känner mig lite mindre nojig & sen ska vi köpa flood lights med rörelsedetektor imorgon & rigga upp. Tänker att en strålkastare rakt i nyllet inte är det som skunkar & tvättbjörnar tycker allra mest om...

RIP Sisu...

Hittade stackars Sisu helt söndersliten i trädgården imorse... Den enda kvällen sen den där attacken i juli som vi glömde att låsa om hönsen & tvättbjörnshelvetet slog till igen... Sisu var Tors absoluta favorithöna & det har inte gått en dag den här sommaren utan att han har stått & kramat henne åtminstone vid något tillfälle, så att förlora henne på det här sättet, samma vecka som min gammelmoster dog, tog helt sjukt hårt. Gick runt där i trädgården, storhulkandes, & plockade upp köttslamsor, dun & inälvor & det kändes i ärlighetens namn som om jag gick sönder lite inombords. Stackars lilla fina Sisu, att dö på ett så vidrigt sätt bara för att vi inte kom ihåg att stänga dörren... Kände mig så värdelös. När jag städat upp allt, så att Tor i alla fall skulle slippa se det, kollapsade jag totalt i en av våra trädgårdsstolar & ringde upp Liz & bara tokgrät. Liz, som är ungefär världens finast människa, dök upp 45 minuter senare & tog med oss till en liten naturreservat där vi tillbringade ett par timmar - kändes helt ärligt som om det var det som räddade mig från en total kollaps. Var väl inte världens härligaste sällskap, men på sätt & viss var det ännu ett lager balsam på själen. Det säger lite om ens vänskap, att det är OK att vara ett vrak ihop utan att känna någon press på att vara rolig eller smart...
 
& så satt vi där i solen på en liten äng & jag sa "Hey, kids - let me tell you about four leafed clovers!" & tittade vad jag hittade...
& jag vet att det bara är en klöver med fyra blad & att den inte kan fixa något egentligen, men det kändes lite som ett tecken på att jag inte ska ge upp... som om oturen kommer vända nu. 

Wike Challenge Week 6!

Ska jag vara ärlig kände jag mig inte ett dugg motiverad för den här veckans wike-utmaning. Hade jag haft någon  att lämna över allt på så hade jag lätt gjort det... men nu hänger ju hela utmaningen på mig så det var bara att bita ihop, maila donatorer, åka runt & hämta grönsaker, väga, tvätta & leverera. Lyckades få ihop nästan 20kg, så med tanke på hur låg min motivation var så är jag ändå nöjd. Sen måste jag också visa upp den här potatisen som jag grävde upp ur vår trädgård, 560g... lätt den största potatis jag sett i hela mitt liv!
Men tillbaka till utmaningen, på 6 veckor har jag samlat in mer än 150kg grönsaker - nu är målet att samla in ytterligare 70kg de kommande 5 veckorna. Känner mig lite lätt stressad eftersom jag inte lyckats få tag på några nya trädgårdar de senaste två veckorna, men min kompis Sarah har lovat att hon ska börja hjälpa mig så jag hoppas dels på lite avlastning men även nya idéer & kontakter. Vi får se hur det hela slutar - drömmen hade ju varit om vi kunnat få in ett helt lass med sugar pumpkins OCH ett gäng nya företag som är villiga att gå in med pengar... 

Losing someone and something...

Fick reda på att en äldre släkting gått bort hemma i Sverige - en av farmors systrar - & blev bara så himla ledsen. Kände mig verkligen helt förstörd & insåg än en gång att det finns så otroligt många bottnar i sorg & att de i det här fallet samverkade för att göra allt extra jobbigt. Till att börja med så kom det här beskedet som en total chock, även fastän hon var gammal, helt enkelt eftersom farmor & hennes systrar har varit en sån urkraft i vår familj i hela mitt liv. Det känns på riktigt helt overkligt att det plötsligt bara finns en enda kvar av dem... Det är som om kittet i familjen pulveriserats & blåst bort för vinden. Sen sörjer jag också alla fina minnen som jag har förknippade med dem - som liten firade vi nämligen alltid jularna ihop & jag minns de åren som en enda fantastisk fin, glittrig, familjefest. Känns helt klart som en bit av min barndom raderats. Samtidigt som jag också sörjer att ytterligare ett band till Sverige kapats. Den här biten är verkligen något jag inte skänkt en tanke åt innan farmor dog, men nu inser jag att det tar upp en jättestor del av sorgeprocessen. Verkligen en sekundär sorg. Så himla jobbigt att inte få ett ordentligt avslut, inte för att begravningar är särskilt festliga men de fyller verkligen ett syfte. Sen känns det även som om jag tappat bort ytterligare en bit av mitt ursprungsland när någon dör... min svenska identiteten är så pass svag att den vacklar så fort en katt dör eller ett hus säljs eftersom jag inte är på plats själv & kan skapa nya minnen. Så när en kärnperson från ens formativa år dör tar hela min identitet en jättetörn - vem är jag egentligen, hur länge kan jag egentligen fortsätta se på mig själv som svensk? Det blir helt enkelt lite mental kris. 
 
Suck, men ni hör ju, känslorna & tankarna är all over the place & jag har bara känt mig så himla deppig & nere hela dagen. Flashback till hur hela rövåret 2017 kändes & kanske lite PTSD-varning. Fast jag lyckades i alla fall hålla mig från att gå & lägga mig i sängen eller fly ner i pinteresthålet igen, så det var i alla fall något. Istället drog vi ut på en 90minuter lång cykeltur med massa backar & 100-miljoner mygg - väldigt effektivt sätt att hålla de jobbiga tankarna i schack... 

Pelee Island get away...

I två år har jag velat åka till Pelee Island, Kanadas allra sydligaste utpost, & varje år har det varit omöjligt att få tag på ett ställe att bo. Det har på riktigt varit helt fullbokat redan i februari & eftersom framförhållning inte riktigt är det vi är bäst på så vi har hamnat på andra ställen i Ontario istället - norrut i Honey Harbour förra året & österut i Prince Edward County när Tor var 1.5. Så när Paul helt plötsligt släppte bomben i veckan att han fått in oss på ett B&B som dessutom var en liten hobby farm (getter, en mula, guinea fowl!)  i Pelee höll jag typ på att DÖ av lycka. För att komma till Pelee från vårt hus måste man först köra 3 timmar mot gränsen till Michigan & sen ta en 90 minuters färjetur till ön. Färjan går bara på sommaren, på vintern kan man bara ta sig dit med ett 8-sits plan en gång per dag, så det är ett väldigt speciellt ställe att åka till. Dels är det ett otroligt vänligt & sammansvetsat litet ställe men sen är det även helt unikt för sitt ekosystem. Har aldrig sett så många kolibris på ett & samma ställe samtidigt eller monarkfjärilar för den delen! Det är helt enkelt ett litet stycke magi mitt ute i Lake Erie! Första kvällen på ön satt jag på vår balkong & tittade ut på solnedgången & kände en sån inre frid, hade kunnat flytta dit på stört... Kände samma sak nästa dag när vi gick längsmed stormruskiga stränder & samlade snäckskal... 
Är ingen beach människa, men här kände jag att jag fick lite det bästa av två världar... kunna sitta på en liten bondgård omgiven av höns & titta ut mot "havet" (jag vet ju att det är en sjö, men när det är så stort som the great lakes så känns det definitivt mer hav än sjö...). 
& att se sin lilla unge skrika av lycka över alla "skatter" vi hittade... sånt man lever lite på som förälder. 
Sen är det ju inte helt fel heller att åka ut till en lite pytteö som samtidigt lyckas producera ca 4 miljoner liter vin per år! I fall att ni någon gång ser en flaska Lola från Pelee Island så KÖP - fantastiskt rosé vin! Vi fick gratis inträde till vingården av vår fantastiska värd så vi tillbringade en del av lördagen med att smaka på alla olika vindruvor som växer på ön. 
De hade säkert 15 olika varianter, men vi enades alla om att vi tyckte allra bäst om sauvignon blanc druvan - handy eftersom det också är vårt favoritvin!
Tyvärr blev Tor sjuk samma dag med en eländig förkylning så resten av resan blev lite damage control - så ledsen liten kille & så svårt för alla att hålla humöret uppe när det liksom bara blir fel vad man än gör. Så sista dagen fick Paul dra ett lite tyngre lass medan jag laddade batterierna för att kunna tackla jobbveckan & 100% egentid med Tor.
Men massa gråt till trots, så himla lycklig för att vi fick till den här lilla resan! Känns som om hela den här sommaren har varit väldigt mycket jobb för oss alla så det var skönt att få ta en liten paus & logga av från allt. 
Ska jag vara helt ärlig så ville jag inte åka därifrån - tyckte så mycket om lugnet där ute. Hade verkligen kunnat se mig själv sitta där på en liten bongård resten av mitt liv. Samtidigt som jag inser att det inte är realistiskt. Ön har bara grundskola, så det går inte riktigt att stanna där efter att barnen fyllt 13 & sen tror jag att Paul hade blivit lite knäpp av att flytta till ett så isolerat ställe. Lite lättare kanske att flytta till en avlägsen ö om man växt upp i en pytteliten stad i norrlands inland än om man vuxit upp i en metropol som Toronto... Jaja, drömma kan man ju... & googla hus... 

Om

Min profilbild

Ida

RSS 2.0