MsBree

& så går vi från restaurangen till apoteket för att hämta ut Robs penicilin & jag kommer på mig själv med att hålla handen skyddande bakom hans rygg så att ingen ska kunna stöta till honom/så att jag ska kunna stödja honom om han blir yr. Jag drar igång en jakt på telefonkort, så att han ska kunna ringa hem eftersom det är det enda han vill göra just nu, & jag håller upp dörrar, hämtar vattenflaskor & förklarar att han inte får handla mat själv utan att han ska överlåta det åt mig. & mitt i allt detta vill hela mitt inre bara stanna upp & skrika:
 
'Varför är du i denna situationen igen? Hur har du inte kunnat se vart allt har gått den senaste tiden? Varför måste du ta hand om en annan person som borde vara fullt kapabel att klara sig själv? Varför har allt ansvar ännu en gång bollats över till dig?'.

Svaret är enkelt - för att jag är den starkare av oss två, för att jag bryr mig, för att jag måste finnas där...