MsBree

Då & då köper jag något som är så där riktigt snordyrt & varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att jag ALDRIG ska bli så tjock att de där klänningarna/kapporna enbart blir kurriosa. Det där tänket har fungerat 100% för mamma, så jag har hakat på & det har känts bra ända fram tills den här helgen. För efter att ha pressat kallkonmiddag nummero två blev vi fast i hallen på lite mer småprat & Pauls mamma drog fram sin alla tiders favoritklänning ur garderoben för att visa lite 60-talsmode. Det ena med det andra - klänningen följde med oss hem & jag kunde konstatera att Pauls mamma var riktigt, riktigt smal en gång i tiden. Så pass small att kalkontrind Ida fick suga in lite för att få ihop knappen i midjan.


Det är här min övertygelse börjar vackla lite... för om man en gång köpt välskräddad kvalitetsklänning från Holt Renfrew så måste man ha haft samma tro på sig själv - att man helt enkelt aldrig skulle bli för tjock för den. Fick först lite panik, såg mig själv i framtiden, iklädd kaftaner & pochos & mindre tipis. Sedan påminde jag mig själv om att jag redan varit där & vänt. So, dags att omfamna de där tjockisåren (även om armarna inte når runt) & vara glad för att de satt lite sund fruktan i mig. Jag kommer aldrig mer att bli en "äh, bara en bulle till" människa & det tror jag hjälper mig en bra bit på vägen.