MsBree

På vift i Toronto...

CANADA DAY WEEKEND!

Jippi - långhelg! Nu firar vi ännu en solig Canadian 2 4 weekend (syftar till att man går igenom åtminstonde ett 24 pack öl under en sån här helg)! Vi börjar med lunch ute hos Pauls föräldrar, jag står för efterrätten.

Hade hoppats få till ett par ordentliga flaggor men hade inte tid, så det får duga med lönnlöv & blommor!

Nu ska här packas överdimensionerade kylväskor & så måste vi hinna förbi LCBO för att kitta upp oss på åtminstonde ett 12 pack... :)

 

Men det är ju bättre på svenska!

Dagens drama...

Tvärt emot vad jag trodde så gick alla visum-planer för dagen som de skulle. Faktiskt över förväntan. Så jag var superglad & kom hem, lagade lönnsirapslax & började pyssla iordning middagsbordet i trädgården & så BAM. Drama i annan form. Vår hyresvärd kom över & skrek på portugisiska - han tror att vi råkat försäga oss till skatteverket så att de kanske kommer att komma på honom med att fiffla med fastighetsskatten... Uj. Huvudvärk. Tillslut fick Paul i princip föra ut honom från trädgården. Inte kul alls. Tog oss säkert en kvart att hitta tillbaka på banan. Men sen, sen skålade vi för att ma & pa lyckats ta sig hem till Lycksele trots förseningar i Köpenhamn!

& så en liten extra skål för att den extrema superhettan inte slog till förrän idag. 33 graders värme fast med dubbla luftfuktigheten jämnfört med tidigare. Himla skönt att ma & pa inte behövde tackla det!

 

Visum-helvetet igen...

Vinkat hejdå...

Nu har vi vinkat tills armarna värkte - ma & pa har börjat sin 19 timmars resa tillbaka till Lycksele. Mammuts fan-club har minskats till hälften & det känns ju så där, så nu tänker vi gå på bio för att muntra upp oss lite. Något med pilbågar får det bli, antingen "Snow White & the Huntsman" eller "Brave".

 

Uppdatering: Vem blev rädd för björnen i Brave? Räck upp en hand!

Nästa fråga: vem är århundradets töntigaste person när det kommer till att bli rädd för sånt som visas på film? Svar: Ida. Önskar att jag hade varit liiite mindre lättskrämd... Skyller på traumatiska barndomsminnen (såg Exorcisten som tolvåring när klassen sov över i vårt sovrum, mindre god idé).

A Day with a View!

Tog en av morgonfärjorna ut till Toronto Island & tittade på staden från lite distans. Öarna är lätt den plats man ska åka till om man vill ha den finaste utsikten av stan.

Fast pappa gillade nog mest båtturen - SVALKA! Sen åkte vi hiss 150 våningar & hamnade i restaurangen högst uppe i CN-tower.

Väldigt bra utsikt, väldigt bra mat.

Janssons körde alla på röding, norrlänningarna i oss tog väl över. Efter avslutad måltid travade vi ner till observationsdäcket - där mamma genast skuttade ut på glasgolvet.

Pappa backade däremot undan & muttrade något i stil med "Åh fy helvete". Jag vågade mig ut tillräckligt länge för att ta ett kort på mammas & mina fötter...

Sen fick jag svindel & flydde fältet till pappa, så mamma vann som vanligt våglighetstävlingen.

 

 

Sova bort halva dagen...

And 2 restaurant experiences!

Museum x 2!

Väldigt effektiv dag på museum-avbetarfronten idag. Vi började med att besöka AGO (Art Galery of Ontario) som har en gästande Picasso-utställning. 125 verk föreställande nakna kvinnor, tuppar & getskallar. Allt snett, vint & i murriga färger. För personer som inte förstår konst dvs, alltså pappa & jag. Vi bara höjde på ögonbrynen, skakade på huvudet & betade av rum efter rum. Mamma däremot tyckte att verken var vackra & avslutade med att köpa en affisch föreställande en av Picassos femtioelva älskarinnor.

När sneögonen var avklarade gick vi & tittade på djur med väldigt små skallar.

Blev en snabbrunda genom trias, jura & krita samt istidsdjur. Var väldigt märkligt att köra turen, om än väldigt förkortad, på svenska. Shit så många gången jag varit där & pratat om utställningen på engelska, men på svenska... det låter så konstigt! Lite som när man ser en film på engelska & sedan åker på en halvkass dubbning. Det ringer fel i öronen! 

 

Det stora inombordsspöket...

Sista förlovningsfotografierna...

Idag fick vi vår sista laddning med förlovningsfoton - en av de bättre leveranserna. Dels ett par så där allmänt fina...

Både närbilder & ett par från lite mer distans.

& så en bild som jag verkligen gillar för att den inte känns så tillgjord utan väldigt mycket som vi är.

Lite så där småbusiga! I mean, Paul går ju under benämningen "bus Paul".

 

Det växer!

Apnöjd med utvecklingen ute i stugan på pumpafronten! Titta så det växer - inga kanininducerade skador så här långt! Tänker att vi absolut har chans på egenodlade Halloweenpumpor. Måste bara hugga upp lite runt om så att det kommer in mer sol!

En miniatyrgurka håller också på att bildas. Själva gurkplantan är dock inte så mycket högre än ett mjölkpaket, så jag har svårt att se att vi ska komma upp i EU-standard.

 

The Jansson Effect...

Vi åkte ut till stugan, ma & pa klev innanför dörren & ma säger med liten röst "vad brunt det är". Herregud så skönt, på direkten kände jag bara "men tack gode gud, några som förstår min plåga!". Fem minuter senare låg hela familjen Jansson på alla fyra i det största sovrummet & skrapade gamla fastlimmade rester av heltäckningsmattan. På tre timmar lyckades vi inte bara skrapa bort allt elände utan vi ryckte även ut heltäckningsmattorna ur de två mindre sovrummen & dammsög upp allt skrot. Vi var så SJUKT effektiva att vi benämnde det hela "The Jansson Effect" - för jäklar i min lilla låda vad vi fick gjort. Imorse förflyttade vi oss ut i trädgården & förvandlade djungeln till något som liiite mer liknade en gräsmatta...

Nästa gång jag är där ska jag ringbarka det där sabla trädet som hänger ut över hela trädgården. Får nämligen inte hugga ner det för Pauls föräldrar för att det har en "Japansk effekt" på trädgården. Kom & hjälp mig... Annat sly & bråte som de inte sagt något om rök dock. Släpte lös pappa med motorsåg & trädgårdstrimmer & nu har vi nästan å-utsikt!

Massa gjort den här helgen alltså. Fast som både ma & pa påpekade, vi måste röja minst 5 meter åt vart håll av huset för att få tillräckligt mycket luftgenomfart att myggen från helvetet håller sig borta. Det blir mycket brasved till vintern med andra ord.

 

Finaste blomstren...

Vi åker ut till stugan en liten vända & det gör lite ont i kroppen på mig... vill inte lämna alla vackra blommor från igår!

Kanske inte så många svenska ängsblommor... men väldigt vackert i alla fall!

Allra mest gillar jag irisen, har alltid varit grymt förtjust i dem. Kanske just för att färgkombon ligger nära hjärtat.

Ute stugan får jag njuta av ceder istället. Enorma mängder ceder. Fast förhoppningsvis lite mindre när vi väl åker hem. Trädgårdskriget fortsätter oförtrutet!

Handing out Happiness!

En av de bästa sakerna med "dagen efter fester som vi ordnat"...  Att samla ihop alla ballonger från trädgården & ge sig iväg på jakt efter små barn.

Efter att pappa & jag gett en liten tjej på gatan en röd ballong travade mamma & jag iväg till parken & gav iväg ytterligare ett gäng. En väldigt liten gest i sig, men som gör små människor väldigt glada!

Yey for Handing out Happiness!

 

Happy Wedding...

Gud vad jag körde mig själv nära väggen igår. Att laga ALL mat för 40 personer på en dag var väldigt nära gränsen för vad jag klarar av rent organisationsmässigt. På slutet, precis innan gästerna kom var jag inte ett dugg trevlig att ha att göra med. Pallade liksom inte att se Pauls & min pappa stå & prata om lite ditten & datten medan jag slet som ett djur... tack gode gud för mamma. Vilken klippa. Inte bara det att hon hjälpte till hela tiden & i samma tempo, hon hade på något vis också tid över att komma & klappa mig på armen när jag var som mest stressad. Så på något sätt fick jag ihop fem pajer, två typer av potatissallad, vanlig sallad, laxcrostini, pastasallad, smörkrämsdekorerade tårtor & allt därimellan. Sen drack jag två glas vin på raken & försökte konversera med folk. Fast den biten gick så där, var för uppskruvad & stirrig för att riktigt känna att jag hade något vettigt att säga. Så jag hängde med Soren, 6 år gammal, istället. Soren & jag bytte hemligheter i köket (han fick provsmaka det svenska godiset i smyg & så berättade han för mig om sin hemliga organisation - kan inte säga mer än så, har svurit på Mammuts liv) & så demonstrerade han sin nya cd-spelar för mig. Han hade fått den på en garage sale, för $4, samma dag & var grymt stolt. Väldigt sött. Fast ännu sötare var kortet han gav till mig & Paul...

Happy Wedding står det i fall att det inte står helt klart... Så sjukt sött. Älskar fåglarna. Får nog ta & arbeta in ett litet fågelpar i bröllopsinbjudan när det dagen kommer. :)

 

 

Midsommar även här i Toronto!

Vi må vara långt borta från Sverige, men midsommarfirande går utmärkt att ordna i alla fall! Efter att jag lyckats hitta ma & pa åkte vi till St. Lawrence Market & köpte 1.5 kilo tonfisk (ma & jag råkade kanske ostrategiskt nog lämna tonfiskköpet åt pa & Paul) samt ett gäng ost. Sen åkte vi hem, fjuttade igång grillen & dukade bordet. Svenskt tema så klart.

Efter hysteriskt mycket tonfisk & ett par glas vin beslutade vi oss för att smycka vår redskapsbod. Sagt & gjort, ut i trädgården med katt, vinglas & skruvmejsel.

Mumin tuggade först på sin lilla svenska flagga - bad cat - sen spanade han på fåglar... måste öva upp patrioten i honom!

Tillslut fick vi upp flaggan hjälptligt rakt...

Vilket vi firade med att gå & klappa Buddy, som blev så exalterad att han kissade på pappas arm. Väldigt Svenskt midsommar-avslut med andra ord!

 

Men vad gör jag nu...

Eh... Jobbigt. Jag har tappat bort mamma & pappa. En timme skulle de vara på egen hand medan jag gick igenom mitt manus med min snälla kommittémedlem. För tjugo minuter sedan skulle vi ha setts i den här korsningen...

Väldigt få mammor & pappor här. Bara panisk Ida.

Cookie monster cupcakes for Paul!

Paul fyller ju år imorgon, så idag klev jag upp i ottan igen för att baka en laddning cupcakes till hans kontor. Tidigare födelsedagsbeställningar har ju utgjorts av kakor eller små fina blomprydda skapelser, men jag kände att det senare inte riktigt passade Paul. Så jag drog ihop något som jag anser fångar Paul på pricken...

Now what starts with the letter C?
Cookie starts with C
Let's think of other things that starts with C
Uh ahh who cares about the other things

C is for cookie that's good enough for me
C is for cookie that's good enough for me
C is for cookie that's good enough for me

Ohh cookie cookie cookie starts with C

Ohh C is for cookie that's good enough for me
C is for cookie that's good enough for me
C is for cookie, that's good enough for me

Ohh, cookie cookie cookie starts with C

Hey, you know what
A round cookie with one bite out of it looks like a C
A round donut with one bite out of it also looks like a C,
But it is not as good as a cookie
Oh, and the moon sometimes looks like a C,
But you can't eat that

So, C is for cookie, that's good enough for me
C is for cookie, that's good enough for me
C is for cookie, that's good enough for me

Ohh, cookie cookie cookie starts with C
Yeah, cookie cookie cookie starts with C
Oh boy, cookie cookie cookie starts with C

Arr arr, yum yum yum!

Bröllopsplaner!

Men snälla, behåll fulheten för dig själv!

Pauls pappa skickar foton från gårdagen. Pauls pappa var fotograf innan han gick i pension*. Det märks, gud så vacker jag känner mig på den här bilden...

Kolla underbettet han har lyckats fånga. Så himla fint. Är så glad för att han var framme med kameran i precis det ögonblicket jag såg ut så här! Jag som inte ens visste att jag kunde få till en sån mops-look. Fantastiskt att ha det, samt det vinnande bidraget i "VM i kisande", förevigat. Eller inte. Ser på den här bilden & känner hat mot kameror i allmänhet. I mean, folk är i regel inte särskilt fotogena - speciellt inte jag då, det är ju helt tydligt - men måste man få eländet skickat till sig så att det står riktigt klart för en hur osnygg man faktiskt kan vara?! Kan inte fotografen applicera lite sunt förnuft & bara "ojdå... bäst att radera"? Inte blir det mycket bättre av att Paul, när jag klagar i skype, skickar en rad som säger "Oh, my own little mops"... Suck.

*Inte en dag för tidigt om du frågar mig efter den lilla fotokavalkad jag precis fick i min inkorg...

Den godaste svenska småkakan?

Niagara Falls then...

Efter avslutat vinsippande & en eller två inhandlade vinflaskor åkte vi ut till fallen. Där det var så där riktigt fint som det kan vara vissa dagar. Dubbla regnbågar!

Tack & lov kunde vi hålla oss enbart till gångstigen vid fallet, så vi behövde inte se så mycket av krimskramseländet den här gången.

Pappa var sjukt nöjd med besöket & sa "Fantastic!" fler gånger än vad jag hört honom säga det sammanlagt i hela mitt liv. Efter att vi tittat på någon halvper mil sverdrups susa förbi knatade vi tillbaka till AC:n i bilen & körde hem till Paul-tillagad middag.

Om det ibland är rätt skönt att Paul inte kan laga mat för fem öre? Jo. Väldigt.

At our favourite Canadian wine yard!

Efter avslutad lunch panikkörde vi ut till Pauls & min favoritvingård - Hillebrand. Vi var så sena att hela turgruppen stod & stampade när vi slirade in på parkeringsplatsen. Fick var sitt vinglas i näven, en knuff i ryggen så att vi skulle hinna med & så startade undervisningen. Pappa & Milan sportade hattar i värmen, jag stod & dog i skuggan. Hjälp vad det var varmt, 36 grader & skyhög luftfuktighet.

Var SÅ skönt att få komma ner i deras svala vinkällare. Ville lägga mig ner på backen & bara exponera så mycket kropp som möjligt för kallt cementgolv.

Mamma undrade om vi kanske skulle kunna ha vårt canadensiska bröllop där & det är ju himla fint... men det känns inte som oss. Vi måste ha fria vidder!

Fast det är klart, det finns ju helt klart vin att tillgå där nere i källaren - så efter ett tag kanske man glömmer bort behovet av utomhus. Dock kan man inte komma till det stadiet med Hillebrands röda vin. Det har alldeles för mycket taniner i det för det. Känns lite garv på det. Isvinet dock... now we're talking!

Canadas sötaste lilla stad...

Vi började dagen med att åka ut till Niagara on the Lake - som på riktigt kan vara Canadas sötaste lilla stad. Allt är så där perfekt fint att man blir lite yr i huvudet. I NotL börjar man tro på tomten igen, det är en sån liten utopi.

Hade hoppats på att vi skulle kunna äta lunch ungefär var som helst annars än den irländska pub som vi ALLTID går till när vi är där - stället ovan hade tex varit perfekt. Men jag & mamma blev nedröstade & det blev publunch ännu en gång. Nästa gång jag åker till NotL blir det tillsammans med Paul & då ska jag jäklar i min lilla låda dricka afternoon tea & inte sitta i ett litet bås & beställa mat. Anyway... om ni någon gång kommer till Canada är det här verkligen ett ställe som man ska åka till. Till & med pa tyckte om det & han brukar ju inte vara överförtjust i att trava runt på stan. Hade någon gång velat stanna där över natten & kanske bo på ett B&B - sitta på en sån här altan & sippa på iste.

Allra helst i en gungstol. Prärieromantik på hög nivå!

7 gången gillt!

Börjar känna stressen...

Under dagens strosande lämnade vi av pa för en 20 minuters hårklipp & ma & jag kikade in på lite diverse småbutiker. Hittade ett gäng chips som kändes perfekta för vårt party - smak bön & rödbeta. Plockade på mig dem, kände mig supernöjd, & insåg sedan att det är fyra dagar kvar till vårt party. Fyra dagar innan minst 35 personer kommer att inta vår trädgård. Fyra dagar att komma på vad jag ska bjuda på. För det behövs liksom liiite mer än ett gäng friterade haricot verts...

Lite ångest där ja. Nu gäller det allså att komma på något asap. Helst imorgon så att jag kan börja förbereda. Only problem, vi kommer att åka ut till Niagara Falls & även om jag kan blogga därifrån så känns det ju sådär att tillbringa hela bilturen ut med att leta buffé-recept i smartphonen. Lite så där för att det dels är väldigt osocialt, dels för att det känns som om det kommer att resultera i garanterad åksjuka. Oh well, det löser sig på något sätt. Worst case får vi åka ut till IKEA & bunkra köttbullar & sen säga att Paul stått & handrullat sedan påsk.

Handling heat...

Det har blivit tokvarmt här i Toronto lagom till att ma & pa dök upp. 32 grader idag, 34 imorgon. Så där lyckat med tanke på att de är vana vid Lycksele temperaturer... Tog en vända ner till Bloor West, med otaliga stopp i affärer med AC. Det är med andra ord alldeles för varmt för oss nordbor. Fast trädgården har lagt in ett helt nytt tempo, valmon har slagit ut...

& mina tomater har börjat producer. Nöjd med den!

Pappa & jag sitter inne i den relativa kylan & dricker perrier. De två finnarna, Mumin & ma är däremot lite tuffare & hänger ute. Ma är mest tuff - hon dricker kaffe & är jättenöjd.

Antar att det beror på allt det där bastubadandet.

 

 

Ma & Pa is in town!

Profisoriskt!

När jag var liten brukade alltid farfar laga saker lite så där... på känn. Lutade staketet, ja då spände han ett par ståltrådsvajrar mellan staketpinnarna & gräsmattan & så var han nöjd. Han kallade den här typen av lösningar för "Profisoriska". Alltså, en blandning av PROFESSIONELLT & PROVISORISKT. Jag älskade hela konceptet då & jag älskar det lika mycket nu. Det tyder på uppfinnerikedom att kunna fixa något så där bara i farten! Igår ute i stugan fick Paul inte igång motorsågen, han höll på & fipplade ett litet tag & så kom han knatande & bara "Tada, I fixed it - profisoriskt!".

& den där lilla koppartråden han virat kring gasinjektorn gjorde mig helt tårögd... farfars profisoriskt lever vidare. Det känns så fint att Paul också är lite av samma skrot & korn & att han snappat upp det här ordet & införlivat det i sitt lilla svenska vokabulär. Jag känner bara ren & skär kärlek över det.

Det blir nog ingen lillasyster...

Eftersom det där med att överraska med en kattunge gick så helt käpprätt så tänker jag vara öppen med våra katt-tankar den här gången. So, i helgen fick Coffee sina kattungar. Fyra stycken små trubbnosar...

ALLA pojkar.

& jag som ville ha en liten tjej. Fast. Nu står vi ju där överst på listan & har en date om 8-9 veckor för att komma & kika om vi vill - & det vill vi. Vilda hästar hade inte kunnat hålla mig därifrån. Måste få hålla i en ny liten dunboll & känna om mitt hjärta tar ett skutt igen. Gör det det blir det ingen lillasyster till Mumin någon gång i en fjärran framtid, då blir det en lillebror i slutet på augusti. So... har någon erfarenhet av kombon två killkatter? Vår familj har antingen bara kört singlar eller två honkatter, två honkatter + Torsten. Behöver höra att det fungerar & att de går bra ihop. Eller inte om det är sanningen, även om jag håller tummarna för att två hankatter visst kan bli de bästa av vänner.

Vem, jo jag!

Vi grävde ett helt nytt land ute i stugan igår. Fy tusan vilket feodalarbete! Plockade sten tills jag blev helt yr i huvudet & då var det ändå småsten. Kommer att må lite fysiskt dåligt nästa gång jag ser en stengärdesgård, helviti vad mycket jobb som ligger bakom en sån.

Det här är förövrigt min "gräva sten" pose. Jag ställer mig bredbent som en giraff & böjer mig sedan så att jag kan krafsa igenom ihopkrattade jordhögar. Känns lite som om man är ett murmeldjur, men så mycket mer effektivt än att hålla på & sitta på huk. Sen... tack gode gud i himlen för jordfräs. Som vem fick igång? JO JAG!

Mycket nöjd Ida där. Hoppade runt & sjöng en liten hemmagjord sång som gick något i stil med "Vem har rätta knycken, JO JAG, vem har rätta knycket här i stugan, JO IDA, JO JAG!".

Paul är en snäll man som står ut. Min alldeles egen farbror Melker!

Efter att ha forslat bort cirkus 300 liter jord tippade vi i lika mycket ny jord & sen planterade vi 8 stycken pumpaplantor. Men det finns inte med på kort av den anledningen att planterandet företogs i störtskur & det kändes bra mycket viktigare att springa i lä efteråt än att stå & fota ur 52 olika vinklar. Så ni får se resultatet efter nästa vända upp.

Ruggugglor är vi allihopa...

Jäklar i min lilla låda vad vi slet uppe i stugan idag. Det har grävts nytt land, planterats, sågats ner träd, tvättat heltäckningsmatta, lyfts möbler, skurats ur köksskåp... & så körde vi tillbaka i åskskurar på det & jag var så trött att jag fick KÄMPA för att inte somna. Vid elva anlände vi äntligen hem, helt sjukt slitna, till en skitsur katt som inte tyckte att vi var vatten värda efter att ha lämnat honom hela dagen. Så sur var han att han demonstrativt dränkt Hedvig i vattenskålen. Samt stulit en klädnypa & dumpat i matskålen. Då vet man att man inte står högt i kurs... & jag fiskade upp stackars Hedvig med tummen & pekfingret, tittade på henne & kände samförstånd. Ungefär just precis så här pigg & piffig känner jag mig just nu.

Close up on the cake...

Balanserade hem min skapelse & pallade upp den i solrummet för lite detaljfoton...

Blommorna i sig är ju söta & så, men det är glasyrbågarna som jag är allra mest nöjd med. Till hösten kommer jag därför att fortsätta med en kurs i "Australian sting work". För det vet ni va, att australiensarna är typ bäst i hela världen på just den här typen av tårtdekorationer. Får kanske tjata på Paul tills vi flyttar dit så att jag kan lära mig mer! :)

& för min insats... TADA! Diplom till moi! Blev så himal glad & bara "Oh, fancy GULD!!!"

Kom hem & visade upp diplomet & började fundera på vart jag skulle kunna hänga upp det, inramat naturligtvis, & Paul bara "men Ida... du har ju inte ens satt upp ditt mastersdiplom från UofT"... Ehum. Sant förvisso, men... det diplomet är ju inte på något sätt ALLS förknippad med magnituden glädje som det här är. So, därför vill jag att det ska upp & upp ska det!

En extra liten svensk flagga?

Mamma, jag vet att ni springer runt nu & fixar med det sista innan ni åker. Packar regnkläder, den svenska "friggebodsflaggan" som jag önskat mig, nylonstrumpor & de tre P:na (pass, pengar & pyjamas). MEN. I fall att ni bara "Orka packa mer just nu, ska vi ta en promenad" & ifall att ni skulle råka trava förbi kallICA på sagda promenad... Då kanske ni skulle kunna plocka på er ett litet paket med såna där tändsticksflaggor?

Såna här, fast i gult & blått & därmed mycket finare...

Så mycket skönare...

I flera dagar har tanken varit att vi skulle åka upp till stugan ögona böj efter avslutad dekorationskurs. Men igår alltså... herregud vad osugen jag var på att sätta mig i varm bil & åka hela vägen upp bara för att sova på luftmadrass & slita som en gnu. Så efter mycket vånda pep jag ur mig ett litet "kan vi åka imorgon" & så visade det sig att Paul kände PRECIS likadant, men inte velat säga något för att "det var bestämt". Åh, kändes som högsta vinsten att slippa åka! Så vi åkte till IKEA & köpte sjukt mycket förvaringsbackar, plockade på oss sushi & åkte hem & mös i trädgården.

Paul passade även på att provsmaka det här årets midsommaröl...

Sen gick vi in & röjde i källaren till klockan ett på natten. Eller, Paul röjde igenom lagren av bråte han samlat på sig. Jag städade gästtoaletten. Så där kul lördagsunderhållning kan man ju tycka, men vi var båda helt lyriska - för när vi väl kom till det stadiet att vi inte orkade jobba mer så kunde vi ju gå & lägga oss i vår egen säng, inte på luftmadrass!

Cake decorating 301 - part 4

Sista dekorationsklassen idag, nu blir det uppehåll fram till hösten. Jag ägnade de sista tre timmarna åt att spritsa en hel massa små bågar. Kände mig inte helt bekväm med de som jag gjorde förra lektionen, så jag bröt loss alltihop & körde på från scratch. Gillar verkligen string work, för att de kräver så mycket mer arbete än att bara sitta & pressa ner sockerpasta i silikonformar. Sure, mina små turkosa blommor är söta - men de kräver verkligen bara noll talang. Till & med Paul hade kunnat få till dem!

Så det ligger en helt annan nivå av arbete bakom en sån här tårta jämnfört med en som bara använder sig av blommor från avtryck. Även om nu det kan var himla fint i sig - som den här tårtan tillverkad av en av de övriga kursdeltagarna. Tycker att den är himla fin bortsett från pelarna, det känns så där. 80-talsvarning...

Kvinnan som gjorde just den här tårtan är en jättehärlig 60-årig italienska som tog kursen tillsammans med sin syster & sin dotter. När jag nekade dagens chokladtårta & efter förfrågan förklarade att jag inte äter bakverk etc blev hon först alldeles tyst. Sen sa hon "Men choklad äter du ändå, eller hur?!". Svarade nej & hon utropar "Men herregud! Jag hade hundra gånger hellre slutat med sex än med choklad!". Varpå hennes dotter skriker "BUT MOOOOM!". Fniss...

But just bloody cut it!

Tårtan igår... Ingen ville skära upp den. Megha stenvägrade, hon tyckte att det kändes HELT fel att sticka kniven i den. Tillslut kommenderade hon Matt att ta sig ann uppgiften. Sagt & gjort, eftersom Matt gör vad Megha säger.

& här kan ni se fyllningen, jag höftade ihop den lite på känn. Så de rosa lagren är en blandning av vispad grädde, frysta hallon, jordgubbsphiladelphia & florsocker. Mellanlagret är marsansås med en extra klutt grädde samt små persikobitar. Paul gav blandningen 5 tummar upp av 5 möjliga, så det är jag nöjd med! Även om han nu kanske är lite partisk i den här frågan.

Oh, & här kan ni dels se hur tårtan bara SVÄLLER ut på sidorna samt de två lagren med sockerpasta som jag använde mig av. Nästa gång kommer jag definitivt att använda mer smörkräm för att stabilisera det hela!

Lite trött ja...

Three's going out!

Haha! Är så trött att jag gått över i stadiet "Ida säger & gör bissara saker" - så kvällens lilla tillfixning var en övning i påkakning av smink för att försöka dölja tröttheten. Så att åtminstonde den biten är i någorlunda ordning. Faktum är att jag nu känner mig helt i fas med min tårta, vi ser bättre ut än vad vi egentligen gör! :)

Det Canadensiska bandet Trooper får sammanfatta oss två! Nope... måste dra nu om jag ska hinna dra ett glas vin innan jag somnar bland skorna ute i hallen!

Learn by mistake...

Så Meghas tårta då... Min allra första riktiga tårta täckt med sockerpasta... Var ju en intressant upplevelse. Allt började bra. Jag bakade bottnen, delade den i fyra & fyllde med marsansås, persikosirap & hallon/jordgubbsgrädde. Vispade ihop en sats smörkräm med finaste Kitchen Aiden & började känna mig som om jag ägde världen. Täckte tårtan & kände mig nu helt sjukt nöjd. App app app. Redan här hade jag begått två misstag.

1) Jag hade valt en för mjuk tårtbotten för all glasyr - se hur det sväller på kanterna...
2) Jag snålade med smörkrämen & täckte alldeles för dåligt. Big mistake, eftersom jag inte äter tårtan själv så skulle jag ha brett på all kräm & lite till!

Men icket. Så efter att jag rullat ut sockerpastan & klätt in tårtan såg det ut så här. Jag svor kan jag tala om. På svenska & från hjärtat. Kul att erbjuda sig att ta med en tårta & så ser det ut som om det tillverkats av någon som bor på gruppboende. Tog en paus, drack Perrier & begrunnade mitt problem. Lösningen blev att kavla ut ett till, tunnare, täcklager som jag la ovanpå det första lagret.

En inte helt 100% lösning eftersom det där "muffin top" elementet fortfarande bestod. Fast lite bättre blev det i alla fall, så där så att jag kunde börja andas normalt igen. Drog på en sjuklig mängd blommor för att dölja lite av blesyrerna & fick ihop följande kreation.

Eftersom jag naturligtvis inte hade tillräckligt mycket sockerpasta hemma för att riktigt täcka tårtan helt den andra vändan så blev jag lite kort på en sida. Det problemet löste jag med glasyr & extra mycket blommor längsmed kanten.

Ytterligare ett problem stod rosetten för. Satte fast den med vit glasyr som inte alls gick i ton, så jag fick mörka med små blommor & glasyrduttar.

Summa summarum - det hela är ett helsikes litet fuskbygge, en pappkartong uppklädd till friggebod, men jag har bestämt mig för att jag kommer undan med det den här gången. I mean, Megha kommer att bjuda på peach bellini & hon & hennes advokatvänner är inte de som spottar i glaset. Så om jag bara ser till att vi kommer cirka en timme för sent så kommer alla bara "Oh. My. God! I love it, love it! It´s AWESOME!". Vilket naturligtvis är den reaktion jag eftersträvar med allt jag gör...

Mayday på vaniljfronten!

I hope it's a boy...

Veckans andra tidiga uppgång för att baka ännu en laddning cupcakes. Herregud vad osugen man kan vara på att plocka fram vispen när klockan är 06.15...

Klara blev de i alla fall, 28 små cupcakes med BABY-tema!

För idag är det Sandy´s, Pauls kollega, sista dag på jobbet - sen blir det mammaledigt.

Jag har ju inte pratat själv med Sandy om babyn, så jag frågade Paul ungefär 53 gånger om han var SÄKER på att det skulle bli en pojke innan jag satte igång & dekorerade. För Paul är så typiskt manlig när det kommer till sånt här, exempel:

Paul - Sandy ska få en baby!
Moi - Gud vad kul! När?
Paul - Eh... efter nio månader?
Moi - Jo men hur långt har hon gått?
Paul - Vet inte riktigt...
Moi - Nehej... Du frågade inte heller vad det skulle bli?
Paul - Inte riktigt.
Moi - Så du sa grattis & det var allt?
Paul - I princip...

Men i det här fallet SVOR han på att det skulle bli en liten kille, så nu håller jag tummarna för att så är fallet. Därför blev det blå glasyr, vit & blå sockerpasta & små blå godiskulor. Samt guldformar som jag ångrar så här i efterhand. Det hade sett snyggare ut med vitt eller silver, men jag lockades av kombon guld & blått... hemlängtan som vanligt.

Mini picknick with Mumin ahead!

Nej nu har jag fått nog av institutionen för idag. Har varit här i nästan nio timmar & det får banne mig räcka. Nu ska jag hem till mitt lilla hus & min lilla katt som kommer att vara supergnällig eftersom han fått sitta inne en hel dag & så ska vi två gå ut i trädgården, lukta på blommorna & dricka svartvinbärssaft!

Eller, jag kommer att dricka svartvinbärssaft - Mumin kommer att försöka äta flugor.

Vem kommer på något så sjukt?

Contrasts...

Är inne en vända på universitetet idag - har haft möte med en av mina kommitteemedlemmar. Varje gång jag träffar henne så känner jag mig så lycklig sen. Fast lite ledsen också... kan inte låta bli att tänka på hur mina år här varit om hon varit min handledare. Lite som om... Ja men lite som om Gordan Ramsay varit ens riktiga pappa men att man då & då fått bo en helg hos Ernst Kirchsteiger. Kontraster! Å andra sidan kanske man kommer ut på andra sidan som en person med betydligt mycket mer skinn på näsan om man har Gordan som far. Man får försöka se ljuset i mörkret... Anyway, nu när mötet är avklarat har jag ett par andra saker på agendan & sen kan jag åka hem & jobba hemifrån igen. Kan läsa artiklar i trädgården & ta paus för att påta lite med mina krukor... Gårdagens gladaste upptäckt var att mina tomater numera blommar!

Så himla nöjd över det! Förra årets krukskörd hade liksom precis hunnit börja komma i produktion när frosten slog till. Väldigt mycket gröna tomater med andra ord. Det här året satsar jag på att inte behöva köpa några tomater från affären alls! That is... om tvättbjörnarna låter dem vara ifred.

Inte bara lav på Island!

Efter allt det där kakbakandet & utomhusstädandet igår så bara orkade jag inte laga mat... så vi körde en riktig klassiker, Jamaican take out. Gud så gott. Paul fick dessutom lill-lördags feeling & beslutade sig för att festa till det med en öl. Efter utvärdering av utbudet blev det Skjálfti - som betyder jordbävning på Islänska, hade jag vetat det hade jag nog varit lite frestad att ta en själv!

Paul gav Skjálfti "fyrrra solarrrr av fem", jag tycker att det var lite snålt. I mean, jag har varit på Island ett par gånger nu - det är inte direkt något jordbruksparadis. Att de dragit upp nog mycket säd för att faktiskt kunna producera öl är ett litet under i sig. Att det dessutom smakar annat än lav & får, no less than a miracle!

WRYÅL!

När det kommer besök...

Är det typiskt svenskt att bli lite städnojjig när det vankas besök? Det känns så! Menar alltså inte städning i vanlig mening, utan "nu skurar vi ur bakom spisen" typen av städning. Ma & pa landar ju här i Toronto på måndag & jag har en lista på saker som jag vill ha (läs måste för själsfridens skull) klart innan dess. Idag fick jag ett par ytterst viktiga punkter avklarade. Jag har skurat ur skafferiet, planterat om tomatplantorna & fixat iordning uteplatsen. Vi gick från allmän skräpstation till ett litet utomhusvardagsrum. Nya ljuslyktor från IKEA, uppsatt bokhylla för förvar av sticklingar, grillredskap & radio. Nyskurad grill, putsade fönster & renspolade utemöbler.

& jag känner mig SÅ nöjd, samtidigt som det känns lite... småsjukt. I mean, det är ju inte så att mamma & pappa kommer att dyka upp & börja inspektera mitt hem minutiöst. Pappa kommer inte att öppna upp skafferiet & bara "IDA!!! Helvete också! Jerusalems förstörelse gånger tio - nu städar du upp detta ögonblickligen!!" & mamma kommer inte att kliva ut på trappen sucka & säga "Ida... nu blir ja lessen i ögat - diiina tomater står för tätt juu".

& ändå... ändå betraktar jag dagens dagsverk & bara "Ahhhh... källaren, KÄLLAREN! För i helviti Paul, nu gör du dig av med ditt bråte omgående eller så... så så kissar jag på din hårddisk!". Lite osunt alltså, men jag skyller det som sagt på svenskheten.

I think I might make it!

På lördag har jag min sista tårtdekorationsklass & nu mina vänner, nu är det viktigt att jag får till det - att jag går från halvfärdigt resultat till wawawom! För gör jag inte det så får jag underkänt & det har jag bara fått en enda gång i hela mitt liv - kemikurs på universitetet som sammanföll med att det tog slut med mitt ex, usel kombo - så det kan jag nu. Blir jag godkänd får jag dessutom ett certifikat, har nämligen tagit så pass många kurser att personalen på McCalls anser mig vara värd ett litet bevis som säger att jag inte är totalt usel på att dekorera tårtor. Motivation. OM jag nu får till det. Under morgonens cupcake-bak kom jag tacksamt nog på hur jag vill att toppen på tårtan ska se ut, så när Pauls föräldrar vinkats av satte jag igång... Någon som kan gissa vad det ska bli?

& så tillverkade jag en massa små turkosa blommor som jag kan använda till att toppa glasyrbågarna med. De behöver liksom ett avslut, annars blir det så rumphugget - vilket i sig är ett ord som man absolut inte vill förknippa med tårtor.

So. Nu känns det bättre, nu känns det som om jag kan infinna mig på McCalls på lördag & slutföra projekt fejkbröllopstårta!

Anniversary Cupcakes!

Klev upp i ottan & drog ihop en liten sats minichokladcupcakes. För klockan halv nio hade jag leverans deadline!

Då dök Pauls föräldrar upp för att hämta dem - idag är det nämligen Pauls gudföräldrars bröllopsdag & Isobel ville överraska dem med något jag bakat.

Eftersom det är deras 51:a bröllopsdag fick det bli guldformar idag - lite guldbröllops firande i efterskott!

Isobel var nöjd med min insats & jag är glad eftersom det innebär ännu en donation till det här årets bröstcancerinsamling. Win win situation! Fast ärligt... jag äter dem ju inte själv, men är de så goda? Folk hetsar så mycket över cupcakes dessa dagar - själv minns jag muffins som en av de få saker jag inte gillade back in the fat days, tyckte att det var så torra... Misstänker lite att folk gillar dem mest för att de är så roliga att dekorera & för att de ser så himla söta ut.

Jo hjärtat, det är paj...

Paul - "Så... Omelett?"
Moi - "Nej, paj."
Paul - "Paj..." Han lyfter på kanten & kikar "Jag klagar absolut inte, men har du glömt degen?"
Moi - "Nope"
Paul - "Men då är det inte riktigt paj eller?"
Moi - "Jo, det är diabetespaj"
Paul - "Åh! Vi kör diabetesmat igen!"
Moi - "Men hjärtat, det har vi gjort typ den senaste veckan."

Paul har inte koll på mat för fem öre. Men för den som vill prova & inte är en köksidiot:

Sätt ugnen på 200 grader. Dela 50 g körsbärstomater & lägg ut på en plåt med den skurna sidan uppåt. Skär 100 g sparris/fänkål/valfri annan grönsak i stavar & placera på plåten. Rosta i cirka 10 minuter. Tag ur, låt svalna något & sänk värmen till 190 grader. Blanda 2.4 dl äggblandning (antingen vanliga ägg eller bara äggvitor) med 1.2 dl keso, 2 msk finhackad rödlök, 1 msk mjöl, 1 tsk hackad färsk rosmarin & 1/2 tsk svartpeppar. Lägg de rostade grönsakerna i en liten pajform & häll över äggblandningen. Tillaga 20-30 min eller tills äggstanningen stelnat i mitten. Riv över lite god stark ost, så som västerbottens.

Sweet 15!

Det kom ett brev på posten, från Starbucks - valfri dricka för att jag är en så bra kund & införskaffat 15 nya stjärnor. Vardagslycka kallas det.

Så jag skypade upp till Paul på övervåningen (så mycket lättare än att hålla på & hojta...):

Starbucks?
Starbucks...
Starbucks!
Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks. Starbucks.
STARBUCKS!!!
Please?

Så det blev en grande frap till eftermiddagsfika, Paul hade liksom inte så mycket att säga till om i den frågan.

Lunch for Two...

Det är ju bara att konstatera att lunch för EN är väldigt mycket annorlunda än lunch för TVÅ. När det bara är jag som jobbar hemifrån blir det i princip alltid massa grönsaker & knäckemacka med keso + avokado. Väldigt gott i min mun & så otroligt snabbt att göra iordning. Vilket är väldigt viktigt eftersom jag är lite av karaktären Skalman, när jag väl börjar tänka på mat vill jag äta omgående. Idag jobbar dock även Paul hemifrån eftersom AC:n på hans jobb havererat & Paul inte jobbar så bra i 30 graders värme. Så då blev det mer avancerad lunch, helt enkelt för att det är roligare att laga ett ordentligt mål om man har någon att dela det med! Blir inte samma sak att sitta där helt själv & bara "Jo men det här var ju gott, eller hur Ida?" - "Jo det var ju det Ida, tack så mycket - jättegott!"...

Fast "snabbt & enkelt" principen var tvungen att appliceras trots allt, så jag ugnsbakade lax i 15 minuter & svände undertiden ihop en salsa beståendes av kidneybönor, selleri, tomater, avocado & "chunky salsa", alltså tacotillbehörssås på burk. Väldigt behändig genväg när man vill att något ska gå fort!

Det här med barnfetma...

Marianne som frågade om mina tankar kring mat är även intresserad av barnfetma - så jag tänkte ta & bjuda på lite av mina åsikter kring det ämnet. För jag har ju själv varit där - den näst knubbigaste ungen i klassen som alltid blev vald sist när vi skulle spela fotboll/brännboll/något med boll som krävde styrka, snabbhet & bollsinne (även om det bristande bollsinnet inte kan härledas till fullmatade fettceller)... So, jag började rätt bra - lite så där småknubbig som barn ska vara. Fast, ni kan ju se fröet till ondska i min mun - EN SOCKERBIT!

Sen kom lillebror & jag slimmade till mig lite eftersom mamma & jag knatade fram & tillbaka med barnvagnen till min förskola - 5 km per dag, fem dagar i veckan. Lite rund om kinden kanske, men inget att oroa sig för.

& så pang - på en sommar i princip la jag grunden för tio års övervikt. Hamburgare, godis, glass... & jag har funderat kring det här rätt mycket, hur jag gick från att vara en normal liten tjej till att bli en liten knubbsäl när jag har föräldrar som är väldigt, väldigt, vettiga personer. Mycket tror jag att det har att göra med att pappa fortfarande åt som om han hade tävlat i längskridor, medan mamma är världens mest förnuftiga kring mat. Deras matfilosfi höll inte en enad front, vilket jag naturligtvis inte var sen att utnyttja - kakor är ju gott! Dessutom var de lite för snälla när det började barka käpprätt, hade de satt ner foten när jag var en så där 9-10 hade det nog gått att vända skutan tidigare. Men jag tror att de hoppades att det var en övergående fas, fast det är det ju inte om man är så liten & inte får fast vägledning. Till den här problematiken hör ju också att jag tillbringade väldigt mycket tid hos farmor - som är världens bullmamma & som dragit upp två tvåmeters längdskidåkare. Så KLART att de kunde äta isterband & bolla hela tiden, men jag - jag som typ tyckte att det var jobbigt att ströva 500 meter till ICA men drogs av revbensspjällen... not so much. Så det brast lite på flera fronter där när jag var liten, men jag är inte arg på dem så här i efterhand. Jag blev inte tjock för att mina föräldrar inte orkade laga mat & gav mig allehanda skräpmat så som jag ser här hela tiden. Jag tror att jag blev tjock för att vi inte kommunicerade kring det, för att det var lite tabu att prata om - jag kunde ju bli sårad, farmor kunde ju bli ledsen om hon inte fick baka åt mig, pappa kunde... ja men jag tror att ni kan se scenariot. Norrlandsfamilj hamnar i en situation de inte vill befinna sig i & försöker tiga ihjäl det & under tiden knaprar problemet till sig ett BMI på plus 30. Det jag slutligen vill säga är att min fetma kändes som en olycka, medan de barn som jag ser här - små stinna ungar med en grande med grädde i näven - är resultatet av vad jag skulle vilja klassa som barnmisshandel. Föräldrar som lever osunt själva & helt själviskt för över sina dåliga vanor på försvarslösa barn.

What I eat...

Jag fick frågan vad jag äter & hur jag tänker kring mat så jag tänkte utveckla det lite den här veckan. Min grundinställning är att det måste finnas en balans i det man äter - det får inte bli för extremt. Därför hakar jag inte på diet-trend efter diet-trend. Jag håller mig till att äta det som jag tror att min kropp mår bäst av. Vilket i mitt fall är protein, återhållsamt med fett & mycket grönsaker. Grönsakerna är bra eftersom de fyller ut & jag avskyr att gå hungrig. Tycker att det är direkt plågsamt om någon serverar mig en pytteportion & jag inser att den kommer att vara borta inom fem minuter & att det kommer att ta TIMMAR innan det är dags för nästa ordentliga mål. Så, massa grönsaker - mest morötter & tomater. Går inte en dag utan morötter, superbra för A-vitamin & kaliumintaget!

När det kommer till proteinbiten så kör jag en del bönor - men mest fisk, samt någon gång då & då kyckling eller fläskfilé som idag. Synligt fett skär jag alltid bort, det har jag med mig hemifrån - minns hur mamma rysande berättade om en obduktion hon var med om när det knastrade när de klippte upp mannens kranskärl pga allt fett. So... svålen åker i sopan! Den här biten om "fett bär smaker"... jamen krydda lite mer då! Lovar att det blir ätbart utan ett halvt paket milda. Eller ännu värre, hur mycket olivolja som helst "för att det är nyttigt". Jo, det är nyttigt fett - men i måttliga mängder - det är ju ändå fett, det innehåller kalorier hur nyttigt det nu än är. Det gäller att ha sunt förnuft när det kommer till mat, åt båda hållen. Vilket verkar vara en oerhört svår balansgång för många av oss... undrar varför? Är det något vi bär med oss genetiskt, att man äter så länge det finns något framför sig för att man aldrig vet hur lång vintern kommer att bli?

Dagens geek-bedrift...

Happ, så tåtade jag ihop en liten användarförfrågan till NASA & nu är jag godkänd användare av deras databas SeaWiFT. Det får ses som dagens nörd-bedrift! Mycket nöjd! En annan sak jag är nöjd över - vårt lilla limeträd. Titta, vi börjar få frukt!

Ett par stora, massa små & så mycket knoppar efter det - slår det här väl ut så blir det massa margarita om någon månad eller så!

Kunde också lugna Pauls oro över att vi inte skulle kunna se när limen var mogen - grönt är en ganska dålig färg när man behöver lite visuell hjälp för att fastställa om något är ätbart eller inte. MEN. Nu var jag smart - köpte nämligen en Golden Lime, så när frukterna blir orange då är det dags att plocka fram tequilan!

Men ÅH så dåligt - men jag måste skratta i alla fall!

Såna småsaker som jag kan sakna...

Vi planterade ju pumpafrön för någon vecka sedan - de har tagit sig rätt bra. Även om de nu inte direkt växer i de rader som Paul planterade dem i... liten kisse blev nämligen lite för nyfiken & var tvungen att peta runt lite för att se hur bra det grodde. Anyway, nu sitter vi här med ett gäng pumpaplantor i en plastback & ingenstans att plantera dem... om vi nu inte vill handgräva upp ÄNNU fler kvadratmeter ute i stugan & det vill vi inte. Inte alls faktiskt. Så vi lånade en jordfräs av Pauls pappa. En jordfräs som inte har fungerat på något år eller så & inte heller fungerade trots att Paul bytte olja & tändstift. Han ryckte & ryckte i startsnöret & maskinen gav ifrån sig ljud men inte mer än så. Inga roterande grävarblad så långt ögat kunde nå. Paul blev mer & mer frusterar, ryckte & ryckte & RYCKTE & jag bara "Du har inte rätta knycken!". Fast "You don´t have the right jerk!". Möttes av en totalt tom blick, noll igenkänningsfaktor & jag var tvungen att inse att "visst ja... Saltkråkanreferenser kanske fungerar till 100% i Sverige, men inte direkt någon annanstans".

Kan verkligen sakna de där småsakerna... som att Paul inte säger "RRRRRRrrrrrBUMP" när vi flyttar på matbordet. Å andra sidan, det fungerar åt båda hållen - är helt säker på att Paul också kan känna en liten inbördes sorg i att jag inte kan alla karaktärerna i Sesame Street.

We vote, upstairs toilet!

Det var väl inte vår bästa dag i stugan - ingen av oss var så där direkt på toppenhumör. Så det tog lite på tålamodet att behöva stå & argumentera med Pauls pappa om varför det inte känns jätteviktigt att installera en toalett i källaren när det finns en fullt fungerande toalett på övervåningen. Speciellt inte som hans argument var "men tänk att man är ute & jobbar i trädgården & behöver gå på toa - en källartoa hade inneburit att man inte behövt ta av skorna för att gå upp på övervåningen!". Mitt argument "Men vi tar ändå inte av skorna pga råttgiftet som är pudrat över hela mattan där uppe". Sen kan man ju också lägga till att det känns lite mer värt att få upp väggar & lägga in golv i alla sovrum innan man börjar skissa på ett andra badrum. Fast det kanske bara är jag.

Jaja... tillslut åkte de & vi kunde jobba på mer ostört samt äta middag bara vi två. Dukade fint med tagetes, samt matchade valet av paprikafärg till. Sånna små detaljer är det som gör det - får en att totalt glömma bort att man precis hittat musbajs i brödrosten (score på att inte äta mjukt rostbröd som alla andra gjorde till lunch...)!

Gissar på att mössen också föredrar att gå på toaletten på övervåningen istället för i källaren...

Lucky Mistake!

Är så himla nöjd med färgen på min Kitchen Aid - var helt hundra på att jag ville ha en blå, men när vi skulle köpa den så fanns det bara två att välja på "Cobalt Blue", som var jättemörk & "Cornflower" som kändes för blek. Velade fram & tillbaka & beslutade mig tillslut för Cobalt. Paul plockade ner en låda, vi betalade, lastade in boxen i bilen & körde hem. Först när Paul skulle bära in den i huset hör jag ett litet "ohoh...". Jag vänder mig om med stora ögon & där Paul står & stirrar på mig med ännu större. "It´s the wrong colour" säger han & jag bara "NOOOO, not orange!!!". Han skakar på huvudet "No, Blue Willow it says - I picked the wrong box". Till saken hör att det inte fanns någon Blue Willow på display, men där stod vi alltså med en färg som inte skulle finnas. Jag kikade på färgrutan på framsidan, nästan exakt den blåfärg jag önskat mig... "We´ll keep it" förkunnade jag & tada, titta så himla bra den passar mot mina Le Creuset grytor!

Jag VET... världen står inte & faller med om ens köksprylar matchar varandra - men jäklar i min lilla låda vad glad jag är i alla fall över att Paul inte checkade färgen så noga när han lyfte ut lådan från hyllan!

My Kitten Substitute...

En sak som hjälpte att hålla surheten i schack den här morgonen... min nya kitchen aid! Så fort Paul slevat i sig frukosten satte öppnandet igång. Här kan ni ju förövrigt se varför jag kommer att välja en brudklänning med liten ärm, hello armhålstuttar!

Anyway, Mumin kom & joinade KA-öppnandet. Han kände väl på sig att det var ett speciellt ögonblick.

Inte lika speciellt som att få en lillasyster, men men...

Näst en kattunge är det här i alla fall typ den bästa present jag kunnat tänka mig, total pryllycka!

Yes honey, you made me smile again - as always...

But I wanted to be alone with you!

Dagens stjärna...

Det sprack upp på kvällen, så jag kutade ut med duk, glas & vinflaska & ställde iordning middagen i trädgården. Lagade ett lass natchos, rostade svamp & proscutto i ugnen, blandade guacamole - Paul tog kort & jag kollade på resultatet & bara "Men räcker det inte att jag känner mig nog ful efter all gråt... måste du ta kort på mig när jag äter avokadoröra?". Fula kort till trots, det var skönt att sitta där ute - att få prata igenom vårt beslut & enas om att det var rätt trots att det gör himla ont. Under den här diskussionen satt vår tillsvidare ensamkatt & smågnällde. Han var inte riktigt tillfreds med livet. Ville inte sitta nära, gosa eller ligga i favoritbusken. Istället lekte vi den ovanliga leken "vända ryggen till".

När inte det gav någon respons knatade han iväg till vår trädgårdsgrind. Helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur rumpvicket börjar... Mumin är alltså på väg att ta sats för att hoppa upp på trädgårdsgrinden. Innan vi hinner göra något flyger fluffet genom luften, bara det att linan är för kort. Han når upp med framtassarna, sen tar det stopp. I säkert trettion sekunder hänger han där med raklånga framben, klor inborrade i trät, innan han trillar ner. Bara för att omedelbart börja tvätta sig & låtsas som ingenting. Herregud vad jag skrattade. Jag vet att jag borde ha rusat bort & bara "lille vän, är du ok" - men det gick inte, jag hade sån skrattkramp i magen för han såg så himla... ja jag vet inte... Tokrolig, patetisk, knasig ut? Det var helt enkelt obetalbart. Jag skrattade så att jag grät bort mascaran igen & det var så skönt att få avluta dagens kattinducerade tårar med ett gäng glada sådanna, fällda över våran älskade lilla Muminbo.

Cake decorating 301 - part 3

Så skönt att få komma till kakbakeriklassen idag... banka ner lite frustation i sockerpasta! Tåtade ihop kantband till lagren & satte sedan igång med projekt spritsa.

Har fortfarande en massa jobb kvar att göra - så med tanke på att jag bara har tre timmar kvar nästa lördag blir det hemläxa. Vill tillverka massa små glasyrrosor att fästa under öglorna på övre raden, samt ett gäng små sockerpastblommor till  övre raden av det understa lagret.

Svårt att förklara hur jag tänker eftersom jag knappt vet hur jag tänkt mig själv! Jobbar mest på på känsla. Så här långt har det fungerat sådär & de katastrofala felen har jag lyckats mörka. :) Man kan göra mycket med glasyr!

Today's Mission - Make Ida happy again!

Efter att ha spätt ut frukostyoghurten med alla tårar förklarade Paul att jag var tvungen att ta på mig kläder så att vi kunde åka ut med bilen & göra mig gladare. Så jag småsnorade mig uppför trappen, drog på lite paltor & travade håglöst ut till bilen. Paul girade ut & körde raka vägen till Starbucks & satte en frap i näven på mig. Kände mig lite bättre efter sockret & kunde sluta missbruka kleenex. Även om solglasögonen stannade på för att dölja rödgråtenheten.

Efter det körde Paul till The Bay & förklarade att jag kanske inte kunde få en kitten idag, men att jag i alla fall kunde få en kitchen aid. Vilken färg jag än ville ha.

Han där bredvid mig... han är guld värd. Så glad att jag har honom i mitt liv, det är det som alltid gör mig glad igen när jag är ledsen.

Varför jag gråter idag...

Vi har tagit vårt beslut & jag gråter stora tunga tårar. För det var så här... i mer än ett halvårs tid har vi velat få ett halvsyskon tilll Mammut. Först hade vår uppfödare inga kattungar alls, sen fick vi reda på att hon väntade tre kullar nästan samtidigt. Två med Elephant Man som pappa - & vi var så glada! Blev uppsatta på den ena kullen & så satte väntan igång. Dagen kom då kattungarna skulle födas, men de var för stora - så det blev akut kejsarsnitt. Kattmamman, som faktiskt heter Ida, överlevde men ingen av kattungarna. Jag var så ledsen. I det läget förklarade Linda, vår uppfödare, att vi varit uppskrivna så länge att hon skulle skriva över oss på den kvarvarande kullen - & helt plötsligt hade vi förstaval trots allt. Vi var så glada den dagen att det kändes som vi gick på moln! Första veckan i maj åkte vi till Linda för att välja ut vår nya familjemedlem... Så svårt när alla var söta som socker, men den här lilla tjejen talade till mig. Lilla, lilla, Esme som jag ville kalla henne. Idag skulle vi ha hämtat hem henne. Vi skulle ha bråkat om hennes namn, för Paul ville att hon skulle heta Padme, & vi skulle ha hållit det hemligt ända tills den 17e då mamma & pappa kommer så att det hade varit en överraskning när de steg innanför dörren & vi skulle ha älskat henne så så mycket. Fast igår ringde Linda & berättade att Esme inte klarat sin hälsocheck. Esme har nämligen ett blåsljud på hjärtat.

Jag bara stod där med telefonen i handen & kände det som om jag skulle spy. Allt det glada lämnade kroppen. Jag har längtat efter det här lilla livet så oerhört. När än det varit tungt på jobbet har jag tänkte på henne & det har gett mig ork. Jag vill så gärna hämta hem henne oavsett - skita i blåsljud & skratta sjukdom & olycka i ansiktet. Fast vi vågar inte... för vi har ringt varje försäkringsbolag vi kunnat & om något händer Esme... ja då står vi där. Helt ensamma att tackla operationskostnader, rehab, medicin & är det något jag inte kan leva med så är det tanken på att älska något & sedan inte kunna ta hand om det pga pengaskäl. Så nu sitter jag här & gråter & det känns som om tårarna inte kan ta slut. Min lilla, lilla, tjej... jag ville ju ha dig hos oss så oändligt mycket.

Att hålla masken...

När man mest bara vill gråta... då är nog det värsta jag vet att tvingas ut ur huset. Jag vill bara vara hemma i min lilla borg & tanka trygghet. Fast det gick inte igår - det var bara att bryta ihop, gå vidare & dekorera cirka 100 cupcakes. Det gick, det gjorde det, fast på vägen ut till Jenny Lind konserten med bilen fylld av choklad-doft satt jag bara & "jävlat Ida, nu låter du bli att gråta! Du vill inte dyka upp & se ut som en tvättbjörn". Klarade mig med nöd & näppe, svängde in med kaklasset & satte mig i bänken för att lyssna på årets stipendiat. Hon sjöng, jag tänkte på annat...

Så skulle vi mingla med snittar & jag var så i en annan värld att jag tog en macka gjort av det vitaste bröd som någonsin producerats. Vitt bröd med krabbröra... Mjöl & fett... Krampen jag fick efter ett litet tag, inte nådig. Var svårt att inte vika sig dubbel när jag skulle säga hejdå. Allt kändes bara så uselt, som en konspiration & så känns det fortfarande nu på morgonen. Jag vet att vi måste ta ett beslut idag i den fråga som tynger oss... men jag vill inte. Jag vill bara gå tillbaka till den tid igår då jag fortfarande var glad. Sabla fysiker som ännu inte fått till tidsmaskin eller lyckats luska ut hur man kan byta liv till ett parallelt universum som är lite lyckligare än det man befinner sig i.

Not like we planned...

Jobbade hemma idag så att jag skulle kunna varva bakande med jobb. Tillverkade en sats med färskost & hallon, läste artiklar om järns inverkan på dinoflagellater...

& svängde ihop en chokladvariant...

& jag var så himla glad, så där så att det sjöng i kroppen. Så ringde telefonen & det glada förvann & hela dagen tog en annan vändning. En hemlighet som Paul & jag har haft kommer kanske inte bli av & det gör så ont, för vi har sett fram emot det så mycket. Det scenario som vi nu måste ta ställning till fanns inte ens på kartan & nu vet jag varken ut eller in. Fy för att känna sig så vilsen som vad vi gör nu... Det här med att veta vad som är rätt & vad som är fel kan verkligen vara så sjukt svårt.

Finn ett fel...

Ytterligare ett inlägg i den inofficiella kategorin "små saker som Paul smyger in i ett foto & sedan sitter & fnissar tyst åt medan Ida tar kortet"...

Den där sötpotatisen i bakgrunden var INTE del av min bordsdekoration!

Bered er för mina underkläder mamma & pappa!

Lite lätt irriterad ja...

Things I love with Sweden...

Hemlängtan är & hälsar på igen, det spelar ingen roll att Sverige har sin kallaste försommar på 80-år & vi har 26 grader & sol här. Jag vill hem i alla fall, om det så inneburit att pulsa i nysnö. Som vanligt när det kommer till hemlängtan så kommer jag på massa små saker med Sverige som gör mig alldeles varm i hjärtat. Ta vår förlovningsduk som exempel: även om man inte gillar kungahuset så är det faktiskt en himla häftig tygbit. Mönstret är en version av ett mönster som skapades för Rikssalens renovering 1846 & företaget som vävt duken är världens äldsta familjedrivna textiföretag. Ända sedan 1692 har de hållt igång. 1692... jag tycker att den siffran är helt otrolig! I mean, på den tiden höll fransmännen & britterna som bäst på att skjuta ihjäl varandra med jättemusköter & utkämpade bataljer över pälsdjur i Bäverkrigen...

Jäklar i min lilla låda vad jag älskar Sverige för vår historia & för våra traditioner - som vi lyckas balansera så bra mot det som är nytt!

Nationaldagsmiddag...

Tände ljus i stakar tillverkade i ett land som tillhört vårt en gång i tiden... Lagade fänkålsgratäng & ugnsbakade alldeles för mycket lax för två personer...

Dukade med världens vackraste Vasa-bestick samt förlovningsduk...

& så öppnades vi upp den kallaste flaska bubbel vi kunde hitta i huset, en flaska som var så kall att det rök om från den - så kall att det blev kondens på glasen efter att vi tömt dem.

& Paul tittade på mig & sa "I want to move to Sweden" & det fick mitt hjärta att växa så stort att det nästan inte rymdes i bröstet.

Trying to make it Swedish...

Att fira som man gör i Sverige går inte riktigt här... men jag gör så gott jag kan. Därför inledde vi med renstek, ädelost & knäckehjärtan till förrätt. På finaste Mon amie porslin.

Är så lycklig för att Paul faktiskt äter ren - i princip alla andra kanadensare jag stött på dör lite av chock när jag säger att vi äter ren. De hulkar lite & får till slut ur sig "Prancer?! You EAT Prancer?!" & så står man där & känner sig ungefär som om man sagt "jag äter kattungar med tomtesås"...

Lite trög ibland...

Bara att konstatera att man inte alltid är den vassaste kniven i lådan.

Paul - Do we need some for the celebrations?
Moi - Hm... what, no... we have some at home (syftar på basilika)
Paul - Are you sure? It´s special, and SO cheap (syftar inte på basilika)!!!
Moi - But that´s what they always charge for it...
Paul - I guess it´s not so strong here then...
Moi - Are there different strenghts for basilica?

Paul fnissar i cykelhandsken & jag inser ÄNTLIGEN att han: 1) inte alls pratar om basilika utan om marijuana, 2) att han SÅ driver med mig, 3) att jag inte behöver cykelhjälm eftersom hjärnan uppenbarligen inte är hemma idag.

Sending off some baby shoes...

Nope, nu drar vi ut på en liten cykeltur med målet att skicka iväg två par väldigt små skor till Sverige! Jag hoppas att de kommer att passa sina nya ägare!

När vi ändå är ute så blir det Starbucks också, inte en gnutta Svenskt - men Paul måste ju få känna att hans kontinent inte blir helt förringad denna dag... Eller så vill jag bara hemskt gärna få njuta av en frappuchino i solen!

Inte en ledig dag, men nära på!

Nytt högkvarter!

När det kommer till underhållning är Mumin grymt billig i drift - en kartong kan göra kvället! Stunt samma i att den är för liten, det är ju ändå en kartong = lycka!

Kartonger är bra till så mycket mer än att bara packa paket, flyttsaker & vinflaskor - de utgör även förträffliga katthögkvarter! Där sagda katter kan ligga & planera avancerade attacker...

Vilket är av nöd tvunget... det finns ju så många onda fingrar där ute i världen som behöver FÖRGÖRAS!

Det enda som är dåligt med försmå högkvarter är att man lätt fastnar på vägen ut. Å andra sidan roar det människor något helt ofantligt...

Back to Diabetes Food!

Fick oförklarligt tonfisksug - var bara tvungen att ha tonfisk till middag. Så jag tvingade in Paul på St Lawrence Market & stegade bestämt iväg till vår fiskhandlare & köpte var sin stek åt oss. Väl hemma lagades den till enligt ett recept som jag hittat i en av de otaliga diabetestidningar som jag samlat på mig, inte för min skulle då utan för pa´s. Vill kunna laga mat som han kan äta utan att behöva tänka efter.

Så idag marinerade jag först tonfisken i en blandning gjord av 1.5 tsk balsamicovinäger, 1 tsk olivolja, salt & peppar samt en stor nypa torkad basilika etc (italiensk kryddmix). Hackade sedan ihop ett gäng körsbärsbärstomater med massa fänkål, en scharlottenlök & en knippe färsk basilika. Lite rivet citronskal på det samt salt & peppar & vitlök & så var salladen klar. Skickade sedan ut Paul till grillen med tonfisken & bad honom steka den 3 minuter på var sida, medan jag blandade ihop en dressing av grekisk yoghurt & västerbottensost/smuggelost. Perfekt middag när man inte vill äta något jättetungt men ändå bli mätt. Nästa gång jag lagar den här rätten får det bli med rosé till för att få upp sommarkänslan lite extra, perrie har inte riktigt samma effekt.

When commuting...

Vem har sagt att 35 minuter i bilkö på motorvägen behöver vara helt bortkastat? Allt man behöver är ett par yttepyttesmå skor som behöver sys ihop samt någon som kör åt en & så kan man känna sig produktiv i alla fall!

Sen är man kanske inte världens mest sociala person när man pysslar med sånt här, men det får vara så vissa dagar...

A few more engagement photos...

Tisdag & helgen känns SÅ långt borta för mig som inte har ledigt imorgon... så jag piggar upp mig med att titta på lite fler förlovningsbilder! Gillar de här två som en av tjejerna i vår grupp tog. De är inte så "in your face", vilket känns som ett bra bryt. Gillar dessutom maskrosbollarna på den första bilden &...

granskotten... herregud vad jag älskar granskotten! Jag vet mamma, det tillhör släktet "barrhelvete" - men jag har varit fast i maple land så länge nu att jag blir lipfärdig när jag ser en tall eller en tuva blåbärsris.

Not my cup of tea...

Jag behöver filt, soffa & te...

Nej men gör inte så!

Different charity views...

Paul cyklade ju in $100 (typ 700kr) för Heart & Stroke igår - med den här utsikten i typ 25km. Fabulous!

Idag är det min tur att dra in pengar till det jag brinner för, bröstcancerforskningen. Fast jag kommer inte att få se en gnutta himmelsblått eftersom UofTs team har placerats på Union Station med skrammelbössor... Alltså, nere i tunnelbanesystemet. Hurv så depp det känns... Tack & lov behöver jag bara vara där ett par timmar nu på eftermiddagen. För lysrör, stressade pendlare & cykelklockor för att dra uppmärksamhet känns så inte jag. Jag föredrar att dra in pengar till forskningen genom bake sales & pyssel. Men, men, för sakens skull så uppoffrar jag mig.

The nice engagement photos...

Oki, här kommer lite bilder där jag inte ser ut som en tunna på tändstickor. De är ju inte så där "WOW" som jag kan känna när jag ser bilder som en av de andra klättrarna, Ali, har tagit på mig - men definitivt tillräckligt bra för att platsa in i farmors kalender! Även om det nu var lite synd att övre delen av Pauls skalle inte fick vara med...

Här kom den tack & lov med, bara knappt - men det räcker för mig!

Den här bilden tycker jag både om & inte om. Om för att det ser sött ut så länge man inte följer min blick. Inte för att om man gör det så ser jag ut som världens girigaste person som bara "My PRECIOUS!"...

Going towards farm status!

Åkte upp till stugan med Pauls pappa idag medan Paul cyklade det där välgörenhetscykelloppet jag skrev om tidigare (buhu... det fanns inte plats för mig). Mesta delen av dagen ägnades åt att dammsuga upp äckligheter samt dra ut en miljon spikar, men i en liten regnfri paus kunde jag inspektera våra trädgårdsmödor. Stor lycka - det börjar ta sig! Dillen gör helt lysande ifrån sig & likaså vår timjan. Jag är sjukt nöjd. Förra årets betskörd tog sig nämligen knappt upp ur backen innan det åt upps av grannskapets kaniner.

Inte heller tomaterna eller paprikan har de satt i sig - lysande!

Jag känner mig så himla "green thumb" just nu, lite "Nej men nästa år sätter vi nog upp ett litet tomatstånd vid vägen!". Nästa steg blir till att tjata på Milan tills han fixar sin jordfräs så att jag kan brumma upp en till liten plätt & knöla ner ett par sötpotatisar!

So stupid it´s funny!

Till något roligare, vi har fått nästan alla våra förlovningsfoton & en del av dem är verkligen jättefina - jag ska visa sen. Men så var det den där gamla gubben med sin konstiga idé om stubben...

Alltså, jag skrattade så att jag grät när jag såg det här kortet. Ungefär den sämsta bild man någonsin kan tänkas producera. I mean... Varför helviti ska jag för det första upp på stubben? Helt idiotiskt. Sen hur jag ser ut, sättet tröjan har lagt sig på är ju inte så där jättesmickrande. Typ nog för de flesta brudar att lägga om dieten om de är lagda åt det självkritiska hållet... :) Nej, det här var den sämsta fotostyling jag någonsin stött på. Så dåligt att det slår över & blir underhållande istället. Alltid något!

Ingen fara farmor!

Cake decorating 301 - part 2

Fick någotslags hjärnsläpp idag & trodde att vår cake decorating course startade halv tre istället för halv två... OH stressen när de verkliga förhållanderna gick upp för mig... En halvtimme sen sladdade vi in på parkeringsplatsen & jag kunde springa in till den väntande sockerpastan. Tack & lov var dagens enda MÅSTE att vi skulle täcka alla tre lager - så förseningen gjorde inte så mycket skada.

Så, nu har jag mitt oskrivna blad färdigt inför nästa veckas verkliga utmaning - själva förverkligandet av min tårtdesign. Som för tillfället befinner sig på ett mycket... tja, ska vi säga luddigt stadium. Men, men, det blir nog bra tillslut.

Tårtutmaning...

Idag var vi inbjudna till Victorias & Elsas avskedsmiddag här i Toronto, för på söndag flyger de hem till Sverige. Vet att vi kommer att ses igen men blir ändå så himla ledsen av att tänka på det... But I guess it´s life, som farmor sa om E-matten, det är inte alltid lätt!

Anyway. Frågade om jag fick ta med efterrätten till middagen - så det blev tårtbak den här eftermiddagen & det gick uselt. Strömmen gick hela tiden. Vädret har nämligen varit katastrofdåligt idag (tunnelbanan stängd pga översvämning & jag fick klättra ett träd för att ta mig till Loblaws - eftersom det låg fält rakt över gatan) & då funkar inte systemet. Så hela bakproceduren var ett enda stort "snälla, låt inte strömmen gå nu - bara tio minuter till i ugnen". Förrutom det trilskades glasyren, kommer aldrig mer att jobba med vit choklad på ytan. Det ville aldrig stelna, fick vänta en halv evighet tills den gick att arbeta med.

Så det blev inte min finaste tårta, men det kan jag ta, det var tanken som räknades.

& Elsa ville ha "MER" - så jag väljer att se på projektet som godkänt. För om Elsa ger tummen upp, ja då måste det vara bra!

Den officiella rabarberdagen!

Som utlovat blev det rabarber-festival idag. Jäklar i min lilla låda vad jag skalat & hackat rabarber! Frös närmade tre liter & kokade kräm av en kvarvarande. Rabarberkräm med massa vanilj - så enkelt & så gott. Fast här kommer det intressanta med just rabarberkräm, det är något jag växt upp med - men BARA genom Astrid Lindgren. Vi åt det aldrig hemma & den enda gång jag minns att det kokades kräm var det för att jag bad om det & sedan blev besviken för att det inte var paj (hej tjockisIda...).

Undrar hur många svenska barn som trott att de tyckt om saker som små bara för att sen inse att det var en AL illusion? Jag tänker stoppad korv & blodpalt... vilken femårig blir blank i ögonen av att tänka på blodpalt om de INTE vuxit upp med Emil?

Så frågan är, hur präglade är vi egentligen av AL´s bondromantik? Blir vi alla lite lyckligare av sockerdricka & varm choklad med skinn?

On the other side...