MsBree

Marianne som frågade om mina tankar kring mat är även intresserad av barnfetma - så jag tänkte ta & bjuda på lite av mina åsikter kring det ämnet. För jag har ju själv varit där - den näst knubbigaste ungen i klassen som alltid blev vald sist när vi skulle spela fotboll/brännboll/något med boll som krävde styrka, snabbhet & bollsinne (även om det bristande bollsinnet inte kan härledas till fullmatade fettceller)... So, jag började rätt bra - lite så där småknubbig som barn ska vara. Fast, ni kan ju se fröet till ondska i min mun - EN SOCKERBIT!

Sen kom lillebror & jag slimmade till mig lite eftersom mamma & jag knatade fram & tillbaka med barnvagnen till min förskola - 5 km per dag, fem dagar i veckan. Lite rund om kinden kanske, men inget att oroa sig för.

& så pang - på en sommar i princip la jag grunden för tio års övervikt. Hamburgare, godis, glass... & jag har funderat kring det här rätt mycket, hur jag gick från att vara en normal liten tjej till att bli en liten knubbsäl när jag har föräldrar som är väldigt, väldigt, vettiga personer. Mycket tror jag att det har att göra med att pappa fortfarande åt som om han hade tävlat i längskridor, medan mamma är världens mest förnuftiga kring mat. Deras matfilosfi höll inte en enad front, vilket jag naturligtvis inte var sen att utnyttja - kakor är ju gott! Dessutom var de lite för snälla när det började barka käpprätt, hade de satt ner foten när jag var en så där 9-10 hade det nog gått att vända skutan tidigare. Men jag tror att de hoppades att det var en övergående fas, fast det är det ju inte om man är så liten & inte får fast vägledning. Till den här problematiken hör ju också att jag tillbringade väldigt mycket tid hos farmor - som är världens bullmamma & som dragit upp två tvåmeters längdskidåkare. Så KLART att de kunde äta isterband & bolla hela tiden, men jag - jag som typ tyckte att det var jobbigt att ströva 500 meter till ICA men drogs av revbensspjällen... not so much. Så det brast lite på flera fronter där när jag var liten, men jag är inte arg på dem så här i efterhand. Jag blev inte tjock för att mina föräldrar inte orkade laga mat & gav mig allehanda skräpmat så som jag ser här hela tiden. Jag tror att jag blev tjock för att vi inte kommunicerade kring det, för att det var lite tabu att prata om - jag kunde ju bli sårad, farmor kunde ju bli ledsen om hon inte fick baka åt mig, pappa kunde... ja men jag tror att ni kan se scenariot. Norrlandsfamilj hamnar i en situation de inte vill befinna sig i & försöker tiga ihjäl det & under tiden knaprar problemet till sig ett BMI på plus 30. Det jag slutligen vill säga är att min fetma kändes som en olycka, medan de barn som jag ser här - små stinna ungar med en grande med grädde i näven - är resultatet av vad jag skulle vilja klassa som barnmisshandel. Föräldrar som lever osunt själva & helt själviskt för över sina dåliga vanor på försvarslösa barn.