MsBree

Jag har kommit fram till en sak, när det gäller utmaningar så tänker jag inte till direkt - jag hoppar på omgående! Ett par exempel - flytta till Kanada med tre månaders varsel, ställa upp som en av kockarna i lokal Iron Chef tävling med två dagars framförhållning... & så den senaste bravaden - ställa upp i 2013 Ride for Heart som går av stapeln nu på söndag. Pauls kontor har nämligen anmält sig som lag, men så fick en förhinder & de behövde en ersättare & frågade om jag kunde ställa upp. På riktigt, så här går konversationen:

 

Paul - Ida, can you fill in one of the slots in Ride for Heart on Sunday?

Moi - Sure! Good I did ALL that cycling yesterday as practice! Haha!

Paul - Sweet, you are in. I will bring back the swag for you.

Moi - Awesome!

Moi - ... wait, and how far do I have to bike again?

Paul - I'm doing 50 km, but you can get away with 25.

 

& 25 km klarar jag ju av alla gånger, men det är inte riktigt det som är grejen... utan snarare det att jag svarar ja INNAN jag kollar vad jag egentligen gett mig in på... I på det djupa!

Kvällen har gått i cykelns tecken, det började med att jag cyklade iväg & mötte Paul efter jobbet - 15km fick jag in totalt. Paul slår mig med hästlängder, 33km! Ida måste börja göra plankan eller något för att komma ikapp på hurtigfronten. Anyway, efter att vi svängde in på gården hemma var jag 100% redo att sätta igång med middagen, men Paul stog ute & stampade på gården. Det visade sig att han ville iväg till vår cykelaffär & köpa pakethållare. Jag som inte kunde tänka på annat än den halva grillade kyckling som väntade vägrade... tills Paul mutade med sushi. Tog inte många sekunder innan jag satt i mitt säte & smällde handflatan mot instrumentbrädan & hojtade KÖR!. Så kvällen slutade med att alla var glada, Paul för att han fick sin pakethållare & Ida för att hon fick sushi samt en rinklocka på cykeln inkastad som bonus. Så fint när man kan lösa konfliker på ett så delikat sätt!

 

& om ni undrar varför vi plötsligt blivit så cykeltossiga. Tja, dels så har ju temperaturen äntligen beslutat sig för att ligga över de lessna 13C vi dragits med, dels så ska Paul cykla 50km för hjärt & kärl forskningen nu på söndag & slutligen så planerar vi ju ett antal dagar på cykel när vi är i Frankrike i sommar.

Jag är inget större fan av geologi för stunden, inte heller av dyra bröllopsfotografer... men här, här sammanstrålar de två på bästa sätt!

Så skönt! Flygbiljetterna är bokade & betalda, ni finns det ingen återvändo! Jag flyger ut från Toronto den 16e juli med destination Stockholm, stannar där i två dar & sen blir det norrland fram till den 6 augusti då vi flyger ner till Stockholm & sen vidare till Paris. Planen är sedan att kuska runt i Frankrike fram till den 13e augusti då vi flyger tillbaka till Toronto för nästan en hel veckas stughäng. Jäklar. I. Min. Lilla. Låda. Vad. Jag. Längtar!

Det har börjat droppa in RSVPs (SÅ KUL!), så jag antar att de flesta inbjudningar nått sin slutdestination. Möjligtvis undantaget den där som någon av katterna lyckades peta in under hallbordet... men, det gör att jag känner att jag kan lägga upp inbjudan här.

 

Det hela började med att Paul var borta en helg - jag scoutade nätet efter en inbjudan som kändes oss... men kunde inte hitta något, så jag satte mig ner & ritade ett draft på hur jag hade kunnat tänka mig dem. Allra första försöket...

Paul cyklade till jobbet idag, så när han sa att han var på väg hem sprang jag ut till vårt lilla trädgårdsskjul & drog fram min cykel så att jag skulle kunna möta upp med honom. Var precis på väg att dra ut cykeln på gatan när två polisbilar kom tjutande förbi - de körde så där fort att man vet att något har hänt. Cyklade ner till parken för att köra den vägen & där var det världens pådrag. Helikopter, nyhetsbilar, polisbilar över allt, brandbilar & räddningspersonal med olika typer av flytbojar etc. Det var med andra ord inte svårt att förstå vad som hänt, någon hade trillat i... & de senaste dagarna har det regnat så sjukt mycket att det liksom inte finns en chans att man klarar sig. Speciellt som många här inte kan simma (beror helt på om ens skola hade pool eller inte). På en plats där det var lite mindre strömt hade de fått upp en lina över vattnet... usch. Fick så där ont i magen av det hela & bad en tyst bön om att det åtminstone inte skulle vara ett litet barn. Det var det inte, utan en 20-årig kille som hade försökt rädda sin hund när den sprang ner i vattnet. Fy tusan, tänk att livet kan ta slut så tvärt.

Åh jag är så glad! Paul gick tillbaka till resebyrån idag & helt plötsligt fick vi tag på biljetter som var $300 billigare & dessutom inkluderade vårt flyg ner till Paris! Alltså, jag begriper inte att prisskillnaden kan vara så stor från dag till dag men jag tänker inte klaga! So, all in all så blev det inte så illa tillslut - visst, vi betalar mer än vad vi brukar göra men då får vi flyga in till Stockholm & ut från Paris. Himla skönt att slippa kånka tillbaka allt bagage till Stocholm bara för att kunna flyga hem!

 

Så, ja, igår var det ingen bra dag - men idag känns det mycket ljusare!

Nu blev plötsligt den här dagen helt jättehemsk. På samma våningsplan som Pauls kontor ligger finns nämligen en resebyrå & Paul har varit i kontakt med den lite titt som tätt nu under våren. Gubben som han har pratat med har hela tiden sagt att vi kan ta det lugnt med att boka biljetterna... så länge vi inte väntar med det till mitten på juni då allt helt plötsligt blir jättedyrt. Jag har mått lite dåligt över att vi inte bokat våra biljetter än, men så har jag ju min flygfobi så det har i ärlighetens namn känts rätt skönt att Paul har ansvarat för den här biten... Tills idag då jag kände att vi verkligen måste ta itu med det hela, så jag bad honom knata över & be om ett prisförlag. Summan han kom tillbaka med... herregud. Ungefär $1000 dyrare än vad vi vanligtvis betalar. Jag som har ångest över hur mycket pengar vi lägger ut på en enda dag för bröllopet förlorade det liksom helt. $1000... det är mer än 6000kr bara för att jag var så dum att jag lät två karlar hålla på & snacka affärer! Jag är så arg & ledsen nu att jag bara gråter. Män ska ta mig fan aldrig få hålla i sånt här, de schabblar alltid bara bort det!

 

Helvete... tror jag ska gå ut på promenad i regnet & gråta lite, för att sitta här hemma i soffan & desperat försöka hitta något som inte kostar skjortan gör ju inte precis sitt till för sinnesfriden.

Nu fanns det inte så mycket val när det kom till datumet för vårt bröllop, vill vi kunna fira lillebrors & min födelsedag med min familj så är det augusti som gäller. Merparten av tiden är jag helt nöjd med detta beslut, speciellt som man aldrig vet hur vädret kommer att vara upp i norrland under våren/tidig sommar. Regn i brudkronan ska ju innebära tur, men snö?

 

En enda sak gör dock att jag ändå trånar lite efter tanken på ett vårbröllop - blommorna! Åh syrener, min absoluta favoritdoft i hela världen! Tänk att ha syrener i brudbuketten! Tillsammans med vita pioner & liljekonvalj...

Jag har förstått att det är ett stort NO NO att inte handskriva sina tackkort - åtminstone här i Nordamerika. Här anses ett förtryckt kort med ens signatur längst ner som höjden av lathet, det signalerar att man inte bryr sig ett dugg. Är det verkligen lika strikt hemma? Jag minns att vi brukade få tack kort vid folks bröllop, studenter & konfirmationer - men de var alltid samma sak. Ett vitt kort med ett tryckt i relief (i guld, motiv=duvor, vigselringar, kors) någonstans, sen ett kort på eventet i fråga & så en liten kråka under ett förtryckt tack. Jag minns aldrig att mamma kastade i från sig kortet i avsky & bara "Va, men de TACKADE inte personligen för konstglasskålen!!!". Snarare var det så att vi alla skockades kring kortet, tjattrade om det, yngsta barnet kunde inte låta bli att peta lite reliefen & så hamnade det slutligen på mammas stora ärvda vitrinskåp där det samlade damm ett par år eller så innan det åkte ner i den allmänna fotolådan.

 

Um... vad vi bara så bakom flötet där uppe i Norrland att vi missade att vi blivit skymfade? Eller är svenskar liiite mer avslappnade i den här frågan?

 

Alltså, litet tillägg - jag la upp den här frågan på det wedding community jag hänger på & alla bara "Det är döden om du inte handskriver alla kort & adresserar alla kuvert själv". Eller som en av dem skrev "If you're not going to hand write them, you might as well not send them, IMO. Mass printed thank you notes scream "thanks for spending a lot of money on me, even though I can't be bothered to spend 2-3 minutes to thank you properly".

 

 

Eh... är det bara jag som tycker att det här är lite överkänsligt? Om jag överräckt ett handgjort kort till dig, inklusive en liten gåva, men texten inte varit 100% handskriven av mig - hade du då dängt sagda present i backen & vänt på klacken & knatat iväg? Eller, FASA, avskrivit mig som vän från Facebook? Jag är så himla nyfiken - är det här en större kulturell skillnad eller är det bara i vår familj som vi var lite efter på hela kortfronten?!

Brevbäraren dök nyss upp med posten & i brevskörden fanns ett kuvert till mig från Pauls gudföräldrar:

Ute i stugan är marken just nu täckt med små vita blommor, varav denna sorten tar upp hela ängen...

 

Smultron tillhör släktet Fragaria - alltså smultronsläktet - men gissa vad de kallas för här i Nordamerika? Wild strawberries. Alltså... det sitter så illa hos mig, jordgubbar är ju hybrider av smultron - så att kalla den vilda ursprungsvarianten vid samma namn som en hybrid... eeek! Nörden i mig skakar vilt på huvudet & vill bara rycka tag i ursprungsnamngivaren & ryta "Gör om & gör rätt!". Eftersom jag dock misstänker att chansen för ett sånt möte är rätt liten försöker jag istället arbeta in det svenska namnet i det Nordamerikanska vokabuläret.

 

Paul! Säg "Smultron". "Smultron". "Smultron". "Smultron". "Smultron"!

Efter tretimmars biltur med utslagna små katter (& Ida... Paul tog kort på mig när jag sov med öppen mun, SÅ taskigt) kom vi slutligen tillbaka till Toronto & jag beslutade mig för att LÄTTLAGAD mat var ett måste. Valet föll på ärtsoppa. Inte den äckliga gula varianten, utan piggt vårgrön!

Vi åkte till stugan igår & jag målade slutligen om den där pinnstolen jag jobbat på så länge. GUD SÅ TRÅKIGT. Kudos till alla som går igång på den typen av arbete. Jag, jag föredrar mer fysiskt jobb - så som att ta död på ogräs! Mängden smått malplacerat gräs jag dragit i helgen... mer än vad det känns rimligt att det kan rymmas i vårt lilla grönsaksland!

Idag är en sån dag som jag önskar att jag hade kunnat vara hemma i Sverige - Morsdag. Hade så gärna velat vara hemma så att jag hade kunnat krama om de finaste mammorna i mitt liv, min egen lilla mamma & så fammo naturligtvis!

 

Det går inte att sammanfatta allt vad dessa två gjort för mig, allt de lärt mig, alla de skratt vi delat... men jag kan säga så mycket som att de är värda allt för mig! Tusen, tusen, kramar till er två. En liten hälsning är på väg över Atlanten. Tills dess - en liten bild på förgätmigej... jag är långt borta, men jag saknar er alltid!

Paul har sett ledsen ut de senaste dagarna... det har varit helt slut på hembakta kakor här hemma! OH NO - så kan vi ju inte ha det! Så idag snabbdrog jag ihop den enklaste tänkbara småkaka som finns. Det tog verkligen nolltid från start till färdigt resultat!

Glutenfria jordnötskakor

Nej men titta vad jag snott ihop under de senaste dagarnas pysselstunder!

Vi var bortbjudna på middag igår hos Pauls syster & hennes tjej Ximena. Jätte jätte trevlig med vin, ost, oliver & massa prat. När vi arbetat oss igenom halva osten knatade Ximena ut i trädgården med kvällens middag - stek & grönsaker. Vi andra fortsatte att tjattra kring köksbordet. Tills jag insåg att Ximena varit borta rätt länge. Jag kämpade lite med mig själv, för jag visste att det var snorkallt ute, men förslog till sist att vi skulle göra henne sällskap. Sagt & gjort, vinglasen vandrade nedför trappen & ut i trädgården. Där det var så där kallt att man liksom bara kippade efter andan. I regn, blåst & några fattig plusgrader stod Ximena där & kämpade med grillen... de hade glömt att köpa kol! Så på botten av denna jättegrill glödde tre små kål, oförmögna att värma upp maten annat än till rumstemperatur. Vi försökte alla stå ut ett tag till innan vi gav upp & släpade in allt i värmen igen & slängde in maten i ugnen.

 

Det hela fick mig att tänka på en scen för en himla massa år sen. Jag var & hälsade på mitt ex´s föräldrar & hans mamma bara "Men då GRILLAR vi". Pappan i huset protesterade, men hamnade naturligtvis ändå på grilltjänst. Fem minuter efter att grillen var tänd drog världens åskoväder in. Så hela familjen, minus pappan, stod inne i huset & tittade på pappan som tappert grillade på under deras parasoll. Tillslut stod maten på bordet & jaaa, gillar man sitt kött väldigt rare så hade det nog varit en utmärkt middag, men jag har personligen lite svårt för fläskkött som inte är genomstekt... Satt där & kämpade med det hela när pappan spänner ögonen i mig & bara "Är det för rått för dig?" Jag nickar, han spetsar min stek med gaffeln, kastar den på en liten tallrik, micrar den för full maskin i två minuter & lämpar sedan tillbaka köttet på min tallrik. "Vilken jättebra idé det var att grilla" säger han sen högt ut i tystnaden kring middagsbordet.

 

Alltså, NU kan jag ju skratta åt det - men jag tror att jag för tid & evighet har förlorat den där förmågan att se grillmöjligheter annat än i strålande solsken!

Oki, nu tänkte jag att ni kan få leka lite bröllopskonsulter här! Ni minns ju mina skor - de rosettlösa skorna... Ida satte tillverket med lite nål & tråd & knåpade ihop en egen liten rosett. Bra brud reder sig själv & allt det där. Men... så blev jag lite tveksam. Är det kanske bätte att behålla dem som de är, i all sin eh... "enkelhet"? Jag kan liksom inte alls bestämma mig! Så - vad säger ni, rosett eller inte?

Hjälp vad tur jag hade nu - fick ett spontant städryck & beslutade mig för att ge hallen en genomgång. Något som händer VÄLDIGT sällan. Eller, jag städar ju där - men lite så där halvhjärtat ni vet. Dra runt dammsugaren ett var & det är klart, inte flytta på saker. Men nu, nu flyttade jag på vårt lilla avställningsbord & vet ni vad jag hittade där bakom? Inte bara det man kan förvänta sig - damm, växel & lite kattleksaker - utan även en bröllopsinbjudan! Jag minns att jag la hela bunten på bordet innan vi gav oss iväg för att posta dem & jag antar att det var en sån där dag då katterna var på extra pillerhumör (det låg en räkning där med... därav pillerteorin) & så PET PET åkte det ner lite saker som inte skulle åka ner. Sån himla tur att jag upptäckte det nu bara, det hade ju varit lite surt att komma på det i typ september! Nu blir det till att älga ner till posten & få iväg den på stört. So, om vi summerar... blivande brudar, RÄKNA era inbjudningar innan ni skickar iväg dem så att ni säkert vet att ni skickat alla!

Måste ju rapportera om vad som införskaffades i staterna - inte allt kanske, klänningen håller jag för mig själv, men resten kan vi ju ta! Låt oss börja med mitt skofynd! Utan klack har jag en tendens till att förlora hållningen något, så eftersom jag inte tagit med mig ett par högklackade skor till bröllopsaffären tog jag på mig ett av de par som de hade till försäljning där. Visade sig att de var på rea på rea, så de var så löjligt billiga att jag bara inte kunde säga BYE BYE åt dem. Så de fick följa med hit till Kanada:

Dagen har tillbringats på nordamerikanskt vis - i bilen. Oj oj oj vad vi suttit på ändan! Vi började med att köra till brudbutiken där jag hämtade min klänning & investerade i en axelbandslös BH samt ett par skor. Tjoho - ingen mer skoångest. Sen körde vi till JoAnn´s som är... tja... ungefär den största pysselaffär man kan tänka sig gånger 10, visar inköp imorgon! Efter det blev det Victoria´s Secret (återigen, imorgon...) & så avslutade vi med Starbucks för mig & pizza för Paul (alltså, inte undra på att de är tjocka - 5 bitar kostar $5 med läsk & efterrätt inkluderat). Vi skulle ju ha köpt ost också, men det var typ 30 grader varmt så vi bangade på den biten. Räckte liksom med att Paul snattat en banan från frukostbuffén (jag stal ett äpple eftersom jag tänkte i förväg) så att vi fick sitta & inhalera varm banan en halv dag... Anyway, gränsen gick smidigt om man bortser från att vi satt 1.5h i bilkö för att ta oss igenom tullbåsen (jo, vi slapp införselskatt på klänningen!) & sen blåste vi hem till huset där vi möttes av desperat Mammut som ville UT! Så vi intog vår middag ute i trädgården & det var så där magiskt fint som det bara är på försommaren! Små humlor som snurrade runt bland äppelblommen:

& det var ett sånt där "gammelpersonsögonblick" då man bara "Borta bra men hemma bäst" & så spanar man ut över grönskan så där lite överlag & känner sig lite småfrälst på livet. Trädgårdshäng helt enkelt!

Hela natten har jag haft en sån där hemsk efterhängsen dröm som gick ut på att zombies hade tagit över världen & omringat min farmors hus där vi alla var för att fira jul. Enda sättet att överleva var att se till så att vi hela tiden hade ljus brinnande i huset. Dessvärre verkade min övriga familj inte vara så där jätteintresserade av att överleva för de gick & la sig & där fick jag stressa runt som en galning med värdelösa värmeljus som farmor köpt på rea & en alltmer sinande tändsticksask. SJUKT STRESSIGT! Så när sömnen äntligen kom med lite lugn & ro... ja då sov jag mig fram ända till kvart i nio då det blev fart på cirkusen igen. Frukosten stängde nämligen vid 9 & aldrig i livet att jag missar gratis frukost!

 

Så vi tog oss till lobbyn precis i tid för att jag skulle kunna njuta av 0% yoghurt, omelett med osten bortskrapad & lite te - samtidigt som jag helt fascinerat satt & betraktade övriga gästers matvanor. Oh my... Det var som att vara i en Wall-E värld. Välmatat kött så långt ögat kan nå. Helt galet att man som en rätt normal svensk kan förpassas till ett sammanhang där man känner sig lite som annorexisk kurriosa!

Happ - vi tog oss till Rochester tillslut! Tvivlade ett litet tag, för satan i gatan vad trögt det var att ta sig över gränsen idag. Jag hade det dock lite lättare än Paul som var akutkissnödig & höll på att dö under tiden vi sniglade oss fram över Rainbow Bridge (bron över Niagara Falls). Vi får väl skylla Pauls totalt hjärndöda moment vid tullen på att hans kropp var så full med kiss att det inte fanns något hjärnutrymme kvar, för på riktigt, det här är vad som hände:

 

Vi kommer till tullbåset - tullkillen frågar "What's your business in the states" varpå Paul genast svarar "We're here to get her weddingdress!". Ida inser att det hela håller på att braka käpprätt, men är dessvärre inte tillräckligt högljud, så mitt "Vi HOPPAS hitta rätt klänning, men vi tittar bara" dränks helt i Paul "We´ve already bought it!"... Suck. För följdfrågan från tullkillen blev naturligtvis hur mycket vi köpt den för, vilket Paul glatt svarade på & så tapp tapp på datorn & nu blir det införselskatt på vägen tillbaka. Synd bara att det ser så illa ut att smälla till ens partnerns bakhuvud... för jäklad vad frestad jag var. Efter den lilla fadäsen blev vi eskorterade till ett gränskontor där Paul följde upp sin tidigare prestation men att fråga gränsvakten hur stor USAs stadsskuld är i nuläget. Med andra ord, vi har en ny regel i familjen Jansson/Chvostek = Paul pratar inte vid gränsövergångar!

 

Jaja... nu har vi ätit sushi, druckit vin & installerat oss i vår faktiskt väldigt mysiga Hilton lägenhet - komplett med litet kök, microvågsugn & gratis popcorn. Imorgon blir det tidig frukost & sen bär det av på äventyr! Planen är att täcka in bröllopsaffären, Trader Joes, Victoria´s Secret & Jo Ann´s - jäklar vad här ska handlas ost, underkläder & pysselmaterial!

Weekendväskan är packad, kamera & laddare nedknölade i kameraväskan, huset är städat & Mammut är ute på vädring. Med andra ord, vi är nästan klara för att ge oss iväg på ett litet miniäventyr! Det enda som saknas är Paul, aka chauffören - är inte i god nog form för att ta mig till gränsen Kanada-USA helt på egen maskin. :) Åh vad roligt det ska bli med en liten roadtrip, älskar att åka bil med Paul - det är så underbart att få uppleva nya saker tillsammans med honom för vi har alltid så himla roligt tillsammans!

Digby tror att jag har tillverkat denna skapelsen helt & hållet för att hylla min kärlek till honom:

& även om det inte var grundtanken (i så fall hade jag budgeterat utrymme för "by" efter "Dig") så vet jag inte om jag kommer att kunna se på vår "cake topper" (jo, för det är vad det är) UTAN att tänka på just Digby - för I mean, hur söt?! Men men... det här var alltså varför jag så mödosamt påtade ner den där lilla textraden: för att vi ska ha något att dekorera vår bröllopstårta med! Sånt här kanske man ska visa EFTER att man gift sig, men jag orkar liksom inte sitta & hålla på allt pyssel tills dess. Bättre att dela med sig tänker jag! Hjärtana är förövrigt virkade av samma garn som min lilla handväska, jag gillar att hålla saker & ting enhetligt. Banderollen tillverkade jag av en gammal kökshanduk som sett bättre dagar. Skratt, jäklar vad eko jag känner mig!  

Dagen har ägnats åt fysisk arbete - jag började med att rensa ut ett par kvadratmeter Garlic Mustar i parken & sen åkte jag ut till Isolde för en jobbdate. Hon målade om köket & jag, jag tog itu med det här...

För er som hängt med på bloggen ett par år så kommer ni kanske ihåg att jag tuktat dessa kvadratmeter förrut - men nu har det gått ett par år sen jag flyttade från Isolde & det syns... De vita löjtnantshjärtana jag planterade står fortfarande, samt murgrönan, citronmelisen & lite annat - men hon har ju inte direkt hållit efter. Så jag påtade på i lite så där 2-3 timmar & lyckades tillslut få till det så här:

Alltså, ledsen om det är lite pyssel over load här på bloggen just nu... men när Paul är borta så verkar det vara det som jag faller tillbaka på. Anyway, rotade runt i lite diverse pyssel-lådor här hemma & hittade ett gäng ståndare som man använder för blommor i sockerpasta. Kom på att de även kan användas till virkningsprojekt & därifrån var steget inte långt till garnlådan!

Spännande start på dagen här i Toronto, jag har just upplevt min allra första jordbävning! Satt & pillrade med ett nytt pysselprojekt när hela huset plötsligt började gunga lite lätt... vår hallspegel dallrade mot väggen & alla krukor i fönstret började klirra. Det tog kanske en halvminut allt som allt & lämnade mig i stadiet "Jordbävning eller stor, osynlig, lastbil utanför fönstret". Visade sig vara det förstnämnda alternativet, eller så har osynliga lastbilar helt enkelt inte en hemsida som visar när & var de förekommer... Men det har jordbävningar! Flera stycken till & med! Hela två skalv fick vi till, ett på 4.8 & ett på 4.2 - precis i närheten av Ottawa där Paul just nu är på konferens. Så de senaste 20 minuterna har sms funktionen på våra telefoner gått varm. Eller som Paul just sammanfattade det:

Ingrid frågade om den där lilla broderade biten "Jag älskar Dig" kommer att vara mitt "något blått". Nope, den är förvisso en av de väldigt många blå element som kommer att finnas med på vår bröllopsdag - men det officiella blåa kommer att vara min brudväska, ni vet bikiniprylen jag virkat på... Igår tog nämligen tålamodet slut & jag slog till med den blågrå kanten på rosetten!

Alltså, som exilsvensk i Kanada så känns det något helt sjukt skönt att Tre Kronor slog canuckerna! För jag vet ju hur det blir annars. Varenda jäkla kotte som lyckas komma ihåg att jag är svensk kommer att haka upp mungiporna bakom öronen & bara "Men ni kämpade ju fint... hehe...". & så står man där & knyter nävarna i fickorna & vill ge igen - säga någon dräpande om deras brist på kultur & historia, men så vet man att det inte spelar någon roll för här är det svett & blod & skäggiga män i plastrustningar som räknas. Inte det faktum att man har anor & traditioner... Så man tiger i god Svensk anda samtidigt som man inombords tänker "vänta ni bara" & så bidar man sin tid & slutligen så händer det. Kanada vinner INTE ett mästerskap & vi placerar oss före dem & jag känner mig fem centimeter längre & alldeles underbart fylld av skadeglädje!

Brudväskan ena dagen, vigselprogrammen andra... en sak är riktigt säker - att planera bröllop innebär en hel massa pyssel av varierande slag. Åtminstone om man heter Ida. Jag vet att ett bröllop inte är någon slags tävling i vem som kan pyssla mest & bäst, men alltså - OM det varit det, då känner jag att jag inte legat alltför risigt till! :) Dagens alster:

Idag var det varmt nog för middag i vårt lilla uterum - så himla mysigt. Älskar att äta där, känns som om det finns rymd & plats att andas fastän det är så litet & smalt där ute. Tror att det helt enkelt beror på alla fönster, svensken i mig är peppad på att det äntligen börjar likna sommar & vill ut i friheten! Efter avslutad middag gick vi ut på trappen med var sin tekopp & ägnade oss åt dilemmat - kika på liten katt eller kika på kvällshimlen? 

 

Rodnande romantisk (minus alla kablar... kanadensare är inte så himla noga med hur de drar el & telefon) himmel...

Oki, nu hoppas jag på att det finns någon bloggläsare där ute som verkligen brann för syslöjden i skolan! Eller någon som blev 70-tals rebellisk i tonåren & bestämde sig för att sy sina egna kläder. Kort sagt, någon som kan tyg. För jag behöver köpa in typ 20 meter till bröllopsbordsdukar & min tygkunskap är begränsad. Jag ser ett tyg & tänker FINT eller FULT & sen tar det liksom slut. Jag vet att det finns andra faktorer man ska väga in, så som material &... eh, trådtäthet? Men poängen är att jag inte kan något av det här! Jag behöver inte lära mig allt, men det hade varit kul om jag köpt på mig ett tyg som gått att tvätta - allra helst ett som vinfläckarna gått ur. Ett annat plus hade varit om det inte varit alltför skrynkelbenäget, eftersom jag & styrkjärn inte går ihop.

 

So - som exempel, kan någon tala om för mig om det här är ett lämpligt tyg? Det består tydligen av 65% polyester & 35% rayon... vilket säger mig typ noll & ingenting.

Igår kom våra bröllopsinbjudningar med UPS - var så glad att jag studsade runt i hallen, klappandes i händerna. Vi packade upp inbjudningarna & gjorde knuckle bump, så himla nöjda med resultatet. Känner mig så stolt över dem (visar så fort de kommit fram till de vi skickar ut dem till)! Så, då var det bara den lilla detaljen med att adressera kuverten. Jag hade redan påtat ner alla adresser i ett word dokument som vi skapat specifikt så att alla sidor var i kuvertform - så det var bara att printa härligheten! Om det nu inte varit för att printern inte fungerade. Alls. Den stenvägrade & Paul gick från stirrig till vildögd & med spretande hår & jag såg hur stressen bara rev i honom... konferensen närmar sig med stormsteg, presentationen är halvfärdig & här satt vi fast med inbjudningarna. Så jag tog ett djupt andetag & sa " Honey, it's ok - I'll just write them by hand".

 

Här kan sägas att jag älskar att rita... men att texta bokstäver... nja, det har aldrig varit en favorit. Att sen behöva adressera 25 kuvert så att det ser rakt ut, texten ryms & det ser någorlunda prydligt ut. Döden. Det tog mig mer än 5 timmar att arbeta mig igenom hela högen & nu sitter jag här med kramp i armen. Men. Det är färdigt - halleluja.

Nu behövs bara ett gäng frimärken & sen kan jag vinka hejdå till dem & bocka av ännu en punkt på TO DO listan! Sen kan jag ju tillägga att om vi någon gång får barn, då ska jag ge dem tipset att bara bli vänner med folk som heter saker i stil med Bo Ek & My Alm. I mean... Lillebrors flickvän har världens vackraste namn - Anna Von Der Marwitz... men när man är på handtextat kuvert nummer 18 känns det lite som ett hån. Samma sak med långa adresser, hade varit så mycket smidigare om alla kunnat köra på Nummer Gatunamn: 1 vägen, 2 vägen, 3 vägen... & så vidare genom hela Sverige. Men men... jag antar att min åsikt för stunden färgas något av den där armkrampen.

Nu när vi verkar ha SÖT fokus på bloggen idag - så måste vi ju fira världens bästa, sötaste, Jo som fyller år! Tjoho, ett fyrfaldigt leve för Jo! Hurra, hurra, hurra! Jo - du firar väl med ett glass bubbel eller två?

För er som inte känner Jo så kan jag dra tre spontansaker som jag älskar henne för:

 

1) Jo har världens gladaste skratt & hon skrattar från magen så där så att man måste bli glad tillsammans med henne

2) Jo pratar med händerna - kommer hon inte på ett ord, ja då hittar hon på det med ett hemmagjort teckenspråk som man otroligt nog liksom lär sig om man tillbringar tillräckligt mycket tid tillsammans med henne. Hjälper inte tecknet, ja då gör hon om det med ljudeffekt & då förstår jag nästan alltid

3) Jo är utbildad bartender & kan öppna champagneflaskor utan att skrika gällt & ta skydd

 

Slutsats - Jo är himla himla bra & jag är så glad att jag tvångspratade sönder hennes huvud den där första introdagen i Lund för mer än tio år sedan! Grattis fina du, vi firar lite senare i sommar!

 

Jag skickar en bild på ett hus till Paul via Skype & får tillbaka:

 

Det är mycket söt! (Paul försöker jobba på sin svenska)

 

Jag rättar & förklarar att det ska vara "Det är väldigt sött". Paul undrar när man ska använda söt & när man ska säga sött "So sött is the flavour, and söt is the condition?"

 

Fast så är det ju inte heller... saften är ju söt, fast den smakar sött... Argh. Jag blir knäpp när jag vet HUR det ska var men inte VARFÖR. Någon där ute som vet hur det fungerar? I så fall hade det varit väldigt sött om ni kunnat hjälpa en stackars förvirrad exilsvensk!

Jag har lagt väskspetsen på hyllan tills jag har skaffat mig mina brudskor - för mycket jobb att virka om hela härligheten i fall att jag hittar de perfekta blågrå skorna & redan har virkat kanten i beige. Så, då behöver jag inte fokusera mer energi på den problematiken för stunden!

 

Vad jag däremot måste bestämma omedelbart bums är vilket hotell vi ska bo på när vi är i Rochester, NY, & om det är något jag verkligen avskyr innerligt så är det just att boka boende. Är det bara jag som ALLTID känner det som om jag blir lurad något helt vansinnigt? I Sverige är det ju åtminstone lite bättre, man kan i alla fall utgå från att frukost ingår i priset (jag VÄGRAR boka hotell där det inte ingår) men i staterna är detta ofta exkluderat. Så beslutsprocessen blir alltid så himla meckig. Jag tänker att de flesta lite snabbt kikat på två faktorer - pris & läge - men för mig är rutten något längre:

 

1) Logga in på SAS hemsida så att jag kan boka via dem så att jag får Star Alliance points

2) Svär över att det finns så få bra points alstrande alternativ utanför norden

3) Gå igenom listan för att se vilka ställen som inkluderar frukost

4) Kolla läge, kolla hur hotellet ser ut, välj bort allt med bubbelpool INNE i sovrummet (?!)

5) Välj något med fri uppkoppling som är rökfritt

6) Betala & kom på allra sista betalsteget på att "Visst ja, skatten läggs ju på i efterhand så priset var inte så himla bra i alla fall"

Idag på vår danslektion...

 

Nathaniel (vår danslärare): Den 21 juni har vi en ny dansuppvisning & jag vill att ni ska leverera, så nu bestämmer vi vilka två danser ni vill fokusera på till bröllopet. Ok?

 

Eeeehhhh... PANIK! Speciellt som Paul inte riktigt hade en dag då har var helt hundra med i alla svängar. Så jag kastade ur mig Foxtrot & Cha Cha & nu är de tydligen inte bara våra bröllopsdanser utan även de två danser som vi ska uppträda med om bara en dryg månad. Om jag känner mig lite stressad över det... Lite, fast mest taggad! Utmaningar är liksom det jag går i gång på!

Jag har varit väldigt "virkig" i helgen & igårkväll avslutade jag den sista delbiten på ett projekt jag jobbat på ett bra tag (det har legat & väntat i en låda i en halv evighet på att bli avklarat - helgens usla väder gjorde att jag fick tummen ur). Paul kikade skeptiskt på det imorse & bara "Ida... what's that?". Jag frågade vad han trodde att det var & efter lite hummande undrade han om det var en virkad bikinitopp. Alltså... jag kan ju se var han får det i från, men så hippie flummig har jag inte blivit att jag kommer att vädra kroppen i en liten hemmavirkad bikini! Haha, någon måtta får det vara på DIY-andet!

Det här var ju helgen då vi skulle BRING DESTRUCTION to all garlic mustard i grannskapet. Bara det att det blev så... ja men rent helvetiskt kallt. Jobbade i två timmar igår & den sista timmen tillbringades utan cirkulation i fingrarna. Så jag gav upp & tänkte "Ja men på söndag, då ska allt det här dö":

Bara det att dagen grydde & det var sånt här väder:

Åh, jag är kär... i en blomsterkrans. Problemet är att DIY djävulen åker i mig när jag ser sånt här. En del av mig skriker "KÖP HEM KÖP HEM", en annan del bara "Men sakta i backarna nu Ida - det där kan du gott göra själv!". Så nu sitter jag här & ångestar, klicka hem eller försöka mig på en egenhändigt ihopknåpad version...

 

Kanske att jag ska försöka mig på någonslags halvversion först? Jag har vajrar hemma som hade fungerat, jag kanske kan försöka vrida till dem till en krans & sen inkorporera lite parkblomster för att få en känsla för om det är görbart eller inte?

 

Ok, jag undrar om någon vet var man kan hitta smala raka glas som man kan fylla med vatten & placera ett värmeljus i? Typ så här fast minus kitch känslan. Jag är 100% säker på att en halvdagsutflykt här i Toronto hade resulterat i precis vad jag är ute efter, men suck på att dra "tunt, högt, glas" från den här delen av världen till andra sidan Atlanten. Känns som om en bra idé om man vill komma fram & bara "men glaskross hela väskan, perfekt!". So, jag behöver en affär i Stockholm, Umeå eller Luleå som säljer något liknande. Alla tips mottages tacksamt!

Igår kom sommarens första riktiga åskskur, ni vet när det känns som om luften utanför blir annorlunda - som om det ligger ett färgat dis över världen. Paul & jag älskar när vädret slår om, så vi var naturligtvis tvungna att springa ut på vår övertäckta trapp i trädgården & spana ut på regnridåerna. Katterna behagade inte ansluta, men bemötte vädershowen med lite blandade reaktioner...

 

Mammut:

Hänger som sagt på en bröllops site lite då & då & idag råkade jag snubbla över en post där en av medlemmarna förklarade att hon aldrig skulle skaffa barn efter att denna baby simulator:

 

http://planning.thebump.com/baby-morpher/

 

producerat följande avkomma baserat på kort av henne & hennes fästman:

Alltså... jag kan ju förstå henne! Påminner mig lite om när P3 hade en post som kallade babysimulatorn, de gav helt enkelt två enheter & så fick lyssnarna ringa in & berätta vem avkomman var. Bästa som jag minns, Maud Olofsson + en grävling = Lars Leijonborg. Anyway - det här väckte förstås min nyfikenhet, i fall att Paul & jag någon gång fått barn, hur hade det blivit då? Jag laddade raskt in följande foton:

Det var sånt där gyllene ljus ikväll att jag bara var tvungen att gå en vända i parken, 3 km då jag bara njöt av hur otroligt fint allt blir när ljuset ligger på lågt men ändå starkt. Är det något jag verkligen saknar från Norrland så är det ljuset på våren & sommaren, jag tror att det finns impregnerat i min reptilhjärna... ljusa sommarkvällar... det känns som om man befinner sig i en sagovärld utan begränsningar. Här blir ljuset aldrig riktigt samma & det räcker inte riktigt till för att fylla saknaden efter Norrland, men lite gyllengul balsam på själen ger det ändå. Resten av hemlängtan, ja den skuffas undan av små söta skogstroll...

Medan Mumin ÄLSKAR att vara ute, nästan ännu mer än vad han älskar Paul, så har Digby bestämt sig för att utomhus, det är läskigt. Han kan möjligtvis tänka sig att sitta på andra trappsteget från dörren - men det är nog. Enda undantaget verkar vara om jag går ut, då tvingar sig liten ut på stenplattorna... man måste ju vara med.

Fast så fort jag sätter mig ner - ja då har jag omgående en liten katt i knät. Uppenbarligen är det lite mindre läskigt att vara utomhus om man sitter i någons famn.

En av de miljoner saker man måste göra inför bröllopet är ju att bestämma psalmer & bibelläsning... För såna som jag, som inte kan psalmboken utantill, blev detta något av en prövning. Paul är ju inte speciellt religiös (läs inte alls) så jag vill inte ha psalmer som andas för mycket... helig ande. Som sagt, brustna kvinnosköten kan någon annan gott få sjunga om, men inte vi. Efter mycket bläddrande fram & tillbaka beslutade jag (jo jag, psalmerna är ju på svenska så Paul får ta vad jag väljer) mig för en sommarpsalm & så psalm 84 som är den av vigselpsalmerna som känns minst högtravande. Intressant nog så upptäckte jag, när jag försökte googla hur 84 låter, att Victoria & Daniel valde just den till sitt bröllop + en av sommarpsalmerna. Inte samma, men numret efter oss. Hm... vågar man spekulera i att kungafamiljen kanske inte är helt uber-religiösa?!

 

I vilket fall, bibeltexter/diktläsning hör ju också till & här någonstanns fick Ida major ångest. Dikter kan vara det mest tråkiga jag vet, så det var ju inte precis som om något direkt dök upp i skallen på mig. Så jag vände mig till min kära vän Google som numera är min hedersbrudtärna & bara "Google, vad ska vi välja?" & Google föreslog en mängd saker varav två var så pass bra att jag klappade i händerna & sa "Tack kära Google för att du ännu en gång kom till min räddning". Måste bara dela med mig av den här pärlan som inte gjorde the final cut (tydligen vanlig läsning på bröllop här) - The owl and the pussy cat. Den elaka delen av Ida känner sig så frestad att välja denna bara för att se lillebror kämpa sig genom högläsningen av "O lovely Pussy! O Pussy, my love, what a beautiful Pussy you are, you are, you are, What a beautiful Pussy you are". 

Det har varit "regn hänger i luften" väder mesta delen av dagen så katterna har ägnat sin tid åt vad katter gör när barometern visar på "det blir regn om du glömmer paraplyet hemma". 

Det spelas ju som sagt in mycket film här i Toronto & idag vandrade jag rakt in i en film inspelning i vår lilla park. Massa folk som sprang runt med mappar & allehanda pryttlar & så, lite för långt bort för att jag skulle kunna se vad de höll på med, kamera team & skådespelare. Nu har jag ju ingen aning om vad medel filmbudgeten går på, men låt oss säga MYCKET. Skådespelarlöner, rekvisita, specialeffekter... men en sak som de tydligen inte prioriterar, tryck-kostnader.

"Gud så tråkigt jag har nu" - ni vet så där som man gjorde när man var liten & det kändes som om tiden stod still... well, då kan ni trösta er med att jag sitter böjd över mitt mikroskop & letar plankton i ett prov där det bara finns pollenkorn från tall. Ett par timmar har jag arbetat nu & jag har kommit upp i sju plankton & jag behöver 30... döden.

 

& ute är det så där soligt & kvittrigt & fint att det känns ännu mer som om jag hamnat i en ondskefull tidsloop där jag för resten av mitt liv kommer att se på förbivirvlande pollenkorn. En timme till ger jag det, sen måste jag ut för att bevara någon slags form av sinnesfrid.

Konceptet VÅR har ändrats radikalt under mina levnadsår... De första 19 framlevdes ju antingen i Umeå, Vilhelmina eller Lycksele. Att påstå att det var varmt & skönt hade varit att ljuga sig blå. Lillebror gick genom isen en valborg, häggen blommade kanske till skolavslutningen & pioner brukade vi få på våra födelsedagsbrickor i augusti. Men det var ju normen, så chocken när jag flyttade ner till Lund var total. Plötsligt så befann jag mig på en plats där det inte bara fanns körsbärsträd utan även exotiska växter så som magnolior. Minns första valborgsfirandet i Lund, jag kände mig helt busig som bar T-shirt... det var ju liksom otänkbart hemma där man firade in maj iklädd skoteroverall (inte i min familj dock). Här i Toronto, tja - det är väl ungefär lika dant som i Lund rent växtmässigt (rent byggnadsmässigt är det dock katastroffult i jämnförelse) men för första gången kan jag njuta av en egen trädgård med ljuvligheter så som ett alldeles eget litet äppelträd. 

Idag har jag varit ack så aktiv på bröllopsfronten! Jag har mailat prästen, lusläst psalmboken & valt två psalmer som inte känns alldeles fel (psalm 83 började så fint - men när jag kom till raden "så brast ur en kvinnas sköte..." ströks den tvärt). Sen har jag letat reda på en bibeltext samt ett annat kort utdrag som kära lillebror ska få läsa & jag har arbetat på designen för våra ceremoni-program. Vidare har jag lagt en beställning på alla inbjudningar, mailat guldsmeden som ska göra våra ringar & skickat massa bröllopsrelaterade mail till mamma.

 

Fast viktigast av allt - jag har ringt affären i Rochester, NY state, & min klänning är inne & redo för att hämtas! Så helgen den 18-19 när vi firar Victoria Day här i Canada... då ska vi ut på road trip med enda målet att hämta upp en massa tyll! Det & gå på Starbucks... Åh vad jag längtar!

Ibland snöar jag helt in mig på en maträtt - det finns liksom inget lättare, roligare, godare att laga! För stunden heter paradrätt nummer ett i vårt hus "köttfärslimpa". Gud så gott... jag hade kunnat äta köttfärslimpa varje dag till middag om det inte vore för att jag är rädd för att bli less på det. Så jag sparar mig till fredagar eller lördagar eller som idag - söndagsmiddag. Känns som den ultimata söndagsmaten förresten, lite festligare & så blir det alltid nog med rester för att måndagslunchen ska vara i box.

Jag kan rapportera att Digby är tillbaka i gammal god form igen - tassen ser inte längre ut som om den tillhör en snöskohare utan är tillbaka i vanlig storlek! När vi väl var hemma i huset & kunde googla symptomen kändes allt mycket bättre - tydligen kan katter reagera rätt starkt på getingstick. Eftersom en nyfiken katts första instinkt är "Oh... roligt, peta lite!" så blir det tassen som råkar illa ut. Vilket jag föredrar, hundar blir nämligen oftast stuckna i ansiktet, kring munnen, eftersom deras instinkt är att nafsa. Herregud om Digbys lilla ansikte svält upp på det sätt tassen gjorde, då tror jag kattmammahjärtat brustit totalt.

Nu svär jag, men fy fan så rädd jag blev idag... Paul & jag hade påtat på i stugan som vanligt, varit ute en timme eller så & när vi kommer in i huset reagerar jag på att Digby går lite konstigt. Samtidigt säger Paul "Herregud så overkligt stora tassar våra katter har". Bara det att Digby faktiskt inte har så stora tassar, så jag reagerar på vad han säger & går & plockar upp Digby. Ena framtassen är helt gigantisk... katastrofstor...

Nej, nu säger vi hejdå till stan & drar ut på landet! MOT STUGAN! Jag hoppas att vi ska få se ännu fler sköldpaddor än förra helgen då vi spanade in det här gänget.

Oj oj oj så otroligt mycket bättre den här dagen redan är & då har Paul inte ens kommit hem än! Började redan i morse med att jag hade träffade en av representanterna för Parks Toronto. Vi pratade igenom hur vi ska bli av med det här eländet:

Har bestämt mig för att det här kommer att bli en bättre dag än igår - för den sög. Efter allt kattkräk hade jag ett par timmar utan fadäser, sen var det dags för kakbak. Pauls jobb har nämligen potluck idag & det kom han på igåreftermiddag. Så jag satte igång, mätte ingredienser, klickade ut smet, passade plåtar. Precis när jag nästan var klar kommer Paul in i köket & bara "KAKOR - får jag smaka". Självklart får han det. Han tar en tugga & spottar ut den i handen. Jordnötterna jag blandat i smeten var härskna. Måste erkänna att jag förlorade det lite. Jag drämde grytlappen i golvet & gick & la mig. Så idag startade jag dagen klockan 06.00 med att baka nya kakor & sen... sen festade vi till det alldeles, vi bestämde oss nämligen för att introducera Digby till sin nya sele.

 

Först var det lite spännande...

Herregud vad denna vecka präglas av kaoset som ska föreställa mitt jobb... jag känner att det får vara nog, att jag måste få ladda batterierna med sånt som gör mig glad. Så det första jag gjorde när jag kom hem från universitetet idag var att tappa upp en hel hink med grönsåpa & så gick jag ut & skrubbade utemöblerna (jo... den typen av jobb ÄR kul - älskar att få ställa iordning inför sommaren) i SHORTS! Premiär för i år! En annan sak som det var premiär för, blommande persikoträd - så himla tjusigt!

Den här veckans drama är ju egentligen inte roligt för fem öre om man låter det slå ner en... men ändå... idag kände jag att det var lite humor över det hela trots allt. Det började kring lunch med att vår avdelningssekreterare skickade ett artigt, men väldigt passivt aggressivt, email till min forne handledare där hon bara "Men du hade kanske inte kunnat prata med Ida eller mig innan du bara förutsatte en massa saker som inte stämmer". Hade knappt hunnit återhämta mig från den passningen innan forne handledare svarar & ryar om hur det minsann är hans rätt att ta tillbaka stolen eftersom han betalt $400 för den + att jag eller någon annan på kontoret saboterat sagda stol eftersom ena armstödet är löst & faller av... Han avslutar med att be henne sköta sitt jobb bättre. Hennes svar på det... ja, fortfarande artigt men passningarna var stenhårda. Jag gick ner till hennes kontor, tackade & återlämnade skruven som saknas från armstödet. Den har nämligen legat på mitt skrivbord någon vecka, eftersom jag hela tiden glömt att ta med mig en skruvmejsel. När skruven väl lämnats in så gick jag hem, jag kände inte för att stanna där en sekund till. Herregud vilken arbetsmiljö... Inte för att det var så mycket festligare att komma hem, någon hade kaskadspytt på vardagsrumsmattan. Fast, om jag får välja att spendera min tid i närheten av min forna handledare/skrapa upp kattkräk så väljer jag det senare vilken dag som!

Så jag åker in till universitetet bara för att jag vet att det i en skrivbordslåda ligger ett par gamla prover från min UofT masteruppsats. De här proven är i princip odugliga (de var de redan när jag jobbade med min master eftersom de täckts med för mycket guld för att SEMen skulle kunna ta klara bilder), men eftersom min ex-handledare har begärt tillbaka alla "böcker, artiklar & prover" tänkte jag att jag gör det för att bara få ut eländet ur mitt liv. Kommer in på kontoret, hänger av mig jackan & öppnar skrivbordslådan... de är inte där. Letar igenom hela kontoret, golv till tak... inga prover. So, människan rotade igenom hela mitt skrivbord & tog dem, bara det att han sket i att tala om det för mig. Jag har liksom inte ord. Annat än vad jag sagt tidigare, den dagen jag lämnar det här stället - den dagen kommer att vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv.

Jag har inte skrivit om detta tidigare, men i december blev det beslutat att jag fortsättningsvis bara kommer ha en handledare. Det har helt enkelt fungerat så dåligt mellan mig & den ene handledaren att jag... ja, jag har känt mig som ett vrak i flera år. Sedan december har det känts som om jag fått ett nytt liv & självförtroendet & orken har börjat komma tillbaka. Men... det var för mycket att hoppas på att allt skulle vara frid & fröjd, för imorse möttes jag av ett mail där min forne handledare informerar mig att han gått in på mitt kontor & tagit den kontorsstol & monitor jag fick ärva av honom för något år sen. Vidare krävde han tillbaka alla böcker, artiklar & prover jag lånat (nästan ingenting, jag har fått köpa alla mina böcker själv) samt min MacBook. Först funderade jag på att bara lägga mig ner på golvet & skrika rakt ut i frustration, utan min dator vet jag inte vad jag ska ta mig till, sen bestämde jag mig för att jag inte tänker låta honom bryta ner mig igen & att jag faktiskt inte behöver hantera allt själv. Så, jag bad min andre handledare att ansvara för all kontakt framöver & han klev upp & lovad att göra det. Det kanske låter lite, men för någon som haft noll stöd fram tills för bara ett par månader sen så känns det stort. En omvälvande morgon, en något skakig framtid, men jag känner mig konstigt nog pyttelite starkare i alla fall.