Usch, ont i kattmammehjärtat!

Mammuts årliga hälsocheck stod på morgonens schema. Det här brukar vanligtvis vara en rätt trevlig tillställning. Vi åker till veterinären, vi hälsar på huskatterna, alla som jobbar där säger OH & AH för att de tycker Mammut är så söt & sen åker vi hem. Inte idag. Mammut var på grinigt humör redan när vi kom in & när det väl var dags för att ta tempen, ja då exploderade han. Paul & jag stod i total chock & såg på när vår söta lilla kisse i all hast blev insvept i en handduk medan han skrek så att spottet yrde. Needless to say, rabies-sprutan var inte så mycket mer poppis... Vi kände väl oss minst sagt rätt stukade när vi travade ut därifrån & farbror Mumin har tryckt i sin transportbur ända sen vi kom hem.
Jag vet ju att allt det här var för hans eget bästa & inget allvarligt över huvud taget, men det gör ändå så ont i hjärtat. De vet ju inte varför de måste genomgå allt detta, bara att det är obehagligt & där står de två personer som ska krama, bära, trösta & underhålla & gör absolut ingenting! Den enda som är helt sig själv i huset just nu är Digby, som inte för sitt liv kan förstå varför Mammut bara hänger i sin väska när det finns saker att upptäcka & prylar att peta på!
På tal om peta på, Digby gjorde en så knäpp sak i morse. Solen sken in på en stor vas med liljor & vattnet reflekterades så fint i glaset att Digby bara var tvungen att peta på vasen. UTSIDAN av vasen alltså... men varje gång så skakade han tassen efteråt som om den var helt blöt. Lilla underhållande knäppboll!

Kommentarer
Postat av: Trillingnöten

Men åh lilla vännen! Det gör ont att se när sånt här sker även om man intalar sig att det är för djurets bästa...jag hoppas han blir bättre snabbt :(

ps. TACK för ditt stöd i bloggen angående att skaffa vänner! Jag ska kika på Swea. HAr tänkt göra det förut, men inte blivit av. Du har rätt. I en större stad blir det också lite svårare att träffas. Det ska gärna ske i grannskapet för att det ska vara värt besväret. HAr inte tänkt på det förut!

Svar: Han låg & tryckte i väskan någon timme innan han tillslut kom ut & la sig hos Paul. Fast man får försöka se på det från den ljusa sidan, han är i alla fall himla bekväm i sin transportväska - inga dåliga minnen där tillskillnad mot typ alla katter jag haft tidigare i mitt liv (de har sprungit & gömt sig så fort burar & väskor kommit fram).
Som sagt, SWEAs årliga aktiviteter har väl varit så där i sig själva, men jag har genom åren lyckats skaffa en rad vänner där som jag sedan setts privat med. Nybörjarträffar är speciellt bra! Sen känner jag lite att svenskorna är bättre på att överse avstånden i stan än vad de "bofasta" är. Kanske för att man så gärna vill prata svenska att det inte spelar lika mycket roll att man måste färdas lite för det! Du som har barn kan säkert gå med i någon barngrupp också - här har vi barnsång i svenska kyrkan samt svenska skolan som man kan gå till.

& det här med att det ska ske i grannskapet för ickesvenskar stämmer himla bra - det har jag lärt mig den hårda vägen. Paul & jag hade så många vänner när vi klättrade, man sågs typ tre gånger i veckan & gick ut på pub åtminstone efter en av gångerna. Sedan flyttade gymmet & alla spreds till olika andra gym & vänskapen liksom bara rann ut i sanden. Tror att det var speciellt hårt för Paul, han hade ju klättrat i så många år med de här människorna & trodde verkligen att de var vänner på ett personligt plan. Inte bara bekanta som råkade dela ett intresse...
Ida

2014-03-14 @ 01:05:49
URL: http://vilsnajollen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0