MsBree

I bland blir jag så där trött att jag närmast får krupp & känner för att trilla ihop i en liten benlös hög. Hände just... för labbet som vi tog Tor till igår ringde nämligen precis upp & bara "Jätteledsen, men provet ni tog var korrupt så det gick inte att analysera så vi måste göra om alltihop". Varpå jag naturligtvis frågade vad "korrupt" innebar & fick svaret "Vi vet inte, men kanske något fel på testtuben? Men vi lööööser det, vi gör bara om provet!". Jo, för det är ju så kul att avsätta en bit av dagen åt att återigen trycka hål på vår bäbis skinn. Omtag - super, bästa lösningen ever! Önskar att jag kunde bli heligt förbannad i situationer som denna, men istället kommer den här tröttheten som brevet på posten. Det & en allmän känsla av "Men så typiskt Kanada, det här hade aldrig hänt i Sverige". Å andra sidan kanske det är bra att jag drabbas av systemtrötthet deluxe, för jag har en sådär småvag känsla av att Paul kommer att bli fly förbannad...

Nu ska vi iväg & sticka hål på Tors häl för blodprov... Peppen för det ligger på noooll. Vill skolka, bara strunta i det hela, men inser att det inte är så saker & ting fungerar. Ska i alla fall försöka blanda till lite sockervatten & ge honom innan sticket - så förhoppningsvis kommer det hela inte bli fullt lika jobbigt för kotten. Vi har i vilket fall bunkrat upp med lite "gladtid" så här innan vi åker. Den där mobilen över sängen alltså, it's the shit!

Igår kom ett mycket viktigt paket hem till oss - svenska läroböcker till Paul.

Det är ju på sätt & vis väldigt spännande att få tillbringa dagarna med Tor, för han växer verkligen så att det knakar. Samtidigt blir det väldigt mycket babybubbla - kotten tar oproportionerligt mycket tid i förhållande till sin storlek. Det här gör att jag uppskattar min egentid SÅ mycket mer nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Det spelar liksom ingen roll hur liten den än är, har jag fria händer är det en liten seger i sig! Så när Tor hänger nöjd på Pauls mage, ja då spinner jag runt i huset & känner mig fri som en fågel, en mustang, en antilop! Även om jag nu kanske bara hinner få till en dusch, diska lite eller arbeta vidare på att organisera om ovanvåningen inför renoveringsryck nummer två. Frihetskänslan finns där i alla fall & hjälp vad jag njuter av de minuterna... & så börjar Tor gråta för att det är matdags & BAM så inser jag att jag saknat honom under den där timmen jag ägnat åt fri lek. Men under tiden som den fria leken pågår - underbart! Igårkväll fick vi till cirka två timmar av nöjd Tor i babybjörnen & den tiden ägnade jag åt att måla lite golvlister, vika tvätt (sjukt att tvättvikande numera räknas som egentid) & så färdigställde jag Tors lilla vimpelremsa. Har väl inget direkt tema på Tors prylar/blivande rum, men färgkombinatonen verkar luta åt grönt med inslag av gult & blått... så efter mycket pysslande med vimplarna skrotade jag de randiga varianterna eftersom de helt enkelt kändes för mycket "big pack glass". Klippte istället ut Tors namn ur samma tyg som jag använt till hans madrass-skydd (han har fler än detta, men det här är min favorit så de andra används sparsamt) & sydde fast dem med ett filtstygn jag hittade på symaskinen:

Superfin dag idag, nästan lite vårvinterkänsla, så Tor fick svida på sig jättefin ärvd tjocktröja &... tada - en mössa storlek större! Flörtkulan har nämligen ökat nog mycket i storlek för att saker & ting ska sitta mer där de är tänkt att sitta...

Eftersom Pauls syster med familj befunnit sig i Uruguay sedan november någon gång har vi inte firat jul med dem än. Så tydligen är tanken att vi alla skall mötas upp för jul i slutet på februari. Jag ser fram emot att få se Tors lilla kusin, Anais, igen & hennes julklappar är alla i box. Sen kör vi väldigt enkelt när det kommer till de vuxna & hoppas på att vi inte får en miljon småprylar som vi inte har plats eller användning för - brukar vara stor risk för det. Vi har tex hur många små ficklampor & multiverktyg som helst - eftersom det tydligen är tradition att ge bort i Pauls familj... anyway... Tor är ju helt klart så pass liten att vi hade kunnat komma undan med att inte köpa en enda pinal åt honom, men ni vet... han är ju vår lilla skatt & NÅGOT hade det ju varit roligt att ge honom. Så jag föreslog att vi helt enkelt skulle köpa var sin bok åt honom - en favoritbok som vi hade som liten & som vi hoppas att han en dag ska uppskatta. Paul nappade omgående på förslaget & nu är planen att vi ska hitta en bok var som den andra sen får öppna upp åt Tor. Tänkte genast att jag ville ge honom den första boken i serien om OZ - ÄLSKADE de böckerna när jag var liten! Happ, snabb check på Amazon & jag inser att jag har ett problem... Alltså, jag vill ju ha böckerna med samma illustrationer som de jag tittade på som liten - ingen jäkla nyritad Marwel version! Googlar en annan barndomsfavorit & skriker i panik när FEL omslag dyker upp. Jag inser att innehållet, rent skriftligt, är detsamma - men det blir generalfel i huvudet om illustrationerna inte är de rätta som jag älskar. Så... slutsatsen blir väl att jag antingen får köpa en bok utan illustrationer eller en bok där författaren även är illustratören - typ Beatrix Potter. För uppebarligen lider jag av någon form av tvångstankar när det gäller barnböcker, ser det inte ut som det ska får det va!

Det här med att klä ett litet barn som ännu inte kan protestera ett enda jotta... Det är ju onekligen en källa till glädje! Eftersom vi inte visste om vi skulle få en tjej eller en kille är Tors basgarderob rätt neutral & de plagg vi har fått/skaffat efter att han föddes har inte heller dragit några stora växlar på att han har en X & en Y kromosom. Utom då att jag har insett att jag verkligen bara älskar att klä honom som en liten farbror. Häromdagen fick vi tex en liten slipover från farmor & jag blev så till mig att det inte fanns på kartan. Har kliat i fingrarna efter att få ta på Tor den, men jag höll mig fram tills idag eftersom jag ville att han skulle vara lite extra fin så här dagen till ära:

Pauls namnsdag idag & då står det traditionsenligt våfflor på frukostmenyn! Bara det då att vårt våffeljärn befinner sig i någon låda uppe i stugan... DÅLIG planering där. Men, vi löste det i alla fall - men brunch på den jättehärliga brunchrestaurang som vi har bara runt hörnet. Jag körde på kalkonwrap medan Paul festade lös på kanelbullevåffla:

Så här långt har jag inte ammat så mycket offentligt - bara på någon parkeringsplats, mamma/barn gruppen & hos doktorn - men har väl inte direkt känt någon stress över det hela. Har mest tänkt att stelbenta stofiler som har problem med små barn som äter helt enkelt får titta åt ett annat håll. FAST - så gick det i veckan upp för mig att det finns folk som går igång på ammande mammor. Det kom i ärlighetens namn som en total chock när jag först fick höra en av de andra mammorna berätta att en man kommit upp utanför hennes bil när hon ammade & alldeles uppenbart visat att det här var något han fann upphetsande. Spola fram tills idag & det är väldigt upprörda känslor i den ammningsgrupp jag är medlem i på facebook. Tydligen har en man googlat medlemmars personuppgifter & sedan ringt upp & ställt obehagliga/sexuella frågor. Samma person (?) ska även ha ringt till olika BBs & frågat om blöjor & bäbisar.

 

Blir helt mörkrädd... Klart jag vet att det finns sjuka människor där ute, men jag hade verkligen aldrig tänkt tanken att vissa weirdos skulle ha ammande kvinnor som sin fetisch. Happ... så måste en alltså väga in dessa psykfall i hela amma-offentligt dilemmat. Som om det inte räcker med dömmande människor som inte tycker att en baby har rätt att äta när & var den vill!

Sedan första dagen vi träffade Mammut, då han var 6 månader gammal, har han haft en tvättfetisch. Smutsig päls är ungefär det värsta som skulle kunna hända honom - så det tvättas & tvättas & tvättas. Fast så är det väl inte nog tillfredsställande att bara tvätta sig själv, så det spiller över på Paul & Digby som tydligen är väldigt lortiga individer. Digbys huvud är enligt Mammut konstantskitigt & samma gäller för Pauls armbågsväck. Idag, på Tors 7-veckorsdag, bestämde sig Mammut för att Tor också hör till hans "flock av individer i behov av rengöringshjälp". Efter inledande tvätt kunde han dock slappna av nog mycket för att de skulle kunna morgonmysa tillsammans.

 

Bästa vänner...

Ammade Tor vid nio-snåret igår, Paul badade honom, på med pyjamasen & BAM kotten var ute. Jag tänkte "Jaja, han vaknar väl vid midnatt, men jag går & lägger mig i alla fall så får jag någon timme innan dess". Kvart i sex ringde Pauls väckarklocka... Tor sov, Paul sov, Mammut sov, jag vaknade & bara "AAAAAaaaaaaJJjjjjj - PAUL GET ME TOR NOW!!!" Det var som om någon ondskefull läkare opererat in fyra liter cement i bröstet på mig över natten. Det kan hända att jag smälde till Paul på axeln i ren desperation för att få upp karln ur sängen, kändes verkligen som om jag skulle ha gått av på mitten av tyngden om jag gett mig på att böja mig in i spjälsängen på egen hand. Memo till mig själv, kan INTE gå nästan nio timmar mellan amningstillfällena - brösttortyr! Tack & lov fick Tor till vettig tömning på båda sidor även om han fortfarande var helt sömnlullig & först nog inte riktigt fattade vad det var för hysteriska cementbollar jag tryckte upp i hans lilla nuna. Alltså, ska han sova så här i fortsättningen bara måste jag skaffa bröstpump & gå upp ett ensamt litet skift mitt i natten, för så här kan jag inte börja varje morgon. Eller... lär sig kroppen efterhand att kanske lugna sig lite med mjölkproduktionen så att det inte känns som om du ska explodera på morgonkvisten? Antar att jag hade kunnat väcka Tor någon gång vid två-tre för en liten tömning... men det känns ju lite fel att tvångsmata honom om han sover nöjt. Dessutom har han varit så himla urgosig den här morgonen att jag inbillar mig att han mådde bra av att sova en hel natt.

Vaknade & kände mig pigg i morse, så jag valade & kvalade & beslutade mig tillslut för att springa iväg till mamma-barn-gruppen. Kändes lite sådär att gå dit när jag inte var helt hundra på om jag var frisk eller inte, men jag hade ingen feber, ingen nästäppa & ingen huvudvärk, bara lite halsont... så jag kände att det inte riktigt var skäl nog till att isolera mig.

 

I vilket fall, dagens ämne (med inbjuden expert) var amning. Hade väl inte så där jättemycket att komma med eftersom vi verkligen haft noll & inga problem, men det var intressant att höra de andra mammornas upplevelser. Har väl redan tidigare insett att vi har haft väldigt tur med den här biten, men gick hem med en helt annan nivå av tacksamhet i kroppen. I vilket fall... Vår doula, som leder gruppen, delade med sig av sin personliga amningserfarenhet & det var väl här som jag... ja men inte riktigt pallade att titta på någon annan i rummet än Tor. Så himla livrädd för att det skulle synas i mitt ansikte vad jag tänkte om det hela. För - jag tycker faktiskt att det finns en gräns för hur länge en kan amma. Jag vet inte riktigt vart jag tycker att den gränsen går, men om barnet i fråga i princip går i skolan tycker jag definitivt att den har passerats med råge! Vår doula ammade sin yngsta tills han var fyra, med "ett par återfall" efter det. Fram tills han var sex brukade han tydligen krypa upp i hennes famn, knåda hennes bröst & tala om hur fina, mjuka & gosiga de var. Än idag, vid nio års ålder smyger han sig då & då intill henne, knådar insidan av hennes överarmar & säger att de känns "lika mjuka & goa som the nursies". Alltså... Är det bara jag som får Game of Thrones vibbar?!

 

Vi helammar ju nu & det känns jättebra att det har fungerat för oss & i nuläget har jag absolut inget "slutdatum" inplanerat. Däremot kan jag ju säga att tanken på att amma en liten person med en full uppsättning tänder INTE känns så där jätteaktuellt. Eller, hur tänker ni kring amning & ålder? Cut off när barnet är 6 månader, ett år, två eller när det själv känner för att sluta? Finns det ett "osunt länge" & i så fall, hur gammal är barnet då?

Tor var beräknad samma dag som Malins lilla Cesar & våra graviditeter har löpt så där nära varandra att jag höjt på ögonbrynen både en & två gånger. Så när "verklighetens Baby C" dök upp i nallebjörnsdräkt var jag bara TVUNGEN att sätta på Tor hans version av sagda outfit. Det mottogs rätt tveksamt till att börja med:

Paul brukar dra på sig en massa förkylningar & elände under vintern - sånt som mitt immunförsvar bara skrattar åt. Fjantiga kanadensiska bakterier & virus har liksom INGET att hämta! Um... kroppen är tydligen inte i bästa form så här 6 veckor efter förlossningen, för igår började det klia i halsen & natten tillbringade jag med att obehagsvrida på mig för att det var så irriterat & ont. Tack & lov jobbade Paul hemma idag, så på morgonen tog han Tor när det behövdes & jag fick sova ett par timmar extra.

Minus 10 grader här idag, men en sån där riktigt härlig vinterdag. En sån där dag som farfar & jag hade packat den gula kånken ryggan med pimpelspöna & dragit ut på isen för korvgrill & väldigt medioker fiskelycka. Jag kände mig egentligen inte helt hundra, men den där blåa himlen drog i den medfödda friluftsnerven & innan jag visste ordet av hade Tor förpackats i sin nya kofta signerad farmor & så bar det iväg ut på tur!

Igår & idag har jag gått runt & varit rätt fly förbannad - först på hur problem kring graviditeter & förlossningar inte pratas om - eller om det nu görs, hur samhället bagatelliserar & normaliserar eländet. Sen på kanadensisk administration. Den första, & främsta anledningen, till min ilska förtjänar ett eget inlägg så det tar jag sen. Den andra anledningen... Men alltså, kanadensisk adminstration i ett nötskal. Fick ett brev från "Ministery of Goverment Services" som bara DU HAR MISSLYCKATS MED ATT REGISTRERA DIN NYFÖDDA - DETTA SKA SKE INOM 30 DAGAR! Vilket alstrade lite lätt panik från min sida, det är ju trist om Tor får dras med problem genom resten av livet bara för att vi hade fått för oss att vi hade ett år på oss för sagda registrering. Efter x-antal minuter i telefonkö efter telefonkö visade det sig dock att vi trots allt har 1 år på oss. Brevet som skickats ut var någon form av automatisk påminnelse som "roligt nog" angav fel information... ?! Jag bara "Men varför skickar ni ut det då?" & svaret blev att "För att det sker automatiskt, men oroa dig inte - det blir inga påföljder för att ni missade 30-dagarsstrecket för det finns ingen lagstiftning som säger att det måste ske inom den tidsramen". ORKA.

 

Men mitt i allt det här, när det på riktigt kändes som om jag skulle få en propp i huvudet & trilla ner död på backen, så hör jag hur brevlådan skramlar till. Jag börjar faktiskt tro att det finns någon liten postgud där ute som bara "Oj, nu har Ida det lite jobbigt - paket!". För när jag öppnade dörren möttes jag av två vaderade kuvert. Ett från mina fina gammelmostrar som skickat ett ursött bestickset åt Tor & ett paket från bästa Matilda. Som inte bara stickat ett gäng söta sockor åt Tor utan även gav honom hans allra första väggdekorationer! Hade bara en ram som passade, så jag fick inte upp båda bilderna - men bara att få slå in en spik i väggen hjälpte rätt bra mot den kvarvarande ilskan & så fort den här karamellen väl satt uppe kände jag hur glädjen återigen flödade in i mitt liv!

Det finns saker Tor ogillar & så finns det näs frieda... Vilket ju är lite otur, för näs friedan är det absolut bästa sättet att råda bukt på Tors pågående snorproblem. Men som sagt, hjälpen uppskattas föga. Ungen blir liksom helt IFRÅN sig så fort näs friedan ens kommer i närheten av hans lilla ansikte. Han beter sig så som jag föreställer mig att Charlotte Perrelli gjort om Svenska staten lagstiftat att Crocks hädanefter var det enda godkända skodonet. Det skriks på ett sätt som indikerar mord, samtidigt som han är så täppt att han knappt får luft, & det känns ju sådär i föräldrahjärtat kan jag meddela. Värst hitintills var det dock vid halv sex imorse då han väckte både sig själv & oss med sitt snörvlande... Bort till skötbädden, fram med näs friedan & så... nada, snoret satt fast så hårt i näsan att vi liksom bara kunde se att det var där men inte få ut det. Saltlösning, som jag läst skulle hjälpa vid situationer som denna, hade vi naturligtvis inte hemma så eftersom nöden är uppfinningarnas moder & bröstmjölk rekommenderas till typ alla babyproblem tänkte vi att vi kunde använda lite av den varan istället. Um... det här visade sig svårt av tre anledningar:

 

1) Bröst är inga precisionsredskap

2) Babynäsborrar är löjligt små måltavlor

3) & de blir ta mig fan nästintill omöjliga att pricka när näsborreinnehavaren har noll intresse av att vara still

 

RESULTAT - hysterisk baby med mjölk över precis hela ansiktet. Kände mig så där lagom "mum of the year", men Paul lyckades liksom svepa ner lite mjölk i nosen på kotten & sen kom snoret upp... om inte till ljudet av himmelska körer så i alla fall till skrik som var betydligt mindre täppta än innan. Tveksam vinst för oss där, men liten lugnade i alla fall ner sig efter det & bjöd till & med på ett litet svajjigt leende. Lilla kotten... & till veckan står nytt blodprov på schemat, ytterligare ett tillfälle att få må riktigt dåligt över någon annans lidande.

Nu kryper ju inte Tor än & det är väl inte något han kommer att göra på rätt länge heller, men för eller senare lär det ju hända & då kan det kanske vara bra om våra golv är någorlunda katthårsfria. Inte en helt lätt uppgift med två katter & noll dammsugare. Så idag var vårt mission att få till en 2-1 kvot... Huvudvärk i kubik. För här envisas de ju av någon märklig anledning med dammsugare modell 50-tal. Den nordamerikanska standard-dammsugaren är dyr, otymplig & värdelös på att komma åt i små skrymslen. Dessutom envisas de med dumma detaljer så som inbyggda strålkastare... Eh, varför då kan jag tycka - saknar mackapären förmågan att komma åt sagda damm så vill jag ju faktiskt helst inte veta att det finns där. So, det finns liksom inga rätt med dem alls & jag misströstade väl lite över vårt uppdrag. Tillslut trillade vi in på Target, en av mina favoritaffärer som nu tyvärr ska lägga ner sin kanadaverksamhet, & där fick vi äntligen napp! En vettig, liten, dammsugare som du kan dra efter dig & som har ett dammsugarmunstycke som kan komma in under soffor. Score! Dessutom körde Target massiv rea på kläder, så när vi ändå höll på köpte vi en finstickad kofta (självklart marinblå) till mig & Tor fick en liten tröja som såg ut exakt som Pauls favorittröja - så att de kan matcha sina outfits. Alltså, det här med att bli förälder... bara att inse att en blir rätt löjlig på kuppen. Dock lämnade vi utan hängselbyxor för vuxna - den typen av outfits får Tor stå för själv!

Vi sitter i soffan & jag läser de svenska nyheterna & ramlar över detta...

 

Moi - Fy fan

Paul - What?

Moi - You know Anja Pärson (Paul nickar), well she and her wife will have a baby and she is carrying it

Paul - And that is fifan how?

Moi - Because it's freaking crap to be heterosexual and female - no taking turns, it's all up to us because... well, you guys sucks

Paul - Oh... Sorry

Moi - Ya you should be

 

Alltså, jag inser ju att kvinnor, likväl som män, som är gay säkert inte haft det lätt så många gånger - så att lesbiska par har den här "fördelen" när det kommer till barnalstrande är väl en liten bonus som de är mer än väl unt. Meeen åh vad jag önskar att ALLA haft den möjligheten! Att graviditeter inte enbart vore ett ok som vi kvinnor måste släpa runt på. Utan att Paul, Tor & alla andra män hade varit tvugna att "take one for the team" de med!

 

Nej - jag bryyyr mig inte om att du sparkar & skriker! I fall att forskarna kommer på ett sätt att se till så att ni män också kan axla bördan av att föra mänskligheten vidare så kommer jag att high-fiva med din framtida parner!

Tor har låtit lite täppt på sistone, om jag med "lite" menar täppt som en överviktig lastbilschaufför med kronisk sinusinfektion & polyper. Kotten har visslat & snarkat sig genom nätterna som en väldigt kompakt liten blåsorkester - så i onsdags frågade vi vår "midwife in training", Corinne, om det fanns något vi kunde göra. Hon bara "Buy a humidifier". Så här reagerade vi på det rådet:

 

Moi - A humiwhat?

Paul (slår sig för pannan) - How stupid of us, we should have though of that!!!

Paul & Corinne i kör - You don't know what a humidifier is?!

 

Nä, jag visste ju inte det - men jag blev snabbt informerad om att det är en apparat som du fyller upp med vatten, pluggar in i väggen & så blåser den ut fuktig kall eller varm luft. Tydligen ett MÅSTE på vintern när det är kallt & torrt, i annat fall sväller alla andningsgångar igen på spädisar & småbarn. Låt mig säga så här, jag kände mig lite tveksamt inställd till det hela. Jag har ju ändå vuxit upp i norrlands inland, ett ställe som väl om något kan stoltsera med långa perioder då luften är både iskall & snustorr. Dessutom har jag växt upp med en pappa som är läkare & en mamma som är sjuksköterska... ändå var mängden humidifiers 0 i vårt hem & på något underlig vänster överlevde jag ändå till vuxen ålder. Försökte lite fint säga att jag kände mig lite skeptisk, men mina argument studsade från Pauls huvud som vatten från en gås. Han hade bara bruna 70-tals humidifiers i huvudet & kände sig tydligen som världens sämsta far som inte försett Tor med humidifier version 2015... Så redan samma kväll pluggade vi in den här i vårt sovrum & sen har Paul låtit så här "He sounds so much better doesn't he? And you know what, I feel like I can breath easier too - this was such a great purchase!".

 

Um... idag nös Tor ut en snorbit som var helt bisarrt stor, lite som om jag nyst ut en duplokloss, & kan ni tänka er - nu låter han inte längre som ett sågverk! Humidifer my ass... Grundregeln från & med nu är "överlevde jag vintrarna i norrland utan X så klarar vi oss utan det här också"!

Mamma-baby-grupp idag, med massa nya mammor - vi var åtta idag från förra veckans fem. På dagens schema stod "prep a freezer meal", så alla som hade bäbisar som var lite lättare att lämpa ifrån sig hackade massa grönsaker & blandade ner med olika såser i fryspåsar som vi sen fick ta med oss hem. Eftersom det inte är helt lätt att lägga ifrån sig någon så liten som Tor satt jag mest & pratade genom hela träffen, bland annat med en av de nya mammorna som var där med sin 4-veckors lilla tjej. Hon verkade väldigt trevlig, men alltså... en kommentar var lite så där "Um... hur tänkte du nu?". Hon började nämligen med att säga att Tor hade ett litet huvud & att hon tyckte att hennes dotters huvud såg SÅ mycket större ut i jämnförelse, sen fortsätter hon "But I guess you are happy about it, must have made giving birth a breeze". Nu har ju jag personligen en väldigt begränsad mängd förlossnings-observationer att gå på (n=1), men en "breeze" hade jag väl inte direkt beskrivit det som. Visst, Tors huvud är ju inte storlek fotboll - men det är ju inte heller en pingpongboll som jag bara kunde skjuta ut! Fast det sa jag inte till henne... utan berättade att det tog fyra dagar totalt från första till sista värken men att jag ändå var väldigt "happy". Det satte stopp för huvudomfångsdiskussionen... Anyway, någon som förövrigt också är glad idag - Tor. Näst bästa natten sedan han föddes & det gör tydligen inte bara mitt humör bättre utan även hans. I princip inte ett enda skrik på hela dagen, bara något enstaka kink då & då!

Av alla fina barndomsminnen jag har så ligger den katt vi hade då jag växte upp mig enormt varmt om hjärtat. Katten Jansson var en otroligt tålmodig svartvit bjässe till katt som älskade att krypa in i vardagsrummet på mitt dockskåp, alltid satt med vid middagsbordet & älskade majs med en enorm frenesi. Han var så fin att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på honom - 13 fantastiska år fick vi ha honom hos oss & han äger för evigt en bit av mitt hjärta. Lika starkt som jag känner för Katten Jansson känner Paul för sin barndomskatt, Gummitch, som föddes samma år som Paul & gick bort det år han var 18. Fantastiska, underbara vänner som fanns där i vått & tort - lekkamrater, förtrogna, medskyldiga... & det känns så fint att Tor förhoppningsvis kommer att få växa upp med TVÅ små luddiga bästisar! Redan nu, när Tor ändå är rätt okattvänlig (stackars deras öron), hängder de ändå med på allt som händer kring honom. Mammut kommer gärna & lägger sig i soffan med oss, så att han tar på både mig & Tor & Digby... tja, Digby är lite av Tors personliga skugga. Där Tor är, där är Digby i regel också.

Tor har varit lite ledsen under natten, så sömnen blev väl vartefter & vi är alltså ett rätt trött litet gäng här hemma idag. Det har dessutom kinkats rätt rejält - så det har blivit mycket runtbärande & vaggande. Så ringer telefonen & det är Dr. Ts assistent som bara "Dr T vill ha ett till blodprov från Tor, kom & hämta papperen för det" sen rabblar hon snabbt deras öppentiden & kastar på slutet in att det hela är för något som låter som om det börjar på "neuro" men jag hör inte riktigt vad. Så Ida googlar "infant neuro" & google bara "neuroblastom"... hjärtfrekvensen när sökningen kommer upp - inte helt i viloläge. Så jag bröt ihop lite & ringde Paul sa att han var tvungen att ringa upp Dr Ts kontor & höra vad det hela egentligen handlade om. Visade sig att han hade normala, men lite låga, värden på "neutrophils". Så absolut inget att oroa sig för & Dr T ville bara dubbelkolla en sista gång (det här är prov nummer tre, det första låg precis på gränsvärdet). Det här lilla livet... bara tanken på att han inte skulle må helt hundra eller ännu värre, verkligen vara jättesjuk, får mig att uppnå stressnivåer som jag inte riktigt upplevt tidigare i mitt liv.

CBC (kanadas motsvarighet till SVT) har tydligen tåtat ihop en liten lista över hur vintern bäst ska tacklas - en lista som sedan ifrågasätts av National Post. NP verkar tycka att det är självklart att du sätter på dig en jacka under vinterhalvåret samt ser till att du har skottat lös bilen i alla fall någorlunda innan du sätter dig bakom ratten & rullar ut på vägen. FEL. Det finns säkert kanadensare som kan alla de här sakerna, men sen finns det en himla massa människor i det här landet som det helt verkar ha gått förbi att vi bor på ett ställe med snö. För de här personerna kan en lämplig decemberoutfit inkludera tex shorts & jag har sett flipflops i november likväl som februari. Alltså, hade en envisats med året-runt-bruk av flipflops hemma i Lycksele så hade ju tårna förfrusit redan i september... Så fort temperaturen ligger över nollan trycker kanadensarna också på fönsterhissknappen - så att de kan njuta av den iskalla vinden i nyllet när de är ute & kör... i bilar som ibland har närmare en meter snö kvar på taket. Skrapa rutan från is, NÄÄÄ - de sätter på varmluften istället & så kör alla runt & kikar ut genom små hål. Vinterdäck har de ju inte heller lag på, så någon noll-vision kan jag inte tänka mig att de varken har eller ligger i närheten av att uppnå. 

 

Nu har temperaturen legat på minus 22 två nätter i rad & hur tacklar de det rent bilmässigt? Jo, alla som har automatväxlade bilar trycker på en liten knapp inne i stugvärmen & så startar bilen upp motorn av sig själv ute på uppfarten. Så att den är riktigt varm & gosig lagom till att morgonkaffet är avklarat (hjälper ju att literpriset på bensin ligger kring 5.65 kr i nuläget). Har du inte en automatväxlad bil, med andra ord - folk som oss, är det bara att bita ihop & sätta sig i den rullande frysboxen. Kupévärmare alltså, inte världens sexigaste uppfinning... men sjukt användbar & något som jag VERKLIGEN saknar hemifrån!

Temperaturen sjönk som en sten över natten, från -2 till -22C, så idag fick Tor sporta skor för första gången & alltså, små barnskor... Söta som socker men SÅ opraktiska. För det första, bara att få på dem var ju ett smärre projekt & sen när de väl satt där så tog det väl inte så värst lång tid förrän Tor ändå dragit upp benen till rumpan så att de hängde där som små tomma skal. Nej det får bli sockor-tossor hädanefter, benuppdragningsproblemet kvarstår förvisso men de är i alla fall enkla att dra på!

Älskar när det är stora galor i Hollywood - klänningsbonanza! Just nu, när jag befinner mig osedvanligt långt ned på glamourskalan, njuter jag lite extra mycket av allt glam. Har spenderat x-minuter av dagen på att drömmande titta på alla vackra klänningar som visades upp på Golden Globe igår. Fast så kommer jag till Rosamunde Pike... & läser att hon födde barn för fem veckor sen, alltså ungefär samtidigt som jag fick Tor, & det slår slint i huvudet på mig. Vill så gärna veta vad som ligger bakom hennes klänningsval, hur mycket hon tränat (alls?) för att komma i den, om hon kände sig bekväm & om hon inte var livrädd för att läcka något på den... Själv har jag ju tillbringat de här fem veckorna med att dricka cola, äta ost & typ som mest masat mig ut på en halvtimmes promenad om det inte varit för kallt. Tanken på att sätta på mig Rosamundes klänning & visa upp mig för världen, alltså NEJ - jag får typ panikångest bara av tanken. Sen läser jag kommentarerna kring hennes klänning på Ebbas blogg & möts av saker i stil med:

 

 

Visst, det är kaxigt att visa upp sig fem veckor efter du fött barn och gärna mer naturliga kroppar än hollywood pinnar men hjälp... (fortsatt fokus på klänningen)

Eh, alltså... har jag suttit inne i babybubblan för länge? Har världen, över julledigheten, plötsligt bestämt sig för att kollektivt börja leva sundare, motionera mera & dessutom lyckats få ned massornas medelvikt något helt radikalt? För i annat fall kan jag liksom bara inte hålla med om att Rosamundes kropp på något sätt är mer "naturlig" än medel Hollywood-människan, för hon måste ju rimligtvis tillhöra en rätt exklusiv skara kvinnor som FEM veckor efter att ha lämnat badbollsstadiet inte har den minsta tillstymmelse av muffin topp. För att inte tala om att känna sig bekväm i en cutoutklänning med massa sidobröst exponerat... Eller? Är det bara jag som FORTFARANDE känner mig lite "flabbig" kring midjan, oroat mig för att läcka avslag/bröstmjölk utan att märka det & framför allt varken velat visa sidobröst eller de där små otrevliga extrabitarna kött som putar ut från armhålan?! Jag tror ju liksom inte det... vilket gör mig lite mörkrädd för de ideal som råder. Ätstörningar bland gravida är en realitet, men det är det i än högre utsträckning hos småbarnsmammor. Jag är mån om hur jag ser ut, jag vill komma tillbaka till ett smalare & starkare jag - men inom en vettig tidsram. Vilket jag faktisk inte tycker att fem veckor är, då ska väl fortfarande babyn & mysbubblan stå i fokus - inte någon jäkla vikthets!

Alltså... den här lilla skrutten sov sig igenom hela natten - från midnatt till halv sju, inte ett pip!

Tor är ju ett barn av två vinternationer, så vintersporter måste introduceras TIDIGT. Vi satsar självklart på en liten olympier, måste bara vinna kampen för att det ska bli för Sveriges räkning! Anyway, eftersom vi idag räknar in 5 veckor & en dag sedan kotten gjorde entré kände vi väl båda att det var hög tid att köpa hans allra första vinterpryl. Det blev en pulka från CanadianTire, en affär som väl mest kan beskrivas som en "kanadensisk klassiker". Fanns alltså hur mycket som helst att välja på, men vi föll för en liten plastpulka med ett litet tält som skyddar mot vinden & så bar det av på tur!

Ävenflykterna blir ju lite begränsade så här när Tor är så liten, men vi tog oss i alla fall iväg en vända med bilen. Körde planlöst på små lantvägar, kikade på fina gamla hus, drack varm choklad & trillade tillslut in på en butik som jag blev tipsad om för en massa år sen men aldrig haft anledning till att besöka förrän nu - Once upon a Child. OuC är en affär som köper in varsamt använda barnkläder & säljer dem till väldigt förmånliga priser. Både Paul & jag snurrade runt bland ställen & plockade på oss en himla massa byxor, skjortor, bodies & tröjor - mycket från Mexx, men även märken som Baby Gap & Tommy Hilfiger, åkte ner i vagnen. Väl vid kassan beepades alla prylar & tjejen som jobbade där säger sedan "Nu tjänade ni $100 pga vår rådande utförsäljning, så det blir $21 totalt".

 

$21... alltså, det är cirka 140 kronor... för allt det här:

Så skriver jag ett helt inlägg om ORON som finns i mig för lilla Tor & så, när Paul frågar om jag vill se en film, kläcker jag ur mig "The fault in our stars". Alltså... på riktigt, var en film om dödligt cancersjuka barn/ungdommar verkligen det bästa jag kunde komma på?! Dum, dum, dum, dum, DUM Ida! Läste boken för ett tag sen, & satt väl med en klump i halsen redan då, men det var innan vi fått Tor. Nu, liiipfest deluxe & så tittar jag upp mitt i det värsta grinet & där sitter Paul & lipar ner i Tors pyjamas... Vilket triggade igång mig ännu mer. So, gårdagskvällen var väl inte den festligaste form av fredagsmys vi någonsin haft. MEN. Väldigt bra bok & väldigt bra film - som jag rekommenderar till alla som kanske är lite mer emotionellt stabila än vad vi är just nu!

 

Nu ska lipgänget ut på ävenflykt - måste utnyttja januarisolen den korta stund den visar sig!

I början är det ju inte speciellt mycket med små kottar, men den senaste veckan känns det som om Tor blivit lite mer som en "riktig person". Ögonkontakten finns där & han ler med hela sitt lilla ansikte:

Tor, jag & århundradets fulaste långkalsonger gjorde alltså debut på mamma-barn-gruppen idag. Det var en lite blandad upplevelse. På ett plan var det jättehärligt att få sitta ner bland en grupp andra relativt nyblivna mammor (Tor är absolut minst, en del av de andra kan redan sitta) & knyta lite kontakter. På ett annat plan... alltså, det kändes stundtals lite väl hippieflummigt. Vår grupp leds tex av en certifierad doula, som verkligen är så där doulig som jag tänkt mig dem. Typ bruna kläder, trekvartsbyxor, tofflor & bärnstenshalband. Jättetrevlig, absolut, men redan där kände jag väl "hostflumm" & när dagens gästföreläsare började prata om hur bakpulver är det bästa sättet att bleka sina tänder på rullade den mentala tonåringen i mig ögonen så där så att de gjorde 360 grader inne i mitt huvud. Det var lite som att sitta igenom en föreläsning av en medelålders, kanadensisk "Underbaraclara"... fast tack & lov utan absolutistbiten. Men sure, nu kan jag gå i graven med vetskapen om att kaffefilter är det bästa sättet att torka sina rutor så att de blir helt fria från ränder. ELLLER... så säger jag "Gno hårdare Paul", för det fungerar det med!

 

Ett väldigt roligt sammanträffande, fick frågan vart vi bodde & det visade sig att en av tjejerna varit & tittat på vårt hus när det fortfarande var på marknaden. De hade funderat på att slå till, men kände att de inte hade tillräckligt mycket renoveringsvana för att våga sig på projektet. Hon bara "You are brave!" & jag svarade "Or stupid!"... för de två alternativen ligger ju ofta väldigt nära varandra. Typ att skaffa barn - tangerar båda känner jag!

Farmor gav mig pengar till att köpa lite nya kläder i julklapp - när jag öppnade kuvertet på julafton lät det så här i mitt huvud "Jippie, Tommy Hilfiger koftor!". Såg glatt framför mig finstickade stickade preppy kläder i... tja, kanske inte regnbågens alla färger - men typ rött & blått. Fast just nu är det väl sådär kul att köpa kläder, så jag stoppade undan kuvertet tills dess att jag känner mig lite mer bekväm i min kropp. Tills igår, då jag insåg att ALLA mina termokläder ligger nedpackade i en flyttlåda antingen ute i stugan eller i vårt storage locker. Ute är det härliga -15/-20 hela den närmsta veckan & med rätt vindiga förhållanden på det dog mina ben av tanken på att gå ut. Vilket ju hade kunnat lösas med att bara stanna inne, så som jag gjort typ hela december, men idag var det introduktion för grannskapets mamma-baby-grupp & jag ville verkligen gå. Så igårkväll packade vi in oss i iskall bil & körde iväg till den enda affär som Paul kunde tänka sig som återförsäljare av långkalsonger. Jag med mina julklappspengar i fickan - det här var ju det första plagg jag skulle köpa sen Tor kom till oss.

 

Alltså, långkalsonger var något som jag minns som något väldigt fult från min barndom men så blev jag vuxen & upptäckte norska ullunderställ & det är ju en helt annan femma. I ett sånt underställ känner åtminstone jag  mig omedelbart super hurtig, frisk & härligt active wear reklamig. Som om jag precis joggat ut från en poster med fjordar i bakgrunden - svängande hår, dimmig blick & rosiga kinder! Om kanadensiska långkalsongtillverkare håller samma kvalité? Eh, nä... Jag har nog aldrig känt mig så FUL som vad jag gjorde i provrummet på affären men det enda som bjöds i värmeväg var vinröda, färdignoppiga, fleecekalsonger så det var det jag fick köpa. Preppy faktor=0, deppfaktor=100. Kände ärligt talat för att lipa lite när jag la upp dem på disken & i precis den stunden armbågar sig Paul förbi mig & bara "Vi tar eländet på visat, farmors julklappspengar måste ju gå till något du känner dig fin i!". Nu har vi ju inte skild ekonomi, så i det långa loppet spelar det väl egentligen ingen roll hur de där kalsongerna betalades, men där & då kände jag bara för att krama honom det hårdaste jag kunde. För hur knasigt det än är, betalar jag kontant för något känns det så mycket verkligare än om det bara dras ett kort. Så på något konstigt vänster känns det lite som om jag nu kan ignorera att mitt första klädinköp post baby var något så fult att Tor kommer att få bli ensambarn enbart baserat på hur jag ser ut i dem.

Gravidhjärna har jag ju hört om, amningshjärna lika så... Så här långt har jag väl inte gjort bort mig alldeles, men mitt mest skarptänkta jag är jag väl inte direkt. Lite luddig i kanterna så där & rätt enkelspårig - baby, baby, baby. Paul däremot... Vet inte riktigt vad hans ursäkt är, men idag kändes det kanske liiite demensvarning på mannen. Sen den 22 december har nämligen hans mobil varit spårlöst försvunnen. Vi har letat efter den med ljus & lykta, troligtvis har inget eftersökts så febrilt sedan jag tappade bort mitt pass innan vår resa till Bermuda våren 2012. Paul har också ringt runt till varenda affär vi satt en fot i sedan vi flyttade till Guelph - men to no vain, ingen telefon. Tills idag, då han hittade den i FRYSBOXEN i källaren. Den ligger i nuläget på upptining & vi håller tummarna för att den ska återvända till livet, som en digital version av en white walker. Men alltså, frysboxen? Vad har den här lilla individen gjort med min mans hjärna?!

Tor har firat sin 1-månadersdag med att totalt ignorera tvättbördan vi lever med. Vilket är helt OK med mig om jag ska vara ärlig, tvätten är nämligen Pauls ansvarsområde! Så jag har istället sett till det positiva med alla klädbyten, roligt att prova de julklappar han vuxit i. Först ut, efter att nattens pyjamas inte längre gick att använda, elefant-sparkis från Elsa & co:

Helt galet, idag är Tor en månad gammal! Jag hoppades på att jag skulle ha min journal från sjukhuset vid det här laget, men dessvärre är så inte fallet. Det till trots, jag tänker att jag skriver ner min förlossningshistoria nu medan det hela ändå är i färskt minne. Även om det innebär att jag kanske inte kommer ihåg allt utan journalen som stöd, har lite luddig tidsuppfattning i vissa skeden. Anyway, så här gick det till...

 

2 december - Tisdag: Vi hade barnmorsketid & jag hoppades få höra något i stil med "Oj, du är ju öppen 5 cm!" men fick istället ett "Jaaa... Det ser ju ut precis som förra gången, 1 cm & livmodertappen är reducerad med cirka 25%." Inte bra baby-nyheter med andra ord. Orken när vi knatade ut från deras kontor var väl inte direkt på topp. Jag kände mig bara skitstor, skittrött & skitsur. Paul lyckades i alla fall locka ut mig på en promenad den där eftermiddagen & efter ett litet tag kändes det bra att vara ute & röra på mig - det blev en 90 minuters vända & det kände jag mig himla nöjd med. Ännu bättre, i princip så hann jag bara sätt foten innanför tröskeln på huset innan första värken kom! Under kvällen & natten kom de med 5-8 minuters mellanrum, de försvann inte när jag duschade & de var starka nog att jag inte kunde prata igenom dem eller knata runt som vanligt. Lovande!

 

3 december - Onsdag: På morgonkvisten, så där vid 5-6 snåret, avtog värkarna för att försvinna helt. Så där låg jag & stirrade ut i mörkret & kände mig lagom förvirrad. Vad var det här egentligen? Paul stannade hemma från jobbet, vi fick extra barnmorsketid & åkte in för kontroll. 1 cm & en lika sur livmodertapp, Mitra förklarade även att Tor låg på -2, dvs 2 cm högre än vart hon ville se honom. Fick lite pepptalk & blev ordinerade tre timmars promenad per dag... Total depp i bilen på vägen hem. Väl hemma stökade jag runt & försökte låtsas som om livet inte var så pest i alla fall, men när Paul frågade om vi skulle åka & se Mocking Jay på bio hakade jag glatt på - vad som bara jag fick tänka på annat ett litet tag! Fast fem minuter in i filmen kom värkarna tillbaka... Lika starka som tidigare & resten av filmen blev ett litet helvete. Så här i efterhand kan jag ju ifrågasätta lite varför jag satt kvar genom hela alltet, men där & då kändes det på något sätt viktigt att se klart filmen & inte låta värkarna påverka mig. Vi hade ju betalt för biljetten & mycket nytta gårdagens värkar gjort så här skulle tigas & lidas! På vägen ut led jag så mycket att jag gick dubbelvikt, så gott det nu gick med kaggen, & folk gick liksom i panik-krokar runt mig eftersom ingen väl direkt kände sig sugen på att bli indragen i en oplanerad bioförlossning. Väl hemma kaprade jag i mig maxdosen smärstillande som jag fick äta & bröt ihop lite när det inte kändes någon skillnad alls.

 

4 december - Torsdag: Ännu en vaknatt... Började gråta vid femtiden på morgonen i ren desperation - hur kunde det göra så ont utan någon baby?! Smärtan i sig kunde jag väl ta, men när inget hände för att indikera att förlossningen verkligen startat den här gången... nej allt blev bara JÄTTEJOBBIGT. Paul ringde & pratade med barnmorskorna & ett nytt ord gjorde entré i mitt liv - prodromal labour. Det finns inget positivt att säga om detta, prodromal labour är tortyr för psyket. Den torsdagen var en allt igenom värdelös dag i mitt liv & när värkarna startade upp igen den kvällen kände jag mig bara trött in i själen. Den här gången tickade de dock på lite tätare, så efter midnatt var vi uppe i 1 minut långa värkar, med 5 minuter i mellan - dvs, dags att ringa barnmorskan.

 

5 december - Fredag: Vid 1-tiden på natten svängde Mitra in på vår garageuppfart & kom in & kollade hur allt såg ut. Fortfarande 1 cm öppen, men ingen livmodertapp! Äntligen hade alla värkar gett lite resultat & jag var så lättad att jag nästan började gråta. Mitra bad mig sova & ringa Elisabeth för kontroll på morgonen i fall att saker & ting inte skulle börja gå jättesnabbt. Kände mig himla uppåt, även fast det var omöjligt att sova (gjorde för ont att ligga ned), & tillbringade resten av natten på min yogaboll. Vid nio-tiden knackade Elisabeth på dörren & konstaterade att jag nu var öppen 2-3 cm. Tjo & tjim! Värkarna tickade på något sådär & när Elisabeth kom tillbaka efter lunch var jag öppen 4 cm - dvs "in active labour" & hon parkerade sig i huset i väntan på baby. Bara det då att värkarna inte kom tätare... De segade på, men vid fem på kvällen var jag fortfarande bara på 4 cm & Elisabeth förklarade att saker & ting gick för långsamt. Hon gav mig två alternativ: antingen kunde hon ta hål på hinnorna hemma i huset & så kunde vi hoppas på det bästa, eller så kunde vi åka in till Cambridge Memorial & sätta oxytocin/ta hinnorna där. Här är jag så himla lycklig för att jag valde det senare alternativet & så packade vi ihop våra saker & åkte iväg ut i mörkret. Det var inte världens mest bekväma bilfärd, men alltså tanken på hur det varit om hon tagit hål på hinnorna hemma & vi sen fått köra in i det skicket - RYSNINGAR! Som det var anlände vi till lilla Cambridge Memorial & tog hissen upp till översta våningen (4) där förlossningen ligger. Hela stället var som ett ödehus & receptionen stod tom så i 30 minuter stod Paul & jag där som två fågelholkar & försökte få tag på någon levande själ för inskrivning. Tillslut kom Elisabeth knatade genom korridoren för att se vart vi höll hus & hon lyckades efter lite runt-ringande få tag på en sömnig tant som knapprade in oss i systemet. Sen bar det av till förlossningsrummet...

 

Väl i rummet blev jag uppkopplad till ett dropp med oxytocin. Det var ingen höjdare kan jag säga. Elisabeth råkade träffa en nerv i första försöket så hela armen & tummen började spatta & ha sig. Mindre skönt. Försök nummer två satt, men resulterade i ett mindre blodbad. Fixade inte riktigt att titta på min vänstra hand innan de moppat upp allt... Sen kopplades oxytocinet in, låg dos till att börja med - 2 units. Vid det här laget hade ytterligare en barnmorska dykt upp, Tahari som vi kände så där. Det visade sig nämligen att Mitra varit tvungen att ta hand om en annan förlossning, så därför kunde hon inte närvara vid min. I vilket fall, varje halvtimme vred de upp droppet & tillslut låg jag på 10 units. Efter det ville Tahari inte skruva upp det mer baserat på att jag inte hade tagit något smärtstillande. Värkarna kom nu tätt & väldigt starkt, men jag upplevde dem inte som ohanterliga utan andades mig igenom dem tänkandes "Det här andetaget är för Baby C & mig" & det tankesättet fungerade. Vid nio blev jag kollad igen, 4 cm... Det var inte ett roligt ögonblick kan jag säga & Elisabeth & Tahari började prata olika strategier för på något sätt var ju ungen tvungen att komma ut. De föreslog att de skulle ta hål på hinnorna & jag gav mitt bifall. Jäklar i min lilla låda vad det var otrevligt! Dels för mängde vatten som faktiskt kommer, det blev något av en chock att det var så mycket - dels för att det plötsligt började göra något så galet mycket mer ont. Fick jätteont i ländryggen & var tvungen att trycka händerna mot det området för varje värk. Vilket fick Tahari att säga att hon var säker på att babyn låg åt fel håll, med ansiktet ut mot min mage istället för mot min rygg. När de ligger så trycker bakhuvudet nämligen mot svanskotan & förlossningen blir mer långdragen (jo tack) & mer smärtsam (tack för den). Elisabeth & Tahari började sen titta närmare på utskriften av mina värkar & det visade sig att värkarna kom i två täta toppar med stora mellanrum i mellan, istället för att vara jämt fördelade, ännu ett tecken på vad som här kallas för "back labour". Elisabeth förklarade att vi nu fick hoppas på att det ökade trycket, i & med att vattnet gått, skulle göra att förlossningen kom igång igen - i annat fall var vi tvugna att börja tänka på mer agressiva alternativ. Själv kämpade jag på med värkarna & började känna mig mer & mer fysiskt utmattad så när Tahari frågade om jag ville prova lustgas nickade jag ett ja tillbaka. Lustgasen hjälpte mig sedan att ta mig igenom de värsta värkarna, men fy vad jag ogillade vad de gjorde med mitt huvud. Kändes som om jag druckit alldeles för mycket vin på en galen utekväll & sen plötsligt hamnat i ett helt tyst rum för att verkligen hamra in hur TOKFULL jag var... Klockan tickade på & jag började känna mig helt yr & ostadig. Minns att jag hade svårt för att hålla uppe huvudet, det rullade liksom bara runt på axlarna så Paul höll om mina kinder med båda händerna & försökte hålla mig lite mer upprätt. Ny check vid midnatt, 4 cm... Grät inte, men det var som om någon slagit ur all luft ur mina lungor. Minns att Elisabeth förklarade att jag inte hade en normal förlossning, att babyn låg åt fel håll, att hon vanligtvis inte är en anhängare av epidural, men att det var enda sättet som hon kunde se att vi skulle kunna undvika ett kejsarsnitt. Jag gav mitt godkännande, de stängde av oxytocinet & jag kastade in handduken rent mentalt.

 

6 december - Lördag: Timmen mellan midnatt & ett var bara vidrig. Oxytocinet i kroppen tickade på obarmhärtigt & all ork & motivation jag haft innan var som borta. Nu väntade jag bara på att läkaren skulle komma med min epidural. Dessutom kändes det rätt mycket som om att jag skulle dö - allt annat hade ju gått åt helvete så här långt. Drog lustgas i panik, utan att tänka på att andas långsamt som du ska, blev än yrare & mer borta. Bad om morfin. Sjuksköterskan som kom med den kunde inte hitta ett ställe att sticka mig i låret eftersom "You are thinner than my normal patients" & jag minns att jag kved "Just stab it anywhere". Vid ett dök läkaren upp & det var dags för min epidural. Han tvättade rent min rygg, satte plast över den, bad mig kuta med ryggen & så fanns det ingen nål i hans kit... Total nålpanik utbröt & jag satt där & grät in i Pauls händer & kände bara "Jaha, det var ju typiskt - inte ens det gick". Tillslut lyckades de lokalisera en ny nål & han satte bedövningen. Den tog sådär, men nog mycket för att värkarna långsamt började klinga av & ersättas av enorm frossa. Blev nedbäddad under en galen mängd filtar & vid fem på morgonen var jag slutligen tillräckligt varm för att kunna somna in. Vid 7 började nästa pass sjuksköterskor & vid åtta kollade Helen, som var in charge, hur landet låg - 10 cm & det var dags att få ut Tor. Hon bara "Pushing might take an hour or three" & jag svarade "I won't hold my breath, I'm sure we'll all be here in the afternoon". När jag tänkt mig förlossningen innan så var Paul förpassad till handhållare vid huvudändan av sängen, men Helen satte honom på att hålla mitt vänstra ben medan hon tog tag i mitt högra & så var det dags att krysta. Efter första omgången sa hon "Nu tar vi en paus & så ringen jag & väcker Elisabeth för hon vill vara med när babyn kommer & hon kommer missa det om jag inte ringer nu". Så iväg knatade hon & där fick jag ligga & vänta i 10 minuter... Sen satte vi igång igen & 08.39 föddes Tor!

Så för en månad sen låg jag i skrivandets stund inskriven på Cambridge Memorial, även om jag nu i & för sig inte låg ned eftersom det gjorde för ont. Den här månaden har gått så himla fort på ett sätt, samtidigt som den känns evighetslång. Å ena sidan är det så självklart att ha Tor här, medan en annan del av mig inte riktigt kan fatta att han är vår "bara så där". Sen är det ju så himla märkligt att det går att tycka så OTROLIGT mycket om en varelse som rent objektivt inte är så där jättecharmig...

 

En varelse som mun-mot-mun rapat mig,

som kissat ner sin pappa hur många gånger som helst (check på snabbare reflexer!)

& som fontänbajsat & inte städat upp efter sig ett enda jotta

En varelse med små tortyrredskap till naglar, som lätt krokar tag i en näsborre

& med små hårda knytnävar som hamrar en i ansiktet

 

Sen skriker han ju rätt bra också. Ändå, allt detta till trots, så hamnar vi likväl alltid på rutan "Herregud så fin han är!". Det spelar liksom ingen roll att han ibland kinkar på i vad som känns som en evighet, jag älskar honom ändå till månen & tillbaks & fem varv till. Det är inte öronen som gör ont när han är ledsen, det är hjärtat - som bara vill fixa vad det är som gör ont i det lilla livet så att han blir glad igen.

Vi är på Pauls jobb idag & det är blah väder ute, så Tor & jag hänger i lounge-området istället för att vara ute på shoppingrunda. Men något måste jag ju göra när jag är här & eftersom Tor just däckat så tänkte jag att jag kunde utveckla varför Kanadas immigrations-system kvalade in på 2014s sämstlista... samt alla sämstlistor som jag någonsin kommer att sätta ihop för resten av mitt liv. 

 

För det första, till skillnad mot många andra länder får du inga privilegier bara för att du är gift med en kanadensare/gravid med en/mor till en. Det enda jag har rätt till är att ansöka om ett familjesponsrat uppehållstillstånd. Detta kan göras på två olika sätt:

 

1) Utanför Kanada (i England för oss svenskar), cirka ett års behandlingstid

2) I Kanada, vilket tar cirka två år (i kontrast, jag har vänner som fått igenom den svenska motsvarigheten på en månad)

 

Under perioden 2012 till 2013 var planen att vi skulle flytta från Kanada, så därför startade vi inte en ansökan. Men så föll våra flyttplaner ihop av olika anledningar & helt plötsligt blev det nödvändigt att skicka in en ansökan. Eftersom vi bor här & jag vill uppehålla mig i Kanada under ansökningsperioden var vi tvugna att välja ansökningsalternativ nummer två. Vilket skickade in mig i limbo, för under tiden ansökan behandlas (läs ligger & samlar damm) kan jag inte lämna landet eftersom det inte finns några garantier att de släpper in mig igen. Skulle jag dra i alla fall nollställs min ansökan, så där har vi utgångsläget - jag KAN INTE lämna Kanada förrän någon gång 2016. Detta kändes, om inte bra, men inledningsvis ändå görbart. Det är liksom bara att hoppas & be att inget ska hända i Sverige under den här tiden så att jag kan stanna här utan alltför mycket mentalt lidnande. Ytterligare en aspekt med att vi skickade in ansökan (som förövrigt är en dyr & tidskonsumerande process), åka hem till Sverige & föda barn blev alltså inte längre ett alternativ. Förlossning i Kanada var alltså ett måste & jag tackade vår lyckliga stjärna för Pauls generösa familje-sjukförsäkring som han har via jobbet. Fast så är det det här med att nordamerikanska försäkringsbolag inte direkt gillar att befatta sig med gravida människor... Graviditet visade sig alltså vara undantaget i försäkringspaketet & inte ett enda försäkringsbolag var villiga att teckna en försäkring när jag väl var gravid. Plötsligt var situationen inte längre lika OK. Tänk dig själv, att du befinner dig i ett land där du har ansökt om uppehållstillstånd, där du lever med din partner, har ett hus, katter, ett barn på väg & NOLL täckning i fall att något skulle gå åt helvete. Samt som grädde på moset då, att du inte kan lämna landet - för gör du det nollställs din ansökan & you are out in the cold. Enda lilla ljusstrimman i det hela, mina barnmorskor, för de går under en specialform av anslag som gör att du inte behöver ha uppehållstillstånd för att få gratis vård. Det här innebar alltså att vi skulle klara oss utan några utgifter för födseln i fall att allt gick bra - men att all sjukhusvård skulle vara upp till oss själva att täcka. Jag har aldrig känt mig så fångad förrut i mitt liv, så otroligt fast i en fälla - ingen försäkring men ingen möjlighet att åka hem till Sverige & föda under säkra former. ÅNGESTEN jag kände under varje vargtimma av graviditeten när jag tänkte tanken kejsarsnitt & nu kanske ni förstår lite mer varför jag varit närmast hysterisk över banksituationen i Sverige... Kul att kanske behöva pynta upp för en operation samt konvalescens när större delen av mitt sparkapital är låst i fucking SEB som bara vägrar föra över mina pengar såtillvida jag inte dyker upp i person vilket jag ju inte kan pga av hela immigrations-helvetet... Hatet jag känner mot SEB & Handelsbanken ligger bara pinnhålet under mina känslor för Kanadas immigrationsmyndighet.

 

Anyway, spola fram till förlossningen - eftersom det visade sig att Tor låg åt fel håll (ansiktet utåt mot min mage, inte mot ryggen - men mer om detta i ett separat inlägg) drog förlossningen ut på tiden. Minst sagt, från den andra december till den femte kämpade jag på hemma, men sen förklarade min barnmorska Elisabeth att vi måste åka in till sjukhuset för att ge mig oxytocin & sen rullade det på:

 

Godkännande av oxytocin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Godkännade av morfin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Epidural - $600

Assistans vid förlossning samt reparation av bristingar av OB (gynläkare) - $400

OB för OB (50% eftersom Tor föddes på en lördag, EPISKT psykbryt på den när jag såg räkningen) - $400

Rumskostnad - $1400

 

 

Så där har ni den, kostnaden för att föda barn vaginalt i Kanada - 20.000 kronor som vi får betala helt själva. Om jag tycker att det var värt de pengarna, självklart - vi fick ju Tor & vi klarade oss båda genom förlossningen.

Vi skulle ha åkt in till Toronto idag - Paul för att jobba & jag för att strosa runt down town med Tor & köpa garn & annat roligt. Fast så fick jag ett mail från Isolde imorse...

 

Min första reaktion var något i stil med "Men vad härligt, jag räknas som överlevnadsexpert här i Kanada!" följt av "weird storm thingy?!". Snabb googling & check på annalkande ny isstorm. Jag bara "Duuu... den här jobbgrejen, var den viktig för i annat fall kanske vi kan hänga hemma & prova olika outfits på Tor?". Så vi har myst hemma i huset idag & Tor har fått inviga både fårskinnsfäll från farmor & sockor från Auntie Jo:

Sedan Tor föddes har brevbäraren kommit med en strid ström av paket till vårt hus - TACK SÅ JÄTTEMYCKET! Det är helt otroligt hur många som tagit sig tiden att sätta ihop presenter till Tor & oss & varje paket gör att jag blir jätterörd. Har spenderat väldigt mycket tid med att liksom simultansnörvla över hur fina alla är samt sitta med världens leende över hela ansiktet! Idag var det dags igen, för när jag skulle checka posten låg det ett stort grönt kuvert i brevlådan & ett annat stod lutat mot ytterdörren. Ett från fina Camilla (som precis blivit antagen till förskoleprogrammet - GRATTIS!) & ett från farmor. Så många fina saker (kommer modella allt eftersom Tor växer i saker & ting) & Paul tackar så mycket för chokladen! Farmor skickade en hatt till mig samt en ny hatt till Tor, i hopp om att han skulle ha ett mer hattvänligt huvud så här vid 4-veckors ålder. Den var fortfarande för stor, men jag (som var lite övertrött får jag väl erkänna) kunde inte låta bli att testa den även på Farbror Mumin...

Vi har kört film-maraton under de här veckorna när vi båda varit hemma med Tor. Det har varit allt från alla Die Hard filmer till Gardians of the Galaxy & nu senast, LEGO-filmen. Alltså... på riktigt, jag vet att små barn kan bli besatta av en film & se den om & om igen... Heeelt OK med mig (själv blev jag som tokig i Smurfarna & Trollflöjten) & Tor kan få bli galen i vilken barnfilm som helst när han blir lite äldre UTOM just LEGO-filmen. För seriöst, soundtracket kan vara det värsta soundtrack som någonsin spelats in, det satte sig nämligen i min hjärna helt skrämmande snabbt. Från ungefär första tonen blev jag som en av de små arbetarna i filmen & "Everything is Awesome!" har rullat på inne i mitt huvud på non-stop sedan dess. Jag testade till & med att sova bort det efter att vi sett färdigt, men två timmar senare när jag klev upp för amningspaus...

 

Everything is awesome

Everything is cool when you're part of a team

Everything is awesome

When we're living our dream

 

Eh... Nej, everything is not awesome. Jag sitter i soffan med sömnruffsigt hår & ammar en liten bröstvampyr* istället för att tryna mellan varma flannel-lakan & så kommer det att se ut med jämna mellanrum genom hela natten i... tja inte vet jag hur många månader (år?!) framöver. Never the less, här sitter jag & nynnar på melodijäveln samtidigt som kroppen spattar med. So, Tor får aldrig introduceras för LEGO-filmen för i så fall är risken att jag långsamt kommer att börja planlägga vårt liv baserat på President Business filosofi (kan redan checka av "buy over priced coffee" pga min kärlek till Starbucks)... samt limma fast alla våra prylar i permanenta positioner. Vilket i & för sig kanske hade varit en god idé baserat på att vi kommer att ha en klåfingrig liten kotte SAMT två katter att tampas med i framtiden!

 

*Här vill jag förtydliga att Tor ÄR awesome, det är sömn-situationen i sig som inte kvalar in

Har ju brunnit för det här med att samla in pengar till bröstcancer i flera år, men sen 2012 då jag senast deltog i Princess Margarets "Walk for the Cure" har det av någon anledning mest blivit så att jag samlat in pengar för/hjälpt till med andra projekt. Nu är ju hjärt & kärlforskning & sjuka barn jättefina saker att få hjälpa till med, men så fort jag inte gör åtminstone något för bröstcancerforskningen varje år så känns det lite "så där" i mig... Helst vill jag ju göra något stort, så som att samla in flera tusen kronor - men det är ju bara att inse att det inte alltid går & 2014 var väl inget optimalt år varken för att sätta igång en stor insamlingskampanj eller gå 30 km (checka kaggen som skymtar i bild, hade varit lite jobbigt att trava i 5-6 timmar på betongtrottoarer med den)... Men en liten sak fick jag i alla fall till, en av min vän Jo´s julklappar. Hittade nämligen det här mönstret på en scarf som designats just för att folk ska uppmärksamma bröstcancer - som hittat! Så jag virkade ihop scarfen, skickade den till Jo i julklapp & donerade samma summa som jag lagt på material till rosa-bandet kampanjen.

Nyårsafton & Tor bestämde sig för att återgå till ett mer mänskligt schema - det finns hopp för det nya året! Precis som under julen håller vi oss hemma, bara vi & katterna i vår lilla baby-bubbla. Det känns bäst så. Tor är så liten, vi är så trötta, allt tar så mycket längre tid nu & jag känner mig väl som den mest "boiga" typen på planeten i nuläget = vi är inte de mest party, party, personerna på kontinenten. Trots att klackarna fått stanna på hyllan det här året så har dagen har ändå varit himla fin - vi har konsumerat galna mängder ost, slagit till på lite bubbel & fått till en nyårshälsning med farmor. Feel good faktorn är med andra ord hög!

 

I vanliga fall brukar jag köra ett recap på det gångna året, men 2014 har varit en sånt galet år av kontraster att jag iställer tänker tåta ihop en liten lista över vad som varit sämst & bäst med de senaste 365 dagarna. I kronologisk ordning...

 

 

1. Gravidillamåendet. Vilken chock det kom som & så otroligt golvad jag blev. Minns att jag låg i soffan & grät & tänkte "är det så här dåligt en mår om en får cancer & måste gå på cellgifter hade jag nog bett dem avsluta behandlingen". Fy tusan vad hemskt det var.

2. Att vi, när illamåendet var som värst, blev informerade om att vi var tvugna att flytta. Hjälp så stressad jag blev av det. Satt & sökte lägenheter, kunde inte hitta något vettigt alls & kände paniken stocka sig i bröstet.

3. Avloppsöversvämningen på det... Lågvattenmärket kom den natten då Paul tappade ut 22 liter bajsvatten över hela golvet, vi moppade fram till 1 på natten & när jag äntligen skulle få tippa i säng... Well, Digby hade fått panik över att han inte kunde ta sig till kattlådan pga av allt avloppsvatten så han bajsade under vårt täcke. Vi hade bytt kattmat samma dag så han hade diare... jag grät, rotade fram våra campingunderlägg & kämpade mig igenom en av de mest osköna nätterna i mitt liv.

4. Kanadas immigrations-system. Att det ska ta TVÅ år att gå igenom en ansökan, att jag inte kan lämna landet under tiden & att jag inte kan jobba... Ännu sämre, att du inte räknas för fem öre under hela den här tiden - det spelar ingen roll att jag är gift med en kanadensare, eller mor till en, jag har inga rättigheter. Det här innebär tex att vi måste betala för all min sjukvård, om det inte vore för Pauls jobbförsäkring som täcker det mesta utom... trumvirvel, GRAVIDITETER (enda undantaget, om jag klarade av allt enbart med hjälp av mina barnmorskor)! Vilket vi blev informerade om någon gång i efter att jag redan var gravid. Förstå rå-ångesten jag kände varje gång jag vaknade klockan 4 på morgonen & började tänka på hur mycket ett kejsarsnitt skulle kosta.

5. Min 4-dagars förlossning. Innan hade jag tänkt att det var illa om jag kämpade på i 48 timmar, HA på den! Hade ju så gärna velat gå igenom det hela så naturligt som möjligt, med hjälp från mina fina barnmorskor, men det sket sig rätt rejält & det slutade med att min vård gick från dem till läkarna på sjukhuset samt epidural. Så check på rätt massiv sjukhusräkning samt att jag fick gå igenom merparten av slutskedet med personer som jag inte kände.

 

 

1. Att jag blev gravid. Minns fortfarande misstron jag kände när jag såg graviditetstestet. Hade helt gett upp om en baby 2014 & deppade så himla mycket över det & så kom det så där helt i 11-timmen & precis när det kändes som tyngst. Ett litet mirakel!

2. Att vi köpte vårt hus & flyttade till Guelph! Åh vad jag älskar stan & att vi har något som är alldeles vårt eget - fria händer & värdens utlopp för att vara kreativ!

3. Att jag äntligen tog mod till mig & sa upp mig från UofT. Har varit så olycklig över mitt jobb där år efter år men aldrig vågat kasta lös förrän nu. Vad som förändrade det hela? Dels året i sig, det kändes verkligen som året att driva igenom förändringar, men mest att de endast gav mig ett år ledig för allt gravidrelaterat. So... eftersom jag låg däckad de första 26 veckorna av graviditeten åt det upp en rätt rejäl bit av det året - vilket hade inneburit att vi varit tvugna att sätta Tor i infant care redan som 5-6 månaders. Det kändes bara så fel & i kombo med hur jag vantrivdes så var det i slutändan ett lätt beslut.

4. Mina barnmorskor - att byta till dem från min OB gjorde så otroligt mycket för mitt välbefinnande. Hatade verkligen att vara gravid, men de fanns hela tiden där som en trygg, peppande, kraft. Aldrig att jag kände mig kritiserad, förbisedd eller besvärlig. Jag har aldrig uppskattat vård på det här sättet förrut & jag är så otroligt tacksam för den tid jag fick tillsammans med dem!

5. Tor... Det allra vackraste avslutet på det här året. En så underbart omtumlande upplevelse att bli mamma till det här lilla knyttet!