MsBree

Jag ramlade över den här sidan idag & det fick mig att haja till lite - för om vi listar vad som beskrivs som specialbehandlig så fick ju jag värsta prinssessförlossningen jag med!

 

Check! Fick jag absolut - allra bästa Mitra & Elizabeth som jag träffade genom hela graviditeten. Kunniga, stöttande & så otroligt varma, roliga & förstående. De är det enda jag saknar från graviditeten!

 

Check igen. Vi träffades väl i snitt en gång i månaden i början & sen blev det tätare & tätare mot slutet - inklusive hembesök i fall att Tor skulle ha fötts här. 

 

Um... Alltså, när Tor väl föddes så hade jag dels Elizabeth med mig - men eftersom jag fick en epidural så övergick min huvudsakliga vård till sjukhuset. Det innebar att jag även hade en huvudsjuksköterska till hjälp samt en läkare. Tre pers alltså, det får man väl ändå räkna som ett team?

 

Så här måste jag ge ännu en poäng till Kanada... Om alla kvinnor i Kanada kan få vad som i Sverige förbehålls kungligheter, hur i helsike kan svenska kvinnor fortfarande bollas runt mellan olika BBn/inte få egna rum/inte få ha sin partner hos sig över natten/inte lära känna sina barnmorskor/kanske inte ens ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen?! Sverige är bra på mycket, men allt jag läser om svensk förlossningsvård får mig att tacka min lyckliga stjärna för att jag fick Tor här & inte i någon taxi på väg mot ett BB som hade plats...

Idag lärde sig Tor klättra på riktigt... hjälp. Han har tagit sig upp på soffan sedan tidigare, så det hade jag vant mig vid men nu är det på en helt ny skala. Dels har han lärt sig att klättra upp på köksstolarna, men han har även lärt sig att knuffa bort stolen till diskbänken & väl på stolen försöker han sen att klättra upp på diskbänken. Alltså, NEJ - inte okey! 16-månaders småttingar har liksom noll & intet att göra på diskbänkar. Känner mig så himla stressad just nu - vad gör jag om jag tex måste gå på toaletten & inte kan sekundpassa? Är det här slutet för stolar i det Chvostekska hemmet? Måste vi äta ståndes eller sitta på kuddar tills Tors vett har vuxit ikapp hans klättrartalang? Paul däremot verkar tycka att det här är goda nyheter & sitter redan & googlar på miniatyrklätterväggar...

Jäklar, jag missade PMet som sa att det var Cape Monday...

Oj, nu klack det till helt konstigt i hjärtat... Kollade en av mina favoritbloggar, såg en svensk flagga & det kändes främmande. Inte den där vanliga varma hemmakänslan (ofta med en tår i ögat), utan bara mer ett konstaterande "jaha, svenska flaggan" följt av lite panik - vänta nu, så där ska jag ju inte känna, det är ju SVERIGE!!! Vet inte vad det här beror på - att jag varit borta för länge eller att jag trivs så bra här i Guelph, men det här var en helt ny sensation. Vet att det tog cirka 30 år innan min mamma kände sig mer hemma i Sverige än i Finland, kan man uppnå samma effekt på så kort tid som 8.5 år? Även om jag nu inte känner mig helt hemma här i Kanada heller, tror inte att det kommer att infinna sig helt innan jag åtminstone fått mitt permanenta uppehållstillstånd. Så jag antar att jag avancerat in i en helt ny limbo zoon...

Vi åkte in till Toronto idag & det är som jag konstaterade så fort vi rullade in - närmast ångestfyllt. Jag antar att jag förträngde hur mycket jag ogillade stan alla år jag bodde där & att jag inte vågade släppa fram känslorna förrän vi flyttade ut. Vi åker runt på bekanta gator & jag saknar det inte ett dugg, tycker bara att allt är storstadigt & fult samt fullt med otrevliga människor som röker. Men idag var det en TVUNGET dag i stan eftersom det är tax-season här & vi gladeligen har vår tax-agent Dawn att göra jobbet åt oss. För visst, vi hade kunnat traggla oss igenom hela proceduren själva men att ha Dawn är på riktigt en investering i vårt äktenskap. Paul är så himla sämst på papper att jag blivit VANSINNIG om jag varit tvungen att sitta igenom det hela hemma vid köksbordet. Som exempel... Jag gav honom en lista med alla papper som han behövde printa ut (bara det att jag som inte ens har vuxit upp med systemet har bättre koll är liksom en rätt bra indikator på hur dålig han är) & en av de sakerna som han var tvungen att printa ut var ett kvitto på de pengar han betalat för tågtransporten in till jobbet. Han printade pappret vid lunch, vi åkte just innan två... gissa vilket papper som glömdes bort & inte inkluderades i "måste-mappen"?! Kan hända att jag trötthimlade med ögonen när jag upptäckte det - så ja, att ha Dawn är guld värt för husfriden. Anyway, när vi var klara firade vi med Starbucks & när vi kom hem firade vi ytterligare lite mer med pizza & bubble. Så himla glad över att ha det här gjort samt att vara tillbaka i vår trygga lilla lantis-bubbla!

Vi hade en rätt intensiv morgon med besök av min kompis Jess samt hennes son Lewis & deras dagisbarn Idris. Alltså, fyra ettåringar i huset... Så när vi vinkat hejdå & ätit lunch slocknade Tor & Daisy TOTALT. Vilket betydde att jag kunde sticka ut & jobba lite i trädgården (Paul jobbade hemma så de var inte ensamma). För såhär ser det ut i en av våra rabatter...

Medan Tor & jag rullade runt kvarteret igår tog sig Paul an cirkelsågen & TADA - vi har nu dubblat mängden planteringsyta i trädgården!

Nu kanske jag jinxar det... men det känns verkligen som om våren äntligen har kommit! Titta bara, tussilago!

Tussilago var förövrigt den första blomma som jag lärde mig det latinska namnet på - Tussilago farfara. Var nog bara ett par år gammal när mamma lärde mig det, för jag minns att jag kunde det när vi bodde i Vilhelmina & vi flyttade därifrån när jag var fem. Tror att det fastnade så stenhårt kanske mest för det där farfarat - för allt som påminde om farfar var bra! Så idag när jag hittade den här lilla tuvan kan det ha sagts TUSSILAGO ungefär 25 gånger för att försöka nöta in det i kottarnas huvud så tidigt som bara möjligt. I övrigt var dagen dock inte den bästa. Tor håller på & tragglar med sina kindtänder & det är varken roligt för honom eller för oss/mig. Just idag kändes det lite som om jag blivit allergisk mot all gråt & gnäll. Det satte sig i huvudet & bara sög ut all energi ur kroppen på mig. Så när Paul avslutade jobbdagen & sen gick ut för att bygga pallkragar kändes det som om jag dog lite över att behöva fortsätta som ensam underhållare av argt litet barn. Just det här med att få saker gjort när man har ett litet barn blir ju lätt en svår balansgång. För även om jag VILL ha de där pallkragarna klara känns det ändå som om jag dragit nitlotten av oss två. Samtidigt så inser jag ju att Paul måste bygga dem om de ska bli färdiga eftersom 1) jag är rädd för cirkelsågen 2) materialet är för tungt för mig att hantera. I vilket fall, Paul kände väl på sig att jag stod på någonslags orkeslöshetens rand, för han kom in & satte på Tor alla utekläder & sen behövde jag bara dra runt med honom i den lilla blåa bilen i en timmer eller så tills byggandet var färdigt.

Häromdagen gjorde jag något så ovanligt som att promenera runt i down town på egen hand & då har man ju helt plötsligt lite tid att kolla sig omkring (behöver inte konstantspana efter skor/hattar/vattenflaskor som kommer flygandes från vagnen) & vara lite spontan. Så jag tog en sväng in på vår farmers market & helt plötsligt fick jag syn på en poster från Guelphs "Poultry Industry Council" där de annonserade för en halvdags workshop för just "bakgårdshöns". Kan ju vara så att jag känner mig lite svältfödd på information, att jag kanske saknar föreläsningar & att få lära mig massa nytt... men jag blev så till mig att jag sprang hem på direkten & ansökte om en plats (fanns bara 20) & nu har jag fått ett mail om att jag är välkommen den 7 maj. Alltså - så himla perfekt! Dels då för att det ska bli SÅ roligt & (förhoppningsvis) lärorikt att få tillbringa ett par timmar med att lära mig mer om höns menävenförattdetkanskekanvarasåattsläktingarärpåingång

dendagen&nufårjagengiltigursäktattintevaramedprecishelatiden... Höns-workshop alltså, mitt första lilla steg mot att bli en bakgårdsbonde!

Dagens svettigaste - mitt beslut att ta med kottarna till lekparken & släppa dem lösa. Herregud, hur gööör tvillingmammor?! Jag höll på att springa ihjäl mig i mina försök att hålla Tor & Daisy vid liv. Kombinationen stegar, rutchkanor & två pyttemänniskor utan självbevarelsedrift var kanske inte den bästa. Så tillslut tog jag en unge under var arm & stegade tillbaka till vagnen - allt under högljudda VRÅL. Väl hemma försökte jag muntra upp med att fråga om de ville ha fika, helt utan att komma ihåg att jag bakat under deras tupplur & att det stod ett fat med kakor på köksbordet... Så när den lilla horden barn rusade ut i köket, fick syn på kakorna & Daisy började mässa "Cook, cook!" så gav jag i ärlighetens namn upp...

Just nu låter det så här hemma hos oss "& så ska jag odla zucchini, ALLA pumpor till Halloween, hallon, vinbär, timjan, potatis, morötter, rödbetor, rädisor &"... Ah, finns ju så galet mycket jag vill testa - men jag försöker lägga band på mig åtminstone liiite. Något som jag dock känner att potentiella grönsaker måste uppfylla innan de får en plats i trädgården är att vi faktiskt gillar dem... Kål går med andra ord fet-bort. Men andra grönsaker känner jag mig lite mer osäker på. Gillar vi tex butternut squash? Det är inget vi köper eller har blivit bjudna på hos vänner, men de säljs både i färsk & fryst form på vår lokala mataffär så sist vi var & handlade köpte jag en påse med frysta bitar. Kokade alltihop i 5 minuter, körde runt med mixerstaven & sen hade jag basen till en ny laddning babyvänliga muffins!

Tyckte så mycket om den där lilla blomrutan jag virkade för ett tag sen att jag var tvungen att göra något mer med det mönstret & inget är lika roligt att virka som babyfiltar. ÄLSKART! Hade jag bara fått göra en enda typ av pyssel i resten av mitt liv så hade jag valt babyfiltar utan att tveka. När jag var liten fick jag nämligen en filt som jag sedan släpat med mig genom livet som en av mina käraste ägodelar, så för varje filt jag gör känns det lite som om jag för vidare den glädjen jag känt för min babygåva. Jag vet... jätte blödigt... Men i vilket fall, babyfiltar hör för mig hemma i kategorin "few of my favourite things". Så när det blev bestämt att min gravida kompis Christina & hennes man skulle komma hit på middag nu i helgen satte virknålen igång på högvarv! Gjorde små "blåklintar" för Christina & franska vallmos för Stephane & så sydde jag en baksida i flannel.

Åttiofem helger i rad har vi varit på väg att åka iväg på road trip för att köpa en trehjuling åt Tor. Det har dock alltid skitit sig på grund av snöstorm - men inte idag, för idag fick vi plötsligt sommarvärme, sol & 21C. DEN LYCKAN. Eftersom vi varit på vippen att köpa den där trehjulingen så hysteriskt många gånger så visste vi precis vad vi skulle inhandla. En fin röd trehjuling som växer med barnet. Men så är det ju som det är med små envisa ungar... Vi svängde in på affären, satte Tor i sadeln & vårt glada barn bröt ihop totalt. Han avskydde den. Benen åkte in i pedalerna & han nådde inte fram till styret vilket fick honom att bli råförbannad. Skriken & gråten ekade genom hela Kitchener. Så vi gav upp, plockade ut honom & tänkte trött att "då får det väl vara då!". Men Tor hade andra planer, de små benen speedade iväg & helt plötsligt stod han & kramade en liten blå plastbil & hojtade "beep, beep" med världens gladaste lilla röst. Nu råkar det vara så att Tors favoritbok heter "Little blue truck" & den lilla bilen i boken säger bara en enda sak - beep beep - så det var alldeles klart att Tor identifierade bilen i affären med sin kära lilla bokbil. Så nu är vi med liten blå plastbil & innan det ens var fullt ihopmonterad var Tor så exalterad att vi var tvugna att ta ut honom på provtur!

Så igår hade vi barnvakt i tre timmar & idag i två (väldigt lyckat, Tor hade jätteroligt) & herregud så guld värt! Det är ungefär första gången på 1.5 år som jag känner att vi kunnat vara effektiva ihop. Tror att vi måste göra det här till en återkommande grej, i annat fall får vi bo på en byggarbetsplats till döds dagar. I vilket fall... Förrutom att vi fräst upp gräsmattan på hela sidan av huset så har jag städat upp efter vintern um & hösten. Det kan hända att vi inte gjorde världens bästa jobb där i september/oktober... Men nu har det krattats löv, plockats pinnar, beskurits rosenbuskar (väldigt mycket på känn - har ingen aning om vad jag håller på med) & så har jag dragit EN MILJON LÖNNSKOTT. Här är 100 av dem, jag räknade...

Paul har som sagt semester i tre dagar den här veckan & det kan ju tyckas rätt märkligt att boka in det i mitten på den kallaste april-månad jag upplevt sen jag flyttade till Kanada & ingenstans ska vi heller. Men vi har typ 802 husprojekt som måste färdigställas & så har vi ju projekt "göra om vår trädgård till en minifarm" & då är det liksom läge att göra jobbet nu & inte i juli. Vi hyrde därför in en jordfräs & gjorde det här med trädgården vid sidan om vårt hus...

Ser ju inte klokt ut i nuläget men jag hoppas att det ska ha tagit död på i alla fall ett par av alla vidriga lawn grubs & om inte så är planen att dumpa ut ett par kubik grus på dem om någon vecka eller så.

 

What else... Jo, vi har fräst upp utrymmet framför vårt staket & idag/imorgon ska vi bygga boxar så att jag kan plantera in ett gäng vinbärsbuskar. Är trött på att bara kunna köpa svartvinbärssaft på SWEAs julmarknad, nu ska det kokas egen saft (farmor, du får gärna maila ditt recept!). Men vi har inte bara arbetet... Vi har även hunnit äta våfflor, dricka lite cider & igår kom ett par av mina vänner över för craft night.

 

Idag är förövrigt en stor dag... Tor ska för första gången vara ensam med en barnvakt i hela TRE timmar. Jag känner redan en underlig mix av total pepp på att äntligen få vara lite effektiv samt ångest över att jag ska lämna bort mitt barn...

Så jävla sämst natt vi haft. Mellan 23.30 & 06.00 vaknade Tor inte mindre än 4 gånger för att amma. Seriöst. Då är det ju bara för att han inte kan somna om utan att amma, inte för att han är hungrig... & sen startade han dagen i ottan & det är sämst eftersom han blir så sjukt grinig om han inte sover till närmare åtta. Så mellan 06.45 då Paul åkte till jobbet & 09.15 då Daisy anlände var det non-stop skrikfest. Alltså, det kändes lite som om jag blivit deporterad till Guantanamo. Sömn- & ljudtortyr. Håller väl uppe tålamodet/ångan rätt bra med honom, men inombords känns det lite som om jag vill säga upp mig från ALLT & bara dra iväg. Typ till Bermuda eller lifta hit & fråga om jag får jobba mot mat & husrum. Tack gode gud för att Paul går på semester imorgon & är hemma till på måndag nästa vecka - tanken på det är min livboj idag!

Vår trädgård har inte sett klok ut på sista tiden, helt uppgrävd, & även om planen är att ta bort en stor del av gräsmattan har jag ändå gått & funderat lite. Hur dementa ekorrar har vi liksom? MEN - idag lärde jag mig lite nytt. För det första så är det inte ekorrar utan trastar & anledningen till att de tokattackerar vår gräsmatta är att vi har "lawn grubs". Vilket är larver från en skalbagge som heter Japanese beetles & även om dessa är väldigt vackra små insekter så är de BAD NEWS. Det är i princip lättare att lista vad de inte äter än vad de äter... Så nu är vi på krigsstigen. Paul har hyrt en jättestor jordfräs till veckan & nu är planen att fräsa larverna till hackmat (för fåglarna då). Det känns bra att ha en plan, samtidigt känns det lite som om jag ständigt stöter på uppförsbackar enbart för att jag inte växt upp här i Kanada. Var ju inte som om något lärde oss om hur man bekämpar japanska skalbaggar i skolan direkt... Men jaja, det är väl bara att lägga det till listan över lokala hemskheter att bekämpa. Vilket påminner mig, måste hålla utkik efter förra årets generalfiende nummer ett - deadly nightshade. Jag menar, seriöst... ett litet rött (tydligen gott också!) bär & du dör?! Ytterst barnovänligt.

Väldigt ofta låter det så här hemma hos oss "Um... men vi har X, Y & Ö hemma i Sverige också - bara att det är bättre där". Det här gäller allt från yoghurt, till musik till ALLT administrativt. Men en sak ska de ha kanadensarna, deras apotek sopar banan med våra. Hemma känns det lite som ett straff att gå till apoteket. Det är alltid kö, alla som jobbar där känns trötta på livet & produkterna är rätt trista. Här däremot... Glossiga tidningar, sjukt mycket fina skönhetsprodukter & massa härlig ekologisk barnmat att välja bland. Dessutom samlar vi poäng när vi handlar & varje vecka får jag skräddarsydda specialerbjudanden till min apoteksapp. Hur praktiskt?! Allra bäst, ibland slår de till med erbjudanden som nästan känns lite julafton & idag var det en sån dag. Dealen var "spendera dina poäng & få mer tillbaka". Råkar sitta på så sjukt mycket poäng så jag bestämde mig för att göra något så ovanligt som att nöjes-shoppa bara till MIG. Spenderade 50.000 poäng & kom hem med en hel kasse gratis feel good!

Idag är det fyra år sen Paul & jag förlovade oss!

Den senaste veckan har jag lekt bollplank åt Megha. Hon har nämligen bestämt sig att försöka slå sig in på farmers market marknaden. Var kanske inte det mest väntade steget, men hey, jag älskar ju farmers markets så jag ställer gärna upp! Nu har vi bollat fram följande "meny": chaitryfflar, isvinschoklad, brownie-pops, lactation cookies & quinoa cupcakes. Som ni kanske redan gissat var lactionation cookies min idé... alltså kakor som ska främja mjölkproduktionen. Är det en grej i Sverige? Här har jag hört det pratas om lite då & då, men en sökning visar att det finns huuur många recept som helst att prova. Så nu har nyfikenhetsknappen slagits på & jag bara måste testbaka till helgen. Bara det då att jag själv inte vill äta något av det jag gjort. För alltså, SÅ LESS JAG ÄR PÅ ATT AMMA. Tor verkar ha noll intresse av att sluta & det är hemskt praktiskt för att få honom att sluta gråta/sova, men jag är bara så trött in i märg & ben. Allra tröttast är jag på att han hela tiden ska hålla på & raffsa på mig. Små vassa fingrar & naglar som bara gräver ut tålamodet & köttet ur bröstet på mig... Det är väl OK på dagarna, då ammar vi bara två gånger (även om han frågar oftare & får spel varje gång han får ett nej) men på nätterna är det liksom inga regler som gäller & jag vaknar upp & känner mig som om jag delat säng med Dracula. Dränerad. Så min allra högsta önskan just nu är att Tor ska vakna upp en dag & vara "all done" med att amma, klar & ointresserad. Men just nu känns det lite mer troligt att vi ska vinna på lotto, fastän vi inte köper lotter...

Jag känner att jag skiter i att planera något mer för våren nu, för idag vaknade vi upp till ännu en snöstorm. Orka liksom. Fast lite hjälper det att vara ironisk kring det hela. Så här, kanadensarna SUGER på att ta ner dekorationer i tid. Julpyntet sitter lätt kvar fram till påsken, påskpyntet hänger med fram till Canada Day, sen är det pyntfritt fram till Thanksgiving då de kör pynt-pyttipanna & slänger in Halloween med & sen sitter det pyntet uppe till julen. Så eftersom vi precis klarat av påsken sitter det fortfarande lite julpynt uppe & så fort det blir uselt väder, ja då slår folk på det & så sitter man & fnissar inne i stugorna för att... tja, kanske mest för att man har så roligt som man gör sig? Men som sagt, jag har gett upp om våren så nu är det med andra ord årstids-high chaparral här hemma. Spelade den här låten för ungarna, tog fram julporslinet & till fika blev det pumpamuffins.

Det blev lite spännande här i eftermiddag. Kristen behövde jobba senare, så Daisy fick skrota runt här hos oss en timme längre än vanligt. Antar att Kristen kände sig lite stressad över det, för när hon hamnade i en bilkö på vägen närmast vårt hus bestämde hon sig för att smita in på vår gata via en liten bakgata... som kanske råkar vara enkelriktad... & ni vet ju vart det här barkar - BEEPBEEEP - polis-ingripande. Så jag får ett samtal från en sönderstressad Kristen som har blivit invinkad till sidan av gatan precis framför vårt hus. Vad är oddsen liksom... & helt plötsligt så står Daisy, Tor & jag & glor ut på den blinkande polisbilen samt Kristen som sitter & dör skämsdöden bakom ratten medan polisen leker angry cop. Ser hur Kristen gestikulerar, viftar med armarna & helt plötsligt pekar hon på oss & polisen tittar upp & ser oss stå där i fönstret. Här får Ida någotslags nervöst psykbryt & bara "vinka till farbror polisen barn!" & helt plötsligt står hela fånhögen (jo, jag med) & vinkar glatt. Bara ser på polisens hela kropp-språk hur trött han blir. Hur det tar emot något så grymt för honom, men han kan bara inte låta bli, armen åker upp, världens stelaste vinkning levereras & som ett brev på posten skriker Tor & Daisy av glädje. & giiissa vem som kom undan med en muntlig varning?! Så dagens läxa, never underestimate the charm of two happy toddlers!

Det kom ju lite snö under natten så när kottarna sov middag stack jag ut & bankade ihop en snögubbe. When life gives you lemons and all that... Så fort de vaknat till blev det alltså overallpåtagning (vilket straff) & sen släpade vi ut dem för lite rolig utomhuslek. Det gick sådär. Jag hade tänkt mig att de skulle tycka att snögubben var jättekul...

Ute är det sämsta sortens april väder, snöstorm. Seriöst, 20cm är liksom inte OK i april... Men här inne i huset är alla värmeljusen tända & jag har i alla fall virkat ihop lite vårstämning. När tulpanerna i rabatten täcks med snö får man liksom försöka fixa det på egen hand!

Vi hade lyxen att få hämta ut ett paket idag - så det var ett glatt gäng som satte sig ner på vardagsrumsgolvet för paketöppning. Först ut - en liten "frost" boll. Tor som är bollgalen blev helt till sig & skrek BOL BOL så högt att katterna bytte våningsplan.

Det blev pizzamiddag (Tors absoluta favorit - mina ansträngningar i köket är bortkastade på honom) samt bubbel till middag. Jag vet att pengarna inte är på mitt konto än, men det faktum att dagens bankärende inte var som att köra huvudet in i en betongvägg (upprepade gånger) måste firas!

 

I övrigt då - det ska bli PISSVÄDER nu i helgen, men jag hoppas att vägarna ska vara farbara så att att vi kan åka ut till ankäggsfarmen. För alltså ankägg, vi måste prata om detta - varför har ingen talat om för mig tidigare hur grymma de är? Varför säljs de inte på ICA, varför går det inte att beställa ankäggsomelett till brunch?! De är ju bara SÅ goda! Lagade en broccolipaj med dem igår & den blev så god, krämig (den får nästan en gräddig smak) & fluffig (som en suffle) & alldeles underbar!

Happ, efter frukost var det dax - riiinga Handelsbanken. Det började i gammal god anda...

 

Handelsbankentanten - Det fungerade inte säger du? Men kom in till kontoret!

Moi - Nu bor jag i Kanada.

HT - Jaha... Ja det var ju lite långt... Går du mycket på hockey då?

Moi - Um, det händer ju ibland.

HT - Lokala matcher eller NHL?

Moi - Landskamper mest - men överföringen?

HT - Ja, jo... Jag jobbar ju inte så mycket med det - brukar du prata med någon annan här på kontoret?

Moi - Erik.

HT - Ah, han var ju kanske lite upptagen nu... Meeeeeen...

 

Sen föjde 10 minuters hummande & haande bakom datorn & mummlande högläsning. Tills jag fick en snilleblixt...

 

Moi - Men du, har ni förresten en gräns för hur stor överföring man kan göra till ett utlandskonto?

HT - Jooo, men det har vi nog! Jag ska kolla!

 

& tänka sig. Det var inte kortet/dosan som var problemet, även om det var det fel-meddelandet jag fick, utan det var helt enkelt att jag försökt föra över lite för mycket pengar. Så nu befinner sig en laddning pengar ute i cyber-rymden, så håll alla tummar & tår för att de dyker upp på mitt konto här i Kanada! Fast samtidigt - det är ju ÅT HELVETE att jag ska behöva vara den som själv kommer på vad det är som är fel... men men, inget förvånar mig väl egentligen längre. I vilket fall - ikväll blir det bubbel - för när det kommer till bankärenden som utlandssvensk så lär man sig att fira minsta lilla framgång!

Usch jag har sån ångest just nu. På morgondagens schema står nämligen RINGA TILL HANDELSBANKEN & ni som läst bloggen ett tag vet ju att Ida + bank = åt helvete. Det är verkligen världens sämsta kombination - spelar ingen roll hur jag vänder & vrider på saker & ting, det går ändå aldrig min väg. Den senaste komplikationen som jag stött på är att de helt tvärt, utan att informera, har stängt av min enda möjlighet att överföra pengar till mitt kanadensiska konto. Av den enkla anledningen att jag inte har en sån där liten bankdosa som man kopplar till datorn. Paul bara "men be att de skickar en så är problemet löst" - men jag vet att det inte finns en chans på jooorden att bank-killen imorgon kommer att säga "Ja men självklart, jag lägger den i en liten låda nu & du har den nästa vecka". Bara vet att det istället kommer att låta "Kom in på kontoret & hämta en! Du bor i Kanada? Ja nej... men vi brukar inte ha att göra med den typen av problem så jag måste prata med min överordnade" & så kommer det hela att mala åttiofem frustrerande varv runt med slutdestination "Kom in på kontoret!". Jävla kontorshelveten brinner ner till grunden.