MsBree

Alltså jag är SÅ glad! Mina gamla solglasögon har nämligen sjungit på sista versen i en hel evighet & jag är så otroligt dålig på att få ändan ur när det gäller att fixa sånt så idag tog Paul tag i saken. Först sa han att han hade  en överraskning, så vi körde iväg, hamnade hos en optiker & så fick jag välja ut ett helt nytt par! Paul hade till & med lyckats rota fram pappret som visar mitt synfel, så de kunde sätta in linser med skärpa på direkten. Blev bara så himla himla glad!

Det har varit så galet torrt den här sommaren att vi går på vattenrestriktioner. Du får böter om du tvättar bilen eller vattnar prydnadsväxter utanför väldigt restrektiva timmar & bönderna i området har precis blivit ombedda att dra ned 20% med vattnandet. För oss har det här inneburit ett evigt kämpande med att hålla trädgården vid liv. Så när det började ösregna precis efter middagen idag var det REN LYCKA. Det stod ganska snabbt klart att vi inte var de enda som var glada - genom regndånet kunde vi nämligen höra glada tjut. Så vi tittade ut på gatan & där sprang grannpojken Eli runt i bara shorts tillsammans med våra grannar Matt & Galia samt deras två små barn. Det tog två sekunders övervägande, sen kastade Paul tröjan & så sprang vi också ut. Det verkligen bara vräkte ned, så jag var blöt rakt igenom BHn på mindre än en minut. Jag tror på riktigt att jag hade varit torrare om jag ställt mig under duschen. Tor tjoade & stampade som en tok i vattnet som forsade fram över gatan & det var bara så himla roligt alltihopa. Speciellt som våra nya grannar som precis flyttat in på andra sidan gatan bestämde sig för att joina galenskapen tillsammans med deras lilla nakna 6-månaders. Har inte skrattat så mycket på länge! När vi var så genomdränkta som det bara går att vara sprang vi in igen, skalade av alla kläder i hallen & klämde in oss i duschen alla tre. Avslutade regnfirandet med att gotta i oss en massa fryst yogurt i myskläder. Det enda jag hade önskat av kvällen var att Tor hade varit bara liiite äldre så att han hade kunnat minnas det här som vuxen - men vi får väl göra regndanser till en tradition här på gatan så att alla barn kan minnas hur de vuxna lekte lös i regnet tillsammans med dem! Är också så himla lycklig över att det regnade precis nu - känns som om mina lingon inte hade kunnat få en bättre start!

Tor, Daisy & jag hade en riktig liten pissdag igår - det blir lätt så när två 1.5-åringar kollektivt bestämmer sig för att skita i att sova mitt på dagen. Jag var ett VRAK när Paul kom hem & somnade samtidigt som Tor så det är därför det inte blev något bloggande igår. Vilket kanske var lika bra, jag var inte på mitt bästa humör om vi säger så... Tack & lov tog livet en 180 gradig vändning åt det bättre idag! Jag menar - kolla bara vad jag handmatade med ett litet animal cracker på morgonkvisten!

En av de bästa sakerna med att komma hem från vår lilla utflykt var att det hunnit hända en massa i trädgården. När vi åkte hade vi en pyttig liten zucchini & på två dagar hann den växa till sig så att den var klar att skörda!

Tidigt i fredagsmorse körde vi alla in till Toronto för att fira Pauls företags 20-års jubileum. De hade planerat en heldag ute på vackra Toronto Islands, så klockan 9.30 var det världens gäng som bordade färjan över.

Igår åt vi min favoritpasta så här på sommaren -  pasta med mangold & tomatsås, så gott! Fast jag skippade mjölken & creme fraichen den här gången eftersom jag kände att det hade blivit för vattnigt annars.

Det har varit lite tyst på hönsfronten, men vi jobbar på för att få in dem lagom till min födelsedag. Vårt stora problem har hela tiden varit att komma på en plan att följa, vi har liksom läst för mycket om olika typer av hönshus så när vi försökt planera något har det bara blivit en massa mind mapping men inget konkret. Så tillslut sa vi bara "Äh vi kör" & så började Paul bygga lite på känn & så här ser det ut i nuläget:

Innan Tor kom brukade Paul & jag spontanboka resor lite då & då. Vi delade en flaska vin, började prata & vips var vi inbokade på ett flyg till Bermuda... Med Tor med i bilden så fixar vi inte riktigt att vara så spontana (& så är det det här med att jag fortfarande inte får lämna landet) men vet ni, ikväll hände det för första gången sen typ 2013 - spontanresa bestämd! Det har nämligen varit bokat sen länge att vi ska ha semester första veckan i augusti. För med vår bröllopsdag & min födelsedag så känns det nästan obligatoriskt att vara tillsammans. Dock hade vi fram till för fem minuter sen inga planer på vad vi faktiskt skulle göra under den där veckan, förrutom att skaffa höns då... Men nu har vi kommit på att vi ska dra iväg till Kanadas sydligaste punkt - Peele Island! Planerna är liiite luddiga i nuläget, men vi tänker att vi åker färja över, bor på B&B, badar & kanske hyr ett gäng cyklar & åker på picnic. Inget jättevådligt äventyr alltså, men en liten mini vacation från vardagen. Ska bli så himla roligt!

Jojos sista dag här hos oss, så vi passade på att åka till en av våra absoluta favorit platser - The Donkey Sanctuary of Canada.

Alltså så himla SÄMST. Jag har mått rätt bra/helt OK de senaste dagarna, men gårdagsnatten SÖG. Så idag infann jag mig hos en läkare direkt på morgonen & jo magsår är diagnosen i nuläget (har fått lämna blodprov samt har inbokat ultraljud för att vi skall vara alldeles säkra på att det inte är något annat). Läkaren skrev ut ett recept på starkare medicin, bad mig att försöka stressa så lite som möjligt & sen gav hon mig följande direktiv... 

 

Inte dricka någon alkohol

Inte dricka något med coffein

Inte äta något som är minsta surt (citrus, läsk, juice)

Inte äta något som är starkt eller minsta kryddat

Inte äta något fett - allt med ost går bort

 

I TRE MÅNADER. Alltså, det känns ju som om jag nästan inte bryr mig om magsåret äter upp mig totalt eftersom jag ju uppenbarligen kommer att dö tråkdöden femtio elva gånger om innan det blir oktober. Det är som att vara gravid, fast ännu sämre eftersom jag känner att jag inte har riktigt samma klagopotential. Röv.

 

Over and out - jag ska gå & tröstdricka gurkvatten...

Så det här med att jag inte mått så bra & allt det där... det har ju hänt mycket bra också! Som i fredags. Gissa vad som hände då?! Jag fick min intervju (som inte var en intervju utan bara ett "här har du dina papper") som säger att jag har PR-status i Kanada! Nu måste jag i & för sig vänta två månader tills jag får mitt PR-kort som gör att jag faktiskt kan lämna landet, men jag är ändå SÅ himla lycklig för att jag äntligen kan lägga den här biten av mitt liv bakom mig! & sen idag... ännu en bra sak. Jag blev antagen till Engelska A på Umeå Universitet (helt nätbaserat) & förhoppningsvis är det här det första steget mot att jag ska bli certifierad översättare. 

 

Så det blev bubbel till middagen idag!

Så naturligtvis så gav jag med mig på läkarfronten just igårkväll & tror ni att någon walk in clinic var öppen idag. Nej men så klart inte. MEN. Paul åkte till apoteket & pratade med en apotekare som bara "Jaaa, alla symptom stämmer ju in på magsår" & så rekommenderade han ett gäng tabletter som Paul kom hem med. Konsulterade Dr. Google & efter att jag konstaterat att precis allt stämmer in på just magsår så tog jag en första laddning medicin igår innan jag gick & la mig & det var första gången jag sovit igenom hela natten sen i onsdags. Ännu bättre, har mått nästan som vanligt idag OCH jag har inte ens behövt äta smärtstillande! SÅ SKÖNT! 

 

Mådde till & med så bra att jag orkade följa med på en liten stillsam utflykt till en lavendelfarm som ligger 15 minuter från vårt hus. Alltså, så vackert & luften var alldeles tung av alldeles underbar lavendelarom!

Hallå, liten uppdatering. Jag har mått jättedåligt sen i onsdags med magsmärtor, illamående & lätt feber. Det blir bättre dagtid men väldigt jobbigt på kvällarna, så jag har i regel pressat en massa smärtstillande & sen somnat ihop med Tor bara för att vakna till ett par timmar senare för att det gör för ont att fortsätta sova. Så himla slitigt & sämst timing eftersom bästa Jo dök upp nu i eftermiddag. När bästisvänner från Sverige åker hela vägen hit till Kanada vill man ju gärna känna sig lite pigg & inte må uruselt. SUCK. Nu har Paul i alla fall bestämt att vi måste åka & kolla upp det här imorgon. Han har tjatat i ett par dagar, men jag har varit tjurig & vägrat med det gamla argumentet "det är inget, så jag biter ihop idag & så är det säkert bra imorgon". Men nu har jag liksom kommit till det stadiet att jag inte längre tror att jag kommer att vakna upp smärtfri imorgonbitti & då är det kanske läge att ta itu med det hela... Inte världens peppigaste blogg uppdatering, men nu vet ni i alla fall varför det varit tyst här inne & så får ni gärna hålla tummarna för att allt ska bli bra snabbt. Har aldrig varit hypokondrisk innan jag flyttade hit till Kanada, men sen jag hamnade i det här situationen då jag fortfarande väntar på att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen (mer om det senare) så blir jag så himla stressad i situationer som denna. I nuläget har jag i princip allt från cancer till njursten till zika...

När man sitter på ett gäng pumpaplantor så vill man ju gärna att det ska bli något av det hela - är ju lite trist om de tar upp hela trädgården utan att det ger avkastning. Det här hade varit nemas problemas om det inte hade varit för att det helt enkelt inte finns tillräckligt mycket bin för att garantera att blommorna blir pollinerade. Därför är Paul & jag båda på någon form av pumpasexjour i nuläget. Det finns nämligen hur mycket av de här som helst - hanblommor:

Alltså, det här hade jag ju aldrig gjort hemma i Sverige, men eftersom jag inte vet något ställe här där det växer blåbär (eller jo, ett ställe, men det ligger 4 timmar bort så det känns lite långt) så får vi helt enkelt odla dem själva. Vi bestämde oss för att börja med fyra plantor men det är bara nog för  två personer att äta färska bär, så går det här vägen (dvs vi lyckas skydda dem från ekorrarna) kommer vi att investera i fler plantor. Redan åtta gör att vi kan frysa in samt baka med dem, så jag tänker att vi satsar på en 10-12 plantor totalt.

Vi har haft en så himla härlig långhelg & i nuläget är jag så där riktigt nöjt trött - ska fota & visa imorgon vad vi jobbade med hela dagen. Anyway, helgen har varit fullproppad med BBQs, road trips, massa god mat (liiite för mycket om jag ska vara ärlig) & flygplans-spanande. "Niiice" som Tor skulle säga om han var vaken. Älskar det här kortet som Paul tog av oss två på St Jacobs när Tor precis lyckats spana in en liten vit prick i skyn!

Eftersom det är långhelg så drog vi iväg på en liten road trip, snabbt Starbucks-stopp & så rullade vi ut på landet. ÄLSKAR landsbyggden här i Ontario, det är så himla fint - lite som om Anne på Grönkulla hade kunnat åkt förbi vilken sekund som helst. Första målet för dagen blev Whiffletree farm där vi köpte på oss ytterligare två blåbärsplantor samt ett litet fläderträd. Inte för att det växte en endaste fläder uppe i norrland när jag var liten, men på något sätt känns fläder ändå så himla svenskt att jag inte kunde låta bli. Bonden som ägde stället hade dessutom en norsk älghund som jag blev kompis med på två sekunder, så där kvotade vi i alla fall in norrländska barndomsminnen på en helt episk nivå. Kan hända att jag blev lite blank i ögonen där ett tag - så länge sen jag fick busa runt med en älghund. Tor var däremot inte ett dugg intresserad av hunden, för bonden satt nämligen på en hel massa höns... himmelriket! När bonden såg hur till sig Tor var frågade han om vi kanske ville titta på hans kalkonbebisar (1 vecka gamla). Kan hända att jag dog & kom till himmelen över den frågan - JA VI VILL TITTA! Jag bara "Paul, fota så att vi får se Tors ansiktsuttryck!"...

Bästa bästa Canada Day jag firat så här långt för veeet ni - jag fick ett mail från CIC & min PR ansökan har äntligen blivit "processed". HELT OTROLIGT! Jag kan nästan inte greppa att de äntligen gått igenom alla mina papper & att min ansökan inte kommer att tjäna som kaffekoppsunderlägg för all framtid! Jag blev så paff när jag läste mailet att min haka inte riktigt har hunnit hämtat sig.

 

Så - om jag förstår det hela rätt så är nästa steg en intervju med hela vår lilla familj & sen måste jag vänta i fyra månader innan de har tryckt upp mitt PR-kort*. Det är med andra ord inte klappat & klart än, men det känns ändå så himla stort att det äntligen rör på sig! Lite som om jag sprungit ett maraton & nu äntligen ser mållinjen!

 

*Alltså, här måste jag bara infoga en liten parentes - HUR kan det ta 4 månader att trycka upp ett kort? HUR?! Josefin & jag tänker att de kanske hugger ner träden för hand, fraktar dem ut ur skogen med häst, mal ner träden med en väldigt trög handdriven kvarn & sen handmålar pappret med någon form av exklusivt bläck som tar jättelångtid att tillverka samt torka...