MsBree

Um... ni vet hur bloggar ibland anklagas för att orsaka stress för att de förskönar vardagen alldeles för mycket. Vi kör ett litet motpolsinlägg för att väga upp lite! Igår knatade jag in i badrummet på första våningen & upptäckte att det var lite vått på golvet. Kikade runt & skrek sedan som någon form av galen primat när jag fick syn på det här:

I TRE år har jag handdiskat, men nu är det slut med det! Halleluja! Det går inte riktigt att sätta ord på hur otroligt glad jag är för den här lilla maskinen! Krävs lite mer pill för att få installationen att se bättre ut, men det får bli en senare fråga. Just nu tänker jag bara njuta av all tid som helt plötsligt kan användas till annat än att stå & nöta över diskhon. 

Vi har jobbat på rätt bra i badrummet & planen är att ha allt klart senast söndag. Tänkte i alla fall visa en liten uppdatering innan dess. Först ut, vårt KATASTROF FULA badrumsskåp. Det var liksom ingen mening att renovera badrummet utan att göra något åt det här eländet.. 

Fick ett mail idag från en väldigt god vän, den andra personen jag lärde känna här i Kanada för att vara mer exakt. Bröstcancer, cellgifter, operation... Kände hur all energi rann ur kroppen när jag läste hennes mail. Det var nästan som att slå av en strömbrytare, kroppen bara stängde ner & jag fick helt enkelt gå & lägga mig. Grät inte utan kände mig mest tom. Tom & väldigt mörk, för det här har ju blivit året som närmast blivit synonymt med döden för mig, så tankarna gick i heldeppiga, fatalistiska, banor "Jaha, så ska hon också dö. Undrar vem det blir nästa gång"... Det är som om döden har blivit inte bara oundviklig, men oundviklig det här året. Klarar vi oss fram till nyårsskiftet är det ett smärre mirakel...

 

& sen kom Tor & hoppade på min mage & jag fick ta till någon väl dold energireserv & masa mig upp ur sängen. The show must go on and all that. Happ, så nu blir det till att googla på uppslag för vad jag kan påta ner i ett care package. Uppslag mottages tacksamt. 

Alltså, Paul & jag är ju lite knäppa. Om lite drygt en vecka kommer Pauls bestman med familj hit på besök en vecka & i gammal god "Ida & Paul anda" har vi naturligtvis satt igång med att renovera. Inte, "Men vi åker till IKEA & köper lite nya fräscha handdukar!" eller "Du, ska vi kanske ta & grovstäda?" utan "Honey, let's tear down the bathroom!"... För att riva ut medparten av ett badrum plus en av de två toaletterna i vårt hus kändes tydligen som en jättebra idé någon gång efter lunch idag. Herregud... Happ, så här såg det ut när vi började.

Nu ikväll fick jag ett så himla ledsamt sms från min granne Myra. Deras grannar i huset bredvid har precis fått veta att deras graviditet inte kan fortlöpa. Åh hjärtat går ju bara sönder när man tänker på att få ett sånt besked! Det finns ju inget jag kan göra för att göra saken bättre, men jag funderar ändå på om jag kanske ska knåpa ihop ett par freezer meals & lämna på deras dörrhantag. Grejen är ju att jag sett att hon är gravid när vi möts i parken, men det har ändå varit så pass tidigt att hon inte pratat om det (& jag har naturligtvis inte frågat). Vad tänker ni läsare? Vill ju så gärna hjälpa till även om det bara är något litet som en middag eller två, men vill samtidigt inte tränga mig på om de kanske hellre vill vara ifred med sorgen. 

 

p.s. jag ska kanske lägga till här att det här är grannar som vi inte har umgåtts med privat, men de är jättetrevliga & vi hälsar alltid på varandra & stannar & pratar lite då & då om vi har tid. 

Jag har ju mått lite halvknackigt det här året vilket i sin tur resulterat i att jag gått upp lite i vikt. Det är tack & lov inte så att jag har tröstätit i mängder, men jag har varit lite "snällare" mot mig själv i mina matval. Varit OK med att äta lite chips, beställt pizza oftare än vanligt när jag inte orkat laga mat, ätit glass med resten av familjen, OST... & ni vet, många bäckar små. Nu är det inte så att jag gått upp flera storlekar, men så där pass att det är muffin-topp på typ allt. Är uppe i nästan 62kg (tänk här på att jag är kort) & det är nog det mesta jag vägt (ogravid) på 10-15 år & det gör väl inte direkt att jag mår bättre. Jag har ju gått ner en hel massa i vikt tidigare i mitt liv helt på egen hand, men den här gången kände jag att jag behövde en liten spark i baken. Så i fredags fick jag nog & kände att jag var tvungen att ta tag i det hela. Hittade en steg-räknar app som länkar till en kombinerad tränings-diet app & har sen dess jobbat på att få upp mitt steg-antal samt på att äta lite nyttigare. När jag startade appen valde jag en vegetarisk/fisk-baserad diet eftersom jag ju också vill äta mindre kött & hitintills måste jag säga att jag är väldigt imponerad över urvalet av recept. Så pass att jag tänkte att jag kunde dela med mig av dem här på bloggen i fall att det är någon annan som vill äta nyttigare/mer vegetariskt. Igår lagade jag tex den här indiska böngrytan. Supersnabbt, jättegott & väldigt mättande!  

Det här med att bo någonstans där det är varmt på sommaren under en längre tid (jämfört med norrland då) - älskart! För hur himla häftigt är det inte att vi kan odla physalis i vår trädgård?! Har två stora plantor (samt två små som spritt sig) som precis har börjat producera mogna frukter!

Har ägnat hela helgen åt projekt "omorganisera köket". Så här, vi har ett rätt litet kök som inte direkt blir bättre av att det sats ihop med noll tanke på funktion. Något som jag tror är rätt typiskt kanadensiskt... Ta min första lägenhet i Höör som exempel. Pyyyyttelitet kök men fullt funktionsdugligt. Det fanns på riktigt plats för allt man kan tänkas behöva. Jämfört med vårt förra kök i Toronto så var köket i Höör så otroligt mycket bättre, även om man hade kunnat pressa in det typ tre gånger om i Torontoköket. Seriöst, vem designar ett kök med EN ENDA kökslåda?! Blir så trött... Happ, köket här i Guelph då? Tja, det bjuder på tre hela lådor så det är ju helt klart en uppsving. Men däremot är det tydligen onödigt att installera tex en köksfläkt. På riktigt, finns det ens kök i Sverige utan fläkt? Anyway, det får vi lösa en annan dag - i nuläget är prio nummer ett att försöka få in en diskmaskin. Jag håller nämligen på riktigt att gå under av allt handdiskande. Tor bränner ju igenom koppar & glas som om han hade bakteriefobi & följden blir att merparten av tiden jag hinner lägga på hushållsarbete går åt att stå & diska. Så himla tradigt, man blir ju aldrig färdig! Så i födelsedagspresent har jag önskat mig en diskmaskin... I know, men jag känner att det i princip inte finns något som hade kunnat förbättra min livskvalité mer. Så för att göra plats åt diskmaskinen var jag tvungen att tackla våra två helvetesskåp i köket. Jag kallar dem helvetesskåpen för att de är djupa skåp med noll möjlighet att organisera pryttlarna vettigt. Så det är liksom skåpen där vi hivat in våffeljärn & byttor & sen smällt igen dörren snabbt som ögat innan det hinner trilla ut igen. Började med att riva ut allt medan Paul fick i uppdrag att bygga om vår lilla garderob i TV-rummet till ett litet skafferi (alltså, jag vill så sjukt mycket ha ett riktigt stort skafferi som man kan gå in i - det är typ det jag ligger & googlar på kvällarna innan jag somnar). 

Jag var jättesen med att så frön det här året, men lyckades i alla fall få till ett helt gäng med små zucchini-plantor. De är fortfarande väldigt små (inte i närheten av den jätte som spontanväxer i vår vitlöksbädd) men idag blommade i alla fall den första av dem. Älskar cucurbit-blommor, de är så härligt maffiga & iögonfallande. Plus att bin ÄLSKAR dem!

Så himla glad, fick mitt antagningsbesked för Engelska B1 till hösten! Var väl egentligen ingen överraskning, det hade känts hemskt märkligt om jag inte fått gå kursen - men alla som väntat på antagningsbesked kan säkert ändå känna igen sig i lättnaden av att ha det helt avklarat! Jag har ju verkligen älskat att plugga engelska det senaste året, så jag ser redan nu fram emot höst-terminen. Är egentligen inte den typen av person som bara, "åh, hösten - nystart, stickade tröjor & mustiga färger!", utan är snarare den som får ångest så fort jag känner att slutet på sommaren börjar närma sig (typ så fort midsommar passerat). Inte i år dock, nej nu längtar jag på riktigt efter september! Sen att Tor är inskriven & klar för att börja dagis två mornar i veckan gör ju helt klart sitt till. LYXEN i att få tre timmar varje onsdag OCH fredag för mig själv & mina studier - priceless. Det är nämligen inte alltid så himla lätt att koncentrera sig på en arbetsuppgift med en hyper 2-åring sittande på sitt huvud...

Vi började inte dagen så där jättebra. 2.5 timmars skrikfest eftersom Tor bara ville göra tre saker: ligga i sängen, äta choklad & amma. Alla samtidigt. Som någon slags jävla toddlerversion på romersk orgie. Alla som blivit utsatta för non-stop skrik/gråt/gnäll vet ju hur det här TÄR på en, så vid 11.30-snåret kände jag mig så här. MENTAL TORTYR! Så när Tor frågade om vi kunde ringa Paul nappade jag direkt, vad som helst för att distrahera barnet! Bara då att Tor lackade ur så fort han fick syn på Paul & låste in sig i TV-rummet. Paul frågade om vi hade en bra dag & jag förklarade att det kanske inte var den bästa dagen jag upplevt under mitt liv. Här hade Paul kunnat säga något som visade förståelse, eller uppmuntran eller rent av erbjudit konkreta tips på hur situationen hade kunnat förbättras. Men nej, Paul valde att säga, "Men du har ju i alla fall hunnit ta en dusch!". Alltså, hur idiotiskt? Nu hård-drar jag lite, men det är ju precis lika hjälpsamt som att säga:

 

"Men ni har ju i alla fall fint väder!" till någon som svälter till följd av torka

"Men du har ju högern!" till någon som brutit vänster ben

"Men tänk vad roligt att gå på date igen!" till någon som precis blivit dumpad

 

Det kan hända att jag för en millisekund föreställde mig Paul någonstans i Mexico a long long time ago... & så känner jag bara att det här var så typiskt mycket "man som öppnar munnen utan att tänka innan". Vilken kvinna som helst hade ju istället sagt något i stil med "Stackars dig, gud så jobbigt, hur kan jag hjälpa till?". Inte bara "Öh, men du fick ju dela duschen med Tor i 15-minuter, det måste ju ha vägt upp på något sätt!". Nope, idag är jag dessvärre gift med en äkta ass hat. 

Vi var rätt nervösa innan vårt tandläkarbesök idag, men det gick SÅ himla bra! Dels var skadan så pass liten att de inte gjorde något åt den i nuläget. Istället ska vi bara se till så att han inte äter något hårt den närmsta månaden (slut på knäckebröd & jäkla kattfoder med andra ord!) & sen åka på återbesök för att utesluta att det uppstått inflammation. Så redan där var det ju succé, men vad som verkligen imponerade på Paul & mig var hur duktig Tor var. Hela vägen till tandläkaren pratade han om hur han skulle gapa & visa tänderna för tandläkaren & väl där klättrade han på eget bevåg upp i tandläkarstolen & öppnade upp gapet det största han kunde! Sen satt han så blixtstilla & med öppen mun under hela undersökningen att vi alla blev helt grymt imponerade. Tandläkare & assistent inkluderat! Han avslutade besöket med att få ett certifikat (samt såpbubblor) för att ha klarat av sitt första tandläkarbesök & vinkade sedan glatt hejdå till tandläkaren som han var övertygad hette Dr. Elefant! 

 

& nu kanske ni bara, "Dr. Elefant"/what's the key to the success? I vårt fall stavas framgången helt klart Peppa Pig. I födelsedagspresent gav vi nämligen Tor "Peppa Pig besöker tandläkaren" med baktanken att det kanske skulle kunna hjälpa den dag vi väl skulle ta honom till tandläkaren för första gången & jäklar vilken hjälp det var! Han visste precis vad som skulle hända & var inte ett dugg konfunderad eller rädd utan var med på noterna & ville hjälpa till på samma sätt som Peppa. So, lätt bland de bästa $5 jag någonsin spenderat & ett hett tips i fall att någon läsare där ute sitter på en kotte som inte varit hos tandläkaren än!

RÖV. Bara röv. Tor trillade i badkaret precis innan läggdags & slog ut en flisa på vardera framtand. Stackars lilla ungen, så himla ledsen. Hysterisk gråt & massa böner om "plåster mun mamma". Försökte sätta plåster på läppen, men det gick han inte med på utan försökte själv flytta in det på tänderna - vilket ju naturligtvis inte fungerade. Så det var full hysteri fram tills dess att jag kom på att vi kunde ge honom lite smärtlindrande/febernedsättande i en spruta... Sen lugnade han ner sig nog för att kunna berätta hur det kändes, "Ajaj getting bigger mamma. Like a big red monster". Det tog rätt bra i mammahjärtat kan jag säga...

 

& stackars Paul, som var den som var ansvarig för badet, är helt förstörd för att han har så dåligt samvete för att han inte hann fånga Tor. Så inte världens bästa kväll här i huset. Alla tandläkarkliniker är naturligtvis också stängda så här sent, så vi får helt enkelt vänta fram till morgonen med att ringa någon. Det ser inte superilla ut, så jag hoppas att vi ska komma undan med att slipa ner de vassa kanterna istället för att behöva fylla i tänderna...

Farmor brukade alltid brottas med att hon var lite för ivrig för sitt potatisland. Hon var liksom bara tvunget dit & påta i ett litet hörn för att se om det växte som det skulle. Verkar som om jag har ärvt det anlaget. Fick ett ryck idag som jag helt enkelt inte kunde motstå & sprang ut & rotade runt lite i ett hörn på vår potatisbädd & TADA!

Är med i en lokal mammagrupp här & igår fick jag syn på en FB-post som bad om råd för hur man får sin 2.5-åring att stanna i sin egen säng. Nu sover ju Tor fortfarande i vår säng, men eftersom han är i precis samma ålder blev jag nyfiken & började läsa... & alltså, jag blev bara så ledsen. Det var SÅ många som skrev & bara "Inga problem, sätt ett barnlås på insidan av dörren så stannar de där de är". Vi har ett sånt där barnlås på insidan av vår ytterdörr eftersom jag är livrädd för att Tor ska vandra ut ensam mitt i natten (vi hade en väldigt tragisk historia med en treåring för ett par vintrar sen & sen dess är jag toknojjig) men bara tanken på att sätta ett sånt på insidan av Tors dörr & sen låsa in honom... Sen stannade diskussionen inte heller där utan fortsatte med meningar så som "Vår två-åring får knacka på dörren när det är morgon så släpper vi ut honom om det är sent nog", "Vi ser honom på baby-monitorn men slår av ljudet så att vi slipper höra så mycket av skriken" & "Jag bävar för när vår två-åring inte använder blöja på nätterna längre för då går det kanske inte att låsa in dem på samma sätt"... 

 

Jag inser ju att alla inte har samma föräldrafilosofi som vad vi har (som i regel styrs mest på magkänslan som säger att en-minut av gråt är en minut för mycket) men jag blir typ helt gråtfärdig över att tänka på dessa småttingar inlåsta på sina rum! De behöver ju ändå så väldigt lite när de är den här åldern - trygghet, närhet & att bli sedda - & så förvägras de det utan att de rimligtvis kan förstå varför (förstår ju inte ens som vuxen hur man kan behandla ett litet barn på det sättet). Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget - behövde väl kanske mest ventilera...

Jag tog ju en Garden Design kurs i våras & alla elever blev då inbjudna till vår lärares open garden för att få se lite av hans design principer in action. Så idag åkte vi dit hela familjen - Tor drog ner medelåldern något grymt, men hade ändå väldigt roligt. Bara det att han såg grodyngel för första gången, stort!

Vi börjar med det dåliga... I flera år har jag velat skaffa mig ett piano igen. Spelade nämligen mellan det jag var 8 & 18 år gammal & saknar det väldigt mycket nu när jag blivit lite äldre. Kan verkligen känna mig skitirriterad på mitt 14-åriga jag som inte insåg vilket privilegie det var att ha ett piano samt gratis pianolektioner (kommunal musikskola - not a thing here in Canada). Anyway, i nuläget har vi inte riktigt råd att hiva iväg en massa pengar på ett nytt piano så vi har försökt hitta ett second-hand piano i princip sen dess att vi flyttade hit till Guelph & gång på gång har vi blivit besvikna. Första bra pianot vi hittade förlorade vi budet på, andra pianot bestämde ägarens mamma att en släkting skulle ha det istället & nu idag föll piano nummer tre (som skulle ha varit gratis) igenom eftersom personen som äger det inte fixade att ge bort det pga känslomässiga band - vilket jag ju kan förstå. Herregud, vi har väl alla (mer eller mindre viktiga) prylar som vi inte kan släppa för att vi är för nostalgiska. Men den här gången kändes det lite extra pga av en rad olika anledningar. En av dem är att det är svårt att hitta välskötta second-hand pianon här. I princip alla hus värms med varmluft (& folk har det ofta VÄLDIGT varmt också) vilket inte är ett dugg bra för gamla trä-pianon. Sen har Tor börjat visa intresse så fort han ser ett piano & vill så gärna spela... Känns ärligt talat inte ett dugg kul att kotten har två föräldrar som båda kan spela piano men noll möjlighet att själv få pröva på om det är något han hade tyckt om. Föräldra-fail på den. 

 

Men för att avsluta på en happier note - Tor somnade igårkväll utan att amma & utan att flippa ut totalt! Alltså, det är ju fortfarande rätt långt från amnings-slut, men den glädjen jag kände när han gick med på att vi kunde hitta på en liten saga (om "little piggy Tor & the big monster", alltid ett stort monster) & sen nöjde sig med ett glas vanlig mjölk. Hade lust att korka upp en flaska bubbel där på fläcken! Fast klockan tio på en vardag kändes lite väl häftigt... spontanaren i mig har kanske varit lite mer livlig än vad den är så här 2.5 år in i föräldraskapet. :)

Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig, men jag är på någotslags galet sylt-tåg. Det ENDA jag vill göra är typ att fylla på burk på burk med hemgjord sylt. Började med en jordgubbs & rosmarinsylt & fortsatte sen glatt med världens sats med mullbärs & rabarbersylt.

Kände bara att jag var tvungen att göra något, typ vad som helst, för att rycka upp mig igen. Så himla världelöst om jag liksom skulle stupa helt på mål-linjen efter en långhelg som i övrigt har varit den allra bästa på hela det här året. Speciellt världelöst eftersom jag känner att det är jätteviktigt för mig att hålla fast vid den glädje jag har känt de senaste dagarna. Lite som att glädje föder mer glädje & kanske som att den här helgen var avstampet för att komma tillbaka på banan igen... Vilket ju gör att det där tråkiga beskedet inte passade in ALLS. Så istället för att deppa ihop totalt, som jag har haft så lätt för att göra sedan i januari då farmor blev sjuk, bestämde jag mig för att jag var tvungen att vända skutan. Helt enkelt se den här lilla svackan som en anledning att aktivt jobba på att må bättre istället för att enbart acceptera fakta & deppa ner mig ytterligare... Eftersom jag skrev ett blogginlägg bara igår om hur avsaknaden av min engelskakurs varit ett stort avbräck i mitt mående, kändes det som ett rätt enkelt sätt att börja tackla problemet. Satte mig därför ner & började leta online-kurser med målet att hitta något relativt kort, roligt & gärna lite annorlunda men ändå med engelska-anknytning. 

 

So, nu har jag anmält mig till en 10-veckor lång kurs i ämnet "Plagues, Witches, and War: The Worlds of Historical Fiction"... & det är ju ett JÄTTEOBSKYRT & totalt onödigt litet ämne i sig, men jag ser fram emot det så mycket! Älskar historiska romaner, men behöver en liten spark i baken för att läsa något nytt, & så känns det bara så kul att få vara del av ett online community igen. Fast bäst, allra allra bäst, är att jag kommer att få vidga mina vyer & utmana mig själv igen. Det låter kanske helt galet att något så enkelt som en kursanmälan helt plötsligt kan göra så att jag känner mig hur pepp som helst, men om det är något jag lärt mig genom åren så är det att jag är lite smått beroende av att ständigt lära mig nya saker. Så när det inte sker, utan dagarna är en enda lång gröt av att gå till parken & putta gunga, då är jag helt enkelt inte speciellt tillfreds med livet. I det här fallet blir det alltså en liten detour in på ämnet historical fiction & det känns helt lagom semester-flummigt. Ha, nu när jag tänker efter skulle jag ju ha försökt hitta en kurs i criminal fiction - hade ju varit perfekt att tillbringa de närmsta 10-veckorna med att läsa deckare... Oh well, memo till mig själv för nästa sommar! 

Två steg framåt, ett tillbaka - det verkar vara lite så vi jobbar i nuläget. Hade två riktigt bra dagar, både lördagen & söndagen var så perfekta. Alla glada, fint väder, god mat, massa roliga Tor-säg... & så idag så fick jag ett så himla trist meddelande. Inget jag känner att jag kan gå in på i detalj här, men det var klart en stor besvikelse & jag kände mig dessutom ifrågsatt - så eftersom jag är lite skör i nuläget var det inget jag bara kunde skaka av mig. Så uselt när resten av familjen fortsatt är glada & försöker dra med en & det mest känns som om man är lika kvick & rolig att ha att göra med som en död torsk. Suck. Men det har i alla fall fört med sig en god sak - jag har insett att Paul & jag måste bli lite mer organiserade, så till veckan ska vi försöka få till lite pappersarbete som har släpat efter.

 

Happ... en annan bra sak är att jag köpte på mig ett helt flak jordgubbar precis innan dagen krashade. Bra inte bara för att det innebär obegränsade mängder med jordgubbar & mjölk, men även för att det kommer att hålla mig sysselsatt ett bra tag med att ta vara på alla bär. Behöver den typen av små projekt när humöret inte är på topp...

Som ni alla vet har det senaste halvåret varit väldigt jobbigt. Först & främst att farmor blev sjuk & gick bort, men sen dog även min gammelmoster & så hade vi Pauls föräldrars väldigt stressfyllda flytt på det + att jag försökte få ihop att ha Tor 100% med att plugga 50%. Det har stundtals känts helt övermäktigt & jag har varit så ledsen. Det här med att det inte går en dag utan att jag tänker på farmor gör att det känns närmast övermäktigt att få tillbaka någon form av min gamla ork... Har dessutom varit så himla stressad över min engelska-kurs eftersom jag är sämst på att anpassa mina förväntningar & krav efter rådande situation. Så även om det kanske hade varit snällare mot mig själv att lägga mig på en G-nivå har jag slitit som ett djur för att få VG i samtliga delmoment på kursen. Det gick vägen med ett nödrop, fick VG som slutbetyg på alla fyra delkurser & i typ två dagar kändes det SÅ HIMLA BRA. Dels för att jag fick VG, men ännu mer för att det var klart & att jag nu hade sooooommarlov! Fast så insåg jag att jag ju faktiskt inte har ett dugg ledigt, cirkus Tor snurrar ju på precis som vanligt. Så det enda som egentligen hände var att all min intellektuella stimulans sa POFF & gick upp i rök fram till september & det var där jag checkade ut från bloggen, FB & mail. Kände mig så otroligt vilsen, som om det inte fanns någon egentlig mening med... typ allt. Här hade jag ju velat skriva att jag hittat en ny outlet, ett substitut, för min kurs - men det har jag inte. Men jag känner att jag måste försöka ta tag i mig själv igen, det går ju inte att jag isolerar mig från världen fram till september!

 

Men jag känner i alla fall att jag lärt mig något från det här. Först & främst att jag inte är den typen av mamma som känner mig fullkomlig genom att spendera dagen med mitt barn. Det visste jag väl i & för sig innan, men jag hade kanske inte riktigt förstått till vilken utsträckning. Jag är helt OK med att inte kunna gå ut på middag ensam med Paul, gå på bio eller dra på tjejhelger - men om jag inte har något att utmana mig själv med känns det verkligen som om jag dör själsdöden. Innan min kurs slutade tänkte jag också att det skulle räcka med att ha det nya huset att renovera, att det skulle täcka in mitt behov av att känna att jag uträttat något - men nope. Älskar att måla & se något förvandlas, men att kleta lite färg på en vägg är inte i närheten av tillräckligt utmanande. Så retrospekt så skulle jag ha bokat in mig för en sommarkurs. Tänker att det kanske inte spelat så stor roll vad jag pluggar, så länge jag har något att sysselsätta hjärnan med... Happ, så det var det lilla navelskåderiet samt en liten inblick i varför det blev så tyst här inne. 

Long time no see... Jag ska försöka knåpa ihop ett litet inlägg om varför det varit så tyst här den senaste tiden, men just nu tar vi & fokuserar på något roligare - Canada Day! Idag firade vi nämligen inte bara nationaldagen utan även att kanada som nation numera är 150 år gammal. Här är saker & ting inte lika självklara när det gäller högtider som vad det är i Sverige, utan det blir mycket vad man själv väljer att göra det till. Så vi bjöd in alla Tors små kompisar med familjer på morgonen för obegränsat med glass & mimosas - ett kör-schema som jag väl mer eller mindre snodde från Norska bloggar & deras 17 maj-firande. Varför uppfinna hjulet igen liksom!  Massa små kottar, mulberry cake, kanada gnugg-tatueringar & sjukt mycket ballonger - fullt ös med andra ord! Så pass att vi alla gick & sov en timme eller två efter att vi vinkat hejdå. Vaknade till världens åskoväder, så då passade vi på att krypa ihop i soffan & titta på Moana. Tors första full-längds film! Sen gick vi bort till vår granne som bor själv med sin handikappade mamma (hon kan inte prata eller gå & han tar hand om henne mer eller mindre själv 24/7) & önskade honom Happy Canada Day med en stor bytta mulberry cake. Han blev så glad att han blev alldeles tårögd, ibland behövs det inte så mycket... Svängde även förbi min kompis Jess som är lite utarbetad med mer kaka (jag gjorde verligen massor!) & en ballong till hennes lille kille. Slutligt kakstopp blev hos Pauls föräldrar som bjöd på pizza & bubbel till middag. Avslutade dagen med en promenad ner till parken...