Run for your life...
Moi-Sorry?
Man-I said no problem! Are you in the army?
Moi-I'm sorry, I don't understand...
M-Your shoes, they make that type of sound!
Moi-Oh! Oh, no, I'm not in the army!
Sedan följer en diskussion under ett par minuter om vad jag gör medan vi går längsmed trottoaren. Han är trevlig & artig & verkar uppriktigt intresserad av palaeontologi så jag svarar på hans frågor & har precis arbetat upp mig till undervisnings mood när han frågar om han kan få mitt telefonnr. Tvärnit. Jag svarar nej & här börjar det bli lite obehagligt. Han är alldeles för nära & fastän jag skyndar på stegen så hänger han på. Han ställer frågor om vad jag har för position på universitetet, var jag bor, var jag kommer ifrån... Jag svarar enstavigt eller inte alls & dyker tillslut in på min lilla kvartersbutik. & här känner jag att jag börjar freaka ur eftersom han följer med IN! Går runt & plockar på mig det jag behöver & han bara följer med överallt & det är bara helt sjukt obehagligt.
Moi-Please. I won't give you my number, I just want you to leave me alone.
M-Why, don't you trust me?
Moi-No! Just leave me alone.
M-I can read you, you know. I know everything about you!
Vid det här laget stoppar jag in min Mp3 igen & försöker att bara ignorera honom. Kommer fram till kassan, betalar & han går bort till dörren & håller upp den för mig. I samma stund kommer det in ett par genom dörren som tillfälligt skymmer oss från varandra, jag rycker åt mig alla mina prylar & kutar mot den andra utgången. Sedan springer jag genom snöslasket (i högklackat...+sjukt tung handväska) hela vägen hem. Trycker i panik på ringklockan eftersom jag är för hysterisk & för utpumpad för att hitta nyckeln i botten av min väska. Tack & lov var Rob i köket & kunde komma & öppna med en gång så att jag kunde kasta mig in i hallen & smälla igen dörren. Tvingade honom sedan att titta ut så att mannen inte hade följt efter mig innan han fick ta itu med att lugna ned hysteriskt flämtande, på gränsen till tårar, lilla moi. För shit vad jag kände mig liten just då...
Lät inge skoj, men skönt att allt gick bra! Stora kramen!
Nej det var faktiskt riktigt jobbigt. Samtidigt ar jag arg pa mig sjalv for att jag inte fraste ifran ordentligt. Varfor star man bara dar & tar saker pga att man ar inprogrammerad att 'uppfora sig'? Suck... Arg & lite besviken pa mig sjalv, sa kanner jag mig just nu...
Men jag blev genast gladare av din kommentar, skont att veta att man har manniskor i sitt liv som bryr sig om en! Kraam!
wi-erdo!
Har inte dehär hänt förut typ?
Jag var med om en liknande grej i London. Jag skulle kolla biljetter till musikal på ett ställe o en kille som stod bakom mig började snacka. Jag som alltid är misstänksam (kanske lite för mkt ibland) var trevlig men avståndstagande. När jag skulle gå gick han ur kön, han hade bara stått där för att prata med mig. När jag svarade nej på hans fråga om drink blev han otrevlig. Jag snäste så mkt som jag är kapabel (inte så mkt =)) och gick med bestämda steg till puben där mina vänner jobbade. Var skakis när jag kom fram trots att han inte följt efter. Men man känner sig verkligen liten.
Tur att det gick bra och att Rob var hemma! Kraaaaam!!!
M-Det hande en liknande incident nar jag precis kommit till Toronto. Fast den gangen var det inte lika otackt eftersom killen var patand (illa det med, men pa ngt satt kanns det battre an att stota pa en psykopat...) & dessutom sa foljde han inte efter mig in i den affar som jag da flydde till
J-Usch vad otackt, att han bara stod dar for att prata med dig! & det ar hemskt att kanna sig sa liten & forsvarslos! Kraam!
