MsBree

Mitt förhållande till IKEA börjar blir lite... ja, det är helt ärligt lite OCD-varning över det hela. INGEN normal person ska behöva hänga så mycket på IKEA så som vad jag gör. Eller, så som Paul & jag gör. Fast i det första fallet är det kanske inte så mycket självvalt. Innan jag flyttade till skåne hade jag aldrig satt min fot i någon av denna kedjas lokaler & väl i Lund hade vi väl ett rätt sunt förhållande. Sedan flyttade jag hit & ehum, det kanske inte kan betecknas som helt normalt att åka dit det första man gör efter att man landat efter 2 månaders europa-tour... Anyway. Det har blivit lite mycket besök på sista tiden kan jag känna & nu ska jag dit igen ikväll eftersom SWEA har sitt julmarknadsmöte där. Allt frid & fröjd så långt. MEN. Så imorse så dog min orkidee i badrummet & det betyder ju naturligtvis att jag måste skaffa en ny (orkideer är ett annat litet fix jag har, i nuläget uppehåller sig cirkus 10 stycken i huset, varav 5 blommande). Här kommer dilemmat. SWEA-mötet börjar prick en halvtimme efter att mitt yoga-pass avslutas. Det kommer alltså bli en sjuhelvites kamp mot klockan att ta mig dit & någon tid att larva in & köpa på mig en till liten planta finns inte. Sedan slutar mötet samtidigt som IKEA stänger, så då är det ju också kört. Kvarstår alltså två alternativ. Antingen ber jag Paul att köpa en efter det att han släpt av mig eller så åker vi dit i helgen också. Vilket jag än väljer så känns det lite som om den stackars mannen kommer att tro att jag är helt & hållet besatt av Ingvar Kamprad. Not a huge turn on.

Uppdatering: Paul försökte fixa orkidéen men stöp på att IKEA hade leveransproblem. Inga nya att förvänta sig innan nästa fredag... Herregud, det är en evighet tills dess. Måste kanske se mig om efter en ny leverantör innan dess, behöver min kick!

Har ju hållit igång hela sommaren (var ju liksom så illa tvungen pga Kebnekaise) & även en del nu under hösten, men det har mest blivit power walks & lite trampmaskin. Sedan har jag ju puffat mig igenom ett par menlösa yogapass & simmat lite, men klättringen har vilat. Nu känner jag dock att det måste bli ändring på det. Jag har förlorat muskelmassa i armarna & det gillar jag INTE. Jag är van att ha starka armar & muskler som faktiskt syns utan att jag behöver spänna något & så vill jag att det ska vara. Igår var första gången sedan jag kom tillbaka efter sommaren som jag kände att jag är på väg tillbaka. Klättrade visserligen bara en 10-, men det kändes helt oki.


So. Varva simning en gång i veckan, klättra två, strecha kroppen genom lite hatha & så lite styrka på det... Um... 283 dagar kvar till starten för Fjällräven Classic. Jag vet inte om det räcker med träning. Borde försöka slänga in ett pass till i veckan. Tänker dans på flirty girl, det måste ju vara roligt också!

Jepp. MER MUSKLER. Ett måste. Jag vet ju hur mycket mentalt stryk man tog av Kebnekaise & då gick vi ju "bara" 18 kilometer den dagen. Jag minns också hur jag kände mig efter att ha gått de där 30 km för bröstcancerforskningen. Så att snitta 40 km per dag i tre dagar, som vi siktar på i sommar, det kommer att bli tufft. Den största fysiska utmaning jag någonsin tacklat & ändå ser jag fram emot det så mycket att det gör ont i kroppen redan nu. :)

Jag måste skratta lite. Bad Paul att knäppa en bild på vår trapp så att ni får se lite av Halloween preppet. Detta är alltså den bästa bilden han skickade...

Trappen är ju med på kortet, det är den ju... men kunde han ha stått lite längre bort? Det här är ju ett paparazzifotografi av min prydnadskål. Pumporna är knappnålsstora & att vi har orange ljus i lyktorna kan man bara se om man har stridspilotstränade ögon. Tror att detta är typiskt män. Antar att jag skulle ha varit mer specifik "ta kort på NÄRA håll, max två meter & använd inte objektivet som får saker & ting att se ut som om de befinner sig på andra sidan galaxen. Nej jag vet att du tycker om det objektivet, men det spelar ingen roll - lämna det i väskan & använd det jag redan bytt till!". Eller? Antar att jag får pynta färdigt & sedan köra min variant av dokumentation.

Har sovit uruselt - allra helst kändes det som om jag ville ge upp & starta dagen vid halv fyra. Lyckades tillslut somna om & vakna i mer normal tid. Lite för många tankar som snurrade i huvudet var det som fick sömnen på fall. Gårdagens middag var nämligen bara så märklig. Stundtals väldigt trevlig, men så kom vi in på Meghas problem med att jag inte alltid är tillgänglig på mobilen & då blev det bara så vansinnigt melodramatiskt & konstigt. Megha i ena ringhörnan, gråtandes för att jag inte förstod att jag sårar henne genom att inte vara uppkopplad 24/7, & så jag i andra som mest kände mig trängd & perplex. Det kändes verkligen som att se ett litet gåsdun pumpas upp, förses med två meter långa ben, en hjärna stor som en valnöt & tada - struts! Det är väl aldrig kul att ta kritik, men när den kommer så oväntat att man inte ens kan relatera till den så blir ju situationen mest surealistisk. Det går ju inte att be om ursäkt för något som mest känns som ett dåligt skämt. Så då sitter man där & känner sig som en okänslig elefant i en porslinsbutik. En elefant som längtar ut något alldeles vansinnigt men samtidigt känner sig grymt irriterad för att den tvingas uppehålla sig på ett sånt onaturligt ställe... Summar summarum? Gud, jag vet inte riktigt. Vi går väl vidare med livet & så får vi se vad som händer. Vi har Holloween-planer inplanerat till lördag, så fram tills dess får väl detta fortsätta betraktas som ett småminerat fällt.

Hepp, back from pumpaplock, St. Lawrence market, mustiga höstgrytor, galen skoshopping (um, jag råkade kanske löpa lite amok där... tre par blev det - men det var outlet & galet billigt), trevlig middag hos Victoria & Fredrik, hemma pyssel & myspys. Det har varit en på alla sätt fantastisk helg. Enda lilla smolket är att Megha skickade ett lååångt facebook-mail där hon förklarade att hon tyckte att jag inte var en särskilt god vän eftersom jag inte svarat på ett sms hon skickat på fredagen när hon var nere. Hela mailet var utformat i andan "jag måste få uttrycka mina känslor för det är viktigt att ha en rak dialog", men herregud - måste folk ventilera varenda liten del av sitt känslospektrum? Vad hände med att bita ihop & inse att saker & ting inte alltid är värt att dra upp? Att bara tiga igenom något & gå vidare med sitt liv? Min mobil var satt på ljudlös, jag & Paul hade en dag BARA för oss själva på lördagen - jag såg aldrig hennes sms. Blev bara trött. Jag är ju faktiskt inte någon 24-timmars hjälplinje... So, ikväll ska vi ses för middag & prata om detta. Det ska ju bli intressant. Mänskliga relationer, kanske det mest komplicerade som finns. Man blir alltid överraskad.

Mötte ju upp för svenskmiddag igår & hade faktiskt riktigt trevligt. Faktiskt för att de befinner sig på en helt annan plats i livet än vad jag gör, det blir ju lätt lite knepigt då - men igår var det nemas problemas. Vad som däremot inte var lika friktionsfritt var restaurangens inställning till fett. Är alltid lite försiktigt när det kommer till Italienska restauranger, så jag beställde lax med spenatsallad. Ska ju liksom inte gå att få det så värst fel tycker jag. Men jag lovar, de måste ha öst på en halv deciliter olja över salladen. Den DRÖP. Gud så osmakligt. Åt min lax, försökte fiska upp & dränera spenaten mot tallrikskanten, men gav upp. Känns ju inte så classy att sitta & avfetta maten på en restaurang - inte direkt Silvia manér. Efter maten beställde alla andra kaffe, som de inte kunde få med skim, 1% eller ens 2% mjölk. Nope, det var bara 3.25% som gällde. Jag beslutade mig för en kopp te & trodde väl lite så där naivt att den skulle komma med mjölk. Icke då. 18% grädde. Vem häller grädde i sitt te? Det gör ju inte ens bönderna på Irland, & de äter vad sjutton som helst! Oki, jag begriper att alla inte är lika spartanska i sin fettkonsumption - men borde inte en restaurang vara lite mer flexibel när det gäller sina kunder? Se till att det åtminstonde finns ett annat mjölkalternativ & kanske förse en med lite dressing vid sidan av istället för att skapa spenatinfuserad oljesoppa...

Glömde ju, igår signade vi upp. Fjällräven Classic 2011. Paul, lillebror & jag. Full utrustning, fjällterräng & 110 kilometer. Målet är att fixa det på tre dagar, då får vi guld. En liten försiktig del av mig vill pipa "men vi kan ju göra det på fyra...". En annan, mer högljud del, säger "Skärp dig, så tänker losers!". So, three it is! Känner mig så motiverad inför detta - jag behöver mål, då fungerar jag allra bäst. Kan liksom inte komma på en bättre motivering till att hålla mig i form än att ha 110 kilometers rask promenad att se fram emot. Den 7e augusti, tre dagar efter Magnus 22 årsdag & två dagar efter att jag fyllt 28, startar vi. 09.00 sätter vårt lilla team, Transatlantic Trekkers, iväg. Målet i nuläget är att snitta 40km per dag (3.5km/h). Sedan ska jag fira med en calzone, en flaska rödvin & en ny handväska - jag tänker en blå.

Åh vilken underbar känsla det är att LYCKAS med något. Vårt allra första UTRCC event igår gick så himla bra! Utan att egentligen hinna med någon promotion fick vi ihop 18 personer som alla var helt uppspelta över att få klättra. Fick så mycket fin & rolig feedback för att vi skapat UofTs första klättrar klubb. Nu ska här tillverkas medlemskort & sättas upp hemsida! Vi har registrerat domänen utrcc.ca, så vi slipper UofTs tråkiga menlösa adressalternativ. Sweet. Hade velat fira med Paul idag, men dumma Ida kände ju för att klämma in lite fler svenska tanter på veckoschemat (man hade ju kunnat tycka att styrelsemötet i måndag hade räckt, men, men...). Så efter dagens yogapass blir det att piffa till sig & trippa down town för middag på Vagabondo. Nåja, lite torsdagsvin är aldrig fel!

Igår var jag grymt effektiv. Fick så mycket gjort, inte bara i jobbet men också för SWEA & för UTRCC. Det senare projektet har nu eget bank-konto samt en lokal bokad för vårt allra första möte. Dessutom har jag & Becky införskaffat matchande tröjor inför kvällens event. Klockan 7 smäller det nämligen, då drar vår allra första grupp UofT-klättrare på sig selarna & blickar upp mot vidderna. Eller, ja... stålbalkarna i taket - men det blir vidder så småningom! Det är jag alldeles säker på. So, nu håller vi tummarna för att detta går vägen & att alla som provar på ikväll blir helt betuttade i denna sport.

Aj jäklar, insåg precis att klockan hunnit bli närmare kvart över 8. Dags att svänga ihop matpacke, göra något åt skatboet (måååste fixa klipptid) & hasta till institutionen.

Med fara för att låta helt vansinnig här - men idag känns det rätt skönt att det är måndag. Bortsett från att jag i skrivandets stund är toktrött så känns det bra att komma iväg till avdelningen idag & få lite jobb gjort. Måste klämma in ett par timmar framför microskopet det första jag gör & sedan har jag en massa annat som jag måste få gjort innan kvällens SWEA-möte börjar. Helgen har varit trevlig med vänner, vin, rosa tånaglar & fiskcurry - men nu behöver jag känna att jag får lite mer gjort än grytor & golvmopp. Hemmafru på heltid hade inte fungerat för mig. Fast det är klart, jag kanske inte är rätt typ av material - saknar ju förkärlek för både toffsar, leopardmönster & stora hatter. :)

Mammut är ju vår lilla ögonsten, men ibland undrar man ju... Vad händer där innan för luddet? Hur tänker han här? I mean, en millimeterbred solkatt? Hur kan det vara så oerhört underhållande?

Så ja... Kanske inte världens smartaste katt, men vi tycker helt partiskt att han i varje fall är världens sötaste.

Oki. Så här är det. I fall att jag vill så kan jag bli president för SWEA Toronto. Det innebär naturligtvis en massa jobb men även en gratis resa till Kuala Lumpur. Min första reaktion var - score! Min andra, aldrig i livet. I fas tre känner jag bara en stor osäkerhet. Hur mycket jobb kan det innebära, vad förväntas jag åstakomma, kan jag verkligen göra något vettigt av det hela, vad innebär det för min PhD? Så många frågor... & inget tydligt svar. För en del av mig BACKAR från mer jobb, men en annan del av mig känner mig utmanad. Sedan finns det en tredje del som bara tänker KUALA LUMPUR. Samtidigt är jag ju ny ordförande i UTRCC, så jag måste ju väga saker mot varandra. Vad har prioret? Min PhD ska ju vara nummer ett, men det finns så mycket annat också. Paul & vårt lilla hem, UTRCC, SWEA, vänner & så jag. Jag känns väldigt viktigt i denna frågan. Jag måste ju har tid för mig själv också. Inte bara vara en apparat som gör x & y & 1 & 19 på en lista av "to do" som aldrig tar slut. Jag måste ju kunna ta en dag i soffan & känna att det är ok. Ta några veckors semester & känna mig förtjänt av det. Lite bottnar det väl i hur man är som person. Det här behovet av att göra saker & ting, att prestera. Tänk så mycket lättare det varit att bara bipat varor på ICA & varit nöjd med det... Fast det vet jag ju att jag aldrig varit. Herregud så uttråkad jag varit. Får använda helgen till att fundera. Kasta på mig ryggsäcken, snöra kängorna & vandra mig till lite insikt.

Vi blev ju godkända av UofT, vår lilla klättrarklubb-bebis. För lite så känns det, vi skapar ju något nytt & både Becky & jag brinner för det här. Nu börjar det också droppa in lite mail från folk utanför avdelningen, de frågar, är exalterade & vill vara med & driva klubben. Jättekul! Nu håller jag tummarna för att jag ska få upp en websida i dagarna, samt att vårt första besök på True North ska bli lyckat. Häftigt att vi redan fått till ett sammarbete med Torontos nyaste gym! Enda lilla irritationsmomentet so far är att vår loga inte går att använda. Då måste vi nämligen betala copy right till universitetet. Maken till att vara snål får man ju leta efter... Nåja, i nytappning ser den ut enligt nedan & kostar inte ett öre.

Efter arbetet är det dags för mitt andra pass i Hatha yoga. Förra gången tyckte jag att det kändes sjukt mesigt, så jag hoppas lite mer på roliga positioner som man kan imponera med & lite mindre på Aaaaaanding. Sedan måste jag ju också erkänna att det ska bli kul att gå dit enbart för en av de två killarna som går kursen. Så här är det, sedan 2004 när jag först testade yoga så har jag alltid delat in män som provar på denna sport i två grupper. Den första är de som lider av en medelålderskris. De har förlorat fotfästet & vet inte vad de ska göra med livet. Följaktligen provar de desperat på en massa nya saker för att försöka hitta tillbaka lite. Det här är steget före motorcykeln/jag ska springa maraton & är ganska småledsamt att se. Kategori nummer två är de män som lyckats lista ut att yoga är en sport med lycra-klädda kvinnor som tänjer sig i galna ställningar. Vi har alltså att välja på "den deprimerade" eller "den gloende" mannen. Tills mitt första hatha pass vill säga. För då uppenbarade sig version nummer tre. Surfar killen från Australien, med flipflops, Lance Armstrong armband, massa muskler & fullfjädrad kroppskontroll. Han spöade instruktören grundligt i de få mer avancerade övningar vi gjorde. Detta resulterade i ett OHÖJT intresse från de kvinnliga deltagarna i kursen. Det var helt galet roligt att se hur de flockades som små båtar kring moderskeppet i slutet av lektionen. Det kastades med hår, skrattades klingande & fladdrades febrilt med ögonfransar. Missade förra lektionen eftersom jag var i Montreal, så nu ska det bli spännande att se om det skett några omgrupperingar i klassen!

Har varit ute i fält/undervisat både igår & idag så har inte hunnit uppdatera er på årets Thanksgiving. Så vi kör på ett litet race nu istället. Kalkonen var gigantisk som vanligt, Pauls mamma försökte truga i mig pumpapaj med motiveringen att det inte räknades eftersom hon bara bakad degen i separata små formar åt mig (inget ovanligt där alltså), Megha gjorde entre i vacker klänning & flippflops eftersom hennes tå fortfarande småpumpar blod efter IKEA/Billy incidenten (memo till mig själv, tappa aldrig en bokhylla rakt ner på stortån så att jag 1) bryter tån, 2) klyver den), Pauls pappa drog fram varje trumma de har i huset så att Elsa kunde banka sig tokslut på dem & jag upptäckte en ny favorit i färska dadlar. Årets Thanksgiving outfit var som vanligt lite hemvändar/lilla huset på prärien inspirerad.

What else. Tja, rätt mycket pumpaöl, en himla massa sötpotatis & som traditionen bjuder - insomnande i bilen på vägen tillbaka. Det är de elaka små sätesgnomerna som får mig att tuppa av så fort jag sätter mig i en varm bil efter ett helgmål. Paul fick som seden bjuder bära in allt vårt pick & pack medan jag fortsatte sova & sedan fick han baxa in mig genom dörren. En väldigt lyckad Thanksgiving med andra ord. Sedan var det ju inte lika kul att följa upp festligheterna med en heldag i fält dagen efter. Tänk er själva att pressa julmiddag & sedan tvingas ut i vandringskängor & dubbla ryggsäckar för march mellan 9-17. Extra kul om man adderar 60 studenter till ekvationen... Men jaja, lika bra att motionera bort kalkonen på en gång!

Thanksgiving idag & Mammut & jag firar morgonen med att mysa i soffan tillsammans. Han kelar, jag dricker yogi te & jag smygnjuter av att ha egentid med honom. Paul är ju Mammuts stora kärlek i livet, men eftersom han sover & följaktligen är tråkig så är jag nummer ett på rankningen just nu. Det kan ju också vara ett trick för att försöka släta över lördagens lilla incident... Ni vet den där påsen med prover från Venezuela? Den där påsen med massa prover i som sträcker sig tillbaka de senaste 20000 åren... Någon kände kanske för att attackera just den påsen under ett obevakat ögonblick. Helt bananas gick han medan Paul & jag var nere i källaren & fipplade med tvätten & bortstuvning av weekendväskor. Hade jag skrikit lite högre när jag såg vad han gjort hade Kenneth hört det borta i Victoria & förstått vad som hänt med materialet. Tack & lov höll någon en vakande hand över Mammut, så trots att han slitit hål på den stora påsen, dragit ut proverna & släpat runt på dem så lyckade han inte få hål på plasten. Bitmärkerna tyder dock på att han la ned själ & hjärta i projektet, & jag var väldigt frestad att:

Trots att alternativ nummer tre kändes som ett utomordentligt uppslag (han hade matchat min nya vinteroutfit helt perfekt) avstod jag. För när jag väl hittade syndaren så såg han så här oskyldig ut. I mean, det är inte rättvist. Hur kan man göra något helt fruktansvärt & sedan komma undan med det för att man är liten & luddig? Det ligger nog lite i det där med att katter tagit över världen om de bara haft tummar...

På vägen tillbaka (dagen startade klockan 5 eftersom jag i ett vagt ögonblick lovade Kenneth skjuts till flygplatsen) hade vi perfekt höstväder. I Canada innebär det otroliga färgkombinationer - knallblå himmel, träd i rött, gult, orange & gräs som fortfarande är vibrerande grönt. Så vackert! Toppade naturupplevelsen med lite pumpaplock på en farm.

Köpte på oss fyra pyttesmå som jag placerat lite varstanns i huset samt denna lite större. Den här kommer idag att förvandlas till höstens första gryta. Eller rättare sagt, jag ska laga höstens första gryta & sedan baka den i pumpan. Nästa helg blir det en ny tur ut för att köpa pumpor - men då den betydligt större varianten som vi kan karva ur & ha på yttertrappan. Efter pumpa plock stoppen körde vi till fantastiskt fina Kingston där vi gick på farmers market. Köpte purfärskt pumpernickelbröd & hemlagad... jaaa, vad kan man kalla det... typ hummus fast gjort på linser. Efter inköpen stannade vi på Starbucks & fixade en chai & en pumpkin latte. Perfekt kombo med våra otroligt enkla men supergoda mackor som vi åt i solen på uteserveringen. Ibland är lycka inte mer än komplicerad än lite sol, något enkelt att äta & någon att dela detta med.

Vi rullade ju tillslut in i Montreal & jag lyckades ta mig till UQAM. Rent forskningsmässigt blev det sedan en väldigt lyckad resa. Kenneth & jag småsålde in ett projekt & fick en massa nya prover för besväret, jag fick en påse med sediment från Venezuela (mer om den senare...) & ett halvt om halvt erbjudande om mer prover från the leading lady, Anne de Vernal. Rent privat så blev resan enormt lyckad på hotelfronten. Men checka!

Vy från badrummet (som hade bubbelpol!). Någon gång ska jag SÅ ha ett sovrum som är så stort att jag kan ha en liten hörna med fotöljer där jag kan sitta & sippa te, läsa tidningen & klappa mina corgi hundar.

Älskade tapeten. Tror dock att det krävs lite för mycket övertalning från min sida för att få Paul att gå med på en fondväg - så jag orkar inte. Spar det tills den dag vi flyttar till ett annat ställe. Då tänker jag bara köpa tapetrullarna & tvinga in dem i interiören. Har Paul några invändningar så tänker jag referera tillbaka till vårt Montreal intåg 2010. Jag är kvinna, vi får vara långsura över liknande saker & använda dem som argument för att kuva partners i inredningsfrågor/semesterplanering. Denna incidenten känner jag att jag lätt kan mjölka fram till... mjaaa, 2038 eller så.

Alltså, ni kommer inte att tro på detta men det är helt sant - bilen dog precis innan vi kom till Montreal. Slut på benin. Jag satt bara & gapade som en annan fågelholk. Inte helt oki över huvud taget. Så efter att vi fått hjälp att toppa upp tillräckligt för att ta oss till nästa bensinstation var jag VÄLDIGT tyst. Krävdes lite salad med ankbröst & ett glas rött innan jag tinade upp lite & började känna att jag inte ville lappa till Paul hårt på skallen. Sedan hjälper det ju till att komma över allmän tjurighet när ens hotel är helt jäkla fantastiskt fint. Här ska jag bo varje gäng jag åker till Montreal!

Nu åker vi iväg hit ett par dagar. Montreal. Paul siktar på att äta lax bagels & jag på att prata lite dinoflagellater på UQAM. Kenneth är nämligen i stan, så då åker vi dit för att uppdatera oss lite. Eller, vi & vi. Paul kör. Bra med skjuts! Fast nu låter jag som en häxa som bossar runt med stackarn, men jag har faktiskt sett till så att vi bor på ett fint litet hotel som kompensation. Jag kan ju göra sånt nu eftersom UofT kände för att betala mig igår. Fick resterande lön samt en extra check för att de tagit för mycket i avgifter. So, jag kan till & med slå på stort & bjuda min duktiga chafför på middag & lite franskt vin. Sweet.

Idag ska jag jobba massor i labbet, klara av femtielva saker på banken, lämna in skatteunderlag & försöka klämma in ett träningspass. Men allra viktigast, Radical Reels står på schemat:

http://www.dubsbrothersfilms.com/2010/01/banff-radical-reels-2010-intro/

Planen är att vår klättrarklubb ska ha ett första litet inofficielt möte (vi har inte blivit godkända ännu) & vad passar bättre än galna äventyrsfilmer? So, klockan sex möts vi upp för middag & öl. Vi betyder i dagsläget enbart Becky & jag, men jag håller tummarna för fler deltagare. Tre hade ju åtminstonde känts som ett litet framsteg... :)

Tidig start på dagen, vi ska släpa ut cirka 60 andraårs-studenter i fält. Sitter i ullunderställ & känner mig:

1) Väldigt oglamorös
2) Lite allmänt stressad

Livet snurrar FORT just nu, men det är bara att räta på ryggen & vara glad. Att gnälla över att man har för mycket på agendan gör inget bättre. So, nu ska jag packa förstahjälpenväskan & dra på mig kängorna. Dax att vara skogsmullehurtig! Nåja, så hurtig en mulle nu kan vara när hon tvingas åka tunnelbana för att ta sig ut i naturen... :)

Paul & jag är komplett hopplösa. För andra gången sedan vi fick SAABen tog bensinen slut. Detta resulterade i att jag fick knuffa eländet en knapp kilometer för att vi skulle kunna ta oss hem. Det, i samband med vissa andra oförutsedda händelser under dagen, har gjort att vårt schema falerat totalt. Nu måste vi dessutom gå & skaffa bensin i en liten dunke så att vi hinner till Pauls pappas födelsedagsmiddag... So, jag är jätteledsen Jo - men vi får ta vår lilla pratstund en annan dag. För den här söndagen blev inte alls som det var tänkt. Suck, jag tror att vi två måste gå någon slags kurs för att bli mer strukturerade. Fast mitt i eländet kan jag inte låta bli att tycka att det är liiite roligt, det känns liksom så typisk oss.

Jaha - ibland kan jag ju konstatera att jag HATAR UofT. Av någon anledning kände de inte för att betala ut någon lön för den tid jag undervisat i september. Nope. Istället fick jag bara en liten del av anslaget. $500... Hur i helvete ska man gå runt på $500 på en månad? Få se, när hyran är betald hur mycket har jag kvar då? Inte en cent, ja så var det ja. Igår, när jag var övertrött & kom på det här vid åtta-tiden på kvällen, resulterade det i enorma mängder tårar. Idag är jag arg istället. So, nu ska jag in till avdelningen & strida för min sak. Jag har jobbar så hårt hela september att om någon så mycket som andas om att detta skulle vara rätt på något sätt så blir det inte roligt för någon. However. Just nu ska jag intala mig själv att det bara är något som gått fel i lönerullarna. Inte smart att påbörja en mental konfliktsituation innan jag ens lämnat hemmet. So, jag tänker istället på när jag var ute & undervisade i onsdags. Då var jag fortfarande lyckligt omedveten om UofT´s senaste lilla drag & njöt istället av solen & hösten.


En monarkfjäril - de samlas nu på hösten i massor. Målet är att bli ett stort moln av små fladdrande kroppar som kan resa ned till värmen i Mexico.

Uppdatering: Tydligen hade Jörg glömt (?!) att lämna in det kontrakt som visar att jag undervisar denna terminen. Så nu har UofT´s kvarnar långsamt börjat mala för att rätta till detta lilla problem. Har jag tur kan de kanske fixa allt till på tisdag. Jag känner ju att de alla kan gå & dö en smula.