Läkarbesök...

Jag är expert på att skjuta på läkarbesök, men födelsemärket gav mig ingen ro så idag drog vi iväg till en drop-in klinik efter att vi lämnat Tor på förskolan... & det var ju inte det muntraste besöket ever. Läkaren tyckte nämligen att jag behövde se en dermatolog inte bara för det födelsemärke jag var orolig för utan även för att par som jag har på ryggen. Sen spände hon ögonen i mig & bara, "Du, jag ser på min dator att du inte har gjort cellprov sen 2014!". Ett klart "mask faces metkrok" moment för mig. Jag har ju vetat att jag varit liiite sent ute (det ska göras vart tredje år här), men jag orkade liksom inte med det förra året & har tänkt lite vagt att jag ska göra det någon gång det här året istället... men inte samtidigt som jag dealar med en möjlig hudcancerkris! Jag bara "Jaaa... jooo, men jag tänkte göra det snart..." Hon, "Bra. Du måste ta hand om dig själv för ditt barns skull om inte annat. Ska vi boka in dig nu då?Var ju liksom inte mycket annat än att samtycka & när hon ändå höll på så bokade hon in mig för blodprov också, så nu ska jag fasta från fredag till lördag. Travade ut på kanske världens mest risiga humör, men nu så här ett par timmar senare så känns det ändå lite bättre. Klart att det bästa hade varit om hon hade sagt att det inte var något att oroa sig för, men nu är i alla fall bollen i rullning & det är bättre än att bara sitta & ha ångest här hemma utan att göra något åt det. 

Ångest...

Åh vad jag inte vill skriva det här, men samtidigt har jag sån ångest nu att jag bara måste få skriva av mig. Tor & jag tog precis en dusch & när jag torkat honom klart började jag sätta på mig kläderna & hittar då ett födelsemärke som inte ser bra ut. Jag har en hel massa födelsemärken, så jag brukar hålla koll på dem & jag har aldrig tidigare haft ett som ser ut så här. Det är rätt stort, 5-6mm långt, det är osymetriskt i formen & så är det ljusbrunt fast med en svart prick mitt i - alltså inte jämnt i färgen. Det är liksom 3 rätt av 4 på skincancer, att jämnföra med alla mina andra födelsemärken som ligger på 0 eller 1... En del av mig vill inte alls ta in det här utan bara vifta undan det som helt ofarligt & att jag bara stressar & är dramatisk. Fast den övervägande känslan just nu är att det känns som om jag förlorat all luft i lungorna, så jag inser att jag måste kolla upp det här fortare än kvickt åtminstone för sinnesfridens skull... 

Panik mitt i natten!

Tentade av min språkhistoriekurs igår & det är ju inga små tentor det handlar om, fem timmar på ett bräde. Även om det är så mycket lugnare med en tenta man gör hemma än en salstenta så kan jag ändå sakna lite att gå in, lägga 2-3 timmar & sen är man klar. Fem timmar är liksom lite knepigt att få in när man har en liten 3-åring som är överallt med massa energi dagtid & som dessutom är en liten nattuggla... Känns inte heller schyst att kasta ut man & barn ur huset SÅ länge, så som vanligt blev det så att jag fick starta tentan rätt sent - vid 19-tid loggade jag på & började jobba & strax efter midnatt tryckte jag på "submit". Jag vet inte hur det är med er, men när jag jobbat intensivt med något (speciellt under tidspress) kan jag liksom inte varva ner på direkten - det är helt enkelt lite för mycket adrenalin som snurrar runt. Precis så var det igårnatt, typ lite hjärtklappning, så jag bestämde mig för att logga in på min nya kurs (som har inskrivning mellan den 11-19 januari) för att checka kurslitteraturen... & det första jag ser är ett stort fett DEADLINE-meddelande - stor inlämningsuppgift som ska in om... lite drygt 5 timmar. Alltså, den lilla tentaeftersvettningshjärtklappningen jag redan hade gick upp i någon form av maratonspead. Herregud så hemskt! Finns nog inget som jag ogillar så mycket som att missa deadlines & när det gäller akademiska deadlines försakar jag i princip allt för att hålla dem, så det här var bara panik på högsta nivå. Jag måste erkänna att min första reaktion var att rycka tag i block, rota reda på den kursbok jag redan har &  ladda upp dokumentet med texten som skulle analyseras. Stannade inte ens upp & reflekterade i det orimliga i att ha en deadline satt innan kursregistreringen ens är avklarad... Min tanke var bara "Ida, nu har du 5 timmar, det blir jävligt tight men du kan fixa det!". Men sen tänkte jag till lite & insåg att det inte går att pressa sig hur mycket som helst. Jag kan inte tentaplugga en hel dag, skriva en 5-timmars tenta, högprestera i ytterligare 5 timmar fram till klockan 6 på morgonen & sen fungera en hel dag ihop med Tor utan sömn på det. Så jag skrev till den ansvarige läraren, frågade om deadline verkligen var korrekt samt bad om ursäkt för att jag inte skulle kunna skicka in något material inom den angivna tidsramen om så var fallet. & det här låter kanske helt självklart för er, men för mig var det ett sånt stort steg att INTE sitta uppe hela natten för att få ihop något i sista sekund. Fick precis tillbaka ett mail & hon hade helt enkelt lagt in fel datum, 15 januari skulle egentligen vara februari. Så det känns jätteskönt, fast kanske ännu skönare är känslan över att jag faktiskt tog hand om mig själv lite - även fastän det rörde något akademiskt. 

Mina mål för 2018...

Jag fick sätta mig ner & tänka lite på det här med nyårsmål det här året. Förra året satte jag ju en hel massa mål & sen blev det mest jobbigt & ångest av alltihop. Nu var det ju i & för sig eftersom året i sig var ett sånt train wreck, men när jag såg över hur saker & ting gått så kände jag bara att "neeej, i år måste jag sätta mål som handlar lite mindre om att prestera & lite mer om att må bra". Så, här kommer min lista med mål för 2018:
 
1. Mindre mobiltid: Alltså förra året var katastrof. Jag mobilknarkade på en sjuklig nivå. Mobilen satt fast i handen hela tiden & så fort det kändes minsta jobbigt så panikade jag in på pinterest för att ge hjärnan annat att tänka på. Jag känner att jag måste vända på det här av en rad olika anledningar, 1) Tor måste ju ha en mamma som är någorlunda närvarande 2) jag känner att jag har fått kortare attention span på grund av mobilen, det är liksom jobbigt att sitta igenom en 30 minuters föreläsning om samma ämne... 3) jag har även svårare att flytta fokus, eller snarare - min reaktionsförmåga är usel. Paul kan säga något & det är som hjärnan simmar i sirap innan jag lyckas fokusera på vad det är han vill kommunisera. Så, i nuläget är min plan att köpa fysiska kokböcker istället för att alltid använda mobilen & hitta andra sätt att fördriva tiden så att jag inte dras ner i mobilträsket igen.
2. Inte renovera: Mitt mobilberoende är väldigt starkt sammankopplat med att jag pinterestat så otroligt mycket för att hitta inredningsinspiration. Så nu är tanken att först ta en totalt renoveringspaus & sen får vi se om någon månad. Börjar det klia lite i fingrarna kan det hända att jag gör något litet, men då utan att göra "research" innan. 
3. Börja virka igen: Jag vet ju hur jag är, kan liksom inte sitta på golvet & leka med playdoh hela dagarna så jag måste ha något som fyller mobilhålet. Insåg häromdagen att jag inte virkade en enda pryl under hela 2017 (katastrof!) så nu har jag gett mig själv dispans på att köpa nytt garn & har påbörjat ett stort projekt som än så länge är hemligt. Så roligt & jag inser hur mycket jag faktiskt saknat det!
4. Läsa mer: Mina engelskakurser har varit så bra för att få mig att börja läsa mer böcker igen. Brukade plöja böcker men så blev det i princip mitt jobb att läsa så jag tappade gnistan för att läsa som avkoppling. Men som sagt, nu har jag så smått börjat komma in i det igen & det är ju bara helt fantastiskt. Känner mig lite tveksam till att sätta upp ett mål för hur många böcker jag "ska" läsa under året... vill inte pressa mig, men samtidigt är det ju bra att ha något att satsa på... Ska vi säga 2 böcker i månaden, så 24 på ett år. Det känns både mycket & lite på en & samma gång. 
5. Lära mig att baka surdegsbröd: En av de bästa sakerna vi köpte förra året var en surdegsbrödprenumeration, sån lyx med nybakt bröd varje måndag! Men så flyttade killen som drev det ifrån Guelph & jag har saknat det SÅ mycket ända sen dess. Så även med det låter som ett himla random mål så känns det som något som jag verkligen hade velat lära mig & som hade varit till nytta & nöje för hela familjen. Har börjat läsa den här boken & det känns för första gången överkomligt att få ihop en surdegslimpa... 
6. Mer vegetariskt: & på tal om mat. Räknade ihop dagarna & förra året åt vi 84 vegetariska middagar, inte inkluderat januari & februari då jag inte höll koll. Känner att jag mår bättre när jag inte äter så mycket kött så jag vill bli ännu bättre på vegetariskt det här året & här tänker jag sätta ett mål. Satsar på 150 vegetariska middagar, det är ~40% av årets dagar så jag känner att Paul inte kommer att bli för deppig över den procentsatsen samtidigt som det är en klar förändring mot hur vi ätit tidigare. 
7. Bli av med min muffin-top: Så himla trist att sätta viktnedgång som mål & jag hade väl kanske haft lite lättare att acceptera ett par extrakilon om jag i alla fall haft roligt när jag la på mig dem. Men nu är det här inte några trivselkilon utan det är 100% deppkilon: jag har varit för nere för att orka gå ut & gå, bara kurat ner mig i soffan istället & jag har mått för dåligt för att orka laga mat så vi har beställt pizza istället & så har jag druckit för mycket vin. Sad but true. Så nu måste jag jobba på mindre vin, mindre pizza & mer promenader. 
8. Jobba på körkortet: Ytterligare ett mål som jag inte känner mig ettt dugg pepp på men som känns som ett måste. I nuläget kör nämligen Pauls föräldrar Tor & mig till förskolan två gånger i veckan & det här är dessvärre bara ångest för mig. Missförstå mig rätt, det är JÄTTEGULLIGT av dem att köra oss men Pauls pappa kör ofta vilse & Pauls mamma är rätt aggressiv i trafiken samtidigt som hon är lättstressad. Så förrutom att det inte känns schyst att ta upp deras mornar så är jag dessutom alltid stressad över att åka med dem. Så dessvärre ett litet pest eller koleramoment men jag tänker att det nog kommer att kännas jättebra när jag väl tar körkortet så jag får försöka hålla fokus på det & inte bara värja mig från tanken som jag vanligtvis gör. 
9. Bli bättre på att prioritera vänner: Usch, jag var sämst på det här förra året. Jag satt hemma i min lilla borg & såg i princip inte folk. Har så fina vänner, men när jag mår dåligt isolerar jag mig omgående. Så i år vill jag bli bättre på att komma ut - säga JA istället för nej eller kanske - samt att höra av mig till vänner som bor längre bort.
10. Purge: Jag vill känna... men inre frid när jag öppnar lådor & garderober här hemma, inte "Ah! Nej, ångest, jag måste gräva mig längst bort i det där hörnet för att hitta X! Heeelvete, nej jag orkar inte". Jag har redan börjat & det jag har gjort känns bra, men nu måste jag få upp momentum igen efter julen & tentaperioden. Ska fota källaren någon dag så att ni ser vad jag har att tackla! Sen SKA jag bara avveckla vårt förrådsutrymme det här året. Det är galenskap att vi fortfarande betalar mer än 800kr/månad för att förvara gamla billy-bokhyllor & skit som vi packade in där för 3.5 år sen vid flytten. MÅSTE BORT. 
11. Do good/make others happy: Jag vill bli bättre på att göra små fina saker för folk - behöver inte vara något stort, men donera lite mer pengar till välgörenhet, stötta små projekt som känns bra, hjälpa en granne, säga "Javisst!" istället för "Kanske sen" om Tor frågar om vi kan baka, ge en komplemang... 
 
& slutligen ett par små bonusmål:
- Prioritera tiden för att spela pianot - den här åker så lätt när jag är stressad. Men tänker att jag ska försöka bli bättre på att välja det framför att dammsuga. 
- Göra klart vår formal garden. Vill att den äntligen ska bli så där fin som jag vet att den har potentiallen att bli. En liten fristad i trädgården helt enkelt!
- Prioritera små familjeutflykter. Det här är inte året då jag vill flyga någonstans, känner att det bara kommer att skapa ångest. Men jag vill ändå att vi ska åka iväg på små roliga saker så att Tor får se saker & ting utanför Guelph & hemmets fyra väggar.  
- Bli bättre på att spara. Förra året var ett dyrt år med flygresan hem, pianot & massa renoveringskostnader. I år vill jag försöka undvika alla sånna "big ticket purchases". 

På andra sidan...

Pust, jag tog mig igenom helgen. Var så orolig för min lingvistiktenta att jag i princip stängde in mig på kammaren (med Patty - som glädjande nog piggnade till & fick flytta ut igen idag!) & satt där HELA helgen medan Paul fick sköta allt annat. Vår lärare hade nämligen laddat upp en gammal tenta & när jag läste igenom det kändes det i ärlighetens namn inte ett dugg bra. Väldigt komplexa frågor i sig, men det värsta av allt var att man var tvungen att detaljläsa en text något helt extremt. Tänk er att ni sitter med en hel A4sida full med text & så ska du hitta ett enda ord som fungerar som både substantiv, verb, adverb & adjektiv... Argh! Inte min starka sida! Men eftersom sista dagen att göra tentan var igår var det bara att ta mod till sig & öppna upp modulen & alltså den lättnaden när jag läste igenom tentan, så mycket lättare än vad jag trott! Nu tog det i & för sig ändå 4h 51 minuter att ta mig igenom alltihopa (vi hade 5 timmar till vårt förfogande), men det kändes ändå bra när jag klickade på spara. Godkänd ligger på 70% & VG på 90%, så det känns lite väl att hoppas på VG men det hade faktiskt känts väldigt jobbigt om jag inte fått ihop 70% eftersom jag kände att jag presterade bra på varenda fråga... Nåja, vi får vänta & se. Nästa tenta, den sista för kursen, är på fredag i språkhistoria & där känns det mycket bättre än vad det gjorde igår så jag ser fram emot att få tenta av & jobba vidare på nästa kurs. Men lite snabbt tillbaka till lingvistiken, ni måste ALLA ta & titta på det här klippet (MED LJUD!). Det här är så fascinernade från ett språkligt perspektiv! Pingvin nummer ett trillar & alla andra pingviner låter "Neeih", vilket jag antropoligiserar som "Men oj Steve, det där såg lite illa ut, hur gick det?". Bara det att djur inte kommunicerar på samma sätt som vi människor, deras kommunikation är baserat på instinkt & saknar möjlighet att skapa nya meningar. Men eftersom alla pingviner gör samma ljud så måste det innebära att pingviner, av någon anledning, har ett ljud som är associerat till att en flock medlem trillar. Eller mer specifikt, eftersom fåglar faktiskt LÄR sig ljud från sina föräldrar (jämfört med en katt, som jamar obehindrat även om den växt upp utan en mamma eller pappa, så kan inte fåglar göra "riktiga" ljud om de inte lärt sig dem som ungar från en vuxen fågel) så måste pingvinföräldrar ha ett ljud för typ "Är du OK" om deras lilla unge druttar ikull. & ja, jag vet att jag är världens nörd men jag dööör lite när jag tänker på det... Att det sitter 12 miljoner pingviner på sydpolen & bara "AKTA ISFLÄCKEN!!! Ouch... hur gick det älskling?"

Det blir vad man gör det till!

Nyårsafton 2017... herregud vilket fiasko. Jag febertoppade, skippade bubblet & gick & la mig vid nio-snåret efter att ha festat lös på neocitrin (varm förkylningsmedicin med citronsmak, tjoha...). För att göra det hela ännu mer ofestligt så kraschade inte bara jag utan även vår diskmaskin. Vilket kanske låter helt banalt, men jag har på riktigt sett den där sabla maskinen som en av de få ljuspunkterna under hela skitåret 2017 - så att den gick & DOG tre timmar innan midnatt kändes bara som ett enda stort sista långfinger. Hade fått ett psykbryt om jag bara orkat... 
 
Men så vaknade jag igår & kände mig om inte frisk men i alla fall bättre för första gången på en vecka & så bestämde jag mig för att NU VAR BARA FÖRSTA DAGEN PÅ 2018 TVUNGEN ATT VARA BRA. Kändes så viktigt för det mentala att se till att starta det här året, som jag sett fram emot så mycket, på ett positivt sätt. Så jag hade picnic med Tor i vardagsrummet & så körde vi kitty quality time deluxe!
Följde upp med lax till middag, silverbesticken & så korkade vi  upp den där nyårsflaskan bara för att & så avslutade vi med att titta på Sound of Music. Vilket är ungefär så mycket feel good som det kan bli för mig. 
 
&... Paul kom dessutom fram till att diskmaskinen inte kånkat ihop & dött totalt utan att problemet "bara" består i att vattnet fryst så att den inte kan skölja disken (tveksam glad fanfar...). Nu är det ju inte världens bästa problem att ha i sig (alla vattenledningar till maskinen går inne i huset så det säger lite om huuur jäkla kallt det är just nu), men det betyder i alla fall att det inte är någon del av maskinen som gått sönder & när temperaturen steg upp till -10 igår blev det nog varmt för att köra en disk. Good enough for me!

Purging...

Som jag skrivit om tidigare så var 2017 året då jag i princip blev helt livrädd för att bli en gammal människa som sitter på ett berg av pinaler. Vill verkligen inte drunkna i gamla prylar, varken mina eller Pauls. Nej, jag vill ha ordning & reda & göra mig av med allt sånt som vi har kvar "bara för att". De senaste månaderna har jag därför ryckt tag i diverse garderober & skåp & fått det hela att bli lite bättre, men det dräller fortfarande av prylar som vi aldrig använder & jag började i ärlighetens namn att misströsta. Det är så himla svårt att röja & få det fint när man: 1) har en 3-åring, 2) har en 47-åring. Stundtals så har det verkligen känts som om det har varit Tor & Paul mot mig & det här har lett till en himla massa frustration från min sida. Men så råkade jag ramla över en bok skriven specifikt om hur man ska städa mer effektivt & även om det kanske inte låter som världens mest spännade läsning så känner jag att den definitivt har ändrat om på spelplanen. För det första, istället för att snurra runt & städa lite här & lite där jag bestämt mig för att följa den rekommenderade ordning för hur man ska börja sin rensning - följaktligen rensar jag i nuläget bland mina/våra kläder. Det är faktiskt mycket lättare att ägna sig åt en kategori åt taget istället för att småplocka en hel dag & ändå inte känna det som om man fått något gjort. Nu hivar jag istället ut alla grejer på en gång i tre högar - behålla, donera, slänga - så går jag igenom allt på en gång & då märks det verkligen skillnad. Jag kan liksom få igen lådorna i byrån igen! Dessutom så är plaggen som ligger i lådorna sånt som jag faktiskt tycker någorlunda om, vilket gör hela processen med att klä på sig mycket lättare - jag behöver liksom inte längre gräva runt bland en massa saker som jag inte gillar/inte passar i/har en fläck. Bara mängden underkläder som jag haft kvar sen "innan Tor" (som verkligen inte passar längre), så otroligt mycket onödig plats det tagit! Eller den där regnjackan som haft en dragkedja som krånglat sen dag ett, så dumt att behålla när jag ändå har en annan regnjacka som fungerar hur bra som helst! Sen försöker jag även jobba enligt principen att bara behålla sånt som "sparks joy", men där är jag ju inte riktigt än för i nuläget innehåller min garderob kanske ett plagg som uppfyller det kriteriet så det hade ju blivit lite magert på klädfronten om jag gjort mig av med allt annat... & slutligen försöker jag också se till att allt i vårt hem har en angiven plats. Med andra ord, jag vill sluta med min ovana att bara köra in saker helt random i olika skåp för att få dem ur vägen. Det här är verkligen inget litet projekt, men jag tänker att jag ger mig själv 6 månader & så får vi se hur det ser ut till juni. Förhoppningsvis mycket bättre överlag & så håller jag tummar & tår för att även Paul ska drabbas av lite inspiration...  

Andra Advent...

Happ, två advent in det här året & det är ju bara att inse att jag måste "jul-ladda" lite annorlunda än vad jag annars brukar göra. Jag blir helt enkelt alldeles för deppig när jag försöker pynta med vårt vanliga julpynt. ALLT är typ sånt som jag fått av farmor eller, ännu värre, sånt som hon gjort själv för 40 år sen, sedan använt under alla mina barndomsjular & sen skickat hit för att jag ska få med en bit av "hemmajulen" fastän jag är så långt borta. GRÅT! Naturligtvis jättefint, & något som jag älskar alla andra år, men just det här året blir det verkligen alldeles för känslosamt. Är ju så där kul för samtliga i familjen om jag spenderar alla helger fram till jul snyftandes ner i olika lådor med julpynt. Så därför inledde jag operation "pynta trädgården" igår. Det här fungerar så mycket bättre - jag får julfeeling men behöver inte dras med ALLT känslobagage. 
Tor bara "MAMMA, there is something big and green on our door, what is it?!". Så jag förklarade att det var en krans & att vi dekorerar vårt hus så att tomten ska kunna hitta hit. Även om det nu i ärlighetens namn varit lättare för tomten att hitta vårt hus om vi någon gång kunnat få ändan ur & fått ordning på vårt husnummer istället... Anyway, juldekoration var det. Fixade iordning korgarna & kransen först & sen knöt jag två stora röda rosetter som jag dekorerade vår trädgårdsgrind med:
Är helt klart mer ett fan av svenska juldekorationer, men de nordamerikanska jätterosetterna gillar jag skarpt, det måste jag erkänna... & medan jag pysslade på med det här började Paul jobba på att pimpa hönshusen, för klart att tjejerna måste få lite julfeeling de med - men det återkommer jag med i ett annat inlägg när ljuset är lite mer fotovänligt. Alltså, ingen julgran på farmorbroderad julgransmatta, men inga mer tårar & jag känner ändå att det börjar kännas lite julstämning i huset!

Her fire went out...

Gårdagen var verkligen jättetung. Först all stress med att Queen Mary mådde dåligt & så försöka leka veterinär på det. Sen att se henne dö mitt framför ögonen på oss... Var med när vi avlivade min barndomskatt, men det här var något helt annorlunda. Även fast vår katt var i väldigt dåligt skick upplevde jag det ändå som om han somnade in & det var verkligen inte fallet igår... Fy så hemskt. Någonstans fanns väl ett litet hopp om att hon skulle kunna få en akut kalciuminjektion & på något vänster klara sig, men jag förstod redan när de sprang iväg med henne att det nog var helkört. Så beskedet från veterinären & det här jobbiga med att gråta över en höna... Mår ens katt dåligt har folk överlag mycket lättare att förstå har jag märkt, höns räknas inte på samma sätt, så även fastän veterinären var jättegullig kändes det dumt att stå där & gråta... Vilket i sig blev ytterligare ett jättejobbigt moment. 
 
& så Tor. När vi stod i lobbyn med vår tomma låda blev han helt orolig & började fråga vart Queen Mary var, "Mamma, no forget Queen Mary! Where is she? She come home to our house?!"... Kände mig så himla ställd över att behöva ta den konversationen precis just där & då - fortfarande gråtandes - men det gick ju inte att komma undan. Ville inte säga att hon somnat, det kändes som ett säkert sätt att få honom att bli rädd för att gå & lägga sig så jag drog på själva förklaringen & berättade istället att hon var så sjuk att hon inte kunde komma med oss hem. Vilket resulterade i att Tor förklarade att "But mamma, doctor makes her better. I go talk to doctor now!" Förklarade att det tyvärr inte gick & Tor la sig platt på golvet & grät, men sen hände det... Han slutar gråta, kommer upp nära, nära, & säger "Mamma, her fire went out?". Har ingen aning om vart det kom ifrån, men det kändes som en så perfekt summering. Gav honom en stor kram & sa "Yes honey, her fire went out, but it was such a pretty fire we'll always remember it & we can talk about her anytime you want". Min lilla fina unge... Fortfarande så liten men så klok ändå!
 

Första advent depp...

Det är ju bara att konstatera att det kommer att bli en känslosam jul i år. Drog upp de första julkartongerna från källaren igår för att börja pynta lite inför första advent (sparar dock merparten till efter Tors födelsedag) & det blev jättekänslosamt. Så mycket av mitt pynt som jag antingen fått av farmor eller som hon gjort. Dessutom hittade jag de kort som hon skickade förra året - ett för Tors födelsedag, ett för hans namnsdag, ett för julafton & ett för nyår - & då gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Hjälp vad jag saknar henne & usch vad tomt det känns utan henne! Försökte mig på att sätta upp hennes julgardiner som mamma skickat, men det gick bara inte. Fick typ gråthicka & var tvungen att stänga in mig på toaletten för att Tor inte skulle se. Idag då, försökte mig på att ta årets julkort & bara det kändes supertungt - att inte kunna skicka ett kort till farmor... hon som hade blivit gladast i hela världen för det...
Nej fy tusan... vill i nuläget bara ge upp alltihopa & krypa under täcket fram tills januari, men samtidigt vet jag ju att det bara gjort saken värre. För att inte tala om hur besviken min lilla nisse hade blivit - so the show must go on, även om det stundtals är med ett hjärta som värker...

Me too...

Det är väl få som missat "Me too" & ännu färre kvinnor som inte kan ställa sig bakom det påståendet. När det drog igång i måndags fick jag genast en sån klump i magen, dels för den lavin av historier & delningar jag såg på min facebook sida men också så väldigt mycket för det som hände för lite mer än tre år sen... Jag, som har gått igenom livet & haft sån himla tur med killkompisar & pojkvänner, gick på en sån sjuk nit en dag i mars 2014 när jag var 7 veckor gravid med Tor. Jag skrev om det då & det kryper fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på den där undersökningen. Så förnedrande, så över alla gränser... Har aldrig känt mig så liten & så utnyttjad i hela mitt liv. Gick hem & grät men tänkte att det väl bara var att svälja, att det var del av min immigrationsansökan hur otrevligt, gränslöst & vidrigt det än var. Men så förra våren så fick jag reda på att min undersökning inte alls följer det protokol som finns för immigrationsläkare & sen dess har jag gått runt & känt att jag BORDE göra något, bara att jag inte vetat vad. Har tagit upp det med olika personer jag träffat - en annan immigrationsläkare, handläggaren som godkände min permanenta status, handläggaren på motsvarande skatteverket - & överallt har jag fått sympati men ingen hjälp. Standardkommentaren har varit "Men fy så hemskt, jag har inte ord... Om du har ork tycker jag att du ska följa upp det här!"... & så var bollen tillbaka hos mig, offret, & nej - jag orkade faktisk inte. Även fastän jag viste att jag borde, för att han förmodligen fortsatt att tafsa på kvinna efter kvinna... Men så i måndags kände jag bara någon form av helig vrede välla upp inom mig & så googlade jag honom för första gången sen våren 2016 & vad hittar jag? Svinet åkte dit förra sommaren! Någon annan orkade. Någon annan gjorde det jag önskar att jag hade haft modet & energin att göra & det känns... oerhört kluvet. En del av mig är SÅ glad för att han åkte dit & inte längre jobbar som immigrationsläkare, men jag skäms också för att jag inte drev det vidare själv... MEN, om jag ska sluta skuldbelägga mig själv & istället fokusera på det som är bra så ringde jag faktiskt oteln för sexuella brott i tisdags & berättade vad han gjort. Fick berätta min historia för en jättetrevlig polis som lovade att kriminalaren som höll i den förra utredningen skulle ringa upp. Bara skakade i hela kroppen när jag la på luren.
 
Nu vet jag i nuläget inte om något kommer att hända efter det här, men det kändes ändå så bra att jag äntligen tog min historia till någon med verklig auktoritet & förhoppningvis är det här det första steget för att sätta stopp för den här mannen - för det här rovdjuret. 

Yet another one of those days...

Jag sliter på med min insomnia, fy tusan vad jobbigt det är att vilja sova men så går det inte för att hjärnan går på högvarv. Har lätt att få det så här när jag är stressad men det här året är det extremt. Sov lite över två timmar natten till idag & det är ju inte på långa vägar tillräckligt mycket. Har gått på autopilot mest hela dagen & känner hur hela familjen blir SKITJOBBIG fastän de egentligen bara är glada & pratiga. Var så himla trött på både Tor & Paul att jag fick akut dåligt samvete över alla ilskna tankar jag tänkte & köpte lite karmapoäng genom att baka en sats kanelbullar. Sjukt uppskattat & för en liten stund kände jag mig inte som sämsta mamman...
& sen fick jag reda på att en av våra grannar dött - supertrevlig, i femtioårsåldern, hon bara somnade in under natten - & orken samt tålamodet däckade igen. Känns som om hela det här skitåret är ett sår som liksom aldrig får vara ifred. Så fort det känns lite bättre & energinivån stiger en smula så händer något som gör att jag deppar ihop igen. Jävla apa. Fast goda kanelbullar blev det i alla fall, så nått att vara glad över... :/ 

Skitdag...

Suck vilken skitdag det här blev... Dels föll Tor ju rätt illa (hjälp så han ser ut, hela ögat är igensvullet & blått), sen fick jag reda på att en kär läsares katt fått somna in (hejdå lilla Svante...) & så fick vi ett så himla trist besked från Pauls jobb. Varje år har de nämligen en kick-off i slutet på september/början på oktober & det är då de delar ut alla bonusar för året. De senaste veckorna har vi liksom gått på nålar över hur utdelningen ska bli, men så blev det för första gången noll dollar extra i kassan & jag VET ju att jag inte kan räkna med bonusen i vår budget, men det blev ändå en så himla stor finansiell besvikelse att få vår gultkant helt bortryckt. Det är årets andra jättesmäll rent finansiellt & jag ska vara ärlig - jag blev så besviken att jag grät. Vilket gjorde att Tor blev helt hysterisk & började gråta han med, så det var lite som den där scenen i Sound of Music när alla gråter kring middagsbordet... Eftersom Tor blev så ledsen var det ju bara att rycka upp sig omgående, går ju inte att vara ledsen om det gör ens barn ännu ledsnare, men åh så himla trist det känns just nu. Sämre inledning på helgen får man ju leta efter. Skit-trist inlägg, men kände att jag var tvungen att skriva av mig lite... 

Jobb, jobb & mer jobb...

Argh, jag har lite svårt att få allt att gå ihop just nu så då blir bloggen lidande. Är lite mycket med att ta hand om Tor på heltid, plugga halvtid, extraknäcka 8 timmar per vecka samt renovera ett hus ovanpå det... & med huset menar jag alltså inte vårt hus, utan huset som Pauls föräldrar köpt & som kanske är det extrajobb som har den mesta tidspressen. Lägenheten på bottenvåningen är nämligen så pass klar att vi hade visning för två par tidigare i veckan - men när de ändå var där frågade de båda om de kunde få se ovanvåningen också & utan att egentligen ha planerat för det är den numera uthyrd från & med första november. Vilket ju är jättekul bara det att det är en liten bit kvar tills allt är klart. Hade ju tex varit trevligt med golv & så... Men men, Paul & jag jobbar ju bäst under tidspress så det är bara att bita ihop & tänka att det här är den spark i baken vi BEHÖVER för att få klart allt ihop innan jul. Har nämligen en tendens att få insomnia när det är lite väl mycket att hålla igång samtidigt & jag vägrar ligga vaken & stressa under julen.
 
Happ, men det här kanske inte var så uppåt inlägg så jag avslutar med en fantastisk Tor-sägning istället. Från baksätet igår "Look, look, a balloon castle!"
Hahaha! Ja men det är KLART att det är ett ballongslott, hur har jag kunnat missat det i 34 år? Obegripligt!

Skav...

Det var min namnsdag i torsdags & det blev ytterligare en så tydlig påminnelse om att farmor är borta. Farmor var nämligen helt outstanding på att minnas allehanda bemärkelsedagar & högtider & det fanns liksom inte att hon inte skulle skicka ett litet paket eller höra av sig på annat sätt. Kändes så fint att veta att det alltid fanns någon som tänkte på en & brydde sig om en nog mycket för att minnas minsta lilla sak... & nu finns det där inte kvar alls på samma sätt. Paul försöker förvisso & är väldigt duktig på tex födelsedagar & julafton, men namnsdagar är inget han kommer ihåg. Vilket man ju får ha förståelse för eftersom det inte är något de firar här i Kanada. Men det gör ju ont i alla fall... lite "salt i sår". Sorg alltså... Så dubbelbottnad. Det bubblar liksom hela tiden upp nya saker som gör ont & den här veckan har varit extra intensiv. Namnsdagen, att inte kunna visa kortet från Tors första förskoledag, inte kunna plocka upp luren & berätta för henne hur jobbigt det kändes att lämna honom där, ett recept jag ville testa & så läste jag en bok jag om andra världskrig & kom på att jag ville fråga hur hon upplevde det... Usch, den här veckan skaver det helt enkelt i kroppen. 

A break because...

Nu försvann jag ett tag här igen, en kombination av följande:
 
- Jag blev farmordeppig igen. Det går i skov har jag märkt. Ibland tänker jag inte på att hon inte finns längre på flera dagar & allt känns som vanligt, men så smäller saknaden till av någon anledning & då är det hemskt lätt att jag blir deppig. Den här gången var det att jag rotade igenom ett par stökiga lådor i ett försök att bli lite mer organiserad & så hittade jag en massa brev som hon skickat. En så himla liten sak, men tanken på att aldrig mer få ett brev från farmor gjorde att jag känt mig låg i över en vecka. Tack & lov har vi haft långhelg här, så vi har megafamiljemyst i dagarna tre & det har hjälpt!
 
- Kurs-start på Engelska B1! Åh som jag har LÄNGTAT. Än så länge är tempot inte i full gång, men det är så skönt att få fortsätta plugga. Först ut blir att läsa Robinson Crusoe & Gullivers Resor... böcker jag senast läste när jag var... men kanske 11? Ska bli intressant att se vad vi ska göra med dem så här på universitetsnivå!
 
- & på tal om böcker, förra veckan dog vårt internet & i brist på annat att göra ryckte jag fram min Kobo (e-reader) & började kolla igenom mitt bibliotek med ännu olästa böcker. Det i sin tur resulterade i att jag sträckläst mig igenom hela Ken Folletts century trilogi. Första boken ligger på 1008 sidor, andra på 940 & den tredje på 1103. Jag läser snabbt, men 3000 sidor är ju inget man läser på en dag... så det kan hända att jag varit lite lätt osocial av den anledningen med.
 
- & så har jag jobbat vidare på lägenheterna. Sååå nära att vara klar med den första. Hoppas på att visa bilder under veckan!

Nej det går inte...

Paul fick ett jobberbjudande i veckan som var väldigt frestande. Facebook i Seattle. Jag älskar ju Guelph & vårt lilla liv här, men jäklar vad jag blev sugen på att rycka upp rötterna & dra. Dels för att jag har tillbringat ett par veckor precis utanför Seattle & det är ungefär det finaste stället på jorden. Sen hittade jag dessutom tidernas mest perfekta lilla hus för en helt vettig summa. Hundra år gammalt, öppen spis & massa inbyggda bokhyllor & på en halv acre (över 2000m2). Så mycket plats för höns! Fast allra bäst, det låg 16 minuter bort från där Paul skulle ha jobbat. Med tanke på att hans pendling nu ligger på nästan 2 timmar enkel väg så svindlade det lite att tänka på att ha honom SÅ nära hela dagarna.
 
Som sagt, väldigt frestande, men vi kan bara inte flytta. Så länge Trump är president i USA sätter vi helt enkelt inte foten på den sidan gränsen. Dels för att jag inte vill bo i ett land som leds av en person med så snedvriden människosyn, som bara håller sina egna om ryggen, som spottar på allt & alla & dessutom inte bryr sig ett skit om klimatförändringar. Men sen vågar jag helt enkelt inte packa flyttlasset & satsa på ett land där man inte vet vad som gäller från en dag till en annan... Det känns så himla trist att ens skriva att jag helt enkelt är för rädd för att våga chansa, men så är det. Så vi stannar här, i vår varma, vänliga lilla Kanada-bubbla & håller tummar & tår för att vansinnet på andra sidan gränsen får ett slut förr snarare än senare.  
 
 

Jag gick & la mig...

Fick ett mail idag från en väldigt god vän, den andra personen jag lärde känna här i Kanada för att vara mer exakt. Bröstcancer, cellgifter, operation... Kände hur all energi rann ur kroppen när jag läste hennes mail. Det var nästan som att slå av en strömbrytare, kroppen bara stängde ner & jag fick helt enkelt gå & lägga mig. Grät inte utan kände mig mest tom. Tom & väldigt mörk, för det här har ju blivit året som närmast blivit synonymt med döden för mig, så tankarna gick i heldeppiga, fatalistiska, banor "Jaha, så ska hon också dö. Undrar vem det blir nästa gång"... Det är som om döden har blivit inte bara oundviklig, men oundviklig det här året. Klarar vi oss fram till nyårsskiftet är det ett smärre mirakel...
 
& sen kom Tor & hoppade på min mage & jag fick ta till någon väl dold energireserv & masa mig upp ur sängen. The show must go on and all that. Happ, så nu blir det till att googla på uppslag för vad jag kan påta ner i ett care package. Uppslag mottages tacksamt. 

En bra, en dålig...

Vi börjar med det dåliga... I flera år har jag velat skaffa mig ett piano igen. Spelade nämligen mellan det jag var 8 & 18 år gammal & saknar det väldigt mycket nu när jag blivit lite äldre. Kan verkligen känna mig skitirriterad på mitt 14-åriga jag som inte insåg vilket privilegie det var att ha ett piano samt gratis pianolektioner (kommunal musikskola - not a thing here in Canada). Anyway, i nuläget har vi inte riktigt råd att hiva iväg en massa pengar på ett nytt piano så vi har försökt hitta ett second-hand piano i princip sen dess att vi flyttade hit till Guelph & gång på gång har vi blivit besvikna. Första bra pianot vi hittade förlorade vi budet på, andra pianot bestämde ägarens mamma att en släkting skulle ha det istället & nu idag föll piano nummer tre (som skulle ha varit gratis) igenom eftersom personen som äger det inte fixade att ge bort det pga känslomässiga band - vilket jag ju kan förstå. Herregud, vi har väl alla (mer eller mindre viktiga) prylar som vi inte kan släppa för att vi är för nostalgiska. Men den här gången kändes det lite extra pga av en rad olika anledningar. En av dem är att det är svårt att hitta välskötta second-hand pianon här. I princip alla hus värms med varmluft (& folk har det ofta VÄLDIGT varmt också) vilket inte är ett dugg bra för gamla trä-pianon. Sen har Tor börjat visa intresse så fort han ser ett piano & vill så gärna spela... Känns ärligt talat inte ett dugg kul att kotten har två föräldrar som båda kan spela piano men noll möjlighet att själv få pröva på om det är något han hade tyckt om. Föräldra-fail på den. 
 
Men för att avsluta på en happier note - Tor somnade igårkväll utan att amma & utan att flippa ut totalt! Alltså, det är ju fortfarande rätt långt från amnings-slut, men den glädjen jag kände när han gick med på att vi kunde hitta på en liten saga (om "little piggy Tor & the big monster", alltid ett stort monster) & sen nöjde sig med ett glas vanlig mjölk. Hade lust att korka upp en flaska bubbel där på fläcken! Fast klockan tio på en vardag kändes lite väl häftigt... spontanaren i mig har kanske varit lite mer livlig än vad den är så här 2.5 år in i föräldraskapet. :)

Uppryckning!

Kände bara att jag var tvungen att göra något, typ vad som helst, för att rycka upp mig igen. Så himla världelöst om jag liksom skulle stupa helt på mål-linjen efter en långhelg som i övrigt har varit den allra bästa på hela det här året. Speciellt världelöst eftersom jag känner att det är jätteviktigt för mig att hålla fast vid den glädje jag har känt de senaste dagarna. Lite som att glädje föder mer glädje & kanske som att den här helgen var avstampet för att komma tillbaka på banan igen... Vilket ju gör att det där tråkiga beskedet inte passade in ALLS. Så istället för att deppa ihop totalt, som jag har haft så lätt för att göra sedan i januari då farmor blev sjuk, bestämde jag mig för att jag var tvungen att vända skutan. Helt enkelt se den här lilla svackan som en anledning att aktivt jobba på att må bättre istället för att enbart acceptera fakta & deppa ner mig ytterligare... Eftersom jag skrev ett blogginlägg bara igår om hur avsaknaden av min engelskakurs varit ett stort avbräck i mitt mående, kändes det som ett rätt enkelt sätt att börja tackla problemet. Satte mig därför ner & började leta online-kurser med målet att hitta något relativt kort, roligt & gärna lite annorlunda men ändå med engelska-anknytning. 
 
So, nu har jag anmält mig till en 10-veckor lång kurs i ämnet "Plagues, Witches, and War: The Worlds of Historical Fiction"... & det är ju ett JÄTTEOBSKYRT & totalt onödigt litet ämne i sig, men jag ser fram emot det så mycket! Älskar historiska romaner, men behöver en liten spark i baken för att läsa något nytt, & så känns det bara så kul att få vara del av ett online community igen. Fast bäst, allra allra bäst, är att jag kommer att få vidga mina vyer & utmana mig själv igen. Det låter kanske helt galet att något så enkelt som en kursanmälan helt plötsligt kan göra så att jag känner mig hur pepp som helst, men om det är något jag lärt mig genom åren så är det att jag är lite smått beroende av att ständigt lära mig nya saker. Så när det inte sker, utan dagarna är en enda lång gröt av att gå till parken & putta gunga, då är jag helt enkelt inte speciellt tillfreds med livet. I det här fallet blir det alltså en liten detour in på ämnet historical fiction & det känns helt lagom semester-flummigt. Ha, nu när jag tänker efter skulle jag ju ha försökt hitta en kurs i criminal fiction - hade ju varit perfekt att tillbringa de närmsta 10-veckorna med att läsa deckare... Oh well, memo till mig själv för nästa sommar! 

Tidigare inlägg
RSS 2.0