February & March...

Nyårsmålen då, hur går de? Vi kör recap på februari & mars i samma inlägg. Februari är liks så kort att det knappt räknas, bättre att köra sammandrag!

1. Mindre mobiltid: Har installerat en app som heter Rescue Time som håller koll på mitt mobilanvändande. Varje sekund loggas & så kan jag se över hur mycket tid jag egentligen tillbringar med att skrolla runt på telefonen. Det här har varit superbra för mig, för det gör att jag får så pass dåligt samvete när jag öppnar mobilen att jag verkligen försöker hålla mig. Idag tex har jag bara surfat runt i lite drygt 15 minuter, helt otroligt bra för att vara jag! Sen ser det ju lite sämre ut om jag checkar användandet den senaste veckan, 2h & 30 min per dag, men då är 3h Tor som tittat på Youtube kids medan vi pendlade fram & tillbaka till förrådet så egentligen är det "bara" 2 timmar per dag. Som sagt, mycket att förbättra men ändå inte SUPERDÅLIGT.  

2. Inte renovera: Um... vi har kanske börjat spana på källaren på hyreshuset. Eller snarare på det lilla förråd som hör till, jag hade velat göra om det till ett litet drivhus. We shall see...

3. Börja virka igen: I februari virkade jag ett gäng halsdukar, men sen har jag tagit en liten paus. Ska försöka få till en eller ett par rutor till på det hemliga projektet nu i april, för jag vet att det kommer att bli en virkpaus under sommaren. 

4. Läsa mer: Det har var lite tufft med läsandet eftersom jag haft så mycket skolarbete, men jag läste i alla fall "In Defence of Food" & kände mig överlag rätt nöjd med hur vi äter efter att jag läst den. Men ska försöka att bli lite bättre på att läsa innehållsförteckningar i affären, speciellt för saker så som Tors yogurt. Sen läste jag också "We were the Mulvaneys" eftersom det var vår senaste bokklubbs bok & den är kanske inte något jag rekommenderat - men hey, i fall att du känner sig sugen på 460-sidor av "familj som faller sönder" så är den precis det du söker!
 
5. Lära mig baka surdegsbröd: Nope.

6. Mer vegetariskt: Woot, så nöjd! 14 vegetariska middag både under februari & mars, så det tar oss hela 37 middagar närmare års-målet på 150!

7. Bli av med min muffin-top: Det känns som det börjar bli lite bättre. Har varit väldigt duktig på att cykla & så har jag faktiskt kommit iväg på ett pilatespass! Vilket ju inte låter jättemycket, men jag tappade pilatesen helt under husrenoveringsfasen förra året så det känns jätteskönt att vara tillbaka igen! 

8. Jobba på körkortet: Får bli till sommaren. 

9. Bli bättre på att prioritera vänner: Yes, har varit väldigt mycket bättre här. 

10. Purge: Bara ett par lådor & skåp bort från att vara klaaar med vårt förrådsutrymme! Har kastat/donerat SÅ mycket prylar & det känns skööönt! Ska till & med försöka ge mig på att sälja lite saker som jag inte längre använder. Är sämst på just den här biten, men har ett gäng böcker som går för uppmot 150 dollar på Amazon så det känns liksom inte aktuellt att ge dem till Goodwill (där nog ingen heller köpt en bok om tex Applied Multivariate analysis with R) & också väldigt onödigt att ha dem samlandes damm i någon låda då jag ALDRIG kommer att öppna upp dem igen. Vi får se hur det går, men jag ska i alla fall ge det ett försök. 

11. Do good/make others happy: Har gett bort en massa små burkar med sirap till familj & vänner samt ställt upp med barnpassning när det kört ihop sig för olika vänner. Tog tex två små kottar en tidig morgon när deras pappas axel hoppade ur led & han var tvungen att åka in till sjukhuset. Känns fint i hjärtat att ha vänner som är så trygga med oss att de känner att det är OK att ringa i ottan & sen lämna av små pyjamasungar för frukost. 


TV-ångest!

Hjälp vad jag kämpar just nu med min senaste inlämningsuppgift! Vi ska nämligen analysera ett TV-program ur ett väldigt specifikt perspektiv & även om jag känner att jag har rätt bra grepp på själva metoden så står jag & vacklar på det faktum att jag i princip aldrig tittar på TV (enda undantaget är Wahlgrens värld, men det faller på att det inte är på engelska). Har ju varit TV-fri i rätt långa perioder (först i mer än 1-år i Lund, sen ytterligare 2-3 i Toronto) & har liksom aldrig kommit in i en rutin av att titta på TV igen. Det blev väl lite mer serier som vi laddade ner medan Tor var yttepytte, men numera används vår TV närmast uteslutande när Tor tittar på Paw Patrol på Netflix. Så det här med att dra paralleller mellan metod & ett specifikt program kommer inte direkt gratis. Har tillbringat dagar med att försöka komma ihåg något program som möjligtvis kan passa in, men det har i ärlighetens namn känts helt blankt. Eftersom jag i vanliga fall har FÖR MÅNGA uppslag när det kommer till mina uppgifter så kändes det jätteobehagligt att befinna mig i detta mentala vacuum. Paul bara "Men analysera Paw Patrol då" men problemet med det förslaget är att jag aldrig tar in vad Tor tittar på (till skillnad mot Paul som hade kunnat vinna Jeopardy om det var på barnshower). Nu har jag tillslut landat på den senaste showen vi såg, Galavant, & har väl fått ihop något som är hjälpligt vettigt - men i nuläget känner jag kanske för första gången ever att jag är nöjd bara jag får godkänt...

1 år...

Idag är det ett år sedan farmor dog. Det känns så där som det ofta gör med stora saker i livet: som om det hände igår fast för en livstid sen. Det här året har varit jättetungt & när jag tittar tillbaka på det så önskar jag att någon hade satt mig ner för ett år sen & sagt en enda sak "Ida, det tar tid att sörja - ha inte dåligt samvete för att det inte känns lättare om 4/6/12/18 månader". För det där kämpade jag med jättemycket de första månaderna efter att hon gått bort. Kunde inte riktigt förstå varför jag hade så lite ork, varför trädgården mestadels blev ett fiasko, varför jag inte orkade leka med Tor på samma sätt som innan, varför jag inte ville träffa folk... Det hade ju gått X antal månader & rent mentalt kände jag bara "Men ryck upp dig!", samtidigt som kroppen kändes som ett läckade såll - all energi bara sipprade ur mig. Kanske 6-7 månader in delade tack & lov min fina vän Jo med sig av sina egna erfarenheter av sorg & sa att för henne hade det tagit minst 1 år innan hon kände sig någorlunda "som vanligt" igen & det där hjälpte mig väldigt mycket. Kände inte längre samma dåliga samvete, även om jag fortfarande kunde bli väldigt irriterad på mig själv.
 
I vilket fall, för någon vecka sen skrev jag en uppsats som behandlade just ämnet sorg & gud vad jag önskar att jag läst mer om det här ämnet för ett år sen. Eller ännu bättre, att sorg hade varit ett obligatoriskt ämne i skolan! För helt plötsligt såg jag svart på vitt att sorg i regel tar minst 18-månader att hantera, att man kan få återfall under hela sorgeperioden då det känns tyngre i stunden än vad själva dödsfallet gjorde & att man ofta känner sig vilsen & "letar" efter den man förlorat. Sånt som känns helt självklart när jag skriver det här, men som inte alls kändes det när jag levde igenom det hela. Kände bara en press från alla håll & kanter (upplevd i vissa fall & inbillad i andra) att jag skulle "skärpa till mig & vara rolig/produktiv igen". 
 
Där jag befinner mig nu så känns livet faktiskt väldigt fint igen. Tänkte på det bara igår när jag cyklade hem från min pilatesklass, det känns som om jag kan andas lättare igen & som en dimridå lättat. Plötsligt kan jag se, & uppskatta, allt som är fint omkring mig igen. Från det stora - vänner, vårt hus, Guelph - till det lilla - tulpanskott bland bruna löv & ett litet blått hönsägg på en bädd av hö. Så oerhört tacksam för det. Samtidigt vet jag nu att jag kanske dippar igen om en månad eller tre, men då vet jag i alla fall att det är normalt & att det hör till sorgeprocessen när man mister någon man verkligen älskar...

March break...

Det har varit March break här den här veckan, så Tor har varit ledig från förskolan hela veckan & herregud vad det känns när man vant sig vid att få tre lediga förmiddagar/vecka! Känner redan ångesten krypa på inför sommaren, hjälp så mycket tid att slå ihjäl innan september... Men men, jag får försöka styra upp någon form av återkommande schema så att vi kan beta av de veckorna & sen hjälper det så klart att jag inte har mitt eget skolarbete att försöka hålla igång samtidigt. Kombinationen 100% tid med 3-åring samt analytisk förmåga... inte min bästa sport! Anyway... den här veckan har vi kört på massa playdates & så Tors nya favorit, biblioteket. Han har äntligen blivit jätteförtjust i böcker, så det är så kul att ta bussen (stort spänningsmoment om man är tre) dit & sen tillbringa ett par timmar med att läsa & leka med alla leksaker & deras touch screens. Ni kan ju kanske föreställa er hur lycklig pusselgalna Tor blev när vi upptäckte att man kunde ta ett kort med datorn & sen använda det till att göra ett eget pussel!
Sen kändes det så där blandat att vara där med alla andra föräldrar som också kände av hela March break grejen... hjälp så många arga, trötta röster & små armar som hölls i stenhårda grepp. Jag menar, I get it, små barn (& hjälp, treårstrotsen är verkligen the real deal!) kan verkligen trycka på alla ens knappar, men jag får lite ont i magen när folk är så hårda med sina barn i ett offentligt utrymme. Kan liksom inte låta bli att undra hur det går till på hemmaplan när folk är bekväma med att släpa ut en gallskrikande 2.5-åring för att de har gjort "poor choices". Jag vet inte... här är det ju fortfarande lagligt att aga sina barn, så det är klart att barnuppfostran överlag ser annorlunda ut än den jag växt upp med & väl fortfarande relaterar till. Men om det är något jag verkligen vill försöka tänka på i mitt eget föräldraskap så är det nog att försöka sätta vettiga förväntningar & inte kräva att små barn ska bete sig som vuxna i miniatyr...  

Check, check, check & eeew!

Under ett par år, i princip från det att vi flyttade från Toronto, rullade livet på lite för snabbt & jag hittade liksom inte tiden för de där sakerna som egentligen är måsten. Som att hitta en läkare eller en tandläkare. Men nu, efter skitåret 2017, har jag tagit itu med allt det där & idag var dagen då jag kunde bocka av ALLT på listan! Inga cellförändringar, ingen hudcancer, bra värden på mina blodprov, rena tänder & så det sista av allt - fixa ett hål i en visdomstand. Så skönt! Ja, eller inte att fixa hålet då. Shit vad det var obehagligt. Dels för att jag dök upp hos tandläkaren med en redan molande huvudvärk... inte så smart, så här i efterhand inser jag ju att jag skulle ha svalt en mindre arsenal med ipren innan jag dök upp, men så långt tänkte jag dessvärre inte. Fast vad som var ännu värre än att borra när huvudet redan kändes skit var bedövningen. För den tog inte bara i munnen utan gick upp över kinden & in i ögat! Alltså, det var så vidrigt - hela ögonlocket bara "slooow moootion druuunk!" Har någon av er någonsin råkat ut för samma effekt? Det här var bara den tredje tanden jag fixat i mitt liv, så jag har liksom inte riktigt koll på det här med tandläkarbedövningar - men en sak är helt säkert, nu blir det noll rafinerat socker framöver & tandtråd varje dag. Vad som helst för att aldrig mer behöva gå runt en halv dag med ett ögonlock som känns helt Frankenstein!

Vår lilla getaway...

Gaah, valde ett ämne för min senaste uppsats som kanske var lite väl ambitiöst (psykoanalys från Freuds perspektiv av Charles Dickens Dr. Marigold - ja men ni hör ju...) så jag har slitit mitt hår sen i onsdags för att få ihop något vettigt. MEN, nu är jag klar åtminstone tills dess att jag får min första vända feedback så nu kör vi bildbonanza från vår lilla getaway som vi var iväg på i början på mars. Pauls föräldrar gav oss nämligen två nätter på ett ställe som heter Great Wolf Lodge, så vi bestämde oss för att åka dit som en del av mitt namnsdagsfirande. Hade hört SÅ mycket bra om stället, så när vi packade in oss i bilen låg förväntningarna på max. Eller... ja, de låg väl i alla fall någonstans där för övriga familjen, jag var kanske lite mer tveksam eftersom: 1) GWL ligger i Niagara Falls & sorry, men det är så trash 2) Jag inte tycker om vattenland/bada i pool, vilket är GWL speciallitet 3) Min idé om fridfull semester är en liten koja i skogen & jag hade en föraning om att det här inte riktigt skulle vara samma sak... Anyway, vi rullade in på området & alltså HJÄLP - det här var verkligen enligt devisen allt är större i nordamerika. Världens jättekomplex helt & hållet för barnfamiljer. Bara kolla vårt rum, det här var min vy från sängen...
Men det som inte syns är att Tor hade en helt egen liten koja till vänster i bild... Lyckan över att få ett eget rum med dubbelsäng var som synes MONUMENTAL.
So far so good... Övriga hotellet då, jaaa... det är ju bara helt galet stort & propfyllt med galna tillbehör som ungarna naturligtvis bara ÄLSKAR. I mean, en fullstor mekanisk älg som pratar - what's not to love?!
Eller ett stort talande träd med tillhörande björnmamma (se bakom oss i bild)... Jag hade ju också typ svimmat av lycka om jag var tre år gammal!
Sen kan man köpa ett trollspö till knattarna (vi fick tack & lov låna ett av en av Pauls kollegor), som man kan aktivera för olika program beroende på ålder, & så knatar man runt hela hotellet & kastar trollformlar på tavlor, kistor & statyer som sen lyser upp & börjar prata. Nu var ju Tor för liten för att kunna utföra några riktiga uppdrag, men han tyckte ändå att det var SJUKT spännande bara att upptäcka vilka föremål som var magiska. 
Vattenlandet är naturligtvis jättestort, men jag tänker ändå att det inte är lika bra som tex Piteå Havsbad... men det är mer än 20 år sen jag var där så det kan också vara minnet som sviktar... I vilket fall, mitt största problem med den här biten var att jag tyckte att det var så himla kallt. Liksom så där kul & stå & huttra i knädjupt vatten medan Tor åker samma vattenkana 58 gånger. Så jag bangade en dag & ljög & sa att jag hade deadline på ett arbete. :)
Nä, då hade jag roligare i den jättestora spelhallen. Kan inte hjälpa det, blir så JÄKLA tävlingsinriktad att jag verkligen ger det mitt allt, så där känner jag att jag i alla fall hämtar in ett par mammapoäng!
Tor vann två bollar & två små röda bilar så ni kan ju liksom föreställa er hur mycket han älskade det... Men det som Tor & jag tyckte allra allra mest om båda två var att GWL arrangerar två danspartyn varje kväll. Ett lite tidigare för de mindre barnen, följt av sagostund & så ytterligare ett mellan 8-9. Nu har jag inga bilder från själva dansen, men Tor älskade det så himla mycket så att jag kan illustrera det på ett annat sätt... Så här såg det ut varje kväll när det var dags för sagostund, alla små barn satt som små ljus & lyssnade på föreställningen:
Utom mitt barn som satt & grät, helt ensam, ute i lobbyn för att "everyone needs to dance again!!!"
Alltså, känns ju taskigt att skratta när han var ledsen på riktigt - men åh så svårt jag hade att hålla mig allvarlig! Sån liten drama queen, för när sagostunden var slut var han ute på dansgolvet igen på sekunden & dansade gärnet! Happy as happy can be!
 
Sammanfattningsvis så kan jag väl säga så här, det var roligt att ha något att se fram emot men det var helt enkelt inte min typ av semester. Allt var så himla stort & tillrättalagt med hela dagen uppdelad i massa aktiviteter & jag gillar mer när det är litet & rätt stillsamt. MEN, att se sitt lilla barn så glad som vad Tor var, tja - det gör att jag ändå kunnat tänka mig att åka dit igen. Fast då hade jag fejkat mens så att jag hade kunnat ducka poolen helt & hållet...

Dagen D...

Nu blev det lite tyst igen, men först reste vi bort (herregud, tre dagar på super nordamerikansk resort för kids, blir ett eget inlägg...) & sen kom vi tillbaka & fick koka lönnsirap som dårar i två dagar för att inte svämma över av sav & sen dess har jag haft ångest inför idag & inte fått nått gjort. Idag är det nämligen dagen D som i dermatolog-besök. Ska äntligen få det där födelsemärket kollat på & jag är så himla nervös att jag känner mig kräkfärdig. Så håll gärna en tumme eller två för mig att det ska gå bra...
 
UPPDATERING: Det gick bra! Läkaren hittade två födelsemärken som vi måste hålla koll på (så återbesök var 6:e månad) men jag behöver inte göra något i nuläget. Så himla lättad. Har haft sån ångest den senaste veckan med massa skräckscenarion i huvudet... vad gör vi om jag blir jättesjuk & måste ligga på sjukhus? Hinner jag ens hem till Sverige först för att hinna försöka ta itu med alla idiotiska bankärenden som släpat efter så att Tor har något att ärva om det går käpprätt? Det låter så sjukt när jag skriver det så här svart på vitt, men jag har verkligen varit helt sjukt stressad över det här läkarbesöket - när man blir mamma blir det helt plötsligt livsviktigt att hålla sig vid liv, kanske inte så mycket för sin egen skull men för sin lilla kotte... Så den lättnaden när läkaren sa "Du, det är definitivt en förändring, men just nu går du hem & är lugn - för vi har koll". Det kändes som om jag kunde andas lättare för första gången på en månad. 

Från G till VG & väldigt lite skin på näsan...

Phew! Igårmorse fick jag tillbaka feedback på min senaste engelska uppsats (i akademiskt skrivande) & jag blev bara så grymt besviken. Hade lagt ned en massa jobb på ett ämne som åtminstone jag tyckte var jätteintressant (anemia under graviditet) & så fick jag bara G+. Deppade ihop totalt & trillade ned i mitt eget privata hål av dåligt akademiskt självförtroende. Tack & lov har jag Paul som bara "Men du, du var ju så nöjd med uppsatsen när du skickade in den - ta & sätt dig ner & verkligen lusläs hennes kommentarer så att du förstår vad som gick fel". Så jag gjorde som han föreslog & insåg efter ett par minuter att vår lärare betygsatt FEL uppsats. Så här, vi skickar alltid in uppsatserna i två steg - först för feedback från en annan student & sen (efter ytterligare en veckas jobb) en slutlig version till läraren & hon hade av misstag råkat betygsätta mitt första per review utkast. Efter att jag mailat henne kunde jag slappna av under dagen, men sen vaknade jag vid tre & ångestade mig igenom småtimmarna tills hon mailade mig vid 6.30 & bad om ursäkt & ändrade slutbetyget till VG. Den lättnaden! Spelar liksom ingen roll att jag knappt sovit på hela natten, känns som om jag flyter på små moln i alla fall! Så nu är jag uppe ur hålet igen & kan fortsätta vidare på nästa uppgift utan att känna att jag är SÄMST I VÄRLDEN... Men jag måste nog försöka börja jobba lite på att kunna ta ett nederlag bättre än vad jag gör i nuläget. Jag vet ju vad det beror på, blir man mobbad i flera år av sin professor så är det liksom inte plättlätt att kravla sig upp på fötterna igen - men jag måste försöka bli liiite mer hårdhudad så att jag i alla fall kan ta ett par mindre smällar utan att omedelbart vilja ge upp.

Family Day & Celebration!

Vi har haft långhelg här i Kanada & firat Family Day. Så sjukt skönt med tre lediga dagar tillsammans, gud vad vi behövde det! Har bara ägnat oss åt myspysiga saker som brunch på flygplatsen, solig hike i skogen & shopping på handelsträdgård (Tor instisterade på tre saintpaulior till sitt rum, så himla tantvarning - men barnet var så glad att han skakade i bilen på vägen tillbaka). Inget så där jättespännande med andra ord, men precis vad som behövdes för att ladda batterierna & för första gången på länge känner jag att jag börjar närma mig den energinivå som jag hade innan farmor blev sjuk. Kanske beror lite på att det har gått ett år, kanske på att jag har börjat äta d-vitamin & kanske också för att det, åtminstone den här helgen, ÄNTLIGEN känds som om vi har lite flax. För först, på fredagen, så fick vi tillbaka vår energi audit - vet inte, har jag skrivit om den tidigare? Vi tar det lite snabbt utifall jag inte nämnt det tidigare. Här i Ontario kan man få ersättning om man gör en rad förbättring så att ens hus blir mer energieffektivt. I våras hade vi alltså en gubbe här som mätte alla förenivåer & sen hade vi 90 dagar på oss att fixa en hel rad to-dos för att uppnå våra mål. Bara att vi glömde bort det helt... samtidigt som gubben slutade sitt jobb... så någon gång i november ringde hans ersättare & bara "Du, jag hittade precis er fil - jag kommer om två veckor & utvärderar". Ridå... så i två veckor slet jag som en gnu med att täppa alla små hål jag kunde hitta i hela huset (kom ihåg Lex Canadian Building Standard + att vårt hus är 100 år gammalt=det läcker in & ut massa kall-luft!), spenderade ett par dagar i källaren med att isolera alla rör till pannan & så drog vi in ett gäng killar som sprutade in isolering på vinden. Jadijiadi... hörde aldrig av killen efter besiktningen MEN i fredags damp i alla fall kompensationschecken ner i brevlådan & vi blev så glada att vi firade med bubblor. Men inte nog med det, på själva Family Day fick vi äntligen vår check med Tors barnbidrag! Det här har också varit en följetång i tre akter, men återigen lite kort - eftersom min PR-status tog så lång tid kunde jag inte ansöka om barnbidrag när Tor föddes (för naturligtvis går det inte att söka för pappan... suck på den). Så vi fick vackert vänta tills jag fick min PR-status & sen vänta ytterligare några månader innan jag fick min SIN-kod (typ som ett person-nummer & som man måste ha för barnbidraget). Sen var vi tvugna att vänta tills vi hade deklarerat ytterligare ett skatteår & tillslut, i augusti förra året, fick vi äntligen ihop alla papper & nummer som behövdes & skickade in ansökan... & sen har vi väääntat ända sen dess. SEX månader - de är inte snabba jepparna på kanadensiska skatteverket... Men men, skit samma, någon fick i alla fall tummern ur & i måndags fick vi alltså en check med Tors barnbidrag för 2015 samt halva 2017 + januari & februari. Vad som har hänt med 2016 & resten av 2017 har jag ingen aning om, & det hade inte förvånat mig om det tagit ytterligare 6 månader att lista ut det, men det spelar inte så stor roll i nuläget. Blev bara så jäkla lycklig när jag sprättade kuvertet - kändes som om vi vunnit lite på lotto! Så det blev ytterligare en kväll med ABBA & bubbel. Går ju liksom INTE att fira när man äntligen, efter TRE ÅR, lyckats parera systemet & kan casha in!

Dental update...

Vi fick en akut-tid hos en barntandläkare redan idag & det var en så HIMLA bra upplevelse & en enorm lättnad. Tandläkaren var jättebra, så snabb, & han bara skrattade när vi frågade om vi skulle behöva söva Tor för undersökningen - som han sa "Jag ser ju att det här är ett barn jag kan resonera med, bedövning är bara för nödfall". Så redan där kändes det ungefär 100% bättre än innan, tanken på att söva Tor gjorde mig nämligen så grymt stressad. Så det var en enorm lättnad att Tor kunde vara vaken & att det dessutom räckte med en snabb titt för att avgöra att vi inte behöver göra något för tillfället. Han har början på ett hål där han slog av en massa emalj när han ramlade i badkaret förra sommaren, men det är långt ifrån det "rampid decay in dental health" som vi stämplades med den 14e. För mig som alltid varit väldigt noga med min egen tandhälsa & också gjort mitt bästa för att se till att Tor har bra tänder kändes den där första diagnosen som ett slag i magen. Har verkligen bara känt mig som världens sämsta mamma, som om jag svikit Tor något grymt, & alla de här känslorna har resulterat i att jag gått runt med världens spänningsvärk i käken sen i onsdags. Men så fort dagens tandläkare sa "han kan komma tillbaka för koll om 4 månader, men det här är verkligen inget att oroa sig för" lättade allt. Kände mig ungefär 20 kilo lättare när ångesten lossade sina klor! Men viktigast av allt, Tor har varit sitt vanliga glada jag genom allt detta & verkar inte alls ha utvecklat någon tandläkarskräck - är så himla tacksam för det!

Skrotdag...

Argh, hade så gärna velat skriva en peppig liten uppdatering på hur fin gårdagen var - men i ärlighetens namn var det en sjukt jobbig dag & jag kände mest för att gråta mig igenom hela eftermiddagen & kvällen. Paul hade nämligen bokat in hela familjen för ett enda långt gigantiskt tandläkarbesök & under det besöket konstaterades det att Tor har en mängd problem som gör att han måste på remiss till en specialisttandläkare OCH sövas för bedömning. Alltså, fy fan... får ångest bara av att tänka på det & min första reaktion var att "det där får Paul ta, jag orkar inte se min lilla fina unge under narkos". Fast sen insåg jag att det nog ändå är ännu värre att sitta hemma & vänta ut det hela, så när den dagen väl kommer så får vi båda boka av alla andra åtagande & vara där som ett team. Men ja, särskilt fesligt var det ju inte här hemma efter det. Ljuset i mörkret var dock att Tor var lika glad som vanligt - ja eller ännu gladare eftersom han fick en ny legosats som alla-hjärtanspresent. Så det var så kvällen slutade, med oss alla på vardagsrumsgolvet byggandes dinosaurier & robotar. Klart bättre än under täcket, vilket var min första instinkt... Gick & la mig samtidigt som Tor, så idag känns det i alla fall lite bättre, det där med att sömn hjälper är verkligen sant. Får väl se på det hela som ett hinder som vi måste ta oss igenom men att vi kommer att fixa det galant tillsammans - för är det något vår lilla familj är himla bra på så är det att hålla ihop när det blåser!

Back & January check...

Hej igen! Tog en liten bloggpaus eftersom jag var så himla eländig med luftrörskatarren, lunginflammationen, bihåleinflammationen & maratonhuvudvärk pga influensa på det. Det blir liksom en mindre kul blogg när varje dag bara är ”Nej men det kändes som om jag skulle dö idag med”. MEN – nu är jag helt pigg igen & det är ju bara helt fantastiskt skönt att ha orken tillbaka. Hjälp vad man tar mycket för givet när man är frisk… Bara att kunna gå upp för en trapp utan att låta som en säckpipa under tortyr är ju en gåva i sig!

Nu är det ju något sent, men jag tänker att jag startar men en uppdatering på hur mina nyårsmål gick i januari:

1. Mindre mobiltid: Här finns det ju mycket att förbättra, men jag har faktiskt märkbart dragit ner på tiden & tvingat mig att göra andra saker än att fippla med mobilen. Känner mig speciellt nöjd med att jag faktiskt lagt undan den så mycket mer när jag är kring Tor – även om jag knarkar pinterest varje gång jag går på toaletten…

2. Inte renovera: Check! Men det börjar klia i fingrarna…

3. Börja virka igen: YES! Åh så glad jag är för att jag börjat igen & att jag lägger tid här istället för på mobilen! Har kommit lite mer än halvvägs på mitt hemliga projekt & sen har jag även virkat en pussy hatt med reflextråd till Tor samt en yttepyttig lamm-mössa med matchande tofflor till en liten baby som är beräknad till slutet på februari.

Hm... nu såg den jättestor ut på det här kortet, men den är verkligen så himla liten att jag blir så där gammal tant & bara "men herregud, är bebisar verkligen SÅ DÄR små!!!" 

4. Läsa mer: Försöker varva faktaböcker med romaner, så först ut var Outliers som handlar om framgångskoncept. Dock tyckte flygrädda jag bissart nog att det bästa med hela boken var kapitlet om vad som orsakar flygolyckor… Väldigt mycket skräckblandad förtjusning - skräck för att flygplan överlag är bland det vidrigaste jag vet & förtjusning för att det var så oerhört intressant läsning ur ett lingvistikperspektiv. Sen läste jag också grymt deppiga "Oroonoko" eftersom den är obligatorisk kurslitteratur den här våren & om ni är ute efter att läsa något som verkligen inte gör en det minsta glad så jackpot! Tack & lov var nästa bok på litteraturlistan väldigt mycket bättre & med ett bra mycket härligare slut - Stolthet & Fördom. Alltså, förstå lyxen i att få universitetspoäng för att läsa sin favorit Jane Austen… & där höll jag på & tragglade geologi i alla år – så dumt!

Mr. Darcys första frieri... Mycket möjligt mitt bästa cringe ever, blir liksom aldrig trött.
 
5. Lära mig baka surdegsbröd: Nope.

6. Mer vegetariskt: 9 vegetariska middagar i januari. Inte jättebra men inte uruselt med tanke på att jag var så pass sjuk att Pauls mamma fick rycka in & förse oss med ett par middag + att vi övertranserade vårt takeout konto...

7. Bli av med min muffin-top: Tja, jag drack i princip inget vin under hela månaden så det var bra, men jag motionerade ju inte heller ihjäl mig så jag ligger väl ungefär på plus minus noll här.

8. Jobba på körkortet: hahahaha…

9. Bli bättre på att prioritera vänner: Jo men mycket bättre, åtminstone när jag var frisk nog för att vistas bland folk.

10. Purge: Låg mest bara i sängen & väste så det var liksom inte läge att röja i källaren.

11. Do good/make others happy: Vi donerade pengar till ett djursjukhus & jag har hjälpt grannar med att skotta & så har vi skjutsat en av våra vänner till hennes jobb ett par svinkalla dagar. Lite svårt bara att komma på saker att göra när alla bara sitter inne & man knappt ser folk...


Antibiotika check!

Känns så tråkigt med bara en massa hälsouppdateringar men vi åkte in till en drop-in clinic idag trots att det är helg - var helt enkelt så himla risig att jag insåg att det nog var bäst att lida sig igenom ett par timmar i ett väntrum trots allt. Fick konstaterat bihåleinflammation samt luftrörskatarr med möjligt tidigt stadie av lunginflammation. Så nu är det antibiotika & steroidsprayer i en vecka som gäller. Läkaren bara "& så måste du se till att vila ordentligt"... Jag, fast bara i mitt huvud, "HAHAHAHAHA!". Går det ens att vila typ en kvart när man har en 3-åring?! Nu tog i alla fall Paul Tor ett par timmar på eftermiddagen så jag fick ligga ner ett tag så det var guld värt, men imorgon är det tillbaka till att försöka underhålla Tor så gott det går. Får bara hoppas att antibiotikan börjar värka snabbt! 

Lunginflammation & LEGO...

Har aldrig tidigare haft lunginflammation, men nu vette tusan om jag åkt på det. Låter som någon som kedjerökt i 60 år & värst är det när jag skrattar, väser något helt vansinnigt. Det låter bara helt sjukt, så varje gång jag börjar skratta slutar det med att Paul & jag får var sitt skrattanfall över hur jag låter... Vilket ju hade varit rätt underhållande om det inte vore för att det gör rövont i bröstet att skratta. Bara att andas gör ont & jag blir andfådd om jag går i trappor eller böjer mig för att plocka upp något från golvet. Att bära Tor är typ uteslutet. Så nu ligger jag i sängen & försöker vila bort det mesta onda till på måndag då vi kan åka till en drop-in clinic IGEN. Känns som vi inte gjort något annat de senaste veckorna... 
 
Men en rolig sak har det här i alla fall fört med sig. Försökte febrilt komma på en aktivitet att göra med Tor igår eftermiddag som jag skulle kunna göra utan att anstänga mig för mycket & kom på att vi köpte ett par LEGO classic kit när vi var i Sverige förra vintern (det var utförsäljning & de var sjukt billiga så vi bunkrade för framtiden). De är egentligen från 4-år, men eftersom Tor kan lägga pussel upp till 48 bitar (så kring 4-5 år) tänkte jag att vi i alla fall kunde prova att se hur han skulle hantera LEGO & han ÄLSKADE det. Har aldrig sett honom så fokuserad på något innan. Han kan läsa beskrivningen, förstå vad som ska göras & hitta bitarna. Sen får man hjälpa till att trycka fast de mindre bitarna (han har inte riktigt finmotoriken än) men det går bra så länge han själv får visa vart de ska sitta så att han ändå känner sig delaktig i processen. Har byggt ihop en massa små flygplan, bilar, lejon & hus så här långt & i eftermiddag åkte Paul & Tor iväg & köpte en lite större box så att han får lite mer bitar att röra sig med. Så himla häftigt att se hur han dessutom, efter bara en dag, börjar bli kreativ - så det har även byggts valrossar & flygande tåg. LEGO alltså... still going strong. 

Influensa - fortsättningen...

Herregud så hemsk den här influensan är & då har vi ändå den milda varianten. Igår var värsta dagen hitintills. Tryckförändringar, massiva bihåleproblem, dålig sömn & lite för mycket fasta (enligt mig är all fasta för mycket, men jag har varit tvungen att fasta till efter lunch två dagar den senaste veckan för blodprov) kombinerat resulterade i "the perfect storm" & jag fick den värsta huvudvärk jag haft i hela mitt liv. Paul fick åka hem med det tidigare tåget för att ta hand om Tor & sen låg jag i tyst beckmörker från 5 igår eftermiddag till 8 imorse. Nu känns det som om jag har gått en boxningsmatch, men jag kan i alla fall stå på benen. Woot. Sen hjälpte det ju inte heller humöret & måendet att jag fick tillbaka ett G på min engelskahistoria tenta. Så himla surt att få 87% & ändå inte få ett VG. Bleh. 
 
Men nu är det en ny dag & jag försöker fokusera på annat & bestämde mig för att det bästa sättet att starta dagen på var att göra en god gärning. Min kompis Michelle jobbar på en veterinärklinik tvärs över gatan & igår smsade hon det här fotot på en patient:
otroligt vacker & jag, som numera brinner för alla fåglar, började gråta när jag fick reda på att hon gått bort imorse. Men stället hon blev skickad till efter den första utvärderingen på Michelles klinik gjorde verkligen sitt allra bästa för att rädda henne & faktum är att de räddar, & släpper ut, mer än 1000 vilda djur per år. Det trots att de bara har en enda IV-pump. Så det var det dagens goda gärning fick bli, en liten donation för att de skall kunna köpa ytterligare en pump så att sjuka djur inte skall behöva köa för att få den vård de behöver... & det är ju så fint att ge till något man verkligen känner för, för även om jag fortfarande känner mig som sju svåra år så känns det helt fint & varmt (om än rossligt) i bröstet. 

Läkarbesök...

Jag är expert på att skjuta på läkarbesök, men födelsemärket gav mig ingen ro så idag drog vi iväg till en drop-in klinik efter att vi lämnat Tor på förskolan... & det var ju inte det muntraste besöket ever. Läkaren tyckte nämligen att jag behövde se en dermatolog inte bara för det födelsemärke jag var orolig för utan även för att par som jag har på ryggen. Sen spände hon ögonen i mig & bara, "Du, jag ser på min dator att du inte har gjort cellprov sen 2014!". Ett klart "mask faces metkrok" moment för mig. Jag har ju vetat att jag varit liiite sent ute (det ska göras vart tredje år här), men jag orkade liksom inte med det förra året & har tänkt lite vagt att jag ska göra det någon gång det här året istället... men inte samtidigt som jag dealar med en möjlig hudcancerkris! Jag bara "Jaaa... jooo, men jag tänkte göra det snart..." Hon, "Bra. Du måste ta hand om dig själv för ditt barns skull om inte annat. Ska vi boka in dig nu då?Var ju liksom inte mycket annat än att samtycka & när hon ändå höll på så bokade hon in mig för blodprov också, så nu ska jag fasta från fredag till lördag. Travade ut på kanske världens mest risiga humör, men nu så här ett par timmar senare så känns det ändå lite bättre. Klart att det bästa hade varit om hon hade sagt att det inte var något att oroa sig för, men nu är i alla fall bollen i rullning & det är bättre än att bara sitta & ha ångest här hemma utan att göra något åt det. 

Ångest...

Åh vad jag inte vill skriva det här, men samtidigt har jag sån ångest nu att jag bara måste få skriva av mig. Tor & jag tog precis en dusch & när jag torkat honom klart började jag sätta på mig kläderna & hittar då ett födelsemärke som inte ser bra ut. Jag har en hel massa födelsemärken, så jag brukar hålla koll på dem & jag har aldrig tidigare haft ett som ser ut så här. Det är rätt stort, 5-6mm långt, det är osymetriskt i formen & så är det ljusbrunt fast med en svart prick mitt i - alltså inte jämnt i färgen. Det är liksom 3 rätt av 4 på skincancer, att jämnföra med alla mina andra födelsemärken som ligger på 0 eller 1... En del av mig vill inte alls ta in det här utan bara vifta undan det som helt ofarligt & att jag bara stressar & är dramatisk. Fast den övervägande känslan just nu är att det känns som om jag förlorat all luft i lungorna, så jag inser att jag måste kolla upp det här fortare än kvickt åtminstone för sinnesfridens skull... 

Panik mitt i natten!

Tentade av min språkhistoriekurs igår & det är ju inga små tentor det handlar om, fem timmar på ett bräde. Även om det är så mycket lugnare med en tenta man gör hemma än en salstenta så kan jag ändå sakna lite att gå in, lägga 2-3 timmar & sen är man klar. Fem timmar är liksom lite knepigt att få in när man har en liten 3-åring som är överallt med massa energi dagtid & som dessutom är en liten nattuggla... Känns inte heller schyst att kasta ut man & barn ur huset SÅ länge, så som vanligt blev det så att jag fick starta tentan rätt sent - vid 19-tid loggade jag på & började jobba & strax efter midnatt tryckte jag på "submit". Jag vet inte hur det är med er, men när jag jobbat intensivt med något (speciellt under tidspress) kan jag liksom inte varva ner på direkten - det är helt enkelt lite för mycket adrenalin som snurrar runt. Precis så var det igårnatt, typ lite hjärtklappning, så jag bestämde mig för att logga in på min nya kurs (som har inskrivning mellan den 11-19 januari) för att checka kurslitteraturen... & det första jag ser är ett stort fett DEADLINE-meddelande - stor inlämningsuppgift som ska in om... lite drygt 5 timmar. Alltså, den lilla tentaeftersvettningshjärtklappningen jag redan hade gick upp i någon form av maratonspead. Herregud så hemskt! Finns nog inget som jag ogillar så mycket som att missa deadlines & när det gäller akademiska deadlines försakar jag i princip allt för att hålla dem, så det här var bara panik på högsta nivå. Jag måste erkänna att min första reaktion var att rycka tag i block, rota reda på den kursbok jag redan har &  ladda upp dokumentet med texten som skulle analyseras. Stannade inte ens upp & reflekterade i det orimliga i att ha en deadline satt innan kursregistreringen ens är avklarad... Min tanke var bara "Ida, nu har du 5 timmar, det blir jävligt tight men du kan fixa det!". Men sen tänkte jag till lite & insåg att det inte går att pressa sig hur mycket som helst. Jag kan inte tentaplugga en hel dag, skriva en 5-timmars tenta, högprestera i ytterligare 5 timmar fram till klockan 6 på morgonen & sen fungera en hel dag ihop med Tor utan sömn på det. Så jag skrev till den ansvarige läraren, frågade om deadline verkligen var korrekt samt bad om ursäkt för att jag inte skulle kunna skicka in något material inom den angivna tidsramen om så var fallet. & det här låter kanske helt självklart för er, men för mig var det ett sånt stort steg att INTE sitta uppe hela natten för att få ihop något i sista sekund. Fick precis tillbaka ett mail & hon hade helt enkelt lagt in fel datum, 15 januari skulle egentligen vara februari. Så det känns jätteskönt, fast kanske ännu skönare är känslan över att jag faktiskt tog hand om mig själv lite - även fastän det rörde något akademiskt. 

Mina mål för 2018...

Jag fick sätta mig ner & tänka lite på det här med nyårsmål det här året. Förra året satte jag ju en hel massa mål & sen blev det mest jobbigt & ångest av alltihop. Nu var det ju i & för sig eftersom året i sig var ett sånt train wreck, men när jag såg över hur saker & ting gått så kände jag bara att "neeej, i år måste jag sätta mål som handlar lite mindre om att prestera & lite mer om att må bra". Så, här kommer min lista med mål för 2018:
 
1. Mindre mobiltid: Alltså förra året var katastrof. Jag mobilknarkade på en sjuklig nivå. Mobilen satt fast i handen hela tiden & så fort det kändes minsta jobbigt så panikade jag in på pinterest för att ge hjärnan annat att tänka på. Jag känner att jag måste vända på det här av en rad olika anledningar, 1) Tor måste ju ha en mamma som är någorlunda närvarande 2) jag känner att jag har fått kortare attention span på grund av mobilen, det är liksom jobbigt att sitta igenom en 30 minuters föreläsning om samma ämne... 3) jag har även svårare att flytta fokus, eller snarare - min reaktionsförmåga är usel. Paul kan säga något & det är som hjärnan simmar i sirap innan jag lyckas fokusera på vad det är han vill kommunisera. Så, i nuläget är min plan att köpa fysiska kokböcker istället för att alltid använda mobilen & hitta andra sätt att fördriva tiden så att jag inte dras ner i mobilträsket igen.
2. Inte renovera: Mitt mobilberoende är väldigt starkt sammankopplat med att jag pinterestat så otroligt mycket för att hitta inredningsinspiration. Så nu är tanken att först ta en totalt renoveringspaus & sen får vi se om någon månad. Börjar det klia lite i fingrarna kan det hända att jag gör något litet, men då utan att göra "research" innan. 
3. Börja virka igen: Jag vet ju hur jag är, kan liksom inte sitta på golvet & leka med playdoh hela dagarna så jag måste ha något som fyller mobilhålet. Insåg häromdagen att jag inte virkade en enda pryl under hela 2017 (katastrof!) så nu har jag gett mig själv dispans på att köpa nytt garn & har påbörjat ett stort projekt som än så länge är hemligt. Så roligt & jag inser hur mycket jag faktiskt saknat det!
4. Läsa mer: Mina engelskakurser har varit så bra för att få mig att börja läsa mer böcker igen. Brukade plöja böcker men så blev det i princip mitt jobb att läsa så jag tappade gnistan för att läsa som avkoppling. Men som sagt, nu har jag så smått börjat komma in i det igen & det är ju bara helt fantastiskt. Känner mig lite tveksam till att sätta upp ett mål för hur många böcker jag "ska" läsa under året... vill inte pressa mig, men samtidigt är det ju bra att ha något att satsa på... Ska vi säga 2 böcker i månaden, så 24 på ett år. Det känns både mycket & lite på en & samma gång. 
5. Lära mig att baka surdegsbröd: En av de bästa sakerna vi köpte förra året var en surdegsbrödprenumeration, sån lyx med nybakt bröd varje måndag! Men så flyttade killen som drev det ifrån Guelph & jag har saknat det SÅ mycket ända sen dess. Så även med det låter som ett himla random mål så känns det som något som jag verkligen hade velat lära mig & som hade varit till nytta & nöje för hela familjen. Har börjat läsa den här boken & det känns för första gången överkomligt att få ihop en surdegslimpa... 
6. Mer vegetariskt: & på tal om mat. Räknade ihop dagarna & förra året åt vi 84 vegetariska middagar, inte inkluderat januari & februari då jag inte höll koll. Känner att jag mår bättre när jag inte äter så mycket kött så jag vill bli ännu bättre på vegetariskt det här året & här tänker jag sätta ett mål. Satsar på 150 vegetariska middagar, det är ~40% av årets dagar så jag känner att Paul inte kommer att bli för deppig över den procentsatsen samtidigt som det är en klar förändring mot hur vi ätit tidigare. 
7. Bli av med min muffin-top: Så himla trist att sätta viktnedgång som mål & jag hade väl kanske haft lite lättare att acceptera ett par extrakilon om jag i alla fall haft roligt när jag la på mig dem. Men nu är det här inte några trivselkilon utan det är 100% deppkilon: jag har varit för nere för att orka gå ut & gå, bara kurat ner mig i soffan istället & jag har mått för dåligt för att orka laga mat så vi har beställt pizza istället & så har jag druckit för mycket vin. Sad but true. Så nu måste jag jobba på mindre vin, mindre pizza & mer promenader. 
8. Jobba på körkortet: Ytterligare ett mål som jag inte känner mig ettt dugg pepp på men som känns som ett måste. I nuläget kör nämligen Pauls föräldrar Tor & mig till förskolan två gånger i veckan & det här är dessvärre bara ångest för mig. Missförstå mig rätt, det är JÄTTEGULLIGT av dem att köra oss men Pauls pappa kör ofta vilse & Pauls mamma är rätt aggressiv i trafiken samtidigt som hon är lättstressad. Så förrutom att det inte känns schyst att ta upp deras mornar så är jag dessutom alltid stressad över att åka med dem. Så dessvärre ett litet pest eller koleramoment men jag tänker att det nog kommer att kännas jättebra när jag väl tar körkortet så jag får försöka hålla fokus på det & inte bara värja mig från tanken som jag vanligtvis gör. 
9. Bli bättre på att prioritera vänner: Usch, jag var sämst på det här förra året. Jag satt hemma i min lilla borg & såg i princip inte folk. Har så fina vänner, men när jag mår dåligt isolerar jag mig omgående. Så i år vill jag bli bättre på att komma ut - säga JA istället för nej eller kanske - samt att höra av mig till vänner som bor längre bort.
10. Purge: Jag vill känna... men inre frid när jag öppnar lådor & garderober här hemma, inte "Ah! Nej, ångest, jag måste gräva mig längst bort i det där hörnet för att hitta X! Heeelvete, nej jag orkar inte". Jag har redan börjat & det jag har gjort känns bra, men nu måste jag få upp momentum igen efter julen & tentaperioden. Ska fota källaren någon dag så att ni ser vad jag har att tackla! Sen SKA jag bara avveckla vårt förrådsutrymme det här året. Det är galenskap att vi fortfarande betalar mer än 800kr/månad för att förvara gamla billy-bokhyllor & skit som vi packade in där för 3.5 år sen vid flytten. MÅSTE BORT. 
11. Do good/make others happy: Jag vill bli bättre på att göra små fina saker för folk - behöver inte vara något stort, men donera lite mer pengar till välgörenhet, stötta små projekt som känns bra, hjälpa en granne, säga "Javisst!" istället för "Kanske sen" om Tor frågar om vi kan baka, ge en komplemang... 
 
& slutligen ett par små bonusmål:
- Prioritera tiden för att spela pianot - den här åker så lätt när jag är stressad. Men tänker att jag ska försöka bli bättre på att välja det framför att dammsuga. 
- Göra klart vår formal garden. Vill att den äntligen ska bli så där fin som jag vet att den har potentiallen att bli. En liten fristad i trädgården helt enkelt!
- Prioritera små familjeutflykter. Det här är inte året då jag vill flyga någonstans, känner att det bara kommer att skapa ångest. Men jag vill ändå att vi ska åka iväg på små roliga saker så att Tor får se saker & ting utanför Guelph & hemmets fyra väggar.  
- Bli bättre på att spara. Förra året var ett dyrt år med flygresan hem, pianot & massa renoveringskostnader. I år vill jag försöka undvika alla sånna "big ticket purchases". 

På andra sidan...

Pust, jag tog mig igenom helgen. Var så orolig för min lingvistiktenta att jag i princip stängde in mig på kammaren (med Patty - som glädjande nog piggnade till & fick flytta ut igen idag!) & satt där HELA helgen medan Paul fick sköta allt annat. Vår lärare hade nämligen laddat upp en gammal tenta & när jag läste igenom det kändes det i ärlighetens namn inte ett dugg bra. Väldigt komplexa frågor i sig, men det värsta av allt var att man var tvungen att detaljläsa en text något helt extremt. Tänk er att ni sitter med en hel A4sida full med text & så ska du hitta ett enda ord som fungerar som både substantiv, verb, adverb & adjektiv... Argh! Inte min starka sida! Men eftersom sista dagen att göra tentan var igår var det bara att ta mod till sig & öppna upp modulen & alltså den lättnaden när jag läste igenom tentan, så mycket lättare än vad jag trott! Nu tog det i & för sig ändå 4h 51 minuter att ta mig igenom alltihopa (vi hade 5 timmar till vårt förfogande), men det kändes ändå bra när jag klickade på spara. Godkänd ligger på 70% & VG på 90%, så det känns lite väl att hoppas på VG men det hade faktiskt känts väldigt jobbigt om jag inte fått ihop 70% eftersom jag kände att jag presterade bra på varenda fråga... Nåja, vi får vänta & se. Nästa tenta, den sista för kursen, är på fredag i språkhistoria & där känns det mycket bättre än vad det gjorde igår så jag ser fram emot att få tenta av & jobba vidare på nästa kurs. Men lite snabbt tillbaka till lingvistiken, ni måste ALLA ta & titta på det här klippet (MED LJUD!). Det här är så fascinernade från ett språkligt perspektiv! Pingvin nummer ett trillar & alla andra pingviner låter "Neeih", vilket jag antropoligiserar som "Men oj Steve, det där såg lite illa ut, hur gick det?". Bara det att djur inte kommunicerar på samma sätt som vi människor, deras kommunikation är baserat på instinkt & saknar möjlighet att skapa nya meningar. Men eftersom alla pingviner gör samma ljud så måste det innebära att pingviner, av någon anledning, har ett ljud som är associerat till att en flock medlem trillar. Eller mer specifikt, eftersom fåglar faktiskt LÄR sig ljud från sina föräldrar (jämfört med en katt, som jamar obehindrat även om den växt upp utan en mamma eller pappa, så kan inte fåglar göra "riktiga" ljud om de inte lärt sig dem som ungar från en vuxen fågel) så måste pingvinföräldrar ha ett ljud för typ "Är du OK" om deras lilla unge druttar ikull. & ja, jag vet att jag är världens nörd men jag dööör lite när jag tänker på det... Att det sitter 12 miljoner pingviner på sydpolen & bara "AKTA ISFLÄCKEN!!! Ouch... hur gick det älskling?"

Tidigare inlägg
RSS 2.0