Mot en ny plats...
Nu har jag funderat runt kring bloggen & bestämt att just den här platsen inte längre är för mig. När farmor dog tappade jag liksom så mycket av mitt sammanhang & med det bloggen & det kändes helt enkelt inte på samma sätt när jag då & då försökte komma tillbaka i rutinen igen.
Vet inte riktigt vart jag kommer att landa tillslut, & jag känner mig heller inte riktigt redo att trycka på delete när det gäller hela mitt arkiv här, men i nuläget kan ni som fortsatt kika in följa med på instagram istället. Kontot är rätt nytt, inte fullt lika privat som vad det varit här, & rätt mycket mer politiskt vinklat - men i fall att ni ändå vill ta en titt så kan ni hitta mig som ida.chvostek s.w.a.g.d
Tack & hej - det har varit en rolig resa!
Brinn för...
Kom av mig med bloggen igen - läkarnämden hörde nämligen av sig & berättade att de två detektiver som jobbat med mitt fall, & som kom hit & tog mitt vittnesmål, blivit utbytta mot någon jeppe som inte träffat en enda av oss som gått igenom detta. Vill ju tro att det inte kommer att påverka slutresultatet, men i ärlighetens namn känns det väl lite kört. Fick så himla bra kontakt med Dan & Heather när de var här & kände verkligen i hela kroppen att de trodde på min historia & att det som hänt var fel... så att någon som inte ens pratat med mig på telefon ska besluta om läkarens licens känns ju bara som ytterligare en smocka & jag börjar bli så himla trött på det. Känns som om jag gått en boxningsmatch hur länge som helst utan att få in en enda smäll själv, bara varit slagpåsen som fått ta emot...
& så tittade jag på dokumentären om Josefin Nilsson idag & bara grät ögonen ur mig. Fy fan alltså för hur kvinnor behandlats & fortsätter att behandlas i vårt samhälle.
Är ju himla svårt att gå vidare från ett sånt här inlägg & försöka hitta tillbaka till någon form av positiv ton - men jag är ändå tacksam över att det är 2019 & att vi i alla fall vågar prata om sånt här högt. Väljer att se på det som åtminstone ett litet steg i rätt riktning.
Bildbevis...
Tack för feedbacken på förra inlägget - det har verkligen varit så tungt de senaste månaderna & det betydde kanske mer än jag trodde att få höra att ni också tycker att det hela är helt vansinnigt. Blir bara så ledsen när jag tänker på det, inte bara för min skull utan mer för alla små flickor jag känner... Bara en sån sak som att åklagaren försökte skuldbelägga mig i det hela, "Men Ida, tänk om läkaren varit gammal (det är han inte - han är typ max 50 nått), hade du verkligen velat dra honom till rättegång då & kanske kastat honom i fängelse bara för att han var lite glömsk (med glömsk referar vi då alltså till att han "glömt bort" att bröstundersökningar inte varit del av immigrationsansökningar under de senaste 11 åren)". Alltså, orken slår liksom i så tokhårt i botten att det flyger damm i luften.
MEN - som sagt, jag har i alla fall kommit till ett stadie där jag känner att livet på det stora hela återvänt till det normala. Vissa dagar är sämre, andra är bättre... & tack & lov var både igår & idag den typen av dagar som fyllde på med energi i ställer för att sluka den. Gårdagen var dels min namnsdag, men så hade Tor också kulturkväll på sin skola & vi var där & representerade Sverige. Har inte haft på mig min folkdräkt sen... men typ 2013 (!?) så det var härligt att få vädra 100-åringen lite grann. Jag är ju av den övertygelsen att man ska ANVÄNDA sånt som är fint & speciellt, annars är det liksom inte lönt att ha, så det kändes bra att äntligen få ur hela dräken ur garderoben. Mja, förutom hatten då. Fixar bara inte hatten... det går verkligen omedelbart från att jag känner mig fin till att jag känner mig töntigt utklädd så fort jag sätter på mig hättan.
Bjöd på pepparkakor, bildspel på snötäckt landskap & så spelade vi ABBA i 90 minuter. Kändes ungefär så svenskt som det kan bli utanför IKEA här i Canuckland. Extra bonus på sverigeboosten var att vi glömde kvar vår bilflagga i gympasalen, så mamman som var ansvarig gav den till mig vid pickup nu i eftermiddags - vilket gjorde att Tor & jag kände oss manade att hitta den HÖGSTA snöhögen vi bara kunde...
& there we go - bildbevis på att åtminstone Tor & jag lever! :)
Collateral damage...
Jag fick ett mail som frågade hur det var & kände att jag måste skriva ett inlägg till er som så troget hängt med här så himla länge. Så här, hösten var ju rätt jobbig för att uttrycka det milt. Pauls pappa dog & så var det hela den där härvan med immigrationsläkaren som tog GALET mycket energi. I kombination med att jag jobbade tokmycket (hela veckorna + att jag snittade mer än 20h per helg) för att få VG på hela C-kursen, så fanns det inte så mycket kvar att ge efter det. Så jag bestämde mig för att slopa allt som inte var absolut nödvädigt = bloggen blev collateral damage. När det gäller kursarbetet så spikade jag i princip allt - så det kändes jättebra - men eftersom jag inte fick slutbetyget förrän första veckan i januari blev hela julhelgen lidande eftersom jag inte kunde koppla av. Dessutom kände både Paul & jag att vi kanske fokuserade lite väl mycket på att göra alla andra glada & till lags under julen så vi försvann lite båda två i det hela, bara massa jobb & inte tid för återhämtning eller direkt mys. Så när januari väl drog i gång kändes det super den första veckan Tor var tillbaka i skolan & jag fortfarande var ledig... & sen kom den riktigt tunga käftsmällen.
Så här, rättegången mot immigrationsläkaren var spikad till den 14 januari & jag visste att jag skulle kallas som vittne (en bidragande orsak till julstressen). Samma dag som det hela skulle dra igång ringer polisen som är ansvarig för ärendet & talar om att åklagaren lagt ner fallet pga rättspraxis. De har helt enkelt gått igenom en mängd fall som involverar läkare som ofredat patienter & hittat ett fall där en dommare friat en läkare från att ha gett 6 patienter klitorismassage under gynkontroll & baserat på det kände dom sig inte säkra nog på att vinna så de valde att lägga ner hela ärendet i stället. Vi var 11 stycken kvinnor som ofredats - men de lägger ner för att "vi inte kan vara säkra på att det inte bara var en väldigt utförlig undersökning eller att han kanske glömde bort praxis eller var lite klumpig". Det finns liksom inte ord för att uttrycka hur upprörande det här har varit & fortsätter att vara. Går helt upp i varv så fort jag bara tänker på det. Djupandas... Så sen dess har jag försökt lista ut vad jag kan göra åt det hela, för i nuläget går ingen kvinna säker i hela Ontario - som åklagaren sa till mig, "Vi kommer inte att åtala läkare pga rättspraxis om det inte är extremt, som om du tex hade gått till en optiker & fått en vaginal undersökning i stället". Alltså... ?!!!! Polisen som är ansvarit för utredningen är lika upprörd som jag & vill att jag ska gå till pressen, men efter att ha trilskat mig igenom systemet för att få prata med en advokat som jobbar med den här typen av fall så vågar jag inte. Enligt henne kan läkaren nämligen stämma mig från hus & hem för förtal om jag pratar med media... Så mitt enda alternativ i nuläget är att stämma honom privat, men ingen advokat vill ta tag i fallet innan dess att läkarnämden tagit ett beslut gällande om de ska dra licensen eller inte. Så i nuläget befinner jag mig i limbo - väntandes på nämden & bara så otroligt besviken på hela rättsystemet. Det känns helt enkelt förjävligt att kvinnors rättssäkerhet är så himla usel trots Me too & det faktum att det är 2019.
Nu är ju inte allt bara jobbigt, det har hänt mycket bra också - som att jag bestämt mig för att satsa på lingvistiken, att vi skaffat en hamster & att vi helt slutat äta kött - men det här lagliga fiaskot har sugit så pass mycket energi att jag inte riktigt orkat skriva om något av det innan jag åtminstone fått känslorna lite bättre i styr. Vad gäller bloggen... vi se vad som händer... jag känner mig starkare, men jag vet inte riktigt om jag & den kan återhämta sig från det här avbrottet. Kanske det är bäst att lägga ner, eller fortsätta i ett annat lite annat format... Till er som fortfarande tittar in, vad hade ni velat se?
Judgement...
Gud vad jag bröt ihop idag... Sov knappt igårnatt eftersom jag kände mig så stressad över Paul stackars mamma & sen tillbringade jag hela morgonen & halva eftermiddagen i hennes hus med att börja jobbet med att röja undan Pauls pappas saker. Ett jättejobb & väldigt tungt både fysiskt & psykiskt, så när jag väl var på väg hem från Tors skola var jag bara helt slut både i huvudet & kroppen. Någonstanns halvvägs hem skickade Paul ett sms för att höra hur dagen gått & jag började skriva tillbaka - stod & väntade på grön gubbe (eller vit gubbe som det är här då) & när det väl skiftade till GÅ började jag korsa övergångsstället samtidigt som jag avslutade den sista meningen & tryckte sänd. Precis då nitar en röd SUV en meter från mig & mannen som kör vevar ner rutan & SKRIKER "Get off the fucking phone - you are an awful mother!!!". Alltså, jag tappade det helt. Bara stannade upp mitt i gatan & vrålade tillbaka "My father in law just died, don't you dare judge me you ASSHOLE!" Inte mitt stoltaste ögonblick... speciellt inte som jag avslutade med att räcka upp långfingret. Korsade övergångsstället helt skakigt samtidigt som han brände iväg & sen ringde jag upp Paul & bara stortjöt. Fi fan så ledsen jag blev... & ja, jag skulle kanske inte ha SMSat samtidigt som jag puttade Tors vagn över gatan, men jag var på ett övergångsställe & det var min tur att gå - vilket jag hade stenkoll på, men att bara dömma ut någon som en usel mamma för en sån relativt liten sak... Vad vinner man på det som människa? Åkte han därifrån & på riktigt kände att han gjort världen till en lite bättre & säkrar plats? När han i verkligheten fick någon som redan går på knäna att bryta ihop totalt & ett litet barn att börja gråta över stressen att se sin mamma så ledsen...
Döden på besök...
Camilla skrev & beklagade sorgen & sa "Ni har haft väldigt mycket sorg på kort tid (känns det som)" & det här fick mig att börja lägga ihop (så hemskt, men det känns nästan som om det börjar behövas ett excel ark!)... Mellan Pauls mamma & jag har vi under de senaste 20 månaderna förlorat:
1 man/svärfar
1 farmor
1 syster
2 gammelmostrar
1 katt
6 höns (tre var)
Det är liksom som döden har kommit & hälsat på & vägrar lämna. Den där gästen som sitter kvar & dricker vin in på småtimmarna medan man sitter i soffan & håller på att svimma av trötthet & bara "MEN GÅ HEEEM!!!". & det här med att Pauls mamma förlorade sin syster bara två dagar efter att Milan gått bort - kan liksom knappt ta in det. Innan, när farmor dog, kände jag bara "Kan vi ta oss igenom 2017 & in på 2018 så kommer det att kännas bättre", men nu känns det verkligen varken ett dugg bättre eller som om det går att hänga sig fast vid hoppet om ett bättre 2019 eftersom jag läst en massa sorgeartiklar under den här perioden & sorg i regel tar 18 månader att bearbeta. Suck... så ut ur dimman 2020? Om nu ingen annan dör innan dess, vågar liksom inte längre hoppas eftersom döden alldeles uppenbarligen precis tippat upp ytterligare ett glas vin & svept in sig i en filt i vårt soffhörn...
The last month...
Jaa... vad ska jag säga, den senaste månaden har varit otroligt tung. Dels har jag haft väldigt mycket skolarbete (tack & lov var mamma här & kunde underhålla Tor, så det underlättade väldigt mycket) men sen har jag varit så sjukt stressad över hela den här immigrationsläkargrejen. Har varit på inspelat videoförhör på polisstationen & det var väl inte helt inom min comfort zone. Poliserna som jag lämnade mitt vittnesmål till var jättesnälla, men att sitta i en liten kal låda utan fönster med en stor väggkamera riktad mot en samtidigt som man pratar om något oerhört traumatiskt var väldigt påfrestande. Tack & lov har jag ett väldigt bra minne, som jag verkligen litar på, så det kändes som en trygghet i det hela - att jag kunde svara så utförligt på alla frågor. Men nervositetsnivån var ändå helt utan dess like. Hade på mig nyinköpta jeans & jag svettades så mycket i handflatorna att jag gick ut därifrån med helt blå handflator...
Men allt det här bleknar gentemot den senaste veckan. Förra helgen fick Pauls pappa nämligen en stroke & efter att de tog honom av livsuppehållande åtgärder dog han i torsdags. Så himla tungt & eftersom min mamma åkte hem till sverige i samma veva hamnade stackars Tor i en total livskris. För honom försvann nämligen grandpa, momo & pappa på samma gång (Paul bodde på sjukhuset under de sista dagarna) & eftersom han fortfarande är så liten trodde han att de alla dött. Vet inte hur många gånger jag försökt förklara de senaste dagarna att momo & pappa i alla fall lever... Usch, när ens lilla unge är så där ledsen så känns det verkligen som en kniv i hjärtat & att sen behöva lämna honom på skolan ovanpå det var ett trauma i sig. Helt hysteriskt barn som bara skrek eftersom han trodde att jag skulle lämna honom jag med... Men nu är i alla fall Paul tillbaka & jag känner att vi redan återfått åtminstone en del av balansen i familjen, även om det naturligtvis är fortsatt kämpigt.
Testimony Time...
Totalt bloggstopp, men jag har haft så himla svårt att tänka på något annat än mitt vittnesmål de senaste två veckorna - men idag var det äntligen dags. Två utredare kom hit imorse, utrustade med skrivblock & bandspelare. Kändes så skönt att få göra förhöret här hemma & inte på ett kallt kontor. Klart att det inte är jättekul att berätta om ett övergrepp, men de gjorde verkligen allt för att få mig att känna mig bekväm. Det tog två timmar totalt & det var helt klart en obehaglig resa tillbaka i tiden, klarar nämligen av att prata om det där läkarbesöket med vänner som redan kan historien men det blir av någon anledning alltid jobbigt att prata om det med någon som aldrig tidigare hört vad som hände. Men som sagt, utredarna var superproffs & det kändes som om de frågade "snällt" - det var aldrig så att jag började fundera på om jag "slösade bort" deras tid. På slutet sa de båda ett par avslutade ord som jag känner att jag måste dela med mig av. Den kvinnliga utredaren sa att jag aldrig, inte en sekund, behöver känna att det här bara var jag som överreagerade - det här var ett övergrepp, inga gråzoner. Har ju känt det här i hjärtat hela tiden, men det var skönt för huvudet att höra det också & inte bara från vänner & familj utan med sånna som jobbar med sexuella övergrepp varje dag. Sen sa den manliga utredaren något som jag kände var så starkt, att förövaren tar styrka från överlevaren & att hans viktigaste uppgift i sitt yrke var att ge tillbaka den styrkan... & det kändes verkligen så. Bara att någon lyssnade & tog det här på allvar, inte sopade det under mattan med ett "inte mitt problem", så som jag blivit bemött innan, vilket på sätt & vis känts som ett sekundärt övergrepp. Man blottar sig & blir ignorerad eller bortsopad som lort. Men inte idag, nej idag kände jag (trots att jag nu känner mig helt slut i både huvudet & kroppen) att jag tog ett stort starkt steg framåt!
Dr. Ford...
Det har varit lite tyst i ett par dagar - dels för att det varit mycket skolarbete, men kanske mest för att jag varit, & är, så himla upprörd över Kavanaughs nominering till högsta domstolen. Jag vet inte hur mycket det har pratats om det här i Sverige, men i förra veckan kändes det lite som om nordamerika stod stilla medan Dr. Ford vittnade om hans sexuella övergrepp & han sedan försvarade sig. Det var en enorm uppvisning i argt vitt manligt privilegium & jag satt där & ömsom grät ömsom skakade av ilska över de här jävla männen som försvarar & håller den här typen av beteenden om ryggen no matter what. Men seriöst, att Donald Trump nu går ut & säger att det är en "scary time" för unga män i USA, jag kräks... Precis som när #metoo exploderade rev det här upp det där gamla såret från 2014 - när min immigrationsläkare antastade mig. Då, hösten 2017 ledde det till att jag kontaktade både Immigration Canada & polisen - vilket båda föll helt platt. IC förklarade torrt att det inte längre var deras problem eftersom han inte längre jobbar för dem (efter en anmälan från en annan kvinnlig patient) & polisen, ja de lovade att ringa tillbaka men hörde aldrig av sig & min ork räckte liksom inte till att ligga på att tjata. Men det här gången, efter att ha lyssnat på oerhört starka Dr. Ford, fick jag lite ork igen så jag plockade upp telefonen & ringde till det som kallas för College of Physicians and Surgeons, den organisation som förvaltar läkare & kirurger här i Ontario. Pratade med en kvinna som lovade att skicka ut någon för att intervjua mig & det är ungefär det mesta någon någonsin har gjort för mig i det här fallet, i annat fall har folk mest klappat på handen & sagt "Vad hemskt, vad synd jag tycker om dig" - vilket ju inte hjälper ett skit. I vilket fall, just nu känns det lite som om jag befinner mig i limbo igen. När ska de ringa, när kommer de & intervjuar mig, vad händer sen? Så sporadiskt bloggande är helt klart ett utslag av stress, sen att jag sitter här & bloggar klockan 4 på morgonen... japp, insomnia också, som ett brev på posten när jag är stressad. Men jag försöker tänka så här, om Dr. Ford kan klara av att förhöras om sina upplevelser i flera timmar inför enorm publik, så kan jag ta mig igenom det här också. Dessutom, känner så starkt att även om det river upp en massa obehagliga känslor just nu så är det så himla viktigt att inte pressa tillbaka de där känslorna, inte bara "ta det", utan kämpa vidare för en bättre framtid där unga tjejer får växa upp i en värld där skammen i alla fall inte ligger på dem utan på de män som begår brotten.
Skolshock...
Förlåt för dåligt bloggande, men det blev lite skolshock här hos oss i & med att både Tor & jag startade skolan förra veckan. Eller Tor tog det hela rätt bra, men jag var kanske inte helt beredd på hur mycket jobb de skulle skyffla på oss redan första veckan. Började kursen på måndagen & hade första deadlinen torsdag & sen ytterligare en på söndag. Så det känns lite som om jag dök ner i ett hav av kognitiv lingvistik & precis kom upp till ytan igen. Den här veckan står intertextualitet på schemat & jag måste läsa både en rad dikter & en bok så jag har att göra här med, men det känns lite lugnare eftersom deadlinen ligger på söndag. Pust, känns lite som om sommarhjärnan blev igångkickad med stålhätta - men, men, förhoppningsvis kommer jag in i rätt mind frame snart igen. Anmälde mig nämligen till kandidatprogrammet i engelska imorse, så det är liksom bara att bita ihop & se till att jag har den behörighet jag behöver tills januari!
Oh & på spåret "sånt som är språkrelaterat"... Tor & jag kom ner till kattkräkfest imorse. I gammal god kattordning hade den skyldige individen lyckats kräkas inte bara på soffan utan även på fotöljen (alltså, katten började hulka på en möbel, hoppade ner på golvet & knatade bort till nästa möbel, hoppade upp & fortsatte kräkandet där - SÅ TYPISKT!). Jag bara "Men kattjävel". Tor, "Oh, oh, mamma! I think I can say that is Swedish - kaaattjavul!"... På riktigt, här sliter & släpar jag för att få in så mycket svenska som jag bara kan & orkar & barnet säger i princip mamma, pappa, majs & korv... & så nu kattjävel.
Feeling a bit down...
Okay, jag känner mig inte helt tipp topp i nuläget. Sen Sisu dog har vi haft ytterligare en attack då en höna blev skadad, hörde Patty skrika i lördagsnatt & när jag rusade ut hittade jag henne alldeles förvirrad med en blodig kam, & jag har ingen som helst aning om hur i helsike djuret som gjorde det fick tag på henne. ALLT var låst & igenbommat & hon var ensam i det lilla hönshuset när det hände så det var ingen av de andra hönsen heller... Paul föreslog att vi skulle försöka fånga vad det nu än är i en fälla så i lördags åkte vi & köpte en bur som fångar djur levande så att man kan omlokalisera dem. Riggade upp dem med en bit bröd med jordnötssmör på & vad knatade jag ut till i söndags morse tror ni? Men så klart en skunk. Vilket inte är världens härligaste djur att ha sittandes i en bur i ens trädgård om vi säger så & helt klart inget som gick att stoppa in i bilen för att släppa ut ett par mil bort... Bara tokvägrade försöka släppa ut den själv, så Paul fick slowmotion vandra över till buren gömd bakom en filt som han sen draperade hela eländet med så att han kunde lyfta upp fällan & försiktigt bära ut den i den lilla gränden bakom vårt hus där han sen släpte ut skunken. Sen var det lugnt i måndags men nu ikväll var skunken tillbaka & försökte ta sig in till hönsen igen. Tack & lov kände jag lukten så jag sprang ut & sprayade den med vattenslangen tills den kröp ut under staketet - men all in all så känns det superjobbigt just nu. Älskar ju min lilla flock & jag blir skitstressad när det känns som om vi är under attack i princip non-stop. Har jättesvårt att slappna av & sova på nätterna utan ligger vaken alldeles för länge & LYSSNAR för att höra om det är något djävulskap på gång där ute. Sen hjälper det ju inte heller att två av mina vänner förlorat en massa av sina höns den senaste veckan heller, en av dem fick hela sin flock (10 stycken!) dödade... Paul har i alla fall lyckats bygga en automatisk dörr till hönshuset som öppnar & stänger med en timer, så det gör att jag känner mig lite mindre nojig & sen ska vi köpa flood lights med rörelsedetektor imorgon & rigga upp. Tänker att en strålkastare rakt i nyllet inte är det som skunkar & tvättbjörnar tycker allra mest om...
Three crazy things...
Okay, de senaste dagarna har helt klart varit lite lätt crazy. Vi börjar i fredags:
Eftersom vi samlat in tillräckligt mycket grönsaker för att matcha Wikes VDs vikt bestämde jag mig för att knata över med donationspappren i fredags. Problemet var bara det att jag hade både Tor & Aviva att ta hand om, kändes inte optimalt men eftersom jag ville ha det här gjort innan helgen lastade jag dem båda på Wiken med inställningen "ja men hur illa kan det gå"... Vi kommer dit, ingen är på kontoret, jag bara "Hello?", Aviva, "I need to pee!", jag "HEEEELLO, ANYONE HERE?!". Tillslut kom en liten tant knatandes, lovade att hitta VDn & visade oss till toaletten. Medan Aviva kissade valde Tor att högljut annonsera skillnader mellan flickor & pojkars anatomi - helt fantastiskt vad många gånger man kan skrika penis under en enda lite kisspaus! Vi öppnar dörren & där står VDn & väntar... Försöker föra en vettig konversation med honom men barnen har nu bestämt sig för att vara karaktärer ur Paw Patrol & går således all in i att vara hundar. De busar runt på golvet, skäller & som kronan på verket slickar Aviva VDns hela ben. Alltså, jag trodde att jag skulle dö - har nog aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Men på något sätt tar han det ändå med någon form av ro & följer med på vår reträtt till dörren, där han helt plötsligt föreslår att vi alla ska gå till ett företag som ligger precis bakom hans byggnad. Så vi knatar dit, han knackar på & går in & säljer in hela grönsaksprojektet & nu har jag alltså en ny potentiell sponsor! Vårt nya mål är att samla in 500lbs (227kg) till Thanksgiving...
& sen i söndags fick jag ett helt okaraktäristiskt vansinnesryck & skrev upp mig på ett 5km race i slutet på september. Det här är HELT loco för att vara jag. Har tillbringat 35 år på jorden med mottot att springa så lite som möjligt & så gör jag det här mot mig själv helt medvetet... Det enda jag kan förklara det med är att jag verkligen vill komma i form igen & jag hoppas att det här kommer vara den spark i arslet jag behöver. Men jäklar vad jag redan har ångest över det här... jag springer liksom inte ens 50m i nuläget...
& så idag ringde lokaltidningen & bad om en intervju eftersom någon tipsat dem om mitt lilla grönsaksprojekt! Har ju skrivit artiklar till tidsskrifter & så, men nog aldrig så vitt jag kan minnas kommit med i det lokala nyhetsflödet så det känns rätt stort. Samtidigt som jag hoppas att det här verkligen ska göra att det rasslar in både donationer & grönsaker till marknaden - hade varit så häftigt om vi backyard farmers verkligen hade kunnat göra rejäl skillnad!
Tre hög-intensiva dagar...
Paul åkte på sin årliga konferens i torsdags & var bort till på söndag & jag måste erkänna att jag var grymt opepp på tre dagar helt ensam med Tor. Försökte känna mig glad för Pauls skull, få sova på hotell & slippa sin mardrömspendling i ett par dagar, men alltså nej... det gick inte. Kände mig bara så himla bitter över att jag inte fick åka iväg & SOVA på hotell i ett par dagar. Fy, hatar att känna mig så oginn men jag kunde liksom inte ens vara trevlig på sms så jag körde radiotystnad enligt devisen "kan du inte säga något trevligt så säg ingenting". Tack & lov var Tor på sitt gulligaste & mest medgörliga humör under större delen av tiden så det hjälpte, men alltså att rodda ett litet barn, hur snällt det än är, helt själv flera dagar i sträck är ju inte semester direkt... All ära till alla ensamföräldrar!
Tack & lov tog Paul Tor under hela söndagen så att jag fick påta på i trädgården helt ostört, så det var lite balsam på såren...Men alltså, jag tror att jag måste försöka styra upp någon form av tjejhelg & bara DRA från allt hemmafix & barnroddande ett tag. Känner att batterierna är liiite väl låga i nuläget!
Klar för terminen & Victoria recap...
Jag är äntligen klar med studierna för den här terminen! Skickade in min sista uppsats i söndags så nu har jag studiefritt fram till i höst! Känns SÅ skönt, de här sista veckorna har varit tuffa att få ihop & det känns nästan overkligt att helt plötsligt inte behöva sitta & jobba varje kväll efter Tors läggning. Bara tanken - att kunna titta på en film med ett glas vin istället! Men nu har jag ju inte bara pluggat de sista veckorna, har lyckats klämma in lite trevliga saker också så jag tänker att vi kör ett par recap inlägg. Allra bästa Jo kom ju tex på besök förra veckan & firade Victoria Day med oss. Victoria Day är en ganska typisk kanadensisk heldag i den månen att man inte gör något så där jättespeciellt förrutom att äta gott, dricka öl & smälla lite fyrverkerier. Så vi körde på det mesta av det där - minus ölen. Nu är jag inget fan av fyrverkerier överlag, pga av en massa olika anledningar, men det går ju inte att förneka att det gjorde Tor något helt vansinnigt lycklig så det var fint att se hans glädje. Vi började lite lätt med tomtebloss:
Här hade jag lätt kunnat sluta, han var glad nog ändå - men Paul kunde naturligtvis inte hålla sig (för att han är en man) & hade köpt ett par större pjäser också. Någon var SÅ pepp!
Jag, lite mindre... För mer än 10 år sen hade vi en allvarlig fyrverkeriolycka i familjen & jag måste erkänna att det där fortfarande sitter i men jag försöker att hålla det i shack. Vill inte överföra mina rädslor & fobier på Tor om jag kan undvika det (förrutom motorcyklar, där tänker jag fobia utav bara den - vad som helst så länge han inte sätter sig på en). Det hjälper i alla fall att vi köper sånna där fyrverkerilådor istället för att panga iväg en raket åt gången & sen att vi är stenhårda med att fyrverkier aldrig är leksaker utan något man måste ha jättemycket respekt för.
Sommarens första långhelg innebär traditionsenligt även att man börjar plantera ut saker i trädgården, så snart kommer det en liten trädgårdsuppdatering också!
February & March...
Nyårsmålen då, hur går de? Vi kör recap på februari & mars i samma inlägg. Februari är liks så kort att det knappt räknas, bättre att köra sammandrag!
1. Mindre mobiltid: Har installerat en app som heter Rescue Time som håller koll på mitt mobilanvändande. Varje sekund loggas & så kan jag se över hur mycket tid jag egentligen tillbringar med att skrolla runt på telefonen. Det här har varit superbra för mig, för det gör att jag får så pass dåligt samvete när jag öppnar mobilen att jag verkligen försöker hålla mig. Idag tex har jag bara surfat runt i lite drygt 15 minuter, helt otroligt bra för att vara jag! Sen ser det ju lite sämre ut om jag checkar användandet den senaste veckan, 2h & 30 min per dag, men då är 3h Tor som tittat på Youtube kids medan vi pendlade fram & tillbaka till förrådet så egentligen är det "bara" 2 timmar per dag. Som sagt, mycket att förbättra men ändå inte SUPERDÅLIGT.
2. Inte renovera: Um... vi har kanske börjat spana på källaren på hyreshuset. Eller snarare på det lilla förråd som hör till, jag hade velat göra om det till ett litet drivhus. We shall see...
3. Börja virka igen: I februari virkade jag ett gäng halsdukar, men sen har jag tagit en liten paus. Ska försöka få till en eller ett par rutor till på det hemliga projektet nu i april, för jag vet att det kommer att bli en virkpaus under sommaren.
4. Läsa mer: Det har var lite tufft med läsandet eftersom jag haft så mycket skolarbete, men jag läste i alla fall "In Defence of Food" & kände mig överlag rätt nöjd med hur vi äter efter att jag läst den. Men ska försöka att bli lite bättre på att läsa innehållsförteckningar i affären, speciellt för saker så som Tors yogurt. Sen läste jag också "We were the Mulvaneys" eftersom det var vår senaste bokklubbs bok & den är kanske inte något jag rekommenderat - men hey, i fall att du känner sig sugen på 460-sidor av "familj som faller sönder" så är den precis det du söker!
5. Lära mig baka surdegsbröd: Nope.
6. Mer vegetariskt: Woot, så nöjd! 14 vegetariska middag både under februari & mars, så det tar oss hela 37 middagar närmare års-målet på 150!
7. Bli av med min muffin-top: Det känns som det börjar bli lite bättre. Har varit väldigt duktig på att cykla & så har jag faktiskt kommit iväg på ett pilatespass! Vilket ju inte låter jättemycket, men jag tappade pilatesen helt under husrenoveringsfasen förra året så det känns jätteskönt att vara tillbaka igen!
8. Jobba på körkortet: Får bli till sommaren.
9. Bli bättre på att prioritera vänner: Yes, har varit väldigt mycket bättre här.
10. Purge: Bara ett par lådor & skåp bort från att vara klaaar med vårt förrådsutrymme! Har kastat/donerat SÅ mycket prylar & det känns skööönt! Ska till & med försöka ge mig på att sälja lite saker som jag inte längre använder. Är sämst på just den här biten, men har ett gäng böcker som går för uppmot 150 dollar på Amazon så det känns liksom inte aktuellt att ge dem till Goodwill (där nog ingen heller köpt en bok om tex Applied Multivariate analysis with R) & också väldigt onödigt att ha dem samlandes damm i någon låda då jag ALDRIG kommer att öppna upp dem igen. Vi får se hur det går, men jag ska i alla fall ge det ett försök.
11. Do good/make others happy: Har gett bort en massa små burkar med sirap till familj & vänner samt ställt upp med barnpassning när det kört ihop sig för olika vänner. Tog tex två små kottar en tidig morgon när deras pappas axel hoppade ur led & han var tvungen att åka in till sjukhuset. Känns fint i hjärtat att ha vänner som är så trygga med oss att de känner att det är OK att ringa i ottan & sen lämna av små pyjamasungar för frukost.
TV-ångest!
Hjälp vad jag kämpar just nu med min senaste inlämningsuppgift! Vi ska nämligen analysera ett TV-program ur ett väldigt specifikt perspektiv & även om jag känner att jag har rätt bra grepp på själva metoden så står jag & vacklar på det faktum att jag i princip aldrig tittar på TV (enda undantaget är Wahlgrens värld, men det faller på att det inte är på engelska). Har ju varit TV-fri i rätt långa perioder (först i mer än 1-år i Lund, sen ytterligare 2-3 i Toronto) & har liksom aldrig kommit in i en rutin av att titta på TV igen. Det blev väl lite mer serier som vi laddade ner medan Tor var yttepytte, men numera används vår TV närmast uteslutande när Tor tittar på Paw Patrol på Netflix. Så det här med att dra paralleller mellan metod & ett specifikt program kommer inte direkt gratis. Har tillbringat dagar med att försöka komma ihåg något program som möjligtvis kan passa in, men det har i ärlighetens namn känts helt blankt. Eftersom jag i vanliga fall har FÖR MÅNGA uppslag när det kommer till mina uppgifter så kändes det jätteobehagligt att befinna mig i detta mentala vacuum. Paul bara "Men analysera Paw Patrol då" men problemet med det förslaget är att jag aldrig tar in vad Tor tittar på (till skillnad mot Paul som hade kunnat vinna Jeopardy om det var på barnshower). Nu har jag tillslut landat på den senaste showen vi såg, Galavant, & har väl fått ihop något som är hjälpligt vettigt - men i nuläget känner jag kanske för första gången ever att jag är nöjd bara jag får godkänt...
1 år...
Idag är det ett år sedan farmor dog. Det känns så där som det ofta gör med stora saker i livet: som om det hände igår fast för en livstid sen. Det här året har varit jättetungt & när jag tittar tillbaka på det så önskar jag att någon hade satt mig ner för ett år sen & sagt en enda sak "Ida, det tar tid att sörja - ha inte dåligt samvete för att det inte känns lättare om 4/6/12/18 månader". För det där kämpade jag med jättemycket de första månaderna efter att hon gått bort. Kunde inte riktigt förstå varför jag hade så lite ork, varför trädgården mestadels blev ett fiasko, varför jag inte orkade leka med Tor på samma sätt som innan, varför jag inte ville träffa folk... Det hade ju gått X antal månader & rent mentalt kände jag bara "Men ryck upp dig!", samtidigt som kroppen kändes som ett läckade såll - all energi bara sipprade ur mig. Kanske 6-7 månader in delade tack & lov min fina vän Jo med sig av sina egna erfarenheter av sorg & sa att för henne hade det tagit minst 1 år innan hon kände sig någorlunda "som vanligt" igen & det där hjälpte mig väldigt mycket. Kände inte längre samma dåliga samvete, även om jag fortfarande kunde bli väldigt irriterad på mig själv.
I vilket fall, för någon vecka sen skrev jag en uppsats som behandlade just ämnet sorg & gud vad jag önskar att jag läst mer om det här ämnet för ett år sen. Eller ännu bättre, att sorg hade varit ett obligatoriskt ämne i skolan! För helt plötsligt såg jag svart på vitt att sorg i regel tar minst 18-månader att hantera, att man kan få återfall under hela sorgeperioden då det känns tyngre i stunden än vad själva dödsfallet gjorde & att man ofta känner sig vilsen & "letar" efter den man förlorat. Sånt som känns helt självklart när jag skriver det här, men som inte alls kändes det när jag levde igenom det hela. Kände bara en press från alla håll & kanter (upplevd i vissa fall & inbillad i andra) att jag skulle "skärpa till mig & vara rolig/produktiv igen".
Där jag befinner mig nu så känns livet faktiskt väldigt fint igen. Tänkte på det bara igår när jag cyklade hem från min pilatesklass, det känns som om jag kan andas lättare igen & som en dimridå lättat. Plötsligt kan jag se, & uppskatta, allt som är fint omkring mig igen. Från det stora - vänner, vårt hus, Guelph - till det lilla - tulpanskott bland bruna löv & ett litet blått hönsägg på en bädd av hö. Så oerhört tacksam för det. Samtidigt vet jag nu att jag kanske dippar igen om en månad eller tre, men då vet jag i alla fall att det är normalt & att det hör till sorgeprocessen när man mister någon man verkligen älskar...
March break...
Det har varit March break här den här veckan, så Tor har varit ledig från förskolan hela veckan & herregud vad det känns när man vant sig vid att få tre lediga förmiddagar/vecka! Känner redan ångesten krypa på inför sommaren, hjälp så mycket tid att slå ihjäl innan september... Men men, jag får försöka styra upp någon form av återkommande schema så att vi kan beta av de veckorna & sen hjälper det så klart att jag inte har mitt eget skolarbete att försöka hålla igång samtidigt. Kombinationen 100% tid med 3-åring samt analytisk förmåga... inte min bästa sport! Anyway... den här veckan har vi kört på massa playdates & så Tors nya favorit, biblioteket. Han har äntligen blivit jätteförtjust i böcker, så det är så kul att ta bussen (stort spänningsmoment om man är tre) dit & sen tillbringa ett par timmar med att läsa & leka med alla leksaker & deras touch screens. Ni kan ju kanske föreställa er hur lycklig pusselgalna Tor blev när vi upptäckte att man kunde ta ett kort med datorn & sen använda det till att göra ett eget pussel!
Sen kändes det så där blandat att vara där med alla andra föräldrar som också kände av hela March break grejen... hjälp så många arga, trötta röster & små armar som hölls i stenhårda grepp. Jag menar, I get it, små barn (& hjälp, treårstrotsen är verkligen the real deal!) kan verkligen trycka på alla ens knappar, men jag får lite ont i magen när folk är så hårda med sina barn i ett offentligt utrymme. Kan liksom inte låta bli att undra hur det går till på hemmaplan när folk är bekväma med att släpa ut en gallskrikande 2.5-åring för att de har gjort "poor choices". Jag vet inte... här är det ju fortfarande lagligt att aga sina barn, så det är klart att barnuppfostran överlag ser annorlunda ut än den jag växt upp med & väl fortfarande relaterar till. Men om det är något jag verkligen vill försöka tänka på i mitt eget föräldraskap så är det nog att försöka sätta vettiga förväntningar & inte kräva att små barn ska bete sig som vuxna i miniatyr...
Check, check, check & eeew!
Under ett par år, i princip från det att vi flyttade från Toronto, rullade livet på lite för snabbt & jag hittade liksom inte tiden för de där sakerna som egentligen är måsten. Som att hitta en läkare eller en tandläkare. Men nu, efter skitåret 2017, har jag tagit itu med allt det där & idag var dagen då jag kunde bocka av ALLT på listan! Inga cellförändringar, ingen hudcancer, bra värden på mina blodprov, rena tänder & så det sista av allt - fixa ett hål i en visdomstand. Så skönt! Ja, eller inte att fixa hålet då. Shit vad det var obehagligt. Dels för att jag dök upp hos tandläkaren med en redan molande huvudvärk... inte så smart, så här i efterhand inser jag ju att jag skulle ha svalt en mindre arsenal med ipren innan jag dök upp, men så långt tänkte jag dessvärre inte. Fast vad som var ännu värre än att borra när huvudet redan kändes skit var bedövningen. För den tog inte bara i munnen utan gick upp över kinden & in i ögat! Alltså, det var så vidrigt - hela ögonlocket bara "slooow moootion druuunk!" Har någon av er någonsin råkat ut för samma effekt? Det här var bara den tredje tanden jag fixat i mitt liv, så jag har liksom inte riktigt koll på det här med tandläkarbedövningar - men en sak är helt säkert, nu blir det noll rafinerat socker framöver & tandtråd varje dag. Vad som helst för att aldrig mer behöva gå runt en halv dag med ett ögonlock som känns helt Frankenstein!
Vår lilla getaway...
Gaah, valde ett ämne för min senaste uppsats som kanske var lite väl ambitiöst (psykoanalys från Freuds perspektiv av Charles Dickens Dr. Marigold - ja men ni hör ju...) så jag har slitit mitt hår sen i onsdags för att få ihop något vettigt. MEN, nu är jag klar åtminstone tills dess att jag får min första vända feedback så nu kör vi bildbonanza från vår lilla getaway som vi var iväg på i början på mars. Pauls föräldrar gav oss nämligen två nätter på ett ställe som heter Great Wolf Lodge, så vi bestämde oss för att åka dit som en del av mitt namnsdagsfirande. Hade hört SÅ mycket bra om stället, så när vi packade in oss i bilen låg förväntningarna på max. Eller... ja, de låg väl i alla fall någonstans där för övriga familjen, jag var kanske lite mer tveksam eftersom: 1) GWL ligger i Niagara Falls & sorry, men det är så trash 2) Jag inte tycker om vattenland/bada i pool, vilket är GWL speciallitet 3) Min idé om fridfull semester är en liten koja i skogen & jag hade en föraning om att det här inte riktigt skulle vara samma sak... Anyway, vi rullade in på området & alltså HJÄLP - det här var verkligen enligt devisen allt är större i nordamerika. Världens jättekomplex helt & hållet för barnfamiljer. Bara kolla vårt rum, det här var min vy från sängen...
Men det som inte syns är att Tor hade en helt egen liten koja till vänster i bild... Lyckan över att få ett eget rum med dubbelsäng var som synes MONUMENTAL.
So far so good... Övriga hotellet då, jaaa... det är ju bara helt galet stort & propfyllt med galna tillbehör som ungarna naturligtvis bara ÄLSKAR. I mean, en fullstor mekanisk älg som pratar - what's not to love?!
Eller ett stort talande träd med tillhörande björnmamma (se bakom oss i bild)... Jag hade ju också typ svimmat av lycka om jag var tre år gammal!
Sen kan man köpa ett trollspö till knattarna (vi fick tack & lov låna ett av en av Pauls kollegor), som man kan aktivera för olika program beroende på ålder, & så knatar man runt hela hotellet & kastar trollformlar på tavlor, kistor & statyer som sen lyser upp & börjar prata. Nu var ju Tor för liten för att kunna utföra några riktiga uppdrag, men han tyckte ändå att det var SJUKT spännande bara att upptäcka vilka föremål som var magiska.
Vattenlandet är naturligtvis jättestort, men jag tänker ändå att det inte är lika bra som tex Piteå Havsbad... men det är mer än 20 år sen jag var där så det kan också vara minnet som sviktar... I vilket fall, mitt största problem med den här biten var att jag tyckte att det var så himla kallt. Liksom så där kul & stå & huttra i knädjupt vatten medan Tor åker samma vattenkana 58 gånger. Så jag bangade en dag & ljög & sa att jag hade deadline på ett arbete. :)
Nä, då hade jag roligare i den jättestora spelhallen. Kan inte hjälpa det, blir så JÄKLA tävlingsinriktad att jag verkligen ger det mitt allt, så där känner jag att jag i alla fall hämtar in ett par mammapoäng!
Tor vann två bollar & två små röda bilar så ni kan ju liksom föreställa er hur mycket han älskade det... Men det som Tor & jag tyckte allra allra mest om båda två var att GWL arrangerar två danspartyn varje kväll. Ett lite tidigare för de mindre barnen, följt av sagostund & så ytterligare ett mellan 8-9. Nu har jag inga bilder från själva dansen, men Tor älskade det så himla mycket så att jag kan illustrera det på ett annat sätt... Så här såg det ut varje kväll när det var dags för sagostund, alla små barn satt som små ljus & lyssnade på föreställningen:
Utom mitt barn som satt & grät, helt ensam, ute i lobbyn för att "everyone needs to dance again!!!"
Alltså, känns ju taskigt att skratta när han var ledsen på riktigt - men åh så svårt jag hade att hålla mig allvarlig! Sån liten drama queen, för när sagostunden var slut var han ute på dansgolvet igen på sekunden & dansade gärnet! Happy as happy can be!
Sammanfattningsvis så kan jag väl säga så här, det var roligt att ha något att se fram emot men det var helt enkelt inte min typ av semester. Allt var så himla stort & tillrättalagt med hela dagen uppdelad i massa aktiviteter & jag gillar mer när det är litet & rätt stillsamt. MEN, att se sitt lilla barn så glad som vad Tor var, tja - det gör att jag ändå kunnat tänka mig att åka dit igen. Fast då hade jag fejkat mens så att jag hade kunnat ducka poolen helt & hållet...
