Yet another one of those days...

Jag sliter på med min insomnia, fy tusan vad jobbigt det är att vilja sova men så går det inte för att hjärnan går på högvarv. Har lätt att få det så här när jag är stressad men det här året är det extremt. Sov lite över två timmar natten till idag & det är ju inte på långa vägar tillräckligt mycket. Har gått på autopilot mest hela dagen & känner hur hela familjen blir SKITJOBBIG fastän de egentligen bara är glada & pratiga. Var så himla trött på både Tor & Paul att jag fick akut dåligt samvete över alla ilskna tankar jag tänkte & köpte lite karmapoäng genom att baka en sats kanelbullar. Sjukt uppskattat & för en liten stund kände jag mig inte som sämsta mamman...
& sen fick jag reda på att en av våra grannar dött - supertrevlig, i femtioårsåldern, hon bara somnade in under natten - & orken samt tålamodet däckade igen. Känns som om hela det här skitåret är ett sår som liksom aldrig får vara ifred. Så fort det känns lite bättre & energinivån stiger en smula så händer något som gör att jag deppar ihop igen. Jävla apa. Fast goda kanelbullar blev det i alla fall, så nått att vara glad över... :/ 

Skitdag...

Suck vilken skitdag det här blev... Dels föll Tor ju rätt illa (hjälp så han ser ut, hela ögat är igensvullet & blått), sen fick jag reda på att en kär läsares katt fått somna in (hejdå lilla Svante...) & så fick vi ett så himla trist besked från Pauls jobb. Varje år har de nämligen en kick-off i slutet på september/början på oktober & det är då de delar ut alla bonusar för året. De senaste veckorna har vi liksom gått på nålar över hur utdelningen ska bli, men så blev det för första gången noll dollar extra i kassan & jag VET ju att jag inte kan räkna med bonusen i vår budget, men det blev ändå en så himla stor finansiell besvikelse att få vår gultkant helt bortryckt. Det är årets andra jättesmäll rent finansiellt & jag ska vara ärlig - jag blev så besviken att jag grät. Vilket gjorde att Tor blev helt hysterisk & började gråta han med, så det var lite som den där scenen i Sound of Music när alla gråter kring middagsbordet... Eftersom Tor blev så ledsen var det ju bara att rycka upp sig omgående, går ju inte att vara ledsen om det gör ens barn ännu ledsnare, men åh så himla trist det känns just nu. Sämre inledning på helgen får man ju leta efter. Skit-trist inlägg, men kände att jag var tvungen att skriva av mig lite... 

Jobb, jobb & mer jobb...

Argh, jag har lite svårt att få allt att gå ihop just nu så då blir bloggen lidande. Är lite mycket med att ta hand om Tor på heltid, plugga halvtid, extraknäcka 8 timmar per vecka samt renovera ett hus ovanpå det... & med huset menar jag alltså inte vårt hus, utan huset som Pauls föräldrar köpt & som kanske är det extrajobb som har den mesta tidspressen. Lägenheten på bottenvåningen är nämligen så pass klar att vi hade visning för två par tidigare i veckan - men när de ändå var där frågade de båda om de kunde få se ovanvåningen också & utan att egentligen ha planerat för det är den numera uthyrd från & med första november. Vilket ju är jättekul bara det att det är en liten bit kvar tills allt är klart. Hade ju tex varit trevligt med golv & så... Men men, Paul & jag jobbar ju bäst under tidspress så det är bara att bita ihop & tänka att det här är den spark i baken vi BEHÖVER för att få klart allt ihop innan jul. Har nämligen en tendens att få insomnia när det är lite väl mycket att hålla igång samtidigt & jag vägrar ligga vaken & stressa under julen.
 
Happ, men det här kanske inte var så uppåt inlägg så jag avslutar med en fantastisk Tor-sägning istället. Från baksätet igår "Look, look, a balloon castle!"
Hahaha! Ja men det är KLART att det är ett ballongslott, hur har jag kunnat missat det i 34 år? Obegripligt!

Skav...

Det var min namnsdag i torsdags & det blev ytterligare en så tydlig påminnelse om att farmor är borta. Farmor var nämligen helt outstanding på att minnas allehanda bemärkelsedagar & högtider & det fanns liksom inte att hon inte skulle skicka ett litet paket eller höra av sig på annat sätt. Kändes så fint att veta att det alltid fanns någon som tänkte på en & brydde sig om en nog mycket för att minnas minsta lilla sak... & nu finns det där inte kvar alls på samma sätt. Paul försöker förvisso & är väldigt duktig på tex födelsedagar & julafton, men namnsdagar är inget han kommer ihåg. Vilket man ju får ha förståelse för eftersom det inte är något de firar här i Kanada. Men det gör ju ont i alla fall... lite "salt i sår". Sorg alltså... Så dubbelbottnad. Det bubblar liksom hela tiden upp nya saker som gör ont & den här veckan har varit extra intensiv. Namnsdagen, att inte kunna visa kortet från Tors första förskoledag, inte kunna plocka upp luren & berätta för henne hur jobbigt det kändes att lämna honom där, ett recept jag ville testa & så läste jag en bok jag om andra världskrig & kom på att jag ville fråga hur hon upplevde det... Usch, den här veckan skaver det helt enkelt i kroppen. 

A break because...

Nu försvann jag ett tag här igen, en kombination av följande:
 
- Jag blev farmordeppig igen. Det går i skov har jag märkt. Ibland tänker jag inte på att hon inte finns längre på flera dagar & allt känns som vanligt, men så smäller saknaden till av någon anledning & då är det hemskt lätt att jag blir deppig. Den här gången var det att jag rotade igenom ett par stökiga lådor i ett försök att bli lite mer organiserad & så hittade jag en massa brev som hon skickat. En så himla liten sak, men tanken på att aldrig mer få ett brev från farmor gjorde att jag känt mig låg i över en vecka. Tack & lov har vi haft långhelg här, så vi har megafamiljemyst i dagarna tre & det har hjälpt!
 
- Kurs-start på Engelska B1! Åh som jag har LÄNGTAT. Än så länge är tempot inte i full gång, men det är så skönt att få fortsätta plugga. Först ut blir att läsa Robinson Crusoe & Gullivers Resor... böcker jag senast läste när jag var... men kanske 11? Ska bli intressant att se vad vi ska göra med dem så här på universitetsnivå!
 
- & på tal om böcker, förra veckan dog vårt internet & i brist på annat att göra ryckte jag fram min Kobo (e-reader) & började kolla igenom mitt bibliotek med ännu olästa böcker. Det i sin tur resulterade i att jag sträckläst mig igenom hela Ken Folletts century trilogi. Första boken ligger på 1008 sidor, andra på 940 & den tredje på 1103. Jag läser snabbt, men 3000 sidor är ju inget man läser på en dag... så det kan hända att jag varit lite lätt osocial av den anledningen med.
 
- & så har jag jobbat vidare på lägenheterna. Sååå nära att vara klar med den första. Hoppas på att visa bilder under veckan!

Nej det går inte...

Paul fick ett jobberbjudande i veckan som var väldigt frestande. Facebook i Seattle. Jag älskar ju Guelph & vårt lilla liv här, men jäklar vad jag blev sugen på att rycka upp rötterna & dra. Dels för att jag har tillbringat ett par veckor precis utanför Seattle & det är ungefär det finaste stället på jorden. Sen hittade jag dessutom tidernas mest perfekta lilla hus för en helt vettig summa. Hundra år gammalt, öppen spis & massa inbyggda bokhyllor & på en halv acre (över 2000m2). Så mycket plats för höns! Fast allra bäst, det låg 16 minuter bort från där Paul skulle ha jobbat. Med tanke på att hans pendling nu ligger på nästan 2 timmar enkel väg så svindlade det lite att tänka på att ha honom SÅ nära hela dagarna.
 
Som sagt, väldigt frestande, men vi kan bara inte flytta. Så länge Trump är president i USA sätter vi helt enkelt inte foten på den sidan gränsen. Dels för att jag inte vill bo i ett land som leds av en person med så snedvriden människosyn, som bara håller sina egna om ryggen, som spottar på allt & alla & dessutom inte bryr sig ett skit om klimatförändringar. Men sen vågar jag helt enkelt inte packa flyttlasset & satsa på ett land där man inte vet vad som gäller från en dag till en annan... Det känns så himla trist att ens skriva att jag helt enkelt är för rädd för att våga chansa, men så är det. Så vi stannar här, i vår varma, vänliga lilla Kanada-bubbla & håller tummar & tår för att vansinnet på andra sidan gränsen får ett slut förr snarare än senare.  
 
 

Jag gick & la mig...

Fick ett mail idag från en väldigt god vän, den andra personen jag lärde känna här i Kanada för att vara mer exakt. Bröstcancer, cellgifter, operation... Kände hur all energi rann ur kroppen när jag läste hennes mail. Det var nästan som att slå av en strömbrytare, kroppen bara stängde ner & jag fick helt enkelt gå & lägga mig. Grät inte utan kände mig mest tom. Tom & väldigt mörk, för det här har ju blivit året som närmast blivit synonymt med döden för mig, så tankarna gick i heldeppiga, fatalistiska, banor "Jaha, så ska hon också dö. Undrar vem det blir nästa gång"... Det är som om döden har blivit inte bara oundviklig, men oundviklig det här året. Klarar vi oss fram till nyårsskiftet är det ett smärre mirakel...
 
& sen kom Tor & hoppade på min mage & jag fick ta till någon väl dold energireserv & masa mig upp ur sängen. The show must go on and all that. Happ, så nu blir det till att googla på uppslag för vad jag kan påta ner i ett care package. Uppslag mottages tacksamt. 

En bra, en dålig...

Vi börjar med det dåliga... I flera år har jag velat skaffa mig ett piano igen. Spelade nämligen mellan det jag var 8 & 18 år gammal & saknar det väldigt mycket nu när jag blivit lite äldre. Kan verkligen känna mig skitirriterad på mitt 14-åriga jag som inte insåg vilket privilegie det var att ha ett piano samt gratis pianolektioner (kommunal musikskola - not a thing here in Canada). Anyway, i nuläget har vi inte riktigt råd att hiva iväg en massa pengar på ett nytt piano så vi har försökt hitta ett second-hand piano i princip sen dess att vi flyttade hit till Guelph & gång på gång har vi blivit besvikna. Första bra pianot vi hittade förlorade vi budet på, andra pianot bestämde ägarens mamma att en släkting skulle ha det istället & nu idag föll piano nummer tre (som skulle ha varit gratis) igenom eftersom personen som äger det inte fixade att ge bort det pga känslomässiga band - vilket jag ju kan förstå. Herregud, vi har väl alla (mer eller mindre viktiga) prylar som vi inte kan släppa för att vi är för nostalgiska. Men den här gången kändes det lite extra pga av en rad olika anledningar. En av dem är att det är svårt att hitta välskötta second-hand pianon här. I princip alla hus värms med varmluft (& folk har det ofta VÄLDIGT varmt också) vilket inte är ett dugg bra för gamla trä-pianon. Sen har Tor börjat visa intresse så fort han ser ett piano & vill så gärna spela... Känns ärligt talat inte ett dugg kul att kotten har två föräldrar som båda kan spela piano men noll möjlighet att själv få pröva på om det är något han hade tyckt om. Föräldra-fail på den. 
 
Men för att avsluta på en happier note - Tor somnade igårkväll utan att amma & utan att flippa ut totalt! Alltså, det är ju fortfarande rätt långt från amnings-slut, men den glädjen jag kände när han gick med på att vi kunde hitta på en liten saga (om "little piggy Tor & the big monster", alltid ett stort monster) & sen nöjde sig med ett glas vanlig mjölk. Hade lust att korka upp en flaska bubbel där på fläcken! Fast klockan tio på en vardag kändes lite väl häftigt... spontanaren i mig har kanske varit lite mer livlig än vad den är så här 2.5 år in i föräldraskapet. :)

Uppryckning!

Kände bara att jag var tvungen att göra något, typ vad som helst, för att rycka upp mig igen. Så himla världelöst om jag liksom skulle stupa helt på mål-linjen efter en långhelg som i övrigt har varit den allra bästa på hela det här året. Speciellt världelöst eftersom jag känner att det är jätteviktigt för mig att hålla fast vid den glädje jag har känt de senaste dagarna. Lite som att glädje föder mer glädje & kanske som att den här helgen var avstampet för att komma tillbaka på banan igen... Vilket ju gör att det där tråkiga beskedet inte passade in ALLS. Så istället för att deppa ihop totalt, som jag har haft så lätt för att göra sedan i januari då farmor blev sjuk, bestämde jag mig för att jag var tvungen att vända skutan. Helt enkelt se den här lilla svackan som en anledning att aktivt jobba på att må bättre istället för att enbart acceptera fakta & deppa ner mig ytterligare... Eftersom jag skrev ett blogginlägg bara igår om hur avsaknaden av min engelskakurs varit ett stort avbräck i mitt mående, kändes det som ett rätt enkelt sätt att börja tackla problemet. Satte mig därför ner & började leta online-kurser med målet att hitta något relativt kort, roligt & gärna lite annorlunda men ändå med engelska-anknytning. 
 
So, nu har jag anmält mig till en 10-veckor lång kurs i ämnet "Plagues, Witches, and War: The Worlds of Historical Fiction"... & det är ju ett JÄTTEOBSKYRT & totalt onödigt litet ämne i sig, men jag ser fram emot det så mycket! Älskar historiska romaner, men behöver en liten spark i baken för att läsa något nytt, & så känns det bara så kul att få vara del av ett online community igen. Fast bäst, allra allra bäst, är att jag kommer att få vidga mina vyer & utmana mig själv igen. Det låter kanske helt galet att något så enkelt som en kursanmälan helt plötsligt kan göra så att jag känner mig hur pepp som helst, men om det är något jag lärt mig genom åren så är det att jag är lite smått beroende av att ständigt lära mig nya saker. Så när det inte sker, utan dagarna är en enda lång gröt av att gå till parken & putta gunga, då är jag helt enkelt inte speciellt tillfreds med livet. I det här fallet blir det alltså en liten detour in på ämnet historical fiction & det känns helt lagom semester-flummigt. Ha, nu när jag tänker efter skulle jag ju ha försökt hitta en kurs i criminal fiction - hade ju varit perfekt att tillbringa de närmsta 10-veckorna med att läsa deckare... Oh well, memo till mig själv för nästa sommar! 

Ett steg tillbaka...

Två steg framåt, ett tillbaka - det verkar vara lite så vi jobbar i nuläget. Hade två riktigt bra dagar, både lördagen & söndagen var så perfekta. Alla glada, fint väder, god mat, massa roliga Tor-säg... & så idag så fick jag ett så himla trist meddelande. Inget jag känner att jag kan gå in på i detalj här, men det var klart en stor besvikelse & jag kände mig dessutom ifrågsatt - så eftersom jag är lite skör i nuläget var det inget jag bara kunde skaka av mig. Så uselt när resten av familjen fortsatt är glada & försöker dra med en & det mest känns som om man är lika kvick & rolig att ha att göra med som en död torsk. Suck. Men det har i alla fall fört med sig en god sak - jag har insett att Paul & jag måste bli lite mer organiserade, så till veckan ska vi försöka få till lite pappersarbete som har släpat efter.
 
Happ... en annan bra sak är att jag köpte på mig ett helt flak jordgubbar precis innan dagen krashade. Bra inte bara för att det innebär obegränsade mängder med jordgubbar & mjölk, men även för att det kommer att hålla mig sysselsatt ett bra tag med att ta vara på alla bär. Behöver den typen av små projekt när humöret inte är på topp...

So it got quiet...

Som ni alla vet har det senaste halvåret varit väldigt jobbigt. Först & främst att farmor blev sjuk & gick bort, men sen dog även min gammelmoster & så hade vi Pauls föräldrars väldigt stressfyllda flytt på det + att jag försökte få ihop att ha Tor 100% med att plugga 50%. Det har stundtals känts helt övermäktigt & jag har varit så ledsen. Det här med att det inte går en dag utan att jag tänker på farmor gör att det känns närmast övermäktigt att få tillbaka någon form av min gamla ork... Har dessutom varit så himla stressad över min engelska-kurs eftersom jag är sämst på att anpassa mina förväntningar & krav efter rådande situation. Så även om det kanske hade varit snällare mot mig själv att lägga mig på en G-nivå har jag slitit som ett djur för att få VG i samtliga delmoment på kursen. Det gick vägen med ett nödrop, fick VG som slutbetyg på alla fyra delkurser & i typ två dagar kändes det SÅ HIMLA BRA. Dels för att jag fick VG, men ännu mer för att det var klart & att jag nu hade sooooommarlov! Fast så insåg jag att jag ju faktiskt inte har ett dugg ledigt, cirkus Tor snurrar ju på precis som vanligt. Så det enda som egentligen hände var att all min intellektuella stimulans sa POFF & gick upp i rök fram till september & det var där jag checkade ut från bloggen, FB & mail. Kände mig så otroligt vilsen, som om det inte fanns någon egentlig mening med... typ allt. Här hade jag ju velat skriva att jag hittat en ny outlet, ett substitut, för min kurs - men det har jag inte. Men jag känner att jag måste försöka ta tag i mig själv igen, det går ju inte att jag isolerar mig från världen fram till september!
 
Men jag känner i alla fall att jag lärt mig något från det här. Först & främst att jag inte är den typen av mamma som känner mig fullkomlig genom att spendera dagen med mitt barn. Det visste jag väl i & för sig innan, men jag hade kanske inte riktigt förstått till vilken utsträckning. Jag är helt OK med att inte kunna gå ut på middag ensam med Paul, gå på bio eller dra på tjejhelger - men om jag inte har något att utmana mig själv med känns det verkligen som om jag dör själsdöden. Innan min kurs slutade tänkte jag också att det skulle räcka med att ha det nya huset att renovera, att det skulle täcka in mitt behov av att känna att jag uträttat något - men nope. Älskar att måla & se något förvandlas, men att kleta lite färg på en vägg är inte i närheten av tillräckligt utmanande. Så retrospekt så skulle jag ha bokat in mig för en sommarkurs. Tänker att det kanske inte spelat så stor roll vad jag pluggar, så länge jag har något att sysselsätta hjärnan med... Happ, så det var det lilla navelskåderiet samt en liten inblick i varför det blev så tyst här inne. 

När en bild inte säger hela sanningen...

Den senaste veckan har det känts lite som om jag hållit på att drunkna. Tor har världens separationsångest just nu, så det är oerhört mycket MAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMA & det går liksom inte att göra något självständigt. Förra måndagen & tisdagen hade han dessutom väldig pappa-ångest, så båda dagarna grät han i timmar för att Paul var på jobbet. Sen i torsdags åkte Paul på sin årliga konferens, så jag var ensam med Tor fram tills i söndags. Packade in så mycket happenings jag bara kunde för att roa barnet, 100% på bekostnad av min energi. Det fanns liksom inget utrymme för mig att ladda batterierna över huvud taget. Så vad gjorde jag i söndags? Var jag smart & prioriterade mig själv? Nej det är klart jag inte gjorde... Helig familjetid & duktig flicka-syndromet kickade igång & istället för att unna mig lite egentid åkte vi alla ut till The Donkey Sanctuary. Vilket ju hade kunnat vara i alla fall lite vilosamt om det inte hade varit för att det råkade vara deras årliga Donkey Day. Så vi tillbringade ett par timmar tillsammans med typ 5000 andra pers i 32C (i skuggan, i solen var det ungefär 822C). Tor fick åka brandbil & minitraktor...
Klappa riktiga åsnor & måla gipsversioner...
Samt pyssla, gråta över att han var för liten för hoppborgen, "tatuera sig" & välja en present från deras giftshop. Sammanfattningsvis så pass fullt ös medvetslös att vi för första gången sen han var 8 månader kunde lägga honom i hans egen säng för hans tupplur. 
& medan han låg där & vilade upp sig städade jag huset... & så blev det måndag & Tor sket på golvet, kastade saker på mig med jämna mellanrum & det hela slutade med att jag grät över middagshamburgarna eftersom jag bara känner mig så SJUKT slut just nu. Happ, & det var den glada inledningen på den här veckan - men jag orkar liksom inte påta ihop ett "härligt" litet inlägg om hur fint vi hade det igår när jag i verkligheten mest går runt & känder mig slutkörd.  
Save

Goals for 2017 - month four and five...

April & Maj var ju inga höjdarmånader, så ett tag tänkte jag bara släppa alla mål för hela året & liksom bara fokusera på att fixa det mest grundläggande. Men samtidigt tror jag att det är jätteviktigt att ha något att kämpa mot - så nu kör vi ett litet sammandrag på de senaste två månaderna & sen hoppas jag få lite mer ork för att tag i listan lite mer ordentligt. 
 
1. Komma i bättre form. Jag går på pilates nästan varje torsdag & Tor & jag har börjat cykla rätt mycket. Försöker komma ut på en liten promenad varje dag också. Så vi kan väl säga att det i alla fall går åt rätt hål...

2. Fortsätta med mina engelska kurser. Tre VGn av fyra möjliga. Väntar fortfarande på betyget från det sista momentet så att jag kan få mitt slutbetyg. 

3. Lära mig mer om höns. Det tar cirka 10 dagar för en ägg-gula att mogna till full storlek, vitan formas på 3.5 timme & äggskalet på 90 minuter. 

4. Mer vegetariskt här hemma. Under april & maj åt vi vegetariskt 19 gånger. Fast det är middagar då, jag äter bara vegetariskt till lunch. 

5. Jobba på ekonomin. Alltså, så himla dåligt. Jag orkade inte hålla koll på våra utgifter varken under april eller maj. Det är första gången på tre år som jag inte haft koll på varenda öre som går ut & in. Här måste det bli bättring!

6. Resa lite.

7. Jobba på min flygfobi.

8. Expandera trädgården. Jag har planterat potatis, gräslök, kiwi & physalis. Är så sjukt jäkla pepp på det senare, så himla häftigt att de faktiskt växer här! Nu måste jag köpa in en massa tomatplantor & få ner lite frön så att vi får mangold, spenat, ärtor & bönor också! Oh, & så har jag ju grävt upp en bit av vår boulevard garden - vilket har stått på min to-do lista sen vi flyttade in i huset, så det känns bra!

9. Mer tid med Paul. Nja... Det har fortsatt varit rätt mycket arbete på kvällstid eftersom jag fortsatt jobba på kursen. Eller så har jag somnat tillsammans med Tor.

10. Ta körkort. Ska börja ta itu med detta nu under juni tänker jag. 

11. Sluta amma. Vi ligger stadigt på tre ammningar per dag. Skjut mig...

12. Bli bättre på att lära Tor svenska. Ofavorit i repris, det har blivit mycket engelska eftersom jag varit så trött. Fast häromdagen tog Tor fram en bok & "läste" den på svenska för mig - som honung för mammahjärtat!

BONUS. Ett husprojekt/månad. Oh, här har jag fått lite gjort - ska fota & visa imorgon. Dessutom fick vi nycklarna till det här stället igår... 

Så himla pepp! När jag mår lite så där halvskakigt, då finns det inget bättre än att få jobba med sånt som ger snabbt, synbart, resultat - typ måla eller städa. Så att ha ett helt hus att bestämma över känns som om någon har gett mig en oversize terapi lekstuga. 
Har redan varit över & målat två timmar nu på eftermiddagen. Två Tor-fria timmar där jag bara får fokusera på att försöka göra något fint... blir inte mycket bättre än så. Det sagt, jag har ändå hyrt in hjälp - huset är nämligen alldeles för stort för mig att måla om på egen hand. Vill nämligen INTE pajja axeln igen så som jag gjorde i vintras...

Energi-svacka & en livboj...

Har haft ännu en liten svacka i måendet. Det är inte så att jag inte klarar av att ha roligt eller inte ser det fina i livet, men periodvis känns det som om all energi bara försvinner. Hela kroppen känns så otroligt trött & jag sover med Tor mitt på dagen samt går & lägger mig med honom vid 9 på kvällen. Börjar fundera på om det bara är farmor-relaterat eller om jag kanske har järnbrist eller någon annan form av vajsing i systemet. Känns liksom orimligt att vara så trött - speciellt den här tiden på året. Men vi hade i alla fall en väldigt fin liten helg ihop, så det gav en energikick som räckte fram till igår eftermiddag (mer om det sen)... För, trädgården blommar:
Tor var på supergott humör non-stop & bara så där härligt tokrolig:
& jag fick kiwi-plantor i morsdagspresent (honplanta till vänster, hane till höger):
& sen på söndag eftermiddag fick jag slutbetyget på en av mina fyra delmoment i engelskakursen... 82%. Gränsen för VG ligger på 84%. Jag ska inte sticka under stol med att jag kämpat den här terminen. Min energi har ju inte varit vad den brukar, vi har rest fram & tillbaka till Sverige & hanterat oerhört smärtsamma & jobbiga situationer & så ta hand om Tor på heltid ovanpå det, men jag har ändå kämpat för att ge mitt yttersta så att komma in SÅ nära men ändå inte få ett VG... det tog verkligen jättehårt. Blev så himla ledsen att Tor kom springandes, tog mitt ansikte i sina små händer & sjöng hela "Happy Birthday to You" i ett litet 2-årigt försök att göra allt bra igen... Jag är inte den som i regel bråkar om betyg, men Paul bad mig ändå att maila den ansvariga läraren & fråga henne kring ett frågetecken som jag hade kring en av hennes rättningar i den senaste inlämningsuppgiften & vet ni, idag skrev hon tillbaka & sa att hon sett över mitt material & att hon gett mig ytterligare två poäng. Så jag hamnade precis på 84% & fick ett VG i alla fall! Blev så glad att jag bara grät när jag läste det. Den läraren... klart att hon förstod att jag skulle bli glad, men det här betydde så oerhört mycket mer för mig. Så nära som jag varit så många gånger att hoppa av den här kursen för att orken har varit på minimum nivå & så lyckades jag ändå, om än med ett nödrop samt ett smärre mirakel, få VG på i alla fall tre av fyra delmoment (väntar fortfarande på slutligt betyg på den sista komponenten). Tänk att två ynka procentenheter kan göra så stor skillnad - från att känna sig som ett vrak till att få en livboj kastad till sig & dras in mot räddningen!

När orken inte riktigt är på topp...

Suck, jag känner mig inte så rolig i nuläget. Jag försöker hitta på aktiviteter med Tor & lyckas väl ändå rätt bra med det & har till & med riktigt roligt själv stundtals - men problemet är att jag känner mig så himla lättretlig just nu. Det behövs liksom inte så jättemycket för att hela dagen skall kännas jobbig... Idag var ett klockrent exempel. Jag hade planerat in en längre cykeltur tillsammas med min granne Myra & hennes lilla tjej Lucy. Planen var att cykla genom hela parken, bort till en jättefin lekplats & så skulle vi köpa glass. Inget jättevådligt äventyr, men jag såg fram emot det... Paul jobbade hemma idag, så precis när vi var klara att gå bad jag honom ta ut Tor på framsidan så att jag lättare skulle kunna gå ut på baksidan & hämta min cykel som står där. Men han bara "Neeej, det är så meckigt för dig att komma till cykeln, jag fixar det!". Happ, så på något vänster snurrade både han & Tor ut i trädgården & jag gick ensam ut på uppfarten för att vänta in dem & ut kommer de med Tors lilla balanscykel. Vilket kanske inte låter som världens grej... men det totalsaboterade hela vår eftermiddagsplan eftersom det är alldeles för långt för Tor att cykla på egen hand. Plus att jag inte kan hantera både honom & balanscykeln ifall att han får ett psykbryt. Försökte få Tor att gå med på att åka i sin barnsadel på min cykel istället, men det var ju totalt döfött & resulterade enbart i typ Tors största raseriutbrott någonsin. Så det blev att långsamt cykla bredvid honom till samma gamla glasslösa lekplats som vi går till VARJE JÄVLA dag... & jag vet att det här inte är någon jättegrej i sig. Men jag blir så himla trött när folk, & i det här fallet då Paul, gör saker utan att tänka till. Det finns liksom ingen marginal i nuläget för att glatt rycka på axlarna & säga "Hoppsan älskling, men det gööör inget, vi älskar ju vår lilla lekplats!". 
 
Istället blev jag mest så där arg att jag ville stämpla honom hårt i pannan med ett rött L för loser... 

Översvämningar & rabarber...

Kände mig SÅ låg när jag vaknade imorse - så himla depp att tvingas ställa in farmors minnesstund. Det gör man ju liksom bara inte... Begravningar är väl ungefär de enda event som man INTE skjuter på. Dessutom vräkte regnet ner där ute, så det gjorde ju inte saken festligare. Måste ha sett så galet nere ut under frukosten för mitt i gröten frågade Paul om vi inte kunde åka ut till St. Jacobs - ni vet, världens bästa farmers market. Var inte helt på till att börja med & pratade på om trafiksäkerhet tills dess att Paul bara "Men du, vi kan köpa rabarber & äta rabarberkräm!". Eftersom rabarber kan få mig att gå med på i princip vad som helst tog det en kvart & så satt vi alla i bilen. Att ta sig till St Jacobs var dock inte det lättaste. Möttes nämligen gång på gång av den här synen...
Det var liksom så galet mycket vatten överallt att konversationen i bilen tillslut blev komisk:
 
Moi - Nej nu vänder vi & åker hem! Det här är farligt!
Paul - Men Ida, rabarber! Fokus på rabarber! Vi testar en väg till!
Moi - OK, men bara en...
 
& så höll vi på ända tills dess att vi tillslut fick tag på en hel kasse rabarber. Dock inte från marknaden, de hade sålt slut när vi väl kom fram - men vi hittade en liten bondgård med en skylt som sa "Fresh produce" så vi knackade på & fick följa med till deras rabarberland & hacka ner två plantor för $1 styck. Så på det stora hela blev det ändå en rätt bra dag, eller som Tor glatt utropade "Happy Family!". 

Rain check & garden prep...

Imorgon hade vi ju planerat farmors minnesstund, men i torsdags var det bara att inse att det var bäst att ställa in. Det har nämligen regnat så mycket den här våren att vattnet i Lake Ontario står högre än vad det gjort på 50 år & lägg sedan på de 70mm regn som ska komma nu i natt & imorgon & det är upplagt för totalt kaos. De senaste dagarna har man tex febrilt fyllt sandsäckar i försök att rädda hus ute på Toronto Island från att översvämmas - men de måste kanske ändå evakuera. Dessutom kommer många av de stora vägarna troligtvis att tvingas stänga, så det kändes helt enkelt inte OK att be folk köra hela vägen från Toronto när vad som beskrivs som "the perfect storm" är på gång. Dessutom, hur härligt att stå ute i vattendränkt trädgård, i 4C, för trädplantering & ballonsläpp när regnet vräker ner... Um, & så ska det blir SNÖ imorgon eftermiddag så bönderna som vi beställt efter vårt plommonträd ifrån har avrått oss från att plantera det just den här helgen.
 
Jag ska inte ljuga, det kändes jättejobbigt att ställa in - men nu försöker jag fokusera på den positiva aspekten av det hela. Ingen kommer att behöva vara ute på vägarna under farliga förhållanden, plommonträdet kommer inte skadas av snön & så får vi mer tid att preppa trädgården (tänker att vi kanske lägger minnesstunden under fruntimmersveckan istället eftersom farmors mellannamn var Margareta). I ett ryck av "Om det nu är så här måste jag göra det bästa av saken" var jag ute & pysslade i två timmar nu under eftermiddagen. 
Det var kanske inte supermysigt att jobba där ute i regnet, men det var tillfredställande att få arbeta av mig lite. Fick bland annat klart den här omöjliga biten (known as the Canadian Garden pga att jag bara planterar vita & röda blommor här) av vår "front garden". Eftersom lönnen är så tät har allt här växt uselt & det har mest varit ett ödeland av taskiga små grästovor & små ledsna uråldriga tulpaner. Men jag petade ner ett helt gäng tulpaner förra hösten så nu ser det bättre ut på den fronten (även om mer ska ner till hösten) & förra veckan grävde jag ut allt fult gräs & jordförbättrade med gödsel från hönsen. Sen har jag planterat en massa saker som jag hoppas ska klara sig i skuggan från lönnen. Hostor, bergenia & löjnantshärtan & till & med en liten en längst där framme i bild. Alla som känner mig väl vet att det här är ett stort steg, avskyr i regel allt med barr. Happ, vidare då - håller på & fixar med min boulevard garden!
Ser ju lite spartanskt ut nu kanske, men jag hoppas på att det ska ha fyllt ut rejält fram till juli så att det ser mer täckande ut då. Hade varit så fint om det kunnat blomma lagom till minnesstunden! & så funderar jag på att explandera den här biten upp mot trappen också. Vill att det ska vara riktigt välkomnande - massa lavender & andra blommor som gör luften nästan tung. Men så måste jag jobba på att arbeta in lite evergreens & då känns det som om rabatten är för tunn. Är dock inte helt hundra på om det är realistiskt att vidga allt med en meter... 
Anyway, här ska alla blommor vara vita, rosa, lila eller blå är tanken, så imorgon ska jag gräva ut de där liljorna precis vid trappen. Orange & gult känns inte så kul - så de ska få flytta in i "hönsträdgården. Funderar på om jag ska knöla in en stor ros vid trappen eller satsa på en hortensia. Hortensior var ju farmors favoritblomma, men jag är så rädd att jag ska ta död på den så en ros känns som ett säkrare kort. Jaja, det är för kallt att bestämma något just nu - så jag har lite tid på mig att fundera vidare på min garden plan!

Saknad...

Usch, jag har varit så nere den senaste veckan. Har bara saknat farmor så oerhört mycket. Det är klart att jag saknat henne hela tiden, men i början var det mer av en chock att hon var borta - det gjorde mer akut ont. Nu är det mer som en ständigt molande värk. Vill så oerhört gärna kunna slå på Skype & ringa henne. Berätta att Tor bara så där räknade från 1-20, att kycklingarna har blivit så stora att vi fått lägga Tors baby-grind över deras container för att hindra dem från att flyga ut, trädgårdsplaner, nya recept... Det finns så mycket som jag vill att hon ska veta & det känns otroligt jobbigt att jag aldrig mer kommer att få höra hennes röst. Eller stoltheten när jag berättat något Tor gjort...
 
På lördag ska vi ha en liten minnesstund här hemma för oss för att fira farmors liv. På ett sätt känns det väldigt jobbigt, jag har inte jättelätt för att prata om mina känslor annat än i konversation en mot en. Samtidigt hoppas jag att det ska kännas fint & ljust & att det här värsta jobbiga ska lätta lite efter det... 

Det här med att vara hemmafru...

Tror inte att jag riktigt berört den här frågan innan men efter att ha läst Linnéas inlägg (& kommentarer) om jämställda förhållanden tänkte jag försöka utveckla mina tankar kring frågan. Det blir nämligen väldigt lätt så att konceptet hemmafru kopplas ihop med oerhört negativa epitet, värdeladdade ord så som:
 
Understimulerad
Förnedrande
Snyltare/Gold digger
Kvinnofälla
 
Så här, jag tror att det finns fördommar mot allt som inte följer normen & i länder som fokuserar mycket på individen, så som i Sverige, blir det lätt att man dömmer de som inte följer medelvägen = har ett avlönat jobb. Men kreativitet & intellekt är inte knutet till ett 9-5 jobb. Inte heller behöver det faktum att man är hemma betyda att man måste tigga & be mannen om fickpengar eller att man utnyttjar någon. Kvinnofälla då... självklart ligger man sämre till om man varit borta från arbetsmarknaden & vill in igen. Likaså ligger man efter med pensionen. Men om vi tar vår situation som ett exempel, eftersom jag tror att den är rätt vanlig utanför Sverige, så finns det helt enkelt inte så mycket val i nuläget annat än att jag är hemma med Tor. Den billigaste dagisplatsen, hos en outbildad privatperson som driver verksamheten oregistrerad från sitt eget hem, ligger på 270kr per dag. Hur många hemma i Sverige hade känt sig bekväma med det arrangemanget? Registrerad dagisplats då? Tja, då lägger du ut minst 10.000 kronor i månaden. Relatera det till hur mycket du får ut efter lön & helt plötsligt känns det kanske inte så himla självklart att prioritera pensionssparandet i alla lägen...
 
Om vi nu ponerar att jag varit benhård på att JAG MÅSTE JOBBA FÖR ALLT ANNAT ÄR INTE JÄMSTÄLLT... hur hade livet sett ut då? Tja, eftersom jag slutade min PhD & inte kan tänka mig en framtid inom geologin (så himla bränd av tiden på UofT) hade jag varit tvungen att ta ett lågbetalt jobb som i bästa fall täckt Tors dagisplats, men troligtvis inte. Jag hade varit ifrån honom hela dagen & hans chanser att lära sig svenska hade varit i princip noll eftersom jag dessvärre hemfaller till engelskan när jag är trött. Sen gissar jag på att den lilla lediga tid som blivit över på kvällarna gått till att försöka hålla någon sorts ordning på hemmet/tom-titta på Netflix. Som det är nu kanske jag inte bygger upp några pensionspengar (men det är inte för att Paul förvägrar mig pengar, utan mer för att vi fortfarande jobbar på att bli bättre rent ekonomiskt & vi inte riktigt kommit till det här stadiet ännu) - MEN Tor får tillbringa dagarna med mig & jag har ork att prata svenska åtminstone större delen av tiden. Dessutom har jag energin att hålla igång min kurs på 50%, huset ser någorlunda ut, vi äter rätt vettigt & när Tor sover fixar jag med hönsen & trädgården, vilket vissa kanske sett som en chore men för mig fungerar som terapi för typ ALLT & jag är så otroligt mycket lyckligare idag än vad jag var när jag jobbade heltid. 
 
Men om jag ska försöka avrund på något sätt... kanske att vi alla behöver jobba på att vidga våra vyer lite, vara lite mindre fördomsfulla? Hemmafruar är inte gulliga, inkompetenta, bullmammor. Lika lite som att den kompetenta yrkeskvinnan skulle vara känslokall.

Räkna till 10 x 10...

Åh jag har så lite sympati & ork för skitsnack & taskigt beteende just nu. Startsträckan från att vara milt irriterad till "men du är ju helt dum i huvdet" är inte lång... Det är därför jag i nuläget sitter & funderar på vad som ska bli mitt nästa steg. Så här, förra veckan hade vi ett grupparbete på kursen som inte gick direkt smidigt. I korta drag kapade en gruppmedlem i princip hela övningen. Fastän vi hade på oss till igårkväll skrev hon ihop ungefär 70% av materialet i början på veckan & la upp - vilket skapade en väldigt knepig situation eftersom tanken är att alla ska bidra lika mycket. Har aldrig varit med om ett liknande scenario & eftersom jag inte hade världens bästa vecka kände jag inte heller någon ork att starta världens bråk. Så jag la till det jag kunde, men försökte även lämna lite plats åt de kvarvarande gruppmedlemmarna - något jag klargjorde i diskussionsforumet. Vad händer? Människan går in & fyller de tomrum jag lämnat åt de andra medlemmarna. Här började jag få lite puls...  & sen uppdagades det att hon dessutom raderat en annan medlems material & lagt till sitt eget.
 
& nu är jag så där arg att jag på allvar överväger att skicka ett meddelande till kursansvarig lärare. Känns helt fel att springa & skvallra, men alla försök till diskussion har varit totalt poänglösa så här långt & jag är rädd att åtminstone två medlemmar kommer att kugga uppgiften baserat på att de helt enkelt inte fått chansen att bidra. Så eftersom övriga gruppmedlemmar är något grymt konflikträdda känner jag närmast ett ansvar att sticka ut hakan & stå upp för resten av gruppen!
 
Men som sagt... startsträckan är himla kort just nu - så jag är lite rädd för att jag överreagerar. Får kanske sova på det en natt till & se hur det känns imorgon innan jag trycker på sänd...

Tidigare inlägg
RSS 2.0