MsBree

I natt vaknade vi av att Mammut tippade ut en kanna med vatten, 04.53 var alltså det lilla livet redo att gå upp. Det kan jag ju säga att vi INTE var. Så resten av natten fick Mammut tillbringa utanför en obarmhärtigt stängd sovrumsdörr. Anyway, medan jag låg där på golvet & moppade vatten hörde jag ett mycket underligt ljud - kunde inte alls placera det utan frågade Paul vav det var som lät. Trött muttrade han från sin mopp-position att det ju bara var regn som slog mot taket. Var tvungen att släppa min handduk & gå & kika ut genom fönstret - mycket riktigt, ute öste det ner. Så har det sedan fortsatt & i skrivandes stund regnar det fortfarande.

28:e februari & regn... Det känns ju lite fel - inte direkt vad jag är van vid från när jag växte upp. Å andra sidan, väljer att se på detta som att våren kom med min namnsdag!

Nya blommor i huset. Varför vänta till dagen då man verkligen har namnsdag (alltså imorgon) när man kan ha fina blommor under helgen, då man ju de facto är hemma... Fick en galet stor knippa som jag spritt ut på hela nedervåningen. Så pass mycket att jag tillslut fick slut på vaser & fick utnyttja en syltburk. Sedan drog jag ihop en satts kakor - inget mys utan bak som jag hade sagt om jag varit 85 - eller vänta, nej det har ju varit min filosofi sedan jag var 18.

Anyway - idag blev det chokladmacrons. Den uppmärksamme kan dock notera att detta enbart är förstadiet. För en macron är ju inte komplett innan man har en liten hamburgerliknande skapelse i sin hand.

Creme tillverkad av jordnötssmör & florsocker. Galet onyttigt, men så är det ju inte jag som ska äta dem! What else - tja, det blev lite protein & typ noll kolhydrater i form av kalkon, spenat & bönor till middag.

& så lite bubbel på det. För är det namnsdagsafton & oscarsgala på samma kväll så kan man ju KNAPPAST klara sig undan en flaska som säger "popp"!

& nu blir det te & lite jobb. För jobb... det är man aldrig utan.

Gud, jag orkar inte mer - nu blir det uppfostringsanstalt, hårda tag & nolltolerans! Jag talar naturligtvis om Mammuts morgonbeteende. Han är, rent ut sagt, en liten djävul på morgonen. Fram tills dess att han jagat upp både mig & Paul, då blir han vår vanliga lilla gullige kisse. En som mest vill sova & gosa & som inget i hela världen kan rubba ur balans...

Men på morgonen - då är han som förbytt. Då känns det som om vår söta lilla katt har blivit besatt, som om Damien har flyttat in i hans lilla fluffiga kropp. Jag blir knäpp, hade jag velat bli tvångsväckt av en liten krävande varelse klockan 05.46 hade jag skaffat barn istället, då hade jag åtmisntonde fått ett år ledigt på kuppen! Så nu har jag slut på ork, nu blir det vattenspruta & bannlysning från sovrummet tills jag ser en förbättrad attityd. Det kommer med all sannolikhet inte att uppskattas, men jag tänker att i längden, i längden, kommer det att göra oss alla tre bra mycket lyckligare. Samt piggare...

Nu ska vi iväg & köpa på oss lite fjädrar, glitter & fuskpäls... Vad vi ska göra med det, tja - när vi väl kommer tillbaka ska vi engagera oss i ett litet pysselprojekt. Återkommer så fort vi klarat av vårt ärende!

Uppdatering: Så här blev resultatet av våra pysselmödor...


Pimpad vinflaska till Milan - det ÄR ju trots allt Cats de sätter upp. :)

Lyckades dessvärre klanta mig något alldeles när jag diskade undan lite mellan olika middagsmoment & en av våra fina Bodum koppar åkte all världens väg. På något vänster lyckades jag skära mig på kuppen, har ingen aning hur det gick till - men helt plötsligt stod jag där med vasken full av glas & ett finger som bara pumpade blod. Så det blev tryck & högläge...

Paul drog igång värsta räddningsaktionen & insisterade på antibakteriella krämer, handen över huvudet & noll middagsinvolvering annat än att diktera vad som behövde göras. Tänk vad lite blod kan göra! I mean, checka vad som landade på tallriken efter att jag lekt slavdrivare...

Fläskfilé inlindad i prosciutto, fylld med vårlök & svamp, samt mos baserat på palsternacka & kålrot. Plus en liten sherrybaserad sås & babyspenat på det hela. Helt klart värt att donera lite blod för!

Pauls syster & hennes flickvän frågade om vi ville åka iväg på en snöskotur för några veckor sedan. Eftersom hon inte är ens en promille lika skön som vad min lillebror är så var väl entusiasmen från vår sida något forcerad. Fast det kändes verkligen inte som om vi kunde säga nej, inte när de så uppebart försökte. Så vi tackade ja & turen planerades in till idag - en tur upp till Collingwood som ligger lång åt bara helsike. Sedan dess har Paul & jag ångestat oss för denna dagen. Det har verkligen känts motigt att ta en hel dags ledighetet för att åka ut på vischan & tvingas hålla igång någon styltig konversation med två lesbiska radikalvänsteraktivister - alltså, nu låter det ju JÄTTEHEMSKT, så illa är det inte, men missförstå mig rätt här. Jag jobbar så otroligt mycket att när jag väl är ledig, ja då måste det ta mig tusan vara rent spektakulärt bra för att jag ska känna att det är värt det. Att prata om sydamerikanska kulturella aspekter gällande kommunikationskanaler känns med andra ord... sådär. MEN. Nu behöver vi inte åka, för de har inte hört av sig! Helt perfekt! Jäklar vad jag ibland älskar opålitliga människor som inte hör av sig & inte följer upp - loophole!

vattengympan då?! Ja det började ju inte så bra... Det var jag & fem tanter med grinchform (väldigt underligt hur vissa äldre tanter verkligen blir som små päron uppstyltade på sugrör). Jag kände mig ju så där måttligt exalterad, men så droppade det in några unga tjejer & då kände jag mig inte längre lika udda i sammanhanget. Själva passet visade sig sedan vara riktigt roligt. Det som är så bra är att det blir så jobbigt som man gör det. Går utmärkt att trampa på i stillsamt tempo om det är det man klarar av, men det går också att köra järnet. Lite vanskligt var det dock att inte flyta in i andra gympadeltagare. Försök själv att göra "vertikala delfinrörelser" & hålla er på samma fläck så får ni se hur svårt det faktiskt kan vara!

I vilket fall, summa summarum, det blir ett återbesök.

Fast lika bra som filmen var den ju inte, det måste jag ju erkänna. Mycket för att de inte tog med slutet - ni vet den biten när Billy blivit vuxen. Det är bara en två minuter lång sekvens eller så, men jag tycker att den är så himla fin & rörande att jag blir alldeles tårögd varje gång jag ser den.

Ikväll ska Paul & jag iväg på ett litet äventyr - vilket gör att vi varken hinner äta middag ute eller hemma, inte tillsammans i alla fall. Så idag var det bara att ordna matsäck för hela dagen. Fick en fråga för ett litet tag sen hur jag tänker kring mat & träning, så vi kan väl ta idag som ett litet exempel. Till frukost blev det ju weetabix med mjölk, banan & jordgubbar + en stor kopp te. Vanligtvis är nästa mathalt lunch, men eftersom jag gick på vattengympa mellan 12-13 var det ju bara att inse att jag skulle kolat helt om jag inte ätit något innan. Eftersom det är skitdumt att pressa sig full innan ett pass (man känner sig bara illamående + att man inte orkar lika mycket eftersom så mycket energi går till att smälta maten) drog jag en "varma koppen" vid halvelvasnåret. Tillförde alltså vätska & salt samt kolhydrater innan passet. Väl uppe ur poolen pillrade jag glatt i mig lite russin (för att höja blodets pH) samt mandlar för att i möjligaste mån hjälpa huden att inte bli så torr genom att tillföra lite fett. Just ett sånt där litet mål, russin & mandlar, kan ju låta lite löjligt - lite som att man lika gärna kan skippa det - men det är viktigt att försöka få i sig något den första halvtimmen efter träningen så att kroppen inte börjar bryta ner muskler & ben i ren desperation.

Tillbaka på avdelningen körde jag hårt på protein i form av en sallad med keso, tonfisk, kidneybönor, kål & avocado. Plus lite annat smått & gott för att göra det lite roligare. Till det blev det morötter & knäckebröd. Mellanmål vid 4 snåret, kiwi & järnberikade flingor. Liten middag vid 18.00 bestående av guacamole, mer wasaknäcke, minimorötter & babytomater. Totalt sett blir detta, frukost inkluderat, ungefär 1550 kalorier - så jag får äta upp mig på lite mer när jag väl kommer hem. Fast det jag tycker är viktigast här är att jag täckt in de flesta vitaminer & näringsämnen jag behöver. Vitamin C & A kan bockas av, likaså järn. Ligger liiite lågt på kalium & kalcium fortfarande, men det är inget som inte en kopp te & kanske en apelsin eller så kan råda bot på. Sedan jag började ha koll på vad jag äter har mina naglar blivit starkare & håret lika så. Det kanske låter lite fanatiskt att hålla reda på allt man äter, men man mår så mycket bättre. Ta Paul som exempel, det finns ju inte en chans att han kan hålla ordning på dessa saker - men indirekt, eftersom han äter det jag lagar, får han i sig mycket bättre mat nu än tidigare. Vilket har resulterat i att han inte längre har återkommade migränattacker eller sura uppstötningar. Plus att han är i bättre trim nu än tidigare. Det lönar sig alltså att vara lite strikt mot sig själv, alternativt inte kunna laga mat själv & vara utlämnad till sin partners matlagningsfilosofi...

Jag var lite dum igår. Ville komma hem tidigare & gick på zumba istället för vattengympan - fastän jag kände att knäna värkte. Väldigt osmart, mina stackars knän behövde verkligen INTE dans med massa små fot & twist-rörelser. Nu känns de alldeles svullna & konstiga så det blir nog att låta dem vila någon vecka eller två. So, vad ska jag pyssla med då? För att lägga träningen på hyllan går inte - muskelmassa & fitness är färskvara & inget som hänger i utav sig själv. Poolen är ju det självklara svaret, men jag vill inte hänga där 5 dagar i veckan. Gör jag det förvandlas jag till ett litet fnasigt finnkrisp. Andra alternativ måste alltså utforskas. Have no idea vad det kommer att bli än, men eftersom jag ska simma idag har jag ett litet andringsrum innan jag måste spika in en ny aktivitet. Vad gäller mina morgonrutiner har de också fått ändrats pga mitt dumma val att pressa kroppen trots att jag visste att den var lite tjurig. Numera innehåller morgonpasset gummiband för att träna armarna (substitut för alla övningar som fokuserar på benen eftersom de i princip alltid involverar en massa böj) samt en glucosamine tablett.

Det här är grundtanken bakom glucosamine (så som jag förstår den då - ytterligare ett område som jag ju faktiskt inte forskar innom): glucosamine finns naturligt i kroppen & främst i brosk. Den typ av brosk som finns i våra leder tros kunna förnya sig själv, dvs gammal eller skadad brosk kan bytas ut mot ny brosk. När det sker spelar glucosamine in, samtidigt som den har en anti-inflammatorisk effekt.

Perfa! Tja, om det nu stämmer vill säga. Det har naturligtvis gjorts en mängd placeboförsök med varierande resultat - så man får väl ta det med en nypa salt. Även om det nu fungerar så bygger det hela också på att man äter sina tabletter under en längre tid. So, mitt upplägg för de kommande åtta veckorna blir 2000 mg (2 tabletter) om dagen. Sedan blir det utvärderingsdax!

Jag är en grym vanemänniska på morgonen. Varje morgon går enligt samma modell: vitaminer, 10 min träning & så frukost framför datorn. Inte idag dock - Pauls mamma har stannat över natten & det känns ju lite vanskligt att ligga på golvet i vardagsrummet & pusta när man har gäster i huset. So, jag får skippa mitt lilla 10 minuterspass just idag. Eftersom gårdagen var en sån slappardag funderar jag lite på att köra två pass på gymmet idag - zumba följt av vattengympa. Just vattengympan är jag sjukt nyfiken på. Det känns ju mer som något för tanter med permanentat hår & bygelbadräkter men på sista tiden har jag sett väldigt många galet vältränade människor trampa vatten i poolen. Istället för att bara simma fram & tillbaka som jag gör drar de på sig ett flytbälte runt midjan & så trampar de fram & tillbaka med en något skrämmande frenesi. Eftersom jag vägrar att lägga in löpning på mitt träningsschema så funderar jag på om det här kan vara lösningen till att få upp hjärtfrekvensen utan att jag mördar mina knän på kuppen... Testar jag inte får jag ju aldrig veta, så det är bara att pallra mig dit ikväll. Visar det sig sedan att det är jag & en grupp kakstinna tanter så behöver jag ju inte gå dit igen. Fast jag måste erkänna - det som känns svårast att komma över den här mentala bilden... Det ÄR ju lite sällskapsresan varning över det hela.

Skolkade från dagens seminarie efter första timmen, helt & hållet för att det var så uselt. Ägnade mig istället åt att arbeta flitigt på avdelningen. Drog dock hem lite tidigare än vanligt, allt för att fånga lite av det kvarvarande dagsljuset. Fick in en promenad på en knapp timme. Inte så jättemycket att hurra över rent träningsmässigt alltså & då gäller det att skära ner på kolhydraterna till max. So, idag blev det lax med blomkålspuré till middag. Laxen är bra för omega-3 & B-vitamin, blomkålen för kalium. Eftersom dagens lunch bestod av en hel massa mjölk (min chai) kände jag inte för ännu mer mejeriprodukter. Så jag tillverkade en laxsås (som jag kletade över laxen innan jag bakade allt i ugnen) av osötad organisk äppelmos samt lite matlagningssherry & massa peppar & basilika.

Cirka 480 kalorier gick det hela lös på & bara bra fett & bra protein. Oki, allra bäst hade det varit om vi fått tag på vild lax, men det är förvånansvärt svårt att få tag på. Idag lyckades vi åtminstonde kitta upp oss på en organisk variant vilket bland annat innebär att de har lite mer utrymme att röra på sig.

Nu blir det symposium i dagarna två - fokus på hur man kan visualisera forskning. Hoppas innerligt att det ska bli givande, i annat fall är det nog fara & färde att jag skolkar & drar till avdelningen & mikroskopet istället... För det känns lite jobbigt att jag måste gå på dessa föreläsningar när jag varit borta över långhelgen. Massa jobb som jag kunde fått gjort då som inte blivit av. Isch. Hatar när det känns obehagligt för att man ligger efter.

Körde ut från Lake Placid vid elvasnåret - ett litet stopp på Starbucks kostade vi på oss, i övrigt lämnade inte rumporna bilsäterna förrän vi kunde studsa upp för Meghas trapp och hämta Mammut. Vår underbara lilla kisse, gud vad vi båda saknat honom! Tror att vi alla tre var lika glada över att vara hemma & det var oslagbart att bara landa i soffan som en enda stor klump. Så skönt att vara tillbaka i vårt lilla hus!

Som vanligt var vår lilla US trip en lite blandad kompott, fast det är ju fasligt trist att fokusera på det som är mindre bra så istället bjuder jag på lite bilder från det som var fantastiskt. För gårdagen var helt grymt bra, vårvintervibbar, massa skratt & en helt otrolig femtimmarstur upp & ner Blueberry Mountain. Checka utsikten!

Hajken var mestadels tokbrant, så på slutet gick vi lite på vilja - men det var så värt det när vi väl stod på toppen. 883 meter över havet, knallblå himmel & strålande sol...

Totalt såg vi fyra andra personer på hela hajken, väldigt mycket bättre jämnfört med dagen innan då vi måste ha stött på ett par hundra. Blueberry Mt. bjöd istället på en ratio av fyra människor mot tre vitsvansade hjortar. Det tycker jag är en rätt schyst vildmarksupplevelse.

Fantastiskt att en usel frukost kan få en att bli så otroligt grinig. Denna morgonen blev det dessutom än värre. Vi hade nämligen köpt på oss mat för att äta frukost på egen hand men blev sedan informerade om att klubben ordnat så att vi skulle få buffé istället. Så vi knatade in i frukostmatsalen, insåg att det alternativet inte heller var så mycket att hurra över (bacon & amerikanska frysta pannkakor som man stoppar i brödrosten) men åt mest för att verka tacksamma. SEDAN blev vi informerade om att ledaren för vår klubbresa, David (eller idioten som jag numera kallar honom), bara lagt ut för frukosten. Vi var alltså tvugna att betala för eländet i efterhand. 100 kronor för lite äggröra & ledsamt flott... Inte en enda grönsak & pissljummet te.

Nja.

I vilket fall, jag ser fram emot dagens snöskohajk så himla mycket. För idag blir det bara jag & Paul, eller på sin höjd vi två & Christina. Så istället för att älga på 4 timmar non stop så blir det en kortare vända på en 2 timmar eller så, lunchpaus på något litet café & sedan ytterligare en vända eller två. Känns mycket mer som semestertempo - vilket jag faktiskt tycker att jag förtjänar!

Update: Hepp, blir bara vi två. Christina är så arg på Alex att hon inte ätit sedan igårkväll & bara ligger i sängen & strejkar... Inte bra. Efter lite övervägande har Paul & jag kommit fram till att vi tar en vända fram till lunch, åker tillbaka & köper på oss lite tidningar & frukt åt henne innan vi åker ut igen. Förhoppningvis har hon lust att komma med då - även om jag absolut inte tror att det är fallet. Alltså, fatta vad arg man måste vara för att hungerstrejka sig över middag & frukost. Iiik. Å andra sidan, jag förstår henne - Alex körde ett så dumt stunt när de var ute & isklättrade igår att de båda kunnat dö om hon fallit... Idioti.

Dagen började uruselt med fruktansvärt fattig hotellfrukost. Gud så deprimerande. Sedan blev det dock lite bättre - mycket pga av att vår fyra timmar långa snöskohajk innehöll ett gäng chickadees. Jag älskar verkligen dessa små tuffa dunbollar till fåglar!

Tanken var väl från början att härda ut lite längre än fyra timmar, men jäklar i min lilla låda vad det snöade & blåste - så jag måste erkänna att vi bangade lite. Det är liksom inte så kul när det är så kallt att man inte ens kan stanna för lunch eftersom det innebär att man riskerar att förfrysa sig alldeles. Nåja, om än kall så var platsen - Avalanche Lake - för vår lunch otroligt vacker!


Sedan åkte vi & kittade upp oss på en flaska vin, lite vettiga frukostsubstitut & så åt vi middag på hotellet mot bättre vetande. Alltså, när jag tycker att maten är för salt... ANYWAY, nu är det dags för vi & då är alla sånna där små förtretligheter bortglömda! So, lite vin i en plastkopp, en natts sömn & så tar vi nya tag imorgon!

Som vanligt fastnade jag i gränskontrollen. Blev ett fasligt långt stillasittande i en urtråkig, fyrkantig, vänthall med skithårda metallbänkar. Sedan fick jag skanna alla tio fingrar, svara på obligatoriska frågor om hur länge jag varit i Canada & vad jag gör där, smila inför en liten webkamera & hosta upp 6 dollar för hela nöjet. Tog oss så lång tid att vi tvingades bojkotta middagspaus för att hinna fram till hotellet innan stängningsdax. Så det var ju en evig tur att jag harvade på med allt det där bakandet på morgonen. Hade varit en bra mycket mer deprimerande resa utan mina små hjärtformade matmuffins!


Anyway, nu är vi här i Lake Placid. Det snöar, känns allmänt vintrigt & allt i vårt hotelrum är gjort av furustockar & utrustat med flådiga detaljer så som lampskärmar med älgmönster... Det är väldigt vischanamerikanskt med andra ord - fotar prakten imorgon så att ni får ta del av detta inredningsmästerverk. :)

Hepp, så har klockan hunnit bli halv två... Vi är naturligtvis fortfarande hemma. Det där med att vi skulle vara klara att åka klockan elva var ju självklart ALLDELES för optimistiskt, men nu börjar det bli lite väl... Får nog gå & hugga tag i Paul & tvinga honom att inse att om vi nu glömt något så är det säkert inte så viktigt att vi blir ställda helt på bar backe. Mycket märkligt det här med att vara den parten i ett förhållande som de facto är färdigtpackad & redo att åka medan den andra parten virrar runt med flaxande armar.

Oki, så Paul & jag lyckades ju inte få något packag igår. Absolut noll & ingenting. Så det blir att göra ett litet ryck nu på morgonen så att vi förhoppningsvis tar oss hemifrån före lunch. Fram tills dess är det alltså en massa saker som måste göras. Tänker därför att jag kör på an gammal hederlig utmaning - hur mycket kan jag få gjort på tre timmar. Nu kör vi!

p.s. sorry mamma, jag fotar morgongympan någon annan dag!

Sedan får vi ju be till gudarna att eventuella kottar i framtiden ärver MIN näsa & inte Pauls... Jaja, jag vet att den är ihopknölad på bilden - MEN, så hade min näsa aldrig sett ut. Fniss...

MEN, & det här är viktigt, det var enbart för att jag gick helt överbord på kryddfronten. Följer man receptet får man barn/senilmat. Här måste peppras med kryddor tills man får kramp i armen! Snålade som vanligt med fetaosten, just för att det är ost, men hade jag varit hemma i Sverige hade jag köpt på mig en av de mer fettsnåla varianterna (finns ju så INTE som alternativ här) & kört gärnet  - för det gav en så fin sälta. Sedan hjälper ju lite rosa bubbel upp de flesta måltider...


För hos oss är det ju helg nu! LÅNGHELG! Räddningen när man lever i ett land där de flesta måste klara sig på två ynka veckors semester per år.

Hjälp vad stressad jag blev alldeles nyss - min föreläsning gick inte att få fram på USB-minnet & paniken lurade i krokarna. Tack & lov hade jag en back-up på ett annat minne, inte fullständig men nära nog. Så efter panikpyssel är dagens lab räddad. Teknik i all ära, men ibland kan jag känna att det måste ha varit en mycket tryggare värld back in the days då man bara drog ut pärmen med OH-bilder & körde!

Har bestämt mig för att det får bli torsk till middag idag - sett till mängden protein & aminosyror per 100 kalorier så finns det typ inget bättre att äta. Men torsk... alltså, det är ju en grymt tråkig fisk. Vitt & flagigt & smaklöst. Det är liksom fiskvärldens motsvarighet till diskvatten, gensvaret på grönsaksvärldens kokta potatis med skal. Det är ta mig tusan så långt från en fancy måltid man kan komma. Ändå... jag tänker göra ett tappert försök. Märk väl, bara ett. Det finns en anledning till att jag i hela mitt vuxna liv aldrig köpt torsk förut - det är kattmat. Alaska pollock i block... hurv. Fast ett enda försök ska jag kosta på mig. Det kan ju inte bli värre än att rubbet åker ner i komposthinken. So, detta kör vi på ikväll!

Lite roligt - igår deltog jag i en paneldiskussion för internationella studenter med tema "fysisk aktivitet". Det pratades näringstänk, motivation, hur man ska få ihop vardagen som PhD-student om man ändå vill kunna träna kontinuerligt. Väldigt intressant med andra ord. När vi skulle presentera oss ombads vi ge de andra deltagarna lite bakgrund - land, ämnesområde, favoritsport & vad som driver oss allra mest just nu när det gäller vårt sportutövande. Sista frågan är ju rätt lätt att besvara i mitt fall - 500 kilometer, 10 dagar, tre länder.

Det blev knäpptyst i rummet efter att jag avslutat min presentation. Knäpptyst. Sedan kom ett stort "WOW" från en av killarna, en tysk ubermänniska som extraknäcker som PT. Det var nog gårdagens utan tvekan skönaste stund. Mest oskönt... krigarens position i det efterföljande yoga-passet. Jäklar vad mina knän är ringrostiga.

Jag känner verkligen att jag behöver den här lilla turen ner till USA & Lake Placid. Massa jobb & massa träning - det är lätt att bli grining när man kommer hem efter mer än tio timmar utanför hemmet & Paul suttit pall hela dagen med Mammut. Det känns liksom bara rent ut sagt jäkligt orättvist att jag ska behöva ut & harva varje dag medan han sitter & petar i sig jordnötssmörsmackor & gosar med katten.

ANDAS.

Som sagt, en liten tur bort från vardagen känns väldigt välkommet just nu! Jag behöver se något annat än Toronto för ett litet tag & andas annan luft. Allra helst hade jag också velat släppa engelskan för vad sjutton som helst annat språk, men man kan inte få allt. Dessutom så FINNS det ju faktiskt fördelar med USA också, så som att det alltid känns lite småsurealistiskt där. Svårt att sätta fingret på, men det kan ha att göra med att folk känns väldigt sterotypa - USA är precis vad man väntar sig & ändå inte. Ta LA som exempel, det är ju på ett sätt precis som man sett på film med alla palmer, Hollywoodskylten & stranden.


Samtidigt så ser folk inte alls speciellt glamorösa ut, nope - de ser ut exakt så som man förväntar sig att amerikaner ser ut överallt annars. Tjocka, plyschkläder, vita sneakers, kepsar i fyrkantig modell som sitter för högt på skallen & någon form av mat i supersize i näven... & det blir en sån krock i huvudet på en. Det är nog det jag gillar mest med USA, att det på endera sättet alltid lyckas ruska om mig.

av grannen att ta ut soporna redan igårkväll... Är det något jag lärt mig sedan jag kom hit till Canada så är det att man aldrig ska underskatta tvättbjörnar. De är grymt duktiga på att se till att få vad de vill ha - & få saker är så frestande som komposttunnan...

Dessa små gröna boxar är naturligtvis försedda med en låsanordning som jag är säker på att någon lagt en hel massa tid & pengar på, med det spelar ingen roll. Tvättbjörnarns tassar klarar till & med komplicerades saker så som att skruva av burklock  så en liten hasp är ju bara patetiskt. So, vi kan konstatera följande...

Tvättbjörn vs grannfamiljen: 1-0

Alltså i närheten av Lake Placid, US. Eftersom det är en gammal OS-ort förväntar jag mig ett totalt överskott av tjusiga berg & perfekta hikingområden. Vi åker på fredag & kommer tillbaka på måndag, är nämligen långhelg (YES!) här i Canada så då känns det helt legitimt att dra ut på ett litet äventyr. I just detta fallet får vi sällskap av en hel mängd av våra vänner från ACC (Alpine Club of Canada) så jag kan tänka mig att det kommer att bli en något intensiv helg. Men fyjäklar vad jag längtar efter det! Ska bli så skönt att packa min Oilily weekendväska, köra ned solglasögonen i fickan & dra ut på äventyr i Starbucksland!

Jag tror att jag snart måste försöka skrapa ihop en heldag enbart med ett gäng tjejer. Åt ju lunch med Victoria & Elsa (som är så söt att det inte finns!) idag & drog sedan & tränade med Therese & det var så underbart att bara hänga med tjejer för en gångs skull. Paul & alla andra män i all ära, men ibland bara måste man få umgås med tjejer - vilket jag gör alldeles för sällan. Det blir liksom bara MÄN, MÄN, MÄN hela tiden. På jobbet, när jag tränar, här hemma. Vilket det i sig inte är något fel på, absolut inte - men jag behöver få fnittra med andra tjejer, prata om sånt som kanske inte är världsomvälvande men ändå förstås till 100%... Jag tror banne mig att jag får köra ut Paul ur huset någon dag & bannlysa Mammut till källaren! Kanske be Christina, Victoria, Megha & Therese att komma över för bubbel & lite schlager...

Även om jag nu inte är helt hundra med på det där allahjärtansdagståget så VAR det faktiskt ändå rätt trevligt att få en drös blommor igår. För det var det jag fick, olika varianter som jag sedan fick pyssla ihop själv. För även om det är jättekul att få en färdigknuten blombukett så älskar jag att bara få råmaterialet & knåpa ihop slutresultatet på egen hand. Så även om inte alla tycker att det är direkt jätteromantiskt att få lösa blommor som man sedan får skära till själv så blev moi väldigt nöjd & glad.

En av "råmaterialsbuketterna" bestod förövrigt av den grymt bespottade nejlikan - & det tycker jag är så himla synd. Jag vill verkligen slå ett slag för nejlikan. Titta bara... är den inte himla fin!

Fast allra bäst är att den håller så länge. Jag som alltid känner mig lite småledsen när jag knölar ned vissna snittblommor i komposten tycker att nejlikor är helt fantastiska eftersom de håller en smärre evighet om man jämnför med exempelvis rosor. So, bort med tänket om att de bara hör hemma på begravningar eller knölas in i buketter som billig utfyllnad - de är definitivt ett mycket trevligare inslag än så!

är ordet som får beskriva mig den här morgonen. Herrejäklar vad trött jag är. Skillnaden mellan att somna på soffan tillsammans framför en film någon gång vid elva-snåret & att tvingas knöla ihop sig där klockan 4 på morgonen (då man redan har ett par timmar i ryggen & inte är så där desperat trött) är verkligen milsvid.

Fast nu ska jag inte tänka mer på det utan istället fokusera på den här dagen. Som förutom jobb kommer att bjuda på lunch med Vicoria & Elsa samt troligtvis en 40 längder i poolen. Inte så pjåkigt upplägg alltså!

Uppdatering: Och hade jag varit hemmafru hade jag ju checkat av rätt många punkter på "to do" listan redan nu vid 9-snåret. Är inne på den andra maskinen tvätt (täcket den här gången), har vikt två fulla maskiner ren tvätt & våtmoppat sovrummet, hallen uppe & nere, trappen samt hela köket. Utifall att det nu skulle vara några små blöta kisstassar som trampat igenom de områdena innan det blev kattbad... Nu är jag ju inte hemmafru, så det här får bara ses som en häääärlig bonus som kommer automatiskt med denna dagen. Nystädat hus, check på det!

Nu, så här en 20 minuter senare - med tvättmaskinen full & ett kattbad & en människodusch i ryggen - kan vi ju konstatera att Pauls lilla försök till att få Mammut att använda toalettstolen, istället för kattlådan, fått sitt första ORDENTLIGA bakslag. Hitintills har alla steg gått bra, den gradvisa flytten av lådan till badrummet i källaren, ned-graderingen till mindre byttor & mindre sand som har flyttat upp på toalocket. MEN - den sista lilla plåtkoppen med bara en två dl kattsand blev tydligen lite för mycket. So, nu blir det att backa ett par steg & avvakta nästa drag. För Paul & mig forsätter denna dagen på soffan, hade ju varit trevligt att få in tre timmar mer sömn om möjligt... Jag väljer att se på det hela som att tisdagen enbart kan bli bättre från & med nu. Det går liksom inte att starta en dag sämre än med att bli fullkomligt nedkissad.

Man i övrigt inget särskilt. Jag är inget större fan av alla hjärtans dag. Det känns så tillgjort. Gå på restaurang & TVUNGET se så jäkla kär ut för att bräcka paret till vänster, eller till höger för den skull. Känna sig tvingad att dra på stort, i annat fall är ens relation dödsdömd... Neeej. Mycket hellre slutar jag lite tidigare, åker hem & kastar in lite lax i ugnen, snabbmixar ihop en blomkålspuré & umgås på riktigt med Paul & Mammut.

Min lilla kanadensiska familj... Nu har vi precis avslutat var sin skål med "Mayan Chocolate Ice cream" (Paul) & jordgubbar & mango (moi) & nu blir det lyx på hög nivå - sista avsnittet av Sherlock. Åh så spännande at det bara kryper i kroppen av tanken!

SWEA-tanter på ingång om några timmar så Paul & jag sitter i soffan & tänker småstressat på hur vi borde gå upp NU & dra igång helgens städprojekt. Inte bara det, här ska lagas daal (indisk linssoppa) att bjuda på & till det behöver ingredienser shoppas. Om cirka tre timmar dyker de upp & än så länge involverar den enda ansträngningen från min sida en slapp liten tur ut till komposten.

Det är ju så skönt att bara sitta i soffan, småtjattra om ditt & datt, googla recept till vår lilla alla hjärtans dag middag imorgon & bara mysa. Farligt mysigt - för så avprogrammerad från Sverige är jag inte att jag kan bjuda hem folk utan att fixa innan. Oki, inte så att jag städar ur skåpen eller tar tag i källaren för några ynka timmar, men vissa saker måste definitivt fixas. Köket måste få sig en omgång, lika så hall, vardagsrum, trappan upp till badrummet & så badrummet själv... Här ska gnuggas tandkrämsfläckar!

Fast... soffan är ju helt fantastiskt skön & så finns det ju alltid intressanta saker att kika på (major habegär - julklapp julen 2011 någon?).

Ja, eller stjärtlapp på svenska då. Blev så himla glad när jag fick syn på stjärtlapparna att jag inte riktigt tänkte mig för utan utropade just "butt cloth!" - något som folk tyckte var väldigt underhållande. Men skrattar först som skrattar sist, för när det gällde stjärtlappsracet så vann jag! Ingen åkte längre än vad jag gjorde & det är naturligtvis vad som räknas.

Alex (som står på knä på fotot) stod dock för dagens största spektakel då han lyckades trilla rakt på ansiktet när han skulle gå upp för backen. Med tanke på att detta var en av de absolut brantaste pulkabackar jag någonsin åkt så är det ganska talangfyllt att de fact stå på näsan när man är på väg upp & inte på väg ner... Anyway, fläskläppen till trots, Alex var snabbt på det igen & körde någon slags konstig form av bobåkande tillsammans med Jaime (liggande) & Janet (i turkost bakom Alex). Själv kände jag inte riktigt för att bunta ihop mig med högen utan åkte lite mer stillsam pulka under resten av eftermiddagen. Sedan blev det tokvarm chilli med massa guacamole & öl hemma hos Ron & Helen. En rätt så perfekt dag med andra ord.

Nu drar Paul, jag & cirka två kilo hummus på förlovningsfest!

Det är Ron & Helen vi ska fira, så det blir lite annorlunda... istället för finkläder så åker varma prylar på - vi startar nämligen firandet med ett par timmars pulkaåkande i en park. :)

Drog hem från avdelningen vid 18-snåret, kastade ihop en salsainspirerad sallad & så drog vi till Megha. Hela konkarongen - Paul, Mammut & moi. En massa risotto, lax & vin senar lyckades vi äntligen byta julklappar med varandra. Eller snarare, vi bytta julklappar, Megha delade ut Diwali presenter. Lite Crabtree and evelyn, söta likörer & Body butter senare satt vi där med en faslig mängd rosetter. Vad göra? Well...


& naturligtvis...

Pimp my kitteh! Naturligt led i varje kväll som involverar ett glas vin eller två.

Titta vad som dök upp i brevlådan imorse! Blev så himla glad - men lyckades bevara någon slags självkontrol & sparade mitt lilla paket tills efter jobbdagen.

Men så fort jag kom hem så fanns det bara en sak på agendan - ÖPPNA! Vad som fanns i mitt lilla kuvert? Bubbelplast, en av de bästa materialen i universum. Jäklar vad kul man kan ha med bubbelplast!

blev det idag. Simmade fortare än vanligt, så det var bara att lägga till två för att få ihop mitt minimum om 40 minuter. Var grymt skönt att komma ner i poolen idag, kroppen behövde en liten paus från allt tåskutt.

En liten undran här - medan jag simmade runt kom en rund liten varelse i baddräkt in med en Starbucks Ventikopp i näven. För de som inte pratar Starbucksspråk så är en Venti, med sina 6 dl, den allra största koppen man kan beställa (än så länge, det ryktas om en ännu större variant för att tillgodose efterfrågan i US). Människan tyckte alltså att det var passande att trycka mer än en halvliter av någon sockrad vätska innan hon hoppade i poolen... Hur tänker man då? "Nej men jag simmar ändå så långsamt att det inte spelar någon roll om all min energi enbart går till matsmältningen"? Var det helt omöjligt att hålla sig en 50 minuter & sedan dra i sig den där koppen efter träningspasset då kroppen de facto behöver energi? Outgrundliga är födovalen i en tjockis liv... eller nej, de är de inte. Been there done that, man tänker inte - man följer bara minsta motståndets lag & "unnar" sig saker helt utan en tanke på hur det kommer att kännas EFTER att man ätit vad det nu månne vara som man inte behövde.

Är kall som en isbit idag & startar dagen i soffan med filt & juicyhuvan uppdragen över öronen. Känns väl sådär att jag skrivit in 40 längder i poolen på träningsschemat men så tänker jag att det som inte dödar det härdar. Behöver spara knäna idag & då blir det att simma, punkt. Banga gör man bara om man inte har någon karraktär.

Mammut väckte mig förövrigt klockan 07.10 imorse - han släpade nämligen runt på sitt lilla gosefår & då går det tydligen inte att vara tyst. Förstår inte varför han går igång så totalt på ett litet luddigt får fastknutet i ett snöre, men så är jag ju inte en katt heller - så det är kanske lika bra.

Idag gick mitt gympa pass så ebarmeligt långsamt att det var rent pinsamt. Som en stelopererad plåtrobot skackade jag mig upp på min stepbräda & så ner igen. En gång kändes som om det räckte mer än väl... oändliga repetitioner & 40 minuter senare skrek kroppen. Så imorgon ställer jag in den boxklass jag tänkt gå på & kör poolen istället. Finns väl inget mer humant mot kroppen i träningsväg. Oavsett vad man har för skavanker - kan man inte ens köra ett långsamt pass i en simbassäng, ja då VILL man inte göra något åt sin situation. Anyway. Är i vilket fall grymt slutkörd i kroppen ikväll & känner mig väl mest så här...

Dock är det bara att spärra upp ögongluggarna & pressa in lite mer information i skallen. Just nu står fenologi på dagordningen. För den intresserade kan jag berätta att våren i Europa kommer 1.4-3.1 dagar tidigare mot för vad den gjorde för 10 år sedan & att europeiska fåglar i regel börjar förökar sig 1.9 till 4.8 dagar innan "normen". Hepp, så vet ni det - ingen anledning alltså att plugga Nature för någon annan än moi!

Herrejäklar vad arg jag blev när jag först klev in genom dörren vid åttasnåret & insåg att Paul köpt allt på inköpslistan utom kalkon. Middag utan protein känns ju lite fattigt så där. Fast, ibland är det bara så att man måste bestämma sig för att komma över sånna där små förtretligheter. Bestämma sig för att man står över att vara en sån där bitter person som bara "jaha, tre saker fanns det på listan... hur svårt kan det vara" & istället rycka på axlarna & ta det som det är. Strunt samma att man är trött & vill ha mat på sekunden, man dör inte av att vänta lite. I slutändan blev det middag i form av stekta pilgrimsmusslor, blomkålspuré & ett glas vin var. Massa jobb står på morgondagens agenda så det blev faktiskt bara ett glas vin per person innan korken åkte på.

Här kan man ju argumentera att det är himla onödigt att dra igång en halvflaska så där på en torsdag - men då vill jag bara informera om att den genomsnittlige PhD-studenter på vår avdelning typ bor på puben. Så ett glas rött får ses som hälsofrämjande i jämnförelse!

som jag hoppats på blev det! Som vanligt när jag är intresserad av något kom jag på mig själv med att sitta framåtlutad & smånicka för mig själv. Lite pinsamt när man kommer på sig själv med den typen av beteende. Lite som om ens kropp undermedvetet försöker förstärka det positiva budskapet. Anyway, gick tillbaka till mitt kontor med Godfreys visitkort brännandes i fickan - jäklar ved jag hade velat ha hans jobb... Ikväll blir det ett glas rödvin & brainstorming med Paul.

Idag ska jag lyssna på en föreläsning som jag verkligen hoppas på. Ni vet, ibland låter något väldigt intressant & så faller det platt & man blir superbesviken, men jag håller tummarna för att dagens föredrag ska bli en hitt. Ämnet som avhandlas är Earth Science Literacy - ESL - tanken är att varje människa på jorden ska ha en förståelse för hur vår planet fungerar samt hur vi människor påverkar den. En person som har rätt tänk kan ta beslut grundade på fakta när det gäller resurser & vet hur man ska agera när man ställs inför förändringar. Kan bli enormt intressant om det bara är rätt person som håller i föredraget - själv är jag inbokad för ett möte med honom innan det officiella framförandet. Jan & jag har nämligen som enda studenter fått audience en halvtimme innan. Jag har ingen aning om vad vi förväntas göra under den halvtimmen, men det löser sig nog. Tomprat brukar inte vara något större problem... :)

Medan jag stod & slet på trampmaskinen idag travade fyra tjejer förbi mig en tre, fyra gånger. Inte sprang, utan snarare släntrade. Efter varv fyra samlades de framför en järnstång som satt uppmonterad på väggen (horisontellt läge) mitt emot min trampmaskin. En & en hoppade de upp, greppade stången & sedan bände de upp hela underkroppen så att benen vilade mot väggen, över deras huvuden. Sedan gjorde de push ups med armarna - fast med all vikt ovanför sig. Svårt att förklara, men jag bara gapade som en fågelholk. Det var en sån oväntad, & smått bisarr, uppvisning i styrka att jag blev helt star-struck. Sedan såg jag texten på deras tröjor, UofT Track Team & påmindes om att jag inte längre är i Sverige. Här kan man få en gratis biljett till universitetsvärlden om man är en grym atlet - så här är det värt att satsa & inte lägga ner bara för att man kommer i tonåren & man hellre vill hänga på rummet & göra nada.

Lite snabbt ihopmosad guacamole & bladspenat på det & så landade kaloriintaget på cirkus 440. Bäst ändå, ja förutom att det blev hummer till middag mitt i veckan, är att alltihop resulterade i mindre än 1 gram socker. Det hör inte till vanligheterna kan jag säga. Allt här i Canada är så pepprat med socker att jag, som inte ätit en godisbit sedan början på 2000-talet, ändå alltid ligger på cirka 200% av vad mitt dagliga intag ska ligga på. Det innebär att jag får i mig mellan 500-600 gram socker i veckan... Inte alls oki, men - medelamerikanen får i sig lite över ett kilo socker per vecka. Helt sjukt! Fatta, på ett år äter gemenman här MER ÄN MIN VIKT I SOCKER. Det mina vänner, det är skrämmande.

Mamma - jag har gått runt & funderat på vilken hundras du skulle kunna skaffa dig när du väl är fri från grottekvarnen. En lapphund hade kanske kunnat vara ett alternativ, så kan den användas för jakt också, men vad säger du om en samojed? Inte för stora, lugna i temperamentet & passar bra i fjällmiljö. Har bara hört bra saker om den här rasen & jag tror att det gått att få in en valp i kattflocken utan större problem. Sedan är det bara att vänja den vid att bära saker, du kan ta med den till Ica & låta den frakta hem keso & andra nyttigheter till dig & pappa! :)

... Paul lyckades för andra gången i ordningen ta sig upp ur sängen i tid för att joina min lilla morgongympa! Så vi tre, Mammut var naturligtvis med på ett hörn (attackerandes Pauls stortå), startade morgonen liggandes på vardagsrumsgolvet för sit ups, hoppandes upp & ner i "jumping jacks" (argh, svenskan tryter igen... sprattelgubbe känns ju lagom töntigt & fel... men sånna här!), dips i trappan & så avslutade vi på alla fyra med olika versioner av kissande hunden. Tio minuter låter kanske så lite att det varken gör till eller från, men testa - man hinner få in rätt bra med övningar på den tiden. Fast fokusera inte på att klämma in så många olika moment som möjligt, bättre att satsa på att repetera ett par ordenligt. Sedan kan man spara de övriga till morgondagen.

Nope, nu ska jag till jobbet & Paul på intervju - håll tummarna för honom i dag med andra ord!

Om man nu inte gillar att knapra piller eller äta fisk till frukost, lunch & middag så finns det ju andra alternativ för att få i sig mer omega-3.

1) Använd linfrö- eller rapsolja när du lagar mat. Kasta ut solrosoljan genom fönstret
2) Gillar du nötter så är valnötter super medan jordnötter suger
3) Köp på dig omega-3 ägg, om de nu finns i Sverige... Här går de i vilket fall att köpa i de flesta affärer & är helt enkelt vanliga ägg bara det att hönorna matats med linfrön. Enligt Health Canada så täcker två omega-3 ägg in cirka hälften av ditt dagliga behov. FAST - nu är ju ägg lite vanskligt ur den synpunkten att de innehåller mycket kolesterol, så det gäller att inte överkonsumera. Jag brukar ofta "spä ut" omeletter med äggvita som jag köper på tetra, dels för att minska på kolesterolen men även på fettet. Vad gäller omega-3 äggen så måste jag erkänna att jag inte testat dem än. Paul anser dock att de smakar lite fisk &, eftersom de kommer att inhandlas under nästa Sobeys besök (man måste ju testa!), har bett mig att inte använda dem i framtida kakdegar.

Fast allra, ALLRA, roligast & bäst på hela dagen - SussieQ & Viktor besitter numera var sin biljett för att komma & hälsa på här i juni! Äntligen ska jag få lite besök igen & vilket besök sen! Ser fram emot det så där otroligt mycket att det ligger på samma skala som "jag ska åka bort någonstanns helt fantastiskt & bara njuta så det är bäst att jag jobbar undan innan dess så att jag inte har dåligt samvete när jag väl är borta".

Varje morgon startar ju med ett litet träningspass (bara en 10 minuter så där nu på vintern, men bättre än inget tänker jag) & sedan buffrar jag med lite tillskott. Sist tipsade jag ju om D-vitamin, men något som jag tycker ät minst lika viktigt är Omega-3. Varför kanske ni undrar. Så, så här ligger det till. Omega-3 klassas som en fleromättad fettsyra & upptäcktes först på 70-talet hos ett gäng eskimåer. Vad som var intressant med dessa människor var att de i mindre utsträckning drabbades av hjärt & kärlsjukdomar. Omega-3 finns i både animaliska produkter & i vegetariska, men det är lättare för kroppen att ta till sig omega-3 om de kommer från fisk som till exempel lax, torsk eller makrill. Fördelarna med omega-3 är många, men en av de bättre är att de buffrar från biverkningarna av omega-6. Så vad är omega-6 då? Jo det är ett litet helvetespåfund som kommer med otrevligheter så som hjärtsjukdomar, cancer & diabetes. Det värsta är att omega-6 finns i bra många fler produkter än 3an. Solrosolja, majsolja, jordnötsolja... & i princip varje halvfabrikat. Dagens ratio ligger på cirka 10:1 till omega-6, där den helst ska ligga närmare 1:1. So, jag supportar min kropp med lite extra omega-3 om mornarna, försöker bojkotta produkter där jag misstänker att mängden omega-6 är åt helsike & så äter jag en massa fisk.

Nu kanske det låter som om jag sitter på kammaren dygnet runt & oroar mig för diabetes, amputation & döden - men så är det naturligtvis inte. Däremot vill jag ha en kropp som fungerar så länge som möjligt & dessutom ska klara av att prestera på hög nivå bland annat i sommar. Eftersom omega-3 gör att kroppen återhämtar sig snabbare efter fysisk aktivitet så känns det med andra ord som en rätt rimlig investering i mig själv.

Nu har jag testat zumba för första gången. Hade lite svårt att hänga med i vissa av övningarna pga min urusla koordinationsförmåga, men det gjorde inte så himla mycket - känns inte direkt som någon prestigesport där folk tittar snett om man inte sätter alla steg. Kommer definitivt att gå på fler lektioner, känns som ett bra alternativ de dagar man inte vill köra superhårt eller om man vill lägga två pass rygg i rygg.

För mycket mat & var sin kopp espresso... Paul & jag har sovit absolut uruselt hela natten. Så jobbigt när man verkligen vill sova men allt bara känns fel. Huvudet rusar & man bara ligger där & känner hur tiden rinner ifrån en. Ingen perfekt start på veckan med andra ord. Fast - jag tänker att det bara kan bli bättre från detta läget. I mean, jag började dagen med att inte ens riktigt njuta av min frukost eftersom  jag fortfarande känner mig alldeles övermätt från gårdagens frossa. Om jag inte ens gillar min frukost så är det rätt så lågvattenmärke på dagen, det bara måste gå uppåt från & med nu.

Vi säger så.

Vi har nog de bästa hyresvärdarna på jorden. Vi dök upp hemma hos dem med en flaska bubbel, som genast öppnades med en BANG, & gick hem med 1.5 liter Mateus, en hummer & en pappask med portugisiska vaniljbakelser. Jag menar, checka... Hur ofta går man bort på middag & värdparet bara "jaha, men då packar vi väl ner en hummer åt er så att ni inte behöver tänka på vad ni ska laga till middag imorgon"?

Vad vi fick till middag när vi de facto var där? Ja Paul fick en massa fläskstek med någon slags portugisisk linsgryta till (sjukt gott enligt honom & jag måste erkänna att jag fick världens habehäg när jag först såg det) & jag fick en gryta baserat på hummer, bläckfisk, räkor & vitt vin. Är rädd att jag åt som en liten gris - men jäklar i min låda vad det var värt det. Så vansinnigt gott. Hade kunnat fortsätta långt efter det att jag faktiskt slutade, när jag väl ställs inför skaldjur har jag ingen botten. I övrigt var det som vanligt en något skruvad kväll - så fort man umgås med Joao & Isabel uppstår situationer utöver det vanliga. Som exempel, första meningen från Joao när jag kliver innanför dörren "Idaaah! How many babies are you going to have?!" Jag bara "eh... um... well we have Mammut right now...". Joao "Naaah! I mean, how many have you made today!!!". Jahapp, nästan två år sedan vi flyttade in här & denna nästan 70 åriga gubbe lyckas fortfarande småchocka mig varje gång vi ses.

Måste ju ge mig själv en liten klapp på axeln för veckans träningsfrekvens! Förra veckan låg jag på 5 timmar, denna på 8. Inte så illa. Sedan behöver vi ju inte tänka på att sommarens lilla äventyr kommer att snitta över 50 timmar/vecka. Det är lååångt dit - massa tid över till att bygga muskler & uthållighet!

I vilket fall, det viktigaste just nu är att jag känner mig nöjd. Nöjd & hungrig - så det känns ju himla smidigt att dagens middag inte innebär ett dugg jobb för moi. Middag hos Joao & Isabel, så jag ser fram emot massa fisk & skaldjur. En liten fågel har viskat något om hummer, så jag håller tummar & tår för det. Paul lär väl inte studsa upp & ner av glädje i fall att det blir det som serveras, men han ligger bara på 5 timmars fysisk aktivitet så det gör inte så mycket om han inte är fullt lika till sig.

Knatade, eller snarare småsprang, ned till The Queensway Cinema & såg Tangled i 3D. Tycker att det svenska namnet på filmen, Trassel, är så himla sött på ett lite småbonnigt sätt. Jag kan inte riktigt komma på en bättre översättning själv men jag undrar lite över det här med att vi ALLTID måste översätta alla filmtitlar. Vi är ju faktiskt inte Island, det känns inte som någon större katastrof om någon enstaka engelsk filmtitel skulle slinka igenom lite då & då. Anyway... älskar man de gamla klassiska Disney-filmerna ska man absolut dra iväg & se Tangled på bio. Den hade all den där charmen som saknats under de senaste 10-15 åren. Det enda jag saknade var väl att den obligatoriska "skurken" kunde ha varit lite ondare. Det blir så mycket bättre om man drar på ordentligt!

Pratade precis med mamma på skype - lite om träningstänk & mat. En sak som vi båda känner är ett starkt sug efter protein, inte massa kolhydrater & socker. Just nu, när jag ligger på cirka 5-6 timmars träning per vecka, så känner jag hur jag gradvis behöver ändra min kost. Jag behöver kalorier, men inte från skrot som pasta & ris. Jag vill att det ska vara ordentligt utan att bli övermäktigt. Fredagens middag var en perfekt balansgång, inte för mycket & inte för litet. Vi blev båda mätta utan att bli så där däst överfulla. Så, tips för bra "efter träningsmat" som fungerar för oss - dvs, det är också något som går snabbt!


Köp en ordentlig bit kött, vi drog till med cirka 170 gram per person. Blanda något trevlig pepparblandning med torkad persilja på ett fat & dutta biffens alla sidor i joxet så att det täcker helt. Bryn lite smör i en stekpanna & fräs på varje sida. När köttet har en schyst stekyta är det bara att lägga det i en ugnssäker form & kasta in allt i ugnen i cirkus 45 minuter på 125 grader. Sedan gör du något mysigt ett litet tag, i mitt fall en dusch eftersom jag kom direkt från gymmet. Korka upp vinet & provsmaka lite. När det återstår en kvart eller så innan köttet är färdigt (medium rare) lägger du upp en 20 gram bladspenat på varje tallrik & ringlar över lite balsamico. Sedan tar du en halv avocado, mosar ihop den med 50 gram keso, citronsaft, vitlökssalt, basilika & lite sambal oelek. Klicka ut på tallrikarna, tjoffa ner biffen & middagen är klar. 460 kalorier, helt klart något man kan leva med. Lägger du till en halvflaska vin drar du upp det med ytterligare 300 kalorier, så här är det ju läge att lägga in lite träning innan. I annat fall blir det bara perrier till maten & det är inte fullt lika festligt.

p.s. festlighetsgraden kan dessutom dras upp ytterligare ett snäpp om man väljer silvret istället för de vanliga besticken. Fungerar eftersom köttet blir supermört när det få stå på låg temp.

Startade dagen 07.30 med att skotta uppfarten, 25 minuter med isblandad snö - grymt tungt. Så här på en söndag hade det ju varit trevligt med sovmorgon, men så fungerar det inte här i huset. Nope, för Mammut vill att vi ska upp. Eftersom han lärt sig att det inte funkar med Paul så är jag måltavlan, varje morgon. En av hans små "få upp Ida" trix är att sätta sig på mitt nattduksbord & gunga fram & tillbaka. Vårt hus är byggt enligt portugisisk standard, så saker & ting är lite skeva från utgångsläget. Vilket gör att dörrar öppnar/stänger sig själva, runda föremål lätt rullar av hyllor & möbler aldrig står stabilt. Mammut har alltså listat ut att om han sätter sig & gungar på något som är just så där riktigt ordentligt ostabilt så går det att få till ett himla bra & irriterande ljud. Ett ljud som får människor att vakna. Igår fick jag nog & bad Paul att palla upp nattduksbordet. Så Paul knölande in ett ojämt antal filtfötter under det & jag kände mig grymt nöjd med att vi ÖVERLISTAT Momo. Men icket. Imorse hade han hittat en pidestal i rummet som om möjligt gav ifrån sig ännu mer oljud. Metal mot trägolv istället för trä mot trä... Jäklar vad det suger att bli utmanövrerad av en liten katt, men jag är helt enkelt för trött för att komma på ett bra motdrag. Tror istället att jag ska ge igen under dagen & väcka honom när han sover...

Fisksoppa med vitt vin, blåmusslor, lax, vitlök & ton med timjan. Helt otroligt gott. Speciellt i kombo med cava i nya glas något mer anpassade för ändamålet.

Har hitintills druckit allt bubbel ur vanliga vinglas, men idag slog vi till på två champagnekupor. Naturligtvis lyckades miffoIda banga det ena glaset rakt i dörrposten så fort vi kom hem. Resultat, kupa välseparerat från fot. I detta läge hatade jag mig själv medan Paul bara, jaha då byter vi. För mig går det inte ihop, jag har ju pajat glaset. Paul däremot har inga problem med att köra tillbaka till affären, förklara situationen & de facto få ett nytt glas utan extra kostnad. Respekt säger jag... & skål!

Chikadees! Dagens hike blev bara 10 kilometer eftersom vår karta som vi checkat innan inte stämde med de rutter som de facto fanns tillgängliga. Lite snopet till en början, men det hela räddades upp av något så simpelt som fågelfrön. När vi körde in i parken fick vi nämligen frågan om vi ville ha lite fågelfrö. Vanligtvis måste man betala för det, men parkvakten sa att jag blev så söt betuttad i tanken på att mata fåglar att jag kunde få fröspåsen gratis. I mer än en timme spanande jag frenetisk in i skogen för att få syn på något som rörde sig & cirka 5 km från vår utgångspunkt fick jag synd på en liten kropp som fladdrade fram genom grenarna. En Chickadee! Ut med fröpåsen, frö i handen & ... "Paul, what should I do now?". Cirka fem sekunder senare var vi omgivna av små fåglar som surrrade runt, småbråkade i luften & tjaffsade om att få landa på min hand! Det var helt magiskt, så när två tjejer kom skidandes & fick se mig ropade den ena "Look Cinderella!". Naturligtvis var vi tvugna att dela med oss av våra frön till dem, hade känts enormt själviskt annars. Paul fick också prova på att ha små duniga kroppar ätandes ur sin hand, plus att han också hade ett par som landade på hans huvud...


Lagom tills att vi blivit för kalla för att stanna kvar på samma ställe dök en ny klunga skidåkare upp, så det blev en till session med fågelfröutdelning. Jäklar vad något så litet & dunigt kan få en att bonda & känna sig speciell!

Nu drar stora packningspådraget igång - vi ska ut på en 20 kilometer lång runda på snöskor! Fyra till fem timmar beräknar vi att det kommer att ta. Denna gång blir också första längre projektet med ryggsäckar som vi vägt innan så att vi har en referens att jobba mot. Har googlat lite packlistor som tidigare deltagare i Fjällräven Classic lagt upp & satsar nu på att inte ligga över 10 kilo. Fast jag vill bli stark nog att hålla igång ett par dagar i rad med upp till 15 kilo.

Anyway - nu blir det att preppa matsäck. Fast vi struntar i termosen denna gången. Hitintills har vi glömt bort att dricka våra medhavda pulveralternativ i vilket fall, så det känna bara som en onödig dövikt. Däremot måste grapefruitjuicen med, absolut ovärderligt när orken tryter men man inte vill stanna så att man förlorar värme.

Senast Paul & jag var på affären & handlade låg Canadas största lotteri på 30 miljoner dollar. Så fort jag ser sånna fantasisummor kan jag inte låta bli att trigga igång ett litet maraton av "saker vi kunde/skulle göra om vi vann". Igår efter middagen hade vi just en sån liten session. Här i Toronto hade man rätt lätt kunnat lägga en sjättedel av den summan rakt av på ett hus & vi kom båda fram till att det är grymt ocharmigt. Vad är liksom lockelsen i att köpa något jättestort & färdiguttänkt? Något som redan är perfekt. Paul & jag har lätt haft några av våra bästa stunder tillsammans när vi påtat på med vårt lilla hus här & då är det ändå inte ens vår egen kåk. Någonstanns där i dissandet av lyxvillor i Forest Hill kom vi på att vi borde söka på vad som finns på marknaden i Sverige - i form av småtokiga renoveringsobjekt som vi hade blivit galna på men garanterat älskat. Detta hittade vi... Idag är det vi som köper en lott, för oh vad vi båda älskar detta unikum. Hade det varit vårt hade vi renoverat upp det till ett hotel. Ett hotel med hälsoinriktning & rätt tänk för att hjälpa folk att komma igång med viktminskning & en aktiv livsstil.

Nu har Paul också hakat på! Ikväll kör vi malda havregryn i köksmixern som sedan tokskrubbas mellan händerna för att avlägsna lösa hudpartiklar.

Samma betyg som förra gången, en tvåa. Det blev väl lite bättre, men det var väl mest för att kuren också dikterade att man skulle kleta in händerna med lotion efter det att man sköljt av allt havrepulver. I fall att jag måste väga test 1 & två mot varandra - ja då vinner tvåan. Men det är enbart för att Mammut bev helt till sig & försökte äta havregrynet. I fall att ni vill se en katt toknysa... mata dem med malt havregryn. Kanske inte mest aktion i världen, men ändå ganska underhållande efter en halvflaskan vin!

Mammut är väl så där måttligt road. Fast... den där jobbiga balansen mellan uppmärksamhet & lite för mycket kel... väldigt fin. Väger man de två mot varandra så måste ändå all form av bekräftelse vinna. Så är det när man är ett bokstavsbarn i kattform.

Sprang runt som en yr höna & letade efter mina nycklar imorse. Tillslut kom jag på det brillianta uppslaget att de facto kika i min jackficka. Där de naturligtvis låg. Dessutom fanns där ett paket med Extra som Paul lagt dit åt mig. Ett paket kostar väl cirkus två dollar, men det värmde ändå så himla mycket. En sån fin liten gest kan verkligen säga mer än tusen ord...

Jag inser ju att det låter helt vansinnigt att bli hjärtevarm över lite tuggummi, men det har sin förklaring. Medan vissa personer är beroende av snus, kanelbullar eller syltlök så utgörs mitt fix av tuggummi. Är jag stressad, småhungrig eller bara allmänt less så känns allt lite bättre om jag får tugga på något som friskar upp. Paul brukar rynka på ögonbrynen & säga att jag ska dra ned, men jag tror att han fattar att det faktiskt är mitt lilla beroende som jag är lika berättigad till som vad han är till sitt kakmissbruk. Så att han faktiskt försåg mig med ett paket, eftersom han vet att det varit en tuff vecka, jaaa... det kändes faktiskt alldeles fastligt härligt. Love in a little box.

Ju mer jag tänker på att det nu finns cirka en halv miljard människor med fetma på jorden, ju mer upprörd blir jag. Allra mest kanske för att det faktiskt är fler kvinnor än män som lider av fetma. Anledningen till att jag känner så starkt för just detta är att det i många fall är just kvinnan som är ansvarig för maten i ett hem. Överviktiga kvinnor leder väldigt lätt till överviktiga barn, något jag finner oerhört oroande för folkhälsan i stort & väldigt sorgligt ur individens perspektiv.

Varför ser det då ut som det gör? Jag kan ju naturligtvis bara spekulera, har ju inte forskat i ämnet, men jag tror att det beror på en mängd olika faktorer som skiljer sig åt mellan olika länder. I utvecklingsländerna så tror jag att det helt enkelt har kommit in mer billig, lättproducerad, mat med dåligt näringsvärde. I & med att vi lever i en värld som blir mer & mer urbaniserad utsätts grupper som tidigare levt på självhushåll mer & mer för färdigproducerad mat. Stillasittande på fabriker, kolhydrater, hämmad insulinproduktion... Nedförsbacke. I-länderna dras också med problemet att grupper med mindre inkomst hänvisas till sämre matalternativ, något jag speciellt tror drabbar ensamstående mammor. Stressade liv, noll tid att vare sig tänka på näringsvärden eller laga nyttigt, blir väldigt lätt en hink kyckling från KFC. Speciellt som det är så mycket mat för så otroligt lite pengar. Sedan har vi jämställdheten... är det politiskt korrekt att säga att en kvinna ska lägga upp mindre mat på fatet än sin man? Inte riktigt va, två personer, lika mängd mat. Bullshit säger jag. Varken Paul eller jag ägnar oss åt tungt kroppsarbete men jag idrottar mer än honom. Ändå så kan han äta mer än jag. Ta gårdagen som exempel, utan att röra en fena kunde Paul äta över 2000 kalorier medan jag som gått på en timmes cardiogympa fick upp mitt tillåtna intag till just över 1900. Det krävs väl inget direkt geni för att räkna ut att jag inte kan äta lika mycket som Paul på en daglig basis. Ytterligare en faktor, jag tror att många i dagens samhälle är ensamma - ensamhet är en ypperlig grogrund för övervikt. Det är så mycket lättare att svulla lös när man är alldeles själv än om det finns människor runt om en. Sorgligt men sant.

Jag läser nyheterna under frukosten & sätter nästan weetabixen i halsen när jag ser att antalet personer med fetma har stigit till det dubbla under de senaste 30 åren. Vi talar alltså inte om lite övervikt här, detta är istället 500000000 personer som har ett BMI över 30. För mig som faktiskt har legat där en gång i tiden, över 30 i BMI, känns detta enormt skrämmande. Jag minns ju hur handikappad jag kände mig & FAKTISKT var. För det är den obekväma sanningen, jag var så oerhört begränsad i den kroppshyddan. Jag orkade inte gå på promenader, trappor var mördande, när vi åkte utomlands låg jag hellre vid poolen & svettades & pustade än drog med ut & såg sevärdheter. Absoluta botten nåddes nog den gången i Italien då jag inte ville gå upp & kika på Versuvio bara för att uppförsbacken kändes så mördande... Vad har man gjort mot sig själv om man de facto är i ett sånt läge?! Är det värt de där extra bullarna, chipsen & chokladen? Folk kan skaka hur mycket de vill på huvudet åt mig som inte äter något av det där & tycka att jag är lite sjuk som inte unnar mig en enda kaka "En kaka blir du ju inte tjock av". Nej, jag blir inte det. Det inser jag ju själv, tack så mycket. Däremot vet jag att det inte blir en kaka, det blir två & sedan blir det väldigt lätt att mjölkpaketet & kakpaketet flyttar till soffan för lite dipp & helt plötsligt är båda slut. Jag har inte den självbehärskningen att jag kan begränsa mig till en kaka & då avstår jag hellre. Jag vill aldrig mer bli så osund, må så dåligt som vad jag gjorde "back in the fat days". Det är så onaturligt hela upplägget - allt detta överflöd av mat som inte tjänar något annat syfte än att hålla våra händer sysselsatta. Du får inte i dig ett skit av värde från de där fredagschipsen - så varför ens utsätta din kropp för dem?

Sedan jag flyttade hit till Canada är detta ämne något som ligger mig varmare än hjärtat än någonsin. Vet ni hur lätt det är att lägga på sig vikt här? Peace of cake. Portionerna är gigantiska & just den allra värsta maten & också den allra billigaste. USA ska vi bara inte tala om, mina ögon blir runda som tefat så fort vi kliver över gränsen - det behövs för att ta in alla svängande aktrar till rumpor & isterdallrande armar. Det borde inte införas en tjockisskatt på individen i fråga, så som det föreslogs för ett tag sedan i Sverige, men det borde införas högre priser på den mat som inte tillför åtminstonde ett minimivärde av näringsämnen.

Skickade efter en liten present till mig själv, det måste man få göra ibland. Som vanligt när jag skämmer bort mig själv nuförtiden så blev det en bok - en fakta bok. Rätt långt ifrån de glada Lunda-dagarna då lyckliga impulsköp innebar ett par nya skor. Det värsta på hela nördighetsskalan är att jag ser fram emot att få paketet något helt vansinnigt. Jag känner en sån energi för sommarens projekt att det nästan är lite overkligt. Hur kan man liksom elda upp sig så mycket för en tio dagar lång ansträngning? I mean, de flesta vettiga människor hade väl knappt kunnat tänka sig något värre än att piska sig fram 5 mil om dagen i närmare två veckor. MiffoIda däremot... sitter & klickar hem böcker för att riktigt kunna gotta sig i förberedelserna.

Jag tror på riktigt att jag har världens torraste händer på vintern. De är som fnöske, torrare än torrast. De kunde inte ha varit torrare så om jag choppat av dem, förvarat dem i saltlake i ett halvår & sedan hängt upp dem för vädring i Sahara. De är med andra ord katastrofala. Jag försöker smörja med hudkräm, men dels har jag aldrig varit en sån där lotion-tjej (ni vet, den typen av människor som tycker att det är lyx att smörja in sig med kräm... jag tycker att det är så tråkigt att jag lika gärna kan para ihop udda sockor) & dels fungerar det inte så bra. Som bäst luktar det lite smågott ett tag utan att göra så mycket till eller från, som värst får mina stackars labbar en chock & puffar upp sig. Nu känner jag dock att något måste göras & följaktligen kördes ett litet googlesök på huskurer. Först ut i min strävan mot lena fina händer - honungsmetoden. Väldigt enkelt, blöt bara händerna, häll på lite flytande honung & låt verka i fem minuter.

Betyg: tja, de blev kanske lite mjukare - så vi säger väl en tvåa. Inga underverk direkt. Dessutom kändes det väl lite halvdant att hälla massa honung över mina händer när jag vet att dagens honung faktiskt innehåller pesticider som de stackars bina fått från besprutade växter. Min kommentar till Paul "So - here we goes, honey with a sprinkle of neurotoxins - straight into the open cracks on my skin!". Nja, blir till att söka vidare, fast jag tror att jag håller mig till djurvärlden även i runda två.

Vilken fin kommentar jag fick idag - berättade lite så där apropå om hur bläckfiskar hanterar stress (de kramar små tvättsvampar & det är faktiskt då man kan transportera dem, i annat fall stressar de ihjäl sig) & alla studenter bara "oh"ade & "ah"ade. Sedan säger en av dem högt "you know what, that´s so crazy that if ANYONE else than you would have told me that I would never believe in it".

Var inte det himla fint?

Dessutom öppnar det ju upp oanade möjligheter! Jag behöver inte längre lägga ned så mycket tid på mina föreläsningar, jag kan bara hitte på! Super, jättetidseffektivt! Tillit, så fint det kan vara...

Det känns rätt långt till droppande istappar & små krokusar just nu. Mammutstormen dumpade närmare 30 cm snö över Toronto & idag ligger temperaturen på minus 16 grader.

Det känns lite stick i stäv mot att Punxsutawney Phil (USAs favorit groundhog) så sent som igår spådde en tidig vår. Jag brukar ju hoppa på tåget & tro stenhårt på väderprofetsior från små rynkiga samegubbar & färgskiftningar på abborrfenor... men ett murmeldjur? Eh, nej. Den gubben går inte. Å andra sidan, just det här året känns det faktiskt rätt oki med en lång vinter, har ju min nya varma jacka & mina alldeles egna snöskor & de två sakerna gör att snön kan få stanna ett bra tag. Fast någon grad varmare kan det gärna bli - det är så mördande kallt för tårna att stå & trampa på en & samma fläck medan man väntar att ljuset i någon av de stora korsningarna ska slå om.

Ströläser lite i European Journal of Clinical Nutrition (jaja, inte alls mitt område - men jag måste ju plugga lite näringslära innan sommaren så att vi inte knäcker benen i någon uppförsbacke i Norge) & har kommit fram till att jag måste flytta till något ställe där det finns sol. För i februari, då verkar det inte spela någon roll hur mycket solstrålar man än försöker fånga, hur många D-vitamin tabletter man knaprar eller hur många glas berikad mjölk man klunkar (här är nämligen mjölken ofta pimpad med både D- & A-vitamin). Nope, D-vitaminbristen dyker upp i alla fall. Vilket i sin tur leder till att kroppen försöker kompensera genom att producera att ensym som i sin tur kvaddar ens benmassa. Eftersom jag inte är så där jätte på konceptet benskör så finns det i princip bara en sak att göra - dra till varmare breddgrader. Helst så snart som möjligt, för efter 30 krackelerar benen helt.

Total succé. Oj vad det har lekts, ett riktigt krumpsprångsmaraton har vi haft här hemma! Försvarliga mängder rävskutt har det också blivit, samt toksladdar med sån fart att klorna bara tomriver på parketten. Enda problemet - MM Dolly luddar lite...


Det kan upplevas som lite småjobbigt...

För att inte säga jättejobbigt...

Vet inte om det bara är jag & Paul som är totalt nördiga när det gäller vår katt, man vi har verkligen fnittrat helt hysteriskt över dessa bilder... Han är ju bara så patetiskt söt!

Lunchdags här i Toronto, så jag passar som vanligt på att forska på lite andra saker under denna lilla paus. Idag roar jag mig med att leta information om järnupptag. Har kommit fram till att det blir musslor till middag på lördag. Fast med någon roligare version av fisk... kokt vit flagnande fisk kan nog vara bland det mest deprimerande som finns. Raka motsatsen till cava - vilket det så kommer att bli på lördag. Inte bara för att muntra upp utan även av hälsoskäl. Medan rött vin, precis som te & kaffe, motverkar järnupptag så hjälper nämligen vitt vin kroppen att ta upp järnet bättre än vad den gjort annars.

Få se... vad kallar vi det där nu igen... Ah! Win-Win situation.

Jag minns när jag var liten & sträckläste lilla huset på prärien, Anne på grönkulla & femgänget. Då & då hände nämligen något mycket märkligt, de fick lov från skolan för att det var för mycket snö. Född i Umeå, bott i Vilhelmina tills jag fyllde fem & sedan Lycksele fram till 19... ALDRIG EN DAG ledigt från skolan pga snö. Så vitt jag kan minnas har jag bara fått ledigt från skolan en enda gång, någon gång på högstadiet då det var minus 43 & vattnet frös i rören. Minns hur förundrad jag var över hela konceptet "snow-day", i vilka underliga sagoländer fungerade det på det sättet?

Nu kan jag ju rapportera att ett av de länderna heter Canada. Vi har fått 15 cm snö & två av UofTs tre campus har stängt. Inga klasser, inga labbförsök, zipp, noll & nada. Naturligtvis gäller detta inte St. George, där jag jobbar, så det är bara att bylta på sig & trava iväg i modden. Hoppas dock på att merparten av folket på avdelningen ska ha bangat. Det är så trevligt att vara där när man nästan är helt ensam. Lite så där som när man var liten & alla sportbegåvade ungar fick åka till Obola & spela innebandy medan de små tjockisarna var kvar på skolan. Jäklar i min lilla låda vad jag gillade de där dagarna, när ingen annan var där & vi alla rymdes vid ett litet bord i matsalen, vi fick välja hela havet stormar på gympan & lärarna ibland pressade in oss i någon liten fiat & drog till biblioteket för bokorgier följda av mjukglass på caféhörnan... Inte för att det direkt bjuds på galna jakter mellan plintar under folktomma dagar på institutionen... men den där exklusiva känslan finns ändå där & lurar i hörnen.

Det slår mig att jag som vanligtvis är en så bekymmerslös individ ,skrivit två inlägg på raken som involverat tårar... Funderar på de andra gånger jag varit så där otröstligt ledsen & känner en glädje. För det finns en så fin utveckling där.

Ta det där lilla barnrummet i Vilhelmina, med furusäng, nalle vid namn Bambam, My Little Ponnies & smådjuren i sitt dockskåp & så jag gråtandes i katten Janssons päls. För att världen var så orättvis. Mot mig vill säga. Som femåring var det ju så, världen VAR orättvis mot mig. Så jag grät & så gick det lite tid & jag antar att jag somnade eller att katten blev less & gick därifrån, att det blev middag eller att farmor ringde eller... I vilket fall, jag glömde bort det rätt snabbt. Det var en så liten storm i en sån liten människas liv att det glömdes bort alldeles fantastiskt snabbt & trevligt.

Sedan har vi ett tillfälle i Lund, för en sex år sedan eller så. Jag var 21 & det kändes som om världen tagit slut. Naturligtvis bara min värld, för utanför snurrade ju livet på som vanligt - folk handlade fortfarande på Willys, kuggade på tentor, snattade cyclar utanför Lundagård & drog för länge på sina kaffeskvättar. Fast min värld som jag kände den tog slut & jag var för ung för att förstå att slut, det tar det inte förrän man inte längre följer termodynamikens andra lag för öppna system. Så jag grät otröstligt, för jag hade inget fotfäste & jag kunde inte glömma, för jag var så pass stor att en rosa plasthäst inte längre distraherade. Fast tillslut letade sig solstrålarna in mellan gardinerna & så bar benen igen.

Nu, idag, kan jag gråta men jag vet att det ordnar sig. På något vänster landar jag på fötterna igen & så är det bara att gå vidare. Det, det är en så skön känsla. Klart jag kan vara melodramatisk & förklara att livet hänger på om jag får göra ditten eller datten, men jag vet ju att det inte är så. Den känslan gör att det känns rätt fint att långsamt bli äldre, att man faktiskt växer som människa.

Blev så där varm i själen när jag kikade ned från kapitlet om brachiopoder & såg Mammuts lilla varma sömngoa kropp mellan mina fötter. Det kändes så fint att han låg där, alldeles nöjd, trots att jag ryat & haft mig för bara någon timme sedan. Blev så där kär i honom för det att jag bara var tvungen att knäppa ett kort för att föreviga kärleken & tilliten...

Kanske inte helt som jag tänkt mig... Första klicket på kameran & flufftigern vaknade med ett ryck. Sedan var det slakta Olympus rem på schemat & jag kunde inte annat än att skratta åt det lilla trollet!

Medan oväderssystemet backar upp över Lake Ontario & väntar på att dra in över Toronto drog jag igång ett eget oväder här hemma. Oftast så håller jag inne med saker & ting, eller så kan jag diskutera det som en vettig människa - orsak & verkan till varför ett problem har uppstått/olika synvinklar/klargöra missförstånd... hela den biten utan att höja rösten så värst, utan att sluta lyssna på andra än sig själv. Idag var det dock inte en sån dag. Idag var det en av de där sällsynta gångerna när det bara brakar käpprätt åt helsike, då man känner det som om det är mest synd om en själv i hela världen, då man hade kastat porslin om man varit Scarlett O'Hara... En sån där total känslomässig urladdning som får en att lite hickande undra vad man ska göra av sig själv när allt bedarrat lite. I mitt fall blev den omedelbara lösningen tjugo sidor om kemiska reaktioner på jorden innan livet uppstod följt av en skål med apelsiner, russin & kanel.

Jag vet inte riktigt vad det säger om mig som person, men det känns i alla fall lite bättre efter att jag betat av dem båda. Titta - tårarna har torkat!

Det är väl lite så, när man uppnått någon form av trygghet i sig själv, att allt kan kännas jävligt hopplöst ibland men så inser man att det faktiskt inte är slutet på världen & så går man vidare. Inte bokstavligt talat, för sånna där livsomvälvande/genomgripande handlingar pysslar ju gemene man inte så ofta med. Men man skakar om sig själv lite, säger "skärp dig" & så fortsätter man att leva. Jag vet ärligt talat inte om det alltid är rätt gjort, smidigast för alla helt klart, men man kanske skulle vara lite mer melodramatisk? Lite mer impulsiv, dra från allt & ro runt jorden så att man är tacksam för varenda liten beståndsdel i sitt liv när man väl kommer tillbaka?

Stod & trampade på bron imorse & väntade på att Paul skulle hitta sina glasögon/husnyckel/bilnyckel/byxor eller vad det nu än var som tappats bort. I ren uttråkning kom jag på att jag kunde fiska upp bottenskrapet ur vår urusla brevlåda - denna lilla plåtbox har nämligen en jätteliten springa för post & så en lucka på sidan där allt ska ut, bara det att nyckeln till den luckan har vandrat all världens väg någon gång i tidernas begynnelse. Detta resulterar alltid i en mängd lappar & småskrot på botten som det är ett rent litet helsika att fiska upp. Men idag kändes det som en sån dag - en skrotpostfiskardag. Så jag Houdiniknölade in handen & lyckades greppa en bunt papper på botten mellan två spretande fingrar & fick med mig säkert hälften av dem upp i dagsljuset & där stod jag plötsligt på bron i morgonljuset med ett vackert kuvert med båda våra namn på i snirklig stil.

Bröllopsinbjudan.

Den allra första adresserad till mig.

Sverige, april, Abisko. Jag vill åka så att det gör ont i kroppen. Varje liten fiber bara känner att jag kommer att dö om jag inte får rymma härifrån innan Augusti, att jag kommer att vara lika otröstlig som den senaste gången jag inte fick gå på bröllop (när jag var fem & vi inte kunde åka för att vi väntade på Magnus & jag grät i katten Janssons päls för att världen var så orättvis & jag inte skulle få ha min fina rosa Törnrosaklänning som mamma sytt)...

Ledsamt nog existerar begränsningar nu precis som då, om än inte i samma skepnad. Tror alltså inte att det blir något av det, så jag får väl istället praktisera ett mantra med anknytning till en annan Disney klassiker - "Vad är väl en bal på slottet?" - måster bara komma ihåg att utelämna den där sista lilla biten om hur det varit alldeles, alldeles, underbart.

Toronto förbereder sig på 30 cm snö inom loppet av 24 timmar! Eller, nej vänta... Här förbereder man sig ju inte. Det hade varit att visa framförhållning. Inga köer till att sätta på vinterdäcken här inte. Istället oroar sig folk lite på facebook, sitter & muttrar i kafferummen & suckar över hur jobbigt det kommer att bli att köra in till kontoret. Däremot har jag ju inte hört någon som kittat upp sig på ett extra paket mjölk så att de om möjligt kan undvika en extra vända på vägarna, eller löst in $25 för tio nya tokens så att de kan ta tunnelbanan, ELLER just ringt & bokat tid för det där däckbytet. Canadensare & vinter är ett för mig obegripligt koncept. Hur kan tex Toronto som har så mycket snö & så mycket folk tycka att plogning är något överflödigt? Eller den här då, hur kan Ontario (som är dubbelt så stort som Sverige till ytan) inte ha en lag på vinterdäck? I mean, landet har ju ändå bara 30 miljoner innevånare - man hade ju kunnat tycka att de kunnat vara lite mer rädda om dem!

Själv laddar jag inför Snowzilla med en extrados D-vitamin. Folk kommer att vara så griniga de närmsta dagarna att det är bäst att buffra lite artificiellt solljus & glädje medan tid är.

Ehum, & nej... alla D-vitamintabletter i Canada kommer inte gummy form i smakerna persika, björnbär & jordgubb. Jag köper barnversionen eftersom jag hatar att svälja små hårda tabletter. De sätter sig bara på tvären & gör mig så pass olycklig att jag struntar i om potentiella barnbarn kan drabbas av MS. Mycket bättre då att pillra i sig en eller två tabletter extra av dessa istället & faktiskt lyckas upprätthålla ett dagligt intag.