MsBree

Vi stannade i stan igår & åkte ut till ett jättestort köpcenter & spanade på datorer. Nu vet jag vilken dator jag kommer att köpa, Paul lägger beställningen på tisdag & så haller vi tummar & tår för att den dyker upp ASAP. Det här med att klippa & klistra å, ä & ö håller på att driva mig till vansinne. För att inte tala om att inte ha tillgång till Word, Illustrator eller R... Sjukt jobbigt & enormt frustrerande.

 

I vilket fall, det känns bättre nu när jag vet vilket dator jag kommer att skaffa som ersättning & det känns ännu skönare att den bara kommer att vara min. Ingen ond högre makt kan svepa in & ta den ifrån mig! Det firar vi med att åka ut till stugan & jobba lite. Vi har långhelg här i Kanada så jag tänker TOKNJUTA av att ha hela tre dagars ledighet med Paul, katterna & vår ground hog.

"Nu hoppas jag i alla fall att det här innebär att han är ute ur mitt liv permanent."

 

Fel.

 

I mina mail med handledare två, alltså den snälla, fick jag höra att min ex-handledare förkunnat att han inte gett mig tillåtelse att uppgradera Mac:en med mer minne - något Paul gjort eftersom den inte riktigt orkade med mina modeller. Vi tog därför ut det minnet & återinsatte det minne som kommer med den modellen, så att jag lämnade tillbaka den i originalskick. Fast så visare det sig ju naturligtivs att min ex-handledare köpt ett minne någon stans mitt i mellan det minne som datorn nu har & det högre minne som jag arbetade med... Bara det att han aldrig gav mig kvittot, så det hade jag ju ingen aning om. Nu har han mailat kretti & pletti & förkunnat att jag är oprofessionel & att han ger mig fram till klockan 10 idag att återbörda orginalminnet eller så kommer han att köpa ett nytt men skicka räkningen till mig. 

 

JAG ORKAR INTE. Ringde till Paul & bara grät hysteriskt. Jag vill inte ha något mer med den här människan att göra, men det är som om att försöka bli av med ett tjockt kvävande rökmoln utan att kunna öppna ett endaste fönster för att vädra ut.

 

Uppdatering: En massa mail senare, som bara blev värre & värre för varje steg, så klev äntligen min andra handledare in & bara "Jag betalar för minnerna, kan du sluta nu?". Jag tänker inte säga att jag hoppas att allt är löst, men jag hoppas att min ex handledare inte kan komma på ytterligare hemskheter åtminstone för idag. Det hade varit trevligt att kunna torka tårarna & åka ut till stugan & vila upp själen lite.

Idag var sista dagen med min kära lilla Mac, min exhandledare hotade med fan & hans moster om han inte fick tillbaka den ASAP & min kvarvarande handledare & jag beslutade oss för att det inte var värt fighten. Kan bara skaka på huvudet åt det hela. Människan har en budget som gör att han kan lägga 1 miljon på ett fancy microskop - så det är ju knappast så att han behöver min lilla Mac från 2008 för att han är så förbenat fattig. Ska försöka få tag på en ny dator nästa vecka, men jag blir bara så trött. Fin bröllopspresent han gav mig där, en massa extrautgifter bara för att hans hobby i livet är att jävlas med folk. Nu hoppas jag i alla fall att det här innebär att han är ute ur mitt liv permanent. Det trodde jag ju i & för sig var fallet redan i december... Men men... vi får hoppas på den har gången!

 

I nuläget har jag fått låna en laptop från Pauls jobb - så alla å ä & ö är copy paste. Suck.

 

 

Idag har det varit en oerhört jobbig dag & jag känner att jag har kommit till ett vägskäl. Jag har sträckt mig så tunt i så många år, hållit tyst, tigit & lidit & mått dåligt & nu tänker jag inte ta det här något mer. Jag har inte alla detaljer klart för mig än, men det kommer att bli förändring. Inte att jag puttar in monstren i garderoben igen & låtsas som att allt är bra tills nästa katastrof. Jag är skyldig mig själv, & Pauls & mitt förhållande, mer än så. Jag måste lägga UofT bakom mig & jobba på att bli hel igen för att hitta tillbaka till den person jag egentligen är - en rätt glad individ som inte gråter & känner sig trött på livet. 

 

Som sagt, inga detaljer klara än - men en övertygelse om att jag måste ta tag i det hela & det känns skönt. Vad som känns ännu bättre är att min familj stöttar till 100%. Jag vet inte vad jag gjort i ett tidigare liv för att förtjäna dem, men jag är så otroligt tacksam för att jag har dem & för att de får mig att skratta även i de svåraste av stunder. Som farmor nyss, hon skickar ett sånt sött mail & avslutar med att berätta att en av hennes vänner från Iran (tror jag, eller Irak?) kommit över med en vinflaska som hon vill ge till mig & Paul som bröllopspresent. Sen skriver farmor "Hon hoppas att om Gud vill att ni blir en stor familj (två barn räcker).". Åh vad jag skrattade när jag läste parentesen - fina, fina, farmor TACK för att du lyste upp den här väldigt ledsamma dagen & fick mig att skratta när det kändes som en omöjlighet. Jag tror inte att jag mäktat med mer än två barn, så du behöver inte oroa dig - det blir aldrig någon minibuss för Paul & mig! :)

Jag som trodde att förra veckan var veckan från helvetet... jag hade fel. Det är den här veckan.Vad som hänt... min tidigare handledare igen. Jag orkar ärligt talat inte. Har tillbringat morgonen gråtandes i soffan - känner mig så trött ända in i själen & tycker så synd om Paul som är världens snällaste & stöttar men som tvingas tackla så mycket av den här problematiken för att jag helt enkelt inte orkar. Jag blir liksom apatisk & bara stänger ner. Lägga ner alltihop & säga adjö till UofT? Det finns inget annat jag önskar mer, men mitt uppehållstillstånd hänger på att jag är kvar där... så jag sitter fast. Vill jag vara med Paul så finns inget annat alternativ i nuläget & det gör så där övermäktigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen idag. Jag känner mig som ett djur som fastnat i en fälla. Eller, det känns som jag klyvs itu - en stor del av mig vill bara packa väskorna & flytta hem till Sverige, återuppfinna mig själv & försöka bygga upp lite professionell självrespekt igen. Den andra delen av mig säger att jag måste ta vad som än kommer eftersom det är det enda sättet jag kan vara med Paul i nuläget. Jag är ju här, har varit så länge fastän jag mått så dåligt, så viljan att vara med Paul är starkast & kärleken lyser klart.

 

Men inombords känns det lite som om det som är jag... det vittrar som betong.

Ni kanske minns vår vinlåda - idag var dagen då jag var 100% bestämd på att den skulle bli KLAR. Vinet är inhandlat sedan länge, lapparna fick vi ju tag på i morse & vid sex-snåret åkte Paul & jag iväg mot IKEA. Dels för att plocka upp lite värmeljus, men i ärlighetens namn mest för att stjäla små IKEA-pennor. Har liksom inte hittat några söta små pennor att använda & så slog det mig att de sitter på ett gigantiskt lager... Så ja, vi snattade ett par pennor, skrapade bort loggan när vi kom hem, knölade ner dem & lapparna i de små behållare vi köpt för just detta ändamål & TADA!

Haha! Elaka bröllopsgudar som förvägrar mig material - jag har besegrat er på en front! Pappers tags CHECK!

Hallo... Ännu en vansinnigt tidig morgon för mig. Det var helt enkelt för många tankar som snurrade i huvudet, så efter att ha stirrat upp i taket i en timme gav jag upp & knatade ner hit till soffan. Känns bara som om universum är lite emot mig & allt som gäller bröllopet är uppförsbacke. Saker som gör att jag inte kan sova just nu:

 

1) Vi skulle köpa tyg till dukar igår, det tyg jag tänkt mig visar sig vara "borta ur sortimentet pga att de omarbetar produkten". Nästa tyg jag tänkt mig... Tänka sig, inte på hyllorna det heller - ingenstans i hela Toronto...

2) Så vi åker iväg för att köpa små pappers tags som vi behöver, tomt på hyllorna där med på grund av samma anledning (här fick jag SPEL)

3) Ingen hårfrisörska har än så länge öppet i Älvsbyn den 3:e augusti. Så det blir väl Britney tofs på bröllopet

4) Får inte tag på SAS så att jag kan höra om jag får ha brudklänningen inne i planet

5) Har ingen aning om hur jag ska lyckas borra större hål i ett par stockar vi ska ha som dekoration, men större måste de bli så det är bara att försöka lösa det på något vänster

6) Vår catering-firma är inte att få tag på, det är som om de gått upp i rök

 

TygtilldukarpapperstagsingenhårfrisörskafårintetagpåSASborrastörrehålvårcateringfirma... runt, runt, runt... & jag vet att allt det här är världsliga saker & att det säkert kommer att bli bra tillslut, men jag hade så gärna velat ha alla de här sakerna avklarade nu - så att jag inte hade behövt stressa & känt mig ensamt ansvarig för att det hela ska bli bra. Det var väl inte så där att jag direkt hyperventilerade  när dukfiaskot var ett faktum, men när Paul skrattade åt att allt var slut & bara "Oj så tokigt, det är ju lite roligt att vi har SÅN otur"... då kände jag mig ungefär så här frustrerad.

 

 

 

Pauls ex Sandra kom över på en liten extra födelsedagsmiddag idag - väldigt passande eftersom det dök upp sverigepaket bara någon timme innan Paul kom hem. Det var naturligtvis farmor Jansson som var i farten, hade det funnits ett officielt OS i paketskickande så hade farmor tagit hem det med hästlängder! Jag fick Allerstidningar som jag önskat mig & Paul fick ett eget litet paket i paketet. Så det dök upp vid middagsbordet!

I skrivandets stund vet jag inte vart jag ska fixa håret för bröllopet, Älvsbyn är liksom så litet att många av frisörerna är stängda på lördagen... men, men... det löser sig säkert på något sätt! I vilket fall, jag har samlat ihop ett skara kort som jag gillar & tänkte höra vad ni tycker! Vilket frisyr gillar ni mest, tror ni hade passat mig bäst?

 

1) Lite 20-tals inspirerat?

Det här var ju första året som jag gav mig på att odla broccoli ute i stugan & "note to self" för framtida broccoliodling - plantera tidigare på våren! Tydligen gillar inte broccoli när det är för varmt, de växer visserligen men istället för täta fina huvudet får man den här typen av resultat...

Varje år sen vi flyttade in i huset har vi haft en stor midsommar/födelsedagsfest, men det här året sa jag att det inte gick. Jag klarar liksom bara av att ordna så många stora fester per år... & tack gode gud för det. Fy så hemskt om vi hade haft 50 gäster på intåg efter veckans källardrama! Så glad för att jag slapp den stressen & att vi istället kunde åka upp till stugan redan på fredagskvällen. Årets "midsommarmiddag/5år tillsammansmiddag" intogs följaktligen i bilen & bestod av varsin spenat-fetaost wrap från Starbucks. Inte det man per automatik tänker på när man säger "fest/romantisk middag", men det fina i kråksången är ju att allt fungerar så länge man är tillsammans med den man tycker allra mest om! Kom fram vid elva-snåret på kvällen, packade upp & sen var det koma fram till 09.30 dagen efter. Lördagsmorgonen ägnades sedan åt att hänga med katterna i trädgården. Jag jobbade i landet, Paul klöv gammal ved & Digby jagade gräshoppor:

Hurra, hurra, hurra, hurra!

 

Idag fyller Paul år & det måste ju så klart firas! Funderade jättelänge på vad jag skulle ge honom, för han är så himla svår att köpa presenter åt. Men tillslut beslutade jag mig för att det fick bli ett litet "Frankrike kitt". Så till att börja med skickade jag efter en Lonely Planet France. Kändes som en bra start... men sen då. Lite funderade hit & dit & jag kom fram till att det är bäst att fortsätta på det upplevelsespår som vi båda rätt ofta följer när det kommer till presenter. Vi har liksom allt som vi behöver rent prylmässigt, så då är det bättre att tanka minnen. Vi tyckte båda att det var supertrevligt att åka på julbordskryssning i Stockholm i julas - så jag hakade på den ursprungsidén & vi kommer följaktligen att åka på middagskryssning på Seine när vi är i Paris. Kände mig väldigt nöjd med den presenten, förutom att det är lite knepig att slå in... Att bara stoppade printade biljetter i ett kuvert är inte riktigt min stil. Dessvärre kom jag ju på detta i tisdags, så tiden var knapp - men på något vänster lyckades jag dra ihop ett litet utkast på en båt plus Eiffeltornet & skickade iväg en order på dem som vykort. Sedan blev det nervös väntan tills paketet tack & lov dök upp med Fedex på fredagen. Länge leve Fedex!

Efter att Paul åkt till jobbet började operation "Få källaren att lukta rengöringsmedel istället för gödsel". I runda slängar har jag väl städat en 7-8 timmar idag. Inte så roligt, men nu luktar det äntligen blekmedel & gulsåpa istället! Victory! Sen har jag handlat all mat för helgen, bakat kakor åt Paul & packat alla kylväskor & nu väntar jag bara på att Paul ska packa in allt i bilen - sen rymmer vi till stugan för ett tag. Känner att jag är lite MÄTT på huset just nu & vill bort bort & iväg!

Check på att ha bakat & dekorerat 30 cupcakes! Idag blev det en chokladbas med kahluaglasyr & chokladrippel + en liten kanderad nöt för crunchets skull!

Happ, tjugo över 6 & det är ljust ute! Ida har hitintills hunnit rita, färglägga & scanna ett första utkast på vår logga för nästa års Garlic Mustard insats. Tanken är att vi ska trycka upp T-shirts till alla volontärer & moi har fått i uppdrag att ta fram en design. Kände så där lite otippat för att påta ihop något med lite tatueringsvibbar, så det här tog form...

Gårdagens drama förde med sig att jag liksom i princip glömde bort att äta. Det händer typ ALDRIG i min värld, men jag antar att källardramat kanske slog ut aptiten på ett sällan tidigare skådat sätt. Förutom frukosten & ett Starbucksbesök så drog jag ihop en snabb omelett till Paul & mig vid sex-snåret, men annars var det bara om-möblering/städning som gällde från morgonen fram till midnatt. Omeletten var helt klart god, men så där jättefyllande var den kanske inte. För jag vaknade klockan fyra med en mage som bara skrek efter mat. So... nu är klockan 5 & jag har ätit gröt & druckit te. Känns nästan som om jag ska ut & flyga, för annars brukar jag ju inte direkt äta frukost vid den här tiden. I mean, när man är uppe så tidigt att katterna vacklar nedför trappen & sen sitter & blinkar misstroget utan att själva vela ha sin frukost... då vet man att man är tidigt ute!

 

Happ, får väl använda den tidiga starten till att bli riktigt effektiv idag - let's see what I can do until lunch!

 

 

Ok, källardramat har om inte kommit till ett slut, så åtminstone tagit sig en bit på vägen till att vara avklarat. Vid klockan sju på kvällen - efter att vi burit möbler galore - plingade det på dörrklockan & jag öppnade för Joao & liten portugisisk rörmokargubbe. In med massa utrustning, knacka ur fler plattor från golvet & så i med 22 meter "avloppsorm (?)". Det drogs upp fan & hin håle ur underjorden & tillslut fick vi fram 40 LITER trädrötter. Ni förstår, det växer en lönn på vår tomt & sagda lönn har lyckats penetrera våra avloppsrör så till den milda grad att det blev en kork av trädrötter. Så ALLT som vi har spolat ner har fastnat vid korken, månad efter månad efter månad. Tills det blev för mycket & bajs-sjön i källaren var ett faktum.

 

Alltså, om någon högre makt lyssnar. Kan den här veckan, på riktigt, få vara den skitigaste i mitt liv? För jag tror liksom inte att jag pallar så mycket mer. Som jag har moppat idag & som jag kommer att få moppa imorgon. I princip har vi hållit igång runtflyttandet, moppandet & torkandet i 15 timmar & jag kan liksom inte tänka mig att jag kommer undan med mindre än hälften av den städtiden imorgon. AMAZEBALLS!

Saker vi gjort idag - städat hela källaren, flyttat undan allt från det översvämmade området & skrikit högt & gällt när det bubblat upp "sumpvatten" mellan kakelplattorna. I skrivandets stund är Joao här & jag sitter i soffan & försöker förtränga alla knack-ljud jag hör nerifrån källaren...

 

Ok, tog mod till mig & gick ner & kollade - japp, vi knackar bort kakelplattor från golvet. Satan i gatan vad festlig torsdag vi har! Exakt hur mycket jag önskar att det här hänt om en månad då jag var hemma i Sverige? Ungefär jättemycket. Omätbart skulle jag faktiskt vilja säga.

 

Uppdatering 1 - så toalettrörsdramat i källaren fortsätter, hela nedervåningen luktar avloppsverk & eftersom alla rör i huset är sammakopplade är det nu toa-förbud i hela huset. Tjoho, vad spännande! Hur länge kommer vi att klara av att hålla oss innan vi får åka iväg & köpa en liten campingtoa som vi kan rigga upp i trädgården?

 

Uppdatering 2 - det visar sig att vi måste bryta upp kaklet på andra sidan källaren också, den sida dit vi flyttat allt från punkt A. Så nu har vi burit kartonger & soffor & datorer i typ två timmar till. Nu, off till Walmart igen för att köpa en pressening att täcka in gästsängen med så att den inte blir duschad i "otrevligheter". Party party!

Så ni vet mitt föregående inlägg där jag skrev att det varit en skitvecka men att det kändes som om det kanske hade börjat vända? Jag hade fel. I rask takt efter att jag tryckt på "publicera" hände följande:

 

1) Jag går ut i köket med lite disk & inser att en myrstig helt hastigt & olustigt bestämt sig för att flytta in. Visserligen inga hästmyror direkt i storlek, så det hade kunnat vara värre, men det var ju inget som jag blev så där direkt jätteglad över.

2) Efter att ha försökt fixa myrsituationen meddelar jag Paul att jag tänker gå & lägga mig (läs, jag har fått nog av dagen & vill att det ska vara imorgon). Knatar upp på övervåningen & medan jag borstar tänderna kommer Paul upp & går in i sovrummet. Där han upptäcker att en av katterna (dessvärre min...) haft en gigantisk olycka på sängen. På allt. Täcket, bäddmadrassen & båda kuddarna. Så vi får riva ut alltihop & knata ner i källaren med det för att starta tvätt nummer ett av 53.

3) Vi går upp & försöker bädda vår säng med vad som finns i huset, bara för att upptäcka att vi tagit alla extrakuddar till stugan - så klockan kvart i stängningstid (23.00) finner vi oss runtspringandes på vårt lokala Walmart (freak circus) i jakt på ett par kuddar.

4) Vi kommer hem & bäddar sängen med nyförvärven. Jag dimper ner på våra nya (prassliga kuddar) & förkunnat att NU, nu är jag klar med dagen. Paul säger att han bara ska gå ner & starta maskin två - sen kommer han & lägger sig han med. Fem minuter senare kommer han upp & informerar mig om att vi troligtvis har ett knäckt toalettrör i källaren eftersom det "sprutar upp vatten mellan golvplattorna".

 

Alltså. Det känns lite som om jag velat checka ut från mitt eget liv just nu. Hur är det möjligt att man ska behöva täcka in skadedjur, bajs i sängen & VHS problem inom typ 90 minuter?! Sure, fine - om man lever på ett barnhem i Ukraina kanske... men nu gör jag ju inte det, så universum - WTF? Vad har jag gjort för den käftsmällen?!

Det har varit en skitvecka fram till idag, men idag kändes det som om det började vända lite. Dels pga av hindersprövningen men även för att jag fick ett mail som talade om att våra vigselringar är färdiga & redo att hämtas upp. Den här kombinationen kunde bara inte gå obemärkt förbi, så vi slog till & firade lill-lördag med en flaska vitt från Nantes - en av de städer vi kommer att besöka under vår bröllopsresa i Frankrike!

Jag har känt mig så himla nere över hela bröllopet den här veckan, det har bara känts som om vi:

 

1) Stått & stampat

2) Eller ännu värre, gått åt helt fel håll!

3) Tjafsat så mycket att jag bara blir trött

 

Men idag hände något STORT. Idag vaknade jag nämligen till ett mail från en handläggare på skatteverket & det verkar som om hela hindersprövningsmardrömmen är över! Tack gode gud i himlen, alla kosmiska krafter & framförallt kanske Skatteverket för att ni plötsligt bestämde er för att bli effektiva! Om det var någon vecka som det behövdes så var det denna!

Har precis kommit hem från ett maratonmöte med SWEA. Som vanligt ägnade vi ungefär 90 minuter åt att prata om finansbiten, helt mördande. Satt & gjorde mentala listor större delen av tiden, typ stugplaner. Vilka färgkombinationer jag vill ha i mellansovrummet, hur jag ska få bort tapeten från hallen mellan sovrummen, hur många fler tagetes vi bör plantera & så satt jag & funderade på vart vi ska få plats för dessa...

Tack & lov för Paul. Jag kände mig så otroligt jätteledsen & förbisedd igår & Paul lyckades på något vänster halvvända skeppet & gjorde så att kvällen blev väldigt mycket bättre. Det hugger fortfarande i hjärtat när jag tänker på det, men jag ligger i alla fall inte som en liten boll i soffan & gråter... framsteg framsteg. Pauls första steg mot en mer funktionell flickvän var att dyka upp med en laddning sushi. Poäng på den. För usch för att vara skitledsen & sen tvingas gå ut i köket & vara kreativ! Så, sushi till middag & efter att ha petat i mig min ranson med japanska risbitar så kändes världen redan marginellt bättre. Steg nummer två på uppmuntringsvägen var att åka iväg & köpa glasburkar till bröllopsfesten (dekoration) & sen avslutade vi med en överraskningsresa till min favorithandelsträdgård där jag fick löpa amok bland plantorna. Det blev en hel laddning nya saker till våra krukor här hemma (lavendel) & trädgården i stugan.

Herregud så ledsen jag är just nu... Jag hade trott att en person som jag är ofantligt nära skulle försöka vara med mig kring bröllopet, men istället fick jag idag reda på att en rad semestrar gått före. Alltså, det gör så ont. Jag vet att bröllopet bara är EN dag & att jag inte kan begära att folk uppoffrar en massa tid för att vara där, men när det rör sig om en person som man själv gjort allt för... då hugger det i hjärtat när man inser att man inte är lika viktig själv.

 

Så nu har jag gråtit mig igenom ett helt Kleenex paket, hulkat så högt i luren när jag ringde Paul att han nog inte förstod ens hälften & nu ligger jag i soffan med världens huvudvärk & känner mig liksom lite allmänt övergiven av världen. Pip... & den här dagen som började så bra...

Vårt grönsaksland har verkligen tagit form det här året, jag är så himla glad över att vi kämpade så hårt för att få till det förra året. Sure, det SÖG att gräva ut 1000 liter jord för hand & ersätta allt med påse efter påse av jord - men nu växer allt så himla fint utan att vi behöver anstränga oss så där nämnvärt.

Det ser kanske inte mycket ut för världen, men vi är nästan klara med det mellersta sovrummet i stugan!

Så Digby hade en rätt fab födelsedag - det började med att vi åkte upp till stugan vilket är lite småfestligt i sig självt. Digby älskar nämligen att vara uppe i stugan, heltäckningsmattan i vardagsrummet är en favorit... Efter att vi packat upp all mat & påtat runt lite i trädgården så samlades vi alla ute på altanen. Det tog väl ungefär en minut eller så innan jag insåg att Digby var VÄLDIGT fokuserad...

Jag måste ju erkänna att det är lite småspännande varje gång vi åker upp till stugan, vad har blommat sen senast? Det är nämligen så att jag som en ihärdigt liten ekorre har kilat runt & petat ner lökar & frön lite varstans - bara för att sen glömma bort riktigt vad jag planterat. Så det är alltid lika roligt att komma dit & bara... Jaha... någon slags jätteiris eller?

Idag är det ingen vanligt dag för idag är det Digbys 1 årsdag! Min lilla roliga fluffboll till kisse... 1 år! Kan knappt fatta att han är så stor, var ju typ i förrgår som han var så liten att han gick i krokar...

När det gäller vissa saker blir jag notoriskt snål - kan jag göra det själv, ja då finns det liksom inte en chans att jag skulle betala för det. Fotografier faller lite halvt om halvt in i den kategorin. Jag kan ju knäppa ett kort själv, men så inser ju ändå att det dels är svårt att fota sig själv samt att jag är ljusår ifrån att vara en professionel fotograf. Jag uppskattar alltså deras jobb, samtidigt som jag höll på att få krupp något alldeles när jag sökte efter bröllopsfotografer i Älvsbytrakten. Jag menar... när det billigaste paketet ligger på 5000kr för att bli fotad i två timmar utanför Älvsby kyrka... nja. När sen det dyraste paketpriset ligger på 20.000kr för 7 timmars fotande - då blir jag så där yr att jag måste sätta mig. Efter mycker förhandlande fram & tillbaka beslutade vi oss för att skrota bröllopsfotografierna & bara lita på att våra gäster kan knäppa ett par vettiga kort. 

 

Fast... för någon vecka sen väcktes en liten tanke. Tänk om vi skulle försöka få tag på en fotograf som kan ta kort på oss när vi är i Paris? Vi kan sätta på oss våra bröllopskläder igen, piffa till oss & sen köra en timmes fotosession med Eiffeltornet i bakgrunden. Efter lite letande har jag hittat en fotograf som jag verkligen gillar, timpriset ligger på just över 3000kr. En liten del av mig säger "Men tänk så mycket annat roligt du kan göra för de pengarna & du är ju ändå inte så fotosentimental" medan en annan del tänker att det nog ändå varit ett fint minne att ha.

 

Vad tycker ni? Är det värt att hosta upp den summan för familjearkivets skull?

 

Eftersom det är tisdag så bestämde Paul & jag oss för att det var dags för filmdate igen - alla filmer visas ju för halva priset på tisdagar. Jupp, alla filmer på alla teatrar... SWEET!

 

Idag föll valet på Epic, en söt & stundtals smårolig animerad film om ett litet skogsfolk som slås för sin överlevnad. Långt ifrån den bästa animerade film jag sett, men helt klart sevärd. Kan tänka mig att den varit perfekt att se tillsammans med sin 6-7 åring. Nu fick vi ju nöja oss med varandra som sällskap, men det fungerade rätt bra det med. Kanske beroende på att vi båda två har rätt mycket barnasinne i behåll. :) Paul ger Epic 7 ekollon medan jag landar på en 6.7a. Mitt största aber var att det var för lite kärlek & det lilla som fanns - ja det kraschade rätt rejält på alla fronter. Vilket jag inte gillar, jag vill ha lyckliga slut där man i alla fall får tro att de levde lyckliga i alla sina dagar!

Det här med att planera bröllop... Jag känner att jag bara måste komma ut på andra sidan stärkt som människa, för jäklar i min lilla låda vad det frestar på i bland. Jag kan ha en klar plan i huvudet, men på något vänster så blir det inte alls som jag tänkt mig utan något helt annat & jag står där som världens fågelholk & viftar med armarna & bara "Hallå, vad hände, nej vänta!".

 

Nu håller vi tummarna för att dagens advokatbesök ska gå: smidigt, snabbt & billligt...

 

HAHA! Jag hör ju själv hur det låter. Men ok, rephrase... låt oss hoppas att det inte blir alltför krångligt, långdraget & dyrt. Låt oss sen hoppas att skatteverket äntligen ska har alla papper de behöver för hindersprövningen för nu orkar jag inte hålla på mer med dem!

Förra sommaren köpte vi en gräslöksplanta till stugan, mest för att det kändes som ett måste för mig som svensk. Har aldrig varit så där jätteförtjust i gräslök om jag ska vara ärlig, men blommorna är fina & så förväntas det liksom lite av mig... ungefär som att jag egentligen borde dricka kaffe & komma i tid till saker & ting.

Händer det att ni också vaknar upp & har en jätteklar bild av hur ni vill försöka göra något? Det händer mig titt som tätt & då har jag svårt att koncentrera mig på något annat tills jag antingen slutfört projektet tillfredsställande eller skrotat det. I morse vaknade jag upp med ett virrvarr av små djur, skolplanscher & blommor i huvudet. Fram med papper & penna, snabb puss på road Paul innan han åkte iväg till jobbet & så skissa, skissa, skissa... Inspirationen kom från en väldigt liten dam i Grekland & här är ett första utkast på hur en dopinbjudan kunnat se ut:

 

Det är inte bara vi som gillar att åka till stugan, Mammut & Digby tycker också att det är det bästa som finns. Till & med bilrseorna är något positivt! Katterna tar den nämligen som ett ypperligt tillfälle att gosa. Jag tror att de tror att vi sitter där enbart för att de ska få 2 timmars obegränsad gosetillgång. Mammut är speciellt rolig, han behandlar oss nämligen som sina personliga kuddar...

Så vi sitter bänkade framför TVn & jag pekar ut alla dignitärer, tittar på alla överhettade människor i kyrkan, "åh"ar över hur söt Esteller är & så kom bruden tillslut. Satt väl någon minut till innan jag hoppade upp ur soffan... "Happ" säger jag "Då har vi sett klänningen, dags att packa ihop & åka till stugan!". Paul hummade något tillbaka, sen kommer det "Um... can we watch all of it... you know, for research?".

 

Så, det gjorde vi - tittade på hela kyrkakten & Paul kommenterade vad han tyckte var bra & vad vi ska tänka på inför vårt bröllop. Vår ceremoni kommer ju att bli lite liknande, en mix av svenska & engelska. Fast mest engelska, känns ju lite så där att gå igenom hela alltet utan att Paul förstår ett jota!

Egentligen skulle vi ha lastat katter & kylväskor igår & åkt upp till stugan... men så kom Paul hem & Ida pep ur sig ett litet ledset "Jag vill inte åka". För hade vi åkt upp i går, ja då hade jag ju missat prinsessbröllopet totalt & det hade känts så himla trist! Som tur var ville Paul inget hellre än att stanna i stan han heller (dock inte pga bröllopet utan för att han var så himla trött) så alla nöjda!

 

Nu sitter jag här & följer nedräkningen på SVT & skickar en liten tacksam tanke till gubbarna & tanterna där för att de släppte på regionbegränsningen så att vi utlandssvenskar också får titta!

Jag började dagen med att göra sånt jag gillar, bakade en massa cupcakes till Pauls jobb. Två olika personer firades idag, så det blev lite blandat tema. Dels ett par sportbetonade cupcakes (det är de blå i mitten, ett fotbollslagslogga) & så en version som tog upp det faktum att den andra medarbetaren är besatt av magneter.

Så idag var verkligen en dag att fira, inte bara för att det är vår nationaldag men även för att världens bästa blivande blomsterflicka, ELSA, blivit storasyster till en liten Edith! Så fantastisk!

 

Jag var med andra ord TOTALT beredd på att fira när Paul väl kom hem. Vi snackar strutsbiffar, bakad sötpotatis, getost & bubbel på kylning. Paul poppar flaskan, jag sträcker fram glaset, han börjar hälla & samtidigt trycker han med andra handen på en knapp på telefonen &... Du Gamla Du Fria börjar spela i vardagsrummet. Jag tappade det. Tappade det totalt. Försökte le en halvsekund eller så, sen drabbades jag av någon slags hundraprocentig känslostorm & började gråta.

 

Paul fick panik & bara "Honey, is it the wrong version?! I am so sorry! I got the wrong one didn't I?!"

 

& jag fick liksom inte ens ur mig ett "nej" jag bara hulkade. Med andra ord, Ida längtar hem, mycket. För jag brukar inte vara den som gråter i första taget, men Sverige... Sverige har den effekten.

Paul skickar vår gruppfoto från söndagens cykelrace...

Här i Nordamerika är det världens hype på en site som heter Etsy. Helt enkelt är det en köp & sälj sida för pysslare & häromdagen sa Paul "Du, varför försöker du inte sälja lite inbjudningar etc vid sidan av? Du tycker ju att det är så himla roligt & tänk om du kunnat tjäna en dollar eller två på det?". Det där har snurrat runt i huvudet på mig sen dess... Vågar man sig på något sånt? Inte för att det kostar att testa, men jag är väl mer orolig för att folk ska titta på det jag skapat & bara trött skaka på huvudet. Man vill ju inte lägga upp något till försäljning om alla andra tycker att man är helt pinsamt dålig! Så jag tänker fråga er, ni är ju ett par & ni har ju sett lite saker jag gjort... Tycker ni att jag är tillräckligt bra för att våga? Rent hypotetiskt, hade ni kunnat hosta upp en 10-15 kr för ett sånt här kort om ni legat i startgroparna för att gifta er (alla detaljer har jag målat för hand)?

Idag har jag en sån där dag då jag känner mig väldigt kluven till bröllopet - inte så att jag ifrågasätter det, absolut inte... men alltså maskineriet bakom det hela. Tänk så mycket lättare det hade varit att ha ett pyttebröllop med typ två vittnen! Samtidigt har jag ju haft så sjukt roligt med alla designelement...

 

Så jag pendlar fram & tillbaka den här morgonen - å ena sidan drömmer jag om att rymma till Las Vegas, å andra sidan sitter jag & gör layout på våra tackkort. Men, men, 59 dagar kvar innan livet blir lite mer normalt!

Så fort middagen var avklarad puttade jag bort Paul till soffan & gav honom två franska ortnamn & BEORDRADE honom att leta efter lämpliga hotell på sagda platser. Själv tog jag två andra namn & nu har vi bokat alla hotell i Frankrike utom det för den allra sista natten! Inte så illa jobbat! Kände att Paul behövde belönas lite för sin insats, så istället för kvällspromenad (som varit den aktivitet jag föredragit) drog vi iväg & såg Iron Man III.

 

Helt ok film - tycker att MARVEL är väldigt bra på att hålla kvalité även i sina uppföljare. Oki, vid ett tillfälle dog jag den amerikanska hurtighetsdöden, men ett sånt tillfälle går det ju att plåga sig igenom & det vägdes upp av det faktum att de faktiskt lyckats hitta en barnskådespelare som inte gjorde att jag ville svälja 3D-glasögonen i ett försök att kväva mig själv & slippa misären. Poäng på den! Paul ger filmen 8 Pepper´s & jag ger den... tja, ska vi dra till med 7?

När jag var liten & åkte på semester så såg konstellationen nästan alltid ut så här:

 

Mamma

Ida

Magnus (lillebror)

 

Pappa stannade i regel hemma & byggde älgtorn. Som jag minns det så körde vi på så här en himla massa resor - helt enkelt för att det var mycket lättare om bara vi tre åkte & pappa snickrade på sina torn. Nu så här som vuxen så känner jag väldigt mycket förståelse för mammas reseupplägg. En vuxen, en som tar beslut. Två vuxna, inga beslut tagna. Hela morgoneländet har gått åt att försöka få Paul att kommitta till om vi ska hyra vår hyrbil på hans bonuskort ELLER på mitt bonuskort. Jag hade bokat bilhelvetet för 5 timmar sedan om det inte varit för att vi "måste utforska alla alternativ". Gud så jobbigt! Jag känner att det här är en av de saker som känns så typiskt manliga, det kan jäklar i min lilla låda inte tas ett enda snabbt/spontant resebeslut utan här ska man tåta ihop bilkartor, kartlägga kalorimetrar från Paris till Tours & hur mycket det kostar i bensin & faaans moster.

 

I kontrast, jag ska hänga med mamma i Stockholm mellan den 17 & 19e. Ida mailar mamma "Blir det här hotellet bra" mamma mailar tillbaka "Jätte, boka nu". Klart.

App, så har jag tåtat ihop ett nytt pyssel! Oj oj oj så pysslig jag är i nuläget, det har liksom nått aldrig tidigare skådade nivåer! Senaste tillskottet är ett par ljuslyktor som jag virkade ihop i helgen:

Så fort vi kom innanför dörren efter de där 25 km var det som om adrenalinet rann ut ur kroppen & vi somnade på soffan båda två! Eller, alla tre... när jag vaknade så hade Digby lyckats knöla in sig i högen han med. Vad värre var... klockan var närmare tre & vi hade middagsgäst klockan sex. Vilket ju låter som en grym tidsrymd att jobba med om man heter Paul & Ida, men jag blev lite stressad eftersom vi båda var så trötta & sega. Vi började lalla runt för att få ordning på huset, jag städade toaletten & bakade kladdkaka & Paul åkte iväg för att hämta lite ingredienser vi saknade plus ett par andra MÅSTE ärenden. Klockan tickade på & helt plötsligt var den fem, alltså en hel timme kvar - eoner av tid! DING DONG... Jag stelnade till ute i köket, knatade ut i hallen & där stod vår gäst på tröskeln... Alltså, det var inte mitt bästa värdinneögonblick ever. Speciellt inte som Paul var ute just då, katterna körde katthårsfällartävling på vardagsrumsmattan & jag var totalt osminkad. Suck. Visade sig att Paul aldrig bekräftat att det var sex som gällde eftersom han var helt säker på att det var det som sagts medan vår gäst hade tänkt precis lika dant fast klockan fem istället. Um... så ännu en ny regel i huset, Ida ansvarar för att sätta upp dinner appointments från & med nu!

Paul väckte mig vid halv sex i morse & så körde vi ner till Exhibition Place & Ride for Heart. 13.000 cyklister som alla samlats för att samla in pengar (mer än 4 miljoner dollar!) till hjärt- & kärlforskningen. Hela motorvägen var avspärrad för eventet, så det var en galet stor tillställning. Jag cyklade som ersättare i Pauls kontorslag, så vi var en grupp på cirka 10 personer som rullade iväg. Visade sig snabbt att alla inte höll samma tempo, så det tog cirka 2 minuter & så var vi alla utspridda som plockepinn i startfältet. Två av killarna cyklade 50km, men Paul beslutade sig för att korta & bara köra 25 så att vi skulle komma i mål någorlunda samtidigt. Var en lätt surrealistisk känsla att cykla mitt på en av Torontos allra största motorvägar & kunna susa ner för alla off-ramper, sjukt vad fart man fick! Gjorde min snabbaste kilometer på precis under 2 minuter när det gick som fortast! På slutet fick vi sällskap av Pauls chef & hans lilla son som också var med i sin egen pyttelilla racetröja, så söt (till skillnad för moi som ser lätt förstoppad ut... men men, jag bjuder på den)!  Av de som cyklade 25km, så var Paul, hans chef med son & jag först i mål - så den var jag nöjd med. Jag är inte i toppform i nuläget, men om jag jämför mig med resten så hade det alltså kunnat vara värre! Det firade vi med Starbucks efteråt!

Jag måste säga att jag bara är så fruktansvärt himla glad för att jag bestämde mig för att lära mig virka! Har haft så roligt med alla små projekt jag tåtat ihop så här långt & det är kul att lära sig nya maskor & att utvecklas. För någon vecka sen fick jag låna en helt fantastisk mönsterbok från Isabel & från den virkade jag ihop en mängd olika små saker. Bland annat morsdagskort till farmor & mamma - här är mammas kort:

 Det stora ovädret missade oss precis, men vi fick i alla fall en rejäl skur under middagen. Vilket var lite extra mysigt - middag, bubbel, tända ljus & regnridå... det tilltalar den del av moi som läst alldeles för många viktorianska kärleksnoveller! :)

Pysslade på här hemma för att göra fredagsfint - radion stod på i bakgrunden & så hör jag hur radioprataren säger "Severe Thunderstorm Watch"... Happ, ut på gården i flygande fläng & in med alla mattor som låg ute på vädring. Bara fem minuter senare börjar det blåsa, då vet man att det är oväder på intåg. Det är all luft som pressas in från sjön & det blir liksom ett helt sanslöst tryck. Så där så att en massa löv & annat skräp åker rakt upp i luften. Inte åt sidan så där lite lamt, utan rakt upp! Nordamerikanskt oväder tar sin början, check!

 

Hitintills har vi bara haft ett par smällar & lite lätt regn, men strömmen har redan gått två gånger... så någonstans i närheten är det rejält oväder. Så himla glad för att Paul körde till jobbet idag, hade inte velat ha honom ute på cykeln i det här!