MsBree

Victoria, Fredrik & Elsa kom över på middag idag & det var så himla skönt att få se dem igen... för om bara två veckor så flyttar de hem. Fy, blir ledsen bara av att tänka på det... Men - ikväll fokuserade vi på att ha trevligt istället! Elsa matade Mammut med torrfoder, jag bakade rabarberpaj & så började vi styra upp lite planer inför julen - för det är helt säkert att vi måste ses när vi åker hem då! Elsa var också helt supergullig & ville sitta både i mitt & i Pauls knä & jäklar vad man smälter för sånna små varelser. Som är helt varma & tunga & bara vill krama en. Man känner sig verkligen så speciell när en liten människa tycker om en! Sen att den lilla människan dessutom sitter där & pratar om hur hon ska kasta blommor på ens bröllop - cutness overload!

Fick en liten MIL-guide (Mother in Law) skickat till mig... Själva guiden i sig var ju rätt kul, men bäst var att läsa igenom kommentarerna... Oh my!

Eller, vad sägs om:

"Oh dear! My mil is not listed here. What kind of category do you put someone in who literally gave you a bag of dirt for Xmas? Seriously, miracle grow potting soil, wrapped up, that's it...nothing says I hate you more than dirt right?"

Oops, ska kanske inte klaga så mycket på vad jag får av Pauls mamma i fortsättningen... även om jag kunde leva utan allt småplåtter. En annan favorit är annars:

"Where is the one that hates you for taking her baby boy away from her while also being an attention whore who only helps people when she knows someone will throw a parade for her? i'd like that little cartoon of that beast to be on this list."

Hihihi... uj, igenkänningspotential!

Som ni kanske minns så är en av tjejerna på Pauls kontor vegan, så varje gång jag får en beställning från dem skickar jag med något som även hon kan äta. Det är ju lite meckigt, men samtidigt kul att testa helt nya recept! Många av dem kan man dessutom modifiera till vanliga recept om man vill, bara att byta ut mandelmjölken till vanlig mjölk & så vidare... Idag fick Paul med sig en sats Caramel Pecan Bars.

Det ser väl kanske inte riktigt lika tjusig ut som tårtan... men jag tänker att man kanske är van vid det som vegan... Allt som jag sett med tofu har i alla fall sett ut som om det redan tuggats en gång, så jag tänker att det här i alla fall är bättre än det. Anyway, i fall att man vill prova så kommer receptet här - & som sagt, det går att byta ut ingredienser mot sånt som inte är vegananpassat.

Sätt ugnen på 177 grader. Klä in en 32.5 x 23cm ungsfast form med aluminiumfolie & spraya olja på insidan. Blanda 4.7 dl (2 cups) vetemjöl med 0.8 dl (0.33 cups) farinsocker, 0.25 tsk kanel, 0.25 tsk bakpulver & en stor nypa salt. Tillsätt 1.8 dl (0.75 cups) halvsmält margarin (här väljer man en veganversion om man känner för det) & hacka ihop blandningen till en grynig massa. Pressa ner blandningen i formen, tryck till noga & se till att degen klär hela botten. Grädda i cirka 10 minuter tills degen precis börjat få lite färg. Tag ut & ställ åt sidan. Blanda sedan 3 msk majsstärkelse med 0.8 dl (0.33 cups) mandelmjölk/mjölk, 3.5 dl (1.5 cups) farinsocker, 1.6 dl (0.66 cups) sirap (jag använde mörk ris-sirap, men det går säkert bra att använda lönnsirap eller vanlig baksirap också), 2 msk smält margaring & 2 tsk flytande vanilj. Grädda i cirka 30 minuter, låt svalna på galler & låt kyl sedan ner kakan minst två timmar i kylskåp, låt den helst stå kvar över natten. Lyft sedan försiktigt ut hela kakan ur formen, tag bort aluminiumfolien & skär i rutor med en tungur knivur.

Nu blir det tårtkavalkad! Steg upp halv sju imorse & satte igång med att tillverka chokladkräm så att jag skulle kunna spackla det sista lagret på tårtan.


Fast så var Paul fortfarande kvar i duschen, så då pillrade jag även dit en liten strösselkant. Små, små, sockerpärlor som jag satte fast en efter en med hjälp av en pincett.

& så spritsade jag dit ett gäng rosa blomblad. Fast de blev så där, tycker nämligen att det är svårt att få till spetsarna på bladen.

Trodde ju att vi skulle tillverka blommor i sockerpasta i tisdags - men så blev det mer glasyrblommor istället. Inte mig emot, men idag bestämde jag mig för att försöka mig på att skapa något blomliknande i sockerpasta. Började med att försöka frihandsskapa en ros. Det gick åt helskotta - det blev ju en ros, men mest en knubbig serietidningsversion. Så jag läste på lite & sen fick jag till ett gäng acceptabla skapelser. Har inga verktyg för att böja till, tunna ut & runda - så de är kanske lite kantigare än vad de ska vara. Men jag känner mig rätt nöjd i alla fall!

Sen pysslade jag ihop ett gäng små vitrosa härligheter. Superenkla att göra & jag var liksom tvungen att stoppa mig själv ifrån att totalt löpa amok & bara MASSPRODUCERA.

De skär sig ju lite mot min silikonmatta som jag använder när jag kavlar ut pastan, men tänk er mot en ljust blågrå bakgrund... lite så där japansk körsbärsträdgård tänker jag. Um... jo men något sånt måste jag nog försöka att sätta ihop till nästa gång. Den här gången blir det nämligen samma chokladglasyr som sist, måste göra slut på ingredienserna! Visar slutresultatet imorgon innan jag skickar iväg tårtan med Paul utan kaffe i kroppen.

Min vikthistoria började för cirka 20 år sedan. För jag var åtta år gammal första gången som jag insåg att jag var lite småtjock, lite rultig. Jag gillade kakor & jag tyckte inte om att röra på mig & så rullade det på. Kilo på kilo på kilo. Jag valdes sist på gympan men tröstade mig med att jag inte var tjockast i klassen, näst tjockast förvisso, men det kunde ha varit värre. Sen blev det jobbigare att bära, jag började känna mig så obekväm i mig själv. Det kändes som om jag tappat bort mig innanför alla de där valkarna & min ork ebbade ut i intet. Minns när mamma, lillebror & jag åkte till Versuvio & jag förklarade att jag inte var intresserad av att gå till toppen, när sanningen var att jag helt enkelt inte orkade. Ett par ångestfyllda minuter stod jag ensam kvar & såg ma & bror försvinna uppåt innan jag högröd i ansiktet började kämpa mig uppåt efter dem. Jag tog mig upp, men från det ögonblicket kändes det som om jag var fångad i min egen kropp & jag hatade mig själv när jag inte kunde stoppa mig själv från att vräka i mig ett helt paket Annas Pepparkakor med 1 liter mjölk till (jo men jag gjorde sånna sjuka saker). Jag passerade 80 kilos strecket & ångesten var monumental. Vändningen kom när jag var 18 år & fick en biljett till Stockholm & Alfred Nobels 100års jubileum. Från att jag fick beskedet i september, till december, förlorade jag 7 kilo enbart på att sluta äta kakor/godis/chips. Sen började jag träna & gick ner ytterligare 9 kilo till vårbalen i maj & jag var så glad! Sjuk mest hela tiden, för mitt imunsystem klappade ihop totalt den där våren, men glad. Fram tills frågorna började komma, var jag sjuk? Det var som om att det inte var ok för en 18 årig tjej att själv lägga om sin livsstil på det sätt jag gjorde. Alla trodde att jag led av anorexia eller kanske bullemi... oklart vad, men något var det helt säkert! Släktingar frågade, lärare frågade, kompisar frågade & den där glädjen... ja, den pös ur mig som luften ur Nasses ballong. Faktum är att jag i princip började betrakta mig själv som just sjuk, försökte anpassa mig till någon av sjukdomsbilderna - men det fungerade inte alls & helt plötsligt kände jag mig mer vilsen än någonsin. Kanske speciellt som jag flyttade hemifrån i samma veva. Satt där i en liten solbeströdd etta i Höör & funderade på vad som skulle komma härnäst. Det blev någon slags mix: dagar då jag vräkte i mig knäckebröd, äpplen & allt som fanns hemma tills jag tuppade av av utmattning - till att bo på gymmet 6 dagar i veckan. Totala extremer. Sen kom havregrynsgrötsperioden. Snöade liksom totalt in på just havregrynsgröt. Var så himla ledsen över mitt ex under den perioden & havregrynsgröt kändes som en varm tröstande filt. Bara det att det inte innehåller så där jättemycket kalorier... så jag landade en jul hemma hos ma & pa, tog en bastu första kvällen, kom ut - tittade mig i badrumsspegeln & såg... en slickepot. Runt huvud, pinnsmal kropp, & jag ställde mig på vågen & den visade 49 kilo. Så jag insåg att jag skulle behöva äta upp mig, vilket ledde till mer knäckebrödsorgier - som totalt eskallerade när jag flyttade hit till Toronto & kände mig ensammast i hela världen. Tills dess att jag insåg att mitt matberoende återigen hade kontrollen & att jag troligtvis led av en lätt släng av Binge Eating Disorder (BED). Så, jag gjorde som jag gjorde när jag var 18 - slutade cold turkey. Vände ryggen åt mitt tidigare beteende & bara bestämde mig för att då var då & nu var nu & att det var dags att leva på ett annat sätt. Så, jag tänkte igenom mitt förhållande till mat ännu en gång & insåg att jag behövde lära mig mer om vad jag äter - vitaminer, nyttiga fetter, järn... inte bara stirra mig blind på kalorier. Idag får jag fortfarande höra att jag har en "för strikt attityd till mat & att det kan vara farligt", men jag skakar av mig den typen av kommentarer. Jag ser på det så här, i tio år åt jag som om jag åt för två - allt jag ville & inga hämningar. Sen insåg jag vad det gjorde med min kropp, min ork & min glädje & jag gjorde mitt bästa för att ändra på det beteendet. Det tog ett litet tag, tio år till för att vara exakt, för att ta mig till där jag är idag. En person som känner att jag definitivt kan lära mig mer om mig själv, mitt förhållande till mat, nyttig mat... men en person som inte behöver lyssna på korpar som kraxar - för jag känner mig själv nu & jag har lärt mig så pass mycket om andra människor också genom åren att jag inser att en annans persons åsikt inte behöver röra mig i ryggen om jag anser att de saknar perspektiv.

& med det sagt så känns det himla skönt - som om jag har brottats med just mina demoner & vunnit. Vunnit något så totalt & segern, den smakar sötast!

 

Jag har bestämt mig - jag ska baka & piffa vår bröllopstårta! Inget köpebröd! Har mer än ett år på mig att öva, leta recept & komma fram till exakt vad det är vi vill ha - Paul rent smakmässigt, jag rent estetiskt. Det kommer alltså att bli lite bakande av "träningstårtor" framöver. Börjar redan nu med morgondagens födelsedagstårta. En väldigt basic historia med gula bottnar, dvs - bottnar med hela ägg i istället för bara äggvita.

Botten nummer två står just nu på svalning, så jag passar på att påta ihop lite blomblad. Tänker mig ett hallontema på tårtan när den väl är klar. Hallon & vit choklad närmare bestämt.

Idag kommer en stor del att ägnas åt att baka - jag har nämligen en födelsedagsorder till imorgon. Det här med att jag gillar att baka, till & med älskar det, men inte äter något av vad jag gör ses ibland som väldigt provocerande. Genom åren har jag fått en del kommentarer som varit rätt elaka. Saker i stil med "Jaha, så du äter inte själv - bara så att du ska få känna dig så mycket smalare än alla andra, nej då tänker jag inte äta heller!" & så sitter man där med sina hembakta kakor & känner sig helt utstirrad i fikarummet... De val jag gör kring mat kan kanske tyckas extrema, det har jag också fått höra (har blivit diagnostiserad med allt möjligt av min omgivning), men de görs av en anledning. De görs för att jag helt enkelt har en missbrukarpersonlighet - den typen av person som går "all in" i något - & mat var länge, länge, det jag missbrukade. Min mathistoria-min vikthistoria är inget som berättas i en rad eller två, men är ni intresserade av att höra mer av den så kan ni ju lämna en liten kommentar så kan jag sätta ihop berättelsen om hur jag gick ner 30 kilo & hur det egentligen kändes.

Nu, frukost & sedan börjar jag med att baka kakbottnar!

Har varit på styrelsemöte för SWEA ikväll, ett supergivande möte som mynnade ut i att vi beslutat att vi måste få lite form på medlemskapet! Här ska börja tränas - beach 2013 here we come! Eller, ehum, något åt det hållet... Anyway, tränas ska det & vi ska skapa en träningsgrupp. Så nu behöver den gruppen ett namn, något som INTE låter så där svenskt & 80-talshurtigt. Inte "Friskis & Svettis" eller inte "Träningspinglorna"... Frågan är bara vad? So, kasta ner ett förslag om du har ett!

Medan norrmännen förbereder sig för morgondagens festligheter så ligger Canadas nationaldag (fantasifullt nog döpt till Canada Day) något längre fram i tiden, 1 juli närmare bestämt. Men det hindrar inte att förberedelserna så smått börjat sätt igång i det Janssonska/Chvostekska hemmet. Strössel införskaffat! Inte en dag för tidigt!

Eller så var det så att Paul fick syn på det när jag var på min kurs igår & fick världens habegär. Tänk litet barn som får syn på hubba bubba vid kassan... Det gick bara inte att lämna affären utan strösslet. Hade jag sagt "nej det väntar vi med" hade det varit som att med flit trampa Mumin på tassarna. Så, nu är vi kittade & klara för åtminstonde en nationaldag!

Som sagt, det är lite trist just nu - så då passar jag på att unna mig små roligheter för att muntra upp. Jag brukar nämligen "spara på roligheter". Är det något som jag hemskt gärna vill ha men kanske inte behöver på stört, ja då spar jag det till en regnig dag. Himla bra sätt att bli lite gladare när det verkligen behövs! So, nu har en order till Amazon skickats iväg. Tanken är att jag ska bli freaking expert på att arrangera blommor så att jag inte behöver betala för en brudbukett. Mycket roligare om jag bundit den på egen hand tänker jag. Därför har lite glossiga bilder införskaffats i sagda ämne. Funderar på om jag inte ska lägga till "allkonstnär" till mitt visitkort, den dag jag skaffar ett dvs. Eller så kanske "obeslutsam" eller "scattered" är bättre ord för att beskriva mig... men det låter mycket deppigare så vi går på det förstnämnda istället!

Paul jobbar hemma idag & jag är så fruktansvärt glad för det. Behöver närhet & även om han sitter en trappa upp & jobbar så är det så skönt att veta att han finns bara ett par trappsteg bort. Så att om jag behöver en kram, ja då kan jag bara ila upp för trappen, stjäla mig en & känna mg lite starkare. Sånt att vara tacksam för en mulen onsdag då jag vet att dagens jobbmail kommer att stjäla energi...

Behövde dagens klass - bara fokusera på pyssliga detaljer & försöka att skapa små vackra ting. Vi började med "flow work", dvs - man spritsar en gräns & sedan fyller man i mer lättflytande glasyr.

Sedan fortsatte vi med rosor & påskliljor. Jag börjar bli bättre & bättre på att få till mina blommor, blir i regel rätt på första försöket. Framsteg, framsteg!

Tåtade även ihop ett gäng violer - samt kvällens favorit...

Miniatyrrosor! Var helt säker på att jag skulle avsky minirosorna eftersom jag inte är så förtjust i de större versionerna, men det blev tvärt om. Älskar dem! Det roliga är att vi tillverkar dem på tandpetare! Ska se om jag kan få Paul att fota processen någon dag, för jag inser att det kan vara lite svårt att föreställa sig hur det hela går till.

Jag tänker att om någon erbjudit mig jobb i ett bageri imorgon så hade jag glatt hoppat på det skeppet. Eller, jag hade hoppat från det skepp jag nu befinner mig & simmat en mil för att ta mig dit...

Vissa dagar känns kanske inte fullt lika roliga som andra - idag är det en sån dag. Har inte känts kul för fem öre faktiskt, vilket är så kasst. Så pass att jag beslutade mig för att sno en idé av Nina - att lista sånna saker som är bra! So, idag - tisdagen den 15 maj är jag glad över:

Idag är en sån där dag då jag önskar att någon hade kunnat knacka på dörren & säga "Vi har lagt in en jättestor sten i din trädgård i fall att du vill ha något att krypa in under". I så fall hade jag tackat, satt på mig någon gosigt & stort & sedan rullat ihop mig till en liten boll & lagt mig under den där stenen & väntat ut bättre tider. Med bättre tider menar jag den dag då jag inte längre är bunden till det här landet & jag aldrig mer behöver känna mig tvingad att stanna här fastän jag inte vill. Som Jo konstaterade igår, det här med att flytta hit var inte så genomtänkt. Sure, jag träffade Paul & det är jag enormt tacksam för - men ursprungsanledningen till flytten hit, mitt jobb på UofT... åh vad jag önskar att jag levt i ett paralellt universum där allt var precis tvärtom mot hur jag upplevt min tid där.