Som en ny människa!

Vi har sovit så patetiskt dåligt den sista tiden att vi alla gått på en ytterst flämtande sparlåga här hemma. Så igårkväll när vi skulle lägga Tor somnade vi alla tre & sov i princip ostört genom hela natten & herregud alltså vilken skillnad det gör på livskvalitén! Istället för att dra runt som en sengångare i huset har jag plötsligt lite energi igen! Har därför bytt alla sängkläder, tvättat & hängt två maskiner tvätt, dammsugit hela huset, tvättat ur brickan under diskstället (det här kanske låter lite men är klart värt att nämnas eftersom det är den TRÅKIGASTE hushållssyssla jag vet), städat ur hönshuset, bakat bröd & kokat ner 3 liter sav.
Det hade ju varit lögn att säga att huset är sparkling clean, men det är bra mycket bättre än vad det har varit sen... tja, men jul. Nu ska jag försöka fokuser lite på vad som kännetecknar australiensk engelska & sen ska Tor & jag gå på promenad i vårsolen. För idag har jag till & med energi att tackla Tors vansinniga förtjusning i lerpölar!

A day at the farm...

Åh det har varit en sån sugig vecka - bara det att Tor håller på att få alla kindtänder samtidigt är liksom "men skjut mig". Lägg till tre inlämningsuppgifter på det & redan där kändes livet lite övermäktigt. MEN, nu har jag fått en lite break idag & fått klart i alla fall två av uppgifterna & livet känns redan lite bättre. Fungar så himla dåligt när jag känner att saker släpar efter. Får typ genast UofT-relaterad ångest & tror att jag ska få skäll... Men nog om det! Eftersom det ändå var helg var vi ju tvugna att hitta på något roligt så vi drog ner på Collage Royal som är Guelphs årliga stora jordbruksmässa. Hallå petting zoo! Tor bara DOG när han fick syn på griskultingarna, att få se en gris på riktigt var så stort för vårt lilla Peppa Pig fan!
Själv bröt jag typ ihop av sötdödighet när jag såg det här gänget. MÅSTE. HA. BABY. CHICKS!
Huuuur söta? Dessutom fick jag se ett gäng minisar kläckas - det kan hända att det var 2017 höjdpunkt för mig. Sen tittade vi på getter, lamor (Tor tyckte att de var fantastiska), kaniner, hästar & så... KON MED HÅL I!
Alltså, jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Äckelblandad fascination? Avslutade med lite traktorspan, men vid det laget var energin något låg så vi fick packa ihop & åka hem för våfflor.
& nu sitter jag här & drömmer om kycklingar & kaniner & om att bo på en liten hobbybondgård...
Save

Snowday and peanut butter...

Eftersom vi fick en oväntad snowday (jo för när det är mitt i mars räkar i alla fall jag snöstormar som gör att alla som kan jobbar hemma som oväntade) blev det baka av. Snowdays kräver liksom både kakor & varm choklad. Hade Paul fått välja helt fritt bland världens alla kakrecept så hade han i princip alltid landat på kombinationen havrekakor med jordnötssmör & choklad... men nu får han inte välja fritt. Så blir det när man är en köksidiot - man får nöja sig med det som bjuds & jag känner att både jordnötssmör & choklad är lite väl mycket. Så det blev en version med russin istället, kändes mer OK från ett "saker jag matar mitt barn med" perspektiv.
& alltså det här med jordnötssmör... känner en sån hatkärlek för denna produkt. Kärlek för att Paul tycker om det så otroligt mycket. Gör vad som helst med jordnötssmör & han beter sig som om man precis gett honom världens mest fantastiska present. Så det är tacksamt på det viset. Vad jag INTE gillar är hur det här väldigt ofta framställs som världens mest fantastiska födoämne. Känner att det kanske lite mer är så att du får väldigt mycket kalorier för pengarna när du köper jordnötssmör (här är det otroligt billigt även för jätteburkar) & att det är ett enkelt sätt att få i barn massor av kalorier till en billig peng om man kanske inte har det så bra ställt. Därav klassikern PB&J i lunchlådan... & när jag tänker på hur många barn som i princip vuxit upp på vitt bröd & jordnötssmör så kan jag känna en sån ångest över att Tor någon dag kommer att sitta i en skolcafeteria med en liten lunchlåda. Det var väl inte så att maten vi fick i skolmatsalen alltid var den bästa (urk för pölsa & torsk med vit sås), men det känns ju ändå så mycket bättre från ett föräldraperspektiv att alla barn får samma mat & samma näringsmässiga förutsättningar åtmistone en gång per dag!
 

Krispigt & härligt...

Det här året alltså... Tre månader in & jag känner mig redo att kasta in handuken & satsa på 2018 istället. Paul var tvungen att jobba idag, så jag fick det tveksamma nöjet att ge mig på dag sex av "heldag med barn som håller på att få alla kindtänder samtidigt". Har jag nämnt att det samtidigt blivit svinkallt här igen? Jodå, det är så kallt att hönsen står på ett ben åt gången & följaktligen vägrade Tor att gå ut på hela dagen - vilket inte direkt bidrog till att hålla humöret på topp. Någonstans efter frukost började kylan också krypa in i huset, 16 grader i köket & jag kunde höra hur pannan i källaren drog på gång på gång på gång utan att liksom komma igång. Den där krypande känslan av "aj fan, det är -15 ute & vår värmepanna håller visst på att dö"... Rota fram pärmen vi fick när vi inspekterade huset (med en skrikande 2-åring hängande runt halsen), hitta informationen till företaget som servar pannan, ringa & böna & be för att få hit en tekniker & så dommen - pannan hostar på med det sista den har, ingen idé att reparera & bara att casha upp för ett nytt system. Jo för sen vår panna installerades så har de ändrat massa riktlinjer, så vi måste borra nya hål i väggarna för att göra allt enligt kod. ALLTSÅ JAG ORKAR INTE.
 
I vilket fall, den nya pannan kommer på onsdag så det är bara att hoppas för allt vad tygen håller att värmen fungerar någorlunda fram tills dess. I annat fall blir det till att ta på väldigt många par tjocksockor. I nuläget sitter jag under två filtar & dricker vin & försöker förtränga hur rövdyrt det här kommer att bli. Det & så tittar jag på det här klippet om & om igen - för i nuläget känns det som om 2017 inte kommer att bli roligare än de här 47 episka sekunderna.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Uppdatering på sirapsfronten...

Jag måste ju uppdatera på lönnsirapsfronten! Första dagarna höll sig temperaturen envist under nollan & inget hände - jag höll på att dö av otålighet. Sprang fram & tillbaka till hinkarna som en OCDig 5-åring på julafton & så blev det äääntligen lite varmt i luften...
& det var ju inte så att det RANN sav ur träden, men ändå ett stadigt droppande. Åh så till mig jag blev!
Hitintills har vi tappat 1.5l var från valnöten & lönnen. Vilket kanske låter mycket, men då ska det kokas ner rätt rejält. För 1 liter sirap behövs nämligen 40 liter sav... så jag inser ju att vi inte kommer att komma upp i någon jätteproduktion, men det spelar inte så stor roll. Om vi bara kan få en liten burk hemmagjord sirap är jag nöjd! Nu ska det bli kallt igen i ett par dagar, men jag hoppas på ett första "nerkok" till nästa helg...

Egg apron!

Överraskade Tor med ett litet paket till frukosten idag - ett "äggförkläde"!
Tor blev glad men konfunderad, glad för att paket är det bästa som finns, konfunderad för att det typ var första gången han såg ett förkläde. Så vi knöt på det på direkten & knatade ut för demonstration.
Alltså lyckan när han förstod att han skulle få samla in äggen alldeles själv!
Sen behöver vi ju inte låtsas om att det trillade ner en massa hönsskit i de tomma fickorna...
Andra problemet, så som jag ser det, åtta fickor & bara fyra ägg om dagen... Vi behöver helt klart MER höns!

Solceller?

Vi går runt & funderar på en sak... solceller. Är det något som någon läsare möjligtvis installerat på sitt hus? I så fall får ni jättegärna komma med feedback! Här i Ontario finns nämligen ett program som heter MicroFIT som går ut på att privatpersoner installerar ett solcellssystem på sitt tak & sen säljer strömmen tillbaka till provinsen. Det är inga jättesummor man tjänar per år (this is not California for sure), men vårt tak hade genererat kring 14.000sek per år, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att det liksom inte gör ett skvatt i nuläget. Bindningstiden är på 25 år, men man får när som helst koppla ur & använda strömmen själv om man hellre önskar det. Jag ÄLSKAR tanken på att få vara med på ett litet hörn & pusha för förnybar energi, samtidigt som det är lite kul med ett tak som har ett jobb, men själva startsumman för att installera projektet är så där så att det kanske inte är något man direkt tvär-bestämmer över ett glas vin en söndagsmiddag. Något att suga på alltså... samt göra resarch!

Tapping sap...

Det var ju min namnsdag (Ida-Maria) i tisdags så Paul överraskade med... tja, inte blommor direkt men i alla fall något växtrelaterat. Tre hinkar med tillhörande utrustning för att tappa sav så att vi kan koka vår egen lönnsirap. Men hur kanadensiskt?! Nu har vi alla varit sjuka i dagarna tre, men idag var vi nog pigga för att orka ut en liten vända i trädgården så att vi kunde få upp hinkarna. Tydligen ska man handborra hålen i träden för att göra processen så skonsam för träden som möjligt, men vi körde på en vanlig elektrisk borr för att 1) vi har den & det kändes lite onödigt att lägga 400 på en borr vi använder en gång per år... 2) jag ändå tycker så illa om alla träden vi "tapped" att det kändes rätt skönt att sätta elborren i dem!
Först ut var vår Black Walnut & nu kanske ni bara - men hallå, det är ju ingen lönn! Nej, men jag råkar prenumerera på en liten homestead tidning där de listat alla de träd man kan få sirap ifrån & tydligen ska black walnut sirap smaka som kola & det måste ju provas! Vill någon där hemma testa så ska tydligen björk ge en sirap som är utmärkt för att glasera fisk... Anyway, vi borrade ett cirka 5 cm djupt hål i lätt vinkel & bankade sedan fast... jaaa, vad hade något sånt här kallats på svenska, savtappen?
Kroka fast hink & lock & så är det bara att vänta på att saven rinner till!
Har även satt en hink var på våra två norska lönnar, så vi får se hur den sirapen blir. Hade ju varit perfekt om vi hade haft en tomt full med sockerlönnar, men man tager vad man haver!

Goals for 2017 - second month...

Så sjukt glad över att februari är avklarad, vilken jäkla rövmånad det varit & mina mål har verkligen gått si så där... 
 
1. Komma i bättre form. Hahaha! Nej. Månadens största träningsinsats skedde när Totte (min katt som nu bor hos mina föräldrar) rymde från bilen när vi stannade någonstans i obyggden för att Tor behövde kissa. Totte, som är typ 12 år gammal & gravt överviktig, bestämde sig för en sista spurt i livet & brände iväg över en åker. Hann ikapp efter cirka 300 meter & fick sen pulsa tillbaka eftersom Tottes vikt + min vikt var för mycket för skaren att hålla. Så det var jobbigt, men annars har jag mest ätit chips & tyckt syn om mig själv.

2. Fortsätta med mina engelska kurser. Det gick lite knackigt hemma i Sverige med jetlag & allt det andra, så jag hade ett par dagar då jag panikade & kände att jag inte skulle fixa att hålla igång kursen men nu känns det lite mer stabilt. Fick också VG i slutbetyg på första kursen så det kändes jättebra! Läser just nu nobelpristagaren Toni Morrisons Sula, så vackert skriven!

3. Lära mig mer om höns. Nej, men jag har spanat på små söta hönshus... Herregud vad tur det är att vi inte har en större gård än vad vi har, hade vi bott på landet hade vi nog haft typ 200 höns vid det här laget.

4. Mer vegetariskt här hemma. Men alltså - det var ju typ omöjligt i Sverige... Hela resan var en enda köttorgie.

5. Jobba på ekonomin. Vi har hållit oss till budget förrutom en avgift som rör punkt nummer 10.

6. Resa lite. Sverige tur & retur. Nu vill jag stanna här i Guelph för resten av livet.

7. Jobba på min flygfobi. Svepte två glass vitt på Pearson innan take off & det gjorde att jag inte panikade ihjäl mig på första flyget som annars hade varit rakti igenom generalvidrigt. Men alltså, de flyg som vi tog utan vin i kroppen var ju inte jätteroliga. Kallsvett & panik som gör att det känns som bröstet ska slitas itu. Fy fan vad jag avskyr att flyga.

8. Expandera trädgården. Woot woot, jag har köpt med mig en massa svenska frösorter som jag längtar efter att få plantera! Sen fick jag en liten namnsdagspresent igår som kanske kan räknas som trädgårdsrelaterat, sirapstappningsutrustning? Mer om det i ett eget inlägg...

9. Mer tid med Paul. Tack & lov blir vi alltid tightare när livet inte går alldeles smärtfritt, så den här punkten känns bra!

10. Ta körkort. Så här, under ett par år har vi inte uppdaterat vårt skattemärke på bilen eftersom vi haft en liten hög med parkeringsböter som släpat efter. Jag har dock sagt att jag vägrar övningsköra innan vi uppdaterat märket, så i måndags travade Paul iväg & betalade alltihop & vi fick vårt nya märke. Sura pengar att hosta upp, men ett steg närmare körkortet!

11. Sluta amma. Niet. Resan hjälpte inte ett skit, känns som om Tor mest tröstammade från det att vi lämnade Kanada tills dess att vi återvände.

12. Bli bättre på att lära Tor svenska. Kom vi tillbaka från Sverige med flytande svenska? Nej, men med massa nya ord & han går dessutom med på att se på svenska barnprogram nu, så svenskan känns för en gångs skull riktigt bra!


Noll tålamod...

Tor har som sagt varit hängig de senaste dagarna, men idag var han i alla fall feberfri. Dock inte gnällfri... & herregud vad det tär på mig när det gnälls & grinas från tidiga ottan till sena kvällen. Vi började tex dagen med att han grät från 06.45 till 07.45 för att Paul gick till jobbet. Försökte alla avledningsmanövrar jag kunde komma på men han slutade inte gråta förrän en av hönsen började hojta om ägg ute på gården. ÄLSKADE DJUR. Sen fortsatte dagen rätt OK, om än med diverse psykbryt över en mängd bagateller, fram tills Paul kom hem. Helt motsatt till hur det hade låtit på morgonen så ville Tor nu inte ha något alls med Paul att göra. Hela middagen var därför en enda lång skrikfest där han mest hängde i min ena arm medan jag fick paniksleva in middagen med den andra. Upp till sängen (vända två på att försöka få honom att sova) & katterna passade på att börja jaga varandra & vara allmänna assholes. Vid det här laget hade vi redan betat av mer än en timmes skrikande, så jag blev så himla trött på livet att jag inte riktigt pallade att vara förstående mamman utan bara väääste "Nu är du tyst eller så lämnar jag dig här själv". Så himla elakt... men Tor insåg nog på något plan att min tålamodsreserv var slut, så under över alla under slutade han skrika sig blå, blev knäpptyst & somnade.
 
Men på riktigt - hur får ni andra ihop det under perioder när allt känns ganska jobbigt & de små liven dessutom sätter sig helt käpprätt på tvären? Avskyr att ha så här lite ork & tålamod för Tor som jag hade ikväll...

Barn för att buffra för sin egen död?

Det här kommer inte att bli världens peppigaste inlägg, men vi kan väl tillskriva det alla tankar kring döden som jag har just nu + jetlaggat barn med feber (dvs kass sömn på alla i familjen).
 
So, i princip alla som jag känner är gravida just nu & om & om hör jag samma sak som "orsak" till att man skaffar ett syskon, att de inte ska vara ensamma med sorgen när föräldrarna dör. Alltså, ursäkta - är det bara jag som lite krasst tänker att det nog inte är så jätteofta som syskon faller varandra om halsen & leker hobby-terapefter med varandra när päronen trillar av pinn? Sure, om man är ung när det händer då kan jag se det, men är man en 40-50 år gammal & sitter på en egen familj är det väl den man primärt vänder sig till?! Dessutom, hur ofta hör man inte om folk där raka motsatta hänt - där syskonen kivas & bråkar om kvarlåtenskapen som ett gäng gamar.
 
Nej så här tänker jag, på den tiden när vi levde i ett bondesamhälle, då var syskon säkert jättebra för att se till att hålla igång gården. Men i dagens individualiserade samhälle kan jag inte se att det argumentet håller, snarare tror jag på ökad polarisering, mer av en "vi gentemot dem" mentalitet syskon & deras nya familjekonstellationer i mellan.
 
Så varför skaffar man ett syskon då - um, tja i mitt fall så hade det varit av rent egoistiska skäl. För att det är kul & härligt med en liten två-åring som tittar på en som om man var universums mittpunkt & jag kan se att man lätt kunnat sakna den tiden. Förutom när de är jetlaggade & sjuka dvs, då står mitt nuvarande beslut om "one and done" fast starkare än någonsin...

Bread therapy...

För väldigt många år sen hälsade vi på hos en släkting där vi serverades korv varje dag till middag. Då var jag så liten att jag trodde att man helt enkelt levde på enbart korv i det landet & det var först långt senare som jag förstod att det berodde på att mamman i familjen kanske inte mådde så bra under just den perioden. Orken räckte liksom inte hela vägen till att ställa något nytt på bordet varje kväll. Lite så var det för mig i Sverige - stod & grät på ICA en kväll eftersom jag helt enkelt inte kunde komma på en enda sak att laga... & nu är jag tillbaka här i mitt lilla trygga, kärleksfulla, hus & jag både känner & märker hur mycket bättre jag mår här. Jag känner mig piggare, jag räcker till på ett annat sätt & jag har "cooked up a storm in the kitchen". Igår lagade jag blomkålssoppa med hembakade äppelbaguetter till middag.
För mig är det alltid en dubbel triumf när jag lyckas laga något med jäst här i Kanada - så när brödet dessutom var så gott att min petiga lilla unge åt 2 stora skivor kändes livet rätt freaking fantastic!
 
För en halv sats (2 stora bröd): Blanda ett halvt paket torrjäst (6g) med 12dl vetemjöl. Rör ner 1 rivet äpple, 100g riven ost (jag valde västerbotten), 50g havregryn (eller nötter för mer tuggmotstånd), 2 msk sirap, 1 msk olivolja & 1 tsk salt. Rör sist ner 0.5l vatten (40C, lite varmare än fingervarmt). Jag använde en bakmaskin tills allt var ihopblandat & sen täckte jag bunken med plastfolie & en bakhandduk & lämnade allt tills degen svält till ungefär dubbla storleken. Formade två vridna bröd & la dem på en bakplåtspapperstäckt plåt, täckte med bakhandduk & lät jäsa 30 min till. Penslade med ett uppvispat ägg, strödde på örtkryddor, havssalt & peppar & satte sedan in dem i ugnen på 250C i 20 minuter.
 
Kändes som terapi både att baka & äta!

Empati & tomatmord...

Alltså ibland gör han så att mitt hjärta riktigt värker, min lilla medkännande sötnöt.
Sen han trillade & slog upp knäna en gång i höstas blir han lätt upprörd av både blåmärken & plåster på andra - han förstår att det symboliserar att man gjort sig illa & det upplever han som jobbigt. Igår skulle vi göra lunch tillsammans & jag gav honom saker ur kylskåpet så att han skulle kunna lägga dem på bordet. Gav honom en tomat & helt plötsligt blev det lilla barnet så stressat. Halvgråtandes hulkade han fram "OH NO, tomat aj aj!". Först förstod jag inte alls, sen såg jag att han pekade på den lilla klisterlappen som affären satt på tomaten... Tor var alltså helt övertygad om att tomaten gjort sig illa & fått ett plåster, "Tomat sad!". Fick ta bort lappen & blåsa på tomaten innan han lugnade ner sig. Sen hackade jag den i smyg för att undvika mer upprörda känslor & kände mig som en galen tomatmörderska!

Hemma...

Jaa... vad ska jag egentligen säga om vår resa... känner mig fullkomligt urlakad på energi. Så slitigt att resa med en 2-åring, så otroligt jobbigt att säga hejdå till någon som har varit en ofantligt stor del av ens liv, så mycket känslor... Jag fixade i ärlighetens namn inte att hålla igång allt som jag vanligtvis klarar av. Fokuserade på det absolut mest nödvändiga - farmor, Tor & mitt skolarbete. Allt annat blev gjort lite halvdant eller inte alls. Så om jag ska summera det hela, att få se farmor var jättefint, det sparar jag i mitt hjärta, men ungefär allt annat var varierande grader av jobbigt.
& nu är vi hemma i vårt hus & jag känner mig mest som en eremitkräfta som aldrig någonsin vill överge min lilla borg igen...

Jetlag...

Det här med jetlag är ju aldrig roligt, inte ens i the best of cases, typ när det är sommar & det liksom inte spelar någon roll om man är vaken klockan 3 på morgonen för att det fortfarande är tillräckligt ljust för att kunna köra ett parti krocket. I februari däremot, med en två-åring... kvalar definitivt inte in i kategorin "Jo jag är lite jetlaggad med det gööör inget". Nej istället har vår familj levt i någon form av skuggzon, som ett gäng vampyrer har vi sovit bort dygnets ljusa timmar & sen har vi snurrat runt i huset till klockan 2-3 på natten. En kvart om dagen har vi lyckats pusha oss mot en mer resonabel tidsrytm, fram tills igår då vi fick lite panik över konceptet "barn som sover till klockan 11, skippar tupplur & sen håller igång till klockan 23.30". Så igår ställde vi klockan på 10 & under över alla under, Tor somnade INNAN min mamma. I morse vaknade han vid 8.30 & nu är klockan precis efter ett & han sover igen. Halleluja, är så lycklig över att få en liten andningspaus att jag vill grina!
 
Annars då? Nej men Tor har lärt sig att sätta på mina föräldrars spis & har följaktligen satt eld på två kattmatskålar. He's keeping us on our toes...

Om

Min profilbild

Ida

RSS 2.0