Noll tålamod...

Tor har som sagt varit hängig de senaste dagarna, men idag var han i alla fall feberfri. Dock inte gnällfri... & herregud vad det tär på mig när det gnälls & grinas från tidiga ottan till sena kvällen. Vi började tex dagen med att han grät från 06.45 till 07.45 för att Paul gick till jobbet. Försökte alla avledningsmanövrar jag kunde komma på men han slutade inte gråta förrän en av hönsen började hojta om ägg ute på gården. ÄLSKADE DJUR. Sen fortsatte dagen rätt OK, om än med diverse psykbryt över en mängd bagateller, fram tills Paul kom hem. Helt motsatt till hur det hade låtit på morgonen så ville Tor nu inte ha något alls med Paul att göra. Hela middagen var därför en enda lång skrikfest där han mest hängde i min ena arm medan jag fick paniksleva in middagen med den andra. Upp till sängen (vända två på att försöka få honom att sova) & katterna passade på att börja jaga varandra & vara allmänna assholes. Vid det här laget hade vi redan betat av mer än en timmes skrikande, så jag blev så himla trött på livet att jag inte riktigt pallade att vara förstående mamman utan bara väääste "Nu är du tyst eller så lämnar jag dig här själv". Så himla elakt... men Tor insåg nog på något plan att min tålamodsreserv var slut, så under över alla under slutade han skrika sig blå, blev knäpptyst & somnade.
 
Men på riktigt - hur får ni andra ihop det under perioder när allt känns ganska jobbigt & de små liven dessutom sätter sig helt käpprätt på tvären? Avskyr att ha så här lite ork & tålamod för Tor som jag hade ikväll...

Barn för att buffra för sin egen död?

Det här kommer inte att bli världens peppigaste inlägg, men vi kan väl tillskriva det alla tankar kring döden som jag har just nu + jetlaggat barn med feber (dvs kass sömn på alla i familjen).
 
So, i princip alla som jag känner är gravida just nu & om & om hör jag samma sak som "orsak" till att man skaffar ett syskon, att de inte ska vara ensamma med sorgen när föräldrarna dör. Alltså, ursäkta - är det bara jag som lite krasst tänker att det nog inte är så jätteofta som syskon faller varandra om halsen & leker hobby-terapefter med varandra när päronen trillar av pinn? Sure, om man är ung när det händer då kan jag se det, men är man en 40-50 år gammal & sitter på en egen familj är det väl den man primärt vänder sig till?! Dessutom, hur ofta hör man inte om folk där raka motsatta hänt - där syskonen kivas & bråkar om kvarlåtenskapen som ett gäng gamar.
 
Nej så här tänker jag, på den tiden när vi levde i ett bondesamhälle, då var syskon säkert jättebra för att se till att hålla igång gården. Men i dagens individualiserade samhälle kan jag inte se att det argumentet håller, snarare tror jag på ökad polarisering, mer av en "vi gentemot dem" mentalitet syskon & deras nya familjekonstellationer i mellan.
 
Så varför skaffar man ett syskon då - um, tja i mitt fall så hade det varit av rent egoistiska skäl. För att det är kul & härligt med en liten två-åring som tittar på en som om man var universums mittpunkt & jag kan se att man lätt kunnat sakna den tiden. Förutom när de är jetlaggade & sjuka dvs, då står mitt nuvarande beslut om "one and done" fast starkare än någonsin...

Bread therapy...

För väldigt många år sen hälsade vi på hos en släkting där vi serverades korv varje dag till middag. Då var jag så liten att jag trodde att man helt enkelt levde på enbart korv i det landet & det var först långt senare som jag förstod att det berodde på att mamman i familjen kanske inte mådde så bra under just den perioden. Orken räckte liksom inte hela vägen till att ställa något nytt på bordet varje kväll. Lite så var det för mig i Sverige - stod & grät på ICA en kväll eftersom jag helt enkelt inte kunde komma på en enda sak att laga... & nu är jag tillbaka här i mitt lilla trygga, kärleksfulla, hus & jag både känner & märker hur mycket bättre jag mår här. Jag känner mig piggare, jag räcker till på ett annat sätt & jag har "cooked up a storm in the kitchen". Igår lagade jag blomkålssoppa med hembakade äppelbaguetter till middag.
För mig är det alltid en dubbel triumf när jag lyckas laga något med jäst här i Kanada - så när brödet dessutom var så gott att min petiga lilla unge åt 2 stora skivor kändes livet rätt freaking fantastic!
 
För en halv sats (2 stora bröd): Blanda ett halvt paket torrjäst (6g) med 12dl vetemjöl. Rör ner 1 rivet äpple, 100g riven ost (jag valde västerbotten), 50g havregryn (eller nötter för mer tuggmotstånd), 2 msk sirap, 1 msk olivolja & 1 tsk salt. Rör sist ner 0.5l vatten (40C, lite varmare än fingervarmt). Jag använde en bakmaskin tills allt var ihopblandat & sen täckte jag bunken med plastfolie & en bakhandduk & lämnade allt tills degen svält till ungefär dubbla storleken. Formade två vridna bröd & la dem på en bakplåtspapperstäckt plåt, täckte med bakhandduk & lät jäsa 30 min till. Penslade med ett uppvispat ägg, strödde på örtkryddor, havssalt & peppar & satte sedan in dem i ugnen på 250C i 20 minuter.
 
Kändes som terapi både att baka & äta!

Empati & tomatmord...

Alltså ibland gör han så att mitt hjärta riktigt värker, min lilla medkännande sötnöt.
Sen han trillade & slog upp knäna en gång i höstas blir han lätt upprörd av både blåmärken & plåster på andra - han förstår att det symboliserar att man gjort sig illa & det upplever han som jobbigt. Igår skulle vi göra lunch tillsammans & jag gav honom saker ur kylskåpet så att han skulle kunna lägga dem på bordet. Gav honom en tomat & helt plötsligt blev det lilla barnet så stressat. Halvgråtandes hulkade han fram "OH NO, tomat aj aj!". Först förstod jag inte alls, sen såg jag att han pekade på den lilla klisterlappen som affären satt på tomaten... Tor var alltså helt övertygad om att tomaten gjort sig illa & fått ett plåster, "Tomat sad!". Fick ta bort lappen & blåsa på tomaten innan han lugnade ner sig. Sen hackade jag den i smyg för att undvika mer upprörda känslor & kände mig som en galen tomatmörderska!

Hemma...

Jaa... vad ska jag egentligen säga om vår resa... känner mig fullkomligt urlakad på energi. Så slitigt att resa med en 2-åring, så otroligt jobbigt att säga hejdå till någon som har varit en ofantligt stor del av ens liv, så mycket känslor... Jag fixade i ärlighetens namn inte att hålla igång allt som jag vanligtvis klarar av. Fokuserade på det absolut mest nödvändiga - farmor, Tor & mitt skolarbete. Allt annat blev gjort lite halvdant eller inte alls. Så om jag ska summera det hela, att få se farmor var jättefint, det sparar jag i mitt hjärta, men ungefär allt annat var varierande grader av jobbigt.
& nu är vi hemma i vårt hus & jag känner mig mest som en eremitkräfta som aldrig någonsin vill överge min lilla borg igen...

Jetlag...

Det här med jetlag är ju aldrig roligt, inte ens i the best of cases, typ när det är sommar & det liksom inte spelar någon roll om man är vaken klockan 3 på morgonen för att det fortfarande är tillräckligt ljust för att kunna köra ett parti krocket. I februari däremot, med en två-åring... kvalar definitivt inte in i kategorin "Jo jag är lite jetlaggad med det gööör inget". Nej istället har vår familj levt i någon form av skuggzon, som ett gäng vampyrer har vi sovit bort dygnets ljusa timmar & sen har vi snurrat runt i huset till klockan 2-3 på natten. En kvart om dagen har vi lyckats pusha oss mot en mer resonabel tidsrytm, fram tills igår då vi fick lite panik över konceptet "barn som sover till klockan 11, skippar tupplur & sen håller igång till klockan 23.30". Så igår ställde vi klockan på 10 & under över alla under, Tor somnade INNAN min mamma. I morse vaknade han vid 8.30 & nu är klockan precis efter ett & han sover igen. Halleluja, är så lycklig över att få en liten andningspaus att jag vill grina!
 
Annars då? Nej men Tor har lärt sig att sätta på mina föräldrars spis & har följaktligen satt eld på två kattmatskålar. He's keeping us on our toes...

Världens sämsta flygresa...

OK, det här är ju ingen nöjestripp vi gör till Sverige - men man hade ju i alla fall kunnat önska sig en bättre start på det hela! Om vi tar eländet i punktform:
 
1. Tor började gråta redan på vår uppfart, "All done travel!"... Um, lite kämpigt när man inte ens kommit ut från stan & vet att man ska korsa hela Nord Atlanten.
2. Tor var ömsom hyper ömsom hysteriskt ledsen hela tiden vi var på Pearson. Tror sällan att Paul & jag har varit så svettiga.
3. Väl ombord möttes vi av världens suraste flygplanspersonal. Highlight från vår konversation med dem "You can't let your childs feet hang into the isle, if it was his head and we came by with the food cart that would be it. Any responsible parent would know that"
4. Vi kom fram 30 minuter sent till Köpenhamn & fick tokspringa till gaten. Där släpte de fortfarande på folk, men inte oss. Air Canada hade nämligen ställt in våra biljetter eftersom de inte skulle hinna få ut bagaget.
5. Under de tre timmar vi tillbringade i Köpenhamn fick Paul & Tor hänga en bra stund på egen hand eftersom det var här matförgiftningen från flygplansmaten kickade in. Herregud så dåligt jag mådde!
6. Tillslut fick vi nya biljetter till Stockholmsflyget. På rad 12, 14 & 17... För 2-åringar tycker ju så mycket om alone time när de är övertrötta & ledsna!
7. Väl i Stockholm dök inte vårt bagage upp. Det befann sig nämligen i ett "bagagehotell" i väntan på transit till Umeå. Tydligen omöjligt att låsa upp sagda rum & ge oss väskorna...
8. Tor var vaken mellan 12 & 2 på natten & sprang runt som en tok i hotellkorridorerna gastandes efter mjölk. Slutade med att han & Paul fick sitta & shotta mjölk i hotellbaren...
9.Eftersom vi inte fick väskorna kunde jag inte packa om saker till Umeå flyget, hejdå 125ml ny ansiktskräm från Clinique...
10. Dök väskorna upp i Umeå dagen efter? Nej men naturligtvis inte! Nu var de istället registrerade som "borttappade".
 
MEN - som vissa av er tippat på innan så var flygångesten inte fullt lika monumental som jag hade fruktat. Vi var alla så himla miserabla att det liksom inte fanns utrymme för mer känslor.

Goals for 2017 - first month...

Första månaden av 2017 avklarad, så vi tar en liten titt på hur det gått med mina mål så här långt.
 
1. Komma i bättre form. Nope. Har varit en så hysterisk månad på det personliga planet att jag kom ut på ett par promenader, men det är allt. Har dock hittat ett ställe där jag kan gå på pilates, så jag hoppas börja med det i slutet på februari/mars.

2. Fortsätta med mina engelska kurser. Här går det bättre! Har avslutat A1 & påbörjat A2. Intressantast hitintills - konceptet "linguistic relativity", googla!

3. Lära mig mer om höns. Har lusläst min senaste "Backyard Poultry" tidning - visste ni att man måste hålla på att vända hönsägg flera gånger om dagen innan de kläcks? I annat fall "flyter" fostret upp & fastnar mot skalet vilket gör att de dör.

4. Mer vegetariskt här hemma. Fick till 10 vegetariska middagar så det är jag rätt nöjd med! Dock känner jag att jag måste jobba lite på min repertoar, den är lite liten i nuläget & det hade ju varit kul om vi kunnat äta lite varierat också under året.

5. Jobba på ekonomin. He... flygbiljetter är ju inte direkt jättebilliga, men annars har vi hållit oss till våra mål för månaden.

6. Resa lite. Um, imorgon flyger vi till Sverige & är borta till den 20e...

7. Jobba på min flygfobi. Hur jag känner inför det? Nej men jag är ganska säker på att vi alla kommer att dö. Fick sån ångest under middagen idag att vi åkte till apoteket för att se om de kunde ge mig något ångestdämpande men det enda man kunde få ut utan recept var en örtbryggd... Så jag sket i det & så får det väl gå med hjälp av vin...

8. Expandera trädgården. Alltså, vi var på Canadian Tire idag & de hade öppnat en jättestor sektion med fröer, blomjord & allehanda trädgårdsredskap. Kändes ju liiite optimistiskt så här i februari - vi avvaktar med andra ord!

9. Mer tid med Paul. Eh, räknas mer tid med Pauls föräldrar?

10. Ta körkort. Noll progress.

11. Sluta amma. Här har vi gått back. Tor var så ledsen hos Pauls föräldrar att jag mutade honom med alldeles för mycket amningstid - så nu måste vi ta itu med att få bort nattammandet ännu en gång. Jippi...

12. Bli bättre på att lära Tor svenska. Hoppas på att Sverigeresan ska uträtta under!

 

Bonus - men checka, kuddfylld säng!!!

Pauls föräldrar svängde nämligen förbi idag med merparten av de saker vi lånade ut för house staging fotografierna & Pauls mamma hade inkluderat alla kuddar som vi köpt in för att piffa till hennes soffa. Så himla bra match mot våra tapeter (samt gardiner, jag ÄLSKAR allt med medaljonger)!
Hade det här varit RIKTIG house staging så hade jag ränt iväg & köpt ett par king size kuddar istället för våra vanliga kuddar. Men nu ska vi ju inte sälja huset, så det fungerar bra som det är - men jag är ändå nöjd över att jag helt hastigt & lustigt fick till den där kuddfyllda sängen jag skrev om för bara någon dag sen! Nästa mål för sängen får bli att hitta ett överkast, men det sparar jag tills att vi är hemma igen.

Well I like it...

Vissa saker är jag sämst på, typ boka klipptid - så det är ungefär hundra år sen jag senast klippte mig (på riktigt cirka 1 år). Så under helgen när jag låg på soffan & hade träningsvärk efter allt målande (japp, man kan få träningsverk av det om man målar tillräckligt länge) tog Paul & smygbokade in mig för att jag skulle få lite egentid. Idag var det dags & jag som vanligtvis bara klipper topparna fick någotslags bryt & bara "KLIPP AV DET!". Gissar på att cirka 20cm rök i nacken & lite mindre fram...
Jag är för ovanlighetes skull jättenöjd (hårklipp brukar alltid innebära ångest från min sida), men familjens reaktion var kanske inte helt optimal.
 
Paul, "Hm, so it's longer at the front?"
Moi, "It's called a lob"
Paul, "I think it's more like a reverse mullet, all business in the back and party in the front!"
 
Tor då?
 
Moi, "Gillar du mammas nya frisyr?"
Tor, "No."
Moi, "Oh."
Tor, "Mammas hair broken. Fix it."

House staging goals...

Sisådär, nu ligger Pauls föräldrars hus uppe till försäljning & vi kan alla pusta ut lite! Det här har ju verkligen varit en process att ARBETA sig igenom - men jag känner att jag personligen har lärt mig en hel massa när det kommer till house staging. Inte för att vi funderar på att sälja vårt hus (just nu känns det som om vi kommer att bo här forever), men i fall att jag någon gång skulle piffa för försäljning så känner jag att jag har ett par saker att fixa. Först & främst, jag har en tendens att putta alla möbler upp mot väggarna... Men efter den här upplevelsen känner jag att jag måste jobba lite på att skapa lite space mellan möblerna & väggen. Tror projekt nummer ett får bli att skapa ett "dining space" med lite mer rymd. Sen måste jag jobba på mina "bedding skills". Är så himla kass på att bädda sängen överlag & när jag väl gör det är det med minimal finess - två kuddar, slätt täcke, no more. Tänker att jag kanske kan börja med att investera i ett överkast, så får jag se om orken räcker till att lägga till ett par extra kuddar. För alltså, jag tycker att nordamerikanska kuddfyllda sängar ser SÅ mysiga ut - men vad gör man med alla kuddar när man väl ska lägga sig för natten? Känns så himla meckigt att flytta runt 5 onödiga kuddar varje kväll... Um, & så måste jag jobba på att rensa vår diskbänk från onödigt bråte. I nuläget känns det som om varje kvadratcentimeter är belamrad med prylar - tror att jag får sätta som mål att ha det utrensat innan vi lyfter mot Sverige!

Getting rid of shit...

Okay, idag klockan 1 kommer fotografen som ska fixa alla kort på Pauls föräldrars hus & det ska bli så SKÖNT att ha det här projektet avklarat. De senaste dagarna har nämligen varit helt vansinniga. Jobbade 14 timmar i onsdags & 12 timmar igår, så idag värker kroppen & jag är helt slut i huvudet. Stackars Tor har gått runt på youtube & chokladkaksmutor - så idag ska vi bara hänga med varandra här hemma, kramas & baka muffins.
 
Men alltså... vi måste prata lite om det här med att kasta vs spara saker. Jag brukade ha så svårt att kasta saker när jag växte upp/som ung vuxen. Allt var "viktigt" & jag kunde motivera varför jag behöll typ varje vykort jag någonsin fått. Sen flyttade jag till Kanada med hela mitt liv i två resväskor & det var en så himla frigörande upplevelse: för första gången upplevde jag en känsla av att saker tynger ner en & en frihet i att inte sitta på fem olika typer av serviser. Idag har jag ju betydligt fler saker än vad som ryms i två väskor, men jag försöker att tänka till om jag behöver något eller inte & jag rensar även kontinuerligt. Paul är däremot helt hopplös & efter att ha tillbringat de senaste dagarna hos hans föräldrar förstår jag varför. Har man växt upp med föräldrar som håller fast vid ALLT har man ju aldrig lärt sig att rensa. Så, nu måste det bli ändring på våra rutiner här hemma. Paul måste ta tag i gammalt bråte & inte bara köra ner det i källaren på obestämd tid. Dels för att jag vill ha ett hem med funktionella prylar som vi alla tycker om, men även för att jag känner att vi från tidig ålder måste lära Tor att det är OK att inte spara på precis allt. För kontrasten mellan ett hem där man kontinuerligt städar & rensar är verkligen milsvid till vad vi har haft att göra med de senaste dagarna. Nu har jag inget förefoto, men när jag började rensa på Pauls mammas kontor i onsdags var det fyllt till brädden med prylar. Alltså, det var så mycket saker där inne att Pauls syster utropade "Oj, finns det ett fönster i hörnet?!" när hon kom in där igår eftermiddag:
Vet inte hur många hundra kilon vi bar ut från rummet - men när vi tillslut tömt det var fönstren täckta av döda insekter & golven var fulla av muslort. Går ju inte att städa när alla saker är i vägen... Så jag moppade alla golven, torkade av dammet från alla lister, spacklade alla hål i väggarna & målade om från trött gult till "kitten white". Det här skåpet... när jag började var det GRÅTT. Men efter att jag skrubbat med magic eraser (finns det i Sverige? Det är det BÄSTA som finns när det kommer till att få bort envis smuts) samt två vändor med fönsterputs visade det sig att det var vitt...
Baxade in mitt skrivbord, dekorerade med Tors lampor & fårskinn & "snattade" lite andra dekorationer från resten av huset & helt plötsligt var det ett helt nytt rum! De två kvinnor som varit anställda för att hjälpa till att packa & styla Pauls föräldrars hem i princip grät av glädje när de kom tillbaka igårkväll för att se hur långt jag hunnit i processen. De har nämligen varit helt överväldigade av det här projektet & var oroliga för att de för första gången någonsin inte skulle klara av att leverera i tid. Så, mycket hårt jobb från nästan alla inblandade - men vi fixade det! Nu är det bara att vänta på att se hur snabbt huset säljer...

Måste hålla ut ett par dagar till...

Jag har glömt att rapportera kring flyttkaoset - alltså vilket mastodontprojekt. ALLT måste vara klart till på onsdag, så Paul tog en flexdag i fredags & så åkte vi upp & arbetade ihjäl oss fram till klockan 6 igår. Jag har städat endel men mestadels fokuserat på att spackla & måla om trötta väggar. Hitintills har jag hunnit tackla följande:
 
- Spackat & målat två lager färg i halva köket (köket har en avdelare i mitten, så hinner jag inte andra halvan så fungerar det, men jag hoppas få till hela köket innan deadline)
- Målat ett lager färg på alla dörrkarmar & golvlister i köket
- Målat alla lister i hallen + ett lager grundfärg på väggarna
- Målat om hela badrummet som ligger i anknytning till Pauls föräldrars sovrum. Hann också spackla en massa hål, måla fönsterkarmen samt spraymåla deras off-gula badrumsspegel i silver
 
... & that is it tror jag. Har i ärlighetens namn varit så trött idag att jag fortfarande inte tänker helt klart. Hjärnan är trött & kroppen är ännu tröttare. Armarna är värst, de värker som efter världens träningspass. Hoppas att det ska kännas bättre imorgon, för klockan 5 på eftermiddagen rullar den första flyttbilen in här i Guelph med destination förrådsutrymmet. Tanken är att Paul & jag ska hålla i hela avlastningsproceduren & sen när det är klart åker vi upp igen & fortsätter jobba tills vi inte orkar stå på benen igen. Tisdag jobbar Paul, så då får jag försöka jobba samt underhålla Tor samtidigt - men jag hoppas få klart hallen samt kaaanske måla en fondvägg i Pauls föräldrars sovrum. I nuläget är det en orgie i olika mörkblå nyanser, så jag tänker att en vit fondvägg hade lättat upp lite...

A hug from someone out there...

Häromdagen skrev bästa Jo,
 
"Jag tänkte också på att ev olycka sällan kommer ensamt men nu känner jag att universum har tagit i lite väl mycket"
 
& det kändes verkligen så - som om jag plötsligt höll på att drunkna i ett hav av kriser. Den senaste veckan har varit så oerhört tung att det varit kämpigt att fungera. Men idag hände något som känns... men som om det måste finnas en kraft där ute som håller en hand kring mig mitt i stormen. För när Cristin som fick mina hattar stod & väntade på tåget in till Toronto & marschen där fick hon syn på en ung tjej som kom gående längsmed perongen med sin pappa. De pratade om marschen & pappan ville att hon skulle komma med tillbaka hem för att hon inte hade tillräckligt mycket varma kläder på sig. Cristin, vars dotter som skulle ha min andra hatt valt att stanna hemma, ropade då till dem att hon hade en extra pussy hat i fall att det skulle hjälpa. Både pappan & dottern blev jätteglada, han för värmens skull & hon för att hon skulle få en pussy hat till tåget... & vet ni, den här unga tjejen som fick min mössa av en ren slump heter Astrid - precis som farmor. Vad är oddsen på det? Speciellt som i princip alla jag känner bara tänker på farmor som "farmor" eller "grandma". Enda anledningen till att Cristin (som jag känner väldigt löst) visste farmors namn är för att hon (efter att jag erbjudit henne hattarna) frågade om jag kunde ge henne en lista med skandinaviska namn eftersom de ska ha en liten tjej i mars.
 
I september har jag bott här i 10 år & jag har aldrig under hela min tid här stött på en kanadensiska med namnet Astrid - så det här känns inte som om det var ett random sammanträffande, det här känns som om det var med mening för att ge mig en liten ljusglimt - en kram - under en väldigt svår period & för det är jag oändligt tacksam!

Womens March Against Washington...

Ni som läst bloggen ett tag vet ju hur hårt det tog mig att Donald Trump blev vald till USAs president. Det jag varit livrädd för ända sedan han annonserade sin kandidatur blev plötsligt verklighet - en mardröm på så många olika plan. I ungefär en vecka efter det att han vann hade jag sömnsvårigheter, låg vaken & oroade ihjäl mig för de kommande fyra åren. Sen bjöd en vän in mig till Pant Suit Nation, en gigantisk Facebook grupp där människor från när & fjärran & olika platser i livet delar med sig av sina livserfarenheter, förhoppningar, rädslor & tankar kring racism, diskriminering, imigration, klimatfrågor & mycket mycket mer. Det blev lite av en livboj i den känslomässiga Trump tumulten & det var där jag först hörde talas om projekt "Pussy Hat". Idag, den 21a januari, annordnas nämligen en gigantisk protestmarsch i Washington (& även i 600 andra städer i 57 olika länder) mot Trump & för att synas ordentligt har arrangörerna bett folk att bära "Pussy Hats". Dessvärre missade jag deadlinen att skicka mina två hattar till Washington, men de kommer att bäras av en god vän & hennes dotter när de deltar i Torontos systermarsch.
Hade så gärna velat vara på plats jag med, men nu måste projekt "Pauls föräldrars flytt" gå före eftersom jag är livrädd för att de ska ta ut sig alldeles för mycket - vi har liksom nog med sjuka anhöriga som det är i nuläget. Så vi får vara "nasty women" & "bad hombres" på distans & så är jag jätteglad för att våra hattar i alla fall får möjlighet att marschera nedför Torontos gator!

Tack!

Hörni, tack för all respons på förra inlägget - det värmer verkligen! Överlag har jag fått så mycket kärlek de sista 24 timmarna att hjärtat inte riktigt vet vad det ska göra med sig i nuläget. För dels värker det ju något helt otroligt över att mina fina, fina, farmor är så väldigt sjuk - men samtidigt svämmar det över efter alla kramar, små burkar med musli som har lämnats på vår trapp, tekoppar som har kokats & stuckits i mina händer & alla, alla erbjudanden om att hjälpa till med katter, Tor & höns (hönsen är klart populärast, ALLA vill ta hand om dem).
 
I nuläget har vi fått till en passansökan som ska vara klar på en vecka, så det känns bra att vi inte behöver vänta 10 arbetsdagar & så har Paul fått klartecken på att ta ledigt från jobbet. Inga biljetter bokade än, men jag hoppas ha det klart senast till början på nästa vecka. Vi pratar också mycket med Tor om att vi ska åka flyg & se Momo, Jojo & baby katt (mina föräldrars pyttiga 13åriga birma som Tor tror är en kattunge) så han är pepp på det & har redan börjat packa sin Greta Gris väska. Tydligen har han fattat att vi ska till Sverige, för det enda han packar är vantar & mössor...
 
& det är väl ungefär där landet ligger i nuläget. En mix av att vara himla tacksam för alla ni fina där ute som tar er tid att skicka en hälsning, heart broken över farmor & så en ständigt växande dos flygångest på det...

Om

Min profilbild

Ida

RSS 2.0