Judgement...

Gud vad jag bröt ihop idag... Sov knappt igårnatt eftersom jag kände mig så stressad över Paul stackars mamma & sen tillbringade jag hela morgonen & halva eftermiddagen i hennes hus med att börja jobbet med att röja undan Pauls pappas saker. Ett jättejobb & väldigt tungt både fysiskt & psykiskt, så när jag väl var på väg hem från Tors skola var jag bara helt slut både i huvudet & kroppen. Någonstanns halvvägs hem skickade Paul ett sms för att höra hur dagen gått & jag började skriva tillbaka - stod & väntade på grön gubbe (eller vit gubbe som det är här då) & när det väl skiftade till GÅ började jag korsa övergångsstället samtidigt som jag avslutade den sista meningen & tryckte sänd. Precis då nitar en röd SUV en meter från mig & mannen som kör vevar ner rutan & SKRIKER "Get off the fucking phone - you are an awful mother!!!". Alltså, jag tappade det helt. Bara stannade upp mitt i gatan & vrålade tillbaka "My father in law just died, don't you dare judge me you ASSHOLE!" Inte mitt stoltaste ögonblick... speciellt inte som jag avslutade med att räcka upp långfingret. Korsade övergångsstället helt skakigt samtidigt som han brände iväg & sen ringde jag upp Paul & bara stortjöt. Fi fan så ledsen jag blev... & ja, jag skulle kanske inte ha SMSat samtidigt som jag puttade Tors vagn över gatan, men jag var på ett övergångsställe & det var min tur att gå - vilket jag hade stenkoll på, men att bara dömma ut någon som en usel mamma för en sån relativt liten sak... Vad vinner man på det som människa? Åkte han därifrån & på riktigt kände att han gjort världen till en lite bättre & säkrar plats? När han i verkligheten fick någon som redan går på knäna att bryta ihop totalt & ett litet barn att börja gråta över stressen att se sin mamma så ledsen...

Döden på besök...

Camilla skrev & beklagade sorgen & sa "Ni har haft väldigt mycket sorg på kort tid (känns det som)" & det här fick mig att börja lägga ihop (så hemskt, men det känns nästan som om det börjar behövas ett excel ark!)... Mellan Pauls mamma & jag har vi under de senaste 20 månaderna förlorat:
 
1 man/svärfar
1 farmor
1 syster
2 gammelmostrar
1 katt 
6 höns (tre var)
 
Det är liksom som döden har kommit & hälsat på & vägrar lämna. Den där gästen som sitter kvar & dricker vin in på småtimmarna medan man sitter i soffan & håller på att svimma av trötthet & bara "MEN GÅ HEEEM!!!". & det här med att Pauls mamma förlorade sin syster bara två dagar efter att Milan gått bort - kan liksom knappt ta in det. Innan, när farmor dog, kände jag bara "Kan vi ta oss igenom 2017 & in på 2018 så kommer det att kännas bättre", men nu känns det verkligen varken ett dugg bättre eller som om det går att hänga sig fast vid hoppet om ett bättre 2019 eftersom jag läst en massa sorgeartiklar under den här perioden & sorg i regel tar 18 månader att bearbeta. Suck... så ut ur dimman 2020? Om nu ingen annan dör innan dess, vågar liksom inte längre hoppas eftersom döden alldeles uppenbarligen precis tippat upp ytterligare ett glas vin & svept in sig i en filt i vårt soffhörn...

The last month...

Jaa... vad ska jag säga, den senaste månaden har varit otroligt tung. Dels har jag haft väldigt mycket skolarbete (tack & lov var mamma här & kunde underhålla Tor, så det underlättade väldigt mycket) men sen har jag varit så sjukt stressad över hela den här immigrationsläkargrejen. Har varit på inspelat videoförhör på polisstationen & det var väl inte helt inom min comfort zone. Poliserna som jag lämnade mitt vittnesmål till var jättesnälla, men att sitta i en liten kal låda utan fönster med en stor väggkamera riktad mot en samtidigt som man pratar om något oerhört traumatiskt var väldigt påfrestande. Tack & lov har jag ett väldigt bra minne, som jag verkligen litar på, så det kändes som en trygghet i det hela - att jag kunde svara så utförligt på alla frågor. Men nervositetsnivån var ändå helt utan dess like. Hade på mig nyinköpta jeans & jag svettades så mycket i handflatorna att jag gick ut därifrån med helt blå handflator... 
 
Men allt det här bleknar gentemot den senaste veckan. Förra helgen fick Pauls pappa nämligen en stroke & efter att de tog honom av livsuppehållande åtgärder dog han i torsdags. Så himla tungt & eftersom min mamma åkte hem till sverige i samma veva hamnade stackars Tor i en total livskris. För honom försvann nämligen grandpa, momo & pappa på samma gång (Paul bodde på sjukhuset under de sista dagarna) & eftersom han fortfarande är så liten trodde han att de alla dött. Vet inte hur många gånger jag försökt förklara de senaste dagarna att momo & pappa i alla fall lever... Usch, när ens lilla unge är så där ledsen så känns det verkligen som en kniv i hjärtat & att sen behöva lämna honom på skolan ovanpå det var ett trauma i sig. Helt hysteriskt barn som bara skrek eftersom han trodde att jag skulle lämna honom jag med... Men nu är i alla fall Paul tillbaka & jag känner att vi redan återfått åtminstone en del av balansen i familjen, även om det naturligtvis är fortsatt kämpigt. 

Testimony Time...

Totalt bloggstopp, men jag har haft så himla svårt att tänka på något annat än mitt vittnesmål de senaste två veckorna - men idag var det äntligen dags. Två utredare kom hit imorse, utrustade med skrivblock & bandspelare. Kändes så skönt att få göra förhöret här hemma & inte på ett kallt kontor. Klart att det inte är jättekul att berätta om ett övergrepp, men de gjorde verkligen allt för att få mig att känna mig bekväm. Det tog två timmar totalt & det var helt klart en obehaglig resa tillbaka i tiden, klarar nämligen av att prata om det där läkarbesöket med vänner som redan kan historien men det blir av någon anledning alltid jobbigt att prata om det med någon som aldrig tidigare hört vad som hände. Men som sagt, utredarna var superproffs & det kändes som om de frågade "snällt" - det var aldrig så att jag började fundera på om jag "slösade bort" deras tid. På slutet sa de båda ett par avslutade ord som jag känner att jag måste dela med mig av. Den kvinnliga utredaren sa att jag aldrig, inte en sekund, behöver känna att det här bara var jag som överreagerade - det här var ett övergrepp, inga gråzoner. Har ju känt det här i hjärtat hela tiden, men det var skönt för huvudet att höra det också & inte bara från vänner & familj utan med sånna som jobbar med sexuella övergrepp varje dag. Sen sa den manliga utredaren något som jag kände var så starkt, att förövaren tar styrka från överlevaren & att hans viktigaste uppgift i sitt yrke var att ge tillbaka den styrkan... & det kändes verkligen så. Bara att någon lyssnade & tog det här på allvar, inte sopade det under mattan med ett "inte mitt problem", så som jag blivit bemött innan, vilket på sätt & vis känts som ett sekundärt övergrepp. Man blottar sig & blir ignorerad eller bortsopad som lort. Men inte idag, nej idag kände jag (trots att jag nu känner mig helt slut i både huvudet & kroppen) att jag tog ett stort starkt steg framåt!

Dr. Ford...

Det har varit lite tyst i ett par dagar - dels för att det varit mycket skolarbete, men kanske mest för att jag varit, & är, så himla upprörd över Kavanaughs nominering till högsta domstolen. Jag vet inte hur mycket det har pratats om det här i Sverige, men i förra veckan kändes det lite som om nordamerika stod stilla medan Dr. Ford vittnade om hans sexuella övergrepp & han sedan försvarade sig. Det var en enorm uppvisning i argt vitt manligt privilegium & jag satt där & ömsom grät ömsom skakade av ilska över de här jävla männen som försvarar & håller den här typen av beteenden om ryggen no matter what. Men seriöst, att Donald Trump nu går ut & säger att det är en "scary time" för unga män i USA, jag kräks... Precis som när #metoo exploderade rev det här upp det där gamla såret från 2014 - när min immigrationsläkare antastade mig. Då, hösten 2017 ledde det till att jag kontaktade både Immigration Canada & polisen - vilket båda föll helt platt. IC förklarade torrt att det inte längre var deras problem eftersom han inte längre jobbar för dem (efter en anmälan från en annan kvinnlig patient) & polisen, ja de lovade att ringa tillbaka men hörde aldrig av sig & min ork räckte liksom inte till att ligga på att tjata. Men det här gången, efter att ha lyssnat på oerhört starka Dr. Ford, fick jag lite ork igen så jag plockade upp telefonen & ringde till det som kallas för College of Physicians and Surgeons, den organisation som förvaltar läkare & kirurger här i Ontario. Pratade med en kvinna som lovade att skicka ut någon för att intervjua mig & det är ungefär det mesta någon någonsin har gjort för mig i det här fallet, i annat fall har folk mest klappat på handen & sagt "Vad hemskt, vad synd jag tycker om dig" - vilket ju inte hjälper ett skit. I vilket fall, just nu känns det lite som om jag befinner mig i limbo igen. När ska de ringa, när kommer de & intervjuar mig, vad händer sen? Så sporadiskt bloggande är helt klart ett utslag av stress, sen att jag sitter här & bloggar klockan 4 på morgonen... japp, insomnia också, som ett brev på posten när jag är stressad. Men jag försöker tänka så här, om Dr. Ford kan klara av att förhöras om sina upplevelser i flera timmar inför enorm publik, så kan jag ta mig igenom det här också. Dessutom, känner så starkt att även om det river upp en massa obehagliga känslor just nu så är det så himla viktigt att inte pressa tillbaka de där känslorna, inte bara "ta det", utan kämpa vidare för en bättre framtid där unga tjejer får växa upp i en värld där skammen i alla fall inte ligger på dem utan på de män som begår brotten.

Wike Challenge Week 10!

Näst sista veckan på min utmaning & vi gick i mål = under de senaste 10 veckorna har jag lyckats samla ihop ~8000sek & 500lbs/227kg grönsaker till behövande familjer! Så himla stolt över mig själv & så tacksam för alla som ställt upp & donerat, spelar liksom ingen roll om det bara är 200g kryddor - för de familjer som aldrig annars har råd att köpa färsk basilika gör det ändå skillnad.
Måste erkänna att jag blev lite rörd när vi satt där i bilen mot marknaden - det är ändå en himla massa jobb som gått in i det här projektet de senaste 10 veckorna & det kändes STORT att ha nått det mål som bara för en månad sen kändes övermäktigt. Ännu större, att det här lilla projektet har växt & gjort så att marknaden fått en hel massa press & att de, tack vare de här donationerna, inte behövt skicka hem folk tomhänta så som de tvingats till tidigare. Känner också att vi lärt oss så mycket som familj. Tor har fått en bra grund att stå på när det gäller att bry sig om andra, även sånna som vi inte känner, Paul känner att han fått förnyat förtroende för folks medmänsklighet & jag har lärt mig att projekt som man brinner för är värda att pusha sig själv utanför ens bekvämlighetszon. 

Easter Eggs...

Visst ser det nästan ut som om jag har en kartong med påskägg?!
Våra nya höns är ju cream legbars, precis som våra "baby chicks" som vi födde upp våren 2017. De ska egentligen lägga blå ägg & våra tre la alla blå-blågröna ägg. Men de här tre... en lägger ljusblå ägg, en lägger ett som är vitt-svagt ljusgult & den tredje läggar något som jag tror rent tekniskt sett är ljust brunt men som mest ser ut som om det är ljust ljust rosa. Så när jag satte ihop min första äggkartong med alla de fem olika ägg vi får i nuläget såg det bara så himla festligt ut, en riktig pastellpalett! Men mycket vill ha mer... Pauls omedelbara reaktion blev dock "Nu måste vi skaffa en chocolate maran så att vi kan komplettera med riktigt mörkbruna ägg!" & jag kände väl rent spontant att det inte suttit helt fel med en olive egger så att vi fått mer "rent" gröna ägg också... Chickens, det är som en drog!

New chickens!

Paul plockade upp tre nya tjejer idag! Tre cream legbars, knappa året gamla - så himla fina!
En av hans kollegors dotter ville nämligen prova på höns, älskade dem med var tvungen att flytta hemifrån för college & kvar blev hönsen med en mamma som INTE ville ha dem. Så valet var lite "antingen tar ni dem eller så hamnar de i grytan"... inget jättesvårt val med andra ord. Vi var ju ändå nere på fyra höns, så med de här är vi uppe i samma nummer vi låg på förra sommaren - så en siffra som vi vet att vi har kapacitet för. Kring 3-tiden rullade de alltså in på vår uppfart & lyckan var total hos Tor!
Vi hjälptes alla åt att lyfta över dem till vårt lilla hönshus & det var helt sjukt att känna hur lena de var - typiskt för höns som haft nog mycket utrymme att röra på sig så att de inte gnuggat bort alla fjädrar (vilket burhöns för ägg gör) men inte fått möjlighet att tex gräva sig ett sandbad eller kraffsa runt efter insekter.
Lät dem sitta ett par timmar i sitt nya lilla hem & sen lät vi dem upptäcka inhägnaden den sista halvtimmen innan det blev mörkt & den lyckan! De sprang runt & grävde, sprättade helt hejvilt, gav sig på precis allt som var grönt (dvs sånt som våra höns ratat sen länge)... Vi människor stod bara & lyckokramade varandra, så himla fint att få ge det här livet åt de här små damerna! Nu måste vi bara komma på nya namn åt dem, i nuläget heter de nämligen Pot Pie, Cordon Bleu & Kiev... lite som om någon döpt en svensk kyckling till Flygande Jacob. Blä... 

Wike Challenge Week 9!

Jag har känt mig lite nere med min utmaning de senaste veckorna - det har varit så himla mycket & så började skolan & alla mina donatorer blev superupptagna & jag kände att "shit, jag tror inte att jag kommer att kunna fixa det här"... Har ändå kämpat på, gett ungefär allt jag bara kunnat ge från vår trädgård, & låg innan idag ungefär 50kg från målet. Hade "bara" 10 kilo själv men så började mobilen sakta plinga igång igår & tillslut landade vågen på mer än 25kg. Åkte till marknaden med korg efter korg som såg ut så här & kände mig i ärlighetens namn helt hög på livet. Hur underbart att kunna ge bort en sån här höstbuffé?!
& så lämnade jag av hela lasset & började promenera tillbaka & det var bara världens FINASTE höstdag & jag hade egentid & kände mig så genuint lycklig! Eftersom jag publicerar ett Harvest inlägg varje onsdag på Facebook började jag skriva ihop det där jag gick & jag hann precis tänka "I'll end it with 'now I just have to pray that the God of Gourds hears me and delivers a whole bunch of squashes and pumpkins so that we can get that last cheque!" & min telefon lätt PLING & CHECKA vad någon som jag inte ens känner lämnat åt mig hos en av mina kompisar!
Nästan 14kg i squash & pumpor! Helt otroligt! Så nu har jag mindre än 10 kilo kvar till mitt mål & fortfarande två veckor på mig så den där checken är ju helt klart något att räkna med! Så otroligt lycklig ikväll, för jäklar vad jag kämpat för det här! 
 
& så har jag kanske råkat utmanat båda våra borgmästarkandidater (valet är nästa månad) att se vem som kan hjälpa mig skaka fram mest grönsaker till nästa vecka...

Let's save some seniors, dogs and chickens...

Men jag är ju hopplös... Med mållinjen på mitt produkt projekt inom nära räckhåll, bara tre veckor kvar med den här onsdagen inräknat, så hade man ju kunnat tro att jag bara "men då har jag välgörenhetat klart för 2018!"... men icke. Hittade en artikel i tidningen idag där jag direkt bara, men det här måste jag följa upp på! Organisationen heter Elderdog & är ett nätverk av volontärer över Kanada som hjälper pensionärer att ta ut sina, ofta äldre hundar, på promenader när de själva inte längre orkar gå. Eftersom Tor & jag ändå är ute så pass mycket, nu när han är i skolan går jag i snitt 6km per dag, så kände jag direkt att det här hade passat oss. Vi hade så lätt kunnat plocka upp en hund på vägen om vi har någon gammal granne som behöver hjälp & sen knatat fram & tillbaka med den två gånger per dag. Dessutom ÄLSKAR Tor hundar & tjatar om en ungefär fem gånger per dag, så det hade kunnat vara ett sätt för honom att få en liten hund-dos utan att vi själva behöver skaffa en hund (i nuläget känns det nämligen som ett alldeles för stort projekt, speciellt eftersom vi inte har något erfarenhet av att själva ha hund). Återigen, win win situation! Så jag ringde upp kvinnan som var ansvarig & så himla lägligt, de hade ett infomöte just idag som jag blev inbjuden på! Tillbringade således kvällen med ett gäng andra potentiella volontärer & fick lära mig mer om hur Elderdog fungerar. I nuläget har jag ingen dedikerad hund att ta ut på promenad, så det blir något som vi får försöka jobba på de närmsta veckorna men även om vi inte hittat en match så tycker jag ändå att det är en så fin tanke att jag vill stötta den oavsett. 
 
& på spåret charity & djur - Paul frågade precis om vi kan rädda tre höns från att hamna i grytan, så det verkar som om vår flock oväntat kommer att växa till sig inom de närmsta dagarna... så jaaa, det är väl kanske inte bara jag som är hopplös - men vi får ju vara tacksamma över att vi i alla fall hittat varandra att vara hopplösa tillsammans med! 

Skolshock...

Förlåt för dåligt bloggande, men det blev lite skolshock här hos oss i & med att både Tor & jag startade skolan förra veckan. Eller Tor tog det hela rätt bra, men jag var kanske inte helt beredd på hur mycket jobb de skulle skyffla på oss redan första veckan. Började kursen på måndagen & hade första deadlinen torsdag & sen ytterligare en på söndag. Så det känns lite som om jag dök ner i ett hav av kognitiv lingvistik & precis kom upp till ytan igen. Den här veckan står intertextualitet på schemat & jag måste läsa både en rad dikter & en bok så jag har att göra här med, men det känns lite lugnare eftersom deadlinen ligger på söndag. Pust, känns lite som om sommarhjärnan blev igångkickad med stålhätta - men, men, förhoppningsvis kommer jag in i rätt mind frame snart igen. Anmälde mig nämligen till kandidatprogrammet i engelska imorse, så det är liksom bara att bita ihop & se till att jag har den behörighet jag behöver tills januari!
 
Oh & på spåret "sånt som är språkrelaterat"... Tor & jag kom ner till kattkräkfest imorse. I gammal god kattordning hade den skyldige individen lyckats kräkas inte bara på soffan utan även på fotöljen (alltså, katten började hulka på en möbel, hoppade ner på golvet & knatade bort till nästa möbel, hoppade upp & fortsatte kräkandet där - SÅ TYPISKT!). Jag bara "Men kattjävel". Tor, "Oh, oh, mamma! I think I can say that is Swedish - kaaattjavul!"... På riktigt, här sliter & släpar jag för att få in så mycket svenska som jag bara kan & orkar & barnet säger i princip mamma, pappa, majs & korv... & så nu kattjävel.  

Hur är det på dagis i Sverige?

Nu måste jag fråga, vid vilken ålder förväntas svenska barn klara av alla sina toalettbestyr helt själva? Här får barnen nämligen NOLL hjälp från JK & uppåt, det vill säga - från det år då de fyller fyra & börjar JK får lärarna inte följa med barnen till toaletten & hjälpa dem med att torka rumpan & dra upp byxorna ordentligt. För Tor, som ju bara är tre år eftersom han fyller år i december, känns det därför lite skakigt som mamma... Vi har naturligtvis övat på att torka själv, men jag hade ljugit om jag sagt att han är jättebra på det. Kalsonger & byxor hamnar ofta halvt vridet kring midjan & det är mer regel än undantag att han drar dem över tröjkanten. Minns inte riktigt när jag själv fick 100% koll på den här typen av saker, men jag tror att det måste ha varit något år senare - tre känns väldigt litet! Har frågat om de inte kan göra ett undantag om han verkligen är superstressad över ett toabesök, men tydligen inte - i fall att han inte kan fixa det själv ringer de upp mig så att jag kan komma till skolan & hjälpa honom... Nu har jag ju möjligheten att göra det, & det är bara 6 minuter bort om jag cyklar, men hur mycket ångest måste man inte ha om båda föräldrar jobbar & inte kan komma ifrån lika lätt?

First day in JK!

Idag var det Tors allra första dag i JK, så himla stort! Helt ofattbart att den här lilla killen nu helt plötsligt ska gå i skolan varje dag! Eller, nu har jag ju valt att ha honom hemma på fredagar, men ändå - tre år gammal & första steget in i skolvärlden...
Sötnöten i fin tröja från Auntie JoJo & splitt ny kånken... Så mycket kärlek på den här lilla människan!
Paul var helt lipig & när vi kom hem efter att ha lämnat honom gick han runt som en vålnad, suckade & stönade över hur tomt det kändes. Jag... måste ju erkänna att jag naturligtvis var lite orolig, men mest tyckte jag att det var helt fantastiskt. Sen december 2014 har jag inte gjort annat än ta hand om Tor i princip non-stop, med ett par timmar här & där för återhämtning, & nu helt plötsligt har jag mer än 6 timmar varje dag för mig själv. So freaking awesome! Jag vet att det är kutym att gnälla ihjäl sig över man måste packa skolluncher åt kottarna, & jag kommer säkert att gnälla längre fram, men idag kändes det som ett billigt pris för frihet! Dessutom - someone elses problem to clean up! I fall att ni är nyfikna så skickade jag dels en liten frukostlåda med muslibollar, yogurt & små mackor (bara smör i mellan eftersom Tor är råtråkig när det kommer till pålägg som han anser acceptabla) samt mjölk...
& till lunch blev det pasta med pesto, ost, korv & hemkokt ketchup + kex & en granola bar, äpple & gurka. 
Om han åt upp allt? Nope, men det hade jag inte förväntat mig & allt jag packade var dessutom 100% återanvändningsbart som hönsmat, så ingen spild mjölk här inte! Hade jag hellre sett att skolorna serverade mat som hemma i Sverige? Um, ja. Men å andra sidan kommer barnet aldrig att bänka sig framför en grå tallrik pölsa till lunch så något positivt finns det ju i det hela!

Ja vad ska man säga...

Valet alltså, känner mig bara så uppgiven idag. Dels för att det känns som om det kommer att bli världens segdragnaste process innan vi får en fungerande (förhoppningsvis!) regering men naturligtvis också för SDs framgångar. Kollade upp hur folk röstat i både Lycksele & i Lund & även om båda låg under landssnittet så känns det skrämmande att få svart på vitt hur pass många som ändå stödjer det här partiet... 13.8% i Lycksele & 12.4% i Lund. Vill liksom ruska tag i de här människorna & fråga hur de tänker - tror de verkligen att saker & ting kommer att bli bättre om vi lämnar EU, om vi vägrar befatta oss med andra än "rena svenskar"... men inser samtidigt att det är helt bortkastad energi även om jag hade möjligheten. Suck. 
 
& så läser jag att min röst, bland många andra utlandsröster, ligger i någon hög någonstanns & ska räknas på onsdag... Känns ju lite antiklimax får man ju lov att erkänna. En känsla som jag ser återspeglas i de utlandssvenskforum jag är med i - men ännu värre, många av de som är med där är livrädda för att utlandsrösterna ska ge SD ännu mer makt. Tydligen finns det väldigt starka SD sympatisörer bland just vår grupp av svenskar & jag känner bara MEN HUR DUM FÅR MAN LOV ATT BLI?! Även om man nu skiter totat i allt vad medmänsklighet heter & bara ser till sig själv, hur kan man, som utlandssvensk, inte begripa att en röst på SD är som att skjuta sig själv i foten?! SD har ju varit tydliga med att de inte direkt stödjer dubbla medborgarskap = BOOM - foten borta! Ursäkta, men det är ju så jävla pantat att jag blir matt... 
 
Hur känner ni där hemma?

Garden evaluation & 2018 recap...

Tidigare i somras gick jag lite spontant med i Guelphs horticultural society. De behövde fler medlemmar för att få bidrag, medlemskapet kostade som en lunch & jag fick rabatt på en massa handelsträdgårdar så det kändes som en win win att fylla i pappren & sen tänkte jag nog i ärlighetens namn inte så mycket mer på det fram till förra veckan. För då ringde en liten tant upp & bara "Jo men du kryssade ju i på medlemsansökan att du kunde tänka dig ett öppet hus av er trädgård så vi undrade om vi kunde komma förbi & se er trädgård inför säsongen 2019/2020?". Um... kom lite vagt ihåg att jag kryssade i den rutan men tänkte väl att vår trädgård kanske skulle vara visningsbar mer kring 2030 men eftersom det kändes väldigt ocharmigt att backa ur sa jag ja & sen dess har Paul & jag slitit som små jon i trädgården för att få de att se mer presentabel ut. Så nu blir det ett gigantiskt garden recap som får sammanfatta trädgårdsåret 2018.
Börjar med framsidan av vårt hus som har sett så deppig ut hela sommaren, med två döda enar & lite sporadiska blommor i mitten - så vi grävde ut alltihop & planterade två kaprifoler samt en Annabelle hortensia. Är väldigt nöjd med hur det ser ut på nära håll, men från gatan ser det fortfarande lite tunt ut så 2019 satsar jag på spaljeer med klätterväxter längsmed fasaden & så vill jag bli av med all gräsmatta. 
Gräsmatta = det tristaste jag vet... & på det spåret, kommer även att låta vår boulevard garden växa nästa år.  
Planerar att ta bort stenarna som separerar gräsmatten upp mot trädet & så ska jag plantera växter i en cirkel kring stammen. Tänker hostor eller mer lammöron, något som täcker in bra så att jag slipper dra en massa ogräs. På andra sidan uppfarten blir målet för 2019 att plantera mer "native plants" & så hade jag gärna fått något att växa upp längsmed staketet. Det är så himla fult att det hade varit en tjänst åt alla på gatan att dölja det...
Sen har vi två trädgårdsboxar längsmed det nya staketet som jag måste jobba på. De senaste åren har jag försökt fått något att växa någorlunda symetriskt på båda sidor & det har gått USELT eftersom vänstersidan får en massa sol medan högersidan får... men kanske en kvart? Men det här året testade jag hortensia & det gick vägen! Inte så att de har vuxit helt & hållet superjämt, men i alla fall inte så att det har växt superbra till vänster medans det har dödens dött till höger, så nästa sommar blir det hortensiafest på båda sidorna!
In genom trädgårdsgrinden - våra pallbäddar är ju på plats, så nästa år blir första året sen 2016 som vi inte behöver bygga något, tjoho! Däremot måste jag knöla in en massa mer blommor känner jag, grönsaker i all ära men jag vill ju ha en kitchen garden & då känner jag att jag är lite kort på blommor. Både i boxarna...
& längsmed sidorna...
& så vill jag bygga en hel massa splajeer utmed hela väggen. Vill att det ska bli som en "växtshock" då man kommer innanför grindarna & då känner jag att vi måste "bygga" uppåt. Tänker björnbär... Sen har vi vår pollineringsträdgård, där vi kommer att lägga till mer blommor nästa år. Ska börja redan nu till hösten med att gräva ner en massa lökar. Vill att det ska komma upp en hel massa tidiga vårblommor så att morgonpigga bin har något att äta innan resten av vårblommorna drar igång. 
Bortanför den här delen har vi komposterna & de ser ju så där festliga ut, så jag vill försöka hitta en buske som jag kan dölja dem med. Måste bara klura ut vad som kan tänkas växa här - superbesvärliga förhållanden med vår valnöt som granne (förgiftar jorden) & rätt kompakt skugga. 
Åt andra hållet av trädgården har vi våra "underhållningsområden", så dels uteplatsen som vi måste jobba på att mysa till (lampor, måste få in mer lampor!) inför nästa år:
& så nästa bit gräsmatta som jag vill minska på... Vill knöka in en liten damm här, hade varit så härligt med ett litet vattenfall & lite guldfiskar!
I fall att ni undrar "Men VAR?!" så tänker jag en långsmal damm i övergångsområdet gräsmatta/hönsgård. Hönsen kommer ju helt klart att protestera mot att vi inkräktar på deras område, men jag tänker att det ändå kommer att bli lite kul för dem med mer insekter kring dammen=roliga saker att äta. Själva hönsgården har jag också planer för, vill att den ska bli grönare, så det första jag ska göra är att plantera ett vildvin som jag hoppas ska täcka in staketet & så vill jag få in mer buskar. Gjorde ju ett tappert försök tidigare den här sommaren med det gick lite halvdant - dels för att hönsen var mycket tuffare på buskar än jag trodde men även för att det var så galet varmt. 
Happ, & det var det. Hur trädgårdsutvärderingen gick? Jo men 10-12 små tanter dök upp med pennor & block & ÄLSKADE ihjäl Tor, hönsen & tomaterna. Fick så himla mycket positiv feedback & de tyckte att det var helt fantastiskt hur mycket vi åstakommit på fyra år. Nu inser jag ju att ett gäng kvinnor på 60-80 år inte kanske är den tuffaste gäng kritiker man kan åka på, men det kändes som om de genuint gillade vad vi gjort med vår tomt & att de var imponerade över att vi gjort allt själva istället för att hyra in någon. De kommer meddela sitt beslut i oktober, men vi har redan sagt att vi helst ser att vi är med på trädgårdsrundan 2020 istället för 2019 i fall att de bestämmer sig för att vi har kvalat in. Oavsett hur det blir med det, så himla stolt över hur långt vi kommit på de här fyra åren - från ett totalt vrak till trädgård till något som man faktiskt är stolt över att få visa upp!

Om

Min profilbild

Ida

RSS 2.0