22 weeks!

Men CHEEECKA!!!
Vaknade upp på så dåligt humör i morse & så travade jag argt ut i trädgården & möttes av det här - vårt allra första blå cream legbar ägg. DOG av lycka!!! Åh vad vi har väntat på det här! Ska nämligen vara helt ärlig, bortsett från första veckan när kycklingarna var pyttesmå så var det ju inte jätteroligt att föda upp baby chicks från scratch. De är så jävla elaka & lynniga tills de blir könsmogna att man liksom bara vill hiva ner dem i grytan med huvudet först. Men så blev de 20 veckor gamla & det var som om en strömbrytare slog på i skallen & de bara "men vänta, hon kommer med mat & vatten varje dag & städar vårt hus & försöker klappa oss... kanske att hon inte vill döda oss i alla fall?!" & nu följer de efter mig som små hundar. De går faktiskt så pass fot att jag snubblade på en idag & tappade en lampa i marken... Men tillbaka till ägget - eller äggen - för ett par timmar senare fick vi ytterligare ett ägg levererat! Det var i & för sig pyttelitet, men det spelar inte så stor roll - har man väntat i nästan 22 veckor (de blir 22 veckor imorgon) på leverans så firar man oavsett om ägget väger 62g eller 37g (jo men KLART jag var tvungen att väga båda)! Så det blev bubbly ikväll, med självklar skål för Queen Mary, Sisu & Chick-A-Boom!

Skav...

Det var min namnsdag i torsdags & det blev ytterligare en så tydlig påminnelse om att farmor är borta. Farmor var nämligen helt outstanding på att minnas allehanda bemärkelsedagar & högtider & det fanns liksom inte att hon inte skulle skicka ett litet paket eller höra av sig på annat sätt. Kändes så fint att veta att det alltid fanns någon som tänkte på en & brydde sig om en nog mycket för att minnas minsta lilla sak... & nu finns det där inte kvar alls på samma sätt. Paul försöker förvisso & är väldigt duktig på tex födelsedagar & julafton, men namnsdagar är inget han kommer ihåg. Vilket man ju får ha förståelse för eftersom det inte är något de firar här i Kanada. Men det gör ju ont i alla fall... lite "salt i sår". Sorg alltså... Så dubbelbottnad. Det bubblar liksom hela tiden upp nya saker som gör ont & den här veckan har varit extra intensiv. Namnsdagen, att inte kunna visa kortet från Tors första förskoledag, inte kunna plocka upp luren & berätta för henne hur jobbigt det kändes att lämna honom där, ett recept jag ville testa & så läste jag en bok jag om andra världskrig & kom på att jag ville fråga hur hon upplevde det... Usch, den här veckan skaver det helt enkelt i kroppen. 

First day as a Lilliput...

Tors första dag på kindergarden idag... Åh så mycket känslor! Efter en skräckhistoria tidigare i veckan (en liten tjej som var så ledsen att hon grät tills hon kräktes - tre veckor i rad!) vaknade jag med världens klump i magen i morse. Det kändes INTE bra för fem öre. Problemet är att jag blir sjukt sammanbiten när jag är nervös, så det tog kanske två minuter innan Tor frågade "Mamma OK?" - så sen blev det kraftansträgning på att se lite mer normal ut. Höll fram tills Tor drog på sig sin lilla kånken-rygga... Sen blev det diskret lipfest. För ÅH vad jag hade velat att farmor hade fått se det här ögonblicket. 
Obligatoriskt (åtminstone på den här sidan Atlanten) foto på trappen innan vi åkte. Lilla skutten insisterade på att få hålla in en av ballongerna från förra veckans diamantbröllopsfirande...
Var så nervös när vi parkerade utanför Lilliput Land - helt livrädd för att Tor skulle börja gråta så fort vi klev ur bilen, men han knatade glatt bort till dörren. Höll oss till & med i händerna... Problemet, för mig i alla fall, är att de inte alls tror på inskolning här. Policyn är "Quick bye, long hallo", så jag kände sån ångest när han började fråga om vi ville komma in & leka med honom. Paul gick in en liten vända & tittade på leksakerna, men sen fick vi lämna över honom till en av fröknarna & gå... Så jobbigt fastän han tack & lov inte grät helt hysteriskt. Kände mig som en disktrasa när jag väl satte mig i bilen igen!
 
MEN - när vi kom tillbaka 3-timmar senare var han så glad. Stod i ring, sjöng & klappade händerna & kom sen springandes & visade oss en liten teckning han gjort. Stolt som en tupp! Så jag känner att det här kanske kommer att bli bra i alla fall. Även om mamma-hjärtat just i dag är lite tuktat. 

Chili shock!

Häromdagen fick vi en hel låda med små cherry bomb chilis av Pauls kompis Phil & det var ju jättesnällt, men vad gööör man egentligen med ett par 100 chilis på ett bräde?! Känner mig väldigt begränsad på just det här området, Sverige känns liksom inte direkt som en matkultur som vräker på med chili i maten... Anyway, något var jag ju tvungen att göra så jag beslutade mig för att försöka torka åtminstone en del. Har en "food dehydrator" (alltså en maskin med brickor i flera lager som cirkulerar varmluft) som jag ryckte fram & började fylla upp med chilis. Bara det att jag efter 10 urkärnade chilis började få andningssvårigheter. Kunde hantera en massa nysningar & hosta, men när halsen snör ihop sig är det liksom läge att sluta. Så Paul fick ta över &... jaaa, han är ju inget kitchen genius det är ju helt säkert. Inte bara fick han till att gnugga han sig i ögonen med chilismutsiga fingrar utan han gick även & kissade utan att kanske helt tänka till... Men han fick i alla fall till 30 chilis innan han kollapsade på soffan i en liten kvidande hög!
 
& i fall att någon sitter på ett bra, chili-rikt, recept så får ni gärna lämna en kommentar. Har liksom fortfarande väldigt mycket att arbeta mig igenom...

Tomato update...

Hela lördagen var ett enda långt tomat-race som resulterade i mer än 150 liter konserverade tomater. Här kan ni se lite hur hela operationen gick till:
Tvätta tomater, skåra tomater, snabbkoka så att skinner går att dra bort, koka ner hela alltet lite, fylla upp på varma burkar & sen koka i 40 minuter så att konserverna är helt säkra att äta. Så här i efterhand är jag jättenöjd över att vi arbetade oss igenom allt på en dag, men kanske inte riktigt lika nöjd över hur arbetet i gruppen var fördelat. Förra året gick det jättebra, men i år utökades gruppen med en medlem som inte riktigt drog samma lass som vi andra & jag ska vara ärlig & säga att det känns bra surt att jobba stenhårt i 10 timmar & ändå komma hem med mindre tomater än någon som bara dök upp lite sporadiskt under dagen (alla skrev upp sig på x-antal burkar innan tomatinköpet & jag skrev upp mig på en för låg siffra för att minska arbetet för gruppen över lag)... Så jag får nog fundera lite på hur vi ska göra nästa år. Vill helst inte göra det helt själv, för den sociala spekten gör själva arbetet så mycket roligare, men vill inte heller hamna i en liknande sits som i år. Tänker att jag tar ett par veckor & sen ska jag försöka rodda upp ytterligare en "canning day" med en helt annan grupp & så får vi hoppas att det ska fungera lite bättre... 

Tomater över huvudet...

Åh åh, jag har ångest! Vad har vi gjort?!
& det värsta är att det här inte ens är alla tomater!!! Jess & jag körde ut till St Jacobs igår morse & köpte 9 bushels tomater. Tänk själv att bränna 1200 kronor på tomater... Inte varje dag man gör den typen av inköp! Nu är i alla fall planen att Jess, Laura, Amanda & jag ska konservera alla tomaterna i helgen. Jess är jätteoptimistisk & tror att det kommer att gå snabbt, vi är ju så många, jag känner väl kanske lite mer att helgen kommer att gå i arbetsläger anda... Men men, det är lite för sent att ha second thoughts nu - bara att bita ihop & arbeta sig igenom berget!

Anniversaries!

Åh vad vi har firat idag! Det finns liksom inget annat att göra när två stora årsdagar sammanfaller. Så vad firade vi?
 
Jo, den 6e september 1957 gifte sig Pauls föräldrar. Med andra ord, 60-årig bröllopsdag & diamond anniversary. Måste bara pausa en stund här... alltså, huuur galet länge att vara gifta?! De flesta moderna par har inte ens en chans att komma upp i så många år - man måste ju lova evig trohet så sjukt tidigt i livet! & 1957 känns som en helt annan värld... Eisenhower blev president, frisbeen började säljas, Sputnik sköts upp i rymden... & i Sverige gick det Sjunde Inseglet upp på bio. I vilket fall, helt klart en anledning att fira! Vanligtvis när jag preppar för... tja men allt, går jag direkt till pinterest för inspo men i det här fallet var det i princip bara att arbeta fram en agenda på egenhand Fanns knappt något att gå på, folk lever liksom inte tillräckligt länge för att fira den här typen av högtider. Allternativt står de inte ut med varandra så himla länge.
 
Andra anledningen att fira... kanske inte fullt lika märkvärdigt för gemene man, men väldigt viktigt för mig. En milstolpe. I dag var det nämligen 10 år sen jag landade i Kanada. Minns det som igår, hur jag klev ut från Pearson till 32C & trodde att jag på något sätt hamnat i fel land! Det känns i ärlighetens namn helt surrealistiskt att jag bott här så länge - det var ju aldrig planen! Men, nu är jag här & det är ju bara att erkänna att Kanada mer & mer börjar bli mitt hemland.
 
& hur vi firade, det tar vi i ett annat inlägg. För jag är HELT slut efter allt preppande & imorgon lämnar vi huset klockan 07.00 för att åka iväg & köpa ett kvarts ton tomater... Yes, for real.
 

A break because...

Nu försvann jag ett tag här igen, en kombination av följande:
 
- Jag blev farmordeppig igen. Det går i skov har jag märkt. Ibland tänker jag inte på att hon inte finns längre på flera dagar & allt känns som vanligt, men så smäller saknaden till av någon anledning & då är det hemskt lätt att jag blir deppig. Den här gången var det att jag rotade igenom ett par stökiga lådor i ett försök att bli lite mer organiserad & så hittade jag en massa brev som hon skickat. En så himla liten sak, men tanken på att aldrig mer få ett brev från farmor gjorde att jag känt mig låg i över en vecka. Tack & lov har vi haft långhelg här, så vi har megafamiljemyst i dagarna tre & det har hjälpt!
 
- Kurs-start på Engelska B1! Åh som jag har LÄNGTAT. Än så länge är tempot inte i full gång, men det är så skönt att få fortsätta plugga. Först ut blir att läsa Robinson Crusoe & Gullivers Resor... böcker jag senast läste när jag var... men kanske 11? Ska bli intressant att se vad vi ska göra med dem så här på universitetsnivå!
 
- & på tal om böcker, förra veckan dog vårt internet & i brist på annat att göra ryckte jag fram min Kobo (e-reader) & började kolla igenom mitt bibliotek med ännu olästa böcker. Det i sin tur resulterade i att jag sträckläst mig igenom hela Ken Folletts century trilogi. Första boken ligger på 1008 sidor, andra på 940 & den tredje på 1103. Jag läser snabbt, men 3000 sidor är ju inget man läser på en dag... så det kan hända att jag varit lite lätt osocial av den anledningen med.
 
- & så har jag jobbat vidare på lägenheterna. Sååå nära att vara klar med den första. Hoppas på att visa bilder under veckan!

Baby Chicken update!

Det är ju ett tag sen jag uppdaterade hur det går med våra baby chicks vilket har berott på att de inte gööör så himla mycket mellan de är ett par veckor gamla & fram tills de är en 17-18 veckor. Eller, det är klart att de gör saker men i den där mellanåldern var de helt enkelt inte så himla roliga. Dels var de inte längre de söta dunbollarna vi kom hem med i en liten låda & dels var de i ärlighetens namn rätt labila & otrevliga. Så pass att jag temporärt döpte en av dem till broth (buljong). Men nu börjar de bli så pass stora att det börjar hända grejer. Deras plymer har växt till sig rejält & så har kammen ändrat färg till rött. Dessutom har de börjat bli trevliga. Inte så som våra "gamla" tjejer, men de låter oss plocka upp dem & de försöker inte attackera en precis hela tiden. 
Tor ÄLSKAR dem, så det är himla skönt att det åtminstone går att lita lite på dem... hur mycket man nu kan lita på en höna. De har dessutom börjat följa oss runt på gården, vilket jag tar som ett tecken på att de närmar sig fasen där de aktivt börjar tänka på oss som deras tupp-substitut. Längtar tills de är där, för det är så himla roligt & mysigt att ha en liten skrockande flock knatandes efter en vart man än går. 
& om lite mindre än två veckor blir de 20 veckor gamla & det mina vänner är en milsten när det kommer till höns. Det innebär nämligen att vi kan börja spana efter egg. Herregud vad jag längtar efter vackra blå ägg, så pepp!
 

Galenskap...

Pauls familj hade släktfest igår & jag hamnde i dispyt med en av hans tremenningar. Det här var på riktigt en människa som var "orolig över läget i Sverige" samtidigt som hen sjöng Trumps lovord... Har fram tills nu aldrig stött på en Trump-supporter & herregud vilken obehaglig upplevelse. Det gick liksom inte att argumentera med människan. Sa jag något om nynazisten som körde över demonstranterna i Charlottesville fick jag genast tillbaka "Men alt-left demonstranterna kastade sten!". Här borde jag ju ha drämt till med något i stil med, "Do you seriously compare the impact of a stone that a human can pick up and toss with ramming a car through a crowd of people?!" Men jag var i ärlighetens namn bara så skakad av all spya som kom ut ur munnen på den här människan att jag knappt fick ord i munnen... 
 
Mörkrädd är order för gårdagskvällen & känslan hänger kvar som en tung blöt filt så här dagen efter. Har så svårt att förstå hur det fungerar uppe i huvudet på en sån här person. Kändes som en total krasch mellan våra syner på omvärlden...
 
 

Photo session!

I måndags kom Liz & Millie & hälsade på & vi bestämde oss för att ta en liten promenad i parken. När vi gick där kom en man fram, presenterade sig & berättade att han fotograferade bilder för ett "condo project" & undrade om han kunde få ta ett par bilder på oss. Vi sa ja & när han var klar gav han mig sitt kort & jag frågade om han kanske kunde skicka en bild eller två till oss om de blev bra. Han sa "självklart, eller, varför tar jag inte ett par närbilder på barnen nu om ni vill?!" & helt plötsligt fick vi en liten mini-foto-session bara så där!
Alltså, så himla söta ihop de små bästisarna!
Tor frågar efter Millie minst en gång per dag, så jag ska skriva ut en av bilderna & rama in till hans rum så att han kan se henne när saknade blir som värst. 
& faktum är att jag, som typ är världens mest "fotosnåla" människa faktiskt tycker att bilderna är så pass fina att vi bokat in en riktig session med Hark. Alltså, det här är stort! För jag har på riktigt bara betalt för bilder EN enda gång i hela mitt liv & det var typ fem år efter min student när farmor fortfarande var ledsen för att jag inte tog några studentbilder så när jag ändå skulle på bal i Lund bokade jag en session som jag tog med min studentmössa till bara för att göra henne glad. Men sen printade gubben som ägde fotoaffären upp världens största bild på mig med studentmössan & satte upp i fönstret för att marknadsföra sig inför kommande studenfirande & jag blev så himla trött att jag aldrig bokat en fotograf sen dess. Inte till bröllopet, inte när jag var gravid & inte när Tor var en bebis... Men nu så, om lite drygt 2.5 vecka smäller det. Någon som kan gissa varför?!

Ut ur huset!

Växte upp med en lärkare & en sjuksköterska som föräldrar, så det blev definitivt en & annan skräckhistoria som liten. Vilket har lett till att jag idag, 30+ år senare, är LIVRÄDD för motorcyklar (skulle aldrig i livet sätta mig på en) & allt som har med kvävning att göra. Så tror ni jag dog lite inombords igår när en mamma jag känner berättade att hennes kompis 4-åring dog av en marshmallow... De hade bestämt sig för att baka kakor tillsammans, marshmallows var en av ingredienserna, barnet stoppade in en hel i munnen, drog ner den i halsen & kvävdes framför ögonen på mamman. Alltså det går ju knappt att tänka på... Men tydligen är det så att mat som går att "trycka ihop" är bland det värsta som finns när det kommer till små barn & kvävningsolyckor:
 
Many of these foods ... share the same high-risk physical characteristics that create effective plugs for the pediatric airway. Similar to latex balloons, peanut butter can conform to the airways and form a tenacious seal that is difficult to dislodge or extract.
 
Hård mat är lättare att "skjuta upp", medan något som är mjukt formar sig efter barnets matstrupe = jättesvårt/omöjligt att få upp. Får ångest när jag tänker på att jag inte visste detta innan igår & värst av allt, att vi stack marshmallows i nävarna både på Tor, Edith & Elsa när vi var ute & campade. Säger bara en till sak, never again i det här huset!

SLUT-AMMAT!

Jag har inte vågat skriva något de senaste dagarna, men nu känns det som om det verkligen är slut på ammandet! Har ju varit klar med det SÅ länge, var trött på det redan när Tor fyllde ett - så att hålla på 1.5-år till har varit lite lätt mental död för mig. Kan så här i efterhand önska att jag hade tagit gråt & ett par jobbiga nätter medan han fortfarande var liten, för så fort han började kunna prata blev det i princip omöjligt för mig att sluta. Stora, tårfyllda, ögon & ett litet pipigt, "Mamma mjök, please?! Please mamma"... Är så himla blödig när han bönar & ber att jag i princip gör vad som helst så att neka honom det godaste/mysigaste/tryggaste han vet gick bara inte... I vilket fall, för någon månad sedan slutade vi i alla fall med kvällsammandet. Jag hade helt enkelt inte orken lägre att amma tre gånger per dag. Så vi lyckades övertala Tor att byta ut bröstet mot små sagor om "little piggy Tor" & det gick verkligen över förväntan. En eller två kvällar med gråt, sen accepterade han det. Väntade ett par veckor & försökte sen fasa ut eftermiddagsmjölken, vilket gick sämre. Det innebar nämligen att Tor slutade sova på eftermiddagen. Dessvärre har vi fortfarande inte hittat riktigt rätt här, så vissa dagar sover han inte alls & andra dagar krashar han i soffan medan jag lagar middag - mindre bra. Svårast av allt var dock morgonmjölken. Jag är nämligen så himla trött på morgonen att det har varit en liten life saver att låta honom amma så att jag får ligga raklång bara liiite till. Men nu i helgen tog Paul honom så fort han vaknade varje morgon & på så sätt fick vi in ett par dagar utan att amma & nu under veckan har jag varit relativt duktig på att komma i säng i tid så jag har överlevt att kliva upp vid 7-snåret & inte fallit ner i mjölkmutarträsket. Han har frågat efter mjölk ett par gånger, men accepterar ett nej utan alltför mycket protester. Det känns i ärlighetens namn helt fantastiskt. Lite som om jag fått tillbaka mig själv & jag hoppas även att det kommer att innebära att jag kommer ikapp lite energimässigt. Vilket behövs!

Nej det går inte...

Paul fick ett jobberbjudande i veckan som var väldigt frestande. Facebook i Seattle. Jag älskar ju Guelph & vårt lilla liv här, men jäklar vad jag blev sugen på att rycka upp rötterna & dra. Dels för att jag har tillbringat ett par veckor precis utanför Seattle & det är ungefär det finaste stället på jorden. Sen hittade jag dessutom tidernas mest perfekta lilla hus för en helt vettig summa. Hundra år gammalt, öppen spis & massa inbyggda bokhyllor & på en halv acre (över 2000m2). Så mycket plats för höns! Fast allra bäst, det låg 16 minuter bort från där Paul skulle ha jobbat. Med tanke på att hans pendling nu ligger på nästan 2 timmar enkel väg så svindlade det lite att tänka på att ha honom SÅ nära hela dagarna.
 
Som sagt, väldigt frestande, men vi kan bara inte flytta. Så länge Trump är president i USA sätter vi helt enkelt inte foten på den sidan gränsen. Dels för att jag inte vill bo i ett land som leds av en person med så snedvriden människosyn, som bara håller sina egna om ryggen, som spottar på allt & alla & dessutom inte bryr sig ett skit om klimatförändringar. Men sen vågar jag helt enkelt inte packa flyttlasset & satsa på ett land där man inte vet vad som gäller från en dag till en annan... Det känns så himla trist att ens skriva att jag helt enkelt är för rädd för att våga chansa, men så är det. Så vi stannar här, i vår varma, vänliga lilla Kanada-bubbla & håller tummar & tår för att vansinnet på andra sidan gränsen får ett slut förr snarare än senare.  
 
 

Thinking outside the coop...

Jag vet inte riktigt vad som har flugit i Fan Girl, men hon har börjat rymma på morgonen så att hon kan lägga sina ägg ute i trädgården. Det här är både lite roligt & lite irriterande. Roligt för att det är så typiskt hönsigt - alltid egensinniga & lite knasiga. Irriterande för att det ju innebär ett himla massa letande som jag kanske inte alltid känner mig så pigg på. Ett tag var det blomkrukan med den stora citronella-pelargonen som gällde:
& sen blev hon väl less på att jag hittade dem varje dag, så då flyttade hon över till en av trädgårdsbäddarna där hon lyckades bygga upp ett stash på fem ägg innan jag tillslut hittade det. Kände mig nästan lite elak att ta ifrån henne alla de äggen, även fast det inte finns någon tupp i vår trädgård... Hon hade liksom jobbat SÅ hårt på sitt lilla ägglager.
Anyway, i skrivandets stund har hon tagit en liten kreativ-paus & lägger äggen i hönshuset som en snäll liten höna. Men om jag känner FG rätt så är det bara en tidsfråga tills dess att jag kommer att knata runt där ute & spana bland blommor & blad igen. Hon är nämligen tidernas lilla rymlingsexpert!

Om

Min profilbild

Ida

RSS 2.0