Diskmaskin!

I TRE år har jag handdiskat, men nu är det slut med det! Halleluja! Det går inte riktigt att sätta ord på hur otroligt glad jag är för den här lilla maskinen! Krävs lite mer pill för att få installationen att se bättre ut, men det får bli en senare fråga. Just nu tänker jag bara njuta av all tid som helt plötsligt kan användas till annat än att stå & nöta över diskhon. 
Sen är jag extra lycklig över att maskinen är installerad innan vi får besök nästa vecka. Nu är ju de som kommer hit & hälsar på väldigt hjälpsamma, men jag har ändå blivit bränd så pass många gånger över folk som kommer hit & "checkar in" för att diskmaskinen ska kännas som en skön försäkring mot att ensam bli lämnad i köket med diskberget efter att alla ätit. Finns få saker som gör mig så bitter som att komma på något som alla kan äta till middag, laga maten & sen inte få någon hjälp att städa upp efteråt. Då vill jag liksom bara fjutta fyr på hela huset i ren protest. Vilket ju är en jättedålig reaktion med tanke på att det är vårt hus, inte deras... Anyway, så glad för att ha den här biten avklarad & så himla mycket bättre användning för det här hörnet i köket än vad helvetesskåpet var! 

Tillbaka till badrummet...

Vi har jobbat på rätt bra i badrummet & planen är att ha allt klart senast söndag. Tänkte i alla fall visa en liten uppdatering innan dess. Först ut, vårt KATASTROF FULA badrumsskåp. Det var liksom ingen mening att renovera badrummet utan att göra något åt det här eländet.. 
Det som inte syns på bilden är all rost - men ni ser ju själva att det inte direkt var något att hänga i julgranen. Spräckt glas i hörnet = bara shabby (sen måste man ju bara älska hur de inte ens fixat att sätta lampan rakt över skåpet...)! Problemet var att det inte gick att rycka ut skiten. Eller det hade väl gått, men då hade större delen av väggen hängt med också. Paul testade nämligen att dra lite lätt i det & hela väggen under buktade ut... Kvarstod alltså att göra det bästa vi kunde under rådande förutsättningar. Så jag köpte en flaska sprayfärg & lite trälister som jag limmade på med "liquid nails" & TADA!
Krävde lite elbow grease att sanda ner all flagnad färg, men nu är sprickan är dold & så även rosten!
Nu kvarstår bara att dra lite vit silicon kring hela skåpet & så är i alla fall den här biten klar. Total kostnad för ett "nytt" skåp: 50kr för färgen & 30kr för trälisterna. Hade ju inte gärna kunnat komma undan billigare än så, så jag är sjukt nöjd. Sen känns det ju alltid lite extra bra när man kan återanvända något istället för att slänga & generera mer skräp!

Jag gick & la mig...

Fick ett mail idag från en väldigt god vän, den andra personen jag lärde känna här i Kanada för att vara mer exakt. Bröstcancer, cellgifter, operation... Kände hur all energi rann ur kroppen när jag läste hennes mail. Det var nästan som att slå av en strömbrytare, kroppen bara stängde ner & jag fick helt enkelt gå & lägga mig. Grät inte utan kände mig mest tom. Tom & väldigt mörk, för det här har ju blivit året som närmast blivit synonymt med döden för mig, så tankarna gick i heldeppiga, fatalistiska, banor "Jaha, så ska hon också dö. Undrar vem det blir nästa gång"... Det är som om döden har blivit inte bara oundviklig, men oundviklig det här året. Klarar vi oss fram till nyårsskiftet är det ett smärre mirakel...
 
& sen kom Tor & hoppade på min mage & jag fick ta till någon väl dold energireserv & masa mig upp ur sängen. The show must go on and all that. Happ, så nu blir det till att googla på uppslag för vad jag kan påta ner i ett care package. Uppslag mottages tacksamt. 

Lite småknäppa...

Alltså, Paul & jag är ju lite knäppa. Om lite drygt en vecka kommer Pauls bestman med familj hit på besök en vecka & i gammal god "Ida & Paul anda" har vi naturligtvis satt igång med att renovera. Inte, "Men vi åker till IKEA & köper lite nya fräscha handdukar!" eller "Du, ska vi kanske ta & grovstäda?" utan "Honey, let's tear down the bathroom!"... För att riva ut medparten av ett badrum plus en av de två toaletterna i vårt hus kändes tydligen som en jättebra idé någon gång efter lunch idag. Herregud... Happ, så här såg det ut när vi började.
VÄRLDENS FULASTE TOALETT. Åh det har varit så fult ändå sen vi flyttade in att jag bara gav upp på stört & kändes att "skit samma, strunt i att städa, det kan ändå inte bli värre". Så medan resten av huset långsamt har blivit bättre & bättre har badrummet förblivit husets vidriga lilla avkrok. Stället där vi bara duschat & sen snabbt stängt dörren. Finns liksom inget bra med det här rummet. Kass förvaring, trött golv, horribla tapeter (som inte blev direkt bättre när Tor drog ner världens remsa), en salig blandning kakel, skabbiga lister... listan kan göras lång! Så vid ett-snåret (efter att dagens planer om en Toronto-resa föll ihop eftersom vi upptäckte att bilbatteriet laddat ur) fick jag ett ryck & började tömma hela rummet. Fick Paul att bära ut toaletten, handfatet & hylleländet & gav mig sedan på tapeten. ÅH, njutningen i att få riva bort allt det där FULA!
& nu ser det ut så här, minus alla tapetrester på golvet plus att jag spacklat alla hål, & det känns redan så mycket bättre! Imorgon eller på måndag ska vi till IKEA & köpa ett nytt handfat & sen ska jag slipa alla väggar & sätta upp en fin våtrumstapet plus byta ut golvet. Funderar även på att försöka måla kaklet i duschen (vi hade vettet att inte riva ut den biten än, insåg att det blivit lite för mycket att göra på bara en vecka) så att det är enhetligt vitt istället för en blandning av grått & off white... Alltså, kan inte annat än att skaka på huvudet åt oss. Tre år i huset & inte ett jotta gjort åt badrummet & så med världen deadline flåsande i nacken sätter vi igång med något så här pass stort... SÅ. HIMLA. TYPISKT. OSS. Så då vet ni kära bloggläsare - i fall att ni någon gång känner för att åka till Kanada, fråga om ni får komma & bo här. Jag kan i princip garantera att vi kommer att säga JA & på så sätt få den där sparken i baken som vi tydligen behöver för att få något gjort här i huset. Really, you would be doing us a favour. :)

Vad hade ni gjort?

Nu ikväll fick jag ett så himla ledsamt sms från min granne Myra. Deras grannar i huset bredvid har precis fått veta att deras graviditet inte kan fortlöpa. Åh hjärtat går ju bara sönder när man tänker på att få ett sånt besked! Det finns ju inget jag kan göra för att göra saken bättre, men jag funderar ändå på om jag kanske ska knåpa ihop ett par freezer meals & lämna på deras dörrhantag. Grejen är ju att jag sett att hon är gravid när vi möts i parken, men det har ändå varit så pass tidigt att hon inte pratat om det (& jag har naturligtvis inte frågat). Vad tänker ni läsare? Vill ju så gärna hjälpa till även om det bara är något litet som en middag eller två, men vill samtidigt inte tränga mig på om de kanske hellre vill vara ifred med sorgen. 
 
p.s. jag ska kanske lägga till här att det här är grannar som vi inte har umgåtts med privat, men de är jättetrevliga & vi hälsar alltid på varandra & stannar & pratar lite då & då om vi har tid. 

Working on the weight...

Jag har ju mått lite halvknackigt det här året vilket i sin tur resulterat i att jag gått upp lite i vikt. Det är tack & lov inte så att jag har tröstätit i mängder, men jag har varit lite "snällare" mot mig själv i mina matval. Varit OK med att äta lite chips, beställt pizza oftare än vanligt när jag inte orkat laga mat, ätit glass med resten av familjen, OST... & ni vet, många bäckar små. Nu är det inte så att jag gått upp flera storlekar, men så där pass att det är muffin-topp på typ allt. Är uppe i nästan 62kg (tänk här på att jag är kort) & det är nog det mesta jag vägt (ogravid) på 10-15 år & det gör väl inte direkt att jag mår bättre. Jag har ju gått ner en hel massa i vikt tidigare i mitt liv helt på egen hand, men den här gången kände jag att jag behövde en liten spark i baken. Så i fredags fick jag nog & kände att jag var tvungen att ta tag i det hela. Hittade en steg-räknar app som länkar till en kombinerad tränings-diet app & har sen dess jobbat på att få upp mitt steg-antal samt på att äta lite nyttigare. När jag startade appen valde jag en vegetarisk/fisk-baserad diet eftersom jag ju också vill äta mindre kött & hitintills måste jag säga att jag är väldigt imponerad över urvalet av recept. Så pass att jag tänkte att jag kunde dela med mig av dem här på bloggen i fall att det är någon annan som vill äta nyttigare/mer vegetariskt. Igår lagade jag tex den här indiska böngrytan. Supersnabbt, jättegott & väldigt mättande!  
Börja med att starta riset. Hacka en gul lök + 1/2 paprika & stek i olja tills de börjar mjukna. Tillsätt lite mald ingefära, chiliflakes & gurkmeja samt 1-2 tsk kumin. Hacka 1 stor tomat & tillsätt tillsammand med 1/2dl vatten & en buljongtärning. Koka upp & låt puttra någon minut & lägg slutligen ner 3-4dl bönor & värm upp alltihop. Baserat på hur generös man är med kryddorna kan det bli rätt starkt, så då hjälper det att servera ihop med lite yoghurt. I orginalreceptet ingick även färsk koriander men jag tillhör den delen av befolkningen som tycker att det smakar tvål (tydligen genetiskt & mer vanligt bland européer) så jag toppade med persilja istället. Fick tummen upp av både mig & Paul medan Tor valde att ge sin middag till hönsen... Oh well, you win some, you lose some!

Growing Physalis!

Det här med att bo någonstans där det är varmt på sommaren under en längre tid (jämfört med norrland då) - älskart! För hur himla häftigt är det inte att vi kan odla physalis i vår trädgård?! Har två stora plantor (samt två små som spritt sig) som precis har börjat producera mogna frukter!
Physalis, eller ground cherries som de kallas här, är släkt med tomatplantan så själva bladen ser rätt liknande ut. Blommorna är dock rätt små & oansenliga i jämnförelse... Man får faktiskt anstränga sig lite för att hitta dem!
Tydligen finns det en hel massa olika physalis att odla & den variant vi har är tex inte fullt lika söt som den physalis vi är vana att köpa på ICA. Fast sen tror jag att ICA-varianten vanligtvis kommer från Mexico, där de ju har något mer soltimmar än vad vi har här i Kanada så det är väl inte helt orimligt att tänka att sötman är lite relaterat till det också!

Omorganisation...

Har ägnat hela helgen åt projekt "omorganisera köket". Så här, vi har ett rätt litet kök som inte direkt blir bättre av att det sats ihop med noll tanke på funktion. Något som jag tror är rätt typiskt kanadensiskt... Ta min första lägenhet i Höör som exempel. Pyyyyttelitet kök men fullt funktionsdugligt. Det fanns på riktigt plats för allt man kan tänkas behöva. Jämfört med vårt förra kök i Toronto så var köket i Höör så otroligt mycket bättre, även om man hade kunnat pressa in det typ tre gånger om i Torontoköket. Seriöst, vem designar ett kök med EN ENDA kökslåda?! Blir så trött... Happ, köket här i Guelph då? Tja, det bjuder på tre hela lådor så det är ju helt klart en uppsving. Men däremot är det tydligen onödigt att installera tex en köksfläkt. På riktigt, finns det ens kök i Sverige utan fläkt? Anyway, det får vi lösa en annan dag - i nuläget är prio nummer ett att försöka få in en diskmaskin. Jag håller nämligen på riktigt att gå under av allt handdiskande. Tor bränner ju igenom koppar & glas som om han hade bakteriefobi & följden blir att merparten av tiden jag hinner lägga på hushållsarbete går åt att stå & diska. Så himla tradigt, man blir ju aldrig färdig! Så i födelsedagspresent har jag önskat mig en diskmaskin... I know, men jag känner att det i princip inte finns något som hade kunnat förbättra min livskvalité mer. Så för att göra plats åt diskmaskinen var jag tvungen att tackla våra två helvetesskåp i köket. Jag kallar dem helvetesskåpen för att de är djupa skåp med noll möjlighet att organisera pryttlarna vettigt. Så det är liksom skåpen där vi hivat in våffeljärn & byttor & sen smällt igen dörren snabbt som ögat innan det hinner trilla ut igen. Började med att riva ut allt medan Paul fick i uppdrag att bygga om vår lilla garderob i TV-rummet till ett litet skafferi (alltså, jag vill så sjukt mycket ha ett riktigt stort skafferi som man kan gå in i - det är typ det jag ligger & googlar på kvällarna innan jag somnar). 
So, nu har en massa av helvetesprylarna flyttat in på den lilla IKEA-vagnen & sen har jag även flyttat ut all mat som är oöppnad från köket. Hoppas även kunna få in lite stapelbara backar till vänster om vagnen senare i höst så att vi har någonstans att förvara all vitlök & potatis vi odlat. Nu måste jag bara hitta någonstanns att förvara saker som tex min yogurtmaskin... alternativt besluta mig för att jag faktiskt inte gör tillräckligt mycket egen yogurt för att motivera platsen den tar... 
 

Zucchiniblommor & bin...

Jag var jättesen med att så frön det här året, men lyckades i alla fall få till ett helt gäng med små zucchini-plantor. De är fortfarande väldigt små (inte i närheten av den jätte som spontanväxer i vår vitlöksbädd) men idag blommade i alla fall den första av dem. Älskar cucurbit-blommor, de är så härligt maffiga & iögonfallande. Plus att bin ÄLSKAR dem!
Tor "Oh mamma, big flower!"
Moi "Ja, en zucchiniblomma & titta ett litet bi!"
Tor "Honey bee eats flowers, just like a pizza lunch!"
 
Har lite att jobba på när det kommer till Tors biologikunskaper med andra ord...

Engelska B1!

Så himla glad, fick mitt antagningsbesked för Engelska B1 till hösten! Var väl egentligen ingen överraskning, det hade känts hemskt märkligt om jag inte fått gå kursen - men alla som väntat på antagningsbesked kan säkert ändå känna igen sig i lättnaden av att ha det helt avklarat! Jag har ju verkligen älskat att plugga engelska det senaste året, så jag ser redan nu fram emot höst-terminen. Är egentligen inte den typen av person som bara, "åh, hösten - nystart, stickade tröjor & mustiga färger!", utan är snarare den som får ångest så fort jag känner att slutet på sommaren börjar närma sig (typ så fort midsommar passerat). Inte i år dock, nej nu längtar jag på riktigt efter september! Sen att Tor är inskriven & klar för att börja dagis två mornar i veckan gör ju helt klart sitt till. LYXEN i att få tre timmar varje onsdag OCH fredag för mig själv & mina studier - priceless. Det är nämligen inte alltid så himla lätt att koncentrera sig på en arbetsuppgift med en hyper 2-åring sittande på sitt huvud...

Men hur tänkte du nu?

Vi började inte dagen så där jättebra. 2.5 timmars skrikfest eftersom Tor bara ville göra tre saker: ligga i sängen, äta choklad & amma. Alla samtidigt. Som någon slags jävla toddlerversion på romersk orgie. Alla som blivit utsatta för non-stop skrik/gråt/gnäll vet ju hur det här TÄR på en, så vid 11.30-snåret kände jag mig så här. MENTAL TORTYR! Så när Tor frågade om vi kunde ringa Paul nappade jag direkt, vad som helst för att distrahera barnet! Bara då att Tor lackade ur så fort han fick syn på Paul & låste in sig i TV-rummet. Paul frågade om vi hade en bra dag & jag förklarade att det kanske inte var den bästa dagen jag upplevt under mitt liv. Här hade Paul kunnat säga något som visade förståelse, eller uppmuntran eller rent av erbjudit konkreta tips på hur situationen hade kunnat förbättras. Men nej, Paul valde att säga, "Men du har ju i alla fall hunnit ta en dusch!". Alltså, hur idiotiskt? Nu hård-drar jag lite, men det är ju precis lika hjälpsamt som att säga:
 
"Men ni har ju i alla fall fint väder!" till någon som svälter till följd av torka
"Men du har ju högern!" till någon som brutit vänster ben
"Men tänk vad roligt att gå på date igen!" till någon som precis blivit dumpad
 
Det kan hända att jag för en millisekund föreställde mig Paul någonstans i Mexico a long long time ago... & så känner jag bara att det här var så typiskt mycket "man som öppnar munnen utan att tänka innan". Vilken kvinna som helst hade ju istället sagt något i stil med "Stackars dig, gud så jobbigt, hur kan jag hjälpa till?". Inte bara "Öh, men du fick ju dela duschen med Tor i 15-minuter, det måste ju ha vägt upp på något sätt!". Nope, idag är jag dessvärre gift med en äkta ass hat. 

Succé!

Vi var rätt nervösa innan vårt tandläkarbesök idag, men det gick SÅ himla bra! Dels var skadan så pass liten att de inte gjorde något åt den i nuläget. Istället ska vi bara se till så att han inte äter något hårt den närmsta månaden (slut på knäckebröd & jäkla kattfoder med andra ord!) & sen åka på återbesök för att utesluta att det uppstått inflammation. Så redan där var det ju succé, men vad som verkligen imponerade på Paul & mig var hur duktig Tor var. Hela vägen till tandläkaren pratade han om hur han skulle gapa & visa tänderna för tandläkaren & väl där klättrade han på eget bevåg upp i tandläkarstolen & öppnade upp gapet det största han kunde! Sen satt han så blixtstilla & med öppen mun under hela undersökningen att vi alla blev helt grymt imponerade. Tandläkare & assistent inkluderat! Han avslutade besöket med att få ett certifikat (samt såpbubblor) för att ha klarat av sitt första tandläkarbesök & vinkade sedan glatt hejdå till tandläkaren som han var övertygad hette Dr. Elefant! 
 
& nu kanske ni bara, "Dr. Elefant"/what's the key to the success? I vårt fall stavas framgången helt klart Peppa Pig. I födelsedagspresent gav vi nämligen Tor "Peppa Pig besöker tandläkaren" med baktanken att det kanske skulle kunna hjälpa den dag vi väl skulle ta honom till tandläkaren för första gången & jäklar vilken hjälp det var! Han visste precis vad som skulle hända & var inte ett dugg konfunderad eller rädd utan var med på noterna & ville hjälpa till på samma sätt som Peppa. So, lätt bland de bästa $5 jag någonsin spenderat & ett hett tips i fall att någon läsare där ute sitter på en kotte som inte varit hos tandläkaren än!

Jäkla skit...

RÖV. Bara röv. Tor trillade i badkaret precis innan läggdags & slog ut en flisa på vardera framtand. Stackars lilla ungen, så himla ledsen. Hysterisk gråt & massa böner om "plåster mun mamma". Försökte sätta plåster på läppen, men det gick han inte med på utan försökte själv flytta in det på tänderna - vilket ju naturligtvis inte fungerade. Så det var full hysteri fram tills dess att jag kom på att vi kunde ge honom lite smärtlindrande/febernedsättande i en spruta... Sen lugnade han ner sig nog för att kunna berätta hur det kändes, "Ajaj getting bigger mamma. Like a big red monster". Det tog rätt bra i mammahjärtat kan jag säga...
 
& stackars Paul, som var den som var ansvarig för badet, är helt förstörd för att han har så dåligt samvete för att han inte hann fånga Tor. Så inte världens bästa kväll här i huset. Alla tandläkarkliniker är naturligtvis också stängda så här sent, så vi får helt enkelt vänta fram till morgonen med att ringa någon. Det ser inte superilla ut, så jag hoppas att vi ska komma undan med att slipa ner de vassa kanterna istället för att behöva fylla i tänderna...

Kunde inte hålla mig...

Farmor brukade alltid brottas med att hon var lite för ivrig för sitt potatisland. Hon var liksom bara tvunget dit & påta i ett litet hörn för att se om det växte som det skulle. Verkar som om jag har ärvt det anlaget. Fick ett ryck idag som jag helt enkelt inte kunde motstå & sprang ut & rotade runt lite i ett hörn på vår potatisbädd & TADA!
Så nu blir det blomkåls, ost & potatissoppa med tryffelsalt till middag! Eftersom det här året kommer att bli någon form av mellanår när det kommer till trädgården (vi hade inte riktigt energin att plantera/jobba på den ordentligt i våras) så känns varje litet skördat bär som en vinst i sig. 144 gram potatis kanske inte låter så där värst mycket att hurra för, men för mig - just 2017 - känns det rätt stort!

Jag blev så ledsen...

Är med i en lokal mammagrupp här & igår fick jag syn på en FB-post som bad om råd för hur man får sin 2.5-åring att stanna i sin egen säng. Nu sover ju Tor fortfarande i vår säng, men eftersom han är i precis samma ålder blev jag nyfiken & började läsa... & alltså, jag blev bara så ledsen. Det var SÅ många som skrev & bara "Inga problem, sätt ett barnlåsinsidan av dörren så stannar de där de är". Vi har ett sånt där barnlås på insidan av vår ytterdörr eftersom jag är livrädd för att Tor ska vandra ut ensam mitt i natten (vi hade en väldigt tragisk historia med en treåring för ett par vintrar sen & sen dess är jag toknojjig) men bara tanken på att sätta ett sånt på insidan av Tors dörr & sen låsa in honom... Sen stannade diskussionen inte heller där utan fortsatte med meningar så som "Vår två-åring får knacka på dörren när det är morgon så släpper vi ut honom om det är sent nog", "Vi ser honom på baby-monitorn men slår av ljudet så att vi slipper höra så mycket av skriken" & "Jag bävar för när vår två-åring inte använder blöja på nätterna längre för då går det kanske inte att låsa in dem på samma sätt"... 
 
Jag inser ju att alla inte har samma föräldrafilosofi som vad vi har (som i regel styrs mest på magkänslan som säger att en-minut av gråt är en minut för mycket) men jag blir typ helt gråtfärdig över att tänka på dessa småttingar inlåsta på sina rum! De behöver ju ändå så väldigt lite när de är den här åldern - trygghet, närhet & att bli sedda - & så förvägras de det utan att de rimligtvis kan förstå varför (förstår ju inte ens som vuxen hur man kan behandla ett litet barn på det sättet). Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget - behövde väl kanske mest ventilera...

Om

Min profilbild

Ida

RSS 2.0