Me too...

Det är väl få som missat "Me too" & ännu färre kvinnor som inte kan ställa sig bakom det påståendet. När det drog igång i måndags fick jag genast en sån klump i magen, dels för den lavin av historier & delningar jag såg på min facebook sida men också så väldigt mycket för det som hände för lite mer än tre år sen... Jag, som har gått igenom livet & haft sån himla tur med killkompisar & pojkvänner, gick på en sån sjuk nit en dag i mars 2014 när jag var 7 veckor gravid med Tor. Jag skrev om det då & det kryper fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på den där undersökningen. Så förnedrande, så över alla gränser... Har aldrig känt mig så liten & så utnyttjad i hela mitt liv. Gick hem & grät men tänkte att det väl bara var att svälja, att det var del av min immigrationsansökan hur otrevligt, gränslöst & vidrigt det än var. Men så förra våren så fick jag reda på att min undersökning inte alls följer det protokol som finns för immigrationsläkare & sen dess har jag gått runt & känt att jag BORDE göra något, bara att jag inte vetat vad. Har tagit upp det med olika personer jag träffat - en annan immigrationsläkare, handläggaren som godkände min permanenta status, handläggaren på motsvarande skatteverket - & överallt har jag fått sympati men ingen hjälp. Standardkommentaren har varit "Men fy så hemskt, jag har inte ord... Om du har ork tycker jag att du ska följa upp det här!"... & så var bollen tillbaka hos mig, offret, & nej - jag orkade faktisk inte. Även fastän jag viste att jag borde, för att han förmodligen fortsatt att tafsa på kvinna efter kvinna... Men så i måndags kände jag bara någon form av helig vrede välla upp inom mig & så googlade jag honom för första gången sen våren 2016 & vad hittar jag? Svinet åkte dit förra sommaren! Någon annan orkade. Någon annan gjorde det jag önskar att jag hade haft modet & energin att göra & det känns... oerhört kluvet. En del av mig är SÅ glad för att han åkte dit & inte längre jobbar som immigrationsläkare, men jag skäms också för att jag inte drev det vidare själv... MEN, om jag ska sluta skuldbelägga mig själv & istället fokusera på det som är bra så ringde jag faktiskt oteln för sexuella brott i tisdags & berättade vad han gjort. Fick berätta min historia för en jättetrevlig polis som lovade att kriminalaren som höll i den förra utredningen skulle ringa upp. Bara skakade i hela kroppen när jag la på luren.
 
Nu vet jag i nuläget inte om något kommer att hända efter det här, men det kändes ändå så bra att jag äntligen tog min historia till någon med verklig auktoritet & förhoppningvis är det här det första steget för att sätta stopp för den här mannen - för det här rovdjuret. 

Äppelfarm!

Först liten FG update - vår lilla sjukling är helt klart på bättringsvägen & kommer att få flytta tillbaka till trädgården imorgon om allt ser bra ut. 
 
Eftersom krisen var över bestämde vi oss för att dra iväg på en liten utflykt med Millie & Co. Till Chudleighs apple farm närmare bestämt. Paul & jag har varit där för flera år sen, älskade det, & nu kändes det äntligen som om Tor var stor nog för att förstå sig på att plocka äpplen. Fast för säkerhets skull läste vi "Peppa Pig goes apple picking" & sen var ungen så pepp att han nästan skakade av iver & när han insåg att han skulle få åka traktor-skrinda till äpplena... episk glädje.
Tor pockade ungefär världens största Mutsu-äpple & satte i sig nästan hela. Imponerande med tanke på att det var ungefär lika stort som hans huvud...
Mina två fina...
& sen drog Tor & Millie iväg på upptäcktsfärd i skogen, repgungor alltså - stor hitt. Men jag fick verkligen lägga band på mig för att inte förstöra det roliga... Mammahjärtat tyckte nämligen inte alls att det här var någon god idé:
De här två är så himla söta ihop. Tor har haft lite otur kan jag känna med ett par av sina vänner - han har åkt på rätt mycket stryk - men med Millie behöver man aldrig oroa sig. Det har aldrig varit minsta tendenser att bitas, rivas, puttas eller slås.
& det märks, det finns liksom en självklar tillit mellan de här två. Man märker att Tor slappnar av tillsammans med henne & fokuserar på leken utan att behöva vara på sin vakt. 
& de sammarbetar så himla fint också, som här där de hjälptes åt att "styra" en traktor. Millie körde & Tor var ansvarig för bromsen. Eller här där de var OK med att DELA samma gunga för att alla andra var upptagna.
& så avslutade vi dagen med fantastisk grillad majs & massa rutchkane-åk. 
Um... & så smet Tor & Paul iväg & köpte... 
Världens största klubba... Kanske inte vad jag direkt godkänt om de dubbelkollat med mig, men men... mer stereotypt lyckligt barn får man ju leta efter!

Egg bound...

Herregud så stressad jag varit det senaste dygnet. Igår kring lunch gick jag ut för att ge hönsen deras afternoon snack & såg genast att Fan Girl inte mådde bra. Hon var helt uppburrad & såg ut som om hon försökte lägga ett ägg, bara att det inte kom något. Så jag tittade till henne en timme senare & hon kämpade fortfarande på. Inte bra. FG lägger nämligen alltid jättestora ägg (typ dubbelt så stora som alla andra) & det innebär att hon ligger i riskzonen för att bli "egg bound", alltså att ett ägg fastnar på vägen ut. Eftersom höns inte kan bajsa medan de lägger ett ägg är det här ett dödligt tillstånd, 48 timmar utan att ägget kommer ut & det är sayonara. Tick tock tick tock... Vid fem-snåret, när de andra hönsen fortfarande knallade runt helt glatt i trädgården, hade FG retirerat till sin nesting box & det var här jag började känna paniken flåsa i nacken. Min favorithöna får liksom inte gå & dö hon med det här året! Så här Paul kom hem vid halv sju möttes han av fru i blåa gummihandskar & en burk vaselin... låt oss dra en ridå över den scen som följde, men dessvärre förbättrade det inte FGs tillstånd så vi fick köra vidare på steg nummer två i min emergency plan. Så efter att vi fått Tor i säng kånkade vi in vår lilla sjukling & körde ner henne i vårt badkar. Varmt vatten gör nämligen så att de slappnar av & blir mjuka i musklerna = chans att ägget slinker ut. Alltså, mycket märkligt att sitta & bada en höna i mysbelysning... 
Nu resulterade dessvärre inte vår 40-minuters spa treatment i en lycklig höna från ett ägg-perspektiv sett, men däremot njöööt hon något helt hejdlöst av att ligga där som en liten fjädrig tepåse. & nästan ännu bättre, att bli fönad med hårtork. Tror på riktigt att jag aldrig sett en lyckligare höna. Eller valfritt levande väsen för den delen...
Men ägget kom alltså inte ut & när jag tittade till henne i vårt gästrum imorse var hon så himla hängig att jag på riktigt började fundera på avlivning. & nu kanske ni tänker, "men herregud, ta henne till veterinären då!!!" - men det går inte! Ingen tar emot hönor eftersom de räknas som livestock, inte husdjur, & alla veterinärer som jobbar heltid med höns gör det enbart i stora kommersiella sammanhang & vägrar se tamhöns för risken att dra med sig någon smitta till de stora flockarna. Men, vi hade jättetur - vid lunch idag klämde stackars Fan Girl ur sig inte ett ägg, men två. Kolla bara, inte undra på att hon mådde dåligt!
Till vänster är (som jag tror) orginalägget. Det kom ut utan innehål, så jag tror att det gick sönder inne i henne & stoppade upp processen. Ägget till höger är inget annat än gulan, vitan & det jättetunna membran som omger ägget innan själva skalet. Så fort allt det här var ute piggnade hon till & i skrivandets stund både äter & dricker hon igen & verkar överlag vara med igen på vad som händer. Känner mig otroligt lättad. Jag vet att många nog tänker "men hallå, det är bara en höna" men Fan Girl är verkligen MIN höna. Hon följer alltid med mig när jag är ute i trädgården, långt efter att de andra hönsen lesnat & så pratar hon med mig. Små kluckiga ljud med huvudet på sned... Hade saknat det så oerhört om hon inte klarat sig...
 

Total lycka!

Igår var en stor stor dag i vårt hus... för vid 10-tiden på morgon backade en pickup truck upp på vår avfart & lastade av...
Vårt alldeles splitt nya Roland piano! Japp, efter att ha pratat om det i nästan 10 år har vi äntligen skaffat oss ett piano! Vi har ju som jag nämnt tidigare letat efter ett bra second hand piano, men trots att vi följt upp annons efter annons har vi aldrig hittat ett vettigt alternativ. Antingen har de luktat konstigt, låtit sprucket, varit permanent stämda en halvton lägre, vi har förlorat budet eller så har personen som skrivit annonsen ändrat sig i sista sekund. Tillslut gav vi upp på annonserna & knatade över till den piano-affär som vi trots allt har på andra sidan vägen från vårt hus & så fort vi förklarat vårt ärende sa kvinnan bakom kassan "Alltså, när ni har ett så litet barn - har ni inte funderat på ett elpiano?"... & det hade vi ju inte alls. Paul & jag har varit väldigt traditionella kring vårt pianotänk & inte ens övervägt ett elpiano. Men som hon påpekade, när ska man egentligen kunna öva om man INTE har ett elpiano med hörlurar? När barnet sover... hahaha! Nej, kanske inte riktigt aktuellt. När barnet är vaket? Um, då vet man ju hur det blir - argt barn hängande kring armen/benet, skrikande efter UPPMÄRKSAMHET! Så när det visade sig att affären hade ett helt fantastiskt bra kampanjpris bestämde vi oss helt enkelt för att prioritera den här investeringen. Jag ska inte ljuga, det var inte skitbilligt om man säger så & vi hade definitivt kunnat lägga de pengarna på andra saker som kanske hade varit mer vettigt rent finansiellt, men det låg väldigt mycket känsla i det här köpet. Farmors högsta önskan var nämligen att Tor skulle få växa upp med ett piano. Så det är därför jag har jobbat extra hela hösten, så att vi skulle kunna uppfylla den önskningen. Så även om jag haft ångest över hur mycket det kostade var det värt varenda dollar (nästan) bara för att få se Tors min när han kom innanför dörren igår efter förskolan. Leendet bara spred sig över hela ansiktet & sen skrek han "Yey, Santa came with a piano!" & började spontandansa! Nu är han ju lite liten för att kunna spela på riktigt, men han tycker om att sitta på bänken & plinka så det är lovande, & Paul & jag slogs typ om det efter att han lagt sig igår!
Själv inledde jag morgonen med lite Fur Elise (helt fantastiskt hur mycket man minns ändå, jag har inte spelat på 16 år & det sitter fortfarande i fingrarna!)... som duett. Mammut satt nämligen bredvid mig i ungefär 20 minuter & plinkade sporadiskt med tassen!

Thankful...

Idag var allt Thanksgiving-stängt, så vi passade på att fylla dagen med vänner. Började med att möta upp med Millie & co & så drog vi till högkvarteret för Guelphs alla brandstationer. Tog med ännu en matdonation samt plockade upp 50 timbits (typ hålet på munkar) som ett litet tack till brandmännen för allt det gör för oss alla. Eftersom alla brandmän (tycker så mycket bättre om engelskans "fire fighters" - finns det inget mer könsneutralt ord på svenska?) jag någonsin träffat är ungefär de trevligaste människor som går i ett par skor bjöd de in oss på en rundtur. Så himla snällt & Tor & Millie var i sjunde himlen. 
Som mest hade vi fyra brandmän som guider. Alltså, sånt engagemang, jag blir helt rörd. Tor fick slå på ljusen på deras största brandbil & som förälder är det ju bara helt fantastiskt att få se glädjen i det ögonblicket. Helt klart lipvarning. Speciellt som jag för evig kommer att förknippa brandmän med det andningsuppehåll som Tor hade som 2-dagars bebis... De var här på under fem minuter. Tre stora män med en pytteliten syrgasmask & hjärtan av guld. 
Så om det är något jag verkligen, verkligen, är tacksam för idag så är det alla kvinnor & män som viger så stor del av sina liv åt att hjälpa andra!

Beep beep, here come the chicken police!

Världens finaste höstdag idag - så efter att vi åkt runt på femtioelva affärer (allt är stängt imorgon så vi var tvugna att kitta upp oss på alla nödvändiga renoveringsprylar + vårlökar + mjölk) drog vi ut på cykeltur. Alltså, att kunna dra runt i shorts i oktober, sån lyx!
Extra härligt att kunna ta en tur med Tors cykel innan det blir bob-väder. Tor har förövrigt hamnat i en fas då han har världens största rättspatos - så här på bilden har han precis "pulled over" Paul för att han är en "BAD CHICKEN!". Oklart vad förseelsen egentligen var, men Paul stannade laglydigt upp tills dess att Tor förkunnade honom friad - eller snarare "Okay, you are pappa now, not a bad chicken". Härligt för mig att jag trots min Chicken Lady status inte ovetande gifte mig med en höna!

Thanksgiving weekend...

Det är Thanksgiving här i Kanada den här helgen, så vi har ledigt i tre dagar & kommer alltså bara att ägna oss åt trevligheter i dagarna tre. Det är lag på det. Thanksgiving är nog förövrigt min absoluta favorit-högtid. Rätt kravlöst, jättevackert ute, ingen presenthets, god mat & lagoma mängder vin. Plus att själva grundtanken är så fin, att man stannar upp & verkligen tänker efter - vad är det som man uppskattar i livet?
 
Eftersom jag haft ett rätt tuft år kändes den frågan kanske inte lika självklar som den gjort tidigare år - men självklart finns det ändå en massa saker att vara tacksam för! Så, utan inbördes ordning:
 
Jag är tacksam för att alla våra "babyhöns" är så fina & trevliga nu när de är vuxna & att jag numera kan samla ihop världens tjusigaste äggkartonger! På riktigt, visst blir man glad av det här?!
Jag är tacksam för att Paul tog med Tor på utflykt med karusell nu imorse så att jag fick vara kvar hemma & verkligen fokusera på min Macbeth analys. Inte så himla lätt att analysera en Shakespeare tragedi från Aristoteles perspektiv med en liten människa som klänger kring ens nacke & leker att han är en apa... Extra härligt också att Tor fick göra något som han älskar medan jag jobbade!
& självklart är jag tacksam för Tor bara rent allmänt. Den kärleken... Sen är jag så otroligt tacksam för den fina gemenskapen som finns här där vi bor. Det känns lite så där som man tänker sig att det var på 50-talet. Alla hjälper alla, grannarna kilar över till varandra spontant, någon lämnar en present på trappen lite då & då. Faktum är att vi är så himla tacksamma över att ha det här nätverket att vi körde en liten food-drive som del av vår Thanksgiving middag idag. Så imorgon åker vi till brandstationen med två fulla matkassar som kommer att gå till vårt lokala Food Pantry för behövande familjer. 
& så är jag så HIMLA tacksam för vår diskmaskin som gjorde att jag kunde göra dagens pumpkin pie utan att behöva stå framför diskhon resten av eftermiddagen. 
Alltså jag vet att diskmaskiner inte är någon nyhet direkt, men när man levt utan en i TRE ÅR samtidigt som man har ett litet barn så är det liiite liiite som om himlen öppnat sig & bara "Du, här, du har slitit nog". Så ja, ytterst ytterst tacksam över detta nyförvärv! #räddarförstomdetbrinner

Yet another one of those days...

Jag sliter på med min insomnia, fy tusan vad jobbigt det är att vilja sova men så går det inte för att hjärnan går på högvarv. Har lätt att få det så här när jag är stressad men det här året är det extremt. Sov lite över två timmar natten till idag & det är ju inte på långa vägar tillräckligt mycket. Har gått på autopilot mest hela dagen & känner hur hela familjen blir SKITJOBBIG fastän de egentligen bara är glada & pratiga. Var så himla trött på både Tor & Paul att jag fick akut dåligt samvete över alla ilskna tankar jag tänkte & köpte lite karmapoäng genom att baka en sats kanelbullar. Sjukt uppskattat & för en liten stund kände jag mig inte som sämsta mamman...
& sen fick jag reda på att en av våra grannar dött - supertrevlig, i femtioårsåldern, hon bara somnade in under natten - & orken samt tålamodet däckade igen. Känns som om hela det här skitåret är ett sår som liksom aldrig får vara ifred. Så fort det känns lite bättre & energinivån stiger en smula så händer något som gör att jag deppar ihop igen. Jävla apa. Fast goda kanelbullar blev det i alla fall, så nått att vara glad över... :/ 

Vegas...

Jag skulle skriva en "ny vecka, nya tag" post igår - men så läste jag om Vegas & då kändes det inte riktigt som läge... Den här typen av nyheter från andra sidan gränsen tar mig alltid så hårt. För även om Kanada har helt andra vapenlagar spiller "the 2nd amendment" ändå över på vår sida. Redan när barnen är små börjar man öva i skolorna på hur man ska bära sig åt för att överleva en skolskjutning. Alltså, hur sjukt är det att 5-åringar drillas i att klätta upp på toaringar för att ingen skall kunna se deras ben? Jag mår fysiskt illa & vill mest låsa in vår lilla familj i en bunker to the end of days... 
 
Så, den där nya-tag posten får vänta tills imorgon - då världen förhoppningsvis känns lite mer vetting. 

Skitdag...

Suck vilken skitdag det här blev... Dels föll Tor ju rätt illa (hjälp så han ser ut, hela ögat är igensvullet & blått), sen fick jag reda på att en kär läsares katt fått somna in (hejdå lilla Svante...) & så fick vi ett så himla trist besked från Pauls jobb. Varje år har de nämligen en kick-off i slutet på september/början på oktober & det är då de delar ut alla bonusar för året. De senaste veckorna har vi liksom gått på nålar över hur utdelningen ska bli, men så blev det för första gången noll dollar extra i kassan & jag VET ju att jag inte kan räkna med bonusen i vår budget, men det blev ändå en så himla stor finansiell besvikelse att få vår gultkant helt bortryckt. Det är årets andra jättesmäll rent finansiellt & jag ska vara ärlig - jag blev så besviken att jag grät. Vilket gjorde att Tor blev helt hysterisk & började gråta han med, så det var lite som den där scenen i Sound of Music när alla gråter kring middagsbordet... Eftersom Tor blev så ledsen var det ju bara att rycka upp sig omgående, går ju inte att vara ledsen om det gör ens barn ännu ledsnare, men åh så himla trist det känns just nu. Sämre inledning på helgen får man ju leta efter. Skit-trist inlägg, men kände att jag var tvungen att skriva av mig lite... 

Vurpa & den första huvudfotingen...

Lilla skrutten trillade så himla eländigt när vi var ute & gick idag, jättestor blåtira på ögat - liksom en blå vindruva under ögat. Det är ju sen gammalt, men fy sjutton vad ont det gör i mammahjärtat när de trillar så där - man hade ju gjort vad som helst för att kunna ta smällen istället för dem. Men innan dess hade vi himla trevligt, rullade ut en stor tapetvåd & lät Tor gå loss med pennorna & titta vad han knåpade ihop! 
Jag ska erkänna att jag varit lite dålig på att rita med Tor, har liksom inte tillräckligt bra tålamod när det inte bliiir något. Men han har kunnat rita cirklar i ett par månader nu, så jag har ansträngt mig & lagt fram papper & penna oftare än vad jag gjort innan i hopp om att han ska ta det ett steg längre & så smällde han till med den här lilla gubben idag! Det är värt lite fredagsbubbel känner jag!

Ut med skiten!

Jag blev ju lite shock-skadad över Pauls familjs horder-tendenser tidigare i år & det där har legat & gnagt i mig ända sen dess. Känner att jag måste vara on-top när det gäller pryttlarna här hemma eller det är risk att vi trillar ner i samma hål vi med. Så den här veckan, när energi-depåerna av någon outgrundlig anledning helt plötsligt kändes pre-Tor, satte jag igång & började rensa. Har packat ner en massa av Tors saker i kartonger, fyllt två kassar till frälsningsarmen samt hivat ut så himla mycket bråte - massa papper, gammalt godis, tröjor med hål, trasiga leksaker, udda sockor... Bleh, helt otroligt vad man knölar ner i lådor & skåp & tänker "det tar jag sen"! Jag ösnkar att jag hade kunnat vara ännu hårdare men har tex väldigt svårt att skiljas från saker som jag fått av farmor. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att göra mig av med sånt som väldigt tydligt känns "inte oss". Men typ små askar med blommor & kattungar på... Det är absolut en process, men när jag kan backa tillbaka & vårt linneskåp inte längre ser ut som om en rabies-smittad apa har gått lös på det så känns det helt klart väldigt skönt! Dock är Paul sjukt skeptisk & tror att jag slänger varenda pryl han äger & har. Vilket jag inte gör. Jag slänger bara väl valda saker som jag känner att jag kan argumentera för i fall att han saknar dem... Hobby-horders alltså, man får ta det lite i sänder för att komma undan med det!

Loftet...

Pauls föräldrars "hyreshus" har ju varit ett ständigt pågående projekt för mig sen juni & i nuläget håller jag på med loftet. När jag började var väggarna i super-risigt skick: stora hål, massa klotter med märkpennor, klistermärken (hatar ta mig faaan klistermärken!), en miljon små hål efter häftstift & världens risigaste heltäckningsmatta. Så himla trött. Så jag bad vår handy-man rycka ut mattan & sen dess har jag roat mig med att spackla om mer eller mindre hela utrymmet, sandat & målat ett första lager färg & det känns redan så mycket fräschare.
Dagens uppgift var att rycka ut alla häftklamrar som heltäckningsmattan var fäst med. Tror att jag säkert ryckt upp en 200 klamrar, inte världens roligaste jobb men någon måste ju göra det & hellre då att jag gör det än att vår handy-man. Lite onödigt att betala tim-avgift för något som inte direkt kräver mer skills än någorlunda fungerande syn. Anyway, nästa steg blir att lägga in ett nytt golv (mörkt, trä), sätta upp en fond-tapet på väggen med fönstret, sätta upp fönster- & golvlister samt måla om listerna kring garderoberna. Ja & så måste jag övertala Paul att vi ska riva ut "bjälken" i mitten av taket. I nuläget är nocken nämligen en rad dåligt sammansatta träplank med en massa kvisthål som "blöder igenom" vitfärgen - inte så festligt. Speciellt inte eftersom varje rum sportar en ensam ledsen glödlampa på sladd... So, jag vill riva ut allt det & sätta in ny plank som är betsade i samma mörka färg som golvet & med två spotligts för varje rumsdel. Tror att det hade varit så mycket snyggare & hade egentligen bara velat köra utan att bry mig om vad övriga familjemedlemmar tycker. Meeen, eftersom det här övergår min renoveringskapacitet måste jag i alla fall få med mig Paul på tåget... Paul brukar i regel vara rätt bra på att gå med på den här typen av projekt, men ibland blir han lite "typisk man" & bara "men ska det verkligen vara nödvändigt?". Alltså, inte "jag tycker att det är en dålig idé" utan mer "Men vad mycket merjobb, jag ooorkar inte!". Jaja, får ta det över lite vin någon kväll så att optimsimen är på topp!

Chokladbollar eller sömnpiller...

Tor älskar att baka chokladbollar med mig - allt från att få räkna ingredienserna, smaka när det är klart till att få hojta "SURPRISE!" så fort Paul kommer hem från jobbet. Problemet, för Tor, är att han blir SÅ till sig varje gång vi gör dem att han totalkraschar när jag rullar bollarna. Inte en enda gång har han lyckats hålla sig vaken genom ett helt chokladbollsbak... 
Lilla skruttungen... Verkar inte spela någon roll vilken tid på dagen vi gör dem heller, det är bara tack & godnatt. Kanske att vi ska döpa om dem till sömnpiller istället?!

Jobb, jobb & mer jobb...

Argh, jag har lite svårt att få allt att gå ihop just nu så då blir bloggen lidande. Är lite mycket med att ta hand om Tor på heltid, plugga halvtid, extraknäcka 8 timmar per vecka samt renovera ett hus ovanpå det... & med huset menar jag alltså inte vårt hus, utan huset som Pauls föräldrar köpt & som kanske är det extrajobb som har den mesta tidspressen. Lägenheten på bottenvåningen är nämligen så pass klar att vi hade visning för två par tidigare i veckan - men när de ändå var där frågade de båda om de kunde få se ovanvåningen också & utan att egentligen ha planerat för det är den numera uthyrd från & med första november. Vilket ju är jättekul bara det att det är en liten bit kvar tills allt är klart. Hade ju tex varit trevligt med golv & så... Men men, Paul & jag jobbar ju bäst under tidspress så det är bara att bita ihop & tänka att det här är den spark i baken vi BEHÖVER för att få klart allt ihop innan jul. Har nämligen en tendens att få insomnia när det är lite väl mycket att hålla igång samtidigt & jag vägrar ligga vaken & stressa under julen.
 
Happ, men det här kanske inte var så uppåt inlägg så jag avslutar med en fantastisk Tor-sägning istället. Från baksätet igår "Look, look, a balloon castle!"
Hahaha! Ja men det är KLART att det är ett ballongslott, hur har jag kunnat missat det i 34 år? Obegripligt!

Om

Min profilbild

Ida

RSS 2.0