Womens March Against Washington...

Ni som läst bloggen ett tag vet ju hur hårt det tog mig att Donald Trump blev vald till USAs president. Det jag varit livrädd för ända sedan han annonserade sin kandidatur blev plötsligt verklighet - en mardröm på så många olika plan. I ungefär en vecka efter det att han vann hade jag sömnsvårigheter, låg vaken & oroade ihjäl mig för de kommande fyra åren. Sen bjöd en vän in mig till Pant Suit Nation, en gigantisk Facebook grupp där människor från när & fjärran & olika platser i livet delar med sig av sina livserfarenheter, förhoppningar, rädslor & tankar kring racism, diskriminering, imigration, klimatfrågor & mycket mycket mer. Det blev lite av en livboj i den känslomässiga Trump tumulten & det var där jag först hörde talas om projekt "Pussy Hat". Idag, den 21a januari, annordnas nämligen en gigantisk protestmarsch i Washington (& även i 600 andra städer i 57 olika länder) mot Trump & för att synas ordentligt har arrangörerna bett folk att bära "Pussy Hats". Dessvärre missade jag deadlinen att skicka mina två hattar till Washington, men de kommer att bäras av en god vän & hennes dotter när de deltar i Torontos systermarsch.
Hade så gärna velat vara på plats jag med, men nu måste projekt "Pauls föräldrars flytt" gå före eftersom jag är livrädd för att de ska ta ut sig alldeles för mycket - vi har liksom nog med sjuka anhöriga som det är i nuläget. Så vi får vara "nasty women" & "bad hombres" på distans & så är jag jätteglad för att våra hattar i alla fall får möjlighet att marschera nedför Torontos gator!

Bio!

Vi tog med Tor på allra första bio-besöket idag! Hade tänkt vänta med det ett tag till, han är ju fortfarande rätt liten, men så såg jag att vår lokala Humane Society skulle köra en kavalkad av roliga kattfilmer för att få in mer pengar till alla hittekatter som kommit in under hösten så då var vi ju tvugna att gå! Vi har pratat om det här i flera dagar med Tor, att vi ska se kattfilm på en STOR skärm, men alltså ansiktet på barnet när vi klev in i biosalongen... obetalbart! Har nog aldrig sett honom göra så stora ögon över något annat innan! Sen var det ett ständigt tjatter om "Mamma night, night, dark... stjärna?" & så spana, spana, spana för att se om han kunde se månen i den mörka salongen. Själva filmen då? Jo en del klipp tyckte han var roliga, men mest såg han lite lätt chockad ut & kring halvtid fick han nog & bad om att få åka hem & äta pappakaka (pepparkaka). Så ja, lite för liten var han fortfarande för bio, men det känns skönt att ha fått ge ett litet bidrag till katterna & så åkte vi dessutom hem med ett nytt ord. BIO BIO BIO gastades det nämligen hela vägen till bilen & halva vägen hem!

Rally against Trump!

Vi åkte till Toronto tidigt imorse & gick på SWEAs julmarknad - julgransljus, stjärnor, glögg & allt sånt som värmer hjärtat. Sen fortsatte vi ut i den gråa, regniga, novemberkylan & protesterade mot Trump. Det hade varit lättare att stanna inne i värmen, att fortsätta mysa runt med en kopp glögg i handen. Men jag kände så starkt att vi måste sätta ner foten, visa att vi inte accepterar den form av politik Trump för.
Det känns bara så bottenlöst fel att man kan bete sig som ett generalarsle & ändå bli president för en så mäktig nation som USA. Vad sänder det för signaler till våra barn? Ljug & mobba bäst du vill - du kan ändå kamma hem en jackpot här i livet... Åh vad jag vill att karma ska slå till & visa att det faktiskt inte är OK! Men tills dess, en liten akt av civil disobedience för att visa att människor runt om i världen inte stillasittande accepterar den här typen av beteende. & så avslutar jag med min favoritramsa:
 
Your hands,
Too small,
You can't build a wall!
Save

Boycott!

Jag är fortfarande så otroligt upprörd över valresultatet i USA. Magkänslan sa att Trump skulle vinna, men huvudet ville så gärna tro att amerikanarna hade mer vett än så här. Men icke - vilket är en gigantisk sorg. Det här är ju vår närmsta granne vi pratar om, gränsen ligger bara någon timme bort. Ett gigantisk landområde som har så mycket att erbjuda & som kan göra så stor skillnad för så otroligt många människor & så går de & skjuter inte bara sig själva i foten utan hela jävla världen. Gårdagen var någotslags töcken av chock & smärta - jag sket i alla måsten & bara "nu dricker vi vin & äter glass & pizza hela dagen" - & idag har jag landat i steg tre av känslorna man går igenom vid sorg - ISKA. Jag är helt enkelt fly förbannad på ett sätt som är rätt o-Idigt men 100% hur min familj hanterar konflikter. Jag har helt enkelt bestämt mig för att bojkotta USA. Kategoriskt - jag sätter inte min fot där de närmsta fyra åren. VÄGRAR. Paul bara:
 
1) Men du ville ju plocka äpplen i Maine nästa höst? Jag "Det finns äpplen här"
2) Men vi skulle ju åka på en Mother Earth News konferens till våren? Jag "MEN har funnits sen 70-talet, förhoppningsvis rider de ut de närmsta fyra åren så får vi gå då".
3) Din 35års present? Jag "Vi kan åka till Prince Edward Island istället".
 
Helt enkelt - skiter USA i resten av världen så skiter jag i dem. Inget amerikanskt vin & Tor får leka med Hape istället för Melissa & Doug. Jag kan inte rösta i landet, men jag tänker banne mig vote with my dollar*!
 
*& det här konceptet kan man ju diskutera om det fungerar eller inte - men vet ni, just nu skiter jag högaktningsfullt i om det faktiskt har en påverkan. Just nu är jag bara så arg att jag måste få utlopp för det på något sätt & i sann Jansson-anda får det helt enkelt bli en principfråga.

I want to leave the planet...

Åh vad jag önskar att jag hade kunnat backa bandet, till en tid då Trump inte var president - jag mår fysiskt illa bara vid tanken på att han håller i rodret de närmsta fyra åren...
 
Men tillbaka till imorse, min vän Liz & jag hade ju bestämt oss för att hålla på resultatet fram till 10.30. Så morgontimmarna spenderade jag fortfarande lyckligt omedveten om katastrofen. Hemma hos Liz lyckades vi till & med ha det rätt trevligt ett litet tag - trycket över bröstet & den där malande magkänslan lättade lite. Så slog klockan halv & Liz kastade fram morgontidningen med mittuppslaget öppet... & det stod inte vem som vunnit - det var väl för tight när den gick i tryck. Liz fick direkt total panik, hon hade trott på ett landslide för Hillary, så jag fick rycka fram telefonen & kolla resultatet på den... Blev så OTROLIGT besviken att jag började gråta på fläcken, vilket fick Liz att i princip börja hyperventilera. Stackars lilla Millie & Tor blev knäpptysta på direkten & sen förkunnade Tor "Shoes, mamma, shoes - door". Han ville helt enkelt inte vara kvar längre & precis så känner jag också. Problemet är att jag inte vill lämna Liz hus - jag vill lämna planeten. 

Logging out...

Nu ska jag snart logga ut & ta ett litet social media break fram till klockan 10.30 imorgon. Har nämligen blivit bjuden till ett Election Reveal Party & det innebär att jag INTE får ta reda på hur det går på andra sidan gränsen innan imorgon. Alltså - en del av mig tycker att det här är den sämsta idéen någonsin, JAG VILL JU VETA NU! Samtidigt så är det kanske bra. Jag får en kväll utan dator & telefon då jag kan fokusera på min lilla familj istället för att sitta & bara panikuppdatera alla nyhetssidor. Kan nämligen bli så himla OCD på sånt här & bara sitta & maniskt trycka på uppdatera, uppdatera, uppdatera... Samtidigt tvivlar jag lite på att jag ska "klara mig undan" att få reda på hur det går innan imorgon. Känns som om man måste sitta ensam i en liten stuga i ingenstanns för att hålla sig undan hela cirkusen. & så är det den här malande oron i magen... hela kroppen känns lite som en fiol idag, så spänd & stressad - tanken på att Trump skulle kunna ta hem det hela är bara för hemsk. 
 
Så - nu håller jag tummar & tår det hårdaste jag kan för att Hillary ska vara president när nästa blogginlägg publiceras!

Uppdatering på vår Syriska familj...

Idag fick vi äntligen till en träff med vår Syriska familj. Har inte känts som en bra idé att träffa dem innan vi var helt friska, så vi fick vänta ut Pauls antibiotika-kur. Men idag så! Jag tog med äppelpaj som jag bakat med vegansmör (visste ni att vanlig smör silas genom gelatin = gris i smöret?) & Paul hade med sig ett arabiskt "stick on" keyboard till deras dator. Jättetrevligt besök & även om vi var tvugna att använda tolk så var jag otroligt imponerad av hur mycket engelska de lärt sig på bara en månad. Från att kunna ett enda ord (thanks) till att lite haltande kunna prata om enkla vardagssaker. Inte illa med tanke på hur mycket annat de varit tvugna att hantera under den här månaden! Överlag har de alla etablerat sig över förväntan, bara minsta pojken som har lite svårt med sin dagisplats - fröknarna vill nämligen att barnen ska leka ute varje dag & han är rädd för snön... Kan ju tycka att de hade kunnat låta honom leka inne åtminstone så här i början. Visst, förr eller senare måste han ju vänja sig (inte så mycket att välja på när ens nya hemland är Kanada) men lite förståelse medan situationen fortfarande är ny hade inte skadat...

And they are here!

Vilken dag - så full av känslor, intryck & hopp!
 
Det började tidigt imorse med att vi alla packade in oss i bilen & åkte ut mot Toronto. För en gångs skull hade vi gott om tid på oss, så vi valde små fina sidovägar & kom ändå fram till flygplatshotellet innan utsatt tid. Kom in i lobbyn & där var det alldeles fullt av Syriska familjer som väntade på sina sponsorer. Mammor, pappor & små glada barn som sprang runt & lekte. Fick på direkten världens klump i magen när jag såg alla småttingar. Jag har ju själv startat ett nytt liv på en ny kontinent så jag vet hur stor omställningen kan vara - men jag gjorde det för att jag valde det & jag kan alltid återvända. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att gå igenom en så omvälvande flytt när allt man känt sen innan är borta! I vilket fall... Vi väntade & väntade & väntade & tillslut var allt pappersarbete klart & vi samt en del andra i vår sponsorgrupp som också var där fick äntligen träffa vår familj!
Massa känslor på en & samma gång! För även fast man kände en sån LYCKA så var det ändå jobbigt, en familj är ju så otroligt lite i sammanhanget. & så skulle vi precis gå & mitt när vi stod där & skulle säga hejdå kom det fram en liten pojke (kanske 4 år gammal) som inte var del av vår familj & ställde sig nära nära mig. Han tittade upp på mig med jättestora ögon & stäckte sedan ut sin lilla hand. Satte mig ner på huk & tog hans hand & hans lilla ansikte lyste upp. Sen ville han hålla min andra hand också, så då gjorde vi det ett tag också. Hans pappa kom fram & sa något till mig på arabiska & vår tolk som råkade stå nära översatte till mig. Den lilla pojken ville hålla min hand för att han tyckte jag "looked so pretty and kind" & så var han så lycklig över att få vara här i Kanada. Höll ihop det på något sätt & bad tolken att säga att han var en hemskt söt liten pojke & att vi i Kanada är så glada över att få så fina nya medborgare som honom. Sen vinkade vi hejdå & jag gick ut & grät i bilen. Grät för att jag inte vet vad som kommer att hända med den här lilla pojken & för alla andra små där ute som fortfarande behöver ett nytt tryggt hem... Men också lite för att det trots allt finns hopp i & med alla goda människor som arbetar för att göra världen lite bättre!

Nu kommer de!

Vet ni, vår familj har landat här i Kanada & imorgon bitti är de redo att bli hämtade till sitt nya hem här i Guelph! Vilken resa det här har varit, med både med & motgångar - men just nu känns det mest otroligt. Att de rest hela vägen från Libanon, från ett liv på flykt, hit till tryggheten. Blir lite gråtmild när jag tänker på vilken stor omställning det måste vara & hur lycklig jag är över att föräldrarna redan imorgon kväll kan bädda ner sina små barn i trygga sängar!
 
För det är något jag hade önskat att alla hade haft lyxen att göra - lägga sina små skatter i en varm skön säng, med mat i magen & tak över huvudet. Behovet är naturligtvis enormt, men att få vara med & ändra livet för en familj känns i alla fall helt fantastiskt!

Första lagret...

Tor & jag lyckades med konststycket att försova oss imorse. Vaaarför sover han alltid mycket längre de dagar då vi har något viktigt att passa, men vaknar upp 05.20 de dagar vi kunnat dra oss i oändlighet?. Sån stress att vakna upp 09.15, en kvart efter målarstart i lägenheten. För det är ju inte heller som att det går att komma ut genom dörren på fem minuter tillsammans med bebis. Speciellt inte om man har en bebis som hittar på en massa hyss medan man febrilt försöker komma iordning. Till exempel tyckte jag inte att det var helt nödvändigt av Tor att dra ut hela lagret av toapapper på golvet & påbörja projekt "konfetti" vid 09.30. Efter många om & men & sammanbrott över vant-tvång kom vi i alla fall iväg. Blev en väldigt rask 30-minuters språngmarch till lägenheten & konditionen alltså... den är ju inte vad den varit. Vilket blir smärtsamt klart den allra sista biten upp mot hyreshuset. Superbrant backe & det i kombination med vagnen är liksom precis vad jag fixar i nuläget utan att behöva pausa för att vila. Får flash backs till tjockisåren & skolgympan - blodsmak i munnen, kropp som skriker av mjölksyra, skakiga armar. Så ja, antar att "komma i form" åker in på listan över nyårslöften 2016!
 
I vilket fall, vi tog oss dit & jag mutade Tor med en croissant & fick på så sätt tid att skrubba alla väggar samt få upp all färg kring kanter & lister i vad som kommer att bli barnrummet. Hade hemskt gärna velat stanna för att rolla väggarna också, men vid det laget var klockan närmare ett & Tor satt & nickade på golvet. Kändes i alla fall som om det rullar på rätt bra i lägenheten - det är skönt att se hur arbetet hela tiden går frammåt. Imorgon är vi tillbaka igen, håller tummarna för att vi ska få upp lager två då. För sen kommer vi till den roliga biten, accentväggar & smådetaljer för att få det så snyggt som möjligt!

40.000 cad!

För att vara lite nordamerikansk... OMG! Vi har i nuläget samlat in mer än 40.000 kanadensiska dollar, i nuläget har vi nästan 300.000 kronor till vår syriska familj. På två månader - är det inte helt otroligt?! Är liksom bara helt golvad av folks givmildhet. Golvad & lite tårögd, det finns mycket fult i den här världen men också mycket godhet & värme!
 
Men nu till ett litet personligt dilemma som jag hoppas att ni bloggläsare kan hjälpa mig med. Varje år får Paul nämligen en julbonus av sitt företag & vi hade planerat att ge en procentsats av de pengarna som vårt stora bidrag till vår syriska familj. Fast nu känner jag lite att just den här familjen faktiskt har alla de pengar de behöver för att etablera sig här i Kanada. Vi har en lägenhet som väntar på dem, alla möbler, kläder & så pengarna på det - deras trygghet är garanterad. Tillskillnad mot alla de som fortfarande sitter fast i flyktingläger. Hade det varit alldeles fel att inte donera våra pengar till just den familj som vi jobbat på att få hit, utan istället gett pengarna till UNHCR istället?
 
 

Saving a Syrian family...

Sorry för frånvaron igår, men det hände något stort som gjorde att jag glömde bort bloggen helt - någonstans i Libanon finns nämligen en familj som flytt från Syrien som vi blivit länkade till! En mamma, en pappa & två små pojkar på 3 & 4 år som vi nu jobbar för att ge ett nytt liv här i Kanada. Det enda vi egentligen vet om dem är att pappan utsats för våld & att fyraåringen behöver medicinsk vård. I nuläget sitter de fast där pga pappersarbete på den kanadensiska sidan (myndigheter, inte oss) så de kan tidigast komma om en månad. Men det känns så fantastiskt att vi förhoppningsvis kan få lös dem ur en hopplös situation! Vår grupp har redan samlat in nästan 130.000 svenska kronor & vi har flera foundraisers inplanerade så det känns absolut som om vi kommer att fixa att ta oss hela vägen i mål  (regeringen kräver cirka 180k för att försörja en familj i ett år). Pauls & min stora uppgift är att sätta ihop en hemsida där vi bland annat kan se till att lägga ut information om processen samt be om hjälp i form av materiella donationer - så det ägnade vi hela gårdagskvällen åt. 
 
Håll nu tummarna för att ambassadspersonalen får igenom allt pappersarbete på rekordtid så at den här lilla familjen får sin nystart så snabbt som det bara är möljigt!

Immigrationsidioti...

Jag hade ju ljugit om jag påstått något annat än att allt samröre så här lång med kanadas immigration (CIC) har SUGIT. Antalet timmar jag spenderat på ansökningar, stressen jag känt, pengarna vi plöjt ner, ovissheten... Det har varit (& är fortfarande) väldigt tufft. MEN. Även i mörkret finns det ljus! För helt plötsligt har jag fått användning för alla timmar jag tillbringat med CIC-dokument. Visar sig nämligen att den dokumentation som Kanada kräver av flyktingar inte är alltför olik den de kräver för vanliga immigranter. Så medan alla andra verkar smått överväldigade när det kommer till CICs material känner jag mig rätt hemma & har redan ett system för hur vi ska ta oss igenom all dokumentation. Så medan det väl aldrig är superkul att arbeta sig igenom instruktionsguider på 120 sidor & ett tio-tal dokument med tillhörande kompleterande information så känns det helt görbart. Åtminstone från vår sida av saken, sen är det ju en helt annan femma när det kommer till informationen som Kanada kräver att flyktingarna ska tillhandahålla. På riktigt kräver de tex att flyktingarna ska skicka in 6 nytagna immigrationsfoton som måste följa en speciell mall... Eh, om man bor i ett flyktingläger känns det som om det kan vara lite småsvårt att få till den typen av dokumentation. Eller den här, kopior på allt från födelsedokument till yrkesdiplom. Jo för flyktingarna har säkert sett till att ta med sig både dokumentskåp & egen scanner/printer så att de kan få ihop alla papper i en handvändning. Byråkrati-idioti.

Eight years...

För åtta år sen landade jag i Kanada - det var en lika varm höstdag som vad det är nu, kring 30 grader, & jag trodde att jag hamnat i fel land. Inte kunde väl Kanada vara så varmt?! Minns hur jag åkte in mot Toronto i min taxi, hur husen växte sig större & större & det var en märklig känsla i bröstet - en känsla av "nu händer det", nervositet & en liten röst som undrade vad sjutton jag gjorde.
 
Att se stan som ska bli ens nya hem för första gången... det är inte varje dag man gör den resan! Men jag hoppas att jag en dag ska få visa upp Guelph för någon som kommer hit för första gången för att bosätta sig. I morse mötte vi nämligen upp med den här gruppen:
Tillsammans hoppas vi kunna sponsra & stötta en flyktingfamilj så att Kanada öppnar sina dörrar & tar emot dem. Det är nämligen så här, att flyktingar tas in ytterst sporadiskt & vill man göra något åt det - ja då är det bara att försöka hitta en grupp om fem eldsjälar som gemensamt skickar in en ansökan om att sponsra en eller flera  flyktingar under deras första år i landet. Som princip tycker jag ju att detta är BULL SHIT - staten ska ta sitt ansvaret både moraliskt & ekonomiskt, men går man runt & väntar på att det ska hända blir ju inget gjort... Så vi får försöka själva & hoppas att våra handlingar kan inspirera andra & i bästa fall sätta ytterligare press på beslutsfattarna! För i nuläget är kanadas flyktingmottagande en skam som inte på något sätt går hand i hand med hur jag upplever kanadensarna själva - ett oerhört generöst folk som vill ställa upp & hjälpa bara de får möjligheten!

Shame Canada, shame...

Det känns så där att blogga på om vad vi pysslat med idag när bilden på den där lilla syriska pojken BRINNER på näthinnan. När man vet hur en liten barnkropp känns i ens armar, de små andetagen, tandlösa leenden... Det gör så ont i hela mig att jag gråtit av & till under hela dagen. Försöker hitta ett sätt att hjälpa & hoppas kunna skriva mer om det senare - för något måste jag göra. 
 
Det känns så galet att det här händer i världen samtidigt som vi har tillbringat dagen med babydate hemma hos oss - med kaka & vattenmelon & tusen leksaker - samt poolhäng tillsammans med Kristen & Daisy. Att det här är min verklighet...
Det är så sjukt att mitt största problem under dagen var att Tors badtopp var lite för liten & att jag glömt hans små babyflingor hemma samtidigt som andra slåss mot vattnet för drömmen om ett liv i trygghet för sina barn.
 
Förstår inte hur det kan finnas människor som stänger hjärtat & bara fortsätter som om inget hänt. Hur kan man gå & lägga sig på kvällen om man håller fast vid politiska partier som inte vill hjälpa, som inte vill räcka ut en hand? Kanada är ett fantastiskt land på många sätt & vis, men när det kommer till att ta in människor i behov av akut hjälp så är det fruktansvärt hur lite som görs. Världens näst största land, med en befolkning på 35 miljoner & hitintills har de hjälpt lite över 2000 syrier till ett tryggt liv... Skamligt.

Vegetarisk september...

För ett tag sen skrev jag om Earth Overshoot Day & det där har legat & gnagt i huvudet på mig sen dess - att vi i den industraliserade världen använder så otroligt mycket resurser. Har bland annat funderat mycket på hur vi äter, för det är nog många med mig som mest äter "bekväm mat". Mat där man kanske inte behöver tänka till så mycket eller någonsin äter ens lite utanför sin egen bekvämlighetszoon. Så jag bestämde mig för att vara just lite obekväm med maten, kasta om rollerna & äta vegetariskt fem dagar i veckan istället för en eller två som vi brukar. För jag känner att vi i mycket äter kött för att det förväntas av en måltid, det ska liksom ligga kött på tallriken för att det ska ses som ett komplett mål... Bara det då att det inte ser ut så i merparten av världen. Paul såg kanske något skeptiskt ut när jag introducerade min nya matfilosofi, så vi mjukstartar med en månad av mestadels vegetarisk mat. 
Först ut - avokado & ärtsoppa med ostgrillade tacobröd. Intressant nog var Tor kanske mest entusiastisk över detta middagsval. Hitintills har han ju stenvägrat avokado & ärtor har heller inte varit någon hit, men helt plötsligt gapade han som en liten fågel så fort munnen var (mestadels) tom. Jag känner alltså att det finns hopp för framtiden, en rakt igenom avokadovägrande unge hade nämligen varit alldeles vansinnigt mycket utanför min bekvämlighetszoon!

Earth overshoot day...

Det är ju ingen hemlighet att jag blivit mer & mer hippie de senaste åren. Motverka matsvinn & att äta lokalt odlad mat har blivit viktigare & viktigare, samtidigt som jag börjat snegla på större förändringar för att leva mer miljömedvetet. Så när jag idag läste att "Earth Overshoot Day" inträffade den 13e augusti i år började jag titta på vad vi kan göra för att leva mer inom ramen för vad som är hållbart. Det första jag gjorde var att räkna ut på ett ungefär hur många planeter det hade krävts om alla hade levt som jag... 2.7... Det kändes väl SÅDÄR. Fast Paul är värre, 3.85. Nu går ju vissa saker inte att ändra på bara så där, Paul måste tex fortsatt pendla in till jobbet, men jag tänker att det finns en massa små saker som vi kan ändra rätt omgående utan att det egentligen påverkar vårt liv så där jättemycket. Koppla in våra regntunnor så att vi inte behöver använda grundvatten i trädgården, byt till e-räkningar för att spara papper, bli bättre på att dra ut kontakter till apparater som vi inte använder hela tiden... Men mest känns det som om vi kan påverka med maten. Bli ännu bättre på att äta ekologisk, närodlad & allra helst hemodlad mat. Dagen middag fick gå lite i den andan - hembakt bröd, hemodlade tomater & basilika & så lite "soppa på en spik":
Då & då helsteker jag kyckling & istället för att bara kasta skrovet fryser jag in det till dagar då jag känner för kycklingsoppa. Världens lättaste hittepå recept, men jättegott!
 
Hacka 2-3 selleristjälkar & koka upp tillsammans med kycklingskrovet & 2 liter vatten. När allt kokat upp ordentligt häller du allt i ett durkslag över en stor bunke så att du behåller kokvattnet. Plocka av allt kött från skrovet. Stek lite lök samt 1-2 slantade morötter i lite olja, tippa i köttet samt selleribitarna, häll över vattnet, tillsätt 3-4 tärningar med kycklingbuljong samt 4 dl röda linser. Koka i 15 minuter, salta & peppra & servera tillsammans med grekisk yogurt.

DeadraccoonTO - update...

Så Conrads liv tog abrupt slut... & vi skrattade så vi grät samtidigt som vi kände oss hemska för att vi fann situationen så oerhört underhållande. Blomman, fotot, cigaretten i den kalla lilla tvättbjörnsnäven - det GICK BARA INTE att inte kviiida av skratt! Faktum är att vi skrattat så mycket över detta under kvällen att det inte känns mer än rätt att göra något för att hedra Conrads minne, så när jag läste "Conrad behind the scenes" kände vi att vi var tvugna att agera! Så, för att hjälpa små Connies & Constantines out there adopterade vi en tvättbjörnsunge!

Teckenspråk & cykelkärra!

Vi började dagen med en klass i babyteckenspråk. Jag hade väl en känsla redan innan att det inte skulle vara den mest välinvesterade tiden, dels eftersom jag kan rätt mycket teckenspråk men också & för att vi var cirka 10 föräldrapar varav endel inte kunde något alls. Trots det kändes det viktigt att gå efterom alla som var där donerade en summa till bröstcancerforskningen. I nuläget känns det inte som om jag kan investera tiden & resurserna som krävs för en större insamlingskampanj, så att kunna bidra lite grann så som vi gjorde idag känns viktigt & lite som om det väger upp en smula för att jag inte kan lägga ner själv & hjärta i den här frågan just nu.
 
När teckenspråket var avklarat var nästa hållpunkt på dags-schemat ett besök hemma hos Jess & Lewis. Vi ska nämligen köpa en cykelkärra som Tor kan åka runt i efter Pauls cykel & de har en som vi ska få låna nästa helg för att testköra. Så vi travade över till dem för att fästa ett fäste på Paul cykel så att vi kan haka på kärran. Alltså... jag tyckte ju att det var en djungel med vanliga barnvagnar, men cykelkärror är ta mig tusan ännu värre. Barnvagnsalternativen fanns i alla fall under samma tak... Å andra sidan, det är ju inte jag som ska dra runt på den så jag känner lite att det är Pauls bekymmer vad vi ska skaffa. Så länge den rullar, rymmer lite andra prylar än bara baby  & Tor är säker är jag nöjd!

Framfall & andra graviditetsrelaterade problem...

Jag har velat över om jag ska skriva om det här eller inte men så lämnade Malin en så bra kommentar på mitt tidigare inlägg om "kvinnoproblem" som sopas under mattan:
 
Det är helt SJUKT hur mycket saker som ska ses som naturliga, och klaga vågar man ju knappt eftersom man faktiskt fått det finaste som finns.

Så här är det, Tor är det finaste jag vet, min lilla glada unge som jag älskar till månen & tillbaka. MEN... min kropp inte är densamma som vad den var innan graviditeten. Det faktumet devalverar dock på intet sätt min kärlek till honom. Bara för att du haft turen att få en frisk, älskad, unge innebär det inte att du inte kvalificerar dig för att få säga att DU kanske inte är i tipp topp form efter att ha satt sagda unge till världen.
So, korten på bordet - kanske kan det här inlägget hjälpa någon annan som befinner sig i samma situation.
 
I samband med graviditeten fick jag vad jag självdiagnostiserat som (måste som sagt till min läkare & kolla upp ordentligt) ett lättare bakre framfall.  Graviditeten var ju som jag tidigare skrivit ett enda långt förstoppningshelvete, så det la väl grunden till problematiken. Ett par dagar efter att Tor fötts kulminerade dock den där "helt normala" graviditetsförstoppningen när vi låg inne efter hans andningsstopp. Minns hur jag låg & grät tyst i sängen för att jag kände mig så sjuk & som en så himla dålig mamma som tillät mig själv att känna mig dålig när fokus skulle vara på Tor. Tillslut tog jag mod till mig & frågade skamset en sjuksköterska vad jag skulle göra - hennes svar var "Men du har väl ätit laxativ sedan han kom?". Nej... för det hade ingen sagt att jag skulle göra & när jag sa det slog hon handen för munnen & sa "Poor you... but you know what, you got through the delivery so you can do this too!". Jaaa... några timmar senare vacklade jag iväg till en offentlig toalett längre ner i sjukhuskorridoren & det var den mest vidriga upplevelsen jag någonsin haft. Så här i efterhand inser jag ju att jag skulle ha bett om ett lavemang, men som det var nu fick jag sköta det på egen hand. Var tvungen att trycka mot med handen & med alla stygn där... det stänkte på riktigt blod på väggarna. Fick skakande torka bort det & sedan kom persen att gå tillbaka till vårt rum. Benen ville inte riktigt bära, jag var kallsvettig, yr & det flimmrade framför ögonen - allt jag kunde tänka på var "Svimma inte, Tor behöver dig!". Jag klarade mig tillbaka till sängen utan att svimma, men smärtmässigt var det där toalettbesöket mer ovärdigt & mer traumatisk än förlossningen.
 
Nu får ju inte alla just den här typen av problem - men det finns ju en hel uppsjö av andra hemskheter som kan drabba en. Hemorrojder, inkontinens, krossade svanskotor... & ändå så har jag bara träffat en enda kvinna som faktiskt högt berättat om de problem hon upplevde efter förlossningen. En enda kvinna som vågat säga att hon var urin-inkontinent de första 4 månaderna efter att hennes son fötts. I övrigt... nej det är så himla rosenskimrande & fint & kärleksfullt & kroppen kanske sitter på något mammakilo men vad gör väl det om hundra år?! Fokus läggs på barnet & fasaden hålls uppe i den vardagliga kontakten, för att kvinnoproblem är tabu & du faktiskt inte pratar om sånt här. Jag säger bara - tack & lov för nätet där ångesten faktiskt får komma till uttryck... Utan bloggar & google hade jag bara vetat att något var annorlunda, jobbigt, men helt saknat terminologin för att veta vad det är som är fel. För trots all den kontakt jag hade med vården under graviditeten (otaliga läkare, barnmorskor, sjuksköterskor & föräldrakurs) andades det inte att ord om framfall, foglossningar, hemorrojder & annat elände. Det var det liksom upp till mig att upptäcka på egen hand utifall jag skulle ha oturen att drabbas.
 
Jag önskar att kvinnor vågade prata om sånt här!
 
För om vi inte vågar berätta, hur ska vi annars kunna kräva att mer forskningsmedel avsätts till studier som handlar om kvinnorelaterade problem & bättre behandlingsmetoder? Eller att den här typen av information inkluderats redan i skolans sexualundervisning samt att alla kvinnor får adekvat information vid det första mötet med mödravården.
 
SÅ - VÅGA PRATA!

Tidigare inlägg
RSS 2.0