Farm to table help...

Häromveckan läste jag en tidningsartikel om en lokal "harvest market", alltså en marknad dit man kan gå & få gratis mat om man inte har råd att köpa mat själv. De har en tight budget, bara 4000kr i veckan för att köpa färsk frukt & grönsaker & även om marknaden ska hålla öppet i 90 minuter stänger de alltid efter mindre än en timme för att all mat är slut. Totalt ger de ut mat till 250 personer varje vecka, men då får man bara komma dit varannan vecka så behovet är med andra ord mycket större än vad pengarna räcker till. Jag läste det här & kände bara, "men vad kan vi göra?!" & det som låg närmast till hands var naturligtvis vår egen trädgård. För även om vi inte kan hjälpa till med pengar & sponsra en hel vecka, så kan vi i varje fall donera färska grönsaker varje vecka. Tog kontakt & kvinnan som håller i det hela, Barb, blev bara så himla glad & frågade om jag möjligtvis kunde tänka mig att försöka få fler "backyard farmers" att donera sitt överskott till marknaden. Så det är det jag jobbar med just nu. Idag var första dagen, så jag startade morgonen med att skörda mangold, sallad & örter. 
Sen cyklade jag iväg till min kompis Jess & hämtade upp fler örter, zucchini, mangold & kål. Det blev två ordentliga korgar fullt:
& att ställa ner de där korgarna på bordet & veta att den maten kommer att gå till familjer som verkligen behöver maten... det kändes väldigt känslosamt. 
Barb berättade att vissa familjer har 8 barn & att de plockar ogräs för att kunna ha något grönt alls på bordet, i annat fall är det typ bara ris & pasta som gäller. Det billigaste billigaste för att fylla magen... Det gjorde så himla ont att tänka på att det finns så många små barn där ute, även i det här lilla mönstersamhället vi bor i, som lever under så torftiga förhållanden. Så nu hoppas jag att hela "backyard to table" initiativet ska ta fart - hade känts så underbart om vi kunnat göra lite skillnad åtminstone nu under sommarmånaderna! 

June 30th...

Vi skulle ju som sagt ha åkt in till Toronto i lördags, men så dog ACn i vår bil samtidigt som vi i princip lamslogs av världens värmebölja. 45C om man räknar in humidity... kan inte ens åka runt hörnet i bilen när det är så himla varmt. Så vi var tvugna att ställa in Toronto-resan & ställa om oss på en Guelph-protest istället. Måste erkänna att jag var så sjukt besviken först - men efter att vi ringt till alla biluthyrningsfirmor & fått nobben (långhelg här, så allt var redan bokat) så var det bara att ställa om fokus till Guelphs egna lilla manifestation. Som visade sig vara ett event som verkligen gick rakt in i hjärtat. Visst, vi var ingen jättegrupp...
Men de som var där kände så starkt. Vår nya MPP (member of provincial parlament) talade, liksom high-school studenter från first nations (alltså ursprungsinvånare), andra immigranter samt en kvinna som jobbat som immigrantadvokat nere i Texas & i princip grät sig igenom hela sitt tal. Kändes så starkt att stå där med flera av mina bästa vänner & grannar. 
Så nej, det blev inte Amerikanska Ambassaden den här gången, men ändå ett väldigt meningsfullt event & jag kände mig stolt för att vi åkte ner till stan, värmen till trots & stod upp för det vi tycker är viktigt!

Of Course Families Belong Together!

På lördag åker vi som sagt in till Toronto & protesterar mot Trump & USAs invandrarpolicy. Är så ARG att jag bara måste in fastän jag i vanliga fall gör i princip vad som helst för att undvika stan. Fick paketet med våra "Families Belong Together" tröjor igår & blev klart tårögd när Tor frågade vad det stod & sen sa "But of course mamma!" när jag svarade. Så sjukt att en 3-åring vet, men inte den vuxna mannen som sitter i ovala rummet...
Nu övar vi på att ropa "familias unidas no divididas"!

Families Belong Together...

Det har nog undgått få vad som händer på andra sidan gränsen just nu, hur Trumps adminstration skiljer immigrant barn från sina föräldrar & håller dem i stora burar där personalen inte ens får ge dem en kram som tröst. Det här är så sjukt att jag bara mår illa. Som immigrant vet jag ju hur tuff hela processen kan vara även om mina förhållanden var milsvitt mycket bättre än vad de här människorna går igenom. Som förälder kan jag helt enkelt inte greppa hur man fungerar som person om man kan driva igenom något sånt här & hur det kan få fortgå i praktiken. Vad är det för människor som går med på att rycka ett litet gråtande barn från sin mamma?! Jag vet att Trump backade en aning idag & gick med på att sluta separera familjer, men vad händer med de barn som redan hålls i förvar? Vad händer med den mamma som redan utvisas utan sin 2-åring? Kommer de att återförenas, kommer de att få stöd, hjälp eller någon form av kompensation? Eftersom det inte finns några tydliga svar i nuläget har vi som familj beslutat oss för att marschera mot Trump-administrationens inhumanitära behandling av immigranter den 30e juni. Kommer att åka in till Toronto fastän stället ger mig ångest, men jag vet att jag inte kommer att kunna sitta hemma den dagen utan att göra något. Det är min plikt, som förälder, immigrant & världsmedborgare att uttrycka min avsky för Trump & hans politik. 
Because Families Belong Together, period.

Pussy hats again...

Ett år har gått sen Womens March & nu är det dags igen - för efter det här året känns det kanske viktigare än någonsin att sluta upp & protestera mot diskrimination, racism, maktförtryck & kvinnohat. Planen är att vi ska åka in till Hamilton & protestera på lördag, så det betyder att virknålen har fått jobba hårt de senaste dagarna. Har hunnit virka två pussy hats - en till Tors lilla kompis Millie & så en till Tor - & hoppas få ihop en eller två till inom de närmsta dagarna. 
I fall att ni vill göra er egna pussy hat så hittar ni ett par olika mönster här. Väldigt enkla att göra, så det här är ett perfekt nybörjarprojekt i fall att ni aldrig virkat innan men vill synas lite extra den här helgen. 
& så kan vi väl bara konstatera att det här första året med Trump har varit en så sjuk bottennotering... Visst, det är väl ett stort plus att det inte blivit världskrig än men det i sig är ju en helt patetiskt nivå när man pratar om ledaren för världens mäktigaste nation. 

Womens March Against Washington...

Ni som läst bloggen ett tag vet ju hur hårt det tog mig att Donald Trump blev vald till USAs president. Det jag varit livrädd för ända sedan han annonserade sin kandidatur blev plötsligt verklighet - en mardröm på så många olika plan. I ungefär en vecka efter det att han vann hade jag sömnsvårigheter, låg vaken & oroade ihjäl mig för de kommande fyra åren. Sen bjöd en vän in mig till Pant Suit Nation, en gigantisk Facebook grupp där människor från när & fjärran & olika platser i livet delar med sig av sina livserfarenheter, förhoppningar, rädslor & tankar kring racism, diskriminering, imigration, klimatfrågor & mycket mycket mer. Det blev lite av en livboj i den känslomässiga Trump tumulten & det var där jag först hörde talas om projekt "Pussy Hat". Idag, den 21a januari, annordnas nämligen en gigantisk protestmarsch i Washington (& även i 600 andra städer i 57 olika länder) mot Trump & för att synas ordentligt har arrangörerna bett folk att bära "Pussy Hats". Dessvärre missade jag deadlinen att skicka mina två hattar till Washington, men de kommer att bäras av en god vän & hennes dotter när de deltar i Torontos systermarsch.
Hade så gärna velat vara på plats jag med, men nu måste projekt "Pauls föräldrars flytt" gå före eftersom jag är livrädd för att de ska ta ut sig alldeles för mycket - vi har liksom nog med sjuka anhöriga som det är i nuläget. Så vi får vara "nasty women" & "bad hombres" på distans & så är jag jätteglad för att våra hattar i alla fall får möjlighet att marschera nedför Torontos gator!

Bio!

Vi tog med Tor på allra första bio-besöket idag! Hade tänkt vänta med det ett tag till, han är ju fortfarande rätt liten, men så såg jag att vår lokala Humane Society skulle köra en kavalkad av roliga kattfilmer för att få in mer pengar till alla hittekatter som kommit in under hösten så då var vi ju tvugna att gå! Vi har pratat om det här i flera dagar med Tor, att vi ska se kattfilm på en STOR skärm, men alltså ansiktet på barnet när vi klev in i biosalongen... obetalbart! Har nog aldrig sett honom göra så stora ögon över något annat innan! Sen var det ett ständigt tjatter om "Mamma night, night, dark... stjärna?" & så spana, spana, spana för att se om han kunde se månen i den mörka salongen. Själva filmen då? Jo en del klipp tyckte han var roliga, men mest såg han lite lätt chockad ut & kring halvtid fick han nog & bad om att få åka hem & äta pappakaka (pepparkaka). Så ja, lite för liten var han fortfarande för bio, men det känns skönt att ha fått ge ett litet bidrag till katterna & så åkte vi dessutom hem med ett nytt ord. BIO BIO BIO gastades det nämligen hela vägen till bilen & halva vägen hem!

Rally against Trump!

Vi åkte till Toronto tidigt imorse & gick på SWEAs julmarknad - julgransljus, stjärnor, glögg & allt sånt som värmer hjärtat. Sen fortsatte vi ut i den gråa, regniga, novemberkylan & protesterade mot Trump. Det hade varit lättare att stanna inne i värmen, att fortsätta mysa runt med en kopp glögg i handen. Men jag kände så starkt att vi måste sätta ner foten, visa att vi inte accepterar den form av politik Trump för.
Det känns bara så bottenlöst fel att man kan bete sig som ett generalarsle & ändå bli president för en så mäktig nation som USA. Vad sänder det för signaler till våra barn? Ljug & mobba bäst du vill - du kan ändå kamma hem en jackpot här i livet... Åh vad jag vill att karma ska slå till & visa att det faktiskt inte är OK! Men tills dess, en liten akt av civil disobedience för att visa att människor runt om i världen inte stillasittande accepterar den här typen av beteende. & så avslutar jag med min favoritramsa:
 
Your hands,
Too small,
You can't build a wall!
Save

Boycott!

Jag är fortfarande så otroligt upprörd över valresultatet i USA. Magkänslan sa att Trump skulle vinna, men huvudet ville så gärna tro att amerikanarna hade mer vett än så här. Men icke - vilket är en gigantisk sorg. Det här är ju vår närmsta granne vi pratar om, gränsen ligger bara någon timme bort. Ett gigantisk landområde som har så mycket att erbjuda & som kan göra så stor skillnad för så otroligt många människor & så går de & skjuter inte bara sig själva i foten utan hela jävla världen. Gårdagen var någotslags töcken av chock & smärta - jag sket i alla måsten & bara "nu dricker vi vin & äter glass & pizza hela dagen" - & idag har jag landat i steg tre av känslorna man går igenom vid sorg - ISKA. Jag är helt enkelt fly förbannad på ett sätt som är rätt o-Idigt men 100% hur min familj hanterar konflikter. Jag har helt enkelt bestämt mig för att bojkotta USA. Kategoriskt - jag sätter inte min fot där de närmsta fyra åren. VÄGRAR. Paul bara:
 
1) Men du ville ju plocka äpplen i Maine nästa höst? Jag "Det finns äpplen här"
2) Men vi skulle ju åka på en Mother Earth News konferens till våren? Jag "MEN har funnits sen 70-talet, förhoppningsvis rider de ut de närmsta fyra åren så får vi gå då".
3) Din 35års present? Jag "Vi kan åka till Prince Edward Island istället".
 
Helt enkelt - skiter USA i resten av världen så skiter jag i dem. Inget amerikanskt vin & Tor får leka med Hape istället för Melissa & Doug. Jag kan inte rösta i landet, men jag tänker banne mig vote with my dollar*!
 
*& det här konceptet kan man ju diskutera om det fungerar eller inte - men vet ni, just nu skiter jag högaktningsfullt i om det faktiskt har en påverkan. Just nu är jag bara så arg att jag måste få utlopp för det på något sätt & i sann Jansson-anda får det helt enkelt bli en principfråga.

I want to leave the planet...

Åh vad jag önskar att jag hade kunnat backa bandet, till en tid då Trump inte var president - jag mår fysiskt illa bara vid tanken på att han håller i rodret de närmsta fyra åren...
 
Men tillbaka till imorse, min vän Liz & jag hade ju bestämt oss för att hålla på resultatet fram till 10.30. Så morgontimmarna spenderade jag fortfarande lyckligt omedveten om katastrofen. Hemma hos Liz lyckades vi till & med ha det rätt trevligt ett litet tag - trycket över bröstet & den där malande magkänslan lättade lite. Så slog klockan halv & Liz kastade fram morgontidningen med mittuppslaget öppet... & det stod inte vem som vunnit - det var väl för tight när den gick i tryck. Liz fick direkt total panik, hon hade trott på ett landslide för Hillary, så jag fick rycka fram telefonen & kolla resultatet på den... Blev så OTROLIGT besviken att jag började gråta på fläcken, vilket fick Liz att i princip börja hyperventilera. Stackars lilla Millie & Tor blev knäpptysta på direkten & sen förkunnade Tor "Shoes, mamma, shoes - door". Han ville helt enkelt inte vara kvar längre & precis så känner jag också. Problemet är att jag inte vill lämna Liz hus - jag vill lämna planeten. 

Logging out...

Nu ska jag snart logga ut & ta ett litet social media break fram till klockan 10.30 imorgon. Har nämligen blivit bjuden till ett Election Reveal Party & det innebär att jag INTE får ta reda på hur det går på andra sidan gränsen innan imorgon. Alltså - en del av mig tycker att det här är den sämsta idéen någonsin, JAG VILL JU VETA NU! Samtidigt så är det kanske bra. Jag får en kväll utan dator & telefon då jag kan fokusera på min lilla familj istället för att sitta & bara panikuppdatera alla nyhetssidor. Kan nämligen bli så himla OCD på sånt här & bara sitta & maniskt trycka på uppdatera, uppdatera, uppdatera... Samtidigt tvivlar jag lite på att jag ska "klara mig undan" att få reda på hur det går innan imorgon. Känns som om man måste sitta ensam i en liten stuga i ingenstanns för att hålla sig undan hela cirkusen. & så är det den här malande oron i magen... hela kroppen känns lite som en fiol idag, så spänd & stressad - tanken på att Trump skulle kunna ta hem det hela är bara för hemsk. 
 
Så - nu håller jag tummar & tår det hårdaste jag kan för att Hillary ska vara president när nästa blogginlägg publiceras!

Uppdatering på vår Syriska familj...

Idag fick vi äntligen till en träff med vår Syriska familj. Har inte känts som en bra idé att träffa dem innan vi var helt friska, så vi fick vänta ut Pauls antibiotika-kur. Men idag så! Jag tog med äppelpaj som jag bakat med vegansmör (visste ni att vanlig smör silas genom gelatin = gris i smöret?) & Paul hade med sig ett arabiskt "stick on" keyboard till deras dator. Jättetrevligt besök & även om vi var tvugna att använda tolk så var jag otroligt imponerad av hur mycket engelska de lärt sig på bara en månad. Från att kunna ett enda ord (thanks) till att lite haltande kunna prata om enkla vardagssaker. Inte illa med tanke på hur mycket annat de varit tvugna att hantera under den här månaden! Överlag har de alla etablerat sig över förväntan, bara minsta pojken som har lite svårt med sin dagisplats - fröknarna vill nämligen att barnen ska leka ute varje dag & han är rädd för snön... Kan ju tycka att de hade kunnat låta honom leka inne åtminstone så här i början. Visst, förr eller senare måste han ju vänja sig (inte så mycket att välja på när ens nya hemland är Kanada) men lite förståelse medan situationen fortfarande är ny hade inte skadat...

And they are here!

Vilken dag - så full av känslor, intryck & hopp!
 
Det började tidigt imorse med att vi alla packade in oss i bilen & åkte ut mot Toronto. För en gångs skull hade vi gott om tid på oss, så vi valde små fina sidovägar & kom ändå fram till flygplatshotellet innan utsatt tid. Kom in i lobbyn & där var det alldeles fullt av Syriska familjer som väntade på sina sponsorer. Mammor, pappor & små glada barn som sprang runt & lekte. Fick på direkten världens klump i magen när jag såg alla småttingar. Jag har ju själv startat ett nytt liv på en ny kontinent så jag vet hur stor omställningen kan vara - men jag gjorde det för att jag valde det & jag kan alltid återvända. Kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att gå igenom en så omvälvande flytt när allt man känt sen innan är borta! I vilket fall... Vi väntade & väntade & väntade & tillslut var allt pappersarbete klart & vi samt en del andra i vår sponsorgrupp som också var där fick äntligen träffa vår familj!
Massa känslor på en & samma gång! För även fast man kände en sån LYCKA så var det ändå jobbigt, en familj är ju så otroligt lite i sammanhanget. & så skulle vi precis gå & mitt när vi stod där & skulle säga hejdå kom det fram en liten pojke (kanske 4 år gammal) som inte var del av vår familj & ställde sig nära nära mig. Han tittade upp på mig med jättestora ögon & stäckte sedan ut sin lilla hand. Satte mig ner på huk & tog hans hand & hans lilla ansikte lyste upp. Sen ville han hålla min andra hand också, så då gjorde vi det ett tag också. Hans pappa kom fram & sa något till mig på arabiska & vår tolk som råkade stå nära översatte till mig. Den lilla pojken ville hålla min hand för att han tyckte jag "looked so pretty and kind" & så var han så lycklig över att få vara här i Kanada. Höll ihop det på något sätt & bad tolken att säga att han var en hemskt söt liten pojke & att vi i Kanada är så glada över att få så fina nya medborgare som honom. Sen vinkade vi hejdå & jag gick ut & grät i bilen. Grät för att jag inte vet vad som kommer att hända med den här lilla pojken & för alla andra små där ute som fortfarande behöver ett nytt tryggt hem... Men också lite för att det trots allt finns hopp i & med alla goda människor som arbetar för att göra världen lite bättre!

Nu kommer de!

Vet ni, vår familj har landat här i Kanada & imorgon bitti är de redo att bli hämtade till sitt nya hem här i Guelph! Vilken resa det här har varit, med både med & motgångar - men just nu känns det mest otroligt. Att de rest hela vägen från Libanon, från ett liv på flykt, hit till tryggheten. Blir lite gråtmild när jag tänker på vilken stor omställning det måste vara & hur lycklig jag är över att föräldrarna redan imorgon kväll kan bädda ner sina små barn i trygga sängar!
 
För det är något jag hade önskat att alla hade haft lyxen att göra - lägga sina små skatter i en varm skön säng, med mat i magen & tak över huvudet. Behovet är naturligtvis enormt, men att få vara med & ändra livet för en familj känns i alla fall helt fantastiskt!

Första lagret...

Tor & jag lyckades med konststycket att försova oss imorse. Vaaarför sover han alltid mycket längre de dagar då vi har något viktigt att passa, men vaknar upp 05.20 de dagar vi kunnat dra oss i oändlighet?. Sån stress att vakna upp 09.15, en kvart efter målarstart i lägenheten. För det är ju inte heller som att det går att komma ut genom dörren på fem minuter tillsammans med bebis. Speciellt inte om man har en bebis som hittar på en massa hyss medan man febrilt försöker komma iordning. Till exempel tyckte jag inte att det var helt nödvändigt av Tor att dra ut hela lagret av toapapper på golvet & påbörja projekt "konfetti" vid 09.30. Efter många om & men & sammanbrott över vant-tvång kom vi i alla fall iväg. Blev en väldigt rask 30-minuters språngmarch till lägenheten & konditionen alltså... den är ju inte vad den varit. Vilket blir smärtsamt klart den allra sista biten upp mot hyreshuset. Superbrant backe & det i kombination med vagnen är liksom precis vad jag fixar i nuläget utan att behöva pausa för att vila. Får flash backs till tjockisåren & skolgympan - blodsmak i munnen, kropp som skriker av mjölksyra, skakiga armar. Så ja, antar att "komma i form" åker in på listan över nyårslöften 2016!
 
I vilket fall, vi tog oss dit & jag mutade Tor med en croissant & fick på så sätt tid att skrubba alla väggar samt få upp all färg kring kanter & lister i vad som kommer att bli barnrummet. Hade hemskt gärna velat stanna för att rolla väggarna också, men vid det laget var klockan närmare ett & Tor satt & nickade på golvet. Kändes i alla fall som om det rullar på rätt bra i lägenheten - det är skönt att se hur arbetet hela tiden går frammåt. Imorgon är vi tillbaka igen, håller tummarna för att vi ska få upp lager två då. För sen kommer vi till den roliga biten, accentväggar & smådetaljer för att få det så snyggt som möjligt!

40.000 cad!

För att vara lite nordamerikansk... OMG! Vi har i nuläget samlat in mer än 40.000 kanadensiska dollar, i nuläget har vi nästan 300.000 kronor till vår syriska familj. På två månader - är det inte helt otroligt?! Är liksom bara helt golvad av folks givmildhet. Golvad & lite tårögd, det finns mycket fult i den här världen men också mycket godhet & värme!
 
Men nu till ett litet personligt dilemma som jag hoppas att ni bloggläsare kan hjälpa mig med. Varje år får Paul nämligen en julbonus av sitt företag & vi hade planerat att ge en procentsats av de pengarna som vårt stora bidrag till vår syriska familj. Fast nu känner jag lite att just den här familjen faktiskt har alla de pengar de behöver för att etablera sig här i Kanada. Vi har en lägenhet som väntar på dem, alla möbler, kläder & så pengarna på det - deras trygghet är garanterad. Tillskillnad mot alla de som fortfarande sitter fast i flyktingläger. Hade det varit alldeles fel att inte donera våra pengar till just den familj som vi jobbat på att få hit, utan istället gett pengarna till UNHCR istället?
 
 

Saving a Syrian family...

Sorry för frånvaron igår, men det hände något stort som gjorde att jag glömde bort bloggen helt - någonstans i Libanon finns nämligen en familj som flytt från Syrien som vi blivit länkade till! En mamma, en pappa & två små pojkar på 3 & 4 år som vi nu jobbar för att ge ett nytt liv här i Kanada. Det enda vi egentligen vet om dem är att pappan utsats för våld & att fyraåringen behöver medicinsk vård. I nuläget sitter de fast där pga pappersarbete på den kanadensiska sidan (myndigheter, inte oss) så de kan tidigast komma om en månad. Men det känns så fantastiskt att vi förhoppningsvis kan få lös dem ur en hopplös situation! Vår grupp har redan samlat in nästan 130.000 svenska kronor & vi har flera foundraisers inplanerade så det känns absolut som om vi kommer att fixa att ta oss hela vägen i mål  (regeringen kräver cirka 180k för att försörja en familj i ett år). Pauls & min stora uppgift är att sätta ihop en hemsida där vi bland annat kan se till att lägga ut information om processen samt be om hjälp i form av materiella donationer - så det ägnade vi hela gårdagskvällen åt. 
 
Håll nu tummarna för att ambassadspersonalen får igenom allt pappersarbete på rekordtid så at den här lilla familjen får sin nystart så snabbt som det bara är möljigt!

Immigrationsidioti...

Jag hade ju ljugit om jag påstått något annat än att allt samröre så här lång med kanadas immigration (CIC) har SUGIT. Antalet timmar jag spenderat på ansökningar, stressen jag känt, pengarna vi plöjt ner, ovissheten... Det har varit (& är fortfarande) väldigt tufft. MEN. Även i mörkret finns det ljus! För helt plötsligt har jag fått användning för alla timmar jag tillbringat med CIC-dokument. Visar sig nämligen att den dokumentation som Kanada kräver av flyktingar inte är alltför olik den de kräver för vanliga immigranter. Så medan alla andra verkar smått överväldigade när det kommer till CICs material känner jag mig rätt hemma & har redan ett system för hur vi ska ta oss igenom all dokumentation. Så medan det väl aldrig är superkul att arbeta sig igenom instruktionsguider på 120 sidor & ett tio-tal dokument med tillhörande kompleterande information så känns det helt görbart. Åtminstone från vår sida av saken, sen är det ju en helt annan femma när det kommer till informationen som Kanada kräver att flyktingarna ska tillhandahålla. På riktigt kräver de tex att flyktingarna ska skicka in 6 nytagna immigrationsfoton som måste följa en speciell mall... Eh, om man bor i ett flyktingläger känns det som om det kan vara lite småsvårt att få till den typen av dokumentation. Eller den här, kopior på allt från födelsedokument till yrkesdiplom. Jo för flyktingarna har säkert sett till att ta med sig både dokumentskåp & egen scanner/printer så att de kan få ihop alla papper i en handvändning. Byråkrati-idioti.

Eight years...

För åtta år sen landade jag i Kanada - det var en lika varm höstdag som vad det är nu, kring 30 grader, & jag trodde att jag hamnat i fel land. Inte kunde väl Kanada vara så varmt?! Minns hur jag åkte in mot Toronto i min taxi, hur husen växte sig större & större & det var en märklig känsla i bröstet - en känsla av "nu händer det", nervositet & en liten röst som undrade vad sjutton jag gjorde.
 
Att se stan som ska bli ens nya hem för första gången... det är inte varje dag man gör den resan! Men jag hoppas att jag en dag ska få visa upp Guelph för någon som kommer hit för första gången för att bosätta sig. I morse mötte vi nämligen upp med den här gruppen:
Tillsammans hoppas vi kunna sponsra & stötta en flyktingfamilj så att Kanada öppnar sina dörrar & tar emot dem. Det är nämligen så här, att flyktingar tas in ytterst sporadiskt & vill man göra något åt det - ja då är det bara att försöka hitta en grupp om fem eldsjälar som gemensamt skickar in en ansökan om att sponsra en eller flera  flyktingar under deras första år i landet. Som princip tycker jag ju att detta är BULL SHIT - staten ska ta sitt ansvaret både moraliskt & ekonomiskt, men går man runt & väntar på att det ska hända blir ju inget gjort... Så vi får försöka själva & hoppas att våra handlingar kan inspirera andra & i bästa fall sätta ytterligare press på beslutsfattarna! För i nuläget är kanadas flyktingmottagande en skam som inte på något sätt går hand i hand med hur jag upplever kanadensarna själva - ett oerhört generöst folk som vill ställa upp & hjälpa bara de får möjligheten!

Shame Canada, shame...

Det känns så där att blogga på om vad vi pysslat med idag när bilden på den där lilla syriska pojken BRINNER på näthinnan. När man vet hur en liten barnkropp känns i ens armar, de små andetagen, tandlösa leenden... Det gör så ont i hela mig att jag gråtit av & till under hela dagen. Försöker hitta ett sätt att hjälpa & hoppas kunna skriva mer om det senare - för något måste jag göra. 
 
Det känns så galet att det här händer i världen samtidigt som vi har tillbringat dagen med babydate hemma hos oss - med kaka & vattenmelon & tusen leksaker - samt poolhäng tillsammans med Kristen & Daisy. Att det här är min verklighet...
Det är så sjukt att mitt största problem under dagen var att Tors badtopp var lite för liten & att jag glömt hans små babyflingor hemma samtidigt som andra slåss mot vattnet för drömmen om ett liv i trygghet för sina barn.
 
Förstår inte hur det kan finnas människor som stänger hjärtat & bara fortsätter som om inget hänt. Hur kan man gå & lägga sig på kvällen om man håller fast vid politiska partier som inte vill hjälpa, som inte vill räcka ut en hand? Kanada är ett fantastiskt land på många sätt & vis, men när det kommer till att ta in människor i behov av akut hjälp så är det fruktansvärt hur lite som görs. Världens näst största land, med en befolkning på 35 miljoner & hitintills har de hjälpt lite över 2000 syrier till ett tryggt liv... Skamligt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0