Canada 150!

Long time no see... Jag ska försöka knåpa ihop ett litet inlägg om varför det varit så tyst här den senaste tiden, men just nu tar vi & fokuserar på något roligare - Canada Day! Idag firade vi nämligen inte bara nationaldagen utan även att kanada som nation numera är 150 år gammal. Här är saker & ting inte lika självklara när det gäller högtider som vad det är i Sverige, utan det blir mycket vad man själv väljer att göra det till. Så vi bjöd in alla Tors små kompisar med familjer på morgonen för obegränsat med glass & mimosas - ett kör-schema som jag väl mer eller mindre snodde från Norska bloggar & deras 17 maj-firande. Varför uppfinna hjulet igen liksom!  Massa små kottar, mulberry cake, kanada gnugg-tatueringar & sjukt mycket ballonger - fullt ös med andra ord! Så pass att vi alla gick & sov en timme eller två efter att vi vinkat hejdå. Vaknade till världens åskoväder, så då passade vi på att krypa ihop i soffan & titta på Moana. Tors första full-längds film! Sen gick vi bort till vår granne som bor själv med sin handikappade mamma (hon kan inte prata eller gå & han tar hand om henne mer eller mindre själv 24/7) & önskade honom Happy Canada Day med en stor bytta mulberry cake. Han blev så glad att han blev alldeles tårögd, ibland behövs det inte så mycket... Svängde även förbi min kompis Jess som är lite utarbetad med mer kaka (jag gjorde verligen massor!) & en ballong till hennes lille kille. Slutligt kakstopp blev hos Pauls föräldrar som bjöd på pizza & bubbel till middag. Avslutade dagen med en promenad ner till parken...
Där vi spontan-joinade vår granngatas gatufest. Massa roliga aktiviteter för barnen & Tor var i himmelriket över att få hålla i sitt första tomtebloss. Alltså, det här var SÅ utanför min comfort zone men han bad så himla fint & det var en massa småttingar i hans ålder som fick hålla sina egna bloss så jag hade inte hjärta att säga nej...
& så avslutade vi dagen med OH CANADA, svävande papperslyktor samt världens fyrverkeri. Tor var bara helt andäktig & för mig var det en av de sällsynta dagar det här året då jag fick var glad rakt igenom hela dagen... 

Uppdatering på sirapsfronten...

Jag måste ju uppdatera på lönnsirapsfronten! Första dagarna höll sig temperaturen envist under nollan & inget hände - jag höll på att dö av otålighet. Sprang fram & tillbaka till hinkarna som en OCDig 5-åring på julafton & så blev det äääntligen lite varmt i luften...
& det var ju inte så att det RANN sav ur träden, men ändå ett stadigt droppande. Åh så till mig jag blev!
Hitintills har vi tappat 1.5l var från valnöten & lönnen. Vilket kanske låter mycket, men då ska det kokas ner rätt rejält. För 1 liter sirap behövs nämligen 40 liter sav... så jag inser ju att vi inte kommer att komma upp i någon jätteproduktion, men det spelar inte så stor roll. Om vi bara kan få en liten burk hemmagjord sirap är jag nöjd! Nu ska det bli kallt igen i ett par dagar, men jag hoppas på ett första "nerkok" till nästa helg...

Tidig julklapp!

Idag fick Tor brev från Kanadas miljö & klimat minister, hon skickade en tidig julklapp till honom!
2017 är nämligen Kanadas 150-årsjubileum & det firar hon med att ge bort gratis familjepass till alla Kanadas parker! Är inte det himla fint?! Inte för att det brukar kosta några vansinniga summor att komma in i parkerna, men kanske en $5 för varje gång man parkerar bilen. Vi har varit lite dåliga på att komma ut till alla fina parker som finns här de senaste åren, men nu hoppas jag att Tor ska vara nog stor för att vi ska få till åtminstone ett par utflykter under 2017!

Lagändring kanske?!

Läste den här artikeln idag & hakan slog i bröstet med en duns. Kanada & Sverige är nämligen vanligtvis väldigt lika varandra, på så många vis, men i den här frågan är ju Kanada bara ljusår efter Sverige. För HUUUR kan det fortfarande vara tillåtet här i Kanada att slå sina barn helt godtyckligt?! Googlade runt lite & tydligen var det också fritt fram för lärare att aga elever fram till 2004... I jämförelse så blev det olagligt i Sverige redan 1958 & föräldrar har inte fått slå barn sedan 1966. Vi saxar lite från artikeln:
 
"Throughout history, Canadian law has permitted and legitimized all manner of violence against beings seen as inferior. At various points in history, the physical punishment of slaves, servants, sailors, apprentices, prisoners, wives, dogs and children has been permitted."
 
Så vid något tillfälle har Kanada alltså beslutat att det är olagligt att slå både sjömän & lärlingar. Barn däremot, näää barn är det fritt fram att uppfostra med näven! Slå inte din hund eller dina tjänare, men varsågod & sätt skräck i dina barn med sleven. Herregud... det är ju så bakom att jag blir mörkrädd!

PR-card!!!

Det har varit ett par småjobbiga dagar här - vi har ju inte haft Daisy på två veckor pga semester & omställningen till två toddlers var brutal. En viss liten fröken hade nämligen helt glömt bort det här med att DELA, så dramat låg på topp måndag, tisdag & onsdag. Det var så där så att jag satt i parken igår & såg hur Daisy ryckte varenda leksak ur nävarna på Tor & bara kände hur orkesdepon i kroppen dränerades totalt. De har ju jättemycket utbyte av varandra, & jag känner att jag bygger på Tors framtida svenska, men igår kände jag bara "Neeej, nu slutar vi med det här & myser ihop bara vi två". Puttade trött hem vagnen för lunch & kände mig i ärlighetens namn rätt nedslagen... & så rullade vi in på uppfarten samtidigt som brevbäraren & han sticker en bunt brev i handen på mig. Allra överst, ett väldigt officielt kuvert till mig. Öppnar upp & där är mitt PR-card! Trodde nästan att jag skulle svimma där jag stod. Herregud så länge jag väntat & nu har jag äntligen permanent uppehållstillstånd med i princip alla rättigheter utom att rösta! Allt det där jobbiga bara rann av mig & det var väl inte så att resten av dagen var superlätt - men ni vet när man är så där riktigt glad för något, då spelar det ingen roll även om två små 1-meters människor råkar tokvråla argt i unison!
 
Happ, nu ska jag köpa en körkortsbok & börja plugga & så ska vi typ nöjesköra över till USA någon helg bara för att. Känns helt surrealistiskt att jag äntligen kan korsa gränsen!

What a Happy Canada Day!

Bästa bästa Canada Day jag firat så här långt för veeet ni - jag fick ett mail från CIC & min PR ansökan har äntligen blivit "processed". HELT OTROLIGT! Jag kan nästan inte greppa att de äntligen gått igenom alla mina papper & att min ansökan inte kommer att tjäna som kaffekoppsunderlägg för all framtid! Jag blev så paff när jag läste mailet att min haka inte riktigt har hunnit hämtat sig.
 
Så - om jag förstår det hela rätt så är nästa steg en intervju med hela vår lilla familj & sen måste jag vänta i fyra månader innan de har tryckt upp mitt PR-kort*. Det är med andra ord inte klappat & klart än, men det känns ändå så himla stort att det äntligen rör på sig! Lite som om jag sprungit ett maraton & nu äntligen ser mållinjen!
 
*Alltså, här måste jag bara infoga en liten parentes - HUR kan det ta 4 månader att trycka upp ett kort? HUR?! Josefin & jag tänker att de kanske hugger ner träden för hand, fraktar dem ut ur skogen med häst, mal ner träden med en väldigt trög handdriven kvarn & sen handmålar pappret med någon form av exklusivt bläck som tar jättelångtid att tillverka samt torka...

Doktor pervers...

Tack för alla peppande kommentarer på förra inlägget - det är ju bara helt fruktansvärt att immigrationen skickar folk till en läkare som utnyttjar patienter på det sättet! Gjorde en sökning på honom & det är som jag anande, inte bara jag som åkt på en extra undersökning för bröstcancer...
 
I sat in Drs office and was told by the nurse ‘now unhook your bra for breast exam’ Ok fine I assumed this was part of the medical but didn’t realize it would be the only Part! Dr Li came in no introduction lifted my tshirt moved my bra out of the way groped my breasts a little and then told me to sit down. He then exchanged a few words and to be fair seemed nice and polite he even tried a joke. He went through the medical list I had filled in while waiting asking if I had any major diseases then asked if I had anything on my legs or feet as he didn’t want to have to physically check and would just take my word for it.
 
About 2 years ago, I had a medical exam there to get a study permit. Unlike 2 other places on St. Clair Ave & College St. (I already did 3 times), he examined my breast with his hand to see if I had breast cancer. Since I signed on a consent form, I had no choice but to let him go ahead, although the consent form didn't clearly mention he'd check my breast with his hand, I remember.
 
Alltså... Det är okey att massera brösten på någon man inte ens haft vett att hälsa på innan, men fötterna låter han vara i fred?! Blir så upprörd att jag liksom inte riktigt vet vad jag ska göra med mig själv. Djupt andetag...
 
& alltså konceptet manuell bröstcancerundersökning över huvud taget... Om det här nu är en sån himla issue för Kanadas sjukvårdssystem så kanske de kunde lägga in en obligatorisk mammografi för att vara på den säkra sidan! Plus en prostataundersökning för männen - lika ska vara lika!

Down with the dirth bag!

Ni kanske minns att jag fick dåliga nyheter från immigrationen (CIC) i december... Well, i korta drag så följde de upp nu i maj med ett mail där de skrev att jag var tvungen att göra om hela min läkarundersökning. Idag var det dags för den undersökningen & de senaste dagarna har jag mått dåligt över det. Inte så mycket för att vi var tvugna att ta tiden att få det gjort (Daisy kunde inte komma idag & Paul fick ta en semesterdag), eller för pengarna (kostar 1600 kr, så det hade man ju kunnat göra roligare saker för) eller för att det är så genom dumt att jag måste göra om det igen utan för att den förra undersökningen var rakt igenom vidrig. Tack & lov hade jag i alla fall hittat en kvinnlig läkare den här gången, så det gjorde att det hela kändes lite bättre men jag såg verkligen inte fram emot det för fem öre. Det är ju liksom sådääär att ha en vilt främmande människa som knådar runt, runt & runt ens bröst
 
& så kom jag in på hennes kontor & det var världens snällaste lilla människa jag mötte & hon berättade att de inte gör manuella bröstundersökningar på patienter under 50.
 
SÅ UTNYTTJAD jag kände mig. Den där vidriga människan som undersökte mig för två år sen, när jag var nygravid & jättekänslig, hade inget som helst mandat att behandla mig så som han gjorde. Jävla svin rent ut sagt. Kunde inte hålla det inne utan var tvungen att berätta hur jag blivit behandlad sist & hon satt där & såg helt chockad ut. Sen strök hon hela sin personliga avgift (600kr) & sa att hon var förfärad över min historia samt att det var bland det värsta hon hört när det gäller att utnyttja sin makt som immigrationsläkare. Hon bad mig även att anmäla, om jag hade orken, & det kan ni ge er på att jag har i det här fallet. För jag har ju svårt att tänka mig att det bara är jag som åkt på den här behandlingen & om en anmälan åtminstone leder till en granskning så kanske det kan se till så att han inte vågar rycka runt i tuttarna på andra kvinnliga patienter. Jag menar, vem vet vart hans gräns går?! Jag har ju ändå lite skinn på näsan, har varit med ett tag - men tänk hur hemskt för någon som är 19 år, eller 15 för den delen! Nej - anmälan nästa - down with the dirth bag!

Failure...

Nu är ju skolskjutningar tack & lov inget som Kanada upplever på samma sätt som USA, men skolsäkerheten är något som ändå tas på väldigt stort allvar. Så förrutom de vanliga brandövningarna övar man även på "lock downs". Idag var det lock down övning på Tytler - komplett med Guelphs lokala poliskår på plats. Planen var följande: lock down varning utfärdas i skolans högtalarsystem (PA), alla lärare låser in sina klasser i klassrummen, barnen gömmer sig i ett undangömt hörn & är tysta tills polisen förkunnar att lokalen är säkrad. Dessa direktiv följdes till punkt & pricka av samtliga i skolan förrutom vår toddler group. Dels hade ingen informerat oss om att det var övning på G & dessutom var PA-systemet urkopplat i vårt rum. Så medan resten av skolan tystnade fortsatte vi glatt & ovetandes med våra aktiviteter - som idag råkade vara "baby music group". Således bankade tre glada 1-åringar på kastuller, slog i cymbaler & hamrade med trumpinnar på varandra/ihåliga plaströr & LJUDVOLYMEN VAR LIKSOM HÄR UPPE. Det kan även hända att Jen & vi mammor bidrog till kakafonin... ända tills arg vaktmästare dök upp & informerade oss om att vi hade misslyckats med övningen. Själv kan jag ju tycka att misslyckandet inte riktigt låg hos oss - utan snarare i hur det hela kommunicerats av skolan. Dessutom, tycker faktiskt att de ska vara glada att vi uppmärksammade att deras system lider av vissa brister!

Men check på prinssessförlossning då!

Jag ramlade över den här sidan idag & det fick mig att haja till lite - för om vi listar vad som beskrivs som specialbehandlig så fick ju jag värsta prinssessförlossningen jag med!
 
De får det som en majoritet av de gravida kvinnorna i Sverige önskar sig men inte kan få: en barnmorska de har lärt känna på förhand.
Check! Fick jag absolut - allra bästa Mitra & Elizabeth som jag träffade genom hela graviditeten. Kunniga, stöttande & så otroligt varma, roliga & förstående. De är det enda jag saknar från graviditeten!
 
Sjukvårdspersonalen och de blivande föräldrarna har haft åtskilliga möten under de senaste månaderna, där förlossningen har planerats.
Check igen. Vi träffades väl i snitt en gång i månaden i början & sen blev det tätare & tätare mot slutet - inklusive hembesök i fall att Tor skulle ha fötts här. 
 
Däremot är det inte nödvändigt med ett uppbåd förlossningsläkare inför en normal förlossning. Det är inte heller så att en egen barnmorska till varje kvinna/ föräldrapar skulle vara alldeles för dyrt.
Um... Alltså, när Tor väl föddes så hade jag dels Elizabeth med mig - men eftersom jag fick en epidural så övergick min huvudsakliga vård till sjukhuset. Det innebar att jag även hade en huvudsjuksköterska till hjälp samt en läkare. Tre pers alltså, det får man väl ändå räkna som ett team?
 
Så här måste jag ge ännu en poäng till Kanada... Om alla kvinnor i Kanada kan få vad som i Sverige förbehålls kungligheter, hur i helsike kan svenska kvinnor fortfarande bollas runt mellan olika BBn/inte få egna rum/inte få ha sin partner hos sig över natten/inte lära känna sina barnmorskor/kanske inte ens ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen?! Sverige är bra på mycket, men allt jag läser om svensk förlossningsvård får mig att tacka min lyckliga stjärna för att jag fick Tor här & inte i någon taxi på väg mot ett BB som hade plats...

Christmas and Ebulliophobia...

Väldigt ofta låter det så här hemma hos oss "Um... men vi har X, Y & Ö hemma i Sverige också - bara att det är bättre där". Det här gäller allt från yoghurt, till musik till ALLT administrativt. Men en sak ska de ha kanadensarna, deras apotek sopar banan med våra. Hemma känns det lite som ett straff att gå till apoteket. Det är alltid kö, alla som jobbar där känns trötta på livet & produkterna är rätt trista. Här däremot... Glossiga tidningar, sjukt mycket fina skönhetsprodukter & massa härlig ekologisk barnmat att välja bland. Dessutom samlar vi poäng när vi handlar & varje vecka får jag skräddarsydda specialerbjudanden till min apoteksapp. Hur praktiskt?! Allra bäst, ibland slår de till med erbjudanden som nästan känns lite julafton & idag var det en sån dag. Dealen var "spendera dina poäng & få mer tillbaka". Råkar sitta på så sjukt mycket poäng så jag bestämde mig för att göra något så ovanligt som att nöjes-shoppa bara till MIG. Spenderade 50.000 poäng & kom hem med en hel kasse gratis feel good!
Burts bees lipgloss, ny Clinique mascara, grym nattkräm & så en tidning som jag varit jättenyfiken på ända sedan jag (slaviskt) började läsa systertidningen "Mother Earth News". Men så var det det här med mamma-samvetet... Kunde bara inte låta bli att plocka på mig en såpbubbelmaskin åt Tor. Han har nämligen en badkars u-båt som han ÄLSKAR, så när jag såg den här låtsades jag inte se att den var från 3-år & köpte på mig den på studs. Nu visade det sig att kotten är livrädd för såpbubblor (weirdo), men men... det är tanken som räknas! Paul då kanske någon undrar... Jo han fick två saker han med. En kasse mjölk (ett annat bra kanadesiskt påfund, en kasse rymmer tre påsar om lite över litern var) samt en burk jordnötssmör. Jordnötssmöret bidde sedan ett gäng kakor & det kan hända att Paul var den som var allra, allra, gladast efter vår lilla shoppintur.
Det har nämligen varit lite magert på kakfronten de senaste månaderna. Köksentusiasmen har räckt till lunch, middag (knappt) samt muffins & kakorna har prioriterats bort eftersom jag helt enkelt inte orkat fixa något som ändå bara en i familjen äter. Så ja - när kakorna uppenbarade sig betedde sig Paul lite, lite, som en femåring som just sett jultomten genom fönstret. Känns fint när alla är nöjda & glada! Även om det ju hade varit ännu bättre om Tor inte börjat gråta av skräck när han såg såpbubblorna... men vi får helt enkelt hoppas att det är en övergående fobi!

Nej nu skiter jag i det här...

Jag känner att jag skiter i att planera något mer för våren nu, för idag vaknade vi upp till ännu en snöstorm. Orka liksom. Fast lite hjälper det att vara ironisk kring det hela. Så här, kanadensarna SUGER på att ta ner dekorationer i tid. Julpyntet sitter lätt kvar fram till påsken, påskpyntet hänger med fram till Canada Day, sen är det pyntfritt fram till Thanksgiving då de kör pynt-pyttipanna & slänger in Halloween med & sen sitter det pyntet uppe till julen. Så eftersom vi precis klarat av påsken sitter det fortfarande lite julpynt uppe & så fort det blir uselt väder, ja då slår folk på det & så sitter man & fnissar inne i stugorna för att... tja, kanske mest för att man har så roligt som man gör sig? Men som sagt, jag har gett upp om våren så nu är det med andra ord årstids-high chaparral här hemma. Spelade den här låten för ungarna, tog fram julporslinet & till fika blev det pumpamuffins.
Näst på tur? Men kanske att vi kör på kalkon till söndagsmiddagen, bikini-Friday & varför inte släpa ut babypoolen?! Nej visst ja, isbad kanske inte är så populärt bland bebisar...

Icy!

Det här med att prata om väder kan lätt bli väldigt trist - så länge man inte själv är drabbad är det ju rätt poänglös information... Men nu måste jag i alla fall skriva ett väderinlägg för igår slog is-stormen med stort I till. Runt midnatt när det var som värst hade vi 3 cm is på allt, el-transformatorerna slog gröna blixtar & strömmen gick av & på som ett flämtande värmeljus. Isen var så tjock på träden att vi kunde höra hur de knakade av vikten när vi försökte sova... helt galet. Idag har det börjat smälta så smått, men allt är fortfarande täckt i ett tjockt lager is.
Isbark!
Det är lite som om hela världen är inglasad!
& även rätt fula saker som dött fjolårsgräs & gamla blomställningar blir lite så där trolskt vackra!
Det sagt, det får gärna smälta undan nu så att vi kan komma ut med bilen & röra lite på oss igen. Har suttit infrusta i huset sen igårmorse & HELA påskledigheten kan ju inte spenderas i soffan!
Även om jaghadevaritheltOK medattvara in-isad nu på söndag dåtvångskommenderingavfamiljeslaget väntar...

Over sharing...

Det där besöket hos doktorn förresten... När vi väntat klart alla 120 minuter blev vi visade till ett litet undersökningsrum & någon minut senare dök doktorn upp för speed konsultion. Ingen halsodling här inte, utan bara pang på med antibiotikan. Tycker som vanligt att de är hemskt medicinglada här i Kanada... Det räcker med att se lite ledsen ut & så skriver de ut ett gäng recept. I vilket fall. Istället för att stressa vidare tog doktorn ett par minuter åt att nostalgi-titta på Tor som stod på alla fyra & försökte spana ut mellan sina ben. Doktorn:
 
"Åh... Jag minns när mina var så där små. Nu är alla fyra tonåringar. Det är hemskt. Min äldsta dotter... Hennes betyg har blivit sämre & sämre sista året & nu kom vi på henne med att vara beroende av sin mobiltelefon. På riktigt beroende, uppe varje natt mellan 1 & 5 - sexting. Jag gissar att hon gjorde det för att få uppmärksamhet, för det var ju inte ens så att hon skickade bilderna till sin pojkvän. Vi gav henne mobilförbud i en månad, vet ni vad hon gjorde? Hon ANMÄLDE oss till skolans syo för cell phone abuse, jag menar det är inte ens ett riktigt ord!"
 
& här tystnade han & tittade ledset på Paul & mig för någon form av feedback. Dessvärre var det här lite för oväntat mycket over sharing, så vår förmåga att småprata simultandog. Inte ens Paul fick ur sig något vettigt & det hör INTE till vanligheterna. Så den stackars doktorn lommade iväg & lämnade oss med insikten om att det banne mig gäller att hålla sig á jour med teknologin eller så kommer Tor att helt sopa mattan med oss om bara några år!

Det här med julkort...

I sann "Men vi har ju ett barn nu, så då kan vi gå helt bananas på att samla ihop vuxenpoäng" anda tryckte vi upp ett gäng julkort med Tor på. Alltså... det är så där vuxet att jag nästan dör en smula... Men, men, nu låtsas vi att 100% av mig tycker att det är en rakt igenom opinsam idé & fortsätter med historien. Jag skrev duktigt ihop alla mina 20-nått vykort, väntade ett par dagar på att Paul skulle få ihop sina tre & gav sen upp & förklarade att vi helt enkelt får skicka iväg mina först & så är det upp till honom att se till att de där tre Kanada-korten kommer iväg. Låter helt rimligt, eller hur? Um, jag tycker ju det. Vad jag däremot tycker är helt ORIMLIGT är det faktum att Canada Post har slut på internationella frimärken. På obestämd tid... Så här, posten har ett jobb - att se till så att post tar sig från punkt A till punkt B. Då kan man ju tycka att de borde ha räknat ut att det blir lite större tryck kring jul & sett till så att det fanns x-antal fler frimärken att tillgå. Men inte. Åh jag blir så trött! Så nu kommer vi att få jaga runt på alla lokala små postkontor i hopp om att någon av dem sitter på en liten bunt som vi kan roffa åt oss. Eller typ vänta med att skicka dem tills dess att jag kan åka till Sverige igen & där dela ut dem för hand, det kan hända att det är ett snabbare alternativ.
 
& så avslutar vi med ett julkort som faktiskt gjorde mig glad! Kommer ni ihåg den lilla tanten som bodde en gata bort som gav oss en massa möbler i våras? Well, hon kommer i alla fall ihåg oss & skickade ett supersött egentillverkat julkort:
Visst är det fint?! Första julkortet jag någonsin fått som kommer att åka ner i julpyntslådan & tas fram nästa år med!

Ikväll blir det bubbel!

Alltså, sjukt bra fredag! Jag har förvisso lite ont i halsen & sov som en kratta, men det bleknar när man följer upp med detta:
 
1) Tor fick en tomtedräkt med posten & den passar perfekt - tusen tack till tomtefarmor!
2) & här krävs närmast trummvirvel, fyrverkerier & absolut bubbel ikväll... CIC ringde & berättade att de håller på att gå igenom min ansökan om permanent uppehållstillstånd!!! Så här en 17 månader efter att jag skickat in pappren tänkte jag väl mest att de nog tappat bort alltihop, men niet - kvarnhjulen mal bara väldigt långsamt men de MAL!
 
& väldigt roligt, CIC-tjänstemannen informerade mig om att det enda de behöver för att klubba igenom min ansökan är en bröstkorgsröntgen & så frågade han mig varför den inte var inkluderad. Förklarade att jag var 7 veckor gravid när jag gjorde min immigrationsundersökning & att jag således inte kunde röntgas:
 
CIC-mannen - I see... but, so, are you still expecting now?
Moi - Eh, no, but I have an almost 1-year-old...
 
& här måste man ju fråga sig följande - lever mannen i förnekelse över hur lång tid det tar för dem att gå igenom en ansökan eller har han bara helt ooorimligt dålig koll på hur länge en kvinna är gravid? För säg att jag gjorde undersökningen i april 2014, det är liksom 19 månader av graviditet... Bara tre månader mindre än vad det tar att få till en elefantbaby.

Tors allra första Halloween!

Stor dag idag! Halloween här är ju verkligen barnens högtid, så även om vi firat varje år jag bott i Kanada så har det aldrig varit så roligt som nu! Har kallat Tor för Tintin rätt länge, pga håret, så det kändes som ett givet val när det kom till hans outfit. I torsdagskväll körde vi till Cambridge & cirka världens bästa secondhand affär för barnkläder. Där hittade jag direkt en liten tröja & pikétröja som passade perfekt, men jag fick kämpa lite mer för trenchcoaten. Hittade tillslut en liten jacka för treåringar & den fungerade med upprullade ärmar. Sen behövde jag bara övertyga Paul om att Tintin har bruna byxor, inte röda, & så var vi i hamn!
Vid lunch infann vi oss hos en av mina mammavänner för en Baby-Halloween-Bash. Vimlade av små söta djur!
& ja, Paul var utklädd till Kapten Haddock - för vad är Tintin utan sin vapendragare?! Själv valde jag mellan Milou & Bianca Castafiore, men landade på det senare. Det hade kanske varit lite roligare att klä ut mig till hund... men kände mig lite för gammal för det, så det fick bli operatant istället!
Speaking of animals... Daisy var så söt, hon var nämligen utklädd till Roxy - deras katt!
Vid tre kom vi på att vi inte karvat en endaste pumpa, så vi fick bränna hem i ilfart & ta itu med det. Eller vi & vi, Tor däckade så fort vi kom hem så det var en enmansshow för Paul. Inte mig emot - tycker verkligen inte om att gröpa ur pumpor, så himla slemmigt! Dessutom gjorde han det så bra att jag tror att Paul hädanefter får stå för familjens pumpdekorationer!
Självklar hitt bland grannbarnen! Fast innan de dök upp hann jag springa över till Kristen för att fota deras pumpor. Hittade Roxy sittandes mitt bland dem...
& visst ja, teal pumpkins... Jo så här, många barn har ju matalleriger & för dem kan Halloween bli en rätt ledsam historia. Tänk själv om alla klär upp sig & får godis men du kanske inte kan äta en enda bit. Så har man en teal pumpkin på sin trapp så visar man att man även delar ut andra saker än bara godis. Det kan vara små klistermärken, studsbollar eller böcker... vad som så länge det inte är något man ska äta!

Canada votes...

Snart halv tio här & ikväll sover jag INTE! Nej, för ikväll är det valvaka i det Chvostekska hushållet. De senaste tio åren har Kanada lets av den oerhört dryga Steven Harper & nu hoppas vi på förändring! Själv kan jag inte rösta, det händer troligtvis inte förrän om två val till, men vi åkte iväg som en samlad front i alla fall...
Paul fick helt enkelt rösta för hela vår lilla familj & nu är det bara att vänta med spänning. Här i Kanada är hela valprocessen lite mer av ett strategispel än vad det är i Sverige. Hemma är det ju bara att rösta på det man känner att man mest kan identifiera sig med, inte riktigt samma sak här. Ta Guelph som exempel, Guelph räknas som ett "riding" & här röstar vi på 3-4 politiker som alla presenterar var sitt parti. Den politiker som får mest röster, ja hen vinner HELA Guelph. Samma sak gäller i alla de 338 "ridings" som utgör Kanada. Slutstriden kommer att stå mellan tre partier: Conservatives, Liberals & NDP. Av dessa är de två sista mer "vänster"... hur vänster ett parti nu är här... Problemet som uppstår är att väljarna som lutar åt vänster har två alternativ att välja bland, så rösterna sprids mellan L & NDP & helt plötsligt får C mest röster totalt av de tre. Så himla dumt system - för det lämnar ju väljarna att försöka gissa sig fram till vilket parti som ska vinna i just deras "riding". "Strategic voting" kallar man det... eller så hade de kunnat göra om hela systemet så att resultatet faktiskt speglade väljarnas åsikter!

Råvarunostalgi...

Ibland funderar jag på hur det hade känts att flytta hem till Sverige, vad hade jag saknat med Kanada? På en väldigt basal nivå - maten. Inte restaurangmaten i sig, men all färsk mat som går att köpa här. Lokalt odlad frukt & grönt, färsk fisk i varje affär... det händer liksom inte på ICA i Lycksele. Idag spenderade vi $30 (alltså cirka 185 kronor) på vår farmers market & det här kom vi hem med (efter någon timme av hackande):
4.5 kilo äpplen, grönsaker till tre 1 kilos påsar för frysen + nog för middag till oss, 500 gram paprika till frysen, 2 stora påsar med tomater som jag skalat & fryst för chili samt tre påsar med hackad purjolök. Vet inte riktigt vad mat kostar i Sverige längre, men jag har ett vagt minne av att jag typ dog över kilopriset på paprika sist jag handlade hemma i Sverige... Så ja, hade vi flyttat från Kanada hade jag definitivt utvecklat grav råvarunostalgi!

Eight years...

För åtta år sen landade jag i Kanada - det var en lika varm höstdag som vad det är nu, kring 30 grader, & jag trodde att jag hamnat i fel land. Inte kunde väl Kanada vara så varmt?! Minns hur jag åkte in mot Toronto i min taxi, hur husen växte sig större & större & det var en märklig känsla i bröstet - en känsla av "nu händer det", nervositet & en liten röst som undrade vad sjutton jag gjorde.
 
Att se stan som ska bli ens nya hem för första gången... det är inte varje dag man gör den resan! Men jag hoppas att jag en dag ska få visa upp Guelph för någon som kommer hit för första gången för att bosätta sig. I morse mötte vi nämligen upp med den här gruppen:
Tillsammans hoppas vi kunna sponsra & stötta en flyktingfamilj så att Kanada öppnar sina dörrar & tar emot dem. Det är nämligen så här, att flyktingar tas in ytterst sporadiskt & vill man göra något åt det - ja då är det bara att försöka hitta en grupp om fem eldsjälar som gemensamt skickar in en ansökan om att sponsra en eller flera  flyktingar under deras första år i landet. Som princip tycker jag ju att detta är BULL SHIT - staten ska ta sitt ansvaret både moraliskt & ekonomiskt, men går man runt & väntar på att det ska hända blir ju inget gjort... Så vi får försöka själva & hoppas att våra handlingar kan inspirera andra & i bästa fall sätta ytterligare press på beslutsfattarna! För i nuläget är kanadas flyktingmottagande en skam som inte på något sätt går hand i hand med hur jag upplever kanadensarna själva - ett oerhört generöst folk som vill ställa upp & hjälpa bara de får möjligheten!

Tidigare inlägg
RSS 2.0