Mandariner har bananrepubliken i alla fall...
Nu ska jag skriva en SWEA rapport för framställningen av vårt nyhetsblad (lojaliteten mot mina handledare genomgår just nu en liten svacka så jag känner att det banne mig är rätt åt dem att jag utnyttjar delar av denna måndagen till administration gällade ALLT annat än just dem), sedan blir det avfärd till avdelningen för Teaching Assistant utvecklingsmöte. Inte utvecklingsmöte för mig som person - hey, jag är ju ändå årets TA - utan för att hjälpa de andra förtappade själarna.
När pa och jag körde till farmor i lördags träffade vi två ursvultna, hutrande rävar i -23 grader runt Norsjövallen. Jag tänkte kasta till dem farmors födelsedagspresent, en hel bricka brieost, men pa ogillade tanken. Då vände jag blicken mot himmelens höjder, knäpte fingrarna och utalade högt mitt önskemål: "Låt de små få det lite varmare och något att äta. Ca 5 sekunder senare hördes det ett dovt men starkt dunk mot bildörren på pa:s sida. I backspegeln såg han en skogsfågel göra sin sista flight och påföljande krasslandning. "Där kom mat- en", konstaterade han med klimten i ögat. Så - när ett blått paket från Lse landar hos dig, öppna det, kläm lite på julklapparna och öppna den som mest känns och liknar en liten sandsäck. Kanske även du blir bönhörd! Kramar till dig, M
VA! Nää, vilken timing! Måste erkänna att jag blev helt varm bara av tanken på att de två fick mat. Håller tummarna för att tomten snart levererar ett blått paket så att jag kan kika efter sagda sandsäck... KRAM!
Oh, vad jag tycker om dig! Kram, M
& jag om dig mamma! Ju mer jag tänker på historien desto häftigare tycker jag att den är. Så nu tycker Paul & jag att du verkligen är "super woman" - inte bara klättrar du berg utan du kallar också ned mat från skyn!
