Att handskriva kort eller inte...
Jag har förstått att det är ett stort NO NO att inte handskriva sina tackkort - åtminstone här i Nordamerika. Här anses ett förtryckt kort med ens signatur längst ner som höjden av lathet, det signalerar att man inte bryr sig ett dugg. Är det verkligen lika strikt hemma? Jag minns att vi brukade få tack kort vid folks bröllop, studenter & konfirmationer - men de var alltid samma sak. Ett vitt kort med ett tryckt i relief (i guld, motiv=duvor, vigselringar, kors) någonstans, sen ett kort på eventet i fråga & så en liten kråka under ett förtryckt tack. Jag minns aldrig att mamma kastade i från sig kortet i avsky & bara "Va, men de TACKADE inte personligen för konstglasskålen!!!". Snarare var det så att vi alla skockades kring kortet, tjattrade om det, yngsta barnet kunde inte låta bli att peta lite reliefen & så hamnade det slutligen på mammas stora ärvda vitrinskåp där det samlade damm ett par år eller så innan det åkte ner i den allmänna fotolådan.
Um... vad vi bara så bakom flötet där uppe i Norrland att vi missade att vi blivit skymfade? Eller är svenskar liiite mer avslappnade i den här frågan?
Alltså, litet tillägg - jag la upp den här frågan på det wedding community jag hänger på & alla bara "Det är döden om du inte handskriver alla kort & adresserar alla kuvert själv". Eller som en av dem skrev "If you're not going to hand write them, you might as well not send them, IMO. Mass printed thank you notes scream "thanks for spending a lot of money on me, even though I can't be bothered to spend 2-3 minutes to thank you properly".
Eh... är det bara jag som tycker att det här är lite överkänsligt? Om jag överräckt ett handgjort kort till dig, inklusive en liten gåva, men texten inte varit 100% handskriven av mig - hade du då dängt sagda present i backen & vänt på klacken & knatat iväg? Eller, FASA, avskrivit mig som vän från Facebook? Jag är så himla nyfiken - är det här en större kulturell skillnad eller är det bara i vår familj som vi var lite efter på hela kortfronten?!
Kommentarer
Svar:
Visst - begravningar. Det hade jag glömt bort, men jo vi fick såna kort då med.
Skönt att höra att vi liksom inte var ensamma om detta - här skriar folk i panik & förakt vid tanken på att man inte skulle handskriva korten helt & hållet. Jag kan hålla med dig om att ett litet extra, innerligt, tack gör det hela mer personligt - men att skriv ALLT för hand? Funderar också att göra som du säger, att bara handskriva korten till kanadensarna, fast då säger väl etiketten att jag favoriserar dem... OJ, huvudvärk!
Ida
Svar:
Så himla skönt att höra att det verkar vara en kulturell skillnad & inte bara jag som inte är speciellt bra på det här med takt & ton!
Får jag ett kort så är jag mest lite förvånat "Åh, vad gulligt, ett kort" & är glad för det oavsett hur det ser ut!
Ida
Svar:
Men eller hur. Det mest irriterande i hela kråksången är att jag handgjort freaking resten av kortet & så får man höra "Men det vet ju bara folk om du talar om det, så jag ser ditt kort & tycker att du är rätt lat som inte kan ta dig tiden att skriva det för hand om folk har rest hela vägen till ditt bröllop & köpt en present". Ida blir trött.
Ida
Trackback
