12 veckor...
Idag räknar vi in en ny vecka, så vecka 12, & nu har jag även gått på medicin i en vecka. Överlag har det fungerat väldigt bra, jag har haft ett par dagar då jag mått illa - men jag har i alla fall inte kräkts. Så det är jag enormt tacksam för. Har liksom inte mått fysiskt dåligt sen jag var... men kanske 11-12 år eller så, så jag hade liksom glömt bort hur ÄCKLIGT det är att spy. No more... Hitintills har jag dock inte lyckats ta in så där jättemycket av den vikt jag tappat, trots att jag verkligen försökt gå all in med burritos & lasagne - typ sånt som jag vanligtvis aldrig äter. Fast jag tänker lite så här, alla viktkurvor som jag ser för graviditeter är ju beräknade för folk som äter godis & kakor & annat sött. Det gör ju inte jag, så kanske att det är därför det är svårare för mig att lägga på mig - även nu när jag inte mår dåligt? I mean, hade jag suttit & skedat nutella direkt från burken hade jag väl säkert kunnat vara tillbaka åtminstone på min utgångsvikt, men jag vill liksom inte äta skit bara för att. Godis & kakor ger ju liksom ingenting, det är ju bara fett, socker & vitt mjöl - ingen vetting näring. Himla svårt det här tycker jag - jag vill ju följa en kost som jag tycker är vettig, samtidigt som jag oroar mig för att jag inte lägger på mig tillräckligt!
Kommentarer
Svar:
Jag försöker att inte stressa för mycket, men det kändes lite jobbigt när jag var hos läkaren & han i princip sa rakt ut att han tyckte att jag vägde alldeles för liten & att jag behövde måltidsersättningar. Måltidsersättningarna får jag dock erkänna att jag skippat, testade en provdrink & tyckte den var så himla äcklig (har svårt för konsistensen). I vilket fall, väger 55 kg idag, så jag har fått upp vikten typ ett kilo & ligger nu bara ett kilo från utgångsvikten. Känner lite att när jag väl kommer till 56 kg så kommer jag inte att känna mig fullt lika stressad.
Men du gick ner rätt mycket med Isabella eller hur? Får mig att känna mig mycket bättre i så fall - att man faktiskt kan tappa, inte bara lägga på sig som gravid. På det forum jag är med i är jag nämligen rätt ensam om det här...
Ida
Svar:
Jag försöker att inte stressa, men som sagt... det är svårt när jag fortfarande ligger under min utgångsvikt & när jag dessutom inte är vad att äta mat som man direkt lägger på sig av. Så idag när vi var & åt brunch åt jag bröd med smör på för första gången på år & dagar & kände mig SÅ duktig - här konsumerades det kalorier minsann! Sen insåg jag att vi faktiskt promenerat 40 min till brunchstället & att det var lika långt tillbaka plus att jag lovat att gå hem till en annan vän på eftermiddagen, med en till 80 minuters promenad som följd... då kändes det lite som om jag förlorat.
Jaja... jag tänker att de flesta lägger på sig mer mot slutet på graviditeten, så det kommer väl då istället. Hur var det för dig, la du på dig relativt jämt båda gångerna eller kom det mest senare?
Ida
Svar:
Haha! Men ett paket pinnglass till middag låter ju så himla roligt - mycket skojigare än att bara sitta & sleva ur en bytta med glass! Måste faktiskt erkänna att jag blev sugen på mjukglass häromdagen, för första gången på säkert 10 år. Så kroppen kräver verkligen energi!
Jag känner mig så mycket starkare nu än vad jag gjorde för bara en vecka sen, så mycket mer kapabel, så det gör att allt känns lite lugnare. Förra veckan hos läkaren när han satt där & skakade på huvudet & bara "så här kan vi inte ha det, det är dåligt för din hälsa" så blev jag dock rätt skärrad. Men jag tänker att det var lite för att jag mentalt tyckte att allt var så jobbigt då. Blir väl lätt så när man mår så galet illa, svårt att se något positivt i missären liksom. Nu är ju graviditetsillamående inte något jag önskat för någon, men det är så skönt att det är ett par av er här som känner igen precis hur jobbigt det kan vara. Gör det lite lättare att veta att man inte är ensam om eländet!
Kram!
Ida
Trackback
