MsBree

Det här med att vara gravid alltså, det är ju ett smärre mirakel att det har gått så bra för mänskligheten som vad det ändå gjort. För jäklar i min lilla låda vad kroppen krakelerar & ska vi se lite krasst på det, dvs ur Darwins perspektiv, så ligger en ju inte så där jättebra till på skalan över starka överlevare. Hemskt tur att jag lever ett så skyddat, priviligerat liv, för hade jag levt någon annanstans & allra helst i en annan tidsperiod hade jag nog kolat rätt så omgående. Ta bara gravidillamåendet där i början, så otroligt okonstruktivt om jag varit gravid mellan 1845-1852 & bott på Irland... Lite surt att bli tillransonerad typ en halv potatis om dagen & så går inte ens det att behålla. Eller om jag bott i Pompeii år 79 - en liten vulkanpuff & det hade varit helkört med min kassa andningsförmåga (även om en snabb sorti nu kanske hade varit att föredra framför alternativet). För att inte tala om jag levt på den tiden då härliga djur som grottlejon & grottbjörnar dundrade runt, för då känns det väl som ett någorlunda rimligt antagande att jag för eller senare hade varit tvungen att kuta för mitt liv för att slippa bli någons middag... Det hade gått så sjukt dåligt - badbollar springer i regel rätt uselt. Lägger vi sedan till gravidkramp i benen (som jag för första gången fick smaka på i går natt) så är det ju bara att inse att jag varit tokkörd. Så, det här med att kvinnor i generation efter generation har lyckats harva sig igenom 40 veckor av allt mindre gynnsamma förutsättningar för att överleva - det är ta mig tusan inget annat än en massa under!