MsBree

Vi bor helt löjligt nära Guelphs klättrargym, typ två minuters promenad bort... Så det senaste året har Paul låtit så här på repeat "När tror du att vi kan börja klättra?". Well, idag blev det av! Paul, jag, Jess & Andrew knatade över med utrustning & bäbisar. Vår plan var väl att en person skulle vakta småfolket medan de andra tre klättrade (de har ett par automatiska belay-stationer, så det går att klättra utan partner) men det föll på att Tor bara ville vara i någons (mest mina) armar & att Lewis var hyper & slickade på väggarna. Vi var alltså inte direkt super effektiva, men vi fick alla in ett par rutter per person. För mig var det dock en rätt märklig upplevelse, för jag var inte höjdrädd så där som jag varit tidigare - men jag fick typ panik halvvägs upp & kunde inte låta bli att tänka på hur hemskt det skulle vara om jag föll ner & dog... För då skulle ju Tor inte ha en mamma längre. ÅNGEST. Kan ju tycka att det här med att tanken på att mitt liv skulle ta slut skulle vara det stora orosmomentet, men icke... mammalös Tor var det stora mörka mentala molnet. Happ, det här är alltså något jag kommer att få jobba lite med.

 

Vi avslutade kvällen med middag hemma hos oss - litet knytkalas med supergod broccoli paj, rödbetor med mynta & sauterad mangold. Samt öl, alltid öl efter klättrarpass!