MsBree

Stötte på en av våra grannar idag & hon berättade att deras familj skulle skippa vintern det här året. Deras plan är att vara borta ett halvår, ta sin husbil på en roadtrip ner genom USA & sen tillbaka när värmen kommit hit. Min första (mentala) reaktion var något i den här stilen "Meeen åååh, jag vill OCKSÅ! Jävla immigrationselände som gör att jag inte kan resa någonstanns!". Sen kom jag på lite andra tankar. För det första, jag är ju faktiskt ingen husbilsmänniska - klassar husbilar & husvagnar som mobila skilsmässolådor. För det andra, min granne kommer att ha med sig sin fyraåring & sin sex-månaders på resan... Det fanns en tid i mitt liv tillsammans med Tor då allt var lugnt & stilla, då kotten låg glatt där jag lagt honom & jag kunde pyssla på med mitt. Kanske inte riktigt fallet numera. Nej, nu för tiden ägnar Tor varje vaken stund åt att antingen gå med stöd eller resa sig upp mot olika saker. Här hemma, i vårt väldigt stillastående hus, är det liksom nog illa så en husbil framförd på guppig väg. Jag hade varit konstant upptagen med att försöka se till att barnet inte ådrog sig permanenta huvudskador. Så - en liten del av mig är fortfarande avundsjuk, på äventyret. En större del av mig tänker att min granne är en supermänniska som vågar ge sig iväg. Själv är jag, när jag tänker efter, väldigt nöjd med att häcka på plats tills dess att Tor fått lite mer vett!