One foot in front of the other...
Hej igen - måste bara börja med att tacka för all pepp. Det känns så fint att det inte bara är jag som bryr mig om höns!
& vad ska man säga annat än att det här verkligen inte var den start jag behövde på 2018, men nu är det ju bara att acceptera läget & försöka bestämma oss för hur vi ska tackla det hela. Har mailat uppfödaren för våra Cream Legbars (som jag är helt säker var de som bar på viruset) & väntar på svar från dem. Paul ringde även upp uppfödaren för våra ISA browns, alltså originalhönsen, & de beklagade så mycket men sa att de hade avlivat alla omgående om de var i våra skor. Väntar även på svar från ett gäng vänner, samt vänner till vänner, som är veterinärer för att få deras input men som det ser ut & KÄNNS just nu så kan vi inte avliva omgående utan tänker att vi åtminstone låter tjejerna få en sista fin sommar innan de får somna in till hösten. Blir helt lipig bara av att skriva det... Att avliva alla omgående känns helt fel - för de fem vi har ute i trädgården är sina vanliga glada jag förrutom att de klagar på kylan. Men samtidigt så såg jag såg hur mycket Queen Mary led de där sista få dagarna & vill inte utsätta resten av tjejerna för det. Så vi tänker att det är bättre att göra det snabbt & skonsamt medan de fortfarande är pigga & har ett bra liv.
När det gäller lilla Patty så hänger hon fortsatt med & verkade bättre idag, så vi har bestämt att vi håller henne inne över helgen tills det blir varmare & om hon fortfarande verkar OK då så sätter vi ut henne med resten av flocken igen. Men är hon hänging imorgon så är Paul hemma & tar henne till veterinären.
För att vara ärlig så är det lite överlevnadsprotokoll som pågår här hemma just nu. Mitt mantra för stunden är i princip "one foot in front of the other"... men tack & lov har jag en hemtenta som går över helgen så det gör att jag håller igång. En del av mig vill verkligen inget hellre än att dra täcket över huvudet & bara "nog med skit", men delen som inte kan släppa taget om det akademiska vinner & piskar upp mig på fötterna igen...
Kommentarer
Svar:
Nej jag vill aldrig vara in den situationen igen att jag känner att jag "behållt ett djur för länge". När vi väl tog bort min barndomskatt var han i så risigt skick & hade verkligen förtjänat att få somna in tidigare - 16 år sen & jag har fortfarande ångest... Så nej, där måste man ju som ägare ha djurets bästa i åtanke, hur ont det än gör.
Ida
Svar:
Bra säg... för känns gör det verkligen, men sen har tjejerna också varit kanske min största glädjekälla under hela 2017. Eller den mest konstanta i alla fall - noll tantrums! Sen när det kommer till döden så hjälpte Tor mig så mycket när Queen Mary dog genom att fråga om hennes "fire went out". Kände att det gav mig möjligheten att prata om något tungt utan att gå för mycket in på detaljer + att han accepterade hela konceptet med att en eld kan slockna. Kanske något som kan hjälpa nästa gång I frågar?
Ida
Svar:
Tack! & ja, de är ju verkligen mitt lilla tjejgäng & när veterinären ringde kändes det som ett slag i magen. Nu har det landat lite mer & jag har insett att jag inte behöver bestämma mig PRECIS NU för vad som ska göras (så länge vi inte skaffar nya baby chicks den här våren). Så det känns skönt att få lite andrum!
Ida
Trackback
