Bildbevis...
Tack för feedbacken på förra inlägget - det har verkligen varit så tungt de senaste månaderna & det betydde kanske mer än jag trodde att få höra att ni också tycker att det hela är helt vansinnigt. Blir bara så ledsen när jag tänker på det, inte bara för min skull utan mer för alla små flickor jag känner... Bara en sån sak som att åklagaren försökte skuldbelägga mig i det hela, "Men Ida, tänk om läkaren varit gammal (det är han inte - han är typ max 50 nått), hade du verkligen velat dra honom till rättegång då & kanske kastat honom i fängelse bara för att han var lite glömsk (med glömsk referar vi då alltså till att han "glömt bort" att bröstundersökningar inte varit del av immigrationsansökningar under de senaste 11 åren)". Alltså, orken slår liksom i så tokhårt i botten att det flyger damm i luften.
MEN - som sagt, jag har i alla fall kommit till ett stadie där jag känner att livet på det stora hela återvänt till det normala. Vissa dagar är sämre, andra är bättre... & tack & lov var både igår & idag den typen av dagar som fyllde på med energi i ställer för att sluka den. Gårdagen var dels min namnsdag, men så hade Tor också kulturkväll på sin skola & vi var där & representerade Sverige. Har inte haft på mig min folkdräkt sen... men typ 2013 (!?) så det var härligt att få vädra 100-åringen lite grann. Jag är ju av den övertygelsen att man ska ANVÄNDA sånt som är fint & speciellt, annars är det liksom inte lönt att ha, så det kändes bra att äntligen få ur hela dräken ur garderoben. Mja, förutom hatten då. Fixar bara inte hatten... det går verkligen omedelbart från att jag känner mig fin till att jag känner mig töntigt utklädd så fort jag sätter på mig hättan.
Bjöd på pepparkakor, bildspel på snötäckt landskap & så spelade vi ABBA i 90 minuter. Kändes ungefär så svenskt som det kan bli utanför IKEA här i Canuckland. Extra bonus på sverigeboosten var att vi glömde kvar vår bilflagga i gympasalen, så mamman som var ansvarig gav den till mig vid pickup nu i eftermiddags - vilket gjorde att Tor & jag kände oss manade att hitta den HÖGSTA snöhögen vi bara kunde...
& there we go - bildbevis på att åtminstone Tor & jag lever! :)
Kommentarer
Svar:
Åh tack - var så roligt att äntligen ha ett tillfälle att ha på mig den!
& jag ska försöka blogga lite mer regelbundet framöver - inte varje dag, det får jag inte ihop med allt jobb inför kandidaten, men i alla fall en eller ett par gånger i veckan.
Ida
Svar:
Ja hättan är verkligen ingen hitt. Tog på mig den bara för att testa om den kanske ändå var bättre än jag mindes & nej... nej bara nej. :D
Ida
Svar:
Tack! & ja, fyra år & går i JK - känns helt galet! Speciellt när han pratar, alltså de saker som han säger... Typ häromdagen när vi gick hem från skolan & han såg en skolbuss, "Mamma, you can pick me up but a bus can also pick you up, those are homonyms". o_O
Ida
Svar:
Hej & tack - vad glad jag blev! Det har verkligen varit jobbigt, men samtidigt en ögonöppnare...
Ida
Trackback