MsBree

Det har hänt mycket de senaste dagarna, därav det något torftiga bloggandet. Sammanfattningsvis kan vi väl säga att det har varit mycket turbulent. Nu längtar jag efter en enda sak, att få åka ut till Pearson med Paul på torsdag & flyga till familjen - hem! Jag behöver sverige, hem & jul så mycket just nu att det värker i kroppen. Ska bli så underbart skönt att få komma bort ett par dagar, fly verkligeheten & bara tanka energi innan jag tacklar 2013.

 

Önskar bara att jag inte vore så jäkla rädd för att flyga... för den ångesten dök upp i förgår. Så märklig känsla att LÄNGTA efter att få komma hem, samtidigt som jag är livrädd. Hade jag fått ändra en enda fundamental sak med mig själv så hade det lätt blivit utraderad flygrädsla.

Oki, då kör vi julklapps-shopping sista rycket! Vill ha ALLT avklarat idag så att vi kan börja packa väskorna & inte behöva stressa runt över mer presenter. Är så få dagar kvar tills dess att vi åker att det hade varit skönt att kunna fokusera enbart på att fixa med huset & tvätta kläder. Inte som för ett par jular sen när Paul var ute & handlade julklappar tills 30 minuter innan taxin dök upp för att ta oss till flygplatsen. Herreje vad vi stressade då! Faktum är att jag packade typ alla Pauls saker för hela resan över eftersom han inte hann. När han kom hem där, en halvtimme innan vi skulle åka, räckte jag över en lista där jag skrivit upp allt jag packat & så fick han checka så att jag packat en rimlig mängd byxor, sockor & kalsonger... :)

Oki, Paul & jag måste boka hotellrum i Stockholm mellan den 30e december & den 1 januari. Världens i-landsproblem, men jag tycker det känns så himla jobbigt - för jag vill ju att det ska vara BRA men det är så svårt att få till. De här är våra krav: det måste vara mysigt & ombonat & helst så pass stort att man inte måste gå sidledes på var sin sida av sängen. Hotellet måste också ligga nära centralstationen & frukosten måste ingå & vara bra. I fall att någon av er som läser sitter på världens tips får ni gärna hojta till, för i annat fall blir det den gamla Ida-klassikern "spendera två timmar med att stressat titta på hotelfoton för att tillslut bryta ihop lite & satsa på något som oftast känns så där när man väl checkat in".

 

Uppdatering: Paul förkunnade helt enkelt att han ville bo på Freys igen om jag inte hade något emot det. Eftersom det eliminerade processen "beslut" så kör vi helt enkelt på det. Tycker Freys var supermysigt när vi bodde där julen 2009 & eftersom vi försov oss & missade frukosten den gången så blir det ju spännande att se hur den är!

Urk, jag blir skitstressad när jag läser om SAS... Dels för att vi bokade våra inrikesflyg med dem det här året & fick betala alldeles hemskt mycket för stela blå säten & 2 timmars dödsångest. Dels för att jag för en gångs skull varit duktig & samlat poäng på något. Har lyckats harva mig upp till deras silvernivå som gör att jag får typ noll extra förmåner förutom ett mer fancy kort, men för mig är det stort! Jag som är råkass på att dra nytta av den här typen av saker har verkligen gottat mig i mina eurobonuspoäng. Tills nu då, då SAS vd tydligen inte ens rekommenderar folk att flyga med dem (?!). Nehej... men hur ska jag som konsument då känna att jag vågar luta mig tillbaka & känna att julresan är fixad? Måste jag försöka komma på någonslags backup plan här? Packa snöskorna så att Paul & jag kan plöja oss själva från Arlanda till någonstans där pappa kan hämta upp oss? För alla andra transportalternativ känns väl så där lite småkörda så här pass sent på året! Nej snälla högre makter, gör så att SAS reder upp det här nu!

Lycka är att ha bokat flygresan hem över jul! Nu har vi var sin flygbiljett som tar oss från Toronto, till Newark (yey, älskar mellanlandningar där!), till Stocholm. Utresa den 20, ankomst den 21 december. Sen måste vi flyga tillbaka hit den 1 januari & det är ju lite deppigare... men men, på det stora hela är jag väldigt nöjd! Nu måste vi bara lista ut hur många dagar vi ska spendera i Stockholm (dvs, hur många som vi har möjlighet att se där - Jo?) & sen kan vi boka flygbiljetterna upp till obygden. Åh vad jag längtar! Vill vara påväg nu! Vill landa i Umeå, köpa julmust på OK, äta clementiner i bilen & titta på alla små söta röda hus inbäddade i pudersnö. Längtar, längtar, längtar!

Jag måste erkänna något. Vi har ju beslutat att stanna här i Toronto i sommar. Inga resor till Europa, inga resor inom nordamerika & vet ni - det är en sån lättnad. Att kunna gå runt på marken & bara njuta av vetskapen att nästa flygtur kommer att komma någon gång i framtiden, men inte ha ett datum att ha ångest inför. Att kunna sitta i trädgården, titta på planen som flyger in mot Pearson & veta att jag inte behöver sätta mig i en taxi & åka ut dit om en vecka eller två. Att inte behöva sitta där med ångesten som växer sig större för varje sekund & som möjligtvis kan dämpas för stunden av ett glas vin. Den där ångesten som gör att mitt skinn känns för litet, som om jag vill fly ut ur mig själv - en sån vidrig känsla. Det här med att flyga är verkligen en stöttesten i mitt liv, en skräck som jag inte kan kontrollera. Allt jag vet är att om de där dörrarna stängs, då kommer jag att dö... & så gråter jag ner i Pauls knä. Gråter & försöker komma så nära honom jag bara kan för att om möjligt absorbera lite av hans lugn. Fast inte den här sommaren. Den här sommaren får jag andas & läka lite.

Har jag nämnt att min vän Christina ofta är fylld av helt fantastiska förslag? Fick just ett mail från henne där hon bara "Du, det kan var min feber som talar just nu, men ska vi inte dra till New York i maj/juni & spana på brudklänningar en helg. Vi övertalar Helen att följa med & så kör vi tjejhelg"...

Alltså... vår, försommar, i New York... Tillsammans med två av mina bästa tjejkompiar här. Drinkar, Starbucks, vitt tyg i massor. Jag bara måste åka. Har redan checkat flygbiljetter... Fy sjutton vad kul vi ska ha det!

Förlovningsdagen täckte vi 20 km till fots, igår 15. Det här med att gå när man är på semester är himla bra av två anledningar:

1) Jag tycker att man ser så mycket mer till fots än när man åker bil, man har mer tid att ta in saker & ting & har man lust att ta en liten paus så slår man bara ner ändan på första bästa sten som inte är en myrstack & så njuter man av att inte behöva leta P-ficka (vilket inte existerar på Bermuda). Det här var vår vy under gårdagens äppelpaus. Har sett värre.

2) Så fort jag kommit upp till cirka 10 avklarade km på en dag känner jag mig också genast lite mer generös på kalorifronten, sjukt praktiskt ur semestersynvinkel. Då kan man sitta & sippa på sitt glas med förlovningsbubbel som restaurangen bjuder på & bara "Nejmen då blir det lax med ost då & margarita som efterrätt!". HELT utan dåligt samvete.

En sak är säker, de första britterna på Bermuda kan inte haft det lätt - så fort man kliver utanför resorten/stan så är man liksom mitt i jungeln. Igår beslutade vi oss därför att göra ett litet besök på deras botaniska trädgård. Väntade oss något helt storslaget, men det var mer som en liten park. Himla söt & så, men inte så där maffig som vi tänkt oss.

Antar att man kanske inte anser det så lönt att bygga ut något helt outstanding när det ser ut så här på ett helt vanligt fält... För hur ofta stöter man annars på en odling som kombinerar bananer & tagetes? Det var i alla fall första gången jag såg den kombon!

& överallt finns det träd som bäst kan beskrivas som enter.

Tror att vi måste börja spela på lotto - vill väldigt gärna vinna jackpotten & spendera den på en liten plätt Bermudajord, komplett med bananer & orkidéeodling!

Ni vet hur Paul så gärna ville göra afternoon tea på Fairmont - det blev bättre, vi lyckades dyka upp mitt i frukostbuffén! Perfekt! Pauls första tallrika utgjordes av hysteriska mängder våfflor med grädde, lönnsirap & choklad. Själv körde jag på sushi, keso & avokado. Följt av massor av lax & räkor & ett avslutande fat ananans. Rullade ut från hotellet & tackade gudarna för att vi redan gått 10 kilometer innan frossan.

Sen tråcklade vi oss fram mellan pooler & golfbanor & landade framför Bermudas näst äldsta fyrtorn. Mer än 180 trappsteg senare...

kikade vi ut på toppen. Jag kanske ser glad ut, men inombords var det PANIK a la, "men herregud, prytteln är typ 170 år gammal... hur länge till kan den realistiskt sett hålla ihop?". Jäklar i min lilla låda vad skönt det var att komma ut. Hela den här illusionen om att fyrtorn är romantiska... jo, de är de väl... men, inget för mig.

Vi hittade inga orkidéer - men det gjorde inte så mycket, det vi såg var himla vackert i alla fall...

Ton av blommor, massa fjärilar - lite paradis feeling så där.

& så stötte vi på den enda varelse med ryggrad som fanns här innan spanjorerna dök upp för ett halvt millenium sedan. En liten grön varelse, med knyckiga rörelser & småkaxig attityd.

Fast bäst ändå, i djurmått mätt, kycklingar!

Så där söta att man ALDRIG vill äta upp dem, utan bara skopa upp en handfull dun i näven & puttra fram något på babyspråk!

Eftersom jag löpte amok med pizzamiddag igår så blir det hajk idag, jag satsar på minst ett par timmars vandring. Har legat i sängen nu på morgonen, druckit te & tjattrat över Bermudakartan. Det finns så mycket att se här! Jag vill se deras gamla fyrtorn (som väl fungerade så där, kartan är nämligen också smockfull av små ankare som betecknar skepsbrott) & ett fågelreservat som ska ligga i närheten. Paul vill mest kika på ett ställe som ska vara känt för sina orkidéer samt dricka afternoon tea på Fairmont.

Något vi satt upp som ett gemensamt måste är dock de rosa stränderna - vet att det ska finnas ett helt gäng här på ön, men ännu har vi inte lokaliserat någon. Varför de är rosa? "Sanden" består av foraminiferer, små "marina insekter" som det står i vår guidebok. Herregud vad jag skrattade när jag läste den biten, men eftersom jag antar att de flesta som läser den här bloggen inte har något större intresse av encelliga marina organismer så besparar jag er fortsatta nördutläggningar. :)

Det är så fantastisk att vara här, inte bara för att det är Bermuda - men också för att alla är så trevliga här. Man går inte förbi någon & låtsas om att de inte finns, man säger åtmistonde hej, fast oftast blir det mer än så. Som igår, vår första dag, vi pratade med ett par i receptionen & helt plötsligt satt vi i en taxi med dem & åkte in till Hamilton. Idag, vi väntade på en buss som aldrig kom, började prata med ett annat par, insåg att vi bodde på samma hotel & sen var det liksom inte så mycket snack. Dela på en taxi & sedan rom & cola på deras rum.

Efter det - walk on the beach. För mig blev det också lite dans, vi gick nämligen förbi ett bröllop & de spelade Kate Perry. Var bara tvungen att snurra runt lite i mina Minnetonkas i sanden.

Vi softade verkligen idag - frukost & lunch på hotellet, sen tog vi bussen till Hamilton vid tretiden & bara travade runt. Kikade in i en massa olika butiker, kittade upp oss på Bermudas nationaldrink & spanade på båtar & allmän fin utsikt. De är nämligen bra på det här - det går liksom inte att gå någonstanns utan att se något vackert.

I mean, det här är deras högsta domstol...

Något annat som är fint... räkpizza, med mango. Kan mycket väl ha varit den bästa pizza jag någonsin ätit. Japp, inräknat de jag fått serverade i Italien. So, om ni någonsin råkar dimpa ner på Bermuda (MÅSTE på the bucket list!) & känner för att äta något helt galet gott - besök The Pickled Onion. Passa även på att beställa in en flaska sauvignon blanc från Chile, hundra gånger bättre än parfymen de säljer från Nya Zeeland.

De tar påsken väldigt allvarligt här, så allt var stängt igår & allt är stängt imorgon. Det här var alltså dagen att införskaffa förnödenheter. Vi sprang således gatlopp tills dess att vi äntligen hittade svenska tändstickor. Pust, nu kan vi andas ut till & med måndag - helgen är räddad!

Tillsammans med Gibraltar är Bermuda förövrigt den mest brittiska koloni jag stött på under mina resor. Tekniskt sett så är ju både Australien & Canada fortfarande brittiska, men det märks i princip enbart i det att drottningen pryder valutan. Plus att vi får ledigt på Victoria Day. Här däremot... här kör vi på vänster sida av vägen & ringer från röda telefonkiosker. För att verkligen få till en riktig UK-dos intog vi därför gårdagens middag på The Hog Penny, Hamiltons kanske mest kända pub. Paul slog till på en riktig klassiker, curry.

Medan jag valde att pillra i mig något lite mer lokalt - fisken Wahoo, som tydligen är någon variant av svärdfisk. Så gott - nu måste jag bara leta reda på lite räkor/hummer så blir den här semestern komplett!

Så vi bordade flyget till Bermuda & insåg att vi var de ENDA på hela planet som åkte dit utan att vara inbjudna på ett eller annat bröllop. Hade aldrig fattat att Bermuda var Wedding Destination Numero Uno - men så är det. Jag hyperventilerade mig 2 timmar & 20 minuter sydöst & sedan traskade vi ut i... tja, paradiset? Fy för sjutton vad vackert det är här! Det här är vår utsikt från balkongen...

I mean, Ocean View har fått en lite annan mening känner jag. Vanligtvis betalar man ju för en liten blå rand i fjärran - men här... Vi bor i princip på Elbow Beach!

Närmsta granne - en palm & ett gäng koraller.

Havet är turkosare än turkosast & alla som vi har stött på hitintills är helt galet trevliga. Alla vill prata, bjuda på taxi in till Hamilton, prata om ditten & datten & skratta åt amerikanerna som just stigit av kryssningsskeppen. I min bok blir det inte så mycket bättre.

Vi har sovit i cirka två timmar, vi har glömt hörselskydden hemma & det är för tidigt till & med för mig att dricka vin. Men det gör INGET för jag är så lycklig över att vi över huvud taget sitter här på flygplatsen! Liten koffeinkick & sen kör vi security! Vi hörs från Bermuda om ett par timmar om saker & ting går enligt planerna.

Jag har vänt upp & ner på hela huset. HELA HUSET. Ingenstanns kan jag hitta mitt pass. Känner mest för att sätta mig ner & gråta, men det hjälper ju noll & ingenting. So, dags att göra om det från scratch. Varje skrymsle måste sökas igenom. Fan att sånt här alltid händer mig...

Uppdatering: Fortfarande inget pass... stress, stress, stress. Har sitt i mig ett helt tuggumipaket för att mota ångesten i grind. SNÄLLA LILLA PASS KOM FRAM!

Jag försöker fokusera på att vårt flyg lyfter om mindre än två dygn. Herregud vad jag behöver den här lilla minisemestern. Lite värme, lite sol, liten drink med parasol. Eller, egentligen bara miljöombyte. Som vanligt den här tiden på året vill jag mest bara vara var som helst annars än här. Tror att det är lite därför jag flytt in i Hunger Games böckerna de senaste dagarna. Även om nu dystopia inte är det allra trevligaste alternativet till den värld vi lever i nu, hur trött jag än är på Toronto...