Juldos!
Vid nio i morse släppte Paul av mig nere vid Harbor Front & SWEAs julmarknad. Hade inte talat om för någon att jag skulle komma in, så det blev en massa förtjust skrikande i takt med att folk upptäckte att jag var där. Jättekul! Allra roligast var dock när alla frågade när babyn är beräknad & jag bara "Om en vecka" - stora ögon! Marknaden i sig är samma visa från år till år, men det känns precis som det ska. Svensk tradition vilar ju inte direkt på konceptet "förnyelse" & det jag numera tycker allra mest om med att vara där är att jag får träffa alla personer som kommer dit & hjälper till år efter år. Hade känts så himla trist att inte få se dem, så på det planet är jag rätt tacksam för att Baby C ännu inte gjort entré. Dessutom innebar ju dagens besök att jag fick gå lös på julmust! Något jag inte alls tyckte om när jag bodde i Sverige men som nu är SÅ gott. Eftersom jag inte var ansvarig för köket det här året hade jag dessutom tid att knata runt & spana på saker som såldes - det var en nyhet kan jag säga!
Höll mig dock långt borta från glöggståndet... Det är nämligen 100% icke alkoholfri glögg & FRESTELSEN detta utgjorde var grym kan jag meddela. Det dräller ju inte direkt av möjligheter att få dricka riktigt glögg här i Kanada, så att inte få svepa en mugg eller två kändes rätt hårt. Fick en kopp saft när jag nämde hur mycket jag saknade glöggen, men jordgubbssaft är ju kanske inte direkt samma sak även om det var snällt ment... Jaja, nästa år!
En sak som kändes mycket bättre - fick lägga en beställning hos svenska kyrkan på riktigt julskinka! Bara två kilo, men nu känns det lite som om julen är i ham(n). Förra året övertalade nämligen en slaktare mig att det var superlätt att lägga in egen skinka. Vilket han ju kanske har rätt i, statistiskt sett kanske 99% av alla egeninlagda skinkor blir prima & vårt haveri helt enkelt berodde på att jag suger i köket... men jag känner mig inte beredd att spendera resten av mina levnads dagar med att testa mig fram jul efter jul. Nu är enda lilla haken att skinkan måste hämtas på kyrkans luciagudstjänst den 14e december - alltså dagen efter Baby Cs "best before date"...
Nu startar julen!
Jag vet att det är lite tidigt, men jag har längtat till julen sen augusti det här året - så nu kör vi!
Allt annat julpynt måste dock vänta lite - det står nämligen uppe i stugan. Så officiellt åker vi dit för att hämta våra vinterdäck samt för att det kommer att bli -13C där till helgen & någon måste ta på sig att slå av vattnet. Men i min bok ligger väl däcken & julpyntet på en jämnsides förstaplats över vad som VERKLIGEN är viktigt. Det & den lilla elektriska eldstad som vi använder där. Tycker att det känns hemskt onödigt att den firar jul helt på egen hand när den kan stå här & sprida lite artificiell brasstämning! Känner att allt som bidrar till ökad julstämning här i huset ligger på min priolista just nu. Julen det här året är nämligen så viktig att stjärnan ovan inhandlades på IKEA i lördags bara utifall att allt skulle skita sig med stugplanerna. Fixade liksom inte tanken på att stå helt utan svenskinspirerat pynt så jag kör lite hängslen & livrem - min melodi i livet just nu!
Julplaner...
Som vanligt när det är helg har vi hängt på Home Depot, det finns liksom alltid något vi behöver. Idag var det skruvar som saknades för att få upp en hylla över Baby Cs säng. När vi ändå var där passade vi på att knata igenom sektionen med julgranspynt. Jag ska inte säga att allt är jättefult, men hjälp så mycket skräp det säljs! Jag menar... en 2 meter lång, uppblåsbar, upplyst ÄLG? Blev lite smådeppig får jag lov att erkänna - tanken på alla adventsljusstakar i Sverige fick mig att längta till julen hemma. När allt bara är så där rakt igenom julkortigt, stämningsfullt & vackert. Visst jag inser att det finns folk utan smak även i Sverige, men definitivt inte i samma utsträckning som här! Så de få skrälligt dekorerade hus som finns drunknar i allt det andra vackra. I vilket fall - det här ledde till en diskussion om hur vi ska fira julen i år. Det känns ju minst sagt lite ostabilt, Baby C kan i teorin dyka upp först på Lucia & då är jag rädd att vi glömmer bort julen mitt i allt det nya. Så vi tog beslutet att vi inte ska stressa med julklappar till varandra i år, utan istället bara fokusera på att faktiskt få till någon form av jul här i huset oavsett när Baby C dyker upp. Det kändes så mycket bättre när vi bestämt det - så nu är en av planerna för veckan att laga köttbullar & janssons som vi kan frysa ner & plocka fram den 24e!
Lest we forget...
Det har varit en intensiv dag, men när Mitra knackade på vid fyra var huset mer välorganiserat än vad det någonsin varit. Toaletten stod visserligen inte på plats, men i övrigt lyckades vi bocka av allt som vi hoppats åstakomma. Mitra gick igen en massa material inför förlossningen & kollade mina värden. Allt såg bara bra ut & Baby C ligger precis på 50 percentilen i storlek. Däremot är hän inte fixerad än, så nu har jag fått i uppdrag att promenera upp till två timmar per dag... Tack gode gud för att jag kastade in handduken på "inga mer gravidkläder" & köpte en gravidjacka i ylle förra veckan, annars hade det känts som en oerhört bister uppgift. Inte för att jag direkt glädjeskuttar som det är, men eftersom kyla är bland det värsta jag vet känns det i alla fall skönt att veta att jag kommer att hålla mig varm. På tal om värme, jag kan liksom inte trycka nog på hur otroligt glad jag är i våra barnmorskor. De är så varma, stöttande & fina att jag mest bara vill krama dem av tacksamhet hela tiden. Så för att visa lite av min uppskattning bjöd jag på kärleksmums, vilket också kändes passande så här på chokladens dag!
Här i Kanada är dock den 11 november en viktig dag av en annan anledning än choklad - det är nämligen Remembrance Day. I år är det nog många med oss som gått igenom dagen & tänkt på det som hände i Ottawa. Får ont i magen av att tänka på att en ung ensamstående far sköts till döds enbart för att han gjorde sin plikt & för att det finns människor i den här världens som anser att det går att ta andra av daga på grund av ideologiska motsättningar. Så idag har det brunnit två ljus här hemma. Ett för korporal Nathan Cirillo & alla andra soldater som dött i tjänst samt ett för alla de nära & kära som vi inte längre har hos oss.
The 2014 pumpkin walk!
Vi åkte förbi vår närmsta park kring femsnåret idag & lämnade av våra pumpor till "The 2014 pumpkin walk". Återvände vid halv åtta & då hade ett gäng volontärer ställt ut alla pumpor i en lång slingrande väg, tänt dem & det var full folkfest!
Massor av små barn som sprang runt i sina kostymer, liveband & varm choklad. Köpte på oss var sin kopp för att värma våra händer. Vi fick nämligen årets första snö i morse, så även om vi hade vantar var chokladen ett välkommet värmetillskott!
Så många otroligt fina pumpor - vilket arbete vissa lagt ner!
För att inte tala om talang & tålamod - det här mästerverket måste ju ha tagit SÅN tid att få till. För att inte tala om hur "nerve wracking" det måste ha varit. Pumpaskinn har nämligen en tendens att spricka åt lite oväntade håll, så det är ju inte det mest lättkarvade som finns.
Hade gärna velat stanna mycket längre än vad vi gjorde, men dessvärre är jag ju en mänsklig isbit så efter att ha gått hela pumparundan samt skrivit upp oss på en lista över personer som är intresserade av att hjälpa till i den granngrupp som arrangerade det hela åkte vi hem. Känns dock som om detta definitivt kommer vara något som vi kommer att gå till nästa år, en helt ny 1a november-tradition helt enkelt!
Pumpkins!
Det har trillat in små ungar på vår trapp hela kvällen - åh vad jag tycker att det är roligt! Vi har bland annat haft en pytteliten byggarbetare, ett lejon, Captain America, en enhörning & hela två Elsor från Frozen. Den sista Elsan fick sina godisar, tultade ut på gatan, tvärstannade & viskade sen något till sin mamma & så kom de tillbaka. Den lilla Elsan var nämligen ledsen för att hon inte visste våra namn, så himla gulligt! Årets pumpor då? Vi fick panik-karva en (vilket i & för sig nästan börjar kännas som en tradition), så den är liksom inget att visa men Paul fick till en rätt skrämmande en med hjälp av sin dremmel:
Jag körde en mer traditionell kniv-karvning med den mista pumpan.
I morgon ska vi kånka över alla tre pumpor till en intilliggande park för en "pumpkin walk". Alla i stan är välkomna att ta sina pumpor dit för allmän beskådning & sen tas de om hand av en lokal bonde. Dessutom uppmuntras folk att klä ut sig & så kommer det att finnas varm choklad. Eftersom jag inte direkt orkar med några extrema aktiviteter nu för tiden känns det här som en helt underbart lagom liten happening!
Halloween potluck...
Så där lagom till att jag släckt lampan igårkväll hörde jag ett halvkvävt "fuck" från Pauls sida av sängen. Eftersom Paul väldigt sällan svär höjde jag på ögonbrynen där i nattmörkret & frågade vad han kommit på att han glömt bort (jo men det är alltid så för oss, paniksvordommar utan att någon slagit i en tå ÄR för att vi glömt bort något viktigt). Visade sig att de har Halloween Potluck på jobbet idag... & Paul bara "Men det är ju inget jag kan göra något åt nu, kanske att folk inte gått in så hårt för det så att jag behöver känna mig dum..."
De började duka upp för en halvtimme sen & det enda jag kan konstatera är "Surt älskling, surt"
Tänderna är glow in the dark... & spindeln under är en gigantisk ostboll för den som undrar.
Sen bjuds det på mumiekorv...
& någon form av Halloween pepparkakshus. Why not liksom! Själv hade jag nog försökt knåpa ihop två små lidande Hans & Greta figurer för att kompletera mästerverket...
Näringsmässigt verkar det ju bli en riktig mardröm till lunch - passande så här dagen till ära!
Men så otroligt osmakligt...
Vi närmar oss Halloween & preppen börjar väl krypa på så sakteliga. Tycker nämligen att det är en så rolig tradition när det är en massa kreativitet involverat, inte bara skräck & blod & hemskheter. Det här året lutar det åt att vi ska klä ut oss lite för att roa kvarterets ungar när de kommer & plingar på. Paul, som behöver klippa sig rätt desperat, planerar att klä ut sig till galen vetenskapsman. Har en känsla av att det kommer att hårvaxas något extremt för att få till så glada tjut som möjligt! Jag då... Det finns ju en massa kreativa saker att göra med en gravidmage, men jag känner väl inte så där starkt för att öppna dörren med hela mellangärdet bart. Så det enda jag har lyckats komma på är en aubergine (mer om det i ett senare inlägg). En sak är säker, plingar någon på dörren iklädd den här outfitten kommer jag att dö av chock, vilket ju i sin tur innebär att det aldrig mer blir något Halloweenfirande här i huset & det hade varit hemskt sorgligt nu när vi ska få ett eget litet ättelägg som går att klä ut till något jättesött... Men på riktigt, tillbaka till "sexy ebola nurse" - när jag var ute & festade på Halloween de första åren här lärde jag mig att det var väldigt få som gick lös på skräcktemat. Däremot gick de flesta tjejerna in för väldigt lättklädda outfits oavsett tema. Jag kan ju tycka att "sexy dinosaur" är rätt märkligt val i sig, men det känns ju i alla fall inte okänsligt. Dinosaurierna dog trots allt ut för 65 miljoner år sen, så det har liksom runnit tillräckligt mycket vatten under broarna sen dess (ja, eller broarna har ju till & med hunnit uppfinnas under den tidsrymden). Ebola däremot, det är väl ändå något som hade kunnat lämnats i fred från att kommersialiseras!
Triss i pumpor!
Vi brukar ju försöka åka ut till en pumpa-farm varje år & plocka våra egna pumpor, men i år bestämde vi oss för att göra ett undantag. Kände att jag liksom inte riktigt orkade älga runt över leriga fält, böja mig ner 152 gånger för att hitta den perfekta pumpan & sen kånka tillbaka praktexemplaret till vägningsstationen. Så för första gången på tid & evighet blev det ett par pumpor från vår mataffär. Inte lika lant-romantiskt, men nu när de står uppställda på trappen känns det ändå himla fint & höstigt!
En för Paul, en för mig & en för Baby C... & jag känner mig sjukt löjlig som har lite dåligt samvete för att Mammut & Digby inte fick var sin pumpa det här året så som de brukar få. Det är den där jäkla orken som inte riktigt räcker till igen - men nästa år, då ska vi se till att fluffsen är representerade de med. Drömmer är lätt att ha fem egenodlade pumpor!
Minijul...
Alltså, Paul gjorde en så otroligt gullig sak (tyckte i alla fall hormonella jag) igårmorse. När han vaknade vid sju var det fortfarande alldeles mörkt ute & i soffan låg jag under ett täcke & kände mig väl inte så där jätteglad. För att vara ärlig så tyckte jag enormt synd om mig själv. Är jag trött & har ont knackar lätt hemlängtan på & igår låg den på topp... Paul frågade om det var något han kunde göra för att göra dagen lite bättre för mig & jag pep fram ett ledset litet "Nooo" & förklarade att jag LÄNGTADE HEM - till farmor på julen. Antar att det blev just den kombinationen för att det var ungefär den tryggaste mentala plats jag kunde mana fram där mitt i självömkan. Anyway, efter någon minut av ledset pipande om adventljusstakar, farmors julmat & hur fint allt är masade jag mig iväg till badrummet. När jag kom tillbaka ner till vardagsrummet hade Paul inte bara slagit på ett album med julmusik, han hade tänt en massa värmeljus överallt & gjort frukost till mig - med min morgonmjölk upphälld i en av kopparna ur Mumins julserie. Där & då kändes det faktisk som om jag klev in i en liten minibubbla av jul & kärlek - så himla, himla, fint!
Turkey Feast...
Vi behöver inte uppehålla oss vid hur det var uppe i stugan mer än att det är smått otroligt hur mycket elände ett par små möss kan ställa till med. Vad som skulle ha varit ett 45 minutersjobb blev ett två-timmars... Så vi var sena till Thanksgivingmiddagen, men tur i oturen så var Pauls syster med familj lika sena. Ibland är släktdrag verkligen något att vara tacksam för! I år hade Pauls mamma lagat till en 7 kilos kalkon & verkligen fått till det. Kalkon kan ju lätt bli torrt, & då är det en himla trist rätt, men det här året var det så där gott som jag inbillar mig att Martha Stewart får till det. Dessutom var årets fyllning en fullträff. Jag brukar inte vara ett "stuffing fan", eftersom jag tycker att det är för brödigt, men nu utgjordes den mestadels av äpplen & då kan det ju inte bli fel i min bok!
Själva umgängesbiten då - tja, jag var väl inget socialt geni direkt, med det gick vägen. Zoonade lite fram & tillbaka under hela besöket, från att vara totalt utzoomad av trötthet till att få en liten sockerkick & nästan känna mig som mig själv. Jag fick ett "You look GREAT" men just då var jag så där riktigt zonkad att det typ studsade av från huvudet nästan utan att registreras - praktiskt! Sen var det hemskt trevligt att få träffa Ximena & lilla Anais som vi inte sett sedan Anais fortfarande levde rövare på insidan. So, årets familjefoto - Ximena, Anais, Pauls mamma, Annabelle, Pauls pappa, jättedöd kalkon, badbollen & världens bästa Paul.
Lite galet att lilla C kommer att vara nästan ett år gammal på nästa års kort om allt går vägen!
Pyjamas & Thanksgiving...
Boandet har fortsatt även idag - det gäller att passa på när Paul inte är på jobbet & vi kan åka runt med checklistornas checklista & bocka av "måsten". Så nu farmor kan jag meddela att du kan andas ut, jag äger numera en pyjamas! Den är dessutom redan tvättat & nedpackad i sjukhusväskan tillsammans med ett par varma, uberluddiga, sockor. Känner mig så tidigt ute här att tanken nästan svindlar, men för en gångs skull vill jag INTE springa runt i sista sekunden (svettig, småsvärandes & läckandes fostervatten) för att raffsa ihop någon kollektion av förhoppningsvis funktionella prylar.
Sen har vi handlat mat på ett nästan obscent sätt, tror aldrig vi köpt på oss så mycket mat förrutom när det varit jul eller vankats fest, men allt för projekt "fylla frysen". Har redan omvandlat ett lass fänkål, lax & saffran till en himla massa bouillabaisse. Fick ihop nästan 3 liter till frysen & så var sin middagsskål, så galet gott! Jag gav mig dessutom hän något alldeles & åt bröd med smör & ost till. Sen däckade jag i matkoma, det finns liksom inte så mycket plats i systemet just nu. Vilket är lite illa med tanke på att det är Thanksgiving i morgon... Planen är att vi ska infinna oss hos Pauls föräldrar klockan 14.30 för att äta något slags mellanting av lunch & middag. Pauls mamma föreslog därför att alla skulle skippa lunchen, så att vi skulle vara extra hungriga när kalkonen landar på bordet. En plan som INTE fungerar för mig, får jag inte mat på världens Skalman-schema är nämligen kraschen total & obarmhärtig. Så det är bara att inse, det här året blir det inget Thanksgivingfrossande. Vilket suger - nu när jag har byxor med resårernas resår!
Stora deppet & stora återhämtningen...
Jag vet att pengar är ett ämne att undvika, men nu måste jag dela med mig av min frustration med Handelsbanken. Sedan i MAJ har jag försökt föra över pengar från mitt svenska konto till mitt konto här i Kanada, ni vet... för att betala för den här tegelkuben som numera är vår. Har det gått? Nope, det har inte gått ett enda skit. Jag har tillbringat mer tid än vad jag vill tänka på i telefon - väntandes eller konverserandes med bankpersonal som har ungefär lika mycket koll som jag. Tillslut fick jag tag på en kille på lokalkontoret i Lycksele som visste vart skåpet skulle stå - ojojoj så lätt det var med utlandsbetalningar! Han förklarade precis hur jag skulle göra medan jag satt framför mitt internetkonto & så skickade jag över en första "testbetalning". Inte för att det var nödvändigt enligt honom, nejdå - det var bara att köra för det här var raka enkla puckar! Um... eller inte, pengarna valsade runt i limbo innan de slutligen kom tillbaka till mitt konto - lagom tills dess att hela kontoret tog semester. "Min" banktjänsteman är borta till den 28 augusti & ingen annan verkar jobba heller, för telefonen ringer tills Skype kopplar ner. Minst sagt en källa till frustration, som kulminerade idag när jag fick ett mail från mamma som bara "Grattis på födelsedagen, by the way, du har fått en faktura från Handelsbanken på 600 kronor för en utlandsbetalning som inte gick igenom & som orsakade dem extrajobb". I fall att någon på Handelsbanken har satt upp en funktion för sök på ert varumärke - tack för er fantastiskt fina anti-födelsedagspresent! Er kundservice i sig själv känns som en utmärkt anledning till att emigrera från Sverige för gott!
Needless to say, Handelsbanken stod inte för dagens bästa stund... någon kanske inte blev helt jätteglad om vi uttrycker det lite milt. Droppen som fick bägaren att rinna över & allt det där. Paul insåg väl att det gällde att handla snabbt, för innan jag hann arbeta upp mig alldeles hade jag blivit utföst till bilen & ivägskjutsad till offentlig plats - närmare bestämt till Buon Gusto, min favoritrestaurang här i Guelph. En hink vin hade nog krävts för att få mig att helt släppa mitt brinnande bankhat, men inlagda små tomater räckte rätt långt till att börja med!
Det & färskost med mynta, herregud vad jag tycker att mynta är gott! Känns så otroligt somrigt sedan vi började hänga i stugan, där de sprider sig på ett sånt okontrollerat sätt att vi måste äta dem till allt för att inte hela stället skall bli helt igenväxt a la Törnrosaymnig vegetation.
Sen var jag totalt förutsägbar & beställde vad jag alltid beställer på Buon Gusto - deras seafood pasta. De är helt fenomenala på att få till sin tomatsås så där så att det faktiskt smakar Italien!
& så kommer den i skål med sked - blir inte bättre enligt mig som gärna hade sett att all mat serverats på det sättet (ja jag vet att skeden används i kombo med gaffel, & jag använder faktiskt även sagda gaffel - men det gör mig ändå glad!). Paul beställde den kryddstarkaste korvpastan de hade & såg rätt nöjd ut han med:
Tills jag fiskade upp den här filuren från min linguini & bara "Nomnomnom, tiny seafood alien will now join belly baby alien! Best friends forever!"
Då skrek han som en liten apa i djungeln gör när det kommer en stor hök. Mycket underhållande! Samma läte upprepades sedan helt otippat från oss båda när vi rullade ut från vår parkeringsplats en stund senare. Denna gång över en tjej som satt på trotttoaren precis framför vår bil & pratade i telefon - i kort sommarklänning, med benen väldigt brett isär... utan underkläder... Hemskt svårt att liksom inte dö "jag gapar så mycket att mitt huvud kommer att delas i två" döden över hur någon kan ha så... oerhört lite koll på, eh, sina behag. Alltså, jag hade haft förståelse om vi fått en lika grafisk vy av någon stackare som inte hunnit in till BB i tid, men kanske inte från någon som bara sitter & pratar i telefon enligt devisen "And I was like duuh, and she was like whatever". Får kanske bli bio ikväll för att förse hjärnan med lite andra synintryck, känns som om det hade varit välkommet! Anyway, hela restaurangbesöket var ungefär det bästa botemedel Paul kunde ha kommit på så där på studs - han har definitivt lärt sig att räkor är något som hjälper i de mest bistra av stunder!
Det känns rätt bra ändå!
Allt såg bra ut hos barnmorskan & vi fick dessutom träffa vår "back up" barnmorska för första gången. Här är det nämligen så att du får en huvudbarnmorska, det är henne jag kan ringa till vilken tid på dygnet som helst i fall att jag är orolig & det är hon som först åker hem till oss när Baby C börjar luta åt entré. Lite senare under det skedet kommer sen barnmorska nummer två in i bilden - så att det hela tiden finns en som kan peppa & en som ser till att allt går som det ska. Som vanligt var det ett väldigt positivt möte & vi gick båda ut därifrån & kände oss så hemskt glada för att vi får den här typen av vård nu. Firade med frappuccino på vägen tillbaka & eftersom "vårt" Starbucks ligger vägg i vägg med en jättestor bokhandel fick jag snurra runt hur många varv jag ville & köpa vad som helst. Äkta födelsedagslyx! Landade tillslut vid kassan med en bok om biodling... Paul såg lite milt oroad ut, men jag förklarade att det här projektet ligger i framtiden - typ om tre/fyra år - så det är inte så att jag kommer att tvinga in bin på ett hörn det här året. Räcker liksom rätt bra med baby. Körde hem & där väntade ett litet grönt sverigepaket i brevlådan, fina Camilla som skickat ett litet "bry sig om paket" till mig & Baby C! Kunde ju inte ha anlänt en bättre dag & jag blev så rörd för att någon som jag inte träffat i verkliga livet, utan bara känner så här genom bloggen, tog sig tiden & energin att påta ihop en present åt mig! Sånt himla stort tack!
Sötaste lilla babybodyn & åksjukearmband åt mig. Eftersom jag grymt gärna vill bli medicinfri så kunde armbanden inte ha varit en bättre present, nu känns det som om jag vågar försöka mig på en hel dag utan tabletter (ligger på en eller två tabletter per dag fortfarande)! Har just nu bäddat ner mig i sängen med bibok & armband & känner mig så väldigt mycket mer nöjd med den här dagen än vad jag trodde var möjligt. Förra årets födelsedag var nämligen så miserabel att jag känt noll & inget pepp för den här dagen... men nu så, nu börjar jag känna att födelsedagar trots allt inte har förlorat sin charm!
Födelsedagar & sånt...
Idag är det min födelsedag - mina 31 år har så här långt firats rätt stillsamt. Frukost i sängen med Paul & katterna & jag fick dela med Digby. Sen målade jag ett nytt lager färg i köket & nu är jag fixad & redo för att åka på besök hos barnmorskan. Baby C har dock redan levererat bästa presenten, en hel massa sparkar. Får väl i ärlighetens namn erkänna att det kändes så där när jag insåg att de bara hade en ledig tid idag... för OM det nu hade varit dåliga nyheter så hade det ju känts som den absolut värsta dagen ever att leverera dem på. Därför mottogs revbensvalsen tacksamt!
& på tal om födelsedagar & barn & sånt... gårdagens ärligaste men tröttaste kommentar kom från vår granne Dan till Paul när de pratade om just barn. Dans råd till Paul "Skaffa ett barn, sluta sen - på riktigt, bättre råd än så kan jag inte ge er". Från en trebarnspappa... AJ.
Canada Day last minute prep...
Det var som sagt Kanadas nationaldag igår & det behövde naturligtvis firas. Inte med någon jättetillställning, det fixar vi liksom inte i nuläget, men vi hade bjudit in Sandra för middag klockan 5. För att sagda middag skulle hända behövde vi dock en massa matlagningsprylar från Toronto, så Paul körde dit tur & retur medan jag pysslade i huset. Allt kändes himla bra tills klockan två, då Sandra ringde & bara "Jag är en timme från huset, ses snart!". Jag dog. Är inte den typen av person som måste ha tvångsmässig ordning i hemmet när folk kommer på besök, men det är rätt trevligt om:
1) Mannen med ALLA köksredskap inte befinner sig 90 minuter bilväg bort
2) Hela huset inte ser ut som en bomb med målar/spackelprylar har exploderat
3) Verandan där ni ska sitta inte är täckt med utrivet köksbråte (matta & alla golvlister)
4) Du inte är alldeles genomsvettig & har skitigt ogenomborstat hår
5) Du har ett freaking köksgolv!
Jag ringde Paul & betedde mig som jag hade rabies... så han fick tag på Sandra & bara "Men du kanske kan ta en fika på Tim Hortons fram till fyra i alla fall... vi sa ju fem...". Den där extra tiden gav så himla mycket. Dels hann jag städa upp alla prylar som låg över allt både inne & ute & jag hann till & med ta en dusch & sätta på mig en klänning som jag bara haft på mig en gång innan (alla andra kläder hade Paul i bilen...). Sen lyckades Paul & jag få 30 minuter ihop, så då la vi in det nya köksgolvet. Mätfas...
& pyssla in på rätt platsfasen... Vi har inte hunnit skära den exakt till mått än, så jag väntar med den riktiga efterbilden tills det hela är lite mer komplett. Fast ni kan ju i alla fall se ungefär hur det kommer att bli (& ja, det låg platt lagom till att Sandra knackade på). Golvet valde vi för övrigt för att jag älskar trägolv i kök, men samtidigt vill ha något som jag lätt kan skura. Med en liten unge i huset samt två katter, varav en som tycker att det är jättekul att kasta upp torrfoder från matskålen, så känns det som om "lättstädat" måste prioriteras!
Sen blev det BBQ i trädgården fram till någon gång efter 8 då Sandra körde hem - precis samtidigt som Gill & Graham (vår mäklare/Pauls kompis Phills föräldrar) svängde förbi för att ge oss ett grattis till huset kort. Sen spontanstannade de kvar tills det blev mörkt för trädgårdshäng, vin (suck... vatten för slow cookern) & körsbär. Var så himla roligt att de kom förbi, känns som om Guelph pö om pö håller på att landa kring oss.
Stövlar & medi kris...
Säljer svenska affärer också slut på alla barngummistövlar i april/maj & sen är det dött lopp? Igår var det ju Pauls födelsedag & jag hade lovat honom ett par gummistövlar i födelsedagspresent, det blev liksom smärtsamt uppenbart att han inte var innehavare av ett par när vi dealade med allt avloppsvatten. Anyway, gummistövlar är inte något jag bara går & chansköper till en vuxen man så jag tänkte att jag skulle köpa ett par söta små barnstövlar till vår lilla unge & sen stoppa ner pengarna till ett vuxet par i ett skaft. Kändes som en väldigt bra idé, jag hade till & med visat så mycket framförhållning att jag googlat vilken storlek en 1.5-2 åring kan tänkas ha här i nordamerika, bara det då att jag inte kunde hitta ett enda par. Alla affärer bara "Nej, vi sålde slut i april/maj". Men alltså... det regnar rätt regelbundet under sommaren här & ändå ska det inte gå att impulsköpa barngummistövlar? Har alla föräldrar ett två veckors fönster där på våren, i annat fall blir det inomhuslek för ättelägget hela sommaren? Blev så trött... fick i alla fall ihop en liten panikpresent & vi kunde fira in Paul födelsedag med trevlig middag. Som var trevlig ända fram tills i morse då jag upptäckte att jag glömt min medicin där... nu sitter jag här med ångest delux i magen & vill typ inte ALLS åka ut till Guelph & fixa det sista med husköpet... vill bara åka till restaurangen & hänga på låset. Håll tummarna för att de inte städade ut det igår utan satte undan min lilla pillerburk!
Midsommarhelgen...
Vi åkte upp till stugan i fredags, jag behövde lite natur när det var midsommar & allt. Firade lite stillsamt med knäckebröd & lax & annat småplock - typ vad farmor lastat fram för ett vanligt kvällsfika, men här kändes det rätt festligt! Resten av helgen ägnade vi oss åt att jobba. Vi satte upp tapet, målade, städade hela verandan & så slet vi med trädgården. Hjälp vad naturen tar igen mark snabbt!
Det märktes att vi tillbringat hela våren/försommaren med att packa & packa up huset - vi har helt enkelt noll & ingen tolerans mot värme. Det var bara 27 grader, men både Paul & jag var så utslitna redan vid lunch på lördagen att vi packade in oss i bilen & körde till närmsta pyttelilla håla för lunch & massa iste.
Någonslags ordning fick vi på det hela tillslut, i alla fall nog för att kunna påta ner ett par tomatplantor & hoppas på att de inte skulle försvinna alldeles i djungeln. Kände mig mycket nöjd med den bedriften & det var skönt att vi fick så många saker avklarade på vår TO DO lista. Allra bäst var dock att Paul monterade in ett dusch-huvud med slang i badrummet - vilken lycka! Här i nordamerika älskar de ju av någon anledning att ha duschmunstycken som sticker ut direkt från väggen & jag avskyr dem något alldeles innerligt. De är så otroligt opraktiska & direkt farliga att jag inte vet vad som är värst med dem - att det är omöjligt att spola ut badkaret med dem eller att vattnet alltid kommer ut rakt på en i alldeles för kall eller för varm form... I vilket fall, ett minne blott numera tack vare Pauls händighetskunskaper som ligger så tacksamt hög nivå! What else... Jo Digby skrämde ihjäl oss i söndags! Plötsligt var han helt väck. Vi letade igenom hela övervåningen & förflyttade oss sen till källaren - som i & för sig är avspärrad & "icke katt-tillåtet", men Mammut brukar vara rätt duktig på att bryta sig in där i alla fall så vi tänkte att han kanske lyckats peta upp dörren & så hade Digby smitit in. När han inte var där heller utbröt lätt stress. Mammut är ju en utbrytarkung som verkar känna sig helt bekväm med vildmarken, men Digby blir pipig så fort han inte får komma med in på toaletten - så tanken på honom helt ensam ute i skogen gjorde mig helt kall inombords. Paul sprang ut & jag beslutade mig för att ta en sista titt genom huset & då, då hittade jag min lilla humla i rummet där vi dumpat delar av vårt flyttpack tills vidare.
Hitta Digby! På något sätt hade liten lyckats klättra hela vägen upp till vår duffel fylld med klättrarduffels & gjort sig ett litet bo! Det här är efter att vi vikt ner kanterna & dessutom är det Paul som tagit kortet, så yttepytte jag hittade enbart liten kisse för att han smackade så högt i sömnen! Antar att han drömde om något väldigt gott! Sen sov han där ända tills det var dags för oss att åka hem. En hemfärd som kantades av en rad räddningsaktioner. Först ut var en Midland Painted Turtle.
De är rätt små, så den här hade jag lätt kunnat tänka mig att lyfta om det inte vore för att Paul förvandlas till Steve Irving kring sköldpaddor & det känts rakt igenom elakt att förta honom det nöjet genom att envisas med att lyfta upp dem själv. Sköldpadda nummer två för helgen... nej, den hade jag INTE velat lyfta. En av de största Snapping Turtles jag någonsin sett & Paul sa att den verkligen gjorde sitt yttersta för att bita honom - känner att jag kan skippa erfarenheten att bli biten av en sköldpadda. Det räcker att jag blivit biten av en kakadua en gång, behöver inte fler exotiska bett, det gjorde nog ont för resten av livet känner jag.
Lägg sedan till att Snappers kan avge en illaluktande vätska i fall att de blir riktigt stressade... nope, de här får Paul allt rädda på egen hand! Den blev i alla fall överkånkad till ett dike på andra sidan vägen utan blodvite & de följande 5 minuterna var Paul så hög på sin egen räddningsinsats att han började prata om att skaffa en bildekal med "We stop for turtles". Herregud så hippie...
Helgens tema... "Inte riktigt som vi tänkt oss"...
Vi åkte ut till stugan i lördags, men det gick väl så där med att komma ut tidigt som vi tänkt oss. För så där lagom tills att vi krånglat oss igenom den värsta trafiken i down town (massa gatufestivaler, så det var LÅNGSAMT) fick Mammut fnatt pga att luftkonditioneringen fungerar nada i Pauls föräldrars bil. Samtidigt fick Digby diarré... mindre kul upplägg. Så vi fick panikbila över till Pauls föräldrar för tvätt av liten katt samt tidigare byte till vår kära lilla saab än vad vi tänkt oss. Slutade med att vi kom fram så pass sent på eftermiddagen att alla mygg redan var ute, så det blev noll & inget av allt trädgårdsarbete vi tänkt oss. Morgonen efter var planen tidig hemfärd, eftersom det var farsdag & vi var inbjudna att fira Pauls pappa, men Paul upptäckte att något dessvärre gjort ett hål i nätet in mot vår stora in-nätade balkong (typiskt nordamerikanskt med nätade balkonger i min bok) & en stackar liten fågel hade flygit in & dött där. Så naturligvis kunde vi inte åka & bara lämna det så - så vi startade dagen med att Paul reparerade nätet medan jag smet ut med min "Canadian Bush Wacker" & slog livet ur lite sly. Det här var ljudeffekten från balkonen "Men älskling, inte slå så hårt nu... var försiktig, tänk på babyn, ska du inte vila lite nu, det är inte hela världen att slå hela ängen, någon annan kan göra det istället för du". Det där sista argumentet föll väldigt platt... & jag bara "Men du, VEM? Alla i din familj är antingen 80 år gamla, lider av skolios eller är mer gravida än vad jag är... så no offence, men jag känner att jag trots allt är den som är bäst lämpad att göra det här jobbet".
Um... hyser liksom inga illusioner om att vi ska dyka upp i stugan nästa helg till ett magiskt rensat & fint örtland... så nästa lördag har jag & den krypande timjan en date... Suck - det här var FINT förra året, jäkla natur att växa på det här sättet!
En halvtimme försenade hoppade vi & katterna in i bilen, bara för att upptäcka att bilbatteriet dött under natten. Så Paul tillbringade ett par frusterande minuter med att försöka putta igång bilen medan jag & katterna stod på uppfarten & åts levande av alla mygg. Knatade in med knatte & fnatte & städade lite medan Paul stackarn fick älga iväg till grannen & be honom starta upp bilen åt oss. Känner att vi är skyldiga en liten tackblomma nästa gång vi åker upp... i annat fall hade vi väl fortfarande suttit där på uppfarten & svurit. Tillslut fick vi i alla fall igång bilen & kunde rallyköra hela vägen ner till Pauls föräldrar. Där vårt första stopp var på ortens lokala fiskaffär för att köpa på oss Pauls pappas farsdagspresent - fisk till dammen. Blev ett gäng pyttesmå guldfiskar samt två kois. Koien var så fina att jag blev sugen på att fixa en liten damm i vår trädgård i Guelph...
Frigivningsceremoni!
& sen då... massa mat i trädgården & massa babyprat med Pauls syrra & hennes tjej som väntar sin baby om 5 veckor & allt var rätt trevligt tills dess att Paul helt ledset upptäckte att han glömt sin vigselring uppe i stugan. Så vi tackade för oss & bilade 1.5 timmar tillbaka, plockade upp dem, & kom hem till vår lilla lägenhet lagom till läggdags. Under bilfärden konstaterade vi att vi tillsammans haft EN lugn vecka sedan februari... så det är väl kanske inte så konstigt att saker & ting skiter sig lite för oss just nu. Är lite lättare att glömma viktiga saker så som vigselringar & att släcka billampor när orken tryter en aning.
Hurra, hurra, hurra!
Idag fyller finaste Jo år - så Jo, hade jag kunnat dricka hade jag smällt en flaska bubbel för dig idag! Får lägga de glasen till de glas vi har innestående, de börjar ju bli ett par nu!
Alltså... födelsedagar för de som jag tycker så mycket om, men som är så långt ifrån, det är då jag verkligen längtar hem. Önskar så att jag hade kunnat pipa över till Stockholm genom att bara slå ihop klackarna tre gånger! Nummer två på önskelistan är att åtminstone kunna skicka över ett paket genom att bara knäppa med fingrarna... men Canada Post opererar inte riktigt på det sättet. Så Jo, för eller senare dyker det upp en liten låda hemma hos dig... men inte idag. Kombinationen av att jag mått så dåligt & att Canada Post levererar med roddbåt gör att juni kanske känns som en mer trolig leverans månad. Men jag lovar att inte skicka ost eller något annat som inte klarar sig!
