MsBree

Snart halv tio här & ikväll sover jag INTE! Nej, för ikväll är det valvaka i det Chvostekska hushållet. De senaste tio åren har Kanada lets av den oerhört dryga Steven Harper & nu hoppas vi på förändring! Själv kan jag inte rösta, det händer troligtvis inte förrän om två val till, men vi åkte iväg som en samlad front i alla fall...

Ibland funderar jag på hur det hade känts att flytta hem till Sverige, vad hade jag saknat med Kanada? På en väldigt basal nivå - maten. Inte restaurangmaten i sig, men all färsk mat som går att köpa här. Lokalt odlad frukt & grönt, färsk fisk i varje affär... det händer liksom inte på ICA i Lycksele. Idag spenderade vi $30 (alltså cirka 185 kronor) på vår farmers market & det här kom vi hem med (efter någon timme av hackande):

För åtta år sen landade jag i Kanada - det var en lika varm höstdag som vad det är nu, kring 30 grader, & jag trodde att jag hamnat i fel land. Inte kunde väl Kanada vara så varmt?! Minns hur jag åkte in mot Toronto i min taxi, hur husen växte sig större & större & det var en märklig känsla i bröstet - en känsla av "nu händer det", nervositet & en liten röst som undrade vad sjutton jag gjorde.

 

Att se stan som ska bli ens nya hem för första gången... det är inte varje dag man gör den resan! Men jag hoppas att jag en dag ska få visa upp Guelph för någon som kommer hit för första gången för att bosätta sig. I morse mötte vi nämligen upp med den här gruppen:

Så Conrads liv tog abrupt slut... & vi skrattade så vi grät samtidigt som vi kände oss hemska för att vi fann situationen så oerhört underhållande. Blomman, fotot, cigaretten i den kalla lilla tvättbjörnsnäven - det GICK BARA INTE att inte kviiida av skratt! Faktum är att vi skrattat så mycket över detta under kvällen att det inte känns mer än rätt att göra något för att hedra Conrads minne, så när jag läste "Conrad behind the scenes" kände vi att vi var tvugna att agera! Så, för att hjälpa små Connies & Constantines out there adopterade vi en tvättbjörnsunge!

Vi spenderar kvällen framför Pan Ams öppningsceremoni - Pan Am som hålls i Toronto!

 

Paul - Vi måste ju bara åka in & titta på någon av eventen!

Moi - OK, marathon!

Paul (kollar på sin tablet) - Nej de gör inte marathon.

Moi - Eh, say what?!

Paul - De gör inte marathon.

Moi (kikar över Pauls axel) - Men, bowling är ett event... Hur kan INTE marathon vara med då?

Paul - Det är bara inte med.

Moi - Rullskridsko konståkning? Men inte den äldsta olympiska sporten?

Paul - Alltså, när du lägger fram det så...

Moi - Jag googlar själv.

 

Så nu blir det marathon för vår lilla familj!

Nej, döda djur är inte roligt utan oftast bara hemskt sorgligt - så länge det inte rör sig om en mygga eller en äcklig tusenfoting. MEN. Jag måste ju erkänna att jag skrattade så att jag grät när jag läste detta. En liten historia om en död tvättbjörn som fick Toronto-borna att engagera sig bra mycket mer än vad jag någonsin trodde möjligt om road kill! Dessutom introducerade händelsen ett nytt i-landsproblem i mitt liv - det här med att läsa roliga saker på nätet medan ens baby sover i ens knä... Alltså, så svårt att inte skratta högt!

 

I vilket fall, RIP Conrad!

Vi hade lite dåligt väder över natten, så där att jag inte kunde sova alls. Dels på grund av att åskan typ skakade huset, dels på grund av att vi hade tornado-varning igen & då har i alla fall jag svårt att slappna av (inte Paul, Tor & Mammut dock, de sov som stockar). Jag & Digby var däremot uppe i ett par timmar där i... tja, nattmörker kan jag ju inte säga för det blixtrade mer än vad det inte gjorde det. Stackars lilla Digbo behövde närhet, så jag fick bära runt på pipgrisen för att få honom lite lugnare. Vi klarade oss i alla fall från touch down här i Guelph & nu så här dagen efter är det rätt häftigt att se alla stormbilder som laddas upp. CN-tower, Torontos största åskledare:

Det plingade just till på mobilen - varning för "severe thunderstorms and tornados" & så sitter jag här med min lilla baby & bara "Eeeh... ummm... vad gör jag nu?". En liten del av mig, den försiktigt svenska som tänker att tornados alltid kommer i F5-form, vill springa ner med Tor & katter i källaren. En större del, den som bott här i Canada i snart 8 år & tar vädervarningar med en nypa salt, tänker att det säkert inte kommer att behövas. Eftersom jag avskyr källaren har det senare argumentet vunnit & alla befinner sig således fortfarande i de trevligare delarna av huset. DÄREMOT har jag tagit in tvätten från linan, utifall att. Alltså... så stört avtrubbad jag blivit när det kommer till väder sedan jag flyttat hit. Hade någon utfärdat en tornadovarning när jag bodde hemma i Lycksele hade hela familjen Jansson suttit & tryckt i potatiskällaren. Jag menar, ett vanligt åskoväder kunde få ut en till bilen med mackor & termos för att vänta ut det hela!

VI har firat Family Day idag - total låtsashelg för att lätta upp i vintermörkret, men en ledig dag är en ledig dag & något så sjukt uppskattat! Extra härligt är att Paul har tagit en semesterdag i morgon, så vi har alltså ytterligare en dag av familjemys att se fram emot. Ute är det skitkallt, kring -25C, så vi häckar inne i huset med massa god mat & varm choklad & så har vi återupptagit projekt "renovera huset". Har följaktligen roat mig med att slå ut golvlister medan Paul har monterat ned köksskåp - japp, vi har så smått gett oss på att förvandla köket till en barnkammare! Dock har vi tvingats inse att det som vanligt kommer att ta längre tid än vi tänkt oss, människorna som har fixat här i huset tidigare alltså... Ett litet fix de gjort är att sätta upp gipsskivor utanpå de gamla gipsskivorna, så att de på vissa ställen hänger ut utanför golvlisterna. Inte så snyggt om vi säger så. Kommer alltså att få dra ner väggarna vid något tillfälle, men det får vänta. Bästa Jo dyker nämligen upp här i huset om 11 helger & då vill vi gärna att stället är någorlunda i ordning & inte fullt så mycket byggarbetsplats!

Liten tanke kring det här med hur folk ser på gnagare i Sverige vs här i Kanada - jag känner nämligen att toleransnivån inte riktigt är den samma. Vi hade tex möss på geologen när jag jobbade på UofT, hur det hanterades? "Lämna inte mat framme på era skrivbord"... Annat exempel, häromdagen var Paul hemma hos en äldre släkting & hjälpte till med lite datorproblem. Det var smårörigt i arbetsrummet, massa gamla sladdar & datautrustning som inte längre användes, så han röjde lite för att lättare kunna arbeta. Mitt i röran hittar han en kattleksak som han plockar undan... bara det då att det visar sig att det INTE är en kattleksak (noll skallereffekt) utan de facto en liten mumifierad mus. Jag skrek i panik i typ 3 minuter innan jag fick ur mig ett "Men vad SA hen när det hände?!" varpå jag fick svaret "Ojdå, katten måste ha burit in den". Alltså... samma scenario i vårt hus & jag hade: 1) dött skämsdöden 2) ringt jourhavande pest-control firma & bett dem komma hit omgående - vi hade under tiden campat i bilen 3) Påbörjat århundrats utrensning av ALLT. Hade samma sak hänt farmor... first cause of action: fjutta fyr på huset följt av snabb incheckning på första bästa äldreboende. Det hade alltså INTE tagits med en axelryckning & ett litet "shit happens". Tänker också på hur det var ute i stugan här när vi först kom dit - hej muskyrkogård i vardagsrummet & på den lokala järnaffären tipsar folk glatt om hur de mest effektivt tagit död på de kritter som bor i deras hus. Det verkar verkligen inte alls vara samma sociala stigma associerat med gnagare som vad det är hemma - lite som om vi i Sverige känner hur fattigsverige, med allsköns oknytt, fortfarande flåsar oss i nacken. Vi får väl se hur det blir med Tor, han kanske växer upp & är lite mer relax när det kommer till sånt här - själv vilar jag tryggt i den grundcementerade åsikten att skadedjur bör bekämpas på alla sätt & vis de kan. I naturen får de gärna härja hur fritt de vill, men de är inte välkomna i mitt hem.

Vi har stormvarning igen, har meterologerna rätt kan vi få uppemot 30 cm snö över natten & det får jag väl medge är en relativt stor mängd snö så där på ett bräde. MEN... ibland är det ju inte utan att saker & ting överdrivs lite när det kommer till vädret här. Ta det här lilla utkastet från cbc:s hemsida gällande den nalkande stormen & allt eländet den ställt till med på andra sidan gränsen:

 

För att fördriva tiden lyssnar Paul ofta på radio när han pendlar - häromdagen kom han hem & berättade att han lyssnat på en intervju om skandinaver. Nu har jag inte haft tid att lyssna än, men Paul återberättade delar & den här biten satte sig i huvudet "Svenska män är erkänt, inte bara i skandinavien utan även i resten av världen, de mest omanliga män som finns - alla tar pappaledigt & går runt med en babybjörn på magen". Alltså ursäkta... Förutom veka hakor så finns det MYCKET som jag tycker är omanligt:

 

Att pipa över insekter

Att använda spraytan

Att använda skor med "osynlig klack" för att blir liiite längre

 

bara som exempel, men att ta hand om sitt eget barn är ta mig fan INTE omanligt. Det är väl att uppföra sig som en ansvarstagande vuxen! Nu lever vi ju i ett land där pappaledighet dessvärre inte finns, men jag hoppas & tror att det inte bara är Paul som tycker att det sliter i hjärtat över att behöva åka ifrån Tor varje dag - att det finns fäder utanför sveriges gränser som faktiskt vill vara med & ta hand om sina barn. Pappor som vill och kan svänga ihop en vettig matsäck, köpa nya gummistövlar innan ungen grinar för att de är för små, ja helt enkelt vara en vital del av att forma sina barn till små individer. Frågar du mig så är de män som skrattar åt babybjörnpapporna de omanliga männen, knappt att räkna som vuxna.

Minus 10 grader här idag, men en sån där riktigt härlig vinterdag. En sån där dag som farfar & jag hade packat den gula kånken ryggan med pimpelspöna & dragit ut på isen för korvgrill & väldigt medioker fiskelycka. Jag kände mig egentligen inte helt hundra, men den där blåa himlen drog i den medfödda friluftsnerven & innan jag visste ordet av hade Tor förpackats i sin nya kofta signerad farmor & så bar det iväg ut på tur!

Tor har låtit lite täppt på sistone, om jag med "lite" menar täppt som en överviktig lastbilschaufför med kronisk sinusinfektion & polyper. Kotten har visslat & snarkat sig genom nätterna som en väldigt kompakt liten blåsorkester - så i onsdags frågade vi vår "midwife in training", Corinne, om det fanns något vi kunde göra. Hon bara "Buy a humidifier". Så här reagerade vi på det rådet:

 

Moi - A humiwhat?

Paul (slår sig för pannan) - How stupid of us, we should have though of that!!!

Paul & Corinne i kör - You don't know what a humidifier is?!

 

Nä, jag visste ju inte det - men jag blev snabbt informerad om att det är en apparat som du fyller upp med vatten, pluggar in i väggen & så blåser den ut fuktig kall eller varm luft. Tydligen ett MÅSTE på vintern när det är kallt & torrt, i annat fall sväller alla andningsgångar igen på spädisar & småbarn. Låt mig säga så här, jag kände mig lite tveksamt inställd till det hela. Jag har ju ändå vuxit upp i norrlands inland, ett ställe som väl om något kan stoltsera med långa perioder då luften är både iskall & snustorr. Dessutom har jag växt upp med en pappa som är läkare & en mamma som är sjuksköterska... ändå var mängden humidifiers 0 i vårt hem & på något underlig vänster överlevde jag ändå till vuxen ålder. Försökte lite fint säga att jag kände mig lite skeptisk, men mina argument studsade från Pauls huvud som vatten från en gås. Han hade bara bruna 70-tals humidifiers i huvudet & kände sig tydligen som världens sämsta far som inte försett Tor med humidifier version 2015... Så redan samma kväll pluggade vi in den här i vårt sovrum & sen har Paul låtit så här "He sounds so much better doesn't he? And you know what, I feel like I can breath easier too - this was such a great purchase!".

 

Um... idag nös Tor ut en snorbit som var helt bisarrt stor, lite som om jag nyst ut en duplokloss, & kan ni tänka er - nu låter han inte längre som ett sågverk! Humidifer my ass... Grundregeln från & med nu är "överlevde jag vintrarna i norrland utan X så klarar vi oss utan det här också"!

CBC (kanadas motsvarighet till SVT) har tydligen tåtat ihop en liten lista över hur vintern bäst ska tacklas - en lista som sedan ifrågasätts av National Post. NP verkar tycka att det är självklart att du sätter på dig en jacka under vinterhalvåret samt ser till att du har skottat lös bilen i alla fall någorlunda innan du sätter dig bakom ratten & rullar ut på vägen. FEL. Det finns säkert kanadensare som kan alla de här sakerna, men sen finns det en himla massa människor i det här landet som det helt verkar ha gått förbi att vi bor på ett ställe med snö. För de här personerna kan en lämplig decemberoutfit inkludera tex shorts & jag har sett flipflops i november likväl som februari. Alltså, hade en envisats med året-runt-bruk av flipflops hemma i Lycksele så hade ju tårna förfrusit redan i september... Så fort temperaturen ligger över nollan trycker kanadensarna också på fönsterhissknappen - så att de kan njuta av den iskalla vinden i nyllet när de är ute & kör... i bilar som ibland har närmare en meter snö kvar på taket. Skrapa rutan från is, NÄÄÄ - de sätter på varmluften istället & så kör alla runt & kikar ut genom små hål. Vinterdäck har de ju inte heller lag på, så någon noll-vision kan jag inte tänka mig att de varken har eller ligger i närheten av att uppnå. 

 

Nu har temperaturen legat på minus 22 två nätter i rad & hur tacklar de det rent bilmässigt? Jo, alla som har automatväxlade bilar trycker på en liten knapp inne i stugvärmen & så startar bilen upp motorn av sig själv ute på uppfarten. Så att den är riktigt varm & gosig lagom till att morgonkaffet är avklarat (hjälper ju att literpriset på bensin ligger kring 5.65 kr i nuläget). Har du inte en automatväxlad bil, med andra ord - folk som oss, är det bara att bita ihop & sätta sig i den rullande frysboxen. Kupévärmare alltså, inte världens sexigaste uppfinning... men sjukt användbar & något som jag VERKLIGEN saknar hemifrån!

Tor är ju ett barn av två vinternationer, så vintersporter måste introduceras TIDIGT. Vi satsar självklart på en liten olympier, måste bara vinna kampen för att det ska bli för Sveriges räkning! Anyway, eftersom vi idag räknar in 5 veckor & en dag sedan kotten gjorde entré kände vi väl båda att det var hög tid att köpa hans allra första vinterpryl. Det blev en pulka från CanadianTire, en affär som väl mest kan beskrivas som en "kanadensisk klassiker". Fanns alltså hur mycket som helst att välja på, men vi föll för en liten plastpulka med ett litet tält som skyddar mot vinden & så bar det av på tur!

Vi är på Pauls jobb idag & det är blah väder ute, så Tor & jag hänger i lounge-området istället för att vara ute på shoppingrunda. Men något måste jag ju göra när jag är här & eftersom Tor just däckat så tänkte jag att jag kunde utveckla varför Kanadas immigrations-system kvalade in på 2014s sämstlista... samt alla sämstlistor som jag någonsin kommer att sätta ihop för resten av mitt liv. 

 

För det första, till skillnad mot många andra länder får du inga privilegier bara för att du är gift med en kanadensare/gravid med en/mor till en. Det enda jag har rätt till är att ansöka om ett familjesponsrat uppehållstillstånd. Detta kan göras på två olika sätt:

 

1) Utanför Kanada (i England för oss svenskar), cirka ett års behandlingstid

2) I Kanada, vilket tar cirka två år (i kontrast, jag har vänner som fått igenom den svenska motsvarigheten på en månad)

 

Under perioden 2012 till 2013 var planen att vi skulle flytta från Kanada, så därför startade vi inte en ansökan. Men så föll våra flyttplaner ihop av olika anledningar & helt plötsligt blev det nödvändigt att skicka in en ansökan. Eftersom vi bor här & jag vill uppehålla mig i Kanada under ansökningsperioden var vi tvugna att välja ansökningsalternativ nummer två. Vilket skickade in mig i limbo, för under tiden ansökan behandlas (läs ligger & samlar damm) kan jag inte lämna landet eftersom det inte finns några garantier att de släpper in mig igen. Skulle jag dra i alla fall nollställs min ansökan, så där har vi utgångsläget - jag KAN INTE lämna Kanada förrän någon gång 2016. Detta kändes, om inte bra, men inledningsvis ändå görbart. Det är liksom bara att hoppas & be att inget ska hända i Sverige under den här tiden så att jag kan stanna här utan alltför mycket mentalt lidnande. Ytterligare en aspekt med att vi skickade in ansökan (som förövrigt är en dyr & tidskonsumerande process), åka hem till Sverige & föda barn blev alltså inte längre ett alternativ. Förlossning i Kanada var alltså ett måste & jag tackade vår lyckliga stjärna för Pauls generösa familje-sjukförsäkring som han har via jobbet. Fast så är det det här med att nordamerikanska försäkringsbolag inte direkt gillar att befatta sig med gravida människor... Graviditet visade sig alltså vara undantaget i försäkringspaketet & inte ett enda försäkringsbolag var villiga att teckna en försäkring när jag väl var gravid. Plötsligt var situationen inte längre lika OK. Tänk dig själv, att du befinner dig i ett land där du har ansökt om uppehållstillstånd, där du lever med din partner, har ett hus, katter, ett barn på väg & NOLL täckning i fall att något skulle gå åt helvete. Samt som grädde på moset då, att du inte kan lämna landet - för gör du det nollställs din ansökan & you are out in the cold. Enda lilla ljusstrimman i det hela, mina barnmorskor, för de går under en specialform av anslag som gör att du inte behöver ha uppehållstillstånd för att få gratis vård. Det här innebar alltså att vi skulle klara oss utan några utgifter för födseln i fall att allt gick bra - men att all sjukhusvård skulle vara upp till oss själva att täcka. Jag har aldrig känt mig så fångad förrut i mitt liv, så otroligt fast i en fälla - ingen försäkring men ingen möjlighet att åka hem till Sverige & föda under säkra former. ÅNGESTEN jag kände under varje vargtimma av graviditeten när jag tänkte tanken kejsarsnitt & nu kanske ni förstår lite mer varför jag varit närmast hysterisk över banksituationen i Sverige... Kul att kanske behöva pynta upp för en operation samt konvalescens när större delen av mitt sparkapital är låst i fucking SEB som bara vägrar föra över mina pengar såtillvida jag inte dyker upp i person vilket jag ju inte kan pga av hela immigrations-helvetet... Hatet jag känner mot SEB & Handelsbanken ligger bara pinnhålet under mina känslor för Kanadas immigrationsmyndighet.

 

Anyway, spola fram till förlossningen - eftersom det visade sig att Tor låg åt fel håll (ansiktet utåt mot min mage, inte mot ryggen - men mer om detta i ett separat inlägg) drog förlossningen ut på tiden. Minst sagt, från den andra december till den femte kämpade jag på hemma, men sen förklarade min barnmorska Elisabeth att vi måste åka in till sjukhuset för att ge mig oxytocin & sen rullade det på:

 

Godkännande av oxytocin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Godkännade av morfin av medicinskt ansvarig läkare - $100

Epidural - $600

Assistans vid förlossning samt reparation av bristingar av OB (gynläkare) - $400

OB för OB (50% eftersom Tor föddes på en lördag, EPISKT psykbryt på den när jag såg räkningen) - $400

Rumskostnad - $1400

 

 

Så där har ni den, kostnaden för att föda barn vaginalt i Kanada - 20.000 kronor som vi får betala helt själva. Om jag tycker att det var värt de pengarna, självklart - vi fick ju Tor & vi klarade oss båda genom förlossningen.

För ett litet tag sen blev vi inbjudna till Pauls vän Phil pappas 60-års kalas. Vi velade lite fram & tillbaka om vi skulle gå eller inte, men så pratade Paul med Phil & fick höra att det skulle vara en "liten intim tillställning" så vi bestämde oss för att våga oss ut med Tor. Vid sjutiden svängde vi in på Phils brors gårdsplan & möttes av en djurtransport med tillhörande ren...

Det har snöat hela dagen idag med - men vi har lyckats klara oss från den absolut galna mängd som de fått på andra sidan gränsen. Helt vansinnigt att tänka att det nu kommit närmare 2.5 meter snö (på tre dygn) mindre än 2 timmars bilfärd söderut. Jag menar... Ontario & upstate NY är väl inte direkt känt för att vara särskilt kuperade områden, risken för laviner bör alltså vara ungefär lika med noll - ändå, när jag tittar på det här flygfotot över hur ovädret rullar in över Buffalo så kan jag inte annat än tänka "lavin". Snacka om "winter is coming"!