MsBree

Men vad härligt, ännu en tre-timmarsnatt som välbehövlig övning inför Baby Cs ankomst! Vaknade som vanligt vid helvetestiden 03.30 för kisspaus & precis tills dess att jag börjat lalla iväg in i sömnens land kräktes Mammut över hela fotändan av sängen. Sen var det liksom rätt kört på att somna om. Så nu sitter jag här, klockan 6 på morgonen, & funderar på om det kommer att bli något vettigt alls av den här dagen...

 

Eftersom tankarna ändå snurrar runt som en glad liten karusell i huvudet tänkte jag ta upp en till sak som jag kom på skiljer sig rätt rejält mellan Sverige & Kanada när det kommer till små barn. Det här med omskärelse. Som svensk känns det ju inte så lite främmande & för mig kändes det också väldigt religionsförknippat. Fast så fick vi material om det både hos barnmorskan & på föräldrakursen & jag insåg så sakteliga att här omskärs små pojkar ofta & oberoende av trostillhörighet. Total mental krock. Nu vet vi ju inte om det blir en tjej eller en kille, men blir det en liten pojke rekommenderar de att ett beslut har tagits i frågan innan babyn anländer... Så det här är något vi diskuterat femtioelva gånger om & hjälp vad svårt det har varit. Jag har väl slitits mellan två läger:

 

1) Det har varit ett litet sattyg att få den här babyn att växa till vad hän är - i helvete heller att något då skall huggas av!

2) Idas erfarenhet av att ha en egen snopp/växa upp i Kanada = 0. Kanske att Paul ändå har vetorätt...

 

Min vana trogen vände jag mig till vetenskapen - men för en gångs skull svek den mig. Från ett hälsoperspektiv så verkar det inte spela någon roll vad du gör. Vilket skickade mig tillbaka till ruta ett, vad är rätt från ett socialt/kulturellt perspektiv? Medan jag läste artiklar på google scholar & brottades med konceptet att det här i västvärlden anses OK att omskära en pojke men samtidigt fördömma kvinnlig omskärelse (vilket för mig känns som hyckleri) frågade Paul runt på jobbet för att bilda sig en upppfattning om hur det ser ut i dagens samhälle. Det visade sig då att alla pojkmammor på kontoret valt att omskära sina pojkar baserat på att de samtliga frågat sina tjejkompisar vad de föredrog... Kändes lite jobbigt att höra, för vi vill ju inte att en eventuell liten kille ska växa upp som någon slags social paria.  Efter mycket dividerande fram & tillbaka har vi väl i alla fall landat på att vi inte kommer att omskära en eventuell son. Jag kände bara så starkt att jag inte ville ha något med det att göra & förklarade för Paul att om han vill att det ska ske så kan HAN ta det beslutet & HAN får ta Baby C till läkaren samt sköta hela den biten. Jag tänker vara hemma & dricka varm choklad & tänka på annat. Det var nog för att avgöra frågan, Paul såg ut som om han skulle dö vid tanken på att vara ensam ansvarig i en sån situation. Så - blir det en liten pojke får han väl leva med att inte vara fullt så populär bland tjejerna, men det kanske ger oss lite mer lugn & ro i långa loppet... För mig känns det i alla fall väldigt skönt att vi tagit det här beslutet - inte bara för att det ligger i linje med hur saker & ting görs i Sverige, utan mest för att det för mig känns fundamentalt fel att permanent ändra på någons kropp utan att få den individens samtycke!

Det har varit en intensiv dag, men när Mitra knackade på vid fyra var huset mer välorganiserat än vad det någonsin varit. Toaletten stod visserligen inte på plats, men i övrigt lyckades vi bocka av allt som vi hoppats åstakomma. Mitra gick igen en massa material inför förlossningen & kollade mina värden. Allt såg bara bra ut & Baby C ligger precis på 50 percentilen i storlek. Däremot är hän inte fixerad än, så nu har jag fått i uppdrag att promenera upp till två timmar per dag... Tack gode gud för att jag kastade in handduken på "inga mer gravidkläder" & köpte en gravidjacka i ylle förra veckan, annars hade det känts som en oerhört bister uppgift. Inte för att jag direkt glädjeskuttar som det är, men eftersom kyla är bland det värsta jag vet känns det i alla fall skönt att veta att jag kommer att hålla mig varm. På tal om värme, jag kan liksom inte trycka nog på hur otroligt glad jag är i våra barnmorskor. De är så varma, stöttande & fina att jag mest bara vill krama dem av tacksamhet hela tiden. Så för att visa lite av min uppskattning bjöd jag på kärleksmums, vilket också kändes passande så här på chokladens dag!

Jag fick en jättebra kommentar som frågade om det här kring hur könsroller fungerar i Kanada vs Sverige. Nu sitter jag varken på en magister i genusvetenskap eller på en massa erfarenhet när det gäller barn, men jag delar med mig av det jag observerat så här långt*.

 

Vi kan väl starta med det där ordet som rört om så mycket i grytan hemma i Sverige - hen. Känner väl att det numera får ses som ett etablerat koncept. Däremot har jag aldrig hört något liknande användas här i Kanada, förutom av Pauls syster & hennes fru när de väntade sin dotter. Då refererade de nämligen till babyn i magen som "they" eftersom de menade att det var ett könsneutralt ordval. Tycker väl att det inte är ett alldeles kristallklart uttryck, för mig låter det bara som om någon (stackars kämpe) kånkar runt på foster i plural. Nej då tycker jag att hen eller hän (som används i Finland & som vi använder här hemma för att komma undan hönsproblematiken) är så mycket bättre! Kanske läge att vara tacksam för att vi har ett vettigt alternativ att använda i Sverige alltså?

 

Vidare då, tja - många väljer ju att ta reda på sitt barns kön & då är en baby shower med färgtema rätt givet. Har ofta fått höra att folk tar reda på könet just så att de kan anpassa kläder & barnrum till vad de väntar. Den biten har jag lite svårt för att förstå... för om det nu är så otroligt viktigt att klä sitt ättelägg i antingen rosa eller blått, vad händer då om du får ett andra barn av motsatt kön? Att ha två babyshowers ses som dålig ton, så då sitter du alltså där med en babygarderob som "inte passar" rent färgmässigt... Är det inte bättre då att köra könsneutralt så att kläder & prylar eventuellt kan återanvändas i framtiden? Nu känner jag mig ju ungefär lika sugen på en till graviditet som fläcktyfus... men det känns ändå bra att vi sitter på en garderob med vitt som botten. Vitt kan ju kombineras med alla andra färger & dessutom ges vidare till andra små kottar utan några som helst problem. Sen så är det ärligt talat rätt svårt att hitta kläder som inte är super pojkiga/flickiga här, så eftersom jag vägrar att köpa kläder med små grävskopor eller dum rosa tyll får jag anstränga mig lite. Hade hoppats på att det skulle vara lättare att hitta fina könsneutrala kläder på affärer som specialiserar sig på barnkläder, typ Baby Gap, men så är inte fallet. Bäst resultat har vi nog haft på en klädkedja som kallas Joe Fresh där de säljer lite billigare kläder - de har en massa söta rutiga skjortor, dufflar & stickade tröjor med djurmotiv. Djur verkar förresten vara den gyllende medelvägen, är du bara OK med djurprint på allt kan du klara dig rätt bra utan att hamna i team pink or blue. Har även jämfört storlekar & tjejkläder är i regel mindre än pojkkläder, kan ju tycka att det inte ska vara så stor skillnad på något som är anpassat för åldern 3-6 månader... Så hitintills har alla Baby Cs byxor inhandlat på affärernas "pojksidor". Sitter just nu på en rätt stark aversion mot tajta kläder, så då tänker jag banne mig inte klämma ner min lilla baby i byxor som spänner! Det är väl ungefär så långt jag tagit mig i mina spaningar i nuläget, men jag får återkomma i frågan längre fram när jag har lite mer kött på benen!

 

* Här vill jag tillägga att det här naturligtvis är observationer utifrån mitt eget relativt snäva perspektiv. Kanada är enormt mångkulturellt - så hur det ser ut bland tex kanadensiska indier/kineser/koreaner/irakier kan jag inte svara på.

Alex skrev ett inlägg kring det här med att ha barn som växer upp med föräldrar som kommer från två olika länder. En fråga som naturligtvis träffar "close to home". Inte bara för att Paul & jag inte delar hemland, utan även för att jag växte upp med en svensk pappa & en finsk mamma. Sen har jag även sett så många olika versioner av uppfostran från Sweor genom åren, allt från de som har barn med ett helt obefintligt svenskt ordförråd (precis som med mig & finskan) till de som har vuxna barn som talar svenska helt utan brytning. Självklart är min förhoppning att Baby C skall lära sig svenska & kunna tala flytande som vuxen, men det är ju en sak att ha intensionen & en helt annan att faktiskt lyckas. Nu bor vi ju här på obestämd tid, så mitt "vapen" blir väl att försöka etablera en så positiv bild av Sverige som det bara går. Jag börjar redan nu - in utero - genom att bestämma att kladdkakans dag är något som för tid & evighet kommer att firas i vår familj!

Så där lagom till att jag släckt lampan igårkväll hörde jag ett halvkvävt "fuck" från Pauls sida av sängen. Eftersom Paul väldigt sällan svär höjde jag på ögonbrynen där i nattmörkret & frågade vad han kommit på att han glömt bort (jo men det är alltid så för oss, paniksvordommar utan att någon slagit i en tå ÄR för att vi glömt bort något viktigt). Visade sig att de har Halloween Potluck på jobbet idag... & Paul bara "Men det är ju inget jag kan göra något åt nu, kanske att folk inte gått in så hårt för det så att jag behöver känna mig dum..."

 

De började duka upp för en halvtimme sen & det enda jag kan konstatera är "Surt älskling, surt"

Vi närmar oss Halloween & preppen börjar väl krypa på så sakteliga. Tycker nämligen att det är en så rolig tradition när det är en massa kreativitet involverat, inte bara skräck & blod & hemskheter. Det här året lutar det åt att vi ska klä ut oss lite för att roa kvarterets ungar när de kommer & plingar på. Paul, som behöver klippa sig rätt desperat, planerar att klä ut sig till galen vetenskapsman. Har en känsla av att det kommer att hårvaxas något extremt för att få till så glada tjut som möjligt! Jag då... Det finns ju en massa kreativa saker att göra med en gravidmage, men jag känner väl inte så där starkt för att öppna dörren med hela mellangärdet bart. Så det enda jag har lyckats komma på är en aubergine (mer om det i ett senare inlägg). En sak är säker, plingar någon på dörren iklädd den här outfitten kommer jag att dö av chock, vilket ju i sin tur innebär att det aldrig mer blir något Halloweenfirande här i huset & det hade varit hemskt sorgligt nu när vi ska få ett eget litet ättelägg som går att klä ut till något jättesött... Men på riktigt, tillbaka till "sexy ebola nurse" - när jag var ute & festade på Halloween de första åren här lärde jag mig att det var väldigt få som gick lös på skräcktemat. Däremot gick de flesta tjejerna in för väldigt lättklädda outfits oavsett tema. Jag kan ju tycka att "sexy dinosaur" är rätt märkligt val i sig, men det känns ju i alla fall inte okänsligt. Dinosaurierna dog trots allt ut för 65 miljoner år sen, så det har liksom runnit tillräckligt mycket vatten under broarna sen dess (ja, eller broarna har ju till & med hunnit uppfinnas under den tidsrymden). Ebola däremot, det är väl ändå något som hade kunnat lämnats i fred från att kommersialiseras!

Flyttgubbedag idag - så vi startade morgonen med att Paul åkte ut till vårt förråd för att samordna den insatsen medan jag roade mig att tömma frysen på övervåningen så att de skulle kunna bära ner den till köket. När Paul & kompani väl dök upp i huset retirerade jag dock till vårt sovrum eftersom det inte direkt kändes som om jag kunde bidra med bärhjälp. Sovrummet vätter dock åt vardagsrummet, så jag kunde ligga & övervaka hela inflyttningsprocessen & flyttgubbarna. Den ena flyttgubben, som var ansvarig för hela operationen, var en rätt ordinär flyttgubbe, men den andre var lite... ska vi säga "egen". Under den timme de var här var han för det första helt himlastormande glad hela tiden & så underhöll han oss med små vissel-serenader samt lite random sångprestationer. Jag tror aldrig att jag sett en människa vara så glad på jobbet i hela mitt liv. Jag menar, för mig hade det varit lite av en personlig mardröm att sättas på att kånka en jättefrys nedför en väldigt smal, brant, trapp - men Tom verkade tycka att det var livet på en pinne! Så var de klara & skulle åka & det hela fick sin förklaring... när jag skulle säga hejdå insåg jag nämligen att det luktade rätt mycket skunk om Tom. Vår flyttgubbe var med andra ord hög & glad på marijana. Alltså, efter 7 år här i Kanada har jag ju lärt mig att de röker på rätt glatt här - men det var första gången jag haft någon i mitt hem som varit påtänd... När dörren stängdes bakom dem vände jag mig mot Paul med gigantiska ögon & bara "Did he ACTUALLY smell like skunk?!" & när Paul mumlade fram ett "Joo... kanske lite" fick jag ett totalt skrattsammanbrott. Speciellt som de ville ha betalt kontant (dvs inte betala skatt) - så hela den här morgonen kändes ungefär SÅ osvensk som den någonsin kunde bli!

En stor skillnad mellan Sverige & Kanada är helt klart hur folk ser på mat. Jag som tillbringat en stor del av min barndom tillsammans med mina farföräldrar har en djupt rotad aversion mot att kasta mat. Något som jag inte alls ser hos Paul, fastän hans föräldrar bara är några år yngre än vad min farmor är. Det här beror ju naturligtvis på att Kanada & USA inte berördes av kriget på samma sätt som vad Europa gjorde. Titta bara på gamla kort från den tiden - min farfar i uniform & gevär på ryggen, Pauls pappa i chick banddräkt & med trumpinnar i handen... Så att kasta mat är inte något som rör Paul i ryggen, medan jag dör själsdöden. Paradoxalt nog har han dock inga problem med att äta skräp (alltså, hur folk kan sätta i sig poutine övergår mitt sunda förnuft), något som jag aldrig skulle få för mig att göra. Vill jag dö av hjärtproblem knaprar jag nog hellre i mig lite digitalis från trädgården & får det gjort på en gång. Anyway, nu när Paul pendlar in till Toronto varje dag hinner han inte äta frukost hemma utan plockar på sig något på tågstationen istället. Det här hade jag inte haft några problem med om det inte vore för det faktum att jag vet att han inte väljer en vettig macka till sitt kaffe. Nej, istället räknas munkar som frukost... & så kan vi ju inte ha det, men det här med att skicka med honom dinkelbrödsmackor är inget som jag tror kommer att mottas med superentusiasm heller. Så nu är planen att testa ett mellanting & samtidigt slå två flugor i en smäll!

Jag har följt med i den svenska valdebatten på ett hörn & har således snappat upp att Stefan Löfven hamnat i blåsväder två gånger under veckan. Först när han använde sig av ordet zigenare & sedan när han tydligen knuffade Annie Lööf. Hade jag inte bott i Toronto så pass länge som jag gjort hade jag nog dött av chock över den här typen av beteende... men saker & ting blir lite annorlunda när ens borgmästare under de senaste fyra åren har varit allas våran crackrökande Rob Ford! Då blir det mer "Psss... men en liten knuff var väl inget?! Han kunde ju ha helkroppstacklat henne!" ELLER så hade han ju kunnat göra en dålig immitation av hur någon minoritetsgrupp pratar! Som sagt, det går ju alldeles uppenbarligen bra att röka sig hög som ett hus på illegala droger & säga kvinnoförnedrande saker & ändå ha ett massivt stöd bland gemeneman - så en liten knuffeliknuff av Annie är ju som en fjärt i rymden i jämnförelse.

 

Det är FAKTISKT så att det känns trist att Rob Ford numera inte kommer att ställa upp i hösten borgmästarval. De har nämligen upptäckt en tumör i hans mage den här veckan & nu kommer hans bror Doug att ställa upp istället för honom. Doug verkar vara något mer sansad än Rob, så blir han vår nästa borgmästare gissar jag på att slapstick humorn kanska inte kommer att dugga så tätt som vad den gjort de senaste fyra åren... Jäklar alltså, jag kommer faktiskt att sakna den!

Medan svenska medier bara verkar stissa om valet dessa dagar händer det RIKTIGA nyheter här i Kanada. Ja men ni förstår ju skräcken vi lever under, det ständiga hotet, ovissheten... En dag sitter den där i trädgården & väntar på dig - den mytomspunna, människoätande, saltvattenbävern. Det är ingen idé att du skriker, ingen kommer att våga komma till undsättning!

Barnmorskebesök igen & hjälp vad jag älskar att gå dit - de är så himla gulliga & trevliga att det bara känns roligt. Visst, är väl alltid lite smånervöst precis innan de hittar hjärtslagen, men överlag är det en helt vansinnigt trevlig timme fylld med allehanda småprat. Idag träffade vi Mitra, som är vår huvudbarnmorska & hon lugnade ner mig ytterligare kring frågan om hur mycket hjälp som behövs när babyn väl är här. Som hon sa "I min kultur (Iran) är det tradition att kvinnan bor hemma hos sin mamma precis innan förlossningen & sen stannar hon där de första 10 dagarna. När jag fick mitt första barn gjorde jag det... det var inte bra, hon bestämde allt. Jag försökte säga att jag ju också hade koll, jag var ju trots allt barnmorska, men då fnös hon bara & sa att vi kunde prata om det när jag fött sex barn. När barn nummer två kom hade vi emigrerat hit, jag säger inte att det bara var på grund av det här... men det var lite lugnare att vara själv om vi säger så". Den typ av ärlighet som jag verkligen uppskattar! Anyway, Mitra tipsade också om att jag ska införa en kiwi om dagen i min diet (för att hjälpa tarmarna på traven) så från & med nu gör fruktstunderna återigen entré i mitt liv. Himla mysigt faktiskt, speciellt i kombination med en alldeles ny härlig tidning om möbelrenovering!

Vi fick ett mail från Pauls syster igår, helt i all välmening, där hon bara "Paul, ta pappaledighet för en baby är SÅ mycket jobb". Sen fortsatte hon att beskriva hur jobbigt den första månaden varit för dem - med läkning & amning & skrik genom hela nätterna - & hur de aldrig klarat det om de inte varit TRE personer på jobbet 100% av tiden (hennes frus mamma flög in i tre veckor för att hjälpa till). Alltså... jag fick lite panik. För Pauls jobb har ingen pappaledighet, så enda alternativet där är att ta obetald ledighet & då går saker & ting inte ihop - så enkelt är det bara. Med vår nuvarande familjesituation känns det inte heller aktuellt att min mamma skulle komma hit & farmor har förvisso erbjudit sig, men det känns ju bara så själviskt att be henne flyga hela vägen hit mitt under den tristaste tiden på hela året. Det är ju inte det att jag inte vill att hon ska komma & hälsa på, men det känns viktigt att hon fått se en annan version av Kanada än den hon fick se förra gången - inte bara kyla & mörker! Så för ett litet tag där igårkväll... kände mig väl inte mest pepp på denna jord. Sen kom jag på att Pauls kollega & hans fru precis fått barn, så jag frågade honom hur de klarat av det - massa hjälp eller bara de två? Paul grimaserade lite innan han svarade:

 

"No, they did it themselves - no help at all... He said his wife had been great about it, taking care of both the baby and their home so that he has been able to focus on work to 100%"

 

På ett sätt var det ju ett uppmuntrande svar, det går alltså att vara EN person på baby + hushåll 100% av tiden! Å andra sidan var det ett deppigare scenario än det jag fått serverat precis innan. Hur himla trist att det var så han såg på det hela?! Att han hade en duktig fru som fixade allt detta så att han kunde ånga på som vanligt på jobbet... Paul måste ju jobba, men så fort han pratar om det blir han helt ledsen - för hade han fått göra precis som han velat hade han ju tagit pappaledighet, inte en sekunds tvekan! Nordamerika må tycka att de är i framkant i himla mycket, men när det kommer till att vårda individen är de ta mig tusan ljusår efter. Att sen vissa individer inte ser det som ett problem... nej det är bara ledsamt.

En annan sak som jag gillar med Kanada - Farmers Markets*! Det kanske kan hända att den här typen av marknader även finns i södra Sverige, men för mig var det en ytterst trevlig nyhet när jag flyttade hit. En farmers market är helt enkelt en marknad där en massa lokala bönder enats om en dag & en plats där de säljer sina råvaror. Små marknader sätts i regel upp på en parkeringsplats, medan de större ofta sitter på en extrabyggnad där det säljs närproducerat kött, ost & honung. Här i Guelph, som är känt för sitt lantbruksuniversitet, har de en superfin farmers market varje lördag med massa organiska alternativ. Vi snurrade runt där igår & kom hem med en hel kasse tomater för typ 30 kronor, organiska blåbär & alldeles superfärska majskolvar som jag kunde skala själv. Dessutom köpte vi en bit getost från en skäggig farbror som även försåg oss ett vykort föreställande ett gäng glada getter & med vägbeskrivningen till hans bondgård på baksidan - så nu bara måste vi köra road trip ut dit någon dag & kitta på oss lite mer! Älskar att kunna handla mat på det här sättet: för att det smakar så mycket mer, för att det känns fint att gynna alla småproducenter & så har maten inte fraktats land & rike runt för att hamna på min tallrik.

 

* Har funderat på vad Farmers Markets kan tänkas heta på svenska, men kan bara komma på "Bondemarknad"... Vilket ju låter, tja - väldigt bonnigt & svårsmält. Känner att ett sånt bra konceptet förtjänar ett bättre namn, så om någon har ett mer passande förslag så mottages det tacksamt! I annat fall får jag väl fortsätta med svengelskan. 

Fick precis ett mail från immigrationsverket här i Kanada - min ansökan om permanent uppehållstillstånd är registrerad & jag har ett ansökningsnummer! Det här ändrar inte så där jättemycket i sig, det tar dem ändå närmare 2 år att arbeta sig igenom min ansökan. Vilket innebär att jag kan börja hoppas på besked någon gång i februari 2016. Det i sig är ju så där långt borta att jag blir lite yr i huvudet, så jag väljer att inte fokusera allt för mycket på det - istället är jag jätteglad för att åtminstone något har hänt i frågan! Känns så skönt att veta att ansökan i alla fall är inne i systemet & dessutom mailade de händigt nog ut information om hur det går till i fall jag behöver adressändra. Vilket jag ju av en händelse behövde göra & dessutom oroat mig över - hade ju varit lite jobbigt om alla jätteviktiga immigrationspapper av misstag hamnat i händerna på våra föredetta hyresvärdar. Har liksom lite en känsla av att det anordnats trädgårsbål i så fall. Så att jag fick sitta i telefonkö i 30 minuter kändes som piece of cake i frågan. Även om en liiiten del av mig önskat att Kanada arbetat igenom sina ansökningar med samma frenesi som immigrationsverket i Sverige - en av mina svenska vänner här fick igenom sin kanadensiska man på en månad! Det kallar jag service!

Jag har väl aldrig varit så där jätteimponerad över hur kanadensarna bygger hus. Alltifrån det första huset jag bodde i som bara hade enkelglas, till stugan vars balkonggolv utgörs av stora skivor playwood... antalet gånger jag skakat på huvudet genom åren är otaliga. Så nu när vi flyttat in i vårt eget hus är det ju enormt spännande att upptäcka alla "nödlösningar" som applicerats här! Är säker på att det kommer att dyka upp mer saker efter hand, men så här långt är det här min favorit:

Det var som sagt Kanadas nationaldag igår & det behövde naturligtvis firas. Inte med någon jättetillställning, det fixar vi liksom inte i nuläget, men vi hade bjudit in Sandra för middag klockan 5. För att sagda middag skulle hända behövde vi dock en massa matlagningsprylar från Toronto, så Paul körde dit tur & retur medan jag pysslade i huset. Allt kändes himla bra tills klockan två, då Sandra ringde & bara "Jag är en timme från huset, ses snart!". Jag dog. Är inte den typen av person som måste ha tvångsmässig ordning i hemmet när folk kommer på besök, men det är rätt trevligt om:

 

1) Mannen med ALLA köksredskap inte befinner sig 90 minuter bilväg bort

2) Hela huset inte ser ut som en bomb med målar/spackelprylar har exploderat

3) Verandan där ni ska sitta inte är täckt med utrivet köksbråte (matta & alla golvlister)

4) Du inte är alldeles genomsvettig & har skitigt ogenomborstat hår

5) Du har ett freaking köksgolv!

 

Jag ringde Paul & betedde mig som jag hade rabies... så han fick tag på Sandra & bara "Men du kanske kan ta en fika på Tim Hortons fram till fyra i alla fall... vi sa ju fem...". Den där extra tiden gav så himla mycket. Dels hann jag städa upp alla prylar som låg över allt både inne & ute & jag hann till & med ta en dusch & sätta på mig en klänning som jag bara haft på mig en gång innan (alla andra kläder hade Paul i bilen...). Sen lyckades Paul & jag få 30 minuter ihop, så då la vi in det nya köksgolvet. Mätfas...

Jag känner lite efter att efter den här vintern så borde någonslags gudomlig rättvisa ha stigit in & BALANSERAT det hela lite - alltså, fin vår som plåster på såren. Men icke. Ute är det lika grådassigt trist som det var i februari, våren har liksom inte kommit någonstans! Vart är alla blommande påskliljor & tulpaner - känner jag för att skrika till vem det nu än är som inte kommer att lyssna. I mean, vi har krokusar... that is it. Vilket inte är så mycket att hänga i julgranen, krokusar har vi ju till & med i norrland under påsken. Så ni kan förstå min upphetsning idag när Paul kom inälgandes med kameran & bara "Jag fotade äppelblom!"...

Vi vaknade till ett Toronto med skitväder - lite surt eftersom vi planerat att gå på långpromenad & det blir liksom aldrig lika trevligt i snålblåst & ösregn. Så vi virrade runt lite planlöst här hemma först, sen laddade vi ner Frozen & mös under filtar i soffan under hela förmiddag. På eftermiddagen kom dock myrorna tillbaka & efter lite runtkastande av idéer drog vi till Whole Foods. WF ligger himla olägligt till för oss, men varje gång vi åker dit blir jag helt kär i stället. Det är helt enkelt världens bästa mataffär i min bok. Det enda negativa skulle vara att det finns SÅ mycket att välja på att det blir lite konflikt i huvudet på mig! Så där som när jag var liten & mamma tog mig till leksaksaffären i Umeå & jag fick välja precis vad jag ville. Det var som att gå in i en magiskt värld med oändliga möjligheter, så själva urvalsprocessen kändes ibland nästan omöjlig. Samma känsla fick jag idag när jag stod & stirrade på utbudet av organisk musli... Tillslut, efter mycket velande, fick en box med musli smaksatt med organisk kanel följa med hem. Blev också två stora byttor med färdiglagad, supergod, soppa & alldeles nybakt fullkornsbröd. Inte lika god middag som om farmor lagat soppan, men ett himla bra substitut! En liten ask med räkor följde också med av bara farten, så middagen intogs med en alldeles vildögd Digby på andra sidan bordet. Mammas lilla kisse!

Paul har blivit så pass svensk-influerad genom åren att IKEA var ett självklart val när det kom till att köpa förvaringsprylar till nya kontoret. Så vi åkte ut dit igår för att köpa på oss en massa samla-lådor. Vi var faktiskt så pass duktiga att vi höll oss till just det också: inga servetter eller orkidéer eller spontanshoppade byråar. Det här med att vi måste flytta "inom en snar framtid" hjälper att hålla samlaren i en under kontroll! Däremot spenderade vi faktiskt lite pengar på IKEA-restaurangen. Tog oss nämligen så himla lång tid att åka till IKEA (Toronto bygger om delar av den stora motorväg som går genom stan så fram till slutet på 2016 kommer traffiken här att vara pain in the...) att vi vacklade in helt halvsvultna. Restaurangen blev därför första stopp. Jag körde på lax med broccolipuckar, grönsaker & sallad medan Paul valde någonslags grytstek med grönsaker & potatismos. När vi sedan gick genom restaurangen med våra brickor kunde jag inte låta bli att märka att vi valt typ samma mat som de flesta asiater som var där. Alla barnfamiljer körde däremot fullt ut på köttbullar & potatismos - inte så överraskande - men det som verkligen fick mig att spärra upp ögonen var att de barnlösa vuxna kanadensarna typ uteslutande körde på konceptet köttbullar med pommes frittes. I något enstaka fall var köttbullarna utbytta mot en halv grillad kyckling, men pommesen var ett stående inslag. Alltså - svensken i mig blir lite upprörd, potatis på IKEA ska väl banne mig inte komma i friterad form? Förutom vår närmast sjukliga febläss för smågodis tycker jag nämligen att svenskar är rätt bra på att äta nyttigt. Antal gånger jag serverats köttbullar med pommes i Sverige? NOLL - så jävlar i min lilla låda vad jag tycker att IKEA hade kunnat försöka hålla sig till att promota en sundare livsstil. Pizza , pommes & annat elände kan kanadensarna trycka på annat håll - eller än hellre låta bli, då kanske de faktiskt kan köpa IKEA-möbler utan att riskera att sitta sönder dem! 

Men titta vad Kanada bjöd på när vi vaknade upp i morse!