MsBree

Usch jag har sån ångest just nu. På morgondagens schema står nämligen RINGA TILL HANDELSBANKEN & ni som läst bloggen ett tag vet ju att Ida + bank = åt helvete. Det är verkligen världens sämsta kombination - spelar ingen roll hur jag vänder & vrider på saker & ting, det går ändå aldrig min väg. Den senaste komplikationen som jag stött på är att de helt tvärt, utan att informera, har stängt av min enda möjlighet att överföra pengar till mitt kanadensiska konto. Av den enkla anledningen att jag inte har en sån där liten bankdosa som man kopplar till datorn. Paul bara "men be att de skickar en så är problemet löst" - men jag vet att det inte finns en chans på jooorden att bank-killen imorgon kommer att säga "Ja men självklart, jag lägger den i en liten låda nu & du har den nästa vecka". Bara vet att det istället kommer att låta "Kom in på kontoret & hämta en! Du bor i Kanada? Ja nej... men vi brukar inte ha att göra med den typen av problem så jag måste prata med min överordnade" & så kommer det hela att mala åttiofem frustrerande varv runt med slutdestination "Kom in på kontoret!". Jävla kontorshelveten brinner ner till grunden.

Det här med att ha blivit mamma... jäklar i min lilla låda vad det har satt igång tårflödet. Det behövs numera väldigt litet för att jag ska bli superkänslig & lipig. Idag var det en sån där härligt fin & perfekt dag - så då blev jag extra känslosam. Grät således för följande random saker:

 

1) En gammal farbror som åkte förbi i permobil. Han var så liten, skrynklig, böjd & skröplig & så kom jag på att han varit någons fina lilla baby någon gång... TÅRFEST!

2) Tor & jag tog en promenad i parken & han fick syn på ett par stora pojkar (typ 9-10 år) som spelade fotboll. Kotten blev helt till sig & sprang mot dem skrikandes "bo, bo!" & de tog en paus från sitt spel & sparkade bollen till honom & tjoade & skrek när han fick in ett par tåfjuttar. Tyckte att det var så fint att de brydde sig om honom & som ett brev på posten svämmade ögonen över.

3) Vi tittade på en dokumentär om burhöns vs frigående höns & efter ett klipp som visade de vidriga förhållanden som burhöns lever i så intervjuade de en bonde som har frigående höns. De hade analyserat näringsvärdet i hans ägg jämfört med burhönsen & när de berättade att hans ägg var mycket bättre ur näringssynpunk började han gråta för att han blev så glad. Tyckte att det var så rörande att han verkligen brydde sig, att det inte bara var business, så helt plötsligt började jag gråta jag med...

 

Alltså, snälla säg att det inte bara är jag som blivit världens mest lättrörda människa bara för att jag blivit förälder!

På helgerna, då jag ju egentligen har tid, tycker jag ofta att det är SÅ trögt att laga mat. Det är liksom hundra gånger roligare att hänga med familjen & sen köra takeout till middag. Men igår fick jag något slags energiryck efter att Tor somnat in & bestämde mig för att laga all helgens mat. Svängde först ihop keso & spenat cannelloni & arbetade mig sedan vidare på den här köttgrytan. Rotade fram en fin bit av vår "glada ko" från frysen, öppnade upp en bättre flaska rött för att få till en riktigt härlig mustig gryta & kände mig så himla nöjd! Tio minuter innan grytan var klar vaknade dock Tor upp & eftersom klockan vid det här laget var tio i tolv var jag helt säker på att det inte bara var Tor som skulle ammas till sömns utan även jag. Så jag bad Paul ta av grytan när allt var klart & gick & la mig. En timme & 40 minuter senare vaknade jag av att "grytdoften" låg tung i huset... Paul sov som en död i soffan & min fina gryta stod & torrkokade i köket. Det kan hända att jag blev HEMSKT arg. Det kan hända att jag fortfarande var lite trött. Det kan hända att mina prioriteringar inte var glasklara...

 

Moi - DU SOMNADE IFRÅN GRYTAN!!!

Paul - What, shit..

Moi - Vi hade kunnat DÖÖÖ förstår du väl, brunnit inne allihopa! Tor hade kunnat dö, du hade kunnat dö, jag hade kunnat dö, katterna hade kunnat dö & hönsen hade inte dött för de har vi ju inte än - men det hade inte BLIVIT NÅGRA HÖNS FÖR VI HADE VARIT DÖDA för att du inte kunde klara av ditt enda jobb med grythelvetet. INGA HÖNS!!!!

 

Sen gick jag & la mig & kraschade på direkten & idag känner jag väl liiite att fokuset kanske låg lite väl mycket på hönses ickevara i det Chvostekska hushållet...

Vill bara säga tack för kommentarerna om Tors svenska - jag ska ta mig tid att svara på dem lite senare! I nuläget är jag dock lite för mosig i skallen för att få till vettiga svar. Har nämligen åkt på säsongens första bihåleinflammation. Fy sjutton för eländet, mår så himla dåligt. Kände att något var på G redan igårkväll, så jag åkte hem tidigare från vår craft night & imorse vaknade jag & kände mig typ helt mans-sjuk. För att toppa det hela hann jag bara precis vakna nog mycket för att konstatera att jag mådde skit & sekunden efter satte sig Tor rakt på mitt ansikte & fes. Han tyckte tydligen att detta var toppen, eftersom fisen följdes av ett glatt litet "Haaappy", men jag tyckte väl kanske inte att det var fullt lika festligt... Om vi säger så här, lite mer sympati hade inte skadat!

Idag vinkade vi hejdå till mamma på Pearson. Jag som alltid varit väldigt dålig på att komma ihåg att ta kort hann knappt ens ut från avresehallen innan jag fick en liten panikattack - vi hade ju inte något kort på mamma & Tor ihop! Så vi sprang tillbaka & lyckades haffa mamma innan hon hunnit slukas av systemet. Nu sket sig bilderna på bara dem två ihop, det var alltid någon som rörde på huvudet lite för mycket, men vi fick till en OK bild på Tor, mamma & mig.

Tidigare år har jag lagt ner rätt mycket tid på att sätta ihop års-sammanfattningar... Men alltså i år, orkar inte! Allt är lite av en gröt, så att försöka vaska fram något för varje månad under 2015 känns omöjligt. Lånar istället Linneas lista & så hoppas jag på ett 2016 som är lite mer detaljerat!

Hände något/gjorde du något i år som aldrig hänt förut?
Jag har haft ett helt år på mig att vara MAMMA. Väldigt märkligt & mäktigt!

Höll du dina nyårslöften?
Jag skulle börja göra en massa saker - börja klättra igen, virka mer, laga ny & rolig mat... Det blev typ fiskpinnar till middag varje tisdag, men virkningen gick i alla fall på högvarv.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej inte i år, 2014 var THE YEAR OF THE BABIES.

Dog någon som stod dig nära?
Mina föräldrars katt Wilma somnade in, men tack & lov ingen människa.

Vilka länder besökte du?
Hahahahaaa! Kanadas immigration ni vet, sitter fortsatt i karantän på obestämd tid...

Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Mer Ida-tid. Har min craft night, men hade velat komma igång med kanske yoga eller något annat som involverar MIG & ingen som klänger på mig/jamar efter mat/vill kramas.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Oj... Kanske den 31 december då, eftersom det var dagen då vi fick välkomna vår Syriska familj till ett liv i säkerhet. Det var stort & känslosamt!

Vad var din största framgång 2015?
Att jag inte bröt ihop i tråkdöden. Var så himla rädd att jag skulle tycka att det var skit trist att vara hemma med ett litet barn, men det har istället varit oväntat roligt att få vara tillsammans med Tor varje dag (ja... nästan alla dagar, skrikdagar då inget passar låtsas vi som om de aldrig hänt).

Största misstaget?
Hm, så här i efterhand kan jag ångra att vi började panikrenovera övervåningen på huset på en gång. Alla ofärdiga projekt där uppe har stressat mig onödigt mycket (läs JÄTTEMYCKET). Hade varit bättre om vi rustat upp det lite hjälpligt & sen hyrt ut det på ett år. Men, men, det är lätt att vara efterklok!

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Blä, magsjukan vi drabbades av i december var INTE ROLIG. Nu har jag magsjukeskräck... som alla andra föräldrar gissar jag.

Bästa köpen?
Bästa köpet var en liten trädgårdsbänk, för det gjorde att vi började prata med tanten som sålde den & vipps lustigt hade hon gett oss en massa antika möbler bara för att hon tyckte om oss!

Vad spenderade du mest pengar på?
Huset. Åh så många vuxna inköp vi gjort! Gipsväggar, målarfärg, isolering, frysboxar & plank till staket bara för att nämna några av de saker som vi hämtat hem från vårt andra hem, aka Home Depot.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Tor, Paul & Digby. Hade velat säga Mammut också men han har dessvärre varit något av en röv på sista tiden. Annars har mina nya mammavänner här i Guelph också varit himla bra på att få mig att skratta!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?
Nej men hjälp vilken jobbig fråga. Vi har mest sjungit julsånger non-stop eftersom det är de enda låtar både Paul & jag kan hela texten till & när jag säger julsånger så menar jag Rudolph & Jingle Bells... DÅLIGT.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
MYCKET GLADARE. Älskar allt med Guelph, vårt hus, våra nya vänner & så gladskiten TOR. Dessutom så har jag ju inte oket UofT att släpa runt längre, så all den där jobbrelaterade ångesten som var min ständiga följeslagare under så många år är borta. Helt fantastiskt att inte längre känna den pressen!

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat - känner mig så svag i kroppen. Varit bättre på att avsluta projekt istället för att göra saker halvklart & sen starta på något nytt (det här gäller huset). Ägnat mer tid åt katterna så att de inte känt sig på undantag så mycket som jag uppfattat att de gjort. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Lagt ner tid på att må dåligt över relationer som inte ger mig något positivt.

Hur tillbringade du julen 2015?
I vårt hus - hade dessutom varit så himla duktig & lagat mat & fryst ner så jag hade ett helt svenskt smörgåsbord att njuta av (hände ju inte det här året - tack & lov för vänner som fixade det istället!). Minns att allt var varmt, mysigt & ombonat - eftersom vi typ bodde under en filt i soffan.

Blev du kär i år?
I min familj & ännu mer i Guelph som stad - känns (helt nördigt) som om vi har hittat hem. 

Favoritprogram på TV?
Vi har tittat mycket på Marvel serier, så kanske Agent Carter. Hade velat säga Game of Thrones, men det blev så blodigt & jobbigt att jag inte orkade titta klart säsong fyra. Oh, & Dancing with the Stars - älskart!

Bästa boken du läst i år?
Det har varit dåligt på den här fronten, kan inte riktigt komma ihåg om jag läste något i början på året men för ett tag sen läste jag "The Host" - så den får väl kvala in på den här punkten i brist på annat.

Största musikaliska upptäckten?
Att Tor gillar Sound of Music, han blir så glad att armar & ben spritter. Värmer i hjärtat!

Något du önskade dig och fick?
Sverigebesök!

Något du önskade dig men inte fick?
Ett litet deltidsjobb som är ROLIGT!
  
Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Drack cider & målade medan Paul tog hand om Tor - så himla hääärligt!

Finns det någonting som skulle ha gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer sömn hade ju inte skadat... & lite mer pengar - husrenovering kostar & vårt badrum på övervåningen är så FULT att jag dör en smula. Men de pengarna finns inte så jag får använda badrummet på första våningen istället!

Vad fick dig att må bra?
Familjemys i sängen med galen baby som skrikskrattar "happy", att prata på Skype med vänner, få dricka lite vin i min egen trädgård.

Vad minns du tydligast ur nyhetsflödet det här året?
Flyktingarna samt att alla oroligheter i Europa som ger mig ont i magen & att Sveriges politiker inte verkade ha någon koll alls på hur något ska lösas.

De bästa nya människorna du träffade?
Mina mammavänner här i Guelph - är så lycklig för dem!

Vad har du för nyårslöften inför 2016:

Att vi SKA skaffa höns

Att vi ska anlägga en större trädgård

Att vi ska hålla vår budget

Mer tid för katterna

& mer tid för mig - helst någon form av träning

Så dagen började väl sisådär, fick ett mail där jag fick veta att jag inte fick jobbet jag sökt. På sätt & vis är det jätteskönt, för då behöver jag inte panikleta efter någon som kan ta hand om Tor. Dessutom slipper jag gå upp klockan fem två gånger i veckan för att åka in till Toronto, så det känns rätt bra att slippa den pendligen... men ni vet... det svider ändå lite att de inte valde mig. Hade liksom varit en skön puff för självförtroendet om jag blivit erbjuden jobbet.

 

Nåja, trots detta blev det en väldigt trevlig dag. Först kom Jess & Lewis över på fika - kottarna åt massa vindruvor & lekte tämligen väl med varandra. Bara en liten gråtincident när Tor slog Lewis i huvudet med en flaska. Efter att vi vinkat hejdå lyckades vi få till ännu en lyckad sovstund där Tor sov i vår säng istället för i mitt knä. Alltså, DEN FRIHETEN! Avslutade med att promenera bort till lägenheten som vi precis fått tillgång till för vår flyktingfamilj. Det är en helt OK lägenhet, två sovrum & ett stort vardagsrum/matsal, men i behov av lite omvårdnad. Inte helt hundra städat, massa hål efter gamla spikar, trista lister & en del helt vansinnigt fula färgval. Så vi har att göra... Men som första åtgärd spacklade jag igen alla gamla hål. Hela tiden med Tor hängandes i byxbenen... Imorgon hoppas jag få in lite jobb på egenhand, för nu är familjen på antågande så allt MÅSTE vara klart till på lördag. Det är intensivt jobb, men så otroligt motiverande att vi snart kan ge dem ett alldeles nytt, tryggt, hem!

Sitter uppe mitt i natten med existensiell ångest. Fungerar alltid, är det något som känns riktigt jobbigt så vaknar jag klockan 3 & kan inte somna om. När jag jobbade på UofT brukade det hända hur ofta som helst, men nu är det jättelänge sen det hände sist så jag får väl ta det som ett kvitto på hur bra jag trivs med vårt liv som det är nu. Vilket ju gör hela "Herregud tänk om vi måste sälja & flytta från Kanada" ångesten ännu jobbigare... Klockan åtta öppnar immigrationens telefonlinje, så jag får väl slå ihjäl tiden fram tills dess med att virka. Då har jag i alla fall något trevligt att sysselsätta hjärnan med - för ett är säkert, att sitta & tänka på att lämna hus & hem mitt i ensamma, bäckmörka, natten blir ingen gladare av!

Det här hade kunnat vara en i det närmaste perfekt dag. För...

 

1) Vi började dagen pigga & glada & med ett telefonsamtal till farmor

2) Kom i tid till Tytler & tillbringade 2.5h mysiga timmar med att dricka te & prata

3) Kom hem & Tor sov för första gången själv & inte i mitt knä så jag fick massor med saker gjort

4) Stick/virkträff hos min nya vän Ella

5) Lekstund med Kristen & Daisy

6) Middag med våra föredetta Torontovänner Ron & Helen som numera bor cirka 15 minuters promenad bort!

 

& genom allt detta, väldigt glad Tor. Hade alltså kunnat vara en MÖNSTERDAG... om det inte hade varit för CIC. För mitt i allt detta pysiga härliga umgänge ringde de från kliniken där jag gjorde min bröstkorgsröntgen förra veckan. Tydligen har min ansökan gått ut? Det var lite svårt att förstå, för kvinnan som ringde hade kanske inte bäst engelska på planeten - men i princip skällde hon ut mig för att jag inte gjorde min röntgen när jag var gravid & så avslutade hon med att säga att "jag kan inte göra något mer för dig".

 

Paul har försökt lugna & trösta & säga att vi reder ut allt detta imorgon så fort CICs telefonservice är uppe igen, men alltså ett tag där tappade jag det helt. Bara STORGRÄT. För tanken på att hela processen ska vara förgäves - 18 månader av väntan, massor av papper sammanställda, obehagliga läkarbesök, massa pengar - den är liksom vidrig nog i sig själv. Men ännu värre, om det nu är så att de bara slängt min ansökan i papperskorgen, ja då är jag ju här olagligt & då är alternativet i princip bara att bryta upp & flytta. Vilket vi inte alls är redo för i nuläget, vi har ju vårt lilla liv här i Guelph & det hade gjort så ont om vi hade tvingats bryta upp nu när det precis känns som om vi rotat oss så ofattbart himla bra!

För ett tag sen skrev jag om ett litet jobb jag sökt. Det blev inget av det hela & först kändes det i ärlighetens namn rätt deppigt. Känner mig inte speciellt "hårdhudad" nu för tiden, så det träffade väl självkänslan rätt rejält att de inte ens kallade mig på intervju. Fast så träffade jag människan de anställt istället & hon var liksom ett sånt stolpskott att jag bara kände att jag faktiskt inte kunde ta åt mig längre. I vilket fall - skakade av mig känslan av att vara ett misslyckande & kände mig rätt nöjd i att fortsatt vara hemma med Tor. Att se efter en minimänniska är ju ett heltidsjobb i sig själv. Lovade dock mig själv att jag inte skulle låta allt det här hindra mig från att testa igen om rätt tjänst dök upp. Kriterierna för "rätt" var dock så pass snäva att jag inte direkt höll andan, det vimlar ju inte av tjänster som: 1) någon annan tipsar en om 2) är på mindre än halvtid 3) är något som man verkligen är intresserad av/kanske till & med brinner för.

MEN - det tog kanske två månader så dök just den tjänsten upp. Fick ett meddelande om den, tänkte över det hela, skrev ihop en ansökan, skickade in & nu ska jag på intervju på torsdag! Det känns jättespännande, för det hade varit ett jobb som jag verkligen älskat att ha men samtidigt känns det rätt stort & skrämmande. Får jag jobbet innebär det att vi på något sätt måste lista ut barnomsorg för Tor två dagar i veckan & ni vet... han känns ju så liiiten. Väldigt blandade känslor helt enkelt! Fast jag tänker att det kanske är bra - för får jag jobbet så är det helt fantastiskt eftersom jag får jobba med något som känns otroligt viktigt för mig & får jag det inte, ja då får jag ju fortsätta spendera varje dag tillsammans med världens viktigaste lilla människa. Blir liksom win win hur det än går!

När det lilla barnet startar sin morgon 05.20 (röööv) är mitt föräldraskap kanske inte precis på topp. Idag hade vi en sån start & det kändes lite som om jag skulle dö av trötthet. Orken att leka är obefintlig & jag får väl lov att erkänna att jag "passar" Tor i väldigt lösa former. Typ sätter på en podcast, lägger mig på golvet med amningskudden under huvudet & drömmer om ett tyst, svalt, ensamt hotellrum medan Tor får underhålla sig själv... Målet i livet är just då enbart att slå ihjäl två timmar så att vi sen kan gå & sova ytterligare en timme innan dagen startar på riktigt. Under dessa två timmar ska det helst hända så lite som möjligt enligt mig, medan Tor tycker om att späcka dem med saker som får upp mamma från golvet. Idag lyckades han helt förträffligt med det målet. Hade i tröttdimman glömt att ställa undan katternas torrfoder, så det högg liten glatt in på. Vanligtvis är jag rätt snabb på den bollen & får väl som mest gräva ut en eller två torrfodersbitar men idag slog vi nytt rekord - 12! Vilket vi firade med skrik & gråt & utvält vatten... Det här med food waste alltså, går tydligen i arv, barnet blev nämligen heligt förbannat när jag envisades med att gräva ut alla torrfodersbitar & kasta dem i sopan. 

 

Ni andra som läser & har eller har haft små barn... Hur mycket liv känner ni att ni har i kroppen när de vaknar så här okristligt tidigt? Jag har en mammakompis här som tar sin kotte på promenad varje dag vid halv sex & alltså, jag vill jättegärna vara en bra mamma till Tor men den orken har jag bara inte.

I kategorin "kanske inte jättenödvändigt men vill HA i alla fall"... Denna! För det är väl lite så, att pyssliga individer gärna vill ha militärordning & "översikt" på allt pysselmaterial. Jag, som det senaste 1+ året haft hela bohaget spritt över tre olika ställen, smålider över att inte ha allt material under samma tak... Så den här lådan - vilket dröm! Får väl se på det som motivation, om vi bara kan få tummen ur när det gäller renoveringsprocessen så kanske jag för eller senare kan få ett vettigt pysselhögkvarter. Vill liksom ha en liten hörna som BARA är min - inga katter som petar på saker, ingen baby som försöker få tag på allt som är vasst eller kvävningsvänligt & ingen man som kommer & spyr ut sittt fickinnehåll över min yta... En liten Ida-oas helt enkelt!

För åtta år sen landade jag i Kanada - det var en lika varm höstdag som vad det är nu, kring 30 grader, & jag trodde att jag hamnat i fel land. Inte kunde väl Kanada vara så varmt?! Minns hur jag åkte in mot Toronto i min taxi, hur husen växte sig större & större & det var en märklig känsla i bröstet - en känsla av "nu händer det", nervositet & en liten röst som undrade vad sjutton jag gjorde.

 

Att se stan som ska bli ens nya hem för första gången... det är inte varje dag man gör den resan! Men jag hoppas att jag en dag ska få visa upp Guelph för någon som kommer hit för första gången för att bosätta sig. I morse mötte vi nämligen upp med den här gruppen:

Sämsta kvällen igår... Lagom till att vi var klara med middagen hörde Pauls jobb av sig med något panikärende & så var det bara att jobba för honom. Så jackpot på att fortsatt underhålla den maniska studsbollen på egen hand. Bestämde mig för att amma för att få ner honom lite i varv, dåligt beslut. Energiknippet Tor hade noll vila i kroppen & demonstrerade detta genom att HUGGA mig i bröstet. Blodvite. Alltså, ursäkta språket, men fy för satan vad ont det gjorde. Har hört lite olika skolor om vad man ska göra när babyn biter, varav vissa mammor har menat att det bästa är att bara spela cool & låtsas som inget hänt. Har dessa människor noll smärtreceptorer? Är det här mammor som går på glödande kol som hobby? För annars ser jag inte hur de fixar att bara fortsätta amma som om inget hänt. Jag skrek. Tor, som fram till skriket tyckte att han hade gjort något ganska roligt, blev rädd & började panikgråta. Själv var jag inte heller långt ifrån tårarna & bara "Paul, NU TAR DU HONOM". Så det gjorde ju inte saken bättre, Tor blev hysterisk när Paul lyfte upp honom & så fortsatte kvällen med babygråt tills dess att de båda slocknade i sängen vid halv tio. Vilket lämnade mig, småblödande & ensam i soffan... & så knatade herr skunk förbi huset & POFF så satt jag där i ett moln som luktade brinnande bildäck. Sa jag SÄMSTA KVÄLLEN?

 

Men det som känns jobbigast är helt klart att Tor bet mig så sjukt hårt att jag nu för första gången sen han föddes bävar inför amningen... Fortsätter han så här vet jag inte om jag pallar att fortsätta amma, det är liksom ingen höjdare att sitta på två tandformade glappande sår på bröstvårtan. Så i fall att någon har ett bra tips på hur vi ska ta oss ur den här svackan så får ni gärna skriva en rad eller två - alla tips mottages tacksamt. Förrutom "spela cool", för gårdagen visade tydligt & klart att jag inte är en cool mamma!

Sov rätt dåligt under natten, så idag är jag trött & som ett väldigt ovälkommet brev på posten dök ett gäng jobbiga tankar upp & nu snurrar de runt & mal i huvudet... Kan inte låta bli att tänka på hur relationer avslutas & vad man kan se på som den slutliga spiken i kistan. Jag har hamnat i konflikter med folk tidigare i mitt liv & ibland har det känts som om vi varit i en total återvändsgränd - relationer som varit bortom all räddning. Fast så har något hänt, tiden har gått, folk har varit mindre sårade, någon har vänt andra kinden till & så har det gått att hitta tillbaka till varandra... Sandra, Pauls ex, är ett lysande exempel på just detta. I cirka två år fanns det liksom inte på kartan att vi någonsin skulle umgås igen, men så en dag hade vi väl båda lyckats lägga ifrån oss nog med prestige för att prata med varandra & nu är hon en av Tors tre gudmödrar. En relation som jag är så stolt över idag, att vi lyckades arbeta oss igenom alla jobbiga, sårade känslor & komma ut på andra sidan som vänner! Men så tänker jag på de skadade relationer som jag idag har med tidigare närstående & det känns nattsvart. För det känns som om det går att ta sig igenom hemskt mycket - men om man inte finns där när det verkligen gäller då är det kanske inte lönt att lägga ner mer energi på att få något att fungera igen? Kan man inte lägga sitt ego åt sidan när det kommer till livsomvälvande händelser så som födslar & dödsfall, då känns det faktiskt som om det lika gärna kan kvitta. Även om det sägs förlåt i framtiden, det faktum att dessa personer helt ignorerat Tor under hans första 9 månader i livet... Alltså, det känns som ett närmast oöverstigligt berg att ta sig över & det gör mig så himla ledsen. Dels för min egen skull, men allra mest för Tors. Vill ju att han ska växa upp & känna sig älskad - inte bortvald...

 

Hur tänker ni när det kommer till konflikter? Hur mycket går det att ha överseende med, hur mycket kan man vända andra kinden till & när är det finito & slut på all vilja att reparera något?

Innan jag skriver resten av inlägget, farmor - Paul mår bra. Han råkade ut för en bilolycka igår, men klarade sig helt oskadd.

 

Så... Vi hade en rätt omtumlande dag igår som resulterade i att vi var en väldigt sammansvetsad trio idag. Paul råkade nämligen ut för en bilolycka igårkväll på väg hem från jobbet & hade han inte varit snabbtänkt hade det kunnat gå riktigt illa. Cirka 20 minuter från huset, så fortfarande motorväg om än inte en av de jättestora som vi har här, stod en bil i vänsterfilen & väntade på att svänga vänster. Paul som var i samma fil kollade backspegeln & bestämde sig för att göra en omkörning. Men så var det det här med blinda fläcken... Bakom Paul kommer en skåpbil i full fart & Paul inser att han inte kommer att fixa omkörningen utan att det kommer att smälla. Bara det att han kan välja, försöka klippa tillbaka i vänsterfilen & smälla in i personbilen som står där eller ta smällen med skåpbilen. Han valde det första alternativet & på det stora hela klarade han sig väldigt bra ur något som hade kunnat förändra hela vårt liv. Både han & passageraren i den andra bilen klarade sig utan skador, hennes bil blev dessutom inte alltför illa tilltygad medan vår bil fick sig en rejäl törn när bilarna gled mot varandra. Tur i oturen så gick den i alla fall att köra hem, men bilverkstan räknar med att behålla den i minst en vecka.

 

Den här typen av händelser får en ju verkligen att stanna upp & tänka till. Fokusera på det som är viktigt istället för att stressa över livets små banaliteter. Sömnproblem hos bäbisar är liksom inget att gnälla över när samma bäbis mycket väl hade kunnat sitta i baksätet på vår bil när det smällde... Nej, idag är jag bara TACKSAM över att få ha min lilla familj hel & hållen. Mina killar är det finaste jag har i mitt liv & jag är så oändligt lycklig för att inget allvarligt hände Paul igår!

En dag med massa parkhäng, först med Tytler & sen med mina fredagsmammor - varav en tog lite kort på oss & bäbisarna för skojs skull. Tor var en tacksam model, leendet satt på varje kort!

Första augusti, födelsedags- samt bröllopsdagsmånad & så blir Tor 8 månader, & jag känner att jag måste börja få lite saker gjort i mitt liv. Det blir nämligen lite väl många dagar då jag mest fungerar som kudde åt Tor & även om det ju är mysigt så blir jag frustrerad när jag ser att allt liksom bara står & stampar. Så fastän att mer än halva året gått tänker jag att jag ska sätta lite mål som jag ska börja jobba mot...

 

1. Bli mer välorganiserad. Vi har rätt dåligt med förvaring här i huset, vilket är ett problem eftersom vi också sitter på tuuusen prylar. Blir lätt att jag bara trycker in saker & ting i skåpen & stänger dörren SNABBT. Detta vill jag få ändring på. Köket är första anhalt!

2. Bygg klart & inred Tors rum. I nuläget sover ju Tor i vårt rum, men så kan vi inte ha det i all evighet & jag vill ha någonstans att ställa alla hans fina saker - inte bara förvara dem i en mörk garderob som vi gör nu. Nu måste vi alltså få upp mer gipsväggar!

3. Flytta vårt sovrum till övervåningen. Ska Tor sova på övervåningen måste vi ju också sova där, så vi måste fixa i ordning ett fungerande sovrum till oss. I nuläget lutar det väl åt att vi väljer gästrummet. Det större sovrummet är KAOS...

4. Möblera om på nedervåningen så att vi får ett fungerande TV-rum samt matsal. I nuläget samsas vardagsrumsmöbler med matsalsmöbler i någon form av märklig kompott.

5. Fixa en trädgård för nästa års grönsaker. Det här året känns det ju som om det mest kommer bli tomater & kryddor i de pallkragar vi redan byggt, men nästa år vill jag ha massa mer grönsaker & jag vill att allt ska vara ready to GO när våren kommer. Behöver bygga minst fyra lådor för lök, salad, mangold, pumpor & massa mer tomater - har dille på tomater!

6. Städa ur & reparera vårt trädgårdsskjul. I nuläget har vi mest bara knölat in saker & ting huller om buller & så är golvet sönder, vill lägga nytt golv & skjutsa allt bråte till tippen. Ja & så måste vi sätta in en ny dörr, den vi har nu hänger på sista gångjärnet.

7. Rensa! Vi har på tok för mycket saker eftersom en viss man (hostPaul) inte kan skiljas från pryttel. Nu är målet att, oavsett om det kräver tjat, mutor eller våld, bli av med minst 10 saker varje månad som vi ger till välgörenhet.

8. Fyll frysen med närodlad mat inför vintern. Vi har ju så många bönder i närområdet & så mycket fantastisk mat, vill ha ett lager av det att njuta av under vintern istället för att behöva kuska iväg till affären i tid & otid & köpa mat från Californien.

9. Laga minst ett nytt recept i veckan. Jag får ju erkänna att det här med att få en baby inte direkt gör under för kreativiteten i köket, blir lätt att jag lagar sånt som är snabbt & som inte går att misslyckas med. Hej tacos!   

10. Börja klättra igen. Som sagt, vi bor ju så nära gymmet, vi har all utrustning, det är Pauls mesta favorithobby genom tiderna & jag MÅSTE börja bygga muskler. Can you say win win situation?!

11. Börja virka igen. Saknar min virkning & vill börja tåta ihop nya projekt. Kanske inte ett i veckan, men ett i månaden känns väl som om det skulle kunna vara rimligt!

12. Börja måla igen. Samma här, saknar mina copic pennor. Har ett litet projekt & ett stort som jag vill avsluta - en målning åt Tor & en liten bilderbok för barn. 

Vi bor helt löjligt nära Guelphs klättrargym, typ två minuters promenad bort... Så det senaste året har Paul låtit så här på repeat "När tror du att vi kan börja klättra?". Well, idag blev det av! Paul, jag, Jess & Andrew knatade över med utrustning & bäbisar. Vår plan var väl att en person skulle vakta småfolket medan de andra tre klättrade (de har ett par automatiska belay-stationer, så det går att klättra utan partner) men det föll på att Tor bara ville vara i någons (mest mina) armar & att Lewis var hyper & slickade på väggarna. Vi var alltså inte direkt super effektiva, men vi fick alla in ett par rutter per person. För mig var det dock en rätt märklig upplevelse, för jag var inte höjdrädd så där som jag varit tidigare - men jag fick typ panik halvvägs upp & kunde inte låta bli att tänka på hur hemskt det skulle vara om jag föll ner & dog... För då skulle ju Tor inte ha en mamma längre. ÅNGEST. Kan ju tycka att det här med att tanken på att mitt liv skulle ta slut skulle vara det stora orosmomentet, men icke... mammalös Tor var det stora mörka mentala molnet. Happ, det här är alltså något jag kommer att få jobba lite med.

 

Vi avslutade kvällen med middag hemma hos oss - litet knytkalas med supergod broccoli paj, rödbetor med mynta & sauterad mangold. Samt öl, alltid öl efter klättrarpass!