MsBree

Paul är i princip omöjlig att hitta på julklappar åt, så jag var sämst det här året & levererade noll & intet under granen... Men idag lyckades jag få till en lite överraskning som gjorde honom jätteglad. Fixade barnvakt & så drog vi & såg Rouge One i 3D. Paul var helt lyrisk när jag berättade vad vi skulle göra & det kändes så himla bra att få göra något som han verkligen önskat sig.

 

Vad som kändes mindre bra... alltså det här med att "lämna bort" Tor. Är ju inte speciellt bra på det får jag lov att erkänna. Vissa dagar kan jag bli tokig på att att aldrig få egentid, men samtidigt har vi har ju varit som ler & långhalm de senaste två åren, så när vi väl är ifrån varandra känns det lite som om att jag skulle ha glömt en viktig kroppsdel hemma. Det skaver liksom i hela kroppen, en obehaglig tryckande känsla i bröstet & så huvudet som snurrar iväg & föreställer sig allt möjligt elände. Detta trots att han var hemma hos Jess & co som han har känt hela sitt lilla liv. När filmen väl var slut var jag först ut ur bion & älgade mot bilen som om jag hade eld i baken & när vi kom hem till Jess & jag såg Tors lilla ledsna ansikte (han hade börjat storgråta fem minuter innan vi kom dit) gjorde det fysiskt ont. Men... vi avslutade kvällen med kramkalas & massa fjantiga lekar (Tors nya favort är "Mamma peekaboo butt") & det hjälpte att läka det skavande mamma-hjärtat!

Vilket otroligt tråkigt slut på det här året - hade så hoppats att Carrie Fisher skulle klara sig. Men niet, så fungerar tydligen inte 2016. Blir helt matt när jag tänker på alla terrordåd, alla fantastiska personer som gått bort (alldeles för tidigt) & så kronan på dynghögen - Trump som president.

 

Det känns så kluvet för mig det här året. För på det personliga planet har det mestadels varit väldigt, väldigt, bra. Visst, vi kämpade ju på där med Daisy & bitandet & det var väldigt tungt, men annars har det liksom gått från klarhet till klarhet här hemma. Vi har äntligen fått det mesta gjort renoveringsmässigt, trädgården har börjat ta form, hönsen är typ det bästa som hänt mig, Tor börjar äntligen bli lite mer självgående, vi har världens bästa grannar & vänner & så engelskakursen som jag bara älskar på det.

 

Men på den globala skalan... får ont i magen när jag tänker på de närmsta åren. Känns inte bara dystert, det hade jag kunnat leva med, men jag känner hur dommedagen liksom flåsar oss alla i nacken. Hurv... Jag vet inte, vad gör man åt sånt som man som privatperson inte riktigt kan rå på? Kanske det enda man kan göra är att försöka vara en bättre medmänniska & vän? På det senare planet så har det varit alldeles för länge sen vi kramade om en hel massa människor i Sverige, så i juni bär det iväg över Atlanten. Något att se fram emot en dag som denna, när allt känns himla grått...

Igår firade vi Remembrance Day här i Kanada - en dag då vi framförallt minns alla som stred i världskrigen. Ser jag till min egen familj var andra världskriget en väldigt svår tid. Min mammas farbröder stred, dog & ligger i omärkta massgravar & hennes mostrar skickades som krigsbarn till Sverige. En verklighet som känns helt overklig idag - i alla fall för oss som lever så skyddat & priveligerat som vad vi gör. Vanligtvis är Remembrance Day en dag då jag tänker på min familjs uppoffringar & känner stolthet för att de stred för en god sak - men det här året kunde jag inte skaka av mig tanken på hur de upplevde den här tiden. Eller kanske framförallt, hur kändes det för dem de där skakiga åren som ledde fram till 1939? Anade de vad som väntade, kunde de ens i sin vildaste fantasi tänka sig att det var på väg att barka käpprätt åt helvete? Eller som jag sa till Paul igår "Do you think their hearts were wrapped in dread?". För det kan mycket väl hända att jag är melodramatisk, att jag målar fan på väggen, men jag kan inte skaka av mig känslan av total doomsday som slog ner i mitt bröst så fort jag förstod att Trump vunnit.

 

Låg uppe sent igårnatt & läste den här artikeln följt av denna & det bara isar sig i blodet. Känns som om vi befinner oss precis ovanför en volatil krutdunk - det är inte längre en fråga OM det kommer att smälla, det är en fråga om NÄR.

Jag är fortfarande så otroligt upprörd över valresultatet i USA. Magkänslan sa att Trump skulle vinna, men huvudet ville så gärna tro att amerikanarna hade mer vett än så här. Men icke - vilket är en gigantisk sorg. Det här är ju vår närmsta granne vi pratar om, gränsen ligger bara någon timme bort. Ett gigantisk landområde som har så mycket att erbjuda & som kan göra så stor skillnad för så otroligt många människor & så går de & skjuter inte bara sig själva i foten utan hela jävla världen. Gårdagen var någotslags töcken av chock & smärta - jag sket i alla måsten & bara "nu dricker vi vin & äter glass & pizza hela dagen" - & idag har jag landat i steg tre av känslorna man går igenom vid sorg - ISKA. Jag är helt enkelt fly förbannad på ett sätt som är rätt o-Idigt men 100% hur min familj hanterar konflikter. Jag har helt enkelt bestämt mig för att bojkotta USA. Kategoriskt - jag sätter inte min fot där de närmsta fyra åren. VÄGRAR. Paul bara:

 

1) Men du ville ju plocka äpplen i Maine nästa höst? Jag "Det finns äpplen här"

2) Men vi skulle ju åka på en Mother Earth News konferens till våren? Jag "MEN har funnits sen 70-talet, förhoppningsvis rider de ut de närmsta fyra åren så får vi gå då".

3) Din 35års present? Jag "Vi kan åka till Prince Edward Island istället".

 

Helt enkelt - skiter USA i resten av världen så skiter jag i dem. Inget amerikanskt vin & Tor får leka med Hape istället för Melissa & Doug. Jag kan inte rösta i landet, men jag tänker banne mig vote with my dollar*!

 

*& det här konceptet kan man ju diskutera om det fungerar eller inte - men vet ni, just nu skiter jag högaktningsfullt i om det faktiskt har en påverkan. Just nu är jag bara så arg att jag måste få utlopp för det på något sätt & i sann Jansson-anda får det helt enkelt bli en principfråga.

Åh vad jag önskar att jag hade kunnat backa bandet, till en tid då Trump inte var president - jag mår fysiskt illa bara vid tanken på att han håller i rodret de närmsta fyra åren...

 

Men tillbaka till imorse, min vän Liz & jag hade ju bestämt oss för att hålla på resultatet fram till 10.30. Så morgontimmarna spenderade jag fortfarande lyckligt omedveten om katastrofen. Hemma hos Liz lyckades vi till & med ha det rätt trevligt ett litet tag - trycket över bröstet & den där malande magkänslan lättade lite. Så slog klockan halv & Liz kastade fram morgontidningen med mittuppslaget öppet... & det stod inte vem som vunnit - det var väl för tight när den gick i tryck. Liz fick direkt total panik, hon hade trott på ett landslide för Hillary, så jag fick rycka fram telefonen & kolla resultatet på den... Blev så OTROLIGT besviken att jag började gråta på fläcken, vilket fick Liz att i princip börja hyperventilera. Stackars lilla Millie & Tor blev knäpptysta på direkten & sen förkunnade Tor "Shoes, mamma, shoes - door". Han ville helt enkelt inte vara kvar längre & precis så känner jag också. Problemet är att jag inte vill lämna Liz hus - jag vill lämna planeten. 

Om ni undrar varför det blir lite tyst mellan varven så tar min engelska-kurs väldigt mycket tid i nuläget. Varje söndag har jag deadline på minst två arbeten, så all ledig tid under veckorna går åt till grupparbeten, roligheter så som "past subjunctive" & text-analys. Kursen är bara på halvfart, men när man samtidigt ska ta hand om en något energisk nästan två-åring blir det rätt mycket att hålla igång samtidigt. Just den här helgen kändes det extra intensivt (grupparbete på sex personer men det var bara jag & två andra som gjorde allt) men vi lyckades i alla fall få till ett par små utflykter mellan varven. I lördags åkte vi ut till Guelphs lokala flygplats där allt är väldigt pyttigt & sött.

Jag känner mig så otroligt ambivalent just nu. Det går nämligen inte så jättebra att ha Daisy här i nuläget. Visst, vissa stunder är allt super & ungarna leker glatt & skrattar så där som på reklam, men så råkar Tor ta någon leksak som Daisy lagt ögonen på & de bränner det till uppe i huvudet på henne & så hugger hon honom det hårdaste hon kan. Innan lunch idag stoppade jag henne från att bita honom sju gånger. Tillslut bad Tor om att få sitta i sin stol i köket för att slippa vara nere på golvet med henne... Sånt gör hemskt ont i mammahjärtat. Det slutar inte heller med bitandet, utan hon puttas även för minsta lilla. Råkar Tor bara stå för nära ibland så smäller hon till med handen rakt i bröstet på honom så att han tumlar baklänges. Det har blivit många tårar...

 

& här är det ju hemskt lätt att säga "säg att hon inte får komma tillbaka" & tro mig, jag leker med tanken varje dag. MEN... så rullar det på en mängd argument för att jag ska fortsätta kämpa ett tag till: det är kanske bara en fas, det går ju så bra med svenskaundervisningen (Daisy har verkligen lärt sig en massa svenska) & så kommer Daisys lilla syskon om bara en månad. Känns ju sjukt ohjälpsamt & taskigt att säga upp henne nu, så nära inpå att hon ska bli storasyster - som om det lilla livet inte har nog omställningar att tackla! På ett personligt plan tar det också emot eftersom jag hatar att känna mig som en "quitter" & det där tar emot alldeles extra sen jag slutade min PhD. Vill liksom inte lägga till ytterligare en sak på listan över saker jag inte fullföljt...

 

Som sagt amivalent var ordet. En del av mig vill göra alla till lags, en annan del är 100% mama bear som vill göra allt för att skydda min lilla unge & en tredje liten röst säger att jag kanske överreagerar. Eller? Hur mycket fysisk kontakt är OK mellan så här små barn? Får man bara ta att de bits eller känner jag rätt när jag tycker att det är alldeles för mycket med återkommande incidenter varje dag?

I måndags började jag min första engelska kurs på universitetsnivå & jaaa... jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men kanske inte riktigt den här nivån på information redan på sida 6 i läroboken:

 

 

A three morpheme cluster... & det här är liksom det mest lättförståeliga jag kunde hitta! Jag har läst upp till engelska D på gymnasiet, skrivit två magisteruppsatser på engelska, skrivit vetenskapliga artiklar & en kokbok samt bott nio år i Kanada & varenda mening så här långt i läroboken är groundbreaking news för mig. Happ... så det är ju bara lite ödmjukt att inse att det finns mycket kvar att lära sig när det kommer till det engelska språket. Men jag har gnällt ett tag om att jag behöver motionera mammahjärnan så på det sättet är det här ju helt lysande!

Det var ju väldigt bra timing på att ha all den där färdiga maten - för jag har varit rätt utslagen (feber, halsont & snorig) de två senaste dagarna. Har typ orkat sitta i soffan som mest, så all den färdiga maten har varit den enda räddningen från svält här i Casa Chvostek sen i söndags. 

 

& alltså det här med att vara sjuk när man samtidigt ska ta hand om en 20-månaders... Det är ju ingen lek. Man mår liksom inte så jättemycket bättre av att ha ett litet barn som väcker en genom att hoppa på ens mage & peta en i ögonen. Enda räddningen där har varit att Tor också har varit lite nere, så energin har tack & lov inte varit på topp - då tror jag inte att jag fixat att ta hand om honom utan hjälp av något slag.

 

Jaja - just nu har jag nog mycket feber för att jag förhoppningsvis ska ha kokat bort det här eländet tills imorgon!

Det har varit ett par småjobbiga dagar här - vi har ju inte haft Daisy på två veckor pga semester & omställningen till två toddlers var brutal. En viss liten fröken hade nämligen helt glömt bort det här med att DELA, så dramat låg på topp måndag, tisdag & onsdag. Det var så där så att jag satt i parken igår & såg hur Daisy ryckte varenda leksak ur nävarna på Tor & bara kände hur orkesdepon i kroppen dränerades totalt. De har ju jättemycket utbyte av varandra, & jag känner att jag bygger på Tors framtida svenska, men igår kände jag bara "Neeej, nu slutar vi med det här & myser ihop bara vi två". Puttade trött hem vagnen för lunch & kände mig i ärlighetens namn rätt nedslagen... & så rullade vi in på uppfarten samtidigt som brevbäraren & han sticker en bunt brev i handen på mig. Allra överst, ett väldigt officielt kuvert till mig. Öppnar upp & där är mitt PR-card! Trodde nästan att jag skulle svimma där jag stod. Herregud så länge jag väntat & nu har jag äntligen permanent uppehållstillstånd med i princip alla rättigheter utom att rösta! Allt det där jobbiga bara rann av mig & det var väl inte så att resten av dagen var superlätt - men ni vet när man är så där riktigt glad för något, då spelar det ingen roll även om två små 1-meters människor råkar tokvråla argt i unison!

 

Happ, nu ska jag köpa en körkortsbok & börja plugga & så ska vi typ nöjesköra över till USA någon helg bara för att. Känns helt surrealistiskt att jag äntligen kan korsa gränsen!

Ni som följt bloggen ett tag vet ju att början på augusti lätt innebär en liten svacka för mig. Tidigare år har det mest varit jobbigt kring den 3e (bröllopsdagen) då det rör om i en massa minnen & jag lätt hamnar i en deppig spiral som det tar ett par dagar att ta mig ur. Fast i år klarade jag mig. Visst, något enstaka minne som gjorde ont poppade upp, men det var inte mer än att jag kunde ventilera det med Paul & sen lägga det bakom mig. Så ett tag där tänkte jag att jag klarat mig undan det årliga deppet. Tills igår... Jag vet inte, det kanske är barnsligt att bli ledsen för att ingen i min familj skickade ett grattis på födelsedagen, men ju längre dagen gick i tystnad desto jobbigare blev det att hålla undan känslorna. Klev upp imorse, fortfarande inget, & jag fick kämpa med att hålla uppe humöret under frukosten. Paul & Tor gick ut i trädgården men jag stannade inne & kände mig i ärlighetens namn bara väldigt liten. Jag har ju en jättefin egen familj, det är inte det, men idag tog allt det där bagaget från tre år tillbaka rätt ont... Så det kan hända att jag stod & grät lite för mig själv där i köket då jag plötsligt hörde ett illtjut från trädgården följt av Paul som älgande mot huset i full fart...

Alltså så himla SÄMST. Jag har mått rätt bra/helt OK de senaste dagarna, men gårdagsnatten SÖG. Så idag infann jag mig hos en läkare direkt på morgonen & jo magsår är diagnosen i nuläget (har fått lämna blodprov samt har inbokat ultraljud för att vi skall vara alldeles säkra på att det inte är något annat). Läkaren skrev ut ett recept på starkare medicin, bad mig att försöka stressa så lite som möjligt & sen gav hon mig följande direktiv... 

 

Inte dricka någon alkohol

Inte dricka något med coffein

Inte äta något som är minsta surt (citrus, läsk, juice)

Inte äta något som är starkt eller minsta kryddat

Inte äta något fett - allt med ost går bort

 

I TRE MÅNADER. Alltså, det känns ju som om jag nästan inte bryr mig om magsåret äter upp mig totalt eftersom jag ju uppenbarligen kommer att dö tråkdöden femtio elva gånger om innan det blir oktober. Det är som att vara gravid, fast ännu sämre eftersom jag känner att jag inte har riktigt samma klagopotential. Röv.

 

Over and out - jag ska gå & tröstdricka gurkvatten...

Så naturligtvis så gav jag med mig på läkarfronten just igårkväll & tror ni att någon walk in clinic var öppen idag. Nej men så klart inte. MEN. Paul åkte till apoteket & pratade med en apotekare som bara "Jaaa, alla symptom stämmer ju in på magsår" & så rekommenderade han ett gäng tabletter som Paul kom hem med. Konsulterade Dr. Google & efter att jag konstaterat att precis allt stämmer in på just magsår så tog jag en första laddning medicin igår innan jag gick & la mig & det var första gången jag sovit igenom hela natten sen i onsdags. Ännu bättre, har mått nästan som vanligt idag OCH jag har inte ens behövt äta smärtstillande! SÅ SKÖNT! 

 

Mådde till & med så bra att jag orkade följa med på en liten stillsam utflykt till en lavendelfarm som ligger 15 minuter från vårt hus. Alltså, så vackert & luften var alldeles tung av alldeles underbar lavendelarom!

Hallå, liten uppdatering. Jag har mått jättedåligt sen i onsdags med magsmärtor, illamående & lätt feber. Det blir bättre dagtid men väldigt jobbigt på kvällarna, så jag har i regel pressat en massa smärtstillande & sen somnat ihop med Tor bara för att vakna till ett par timmar senare för att det gör för ont att fortsätta sova. Så himla slitigt & sämst timing eftersom bästa Jo dök upp nu i eftermiddag. När bästisvänner från Sverige åker hela vägen hit till Kanada vill man ju gärna känna sig lite pigg & inte må uruselt. SUCK. Nu har Paul i alla fall bestämt att vi måste åka & kolla upp det här imorgon. Han har tjatat i ett par dagar, men jag har varit tjurig & vägrat med det gamla argumentet "det är inget, så jag biter ihop idag & så är det säkert bra imorgon". Men nu har jag liksom kommit till det stadiet att jag inte längre tror att jag kommer att vakna upp smärtfri imorgonbitti & då är det kanske läge att ta itu med det hela... Inte världens peppigaste blogg uppdatering, men nu vet ni i alla fall varför det varit tyst här inne & så får ni gärna hålla tummarna för att allt ska bli bra snabbt. Har aldrig varit hypokondrisk innan jag flyttade hit till Kanada, men sen jag hamnade i det här situationen då jag fortfarande väntar på att omfattas av den allmänna sjukförsäkringen (mer om det senare) så blir jag så himla stressad i situationer som denna. I nuläget har jag i princip allt från cancer till njursten till zika...

Om Paul tycker att vattenspridare är barndom så är det här en av de saker som jag förknippar med att vara liten!

Alltså förlåt för dåligt bloggande, men Tor går igenom någon form av livskris just nu & har dragit med oss i eländet. Han är bara glad om han får vara ute på promenad & då endast om han får fortsätta rakt fram i oändlighet. Försöker vi svänga eller försiktigt föreslå att vi kanske kan bära/åka i den lilla blåa bilen får han spel. I övrigt vill han inte äta, bara amma & så sover han som en kratta. Igår var värsta kvällen ever. Paul var tvungen att gå på ett möte efter jobbet, så jag hade hand om Tor precis hela dagen & istället för att gå till sängs kring 8.30 som han brukar så var det skrik/bit & nypfest fram till klockan 22. Dessutom slog han mig i huvudet med sin vattenkopp så att vattnet sprutade. Den ska vara läckagesäker, så det säger kanske lite om vilket jätteträff han fick till. Jag var så TRÖTT & arg när Paul kom hem att jag satt bakom en Allerstidning & vägrade prata i 40 minuter. Liksom bara ORKADE inte med något annat än att sitta & räkna till tio gång på gång på gång. Tack & lov hade Paul en inbokad ledig dag idag & Daisy åkte upp till deras stuga, så jag har fått lite egentid under dagen & känner mig lite mer läkt. För så som det var igår kände jag bara "Nej nu kastar jag in parenting-handduken, liksom orka skiten!"...

 

Sammanfattningsvis - jag känner mig lite slutkörd i nuläget & fantasin är inte på topp. Känner att jag har lite svårt att komma på vad jag ska blogga om, så om någon har önskemål så får ni jättegärna lämna en kommentar!

Vissa dagar är Sverigelängtet definitivt starkare än andra dagar - som idag till exempel. Bästa Jo´s födelsedag (HIPP HIPP HURRA!) & Eurovision... & så sitter man fast här där folk inte ens hört talas om det senare. Suck på den.

 

Eftersom jag vaknade upp & kände mig lite liten så såg Paul till att vi hade saker på schemat hela dagen. Bättre så, annars tänker jag för mycket & blir ännu mer ledsen & det är ju hemskt bortkastat på en lördag. Så, vi gjorde det bästa av dagen istället! Först körde vi till Cambridge & kittade upp Tor på sommargarderob. För att shoppa pyttesmå kläder är terapi på hög nivå - allt är sött, man behöver inte prova & det kostar så himla lite i jämförelse med vuxna kläder att man kan känner att man gör kap på kap! Sen blev det våfflor till lunch & så gick vi på husvisning hos vår granne. Inte för att vi tänker flytta över gatan utan mest för att vi var så himla nyfikna. Har aldrig varit inne i huset, men hennes trädgård är sjukt fin, så vi tänkte att det nog var lika fint inne. But niet. Kanske att folk liksom bara har ork till att göra en sak ordentligt, antingen trädgården eller hemmet & är man ensam så får en av de områdena stryka på foten? Anyway, vi har ett par vänner som är intresserade av huset men som inte kunde gå på den öppna visningen, så vi passade även på att checka läget åt dem & Paul förvandlades till en sån där riktigt stereotyp visningsmänniska. Ni vet, går runt & påpekar fel & brister högt för att avskräcka andra köpare. Sånt där fixar jag så dåligt, skäms typ ihjäl, så jag är så sjukt glad för att vi aldrig behövde gå på en öppen visning för vårt hus! I vilket fall, när vi var klara kände jag lite inredningsångest eftersom vi numera bara hänger i trädgården så jag gick hem & spacklade taket i Tors rum. Vill liksom inte hamna i samma fåra som vår granne - men perfekt trädgård & ett hem där linoleumplattorna lossnat från golvet...

Oj, nu klack det till helt konstigt i hjärtat... Kollade en av mina favoritbloggar, såg en svensk flagga & det kändes främmande. Inte den där vanliga varma hemmakänslan (ofta med en tår i ögat), utan bara mer ett konstaterande "jaha, svenska flaggan" följt av lite panik - vänta nu, så där ska jag ju inte känna, det är ju SVERIGE!!! Vet inte vad det här beror på - att jag varit borta för länge eller att jag trivs så bra här i Guelph, men det här var en helt ny sensation. Vet att det tog cirka 30 år innan min mamma kände sig mer hemma i Sverige än i Finland, kan man uppnå samma effekt på så kort tid som 8.5 år? Även om jag nu inte känner mig helt hemma här i Kanada heller, tror inte att det kommer att infinna sig helt innan jag åtminstone fått mitt permanenta uppehållstillstånd. Så jag antar att jag avancerat in i en helt ny limbo zoon...

Så jävla sämst natt vi haft. Mellan 23.30 & 06.00 vaknade Tor inte mindre än 4 gånger för att amma. Seriöst. Då är det ju bara för att han inte kan somna om utan att amma, inte för att han är hungrig... & sen startade han dagen i ottan & det är sämst eftersom han blir så sjukt grinig om han inte sover till närmare åtta. Så mellan 06.45 då Paul åkte till jobbet & 09.15 då Daisy anlände var det non-stop skrikfest. Alltså, det kändes lite som om jag blivit deporterad till Guantanamo. Sömn- & ljudtortyr. Håller väl uppe tålamodet/ångan rätt bra med honom, men inombords känns det lite som om jag vill säga upp mig från ALLT & bara dra iväg. Typ till Bermuda eller lifta hit & fråga om jag får jobba mot mat & husrum. Tack gode gud för att Paul går på semester imorgon & är hemma till på måndag nästa vecka - tanken på det är min livboj idag!

Happ, efter frukost var det dax - riiinga Handelsbanken. Det började i gammal god anda...

 

Handelsbankentanten - Det fungerade inte säger du? Men kom in till kontoret!

Moi - Nu bor jag i Kanada.

HT - Jaha... Ja det var ju lite långt... Går du mycket på hockey då?

Moi - Um, det händer ju ibland.

HT - Lokala matcher eller NHL?

Moi - Landskamper mest - men överföringen?

HT - Ja, jo... Jag jobbar ju inte så mycket med det - brukar du prata med någon annan här på kontoret?

Moi - Erik.

HT - Ah, han var ju kanske lite upptagen nu... Meeeeeen...

 

Sen föjde 10 minuters hummande & haande bakom datorn & mummlande högläsning. Tills jag fick en snilleblixt...

 

Moi - Men du, har ni förresten en gräns för hur stor överföring man kan göra till ett utlandskonto?

HT - Jooo, men det har vi nog! Jag ska kolla!

 

& tänka sig. Det var inte kortet/dosan som var problemet, även om det var det fel-meddelandet jag fick, utan det var helt enkelt att jag försökt föra över lite för mycket pengar. Så nu befinner sig en laddning pengar ute i cyber-rymden, så håll alla tummar & tår för att de dyker upp på mitt konto här i Kanada! Fast samtidigt - det är ju ÅT HELVETE att jag ska behöva vara den som själv kommer på vad det är som är fel... men men, inget förvånar mig väl egentligen längre. I vilket fall - ikväll blir det bubbel - för när det kommer till bankärenden som utlandssvensk så lär man sig att fira minsta lilla framgång!