MsBree

Var så in i döden trött igår att jag inte fick något gjort, men till klockan sju hade jag i alla fall lyckats dra på mig en klänning & tvättat håret. Längre än så räckte inte orken. Anledningen till denna enorma ansträngning var inplanerad middag med Megha & Matt. Blev en väldigt trevlig kväll - även om jag aldrig kommer att gå tillbaka till den restaurang som Megha hade valt. Ett så där typisk ställe som jag bara hatar. Oki, jag ska förklara - allt var så där tillgjort tjusigt. Ni vet, sammetssoffor i lila & silver (som är alldeles för djupa för att vara bekväma), medaljongtapeter i samma tappning, en meny med franska inslag. Maten sedan... Meghas val av mat är alltid väldigt begränsat eftersom hon är rätt petig, så hon valde vegetarisk pizza som hon ätit där förrut & var nöjd.

Matt är amerikan - både på papper & i själ & hjärta, så det blev hamburgare & öl för honom. Inget svårt val.

Kvar - Paul & moi, som hade lite svårare att välja middagsmat. Eftersom jag var så trött ville jag bara ha en sallad, fast med lite kycklig på för att göra målet lite mer mättande.

De där vita rutorna ni ser är uppskuren kalkonskinka - alltså charkkött. För $6. Det tyckte jag var lite häftigt när jag såg notan, men det var inte värst. Nope. Inte heller att de tagit $5 för kranvattnet. Icke. Nej värst var Pauls middag som gick lös på $15... för det här.

EN sketen utbankad kycklingfilé med lite senapssås. Ingen sallad, inget bröd, bara en fattig liten bit kyckling. För mer än 100 kronor. Skam på torra land. Neej, nu får vi åka ut till Norland & äta på pubben där - för jag lovar, för $15 där får du mat för hela dagen!

 

Har varit på styrelsemöte för SWEA ikväll, ett supergivande möte som mynnade ut i att vi beslutat att vi måste få lite form på medlemskapet! Här ska börja tränas - beach 2013 here we come! Eller, ehum, något åt det hållet... Anyway, tränas ska det & vi ska skapa en träningsgrupp. Så nu behöver den gruppen ett namn, något som INTE låter så där svenskt & 80-talshurtigt. Inte "Friskis & Svettis" eller inte "Träningspinglorna"... Frågan är bara vad? So, kasta ner ett förslag om du har ett!

Hahaha! Vi tog en cykeltur i solen, vi köpte frapps på Starbucks, vi kikade på blommor till trädgården... & allt det där var jättetrevligt, men inget slog att komma hem & se Pauls hjälmhår! Skrattade så att jag vek mig dubbel. Så himla glad att jag har en ny cykel så att jag återigen kan se fram emot att se hans frisyr efter avslutad cykelrunda!

Honey, the roman empire called and wanted their centurion look back...

Alltså... ibland undrar jag ju. Tog en hajk i solen den här eftermiddagen, knatade till ett Starbucks långt borta från huset, kittade upp mig på en frap & tänkte sen trava rakavägen hem. Men så spontanbeslutade jag mig för att springa in på Cranberry Fresh & höra om de hade en ledig tid för manikyr. Vilket de hade, om 25 min. Bokade & tänkte sen att jag kunde fördriva tiden med att ta en liten promenad kring kvarteret. Sagt & gjort, bara det att jag tog mig cirka 20 meter bort - till en liten koreansk blomsteraffär. Där jag tyckte att det var en lysande idé att köpa på mig blommor till krukorna på trappen. Inte förrän jag stod där med två smockfulla kassar tändes ett litet Liljeholmens. Nymanikyrerade naglar & bökande i blomjord - klockrent där Ida... KLOCKRENT!

Vi kom hem från runda down town, svängde in med bilen, jag sprang in med fulla kassar & hörde någonstanns bakom mig hur Melissas pappa (Melissa är alltså vår granne, ni vet hon med baby Andrew) ropar till Paul att han MÅSTE komma & se vad han just skjutit. Inte vanligaste repliken här i vårt kvarter, så jag droppade mina avokados, vände på mina minnetonkas & travade ut igen. Där på uppfarten hittade jag ett gäng öldrickande maltester, Paul &... en föredetta vildkalkon.

Min haka föll ner till bröstet & sen började frågorna komma - hur många får man skjuta per år, behöver man licens, hur gamla kan de bli, hur gammal var det här exemplaret? När jag insåg att pippin skjutits med ARMBORST bara dog jag lite på fläcken - så häftigt!

En himla bra sak med stundande förlovningsfest - Paul & jag har enats om att vi måste försöka komma i form. Det har nämligen varit himla dåligt på den biten på sistonde. Vi vill båda bli av med ett kilo eller två (läs tre), samt bygga lite muskler igen. Just nu är det så sorgligt på den biten. Sörjer min Fjällräven Classic kropp, innan jag satte i mig alla de där paketen med blå bands havregrynsgröt (700 kalorier per portion, men herregud så gott) dvs.

En sak har vi spikat så här långt - lång hajk varje söndag. Igår klarade vi av totalt 15 km, vilket kändes som ett fint litet sätt att knyta an till förlovningsdagens 20 km.

Men mamma & pappa - ska vi inte cykla The Greater Niagara Circle Route när ni är här?! Det är en riktigt cykelrutt, så vi behöver inte oroa oss för bilar & så kan vi stanna på små vingårdar & sedan vingla vidare utan några som helst problem. Det hade väl varit himla kul att göra ihop! Den totala sträckan är dessutom bara 140 km, så det ska vi ju klara av utan några jätteproblem. Speciellt som Ontario är plattare än Skåne. Kom igen, pepp, pepp, pepp - ni är på va!

Vi satt igenom de sista filmerna - fick en oväntad en om katter vid lavineftersök som sistafilm - & sedan beordrade jag "HEM". Så vi fick i alla fall till en liten helgspillra: lax i ugnen, hemmagjord pesto, lycklig Mumin i trädgården & en flaska bubbel. Det har varit en lång helg... men vet ni... jag känner en helt ny motivation nu. Dags att sätta igång kroppen igen. Att skaffa kartor, att börja fundera över powerbars & säga: mamma, när ni kommer hit i juni - kan ni snälla ta med en MASSA blå bland havregrynsgröt? Du vet, den där gröten som smakar äppelpaj & är värt typ 700 kalorier per påse. Det blir ju ingen risifrutti på min 29:e födelsedag, men jag vill fira med svenskt frystorkat någonstanns alldeles åt helsike långt ute i ingenstanns!

Efter föreställningen drog hela ACC-gänget över gatan för öl. Jag drack en Creemore för sakens skull, men hjärnan spann för högvarv.

Jag har varit så vilsen sedan Fjällräven Classic, känt mig så lost - utan ett mål att träna mot. Insåg att jag måste skaffa mig en ny utmaning. I augusti får det bli, min födelsedagspresent till mig själv. Jag vill känna den där känslan igen, den där av att inte orka mer men ändå vilja mer. Den där känslan av att man är en del av något större. Den där känslan av att vakna upp en kall morgon, värma vatten på primusköket & inse att man lever himla bra på väldigt lite...

Bara man har rätt människor runt omkring sig...

7) Tre män som klättrade en 8000 meter hög topp utan syrgas på vintern. Minus 46 grader. Av 16 expeditioner är de de enda som överlevt... men herregud, om man har så dåliga odds - är man inte måttligt lengräddad om man ger sig på något sånt?

Varje år i slutet av mars kommer the Banff Mountain Film Festival till Toronto - en festival helt ägnad åt äventyrssporter. Den här helgen är det dags igen. Tre sittningar i rad: fredag, lördag, söndag. I ärlighetens namn känner jag inte så där jääättemycket för det. Det här är fjärde året jag går dit & det känns lite som om jag sett alla äventyrsfilmer redan. Bara en massa svettiga, seniga, män som drar ut på äventyr - inte sällan med sina fruar/mödrar/barn gråtandes på garageuppfarten/stranden. En massa talk & skrik & viftande tibetanska bönvimplar. Samt en massa rika västerlänningar som sitter på bergstoppar & gnäller över sina portioner med frystorkad tonfisk. Vilket är helt bisarrt med tanke på att de betalt hutlösa summor pengar för att försätta sig i den situationen (samt att deras stackars sherpor släpat upp galna mängder proviant i blå plasttunnor som bara står & väntar vid base camp).

Varför jag går dit i alla fall? För att Paul är med & organiserar hela festivalen & för att Paul en helg varje november sätter på sig ett hårnät & serverar prinsessbakelser under SWEAs julmarknad. Plus att han tvingas göra allt detta till ett ständigt upptempo "Nu är det jul i igen". SÅ skyldig honom att sitta igenom ett gäng filmer. Jag kan ju i alla fall somna i fall att jag känner för att komma ifrån lite.

So, nu är jag officiellt UTRCCs föredetta ordförande - super! Gårdagens möte kändes som en väldigt bra avslutning, jag presenterade den nya styrelsen & medlemmarna röstade igenom de förändringar vi ville se. Folk knaprade glatt i sig mina kakor & så var grymt duktiga klättraren Dustin Curtis på plats & bjöd på en liten inblick i sitt liv. Vi fick se bilder från när han klättrat i världskupssammanhang samt när han bodde i en minibuss & bara körde från plats till plats för att klättra. Kontraster!

Själv satt jag mest & häpnade över hur lik han var mitt ex rent kroppsligt. Håret, skägget, armarna - till & med de sabla manchesterbyxorna! Det var så likt att jag inte kunde hålla mig i bilen på vägen hem. Otaktiskt. Paul fick ett totalt "sålt smöret & tappat pengarna" ansiktsuttryck & satt sedan tyst i cirka 10 minuter innan han förklarade att han kommer att börja att cykla till jobbet i fortsättningen. Aow. Kände mig så ofrivilligt elak... tror att jag måste försöka komma på någon fysisk aktivitet som vi kan göra tillsammans för att peppa lite.

Åh så skönt - jag betar av punkt efter punkt på listan av "saker som jag inte längre behöver göra för UTRCC för att Craig tar över som ordförande". Klockan tio imorse som exempel, då träffades vi för ett möte med grundaren & chefredaktören för Gripped - Canadas första/största tidning om klättring. Jag introducerade Craig, delade ut en bunt hemlagade kakor & så fick vi med oss lite priser till kvällens lotteri. Så nu sitter jag med ett kontor proppat med Black Diamond ryggsäcker, självuppblåsbara liggunderlägg & lite diverse kläder.

Bara några få timmar till, sen är jag officiellt UTRCC´s första föredetta ordförande - tjoho!

Sitter & påtar på en presentation till klättrarklubbens årsmöte som går av stapeln imorgon kväll. Efter det mötet kommer jag inte längre att vara ordförande för UTRCC & det känns så sjukt skönt! I två år har jag suttit på den här posten & jag har typ aldrig känt att jag gjort tillräckligt. En absolut apdålig känsla som jag verkligen ser fram emot att bli av med. Å andra sidan, man ska inte vara för hård mot sig själv - enda anledningen till att jag suttit på den här posten så länge är ju att ingen annan velat ta över förrän nu. So, jämnfört med ingen så har jag ju ändå skött mitt jobb relativt bra! :) Mitt stoltaste arv till UTRCC, well - jag är fortfarande rätt nöjd med logan som jag satte ihop!


Righty, måste se till att min UTRCC t-shirt är ren till imorgon så att jag kan göra en sista liten promotioninsats för klubben!

Oj... var länge sedan jag satt i en bar till klockan tolv. Det känns idag. Fast det var det värt. Hade så himla kul igår, fick absolut tillbaka engagemanget för UTRCC - något jag närmast såg som omöjligt. Så att kroppen protesterar idag & bara "Men vad gjorde du igår - öl OCH natchos?!", det får jag ta. Dessutom fick jag tillbaka träningslusten, så i skrivandets stund sitter jag på avdelningen iklädd lululemonbyxor. Blir gymmet på eftermiddagen!

Tanken var att vi skulle dyka upp till UTRCCs pubkväll, beställa en kanna öl & sen bara "tack & hej". Det föll totalt. För Craig, killen som kommer att ta över som ordförande efter mig, är freaking amazing. En liten sak han fixat... vår nya klubbtröja - nice!

Oh, & kanske ett helt nytt klättargym på campus! Så sjukt spännande, kul, fantastiskt att man bara måste skåla... tja men tjugo gånger eller så! Vilket i sin tur leder till situationer som är... tja, lite annorlunda.

Men whatever, annorlunda är bra! Speciellt om det kommer tillsammans med ett klättrarkontrakt på cirka $50.000 - går det igenom får jag se den första klubb jag grundat som en succé.

Träningsmotivationen dog ju som sagt efter Fjällräven Classic, men nu känner jag hur den så smått börjar komma igen. Om det är för att dagarna blir längre eller för att PDAC (den stora geokonferensen här i Toronto) närmar sig må vara osagt. Det spelar dock inte så stor roll VAR energin kommer ifrån, att den finns där är det enda viktiga. Har börjat lite så smått - 20 min work out per dag, power walks & så en längre tur på cirkus 10 km varje helg. Det är inte mycket, men i jämnförelse med hur det har varit sedan augusti... oändlig förbättring. So. Nu är det dags att formulera ett nytt mål. Ska vi säga att jag ska försöka känna mig bekväm i bikini till april då vi drar till Bermuda? Jo men jag tror det, sedan får vi komma på ett nytt projekt att jobba mot.

Som utlandssvensk värmer det så i hjärtat att Sveriges hockeyjuniorer vann VM guldet över Ryssland. Speciellt som det hela skedde på canadensisk mark. Speciellt efter som det skedde i Alberta - den provins i Canada som jag avskyr med varje litet ben jag har i kroppen. Mitt hockeyjag är med andra ord väldigt uppåt idag!

Oki, det fanns inte tillräckligt mycket snö för våra snöskor - men tillräckligt mycket för att jag ändå fick den dos jag behövde. En tiokilometers hajk fick vi in & det var så galet skönt att få RÖRA på sig efter sista tidens stillasittande. Skönt också att hänga med folk som håller ett bra tempo, varken Christina eller Jaime är direkt typen som drar benen efter sig.

Älskar att åka ut med Jaime, han är ju trots allt min äldste "äventyrsvän" - tänk att vi hittat på upptåg sedan 2007! Klättrat i Sverige, Italien & USA... paddlat kanot, paniksprungit genom mörka parker efter stägningstid & druckit otaliga öl över campeldar.

Räckte över en tub rökt renost imorse vilket resulterade i en glad liten dans från hans sida. Jaime älskar nämligen svensk tubost - på ett lite småmaniskt sätt. So, jag känner att jag måste förse honom med nya laddningar så att han kan få sina små smältostkickar!

Jag drar ut på en minitrip idag - bara ett par timmar bort. Allt för att få tag på lite snö. Christina & hennes lilla mini ska hämta upp mig & sedan är tanken att vi ska swisha iväg norrut för en snöskotur. Ullunderstället är på, matsäcken packad & kameran laddad. Jag är laddad! Har inte varit så här uppåt sedan jag kom tillbaks i söndags. Off we go!