MsBree

Paul lyckades med konststycket att åka iväg till jobbet utan pendelkort & visakort. Efter att ha skramlat mynt i hela bilen fick han ihop $7 & eftersom biljetten kostar nio så han fick vackert vända på tågstationen & åka hem igen. Väldigt förargligt & allt det där, men jag klagar inte! Dels för att det är så himla härligt med dagar då Paul jobbar hemma men kanske allra mest för att han kom hem med en present!

Jag har ju förklarat krig mot gladpacken här i huset & jag tycker faktiskt att det går väldigt bra! Får fortfarande impulsen att packa in allt i plast, men "kommer på mig" själv i tid & väljer ett annat alternativ. En sak har jag dock inte lyckats komma på en plastfrilösning för - alla halva grönsaker & frukter. Äter jag en halv tomat till lunch, eller använder en halv lök till middagen, ja då har plasten varit det enda som riktigt fungerat. Fram tills igår - för då hittade jag de här små smarta "locken" när vi var & handlade! 

Åh, idag kändes det vååår! Efter förra veckans snöstorm då vi fick 20cm på bara ett par timmar har det känts lite trögt, men idag var det sol & 14 grader & livet återvände. Packade slagskeppet med ungarna & drog ut på promenad för att spana på ekorrar, gäss & hundar & så bortsprugna katten Balo inte att förglömma. Balos ägare knackade nämligen dörr i hela grannskapet igår & sånt går ju mitt blödiga hjärta igång på till 100%. Så i en timmes tid drog jag runt på jättevagnen & spanade in i folks trädgårdar. Dessvärre utan resultat, men vi gör ett nytt försök igen imorgon!

Vi åkte in till Toronto igår - dels för att Paul hade klipptid, men mest för att få spendera ett par timmar med Megha & Matt. De har snöat in på mexikansk mat på sista tiden, så vi välkomnades med helt fantastiska hemmagjorda huevos rancheros. Megha hade gjort tortilladeg & de pressade dem till tortillas medan vi var där. Dessutom hade de gjort både salsan & "refried beans" själva, så mycket godare än det vi köper i tacohyllan! Tor hade dock inte riktigt vett att uppskatta maten, han hade nämligen bara ögon för Matts piano. Alltså, den lyckan som spritte ut från den lilla kroppen när han fick sitta på pianopallen!

Jag brukar aldrig prata eller skriva om mens, men nu känner jag att det i princip är min skyldighet att göra ett undantag! I veckan fick jag nämligen min första mens sedan jag blev gravid & den här gången bestämde jag mig för att nu fick det vara nog med bindor, trosskydd & tamponger - nu var det dags att prova något nytt. Så jag la 45 dollar (ca 275 kr) på en liten silikonkopp som kallas för "diva cup" (så jäkla värdelöst namn - freedom cup hade varit så mycket bättre) & nu sitter jag här & känner mig arg på världen för att ingen introducerat detta tidigare i mitt liv! Alla gånger jag varit ute på exkursioner & haft panik för att det inte funnits någon bensinstation inom vettigt avstånd, eller flygturer som varit en enda lång plåga med äckliga flygplanstoaletter eller bara det här med alla jäkla pengar jag vinkat iväg till OB. Så himla onödigt! Koppen kan sitta i 12 timmar & betalar igen sig på typ nolltid, räcker i två år*, genererar noll sopor & det känns som en sån FRIHET. Typ ungefär det bästa som någonsin hänt för jämställdheten.

 

* Nu har jag ju uppenbarligen inte haft koppen i två år, men jag misstänker att det här är ett såntdär hittepå bäst före datum bara för att typ alla varor behöver ett sånt nuförtiden. Lite som att våra Soda Streamer flaskor tydligen bara ska hålla i två år...

Dagens mindre roliga: de TVÅ timmar vi spenderade med att vänta på att Paul skulle få träffa en läkare för säsongens andra antibiotika-kur. I världens minsta väntrum - som också var ett apotek med tusen små burkar & förpackningar - tillsammans med en hyper 1-åring som ville riva ut allt. Ordet klåfingrig har fått en ny innebörd om vi säger så... Men så kom vi hem & jag kikade ner i brevlådan & där väntade något mycket roligare, Tor har nämligen vunnit sin första teckningstävling!

Efter att vi välkomnat vår familj ägnade vi en stor del av dagen åt FISK. Först i lunchform på vårt favorit sushi-ställe i Toronto. Vi har inte hittat ett bra sushiställe här i Guelph, så det här var faktiskt första gången som Tor introducerades till sushi. Han var o-imponerad.

Idag kom min mamma hit & vi hämtade upp henne på flygplatsen. Var lite orolig för hur Tor skulle ta det, han hade nämligen demonstrerat tidigare under dagen att "stranger danger" inte direkt är något han kommit över. Men mamma var tydligen helt OK. Så pass att han till & med kröp bort till henne under middagen & bad att bli upplyft. Den ni... Paul & jag satt som fågelholkar. Intressant hur en liten individ kan gå från att inte ens vara OK med en främmande person i sin mammas armar - till att bara "Du, jag vill sitta i ditt knä nu!".

 

Så det var jag väldigt glad för. En annan sak som gjorde mig glad var att julskinkan som jag kokt & griljerat själv blev bra. Även om jag kände mig lite som en idiot när jag ställde fram den på bordet. För det var lite så där som när en fattig by slaktar sin enda get & serverar gästen, ni vet - man ställer fram det finaste man har & här är ju riktig julskinka typ världens LYX. Bara då det att jag liksom glömt bort (?) att hela den svenska julen är en enda skinkorgie... Har uppenbarligen varit borta från Sverige alldeles för länge!

Tada - Pauls Secret Santa gift!

Idag drog Becky, Kristen, jag & bebisarna iväg på ett litet äventyr. Det ligger nämligen ett fjärilshus cirka 20 minuters bilväg bort & det kändes som ett perfekt utflyktsmål nu när det blivit kallt ute. Har känt mig helt köldstel i alla leder den senaste veckan, så bara själva inomhustemperaturen var lite värt inträdet. Hade kunnat gå runt i värmen & fukten ungefär hela dagen! Sen gjorde det ju inte saken sämre att det vimlade av små söta vaktlar på marken & så alla fjärilar på det:

Alltså, sjukt bra fredag! Jag har förvisso lite ont i halsen & sov som en kratta, men det bleknar när man följer upp med detta:

 

1) Tor fick en tomtedräkt med posten & den passar perfekt - tusen tack till tomtefarmor!

2) & här krävs närmast trummvirvel, fyrverkerier & absolut bubbel ikväll... CIC ringde & berättade att de håller på att gå igenom min ansökan om permanent uppehållstillstånd!!! Så här en 17 månader efter att jag skickat in pappren tänkte jag väl mest att de nog tappat bort alltihop, men niet - kvarnhjulen mal bara väldigt långsamt men de MAL!

 

& väldigt roligt, CIC-tjänstemannen informerade mig om att det enda de behöver för att klubba igenom min ansökan är en bröstkorgsröntgen & så frågade han mig varför den inte var inkluderad. Förklarade att jag var 7 veckor gravid när jag gjorde min immigrationsundersökning & att jag således inte kunde röntgas:

 

CIC-mannen - I see... but, so, are you still expecting now?

Moi - Eh, no, but I have an almost 1-year-old...

 

& här måste man ju fråga sig följande - lever mannen i förnekelse över hur lång tid det tar för dem att gå igenom en ansökan eller har han bara helt ooorimligt dålig koll på hur länge en kvinna är gravid? För säg att jag gjorde undersökningen i april 2014, det är liksom 19 månader av graviditet... Bara tre månader mindre än vad det tar att få till en elefantbaby.

Ni som hängt med här ett tag vet att jag ägnat en rätt stor del av min tid de senaste åren åt diverse välgörenhetsprojekt & frivilligorgansiationer. Det finns liksom alltid något nytt att engageras sig i - samla in pengar till cancerforskningen, servera mat åt sjuka barn, skriva en kokbok för SWEAs stipendiefond, få hit en familj från Syrien (vår grupp har i nuläget samlat in mer än 200.000 sek!!!). Efter alla dessa projekt har jag kommit fram till att det ligger lite i det där ordspråket om "otack är världens lön". Har varit med om att ha jobbat järnet för något & så får man ändå höra att man hade kunnat göra något snabbare/mer effektivt... så ofta ofta har tacket för allt detta jobb mest varit att jag gått & lagt mig & känt mig varm i själen för att jag vet att jag gjort något bra. Men inte idag! Idag blev jag nämligen inbjuden till SWEAs VIP-lunch på julmarknaden! Alltså, jag som tillverkat hur många mackor som helst för den där VIP-lunchen genom åren & så helt plötsligt blir jag själv inbjuden! Blev så där glad att jag nästan trillade av soffan när jag läste mailet. Det kan ju kanske ha att göra med att jag tillbringar mina dagar med Tor & att han kanske inte är världsbäst på att tacka för min service, men det kändes så SJUKT bra att liksom få ett kvitto på att jag gjort något bra genom åren, att jag bidragit & är uppskattad. Aldrig har jag varit så taggad på laxmacka innan!

Igår träffade vi Jess & Lewis för en långpromenad med lekplatspaus & när jag kom tillbaka hem hade någon varit förbi & lämnat en present i brevlådan. Ingen lapp eller avsändare, bara en vanlig kasse som körts ner i brevlådan så jag har ingen aning om vem som varit förbi. Vad vi fick? Först en liten återanvändbar påse för snacks & i den låg två bärstenshalsband för bebisar. Så himla snällt, jag blev så glad & rörd att någon tänkt på oss & svängt förbi med en present bara sådär! Tor har sportat ett av halsbanden hela dagen:

Även om Halloween är barnens högtid så tycker jag personligen mer om dagen efter, den 1a november. För här i vårt område innebär det post-Halloween-pumpkin-promenade! Kanske världens bästa idé. Alla pumpor samlas på ett ställe, tänds, det spelas säckpipa & tuba, alla barn är utklädda ännu en dag & det serveras massor av koppar med varm choklad. Ja & så går alla pumpor till en lokal farm där de går i kompost - winwin för alla! Så här såg det ut när vi körde in mot parken vid halv sju-snåret:

 

Dagen började med att Paul kom hem redan lite efter tio på förmiddagen. Tåget innan det han tänkt ta körde nämligen rakt in i en bogserbil & sen bidde det inga fler tåg den dagen. Alltid trevligt med hemma-jobbardag! Även om vi nu inte hängde fullt lika mycket med varandra som vad vi brukar den typen av dagar. Vid halv tolv gick Tor & jag nämligen över till Kristen & Daisy & sen promenerade vi down town för lunch/vaka med Kate & Norah. Kates allra sista dag på mammaledigheten, så det var liksom bara tvunget att skålas ut. Väl hemma igen drog hela familjen Chvostek på sig gummistövlar & raggsockor & bilade iväg till närmsta pumpafarm. Så sista minuten, men vi fick i alla fall med oss ett par pumpor hem:

Den förra ägaren till vårt hus var inte den allra mest schysta personen när det gäller affärer. Bland annat lämnade han... ja men kanske en 15-20 dörrar (?) utspridda mellan källaren & vårt förråd. Visade sig ju naturligtvis att sopstationen tar betalt per dörr, så det var därför han sket i att rensa ur dem. Det är inga jättepengar det rör sig om, men ni vet... man blir lite trött. Anyway, dörrar, gamla möbler, tomma färgburkar & så allt gammalt staket som vi har rivit ner på sistonne - bråtet har liksom växt sig större & STÖRRE. Paul har hela tiden sagt att "det tar jag i bilen" - utan att kanske helt orka tänka till hur de där 20 dörrarna ska passa in i vår Saab 9.3. Men idag lyckades jag övertala honom om att vi faktiskt har nog mycket skräp för att hyra in en liten container. Kan ju låta jättemärkligt att vara så SJUKT pepp på att få en container att fylla upp med bråte men jag ser det här som det första viktiga steget mot detta:

Sen Tor föddes har jag köpt extremt lite saker till mig själv. Alla nya kläder jag fått sen han föddes har varit presenter, vissa i princip påtvingade enligt principen "Nu går vi inte från den här affären innan du har köpt X & Y". Har liksom inte haft något driv alls att förnya min garderob - lite för att jag fortfarande har något kilo kvar att gå ner, ytterligare lite för att mycket går bort pga att det inte är amningsvänligt & sen är det väl också  det här med att många tappar bort sin stil medan de är gravida. Ja & så är det ju SÅ mycket roligare tycker jag att köpa barnkläder, så jag shoppar till Tor istället & sen är jag så nöjd & vill inte ha något till mig själv. Förrän igår. Fick syn på ett par skor när jag var ute med Kristen & fick sånt habegär att jag inte kan komma ihåg senast jag velat ha något så mycket. Det var sån skokärlek att jag fortfarande hade dem på näthinnan när jag vaknade imorse. Så när Paul konstaterade att det blivit tvärkallt & att det nog var läge att köpa ett par höstskor åt Tor var jag inte sen att hålla med om att en skoshoppingsrunda var av absolut måste & tada! Höstskokittade!

Tidig start på dagen, Tor var uppe redan vid 7.15 & då kan det lätt bli lite kämpigt här hemma. Hade dock tur idag, innan lunch hade han redan hunnit slockna två gånger så han hann aldrig bli så där superjobbigt övertrött. Score!

Tycker alltid att måndagar är den jobbigaste dagen på hela veckan. Hela helgen har man liksom varit två om föräldraskapet & så BAM kommer måndag & så är jag ensam ansvarig för att underhålla kotten från morgon till kväll. Idag var det extra knivigt eftersom det dessutom regnade ute... så jag satt & drog på vår promenad tills det kändes lite som om jag skulle spricka om vi inte kom oss iväg. Så promenad blev det & när vi kom tillbaka så var det precis i tid till postguden. TIMING! Jag fick lättsockrad lingonsylt (åh så lycklig!) & Tor fick sötaste tröjan: