Why climb?
Här om dagen klättrade jag min första 10- på led, helt rent klättrade jag en 15 meter hög vägg utan att vara förankrad vid ett top rope. Endast & enbart för att jag vet vad jag håller på med klarade jag av något som potentiellt är livsfarligt, något som jag aldrig hade trott mig själv om.
Sällan har jag känt mig så levande som när jag kom ned, så oerhört stark. Så jag förstår, jag förstår precis vad som driver dem.
Gud vad kul! Grattis!!! Är själv glad att du inte kan klättra snöklädda toppar, slipper oroa mig så mkt då =)
Puss!
Tack! Gissa om jag var glad eller?! Ehum, så här i kommentarerna... det finns ju medicin. Dessutom, you know me, JAG ska defenitivt aldrig säga aldrig! :)
Hallå darling! Nu var det længe sen jag var hær och kommenterade! (læs, lite uttråkad på jobbet just nu...)
Har førøvrigt tagit baskursen i klættring nu i helgen och sællar mig dærmed till den stora folkgruppen "geologer som klættrar".
En kompis sambo var med upp på K2 dær en av expeditionsmedlemmarna dog i den stora olyckan som var dær før någon vecka sedan. Han kom som tur ær tillbaka. Det ær naturligtvis otroligt sorgligt, samtidigt som statistiken talar sitt tydliga varningsspråk, det finns en øverhængande risk nær man ger sig upp dær... (tror att det ær ca 1 av 7 som inte kommer tillbaks...)
Whii vad glad jag blev nu! & Jo som också börjat! Detta innebär ju att vi för eller senare måste mötas upp på något gudsförgätet ställe för en klättrarresa!
Vad gäller K2, det är en risk som man är medveten om. Rob drömtopp är Cerro Torre, deat rate 1/4.
Ingen uppmuntrande statistik dær heller nej...
Eh, ja. Kanske behøver øva lite først då. Vilket kræver att fingrarna læker från try nr 1 =) Hehe
Nope...
Ah, granit? Här är det mkt kalksten, vilket är lite lugnare för händerna! Fast Martin gnäller hela tiden för att det inte är 'svensk sprickgranit'... :)
