MsBree

Fick reda på att en äldre släkting gått bort hemma i Sverige - en av farmors systrar - & blev bara så himla ledsen. Kände mig verkligen helt förstörd & insåg än en gång att det finns så otroligt många bottnar i sorg & att de i det här fallet samverkade för att göra allt extra jobbigt. Till att börja med så kom det här beskedet som en total chock, även fastän hon var gammal, helt enkelt eftersom farmor & hennes systrar har varit en sån urkraft i vår familj i hela mitt liv. Det känns på riktigt helt overkligt att det plötsligt bara finns en enda kvar av dem... Det är som om kittet i familjen pulveriserats & blåst bort för vinden. Sen sörjer jag också alla fina minnen som jag har förknippade med dem - som liten firade vi nämligen alltid jularna ihop & jag minns de åren som en enda fantastisk fin, glittrig, familjefest. Känns helt klart som en bit av min barndom raderats. Samtidigt som jag också sörjer att ytterligare ett band till Sverige kapats. Den här biten är verkligen något jag inte skänkt en tanke åt innan farmor dog, men nu inser jag att det tar upp en jättestor del av sorgeprocessen. Verkligen en sekundär sorg. Så himla jobbigt att inte få ett ordentligt avslut, inte för att begravningar är särskilt festliga men de fyller verkligen ett syfte. Sen känns det även som om jag tappat bort ytterligare en bit av mitt ursprungsland när någon dör... min svenska identiteten är så pass svag att den vacklar så fort en katt dör eller ett hus säljs eftersom jag inte är på plats själv & kan skapa nya minnen. Så när en kärnperson från ens formativa år dör tar hela min identitet en jättetörn - vem är jag egentligen, hur länge kan jag egentligen fortsätta se på mig själv som svensk? Det blir helt enkelt lite mental kris. 

 

Suck, men ni hör ju, känslorna & tankarna är all over the place & jag har bara känt mig så himla deppig & nere hela dagen. Flashback till hur hela rövåret 2017 kändes & kanske lite PTSD-varning. Fast jag lyckades i alla fall hålla mig från att gå & lägga mig i sängen eller fly ner i pinteresthålet igen, så det var i alla fall något. Istället drog vi ut på en 90minuter lång cykeltur med massa backar & 100-miljoner mygg - väldigt effektivt sätt att hålla de jobbiga tankarna i schack... 

Väldigt blandade känslor idag. Paul är på semester så dagen började ungefär så harmoniskt & fint som det bara går. Vi åt frukost & satte oss i bilen för att åka ut & plocka hallon. På vägen dit räddade vi i sedvanlig ordning en liten sköldpadda - känns ungefär så Paul & Ida som det bara går. 

Usch, hatar att jag måste publicera ytterligare ett inlägg av den här typen det här året - men vi är alla säkra efter mass-skjutningen i Toronto. Vi är där så himla sällan (pga min Toronto-ångest), men känner ändå att det är lika bra att skriva det här så att ingen behöver stressa upp sig. Fy fan rent ut sagt att man ska behöva oroa sig för den här typen av skit också. Hade ju tyckt att det hade kunnat räcka med att stressa över skogsbränder (200.000 hektar brinner här i Ontario just nu) & att vi är så nära gränsen till arslet Trump, men att behöva lägga till galningar/terrorister med skåpbilar & skjutvapen känns ju helt klart uruselt. Paul tar sånt här mycket lugnare, inte riktigt med en axelryckning men mer "jo men det är ju ändå så liten risk", medan jag vill bunkra toapapper för 30 år & bygga en bunker...  

Eftersom det varit under 30C hela helgen har vi passat på & varit utomhus i princip non-stop. Vi tältade till & med en natt i trädgården (men alltså, tält är ju BARA roligt om man är under 10 - fy sjutton vad obekvämt)! Efter en natt där jag pendlade mellan att svettas ihjäl & att skaka av köld vaknade jag upp som ett vrak i lördags, men det går ju inte att slösa bort en fin "kall" dag bara för att man sovit dåligt så vi åkte & plockade jordgubbar. Måste säga att jag var så imponerad av hur Tor höll igång, hade ju kunnat gå åt vilket håll som helst att släppa ut en 3-åring bland tusentals jordgubbsplantor men han höll sig till oss & gjorde till & med ett bra jobb med att plocka vettiga bär. Små i & för sig, men alla väldigt fina så han fattade att man inte kan plocka precis vad som helst. Nöjd över det!

Så där spännande att skriva om vädret, så jag har undvikt det tills nu, men fick precis ett oroligt mail från Sverige som frågade hur det går för oss eftersom DN skrivit att flera personer (sista uppdateringen jag såg var siffran uppe i 34 bara i Quebec) dött här pga värmen - så vi kör en liten uppdatering på det i alla fall. Alltså, det har verkligen varit helt sinnesjukt varmt här de senaste veckorna. Jättehög luftfuktighet också, så flera dagar har det känts som om det varit närmare 45-50 grader varmt. Började helt ärligt gråta häromdagen för att jag mådde så dåligt. Får nämligen värmeslag väldigt lätt & mår jätteilla. Tryckande huvudvärk, helt trög (famlar efter ord & har svårt att få ihop meningar) & känns som om jag ska svimma. Tack & lov verkar Tor ha ärvt lite mer värmetålighet från Paul, men han har varit jättegnällig eftersom det inte går att sova när det är så här varmt. Vilket ju hade kunnat lösas med AC, bara det att AC för hela huset är svindyrt att installera & även mindre maskiner som bara kyler ner en eller ett par rum kostar massor. Men i lördags gick det bara inte längre så vi bröt ihop & köpte en liten AC-unit till vårt sovrum. 

Det är jobbigt igen. Pauls pappa fick en stroke i lördags, på Pauls födelsedag. Sån mardröm. Utan att gå in på för mycket privata detaljer, så har vi alla varit otroligt oroliga de senaste dagarna. Tack & lov så gick det hela i alla fall åt rätt håll tillslut & tidigare idag fick han komma hem. Fortfarande väldigt trött naturligtvis & med kraftigt nedsatt syn, men med tanke på hur illa det hade kunnat gå så kan man ju inte vara annat än tacksam. Känns som att pulsen, som varit hög sen i lördags, börjar gå ner lite långsamt igen... Uppdaterar mer & svarar på kommentarer imorgon - just nu är jag för trött in i märgen för att skriva mer. 

Herregud, gårdagen... I ungefär 12 timmar var det som om Tor försökte återskapa delar av Exorcisten. Kräkfest delux. Himla tur att min kräkfobi efter graviditeten är begränsad till mig själv, för hade den gällt allt kräk så hade hemmets kugghjul tippat omkull & dött. Gick & la oss & förväntade mig ungefär världens mest eländiga natt men ibland har man tur - Tor sov igenom hela natten & vaknade upp helt pigg imorse! Helt otroligt egentligen med små barn, att vara SÅ sjuk & sen springa runt som en tok hela nästa dag på strålande humör. Jaja, det är bara att tacka & ta emot samt hålla tummarna hårt som sjutton för att vi inte står näst på tur. Kan ju lungt säga att jag inte återhämtat mig fullt lika snabbt om jag åkt på något så brutalt...

Alltså dagens plogvall... det tungaste jag någonsin skottat & då måste ni tänka på att jag bodde mina första 20 år i norrland. Det har skottats en del i mitt liv med andra ord. Men idag var det som att ta sig igenom cement. Armarna darrade efter den femte skyffeln & då syntes det knappt att jag gjort något alls. Det är i den här typen av lägen som det är himla bra med en medkännande 3-åring. 

Rövvädret fortsätter här i Ontario. Ingen freezing rain varning idag, däremot flooding warning eftersom det spöregnar samtidigt som all is har börjat smälta. Tor skola är inställd så vi ska försöka slå ihjäl dagen bäst vi kan här hemma. Måste bara visa hur det såg ut igårkväll, alla grenar helt täckta av is. Farligt, men så vackert!

Isstorm & episkt dåligt väder den här helgen (väderlekstjänsten använde sig av order "historiskt", så då är det med andra ord så uselt som det bara kan bli) så vi har i princip inte kunnat lämna huset. Kändes liksom inte aktuellt att köra runt med bilen när alla emergency services avrådde från all biltrafik... & då är det så himla skönt att vi bor där vi bor! I Toronto hade jag känt mig så begränsad om jag inte kunnat åka någonstanns över en helg, men här i Guelph är allt liksom så nära att det inte spelar någon större roll. Tillbringade därför merparten av gårdagen hos Pauls föräldrar där vi fixade så att det går att elda i deras vedeldade kamin i källaren. När det blir isstormar är det nämligen väldigt lätt hänt att elen ryker i ett par dagar eller en vecka, så då är det rätt viktigt att ha någon form av backup för värme. Inte för att det hade varit så där jättekul att klämma in oss alla i deras hus på obegränsad tid (herregud så mycket cat-fight mellan alla fyra katter!!!), men ni vet - om det står mellan det eller att knata runt i underkylt hus i täckjacka... ja då väljer jag lätt alternativet "relativt varm" framför att frysa arslet av mig. Idag, dagen som de flaggat för som värst, räddades vi från tristressen genom att vår lilla granne Aviva fyllde tre. Så himla perfekt att bara knata två hus bort & tillbringa ett par timmar med att dricka mimosa & köra facepaint!

Fy vad jag känner mig redo för helg för den här veckan har varit rakt igenom usel. För det första så har ni säkert sett i nyheterna om den jättehemska bussolyckan ute i Saskatchewan. Kanada är ju ett väldigt stort land, men det här har verkligen berört hela nationen. Som förälder gråter man ju bara av att tänka på alla de här unga killarna som aldrig mer kommer att komma hem till sina mammor & pappor. Sen grät jag som ett barn när jag läste om en av dem som fick beskedet att han är förlamad från bröstet & ner, på vilket hans omedelbara reaktion var "Dad, Olympic sledge hockey. I’ll get us the gold”. Alltså, jag börjar gråta igen bara av att skriva det... vilken fantastisk inställning. Sen har jag gråtit över alla, alla, hockeyklubbor som man ser ute på folks trappor. Hus, efter hus efter hus när man är ute & går - en ensam hockeyklubba & ett ljus. Det är en så enkel gest, men så väldigt rörande. Den senaste veckan har det hänt två gånger att jag & Tor varit ute & gått, jag börjat gråta & sen mött en annan vuxen som också gått där men tårblanka ögon. Tyst samförstånd, ibland behövs det inte mer... 

 

I fredags började Tor helt plötsligt hosta jättemycket - så där riktigt illa & rossligt djupt nere i bröstet. Lördag & han hade feber. Söndag & han hostade tills han kräktes & sent igårnatt hade han så mycket feber (39.8C) att han skakade. Verkligen jättehemskt & när vi ringde sjukhuset sa de att vi troligtvis skulle få sitta hela natten om vi åkte in till akuten. Så vi tog oss igenom natten med en massa febernedsättande & nu på morgonen var febern mycket lägre & han verkade lite piggare. Har precis kommit tillbaka från läkaren & hon sa att han troligtvis åkt på årets influensa, så nu blir det antibiotika & steroidpuffar i en vecka. Just den här biten - när han blir sjuk - är det värsta med att vara mamma. Jag blir så himla snabbt stressad när han blir dålig (hade typ kunnat sälja en njure för att han ska bli bra så fort termometern visar på mer än 37.6C) & så känner jag mig så maktlös. Växte ju upp med föräldrar inom vården, så där kändes det alltid så självklart om något var farligt eller inte & nu har jag liksom ingen aning. Vilket jag gör att jag googlar & det gör ju absolut inte saken bättre - speciellt inte det här året när influensan är så elak. Har inte sovit ordentligt på hela helgen heller, så det hjälpte ju inte till direkt. Men det känns så mycket bättre nu efter att vi pratat med läkaren & även om jag fortfarande känner mig lite som en disktrasa så är jag så oerhört lättad över att vi har medicin nu!

Väldigt suddig bild, men det här är Jinx - katten som nästan gav mig en hjärtinfarkt tidigare idag...

Jag har skolångest... Den här veckan öppnar nämligen registreringen för barn födda 2014 - med andra ord, Tors årskull börjar skolan redan till hösten. & jag tycker att det är så himla tidigt! Han kommer ju bara att vara tre i september, det är ju helt otroligt pyttigt! För något år sen la de dessutom ner den skola som ligger närmast vårt hus för att det skulle kosta för mycket att rullstolsanpassa den. Suck. Så nu har vi två alternativ. Alternativ #1 är en katolsk skola som är den enda skola inom gångavstånd från vårt hus. Det är en IB-skola & väldigt högt ansedd, men sen är det det här med att vi inte är katoliker... Känns så dääär att skicka iväg Tor till en aktivt troende skola som lär ut något som Paul & jag har noll connection till. Sen är det tydligen väldigt högt tryck på de platser de har, så även om vi bestämmer oss för att söka så är det inte säkert att han kommer in. Alternativ #2 är en "vanlig skola", så inte religiös men den är stor - hela vägen från de allra minsta upp till 13år & i Tors klass skulle åldern gå från 3-5 år. Dessutom måste han åka skolbuss för att komma dit & där tar det tvärstopp för mig. Jag KAN inte sätta en 3åring på bussen & vinka iväg honom. Så efter att ha vägt dessa två alternativ fram & tillbaka 5011 gånger så kan jag konstatera att det här är ungefär första gången som jag INTE gillar Guelph & det känns bara 100% jobbigt. Pauls mamma tycker att jag ska hemskola honom & det är ett alternativ som många här väljer, men i ärlighetens namn känns det också som ett rätt pissigt alternativ. Jag har varit hemma i mer än tre år nu & det hade varit skönt med lite mer egentid så att jag kan fokusera på mina studier - inte lägga till att vara lärare ovanpå den studiemängd jag redan har! Suck igen. Som det ser ut i nuläget söker vi bara på alternativ #1 & kommer han inte in så får vi helt enkelt hosta upp pengarna så att han kan gå ytterligare ett år på sin nuvarande lilla fina förskola medan vi funderar på vad vi ska göra sen. Men alltså när det kommer till sånt här kan jag verkligen sakna Sverige något helt enormt. Den lyxen att ha subventionerad barnomsorg hela vägen fram till skolstarten vid 7, blir helt tom i bröstet bara av att tänka på det...

 

Ni som läser, vad hade ni gjort? Visst känns 3år alldeles, alldeles, för tidigt? Känns så fel att han ska behöva sätta sig i en skolbänk när han fortfarande är så himla liten...

Vi är sjuka igen - bihåleinflammation som vanligt. Det är verkligen sämst, men känns samtidigt som ett passande slut på det här skitåret. Klart att vi inte kunde få avsluta året i någorlunda hyggligt tillstånd... Men till roligare saker! Här i Kanada får alla barn skicka brev till jultomten via Canada Post (här har vi fortfarande statlig post) & i år skrev vi för första gången ett brev ihop med Tor till adressen:

 

Santa Clause

North Pole

H0H0H0 Canada

 

Jag ska vara ärligt, jag var ohyggligt uppspelt på att få svar från Tomten. Mycker mer än Tor som nog inte riktigt förstod varför han själv var tvungen att bära in brevet på postkontoret. I vilket fall, deadline för att skicka årets önskelistor var den 11e, så vi postade brevet den 9e vilket jag tyckte var hyggligt god tid men julafton kom & gick utan svar... Först blev jag sur, sen tacksam för att Tor är så pass liten att han inte märkte av det & sen glömde jag bort det tills igår då vi fick det här kortet i brevlådan:

Det här är SÅ typiskt oss... Tors förskola håller stängt de närmsta två veckorna & gissa vart klassrummets lilla skalbaggeprojekt hamnade?! Ja men självklart hemma hos oss! Var det någon annan som bara "Oh, oh! Kan vi få ha 300+ skalbaggar hemma hos oss över julen?!" Nej naturligtvis inte. När mailet gick ut tänkte jag, "Jaaa om ingen annan kan ta dem så kan väl vi - men kanske något barn utan djur jättegärna vill ha dem hos sig, så jag avvaktar tills jag hör något annat". Men den strategin föll totalt på att den personen jag är gift med blev JÄTTE EXALTERAD över tanken & slängde iväg världens mest entusiastiska mail två minuter senare... & eftersom noll andra erbjudanden om uppehälle kom in så var det alltså vi som fick kånka ut terrariet till bilen idag. Oh happy day...

Idag har det varit en sådär dag... Det känns som om hela familjen har varit i lätt osynk hela dagen & jag har känt mig trött & irriterad samt besviken på att vi inte bara kunde skärpa till oss & ha det julmysigt istället... & så kom vi hem från att ha köpt julkransar & skickat iväg det första gänget julkort & Tor bara bröt ihop i köket & stortjöt. Försökte ha tålamod men kände själv att jag var kort på rösten när jag frågade vad som var fel "nu då". Mer gråt. 

 

Moi, "Men Tor, jag kan inte hjälpa dig om du inte talar om vad som är fel!"

Tor (efter en massa gråthulkande), "I can't see my eyebrows!!!"

 

Alltså... av alla saker att gråta över. Men det var i alla fall så där tokroligt att jag helt plötsligt inte kunde vara så där tröttsur längre. Blev liksom helt fnissig inombords över det absurda i att vara SÅ ledsen över att inte kunna se sina egna ögonbryn. 

 

Moi, "Men Tor, det kan inte jag heller. Men du kan se dem om jag hämtar en spegel"

Tor, "NOOO!"

Paul, "You know Tor, there's this thing called faith. It makes us trust that certain things exist even if we can't see them - and your eyebrows are just like that. You just have to have faith that they are still above your eyes, and you know what?"

Tor, "What?"

Paul, "If you reach up, you'll can always feel them!"

 

& så löstes den lilla krisen & på en & samma gång kändes allt helt plötsligt lite bättre!

Jag skulle skriva en "ny vecka, nya tag" post igår - men så läste jag om Vegas & då kändes det inte riktigt som läge... Den här typen av nyheter från andra sidan gränsen tar mig alltid så hårt. För även om Kanada har helt andra vapenlagar spiller "the 2nd amendment" ändå över på vår sida. Redan när barnen är små börjar man öva i skolorna på hur man ska bära sig åt för att överleva en skolskjutning. Alltså, hur sjukt är det att 5-åringar drillas i att klätta upp på toaringar för att ingen skall kunna se deras ben? Jag mår fysiskt illa & vill mest låsa in vår lilla familj i en bunker to the end of days... 

 

Så, den där nya-tag posten får vänta tills imorgon - då världen förhoppningsvis känns lite mer vetting. 

Jag blev ju lite shock-skadad över Pauls familjs horder-tendenser tidigare i år & det där har legat & gnagt i mig ända sen dess. Känner att jag måste vara on-top när det gäller pryttlarna här hemma eller det är risk att vi trillar ner i samma hål vi med. Så den här veckan, när energi-depåerna av någon outgrundlig anledning helt plötsligt kändes pre-Tor, satte jag igång & började rensa. Har packat ner en massa av Tors saker i kartonger, fyllt två kassar till frälsningsarmen samt hivat ut så himla mycket bråte - massa papper, gammalt godis, tröjor med hål, trasiga leksaker, udda sockor... Bleh, helt otroligt vad man knölar ner i lådor & skåp & tänker "det tar jag sen"! Jag ösnkar att jag hade kunnat vara ännu hårdare men har tex väldigt svårt att skiljas från saker som jag fått av farmor. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att göra mig av med sånt som väldigt tydligt känns "inte oss". Men typ små askar med blommor & kattungar på... Det är absolut en process, men när jag kan backa tillbaka & vårt linneskåp inte längre ser ut som om en rabies-smittad apa har gått lös på det så känns det helt klart väldigt skönt! Dock är Paul sjukt skeptisk & tror att jag slänger varenda pryl han äger & har. Vilket jag inte gör. Jag slänger bara väl valda saker som jag känner att jag kan argumentera för i fall att han saknar dem... Hobby-horders alltså, man får ta det lite i sänder för att komma undan med det!

Växte upp med en lärkare & en sjuksköterska som föräldrar, så det blev definitivt en & annan skräckhistoria som liten. Vilket har lett till att jag idag, 30+ år senare, är LIVRÄDD för motorcyklar (skulle aldrig i livet sätta mig på en) & allt som har med kvävning att göra. Så tror ni jag dog lite inombords igår när en mamma jag känner berättade att hennes kompis 4-åring dog av en marshmallow... De hade bestämt sig för att baka kakor tillsammans, marshmallows var en av ingredienserna, barnet stoppade in en hel i munnen, drog ner den i halsen & kvävdes framför ögonen på mamman. Alltså det går ju knappt att tänka på... Men tydligen är det så att mat som går att "trycka ihop" är bland det värsta som finns när det kommer till små barn & kvävningsolyckor: