MsBree

Vi tog med Tor på allra första bio-besöket idag! Hade tänkt vänta med det ett tag till, han är ju fortfarande rätt liten, men så såg jag att vår lokala Humane Society skulle köra en kavalkad av roliga kattfilmer för att få in mer pengar till alla hittekatter som kommit in under hösten så då var vi ju tvugna att gå! Vi har pratat om det här i flera dagar med Tor, att vi ska se kattfilm på en STOR skärm, men alltså ansiktet på barnet när vi klev in i biosalongen... obetalbart! Har nog aldrig sett honom göra så stora ögon över något annat innan! Sen var det ett ständigt tjatter om "Mamma night, night, dark... stjärna?" & så spana, spana, spana för att se om han kunde se månen i den mörka salongen. Själva filmen då? Jo en del klipp tyckte han var roliga, men mest såg han lite lätt chockad ut & kring halvtid fick han nog & bad om att få åka hem & äta pappakaka (pepparkaka). Så ja, lite för liten var han fortfarande för bio, men det känns skönt att ha fått ge ett litet bidrag till katterna & så åkte vi dessutom hem med ett nytt ord. BIO BIO BIO gastades det nämligen hela vägen till bilen & halva vägen hem!

Jag skrev för något inlägg sen att Mammut har varit något av en röv på sista tiden... Känner att jag behöver utveckla det lite eftersom jag vet att det är andra kattägare här inne - så kanske att någon sitter på något bra tips.

 

Så här... Mammut har alltid varit rätt krävande - han behöver helt enkelt mycket uppmärksamhet för att fungera optimalt. Får han det inte blir han snabbt en liten problemkatt. Det kan uttrycka sig på olika sätt: sluta tvätta sig, inte äta ordentligt, bli en pest så fort någon försöker sova (krafsa på väggarna, jama & allmänt "nu har jag lust att strypa dig beteende")... Det senaste året har vi ju inte haft så där jättemycket tid över för något annat än Tor, så katterna har definitivt hamnat lite på undantag. Jag känner att det sakta börjar bli bättre, men vi är långt ifrån var vi var innan Tor kom & Mammuts problem-beteenden kom som ett brev på posten. Tack & lov har han inte tagit ut något av detta på Tor. Tvärtom verkar han väldigt förtjust i honom & är jättetålmodig när Tor vill klappa & gosa.

Big scare... Paul kom hem mitt i middagsfixet, så han tog Tor & jag fixade i köket. Eftersom maten hade lite tid kvar bestämde han sig för att springa över till grannen & hämta en leksak åt Tor som de lämnat på sin trapp. Sagt & gjort, de försvann ut & kom tillbaka någon minut senare. Jag fortsatte att laga mat kanske en 5-10 minuter till & sen vet jag inte riktigt varför, men jag gick ut i hallen & där upptäckte jag att ytterdörren stod på glänt. Precis så där lagom mycket så att en kattkropp kan slinka ut... Paniken jag kände. Alldeles bäckmörkt ute & stora vägen inte allför långt borta. Skrek åt Paul att katterna var borta & sprang ut. Spanade runt ute på trottoaren med hjärtat hamrandes i bröstet & får långt borta, ut mot stora vägen, syn på en liten rund kattsiluett - DIGBY! Ni vet på film, när två älskande möts springande mot varandra. Det var jag & Digby i nattmörkret. Digby var så livrädd över att vara ute ensam att han sprang mot mig med tassarna uppe vid öronen & kroppen slickad mot backen. Han flög i princip upp i mina armar & jag sprang tillbaka med honom till huset. Där Paul stod i dörröppningen & bara "Mammut, hittade du Mammut också?!". Så vi byttes vid, Paul sprang ut efter Mammut & jag stannade kvar med Tor. De där 10 minuterna det tog innan Paul hittade & kom tillbaka med Mammut... Så evighetslånga! Sitter fortfarande & känner mig helt stirrig.

 

& ja, jag inser att det finns hur många utekatter som helst som går ut kvällstid utan några problem. Men nu är varken Digby eller Mammyt utekatter för fem öre, så att de båda försvinner ut i natten så där - väldigt läskigt!

Nu när Tor är tio månader gammal så tänkte jag ge en liten uppdatering på kattfronten. Det här med att det helt plötsligt dök upp en baby i huset har ju inneburit stora förändringar för dem med. För även fastän vi vill så hinner vi inte riktigt med dem på samma sätt som innan. Försöker att se till att de får åtminstone en ordentlig gosstund var per dag, men den här orken att leka kurragömma som jag hade innan... nja, den har vi inte riktigt hittat tillbaka till. I det läget är det hemskt skönt att de är två. Tror att det hade varit så mycket jobbigare om vi bara hade haft Mammut, han hade typ gått under av ensamhet. Nu - ja nu har de ju varandra!

Alltså, hur himla gulligt? Hela huset till sitt förfogande, men tydligen är det viktigt att pressa ner sig i samma tvättkorg!

 

Anyway, eftersom Tor numera är mobil så exponeras de även för en del hårdhänt behandling som de verkligen inte är vana vid. Tor tycker att de är ungefär det bästa som finns men har noll omdömme & går lös på dem med både händer & tänder. Vi försöker naturligtvis rädda dem undan den värsta behandligen, men ibland hinner vi inte & då ligger Tor där med en hel näve svanshår i näven & ett par gånger har han tagit bett från dem så att hela munnen har varit full av vitt ludd... Då känner man sig kanske inte som världens bästa kattmamma samtidigt som jag är så tacksam för att de har så otroligt mycket tålamod med minimänniskan. Försöker trösta det dåliga samvetet med att det kommer att komma en dag då Tors känslor kommer att vara besvarade - för är det något våra små fluffiga troll älskar så är det uppmärksamhet & jag har på känn att det kommer att finnas massor av den varan i mindre hårdhänta former framöver!

Det var absolut tanken att jag skulle blogga igårkväll. Det var också tanken att vi skulle äta fryst yoghurt & titta på film. Men det bidde inget alls utav det hela eftersom vi somnade tillsammans med Tor vid halv nio & sov igenom hela natten (mer eller minde) fram till klockan åtta. Alltså, jag känner mig liksom NY - ögonen gör inte ont & det känns nästan som om jag kommer att kunna kläcka en orginel tanke eller två idag. MÖJLIGHETER!

 

Vad jag hade tänkt blogga om igår? Hur det är hemskt bra att bebisar & katter är så söta. För när man preeecis lyckats få liten bebis att somna själv i stora sängen & man älgar iväg på tysta fötter för att hämta en målarbytta & man vänder sig om & inser att bebin nu är vaken för att ens katt bestämt sig för att tvångsgosa med sagda bebis... Ja då hade man ju kunnat bli lite irriterad. Kanske så där irriterad att ett blodkärl bara sagt POPP i huvudet på en & så hade bebis & katt fått framleva resten av sina dagar utan sin mamma. MEN. Sötdöden satte som tur var stopp för det scenariot:

Idag somnade lilla fina Wilma in - katten med de mest violetta ögon jag någonsin sett, en vilja av stål & den mest drottninglika tassföring man kan tänka sig. Minns första gången jag såg henne, hur hon kurade ihop sig, & somnade, i min handflata för att hon var så liten... Nu hoppas jag att hon finns någonstans där det är evig sommar, med vinbärsbuskar att gömma sig i & massor av fåglar att spana på.

Hjälp vilket stresspåslag jag fick idag. Farmor, Tor & jag var ute i trädgården med katterna - katterna solade i sina linor, farmor underhöll Tor & jag grävde om & ner växter. En rätt idyllisk liten stund, tills jag tittade upp & fick syn på grannkatten Charlie. En meter från Digby. Digby har av någon märklig anledning begåvats med ett enormt revirtänk när det kommer till vår trädgård, så det räckte med att ta in upplägget för att jag skulle släppa blommor & spade & löpa som en tok för att försöka avstyra krutdurken. Jag hann naturligtvis inte, utan de rök ihop så där som katter slås på Youtube. Ett enda skrikande, rullande, pälsflygande moln av klor & tänder. Jag gallskrek, Charlie sprang, Digby efter - sån fart hade han att han ryckte sönder sin lina. Charlie kutade ut genom ett hål i staketet & det var på håret att jag fick tag på Digby innan han var puts väck han med. Sen fick jag bära in en spottande, vansinnigt arg Digby i huset på raka armar... Allt till ljudet av en nu hysteriskt skrikande baby. Stresspåslaget i det läget, det kändes som om varenda por i hela kroppen bara pumpade ut stresshormoner & svett. Så himla jobbigt att inte kunna fokusera på Digby i det läget, ville ju kolla så att han var helt OK, men samtidigt går det ju inte att ha en baby som skriker sig alldeles blå. Som tur var visade det sig att Digby klarat sig helskinnad i från striden, men vi såg till att han fick lite extra kärlek under resten av dagen.

Jag vill tänka att Mammut & Digby lever rätt härliga små liv här hos oss, men en sak är vi väldigt dåliga på när det kommer till dem. Deras tandhälsa. Usch så dåligt samvete jag haft över detta, men vi får liksom inte till att borsta deras små gaddar. Det till trots att jag sett på nära håll hur besvärligt en gammal katt kan ha med tänderna när tandstenen inte hållts efter. Vi har gjort små försök under åren att etablera tandborstning som en vana för dem, men det blir liksom inte riktigt av & nu när vi har Tor känns det ju helt som om det tåget gått. Så idag cashade jag upp en mindre förmögenhet för en löjligt liten flaska med... typ kattmunvatten.

Vi ska på vägning & mätning av Tor om en dryg timme & jag känner mig rätt nervös för att vara ärlig. Hoppas, hoppas, på att vi ska få en godkänd viktuppgång så att vi inte ska behöva sätta in ersättning. Så ni får gärna hålla en tummer eller två för oss!

 

Lite lovande är i alla fall att han var alldeles för fet för min lilla jacka... Försökte sätta på honom den & även om jag mätt himla noga såg han ändå ut som en hobb som ätit sina frukostar alldeles för entusiastiskt. Stora hål mellan varje knapp. Så den lilla jackan fick gå till nallebjörnen Mauds växande garderob!

 

Uppdatering: Det ser bra ut, Dr A var väldigt mycket mer nöjd med Tors vikt den här gången! Firade med Starbuckslunch innan vi drog vidare till dagens andra läkarbesök - den här gången för Digby & Mammut med deras nya veterinär här i Guelph. Även där såg allt bara bra ut, även om Mammut kanske får börja tänka lite på vikten. I nuläget ser nämligen viktfördelningen hos de mindre medlemmarna i hushållet ut enligt följande: Digby på 4.6 kg, Tor 5.1 kg & Mammut lever upp till sitt namn & levererar 5.3 kg. Så nu blir det dietfoder även på torrfodersidan!

Sedan första dagen vi träffade Mammut, då han var 6 månader gammal, har han haft en tvättfetisch. Smutsig päls är ungefär det värsta som skulle kunna hända honom - så det tvättas & tvättas & tvättas. Fast så är det väl inte nog tillfredsställande att bara tvätta sig själv, så det spiller över på Paul & Digby som tydligen är väldigt lortiga individer. Digbys huvud är enligt Mammut konstantskitigt & samma gäller för Pauls armbågsväck. Idag, på Tors 7-veckorsdag, bestämde sig Mammut för att Tor också hör till hans "flock av individer i behov av rengöringshjälp". Efter inledande tvätt kunde han dock slappna av nog mycket för att de skulle kunna morgonmysa tillsammans.

 

Bästa vänner...

Av alla fina barndomsminnen jag har så ligger den katt vi hade då jag växte upp mig enormt varmt om hjärtat. Katten Jansson var en otroligt tålmodig svartvit bjässe till katt som älskade att krypa in i vardagsrummet på mitt dockskåp, alltid satt med vid middagsbordet & älskade majs med en enorm frenesi. Han var så fin att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på honom - 13 fantastiska år fick vi ha honom hos oss & han äger för evigt en bit av mitt hjärta. Lika starkt som jag känner för Katten Jansson känner Paul för sin barndomskatt, Gummitch, som föddes samma år som Paul & gick bort det år han var 18. Fantastiska, underbara vänner som fanns där i vått & tort - lekkamrater, förtrogna, medskyldiga... & det känns så fint att Tor förhoppningsvis kommer att få växa upp med TVÅ små luddiga bästisar! Redan nu, när Tor ändå är rätt okattvänlig (stackars deras öron), hängder de ändå med på allt som händer kring honom. Mammut kommer gärna & lägger sig i soffan med oss, så att han tar på både mig & Tor & Digby... tja, Digby är lite av Tors personliga skugga. Där Tor är, där är Digby i regel också.

Så för en månad sen låg jag i skrivandets stund inskriven på Cambridge Memorial, även om jag nu i & för sig inte låg ned eftersom det gjorde för ont. Den här månaden har gått så himla fort på ett sätt, samtidigt som den känns evighetslång. Å ena sidan är det så självklart att ha Tor här, medan en annan del av mig inte riktigt kan fatta att han är vår "bara så där". Sen är det ju så himla märkligt att det går att tycka så OTROLIGT mycket om en varelse som rent objektivt inte är så där jättecharmig...

 

En varelse som mun-mot-mun rapat mig,

som kissat ner sin pappa hur många gånger som helst (check på snabbare reflexer!)

& som fontänbajsat & inte städat upp efter sig ett enda jotta

En varelse med små tortyrredskap till naglar, som lätt krokar tag i en näsborre

& med små hårda knytnävar som hamrar en i ansiktet

 

Sen skriker han ju rätt bra också. Ändå, allt detta till trots, så hamnar vi likväl alltid på rutan "Herregud så fin han är!". Det spelar liksom ingen roll att han ibland kinkar på i vad som känns som en evighet, jag älskar honom ändå till månen & tillbaks & fem varv till. Det är inte öronen som gör ont när han är ledsen, det är hjärtat - som bara vill fixa vad det är som gör ont i det lilla livet så att han blir glad igen.

Sedan Tor föddes har brevbäraren kommit med en strid ström av paket till vårt hus - TACK SÅ JÄTTEMYCKET! Det är helt otroligt hur många som tagit sig tiden att sätta ihop presenter till Tor & oss & varje paket gör att jag blir jätterörd. Har spenderat väldigt mycket tid med att liksom simultansnörvla över hur fina alla är samt sitta med världens leende över hela ansiktet! Idag var det dags igen, för när jag skulle checka posten låg det ett stort grönt kuvert i brevlådan & ett annat stod lutat mot ytterdörren. Ett från fina Camilla (som precis blivit antagen till förskoleprogrammet - GRATTIS!) & ett från farmor. Så många fina saker (kommer modella allt eftersom Tor växer i saker & ting) & Paul tackar så mycket för chokladen! Farmor skickade en hatt till mig samt en ny hatt till Tor, i hopp om att han skulle ha ett mer hattvänligt huvud så här vid 4-veckors ålder. Den var fortfarande för stor, men jag (som var lite övertrött får jag väl erkänna) kunde inte låta bli att testa den även på Farbror Mumin...

Jag har hört att äldre syskon ofta faller tillbaka när de får en lillebror eller lillasyster - så där så att de plötsligt vill få lite spädbarnsbehandling de med. Undrar om Digby drabbats lite av en sväng av detta... För det finns liksom inget bättre än att få hänga på varje pryl som är Tor-relaterad. Har vi dedikerat en pryl till Tor blir den per automatik Digbys, enligt Digbys egen logik då. Liggdelen till vagnen, check!

Sakta, sakta, börjar det kännas lite mer jul här i huset. Paul kom efter mycket om & men hem med en plastgran - efter att ha sökt av hela Guelphs närområde visade det sig nämligen omöjligt att få tag på en riktig gran så här nära inpå jul. Memo till oss själva inför kommande jular. Fast i år kändes det rätt bra ändå. Vi har nämligen inte lyckats köpa på oss en dammsugare än, så tanken på episka mängder barr överallt gjorde att jag faktiskt smygglädjs åt plastversionen. I nuläget har Paul pysslat ihop den & fått upp julgransljusen medan jag griljerat skinkan & kokat upp en massa rödbetor som ska bli sallad. Hade velat få ihop en sats nanaimo bars också, men det kan vänta tills imorgon, i nuläget är prio ett att få upp resterade julgranspynt. Ja... prio ett efter "konstruera liten papphatt åt katt":

Nu har det ju bara gått en vecka sedan Tor föddes & vi kom hem med honom, men så här långt måste jag säga att katterna varit helt fantastiska. Dels har de lämnat utrymme som jag inte trodde var möjligt - de har varit med oss, men inte KRÄVT uppmärksamhet. Digby brukar ju få en massa små svartsjukeutbrott på Paul, men han har varit så duktig & inte pipit uppfodrande en enda gång. Sen har vi den där hemska morgonen när brandmännen kom inrusande i huset... Känns ju som om de flesta katter tagit upp permanent boende på vinden & aldrig visat en tass i hallen igen. Inte Mammut & Digby inte. Nej, de kom springande till MIG - det ylande, skakande, vraket. Sen satt de som klistrade vid min sida genom hela pärsen fram tills dess att vi åkte iväg med ambulansen. Jag blir helt lipig bara av att tänka på det. Kändes verkligen som om de visste att jag behövde dem just då! Idag tog Mammut ännu ett stort steg, han bestämde sig för att Tor var gosvänlig.

Vi har ett fungerande handfat i badrummet för första gången på hur länge som helst! Paul kopplade på vattnet igårkväll & allt fungerade helt enligt planerna - dvs ingen översvämning! Paul är lättad, jag är själaglad & Mammut var så till sig att han knappt tog sig upp i handfatet för sin "premiär slurk".

Jag sover rätt dåligt nu för tiden & det är ju hemskt kasst på en himla massa plan men faktiskt väldigt bra på ett sätt - vaknar nämligen superlätt om det behövs. I natt kombinerades min dåliga sömn på allra bästa vis med mitt sjätte sinne. Vaknade upp & bara visste att Mammut var på väg att kräkas. I mörkret fick jag syn på något vitt på andra sidan sängen så jag flyger upp i sittande, "kastar" mig & kaggen över sängen & håller ut katten över sängkanten (det är liksom för långt bort för att jag fysiskt skall få ner honom på golvet) så att han inte ska kräkas på sängkläderna. Mitt i allt det här vaknar Paul & sätter sig spikrätt upp mitt i mellan oss båda. Här fungerar det sjätte sinnet inte lika bra...

 

Paul - BABY!
Moi - No!

Paul - BABY IS COMING!!!

Moi - NO, PUKE IS COMING, HELP!

Paul - Baby is puking?

Moi - NO, THE CAT!

 

Vi klarade sängkläderna på håret, men jag tror att stackars Pauls hjärtfrekvens tog sin lilla tid att gå ner igen. Sista jag minns att han sa innan jag somnade om var "Really glad you got that... and you're sure that baby isn't coming?". Ja, jo, rätt säker skulle jag säga!

Jag pratade med farmor häromdagen - hon bara "Advent betyder ankomst, kanske att babyn kommer då?!". Så det hoppades jag väl lite vagt på, men Baby C har som vanligt inte behagat gå till gaten. Högtalarutrop 32... "Final call for November flight 2014!" & jag inbillar mig hur Baby C bara "Nä... men jag hinner en vända till i tax free butiken, kanske ta en drink också".

 

Jaja... det kommer ju tre advent till! Så dagen har istället ägnats åt att jobba på vårt badrum & jag har fortsatt med adventspyntet. Bästa saken så här långt, det lakanssett som Paul kom hem med som en överraskning häromdagen. Jag är ju nämligen enormt frusen av mig & har oroat mig lite för vintern, så han köpte ett juligt sett i flannel som vi bäddade med redan igårkväll & det var ungefär den skönaste "bädda ner mig" upplevelsen i hela mitt liv. Mjukt, varmt & alldeles underbart! Det fick även godkänt att katterna, så en hitt på alla fronter.

Digby den lilla fjantkatten roade sig dessutom med att "jaga" de tryckta kardinalfåglarna i säkert 10 minuter. Kan mycket väl vara så att han är den mest lättroade individen på den här planeten.

Känns lite som om vi bör investera i någon form av fågelmatare så att han kan sitta & pipa upphetsat genom hela vintern. Mest för att det kommer att göra honom så himla glad, men lite också för att vi finner den här jaktådran så oerhört underhållande!

Nu är det ju två dagar sen Mitra var här & pratade om förlossningen, men en sak har varken Paul eller jag riktigt "lyckats komma över". Under besöket låg Mammut som en klubbad säl i vår fåtölj & Digby var en liten nyfiken, gosig, uggla med huvudet på sned som spenderade sin tid med att antingen titta (kanske peta bara lite) storögt på Mitras sjukvårdsväska, kärleksknåda Pauls armhåla eller försöka hitta den optimala gospositionen i mina armar.

 

Mitra - So, we need to talk about your cats. Pets can get very protective of their owners and there have been incidents when we have been attacked during labour by aggressive pets. Is there a room where we can lock them up in case we're in fact here during the entire labour?

 

Vi nickade som två små chockskadade dockor & samtalet fortsatte, men så fort vi vinkat av Mitra tittade vi på varandra & bara "aggressive?!".