MsBree

I juli var vi ju & klättrade för första gången på evigheter & det var ju intressant på det sättet att jag fick grym "bebisrelaterad dödsångest". Sen dess har jag velat fram & tillbaka över att gå tillbaka, men ikväll blev det av. Hade typ ångest hela dagen & de första två rutterna var hemska. Kunde inte koncentera mig på att klättra, bara på stackars moderlösa Tor i fall att jag misslyckats med att knyta repet rätt (Paul dubbelkollade naturligtvis, men psyket vägrade ta in det). Sen på tredje rutten, halvvägs upp kom paniken & jag bara "Nej nu räcker det - släpp den här skiten & KLÄTTRA!". Så det gjorde jag & även om det bara var en 5.8 så var jag så himla stolt över att jag klarade av att klättra den rent & on sight! Svårighetsmässigt är det ju liksom ingenting, men att ta sig över den där mentala tröskeln var stort. Känner helt plötsligt att vi verkligen kan ta oss tillbaka som aktiva klättrare igen. Inte lika mycket som vad vi klättrade en gång i tiden, fyra gånger i veckan med bebis i släptåg känns inte riktigt görbart, men i vart fall minst en gång i veckan. Tor var förövrigt sjukt nöjd med hela besöket: goda rep att tugga på, fina starka taklampor & så var ju Lewis där med - så de turades om med att försöka bita varandra...

Vi bor helt löjligt nära Guelphs klättrargym, typ två minuters promenad bort... Så det senaste året har Paul låtit så här på repeat "När tror du att vi kan börja klättra?". Well, idag blev det av! Paul, jag, Jess & Andrew knatade över med utrustning & bäbisar. Vår plan var väl att en person skulle vakta småfolket medan de andra tre klättrade (de har ett par automatiska belay-stationer, så det går att klättra utan partner) men det föll på att Tor bara ville vara i någons (mest mina) armar & att Lewis var hyper & slickade på väggarna. Vi var alltså inte direkt super effektiva, men vi fick alla in ett par rutter per person. För mig var det dock en rätt märklig upplevelse, för jag var inte höjdrädd så där som jag varit tidigare - men jag fick typ panik halvvägs upp & kunde inte låta bli att tänka på hur hemskt det skulle vara om jag föll ner & dog... För då skulle ju Tor inte ha en mamma längre. ÅNGEST. Kan ju tycka att det här med att tanken på att mitt liv skulle ta slut skulle vara det stora orosmomentet, men icke... mammalös Tor var det stora mörka mentala molnet. Happ, det här är alltså något jag kommer att få jobba lite med.

 

Vi avslutade kvällen med middag hemma hos oss - litet knytkalas med supergod broccoli paj, rödbetor med mynta & sauterad mangold. Samt öl, alltid öl efter klättrarpass!

Vi spenderar kvällen framför Pan Ams öppningsceremoni - Pan Am som hålls i Toronto!

 

Paul - Vi måste ju bara åka in & titta på någon av eventen!

Moi - OK, marathon!

Paul (kollar på sin tablet) - Nej de gör inte marathon.

Moi - Eh, say what?!

Paul - De gör inte marathon.

Moi (kikar över Pauls axel) - Men, bowling är ett event... Hur kan INTE marathon vara med då?

Paul - Det är bara inte med.

Moi - Rullskridsko konståkning? Men inte den äldsta olympiska sporten?

Paul - Alltså, när du lägger fram det så...

Moi - Jag googlar själv.

 

Så nu blir det marathon för vår lilla familj!

Jag är fotbollsintresserad på det där sättet att jag vaknar till liv när det är stora mästerskap på gång, men det här med att det spelades U21 EM det missade jag totalt här på min sida av Atlanten. Jag begrep att något var på gång från Aftonbladet & de andra nättidningarn... men kom liksom aldrig mig för att klicka in på någon av sidorna för att läsa vad det egentligen var som pågick där borta i Prag. Tills vi gick & vann alltihop vill säga, då vaknade jag till i min lilla utflyttarbubbla. Lite "Eh, va, vänta... vann vi just EM?" & som kanske sista på bollen av alla blev jag också helt förälskad i vårt U21 lag. Kanske allra mest för Oscar Lewikis skull. Alltså, vilken pappa! Hade jag just gått & vunnit EM i en lagsport hade det låtit så här i mitt 31åriga mammahuvud:

 

Moi - JAAAAAA! WOOOOHOOOO! BUBBELBUBBELBUBBEL!

Paul - Men Ida, Tor fyller ju ett år.

Moi - Äh, han kommer inte att minnas om jag var där eller inte - vi kan fejka ett kort när jag kommer hem från att spruuuuuta champagne över hela Stockholm!

Paul - Men vi har ju bjudit in släkten på fika...

Moi - Köp take out.

 

Jag hade, i ärlighetens namn verkligen känt att det här var en one time thing, tillskillnad mot födelsedagar som ju faktiskt kommer igen år efter år efter år. Dessutom, 1-årskalas... de blir ju lika glada för presentpapperet som för själva presenten. Så ja, jag hade bara "Vänta på mig grabbar!" & hoppat på planet mot partyt. Hatten av alltså för den här unga mannen som inte gör det utan istället sätter familjen först. Snacka om att vara en fantasisk inspirationskälla även utanför planen!

Jag hade planerat att sova igenom morgonens hockeymatch, var ju så himla tidigt & vi var ute sent igår &... nerverna. Bättre att sova igenom & vakna upp till det spikade resultatet. Dessvärre föll det på kanadas första mål, grannarna skrek så högt att det helt enkelt inte gick att sova igenom. Så jag gick ner för trappen & gjorde fem-minuters uppdateringar på Aftonbladet tills Paul kom ner & slog på matchen lagom till starten av tredje perioden. Efter 3-0 målet fick jag nog, det var för jobbigt att sitta där på nålar & fasa för att vi skulle få lika mycket storstryk som vad USA fick. Så jag gick upp & städade badrummet, vek lite tvätt & våt-torkade sovrummet tills dess att jag hörde slutsignalen. Helvete... Fast man får se på det hela från den ljusa sidan, jag tänker tokvägra att laga middag ikväll. Det får canucken fixa på egenhand.

Sandra (alltså, Pauls ex men vår gemensamma vän) jobbar på The Hudson Bay Company (HBC). Så som många andra tog hon en liten paus i jobbet igår för att följa damernas hockeyfinal. Tre minuter kvar av matchen stänger HBC av internet... Sandra dog av irritation vid skrivbordet & jag kan tänka mig att det svors panikslaget runtom hela byggnaden. Well, idag fick alla HBC-anställda ett ursäktande mail. Det var helt enkelt så många som kollade på matchen att HBCs datorsystem blev helt överlastat, så till den milda grad att alla kassa-apparater inte längre kunde ansluta till huvud-datorn & registrera de inkommande köpen. Um... kan känna att någon på IT-avdelninge sitter med panik i blicken just nu. Minder än en timme kvar till nedsläppet mellan Canada & USA & jag har en vag känsla av att det eventet kommer att dra lite publik det med!

Så jag sitter & tittar igenom TVÅ timmar av CBCs OS-special för att få se åtminstone lite av herrarnas stafett. Jag tittar på kvalmatcher i hockey, jag tittar på Super-G, jag tittar på när en massa snowboardåkare kör omkull varandra i heat efter heat. Två timmar av mitt liv lägger jag på att mestadels se KVALMATCHER, allt bara för att få se Hellners sistasträcka. Så dyker längdskidloggan äntligen upp. Jag får se Hellner i typ en sekund medan han korsar mållinjen, sen byter de fokus till den ytterst spännande upplösningen - vem ska få silver & vem ska få brons? Jo Ryssland får silver & kommentatorerna bara "Vad roligt, på hemmaplan, vilken bedrift. Fast FRANKRIKE, sensation! Vilket magiskt lopp de gör, det hade nog ingen trott inte minst de själva". De pratar på i två minuter om detta mirakel, sen klipper de till en 1-minuters intervju med svenska laget som bjuder på en uppvisning i dålig engelska & sen var det klart - till curlingen!

 

Alltså... jag surade ihop något totalt. Ordet "helvete" kan ha förekommit i olika kombinationer ett antal gånger. Jag inser ju att längdskidåkning inte är något Kanada är värst bra på, så det är klart att de lägger fokus på annat. Men när jag sett typ 5 kvalheat i snowboard så tycker jag att de i alla fall kunnat visa två, tre minuter av sistasträckan på stafetten. Så himla skitdåligt. Det enda som gör mig liiite glad är att vi inte betalar tv-avgift. 

Vaknade av att solen sken in i sovrummet & av liten katt-tass som petade på ungefär allt som man inte får peta på/saker som ger i från sig ljud. Famlade efter telefonen för att se vad klockan var, kvart över 7. Precis på väg att lägga bort mobilen när min "Sverige nyhetsapp" blinkar till, guld till svenska damstafettlaget. Jag skrek. Det var ett sånt där hockevrål som papporna i kvarteret gav ifrån sig när man var liten & Sverige gjorde mål i någon viktig match. Ett sånt där vrål som liksom klingade mellan husen, så att vem som helst som var ute & gjorde oviktiga saker visste att nu, nu har det gått bra för Sverige. Bredvid mig väcktes stackars Paul från sin dvala - men hjärtflimmrande make till trots, jag var så där själaglad att jag bara kastade mig runt på min sida av sängen i euforisk sverigeglädje. Högläste från Aftonbladet till Paul som försökte komma i kapp mentalt i varför hans morgonsömn avbrutits så totalt & abrupt. Aaaah... underbart start på denna långhelg!

 

EDIT: Nu har vi tittat på slutsträckan av loppet på viasat, Paul höll på att skratta ihjäl sig åt kommentatorerna eftersom de skrek "Oj, Oj, Oj" så många gånger. Enligt Paul är "oj" det allra vanligaste svenska ordet. Till & med vanligare än "jaha" & "nähä" & de sistnämnda använder han ändå för att identifiera svenskar på när jag inte är i närheten & kan konfirmera att det är svenska han hör. Men... OJ så spännande det var, OJ vad Kalla imponerade &  OJ vad glad jag är!

Kanada har aldrig vunnit ett guld i männens konståkning, idag var dagen då alla trodde/hoppades att det skulle vända. Kan inte föreställa mig hur nervös Patrick Chan måste ha känt sig när han åkte ut på isen med ALL den pressen på sina axlar. Det gick inte hela vägen, det blev ett till kanadensiskt silver & ytterligare minst fyra år tills drömmen kan bli verklighet.

 

Själv satt jag mest & kände... tja, att det var rätt platt. Det fanns inte en enda åkare som verligen berörde mig. Sure, jag tyckte synd om Patrick - men ingen åkare sporrade ett endaste lilla WOW eller ryggrys. Har väl aldrig varit något större fan av Evgeni Plushenko, men när han lämnade innan korta programmet föll mycket av spänningen ihop för mig. Lite Nasses ballong så där, bara det att det inte ens fanns någon ballong. Med Plushenko försvann liksom den enda verkliga stjärnan.

Nu har jag sett alla semifinaler samt finalen i sprint & om vi bortser från allt drama (eftersom jag antar att det kommer att dryftas till leda i Sverige) så måste jag ju konstatera att jag helt plötsligt blivit en väldigt lättrörd individ. Lipig kan vi väl också kalla det för. Inte bara att jag grinade över den där öl-reklamen, nej idag gick jag igång på det här klippet. Tyckte att det var så himla fint av kanadensaren att komma kutande med en extraskida & jag kände mig så där patetiskt stolt... Blir väl så för att jag bott här rätt länge ändå, det känns liksom lite som mitt alldeles egna surrogatland. Å andra sidan erkände Paul att han smyggrät lite när det här hände, så jag behöver kanske inte skämmas så mycket. Bara konstatera att sport BERÖR!

Med två vinter OS i ryggen (ja ja ja... ett & ett par delar, Sochi har ju inte hållit på så länge) som utlandssvensk har jag ju lärt mig att man inte direkt kan förvänta sig att få se det man själv tycker är intressant. Skidskytte som exempel, kanske världens mest spännande sport enligt mig - men inte enligt Kanada. Däremot tycker de att puckelpist & typ långfärdsskridskor är höjden av sportsligt pirr. Vi har alltså sett mer puckelpist under de senaste två dagarna än vad jag sett sammanlagt i hela mitt liv. Hade gärna sett liiiiite skidor på plant före som motvikt, men jag tror att herrarnas sprintfinal som tydligen (enligt svenska internet-tidningar) var olidligt spännande kommer att klippas bort totalt. Helt enligt devisen att skidskytte & längskidor inte är sexigt nog (se punkt nummer ett & försök förbise att Island tydligen inte räknas till skandinavien).

 

Idag är alltså en sån dag då jag längtar tillbaka till Sverige - svenska sportkommentatorer & en vinkling som känns mer bekant för mig. Även om jag tycker att svensk TV är sjukt mycket bättre på att försöka att vara opartiska. Vinner en norrman en gren så känns det ju som om det i alla fall hade inkluderats en snabb intervju med vinnaren, inte enbart en monolog från svensken som kom på plats 23!

För alla er i Sverige så är det här en vanlig helg, men här i nordamerika är det Super Bowl Weekend & det mina vänner är STORT. Till & med här i wannabe hockey-nationen Kanada. I alla affärer frågar folk om man ska se matchen & på LCBO (Ontarios motsvarighet till Systembolaget) har det varit kaos i typ en vecka. Kan bara spekulera i hur mycket öl som sålts... & på det temat, Trillingnöten i NY fick TV-lösa moi att inse att till & med reklamerna ändrar karraktär under Super Bowl. Så där så att det är en tävling i vem som presterar bäst! Satt igenom de 10 bästa klippen från förra året &... alltså lite pinsamt här, men jag började gråta av ett klipp. Hade någon sagt att jag skulle lipa av en ölreklam innan hade jag skrattat ihjäl mig, men Budwiser lyckades ta mig fan. Var tvungen att kolla upp deras annons för i år & även om den var söt så var den inte cry-worthy. 2013 års version dock... har nog inte känslolipat så där över något som visats på TV sedan jag senast såg Lejonkungen. 

Ännu en kall dag här i Toronto & som vanligt går staden ut & varnar. Är det -16C kan man ju frysa ihjäl! Norrlänningen i mig kan inte låta bli att fnissa lite elakt åt det hela. Jo, klart att man kan frysa ihjäl i -16C... men det är ju inga rekordtemperaturer vi plockar in här direkt. I mean, fungerar det att bo i Jukkasjärvi/Svalbard/Anchorange så ska väl livet kunna flyta på här i Toronto också! Vi bor ju faktiskt i Kanada... ett land som väl inte direkt är känt för sina soltimmar, så man kan ju tycka att stan skulle klara sig lite bättre än vad den gör när kvicksilvret kryper ner. Personligen tycker jag att det är himla fint de dagar då det blir lite kallare, himlen blir så där extra knalligt blå.

Jag har typ aldrig ont i huvudet. Kanske någon enstaka gång om jag druckit lite för mycket bubbel, spenderat för mycket tid ute i solen eller om jag åkt på en sinusinfektion. Fast då brukar det vara en lite försiktig huvudvärk som jag nästan måste känna in. INTE igår. Satt barnvakt fram till tretiden, knatade hem & ungefär halvvägs tillbaka började jag känna hur huvudet värkte. Kom hem, åt lite, tog en ipren & hoppades på att det skulle bli bättre. Det blev det inte. När Paul kom hem vid sex hade jag så ont att jag släckt ner alla lampor & bäddat ner mig själv i soffan. Jag hade så ont att jag mådde illa & jag kunde inte ens bita ihop tänderna för då strålade värken bara ner genom käklederna & in i underkäken. Nu undrar jag, var det här migrän? För i så fall förstår jag alla viktorianska romankvinnor som bäddar ner sig själva ett halvdecennium eller så. Fy för den lede vad ont det gjorde!

Jag hade inte världens bästa dag igår, men ibland är det bra att få gråta ut - inte hålla allt inne utan älta lite! Idag känns det nämligen så mycket bättre. Gråtfest följt av ett glas vin & intensivt källar-rens verkar ha den effekten på mig! Fast, sen gjorde Paul också sitt ALLRA bästa för att pigga upp mig lite extra. Det började redan på vägen tillbaka från stugan då han tvärt svängde av motorvägen & in på Vaughan Mills (jättestort köpcenter). Förstod inte alls vad vi gjorde där, men han förklarade att det bara var att pallra sig ur bilen & hitta ett par nya skor för vintern - så nu är jag utrustad med jättevarma vinterstövlar från Uggs! Efter det körde vi hem för snabbpiff av huset/oss eftersom Sandra var inplanerad för middag. Jättetrevlig middag, men efter sista tuggan förkunnade Paul plötsligt att vi skulle åka ut på en liten tur. Sandra & jag fattade ingenting & började fråga vad han hade för planer/hur länge vi skulle vara borta/vad i helsike det här nu var men vi hamnade tillslut i bilen & sen bar det iväg till... en hockeyarena. Här ska sägas att vi två damer var YTTERST skeptiska, fram tills vi insåg att Paul hade fixat biljetter till Battle of the Blades, som råkar vara den tv-show som vi båda bara älskar! Konceptet är enkelt men genial, en konståkare paras ihop med en hockeyspelare & sen slås paren om vem som kan åka bäst. Alltså, jag blev helt lyrisk när jag insåg var vi var!

Jag har ingen riktig bucket list, ingen liten bok någonstans med 100 nedtecknade saker som jag vill ha gjort i livet. Känns som om man måste vara lite mer organiserad för att faktiskt sätta sig ner & komma på 100 saker som känns nog viktiga! Organiserad eller redan på begränsad tid... Eftersom jag är mer av en "hakuna matata" typ som tar saker lite så där som de kommer blir det ofta så att jag gör saker & sen i efterhand fogar in dem på någon slags mental lista av "Jo men hade jag en bucket list så hade ju den här aktiviteten lätt kvalat in". Igår var det absolut en sån dag, CN Towers Edge Walk klättrade in någon stans efter "Klättra Kebnekaise" & "Göra Fjällräven Classic". Hm... & efter "leda egna sport rutter" får jag väl infoga också. Gårdagen var helt klart en kick, men det blir inte riktigt samma när man dels inte behöver jobba för det eller känner att något kan skita sig. Men en kick, absolut... Det blir ju lätt så när man hänger ett par hundra meter över marken.

Lite annorlunda dag för mig idag, eftersom det här var dagen då delar av SWEAs styrelse (inte alla som vågade) åkte upp i CN Tower för deras Edge Walk. Världens högst belägna 360 graders promenad! Jag har ju varit uppe i CN Tower förut & ätit lunch, men nu åkte vi upp ytterligare ett snäpp & hamnade på taket till restaurangen. Det här är väl inget jag kommit på att spontangöra så där på egenhand eftersom det är ett rätt dyrt nöje (lite drygt 1200 kr per person), men nu sponsrade vår ordförandes man oss så då kände jag att jag inte kunde tacka nej. Måste dock erkänna att jag ifrågasatte mitt beslut på vägen ut dit. Det vände sig lite i magen över tanken på att stå där ute. Fast så kom vi dit & jag fick se vår utrustning & då kändes det genast lite bättre. Den mänskliga faktorn var verkligen bort-byggd till max så det fanns liksom inte en chans i helsike att man skulle kunna knäppa sig lös av misstag & trilla ner.

 

Här är vi - team Sweden. Iklädda våra sjukt snygga Edge Walk uniformer. Jag som har börjat kolla på "Orange is the new black" med Paul blev små fnissig när jag hoppade i min overall. Man kände sig lite fängelsekund där ja!

Idag ska jag göra något som jag helt ärligt känner mig VÄLDIGT skakis för... Så där så att jag knappt vill tänka på vad jag faktiskt ska göra & än mindre skriva ut det... Men jag ska bege mig hela vägen upp i CN Tower & göra deras Edge Walk. Alltså... klumpen jag har i magen just nu. Ehum. Ni kan väl hålla en tumme eller så för att jag kommer ner på insidan & inte på utsidan av tornet!

Sista helgen här i Kanada på ett tag, för jag har bestämt mig för att stanna i Sverige lite längre efter bröllopet. Känner att jag behöver komma bort från UofT ett litet tag, så jag landar hos ma & pa i två månader först & sen får vi se vad Paul & jag kan hitta på med vårt liv! So, det här var sista helgen i stugan fram tills september! Vi skålade ut stugan med frozen margaritas. Gud så gott & så nödvändigt, temperaturen låg stadigt över 30C & utan luftkonditionering blir det lite jobbigt men så dricker man lite romspetsad is & genast känns det en hel massa bättre! Även om Pauls fotokapacitet inte direkt förbättras... jaja...

Paul väckte mig vid halv sex i morse & så körde vi ner till Exhibition Place & Ride for Heart. 13.000 cyklister som alla samlats för att samla in pengar (mer än 4 miljoner dollar!) till hjärt- & kärlforskningen. Hela motorvägen var avspärrad för eventet, så det var en galet stor tillställning. Jag cyklade som ersättare i Pauls kontorslag, så vi var en grupp på cirka 10 personer som rullade iväg. Visade sig snabbt att alla inte höll samma tempo, så det tog cirka 2 minuter & så var vi alla utspridda som plockepinn i startfältet. Två av killarna cyklade 50km, men Paul beslutade sig för att korta & bara köra 25 så att vi skulle komma i mål någorlunda samtidigt. Var en lätt surrealistisk känsla att cykla mitt på en av Torontos allra största motorvägar & kunna susa ner för alla off-ramper, sjukt vad fart man fick! Gjorde min snabbaste kilometer på precis under 2 minuter när det gick som fortast! På slutet fick vi sällskap av Pauls chef & hans lilla son som också var med i sin egen pyttelilla racetröja, så söt (till skillnad för moi som ser lätt förstoppad ut... men men, jag bjuder på den)!  Av de som cyklade 25km, så var Paul, hans chef med son & jag först i mål - så den var jag nöjd med. Jag är inte i toppform i nuläget, men om jag jämför mig med resten så hade det alltså kunnat vara värre! Det firade vi med Starbucks efteråt!