MsBree

Nu måste jag fråga, vid vilken ålder förväntas svenska barn klara av alla sina toalettbestyr helt själva? Här får barnen nämligen NOLL hjälp från JK & uppåt, det vill säga - från det år då de fyller fyra & börjar JK får lärarna inte följa med barnen till toaletten & hjälpa dem med att torka rumpan & dra upp byxorna ordentligt. För Tor, som ju bara är tre år eftersom han fyller år i december, känns det därför lite skakigt som mamma... Vi har naturligtvis övat på att torka själv, men jag hade ljugit om jag sagt att han är jättebra på det. Kalsonger & byxor hamnar ofta halvt vridet kring midjan & det är mer regel än undantag att han drar dem över tröjkanten. Minns inte riktigt när jag själv fick 100% koll på den här typen av saker, men jag tror att det måste ha varit något år senare - tre känns väldigt litet! Har frågat om de inte kan göra ett undantag om han verkligen är superstressad över ett toabesök, men tydligen inte - i fall att han inte kan fixa det själv ringer de upp mig så att jag kan komma till skolan & hjälpa honom... Nu har jag ju möjligheten att göra det, & det är bara 6 minuter bort om jag cyklar, men hur mycket ångest måste man inte ha om båda föräldrar jobbar & inte kan komma ifrån lika lätt?

Baksmällan idag... Ontario, provinsen vi bor i, gick till val igår & valde den här jeppen. Bodde i Toronto när hans bror, Rob, var borgmästare & det gick ju bara att beskriva som en enda hot mess. MEN - tyvärr finns det en himla massa människor där ute som sätter sina egna intressen framför allt annat så nu sitter vi i den båten att hela provinsen kommer att skötas av en pinsamt inkapabel bluffmakare i fyra år. Alltså, jag orkar inte... Men samtidigt är jag väldigt lycklig för att vi här i Guelph valde den allra första representanten för The Green Party. Känns bra att vi i alla fall kommer att representeras av någon som tror att framtiden ligger i förnybar energi, tillskillnad från någon som gått till val på att sänka bensinpriser...

Vill inte ens skriva det här inlägget, men tänker att jag i alla fall ska säga att vi alla är säkra. Den paniken tidigare idag när jag hörde om skåpbilen - sån stress innan jag fick tag i Paul. Våra tankar idag är med alla offer samt deras familjer. Kan bara inte förstå vad som driver en människa till att ta så många oskyldigas liv... Nej, ikväll kramar vi om varandra hårt. Så himla tacksam för att mina lilla familj är oskadd. 

Long time no see... Jag ska försöka knåpa ihop ett litet inlägg om varför det varit så tyst här den senaste tiden, men just nu tar vi & fokuserar på något roligare - Canada Day! Idag firade vi nämligen inte bara nationaldagen utan även att kanada som nation numera är 150 år gammal. Här är saker & ting inte lika självklara när det gäller högtider som vad det är i Sverige, utan det blir mycket vad man själv väljer att göra det till. Så vi bjöd in alla Tors små kompisar med familjer på morgonen för obegränsat med glass & mimosas - ett kör-schema som jag väl mer eller mindre snodde från Norska bloggar & deras 17 maj-firande. Varför uppfinna hjulet igen liksom!  Massa små kottar, mulberry cake, kanada gnugg-tatueringar & sjukt mycket ballonger - fullt ös med andra ord! Så pass att vi alla gick & sov en timme eller två efter att vi vinkat hejdå. Vaknade till världens åskoväder, så då passade vi på att krypa ihop i soffan & titta på Moana. Tors första full-längds film! Sen gick vi bort till vår granne som bor själv med sin handikappade mamma (hon kan inte prata eller gå & han tar hand om henne mer eller mindre själv 24/7) & önskade honom Happy Canada Day med en stor bytta mulberry cake. Han blev så glad att han blev alldeles tårögd, ibland behövs det inte så mycket... Svängde även förbi min kompis Jess som är lite utarbetad med mer kaka (jag gjorde verligen massor!) & en ballong till hennes lille kille. Slutligt kakstopp blev hos Pauls föräldrar som bjöd på pizza & bubbel till middag. Avslutade dagen med en promenad ner till parken...

Jag måste ju uppdatera på lönnsirapsfronten! Första dagarna höll sig temperaturen envist under nollan & inget hände - jag höll på att dö av otålighet. Sprang fram & tillbaka till hinkarna som en OCDig 5-åring på julafton & så blev det äääntligen lite varmt i luften...

Idag fick Tor brev från Kanadas miljö & klimat minister, hon skickade en tidig julklapp till honom!

Läste den här artikeln idag & hakan slog i bröstet med en duns. Kanada & Sverige är nämligen vanligtvis väldigt lika varandra, på så många vis, men i den här frågan är ju Kanada bara ljusår efter Sverige. För HUUUR kan det fortfarande vara tillåtet här i Kanada att slå sina barn helt godtyckligt?! Googlade runt lite & tydligen var det också fritt fram för lärare att aga elever fram till 2004... I jämförelse så blev det olagligt i Sverige redan 1958 & föräldrar har inte fått slå barn sedan 1966. Vi saxar lite från artikeln:

 

"Throughout history, Canadian law has permitted and legitimized all manner of violence against beings seen as inferior. At various points in history, the physical punishment of slaves, servants, sailors, apprentices, prisoners, wives, dogs and children has been permitted."

 

Så vid något tillfälle har Kanada alltså beslutat att det är olagligt att slå både sjömän & lärlingar. Barn däremot, näää barn är det fritt fram att uppfostra med näven! Slå inte din hund eller dina tjänare, men varsågod & sätt skräck i dina barn med sleven. Herregud... det är ju så bakom att jag blir mörkrädd!

Det har varit ett par småjobbiga dagar här - vi har ju inte haft Daisy på två veckor pga semester & omställningen till två toddlers var brutal. En viss liten fröken hade nämligen helt glömt bort det här med att DELA, så dramat låg på topp måndag, tisdag & onsdag. Det var så där så att jag satt i parken igår & såg hur Daisy ryckte varenda leksak ur nävarna på Tor & bara kände hur orkesdepon i kroppen dränerades totalt. De har ju jättemycket utbyte av varandra, & jag känner att jag bygger på Tors framtida svenska, men igår kände jag bara "Neeej, nu slutar vi med det här & myser ihop bara vi två". Puttade trött hem vagnen för lunch & kände mig i ärlighetens namn rätt nedslagen... & så rullade vi in på uppfarten samtidigt som brevbäraren & han sticker en bunt brev i handen på mig. Allra överst, ett väldigt officielt kuvert till mig. Öppnar upp & där är mitt PR-card! Trodde nästan att jag skulle svimma där jag stod. Herregud så länge jag väntat & nu har jag äntligen permanent uppehållstillstånd med i princip alla rättigheter utom att rösta! Allt det där jobbiga bara rann av mig & det var väl inte så att resten av dagen var superlätt - men ni vet när man är så där riktigt glad för något, då spelar det ingen roll även om två små 1-meters människor råkar tokvråla argt i unison!

 

Happ, nu ska jag köpa en körkortsbok & börja plugga & så ska vi typ nöjesköra över till USA någon helg bara för att. Känns helt surrealistiskt att jag äntligen kan korsa gränsen!

Bästa bästa Canada Day jag firat så här långt för veeet ni - jag fick ett mail från CIC & min PR ansökan har äntligen blivit "processed". HELT OTROLIGT! Jag kan nästan inte greppa att de äntligen gått igenom alla mina papper & att min ansökan inte kommer att tjäna som kaffekoppsunderlägg för all framtid! Jag blev så paff när jag läste mailet att min haka inte riktigt har hunnit hämtat sig.

 

Så - om jag förstår det hela rätt så är nästa steg en intervju med hela vår lilla familj & sen måste jag vänta i fyra månader innan de har tryckt upp mitt PR-kort*. Det är med andra ord inte klappat & klart än, men det känns ändå så himla stort att det äntligen rör på sig! Lite som om jag sprungit ett maraton & nu äntligen ser mållinjen!

 

*Alltså, här måste jag bara infoga en liten parentes - HUR kan det ta 4 månader att trycka upp ett kort? HUR?! Josefin & jag tänker att de kanske hugger ner träden för hand, fraktar dem ut ur skogen med häst, mal ner träden med en väldigt trög handdriven kvarn & sen handmålar pappret med någon form av exklusivt bläck som tar jättelångtid att tillverka samt torka...

 

 

 

 

Ni kanske minns att jag fick dåliga nyheter från immigrationen (CIC) i december... Well, i korta drag så följde de upp nu i maj med ett mail där de skrev att jag var tvungen att göra om hela min läkarundersökning. Idag var det dags för den undersökningen & de senaste dagarna har jag mått dåligt över det. Inte så mycket för att vi var tvugna att ta tiden att få det gjort (Daisy kunde inte komma idag & Paul fick ta en semesterdag), eller för pengarna (kostar 1600 kr, så det hade man ju kunnat göra roligare saker för) eller för att det är så genom dumt att jag måste göra om det igen utan för att den förra undersökningen var rakt igenom vidrig. Tack & lov hade jag i alla fall hittat en kvinnlig läkare den här gången, så det gjorde att det hela kändes lite bättre men jag såg verkligen inte fram emot det för fem öre. Det är ju liksom sådääär att ha en vilt främmande människa som knådar runt, runt & runt ens bröst

 

& så kom jag in på hennes kontor & det var världens snällaste lilla människa jag mötte & hon berättade att de inte gör manuella bröstundersökningar på patienter under 50.

 

SÅ UTNYTTJAD jag kände mig. Den där vidriga människan som undersökte mig för två år sen, när jag var nygravid & jättekänslig, hade inget som helst mandat att behandla mig så som han gjorde. Jävla svin rent ut sagt. Kunde inte hålla det inne utan var tvungen att berätta hur jag blivit behandlad sist & hon satt där & såg helt chockad ut. Sen strök hon hela sin personliga avgift (600kr) & sa att hon var förfärad över min historia samt att det var bland det värsta hon hört när det gäller att utnyttja sin makt som immigrationsläkare. Hon bad mig även att anmäla, om jag hade orken, & det kan ni ge er på att jag har i det här fallet. För jag har ju svårt att tänka mig att det bara är jag som åkt på den här behandlingen & om en anmälan åtminstone leder till en granskning så kanske det kan se till så att han inte vågar rycka runt i tuttarna på andra kvinnliga patienter. Jag menar, vem vet vart hans gräns går?! Jag har ju ändå lite skinn på näsan, har varit med ett tag - men tänk hur hemskt för någon som är 19 år, eller 15 för den delen! Nej - anmälan nästa - down with the dirth bag!

Nu är ju skolskjutningar tack & lov inget som Kanada upplever på samma sätt som USA, men skolsäkerheten är något som ändå tas på väldigt stort allvar. Så förrutom de vanliga brandövningarna övar man även på "lock downs". Idag var det lock down övning på Tytler - komplett med Guelphs lokala poliskår på plats. Planen var följande: lock down varning utfärdas i skolans högtalarsystem (PA), alla lärare låser in sina klasser i klassrummen, barnen gömmer sig i ett undangömt hörn & är tysta tills polisen förkunnar att lokalen är säkrad. Dessa direktiv följdes till punkt & pricka av samtliga i skolan förrutom vår toddler group. Dels hade ingen informerat oss om att det var övning på G & dessutom var PA-systemet urkopplat i vårt rum. Så medan resten av skolan tystnade fortsatte vi glatt & ovetandes med våra aktiviteter - som idag råkade vara "baby music group". Således bankade tre glada 1-åringar på kastuller, slog i cymbaler & hamrade med trumpinnar på varandra/ihåliga plaströr & LJUDVOLYMEN VAR LIKSOM HÄR UPPE. Det kan även hända att Jen & vi mammor bidrog till kakafonin... ända tills arg vaktmästare dök upp & informerade oss om att vi hade misslyckats med övningen. Själv kan jag ju tycka att misslyckandet inte riktigt låg hos oss - utan snarare i hur det hela kommunicerats av skolan. Dessutom, tycker faktiskt att de ska vara glada att vi uppmärksammade att deras system lider av vissa brister!

Jag ramlade över den här sidan idag & det fick mig att haja till lite - för om vi listar vad som beskrivs som specialbehandlig så fick ju jag värsta prinssessförlossningen jag med!

 

Check! Fick jag absolut - allra bästa Mitra & Elizabeth som jag träffade genom hela graviditeten. Kunniga, stöttande & så otroligt varma, roliga & förstående. De är det enda jag saknar från graviditeten!

 

Check igen. Vi träffades väl i snitt en gång i månaden i början & sen blev det tätare & tätare mot slutet - inklusive hembesök i fall att Tor skulle ha fötts här. 

 

Um... Alltså, när Tor väl föddes så hade jag dels Elizabeth med mig - men eftersom jag fick en epidural så övergick min huvudsakliga vård till sjukhuset. Det innebar att jag även hade en huvudsjuksköterska till hjälp samt en läkare. Tre pers alltså, det får man väl ändå räkna som ett team?

 

Så här måste jag ge ännu en poäng till Kanada... Om alla kvinnor i Kanada kan få vad som i Sverige förbehålls kungligheter, hur i helsike kan svenska kvinnor fortfarande bollas runt mellan olika BBn/inte få egna rum/inte få ha sin partner hos sig över natten/inte lära känna sina barnmorskor/kanske inte ens ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen?! Sverige är bra på mycket, men allt jag läser om svensk förlossningsvård får mig att tacka min lyckliga stjärna för att jag fick Tor här & inte i någon taxi på väg mot ett BB som hade plats...

Väldigt ofta låter det så här hemma hos oss "Um... men vi har X, Y & Ö hemma i Sverige också - bara att det är bättre där". Det här gäller allt från yoghurt, till musik till ALLT administrativt. Men en sak ska de ha kanadensarna, deras apotek sopar banan med våra. Hemma känns det lite som ett straff att gå till apoteket. Det är alltid kö, alla som jobbar där känns trötta på livet & produkterna är rätt trista. Här däremot... Glossiga tidningar, sjukt mycket fina skönhetsprodukter & massa härlig ekologisk barnmat att välja bland. Dessutom samlar vi poäng när vi handlar & varje vecka får jag skräddarsydda specialerbjudanden till min apoteksapp. Hur praktiskt?! Allra bäst, ibland slår de till med erbjudanden som nästan känns lite julafton & idag var det en sån dag. Dealen var "spendera dina poäng & få mer tillbaka". Råkar sitta på så sjukt mycket poäng så jag bestämde mig för att göra något så ovanligt som att nöjes-shoppa bara till MIG. Spenderade 50.000 poäng & kom hem med en hel kasse gratis feel good!

Jag känner att jag skiter i att planera något mer för våren nu, för idag vaknade vi upp till ännu en snöstorm. Orka liksom. Fast lite hjälper det att vara ironisk kring det hela. Så här, kanadensarna SUGER på att ta ner dekorationer i tid. Julpyntet sitter lätt kvar fram till påsken, påskpyntet hänger med fram till Canada Day, sen är det pyntfritt fram till Thanksgiving då de kör pynt-pyttipanna & slänger in Halloween med & sen sitter det pyntet uppe till julen. Så eftersom vi precis klarat av påsken sitter det fortfarande lite julpynt uppe & så fort det blir uselt väder, ja då slår folk på det & så sitter man & fnissar inne i stugorna för att... tja, kanske mest för att man har så roligt som man gör sig? Men som sagt, jag har gett upp om våren så nu är det med andra ord årstids-high chaparral här hemma. Spelade den här låten för ungarna, tog fram julporslinet & till fika blev det pumpamuffins.

Det här med att prata om väder kan lätt bli väldigt trist - så länge man inte själv är drabbad är det ju rätt poänglös information... Men nu måste jag i alla fall skriva ett väderinlägg för igår slog is-stormen med stort I till. Runt midnatt när det var som värst hade vi 3 cm is på allt, el-transformatorerna slog gröna blixtar & strömmen gick av & på som ett flämtande värmeljus. Isen var så tjock på träden att vi kunde höra hur de knakade av vikten när vi försökte sova... helt galet. Idag har det börjat smälta så smått, men allt är fortfarande täckt i ett tjockt lager is.

Det där besöket hos doktorn förresten... När vi väntat klart alla 120 minuter blev vi visade till ett litet undersökningsrum & någon minut senare dök doktorn upp för speed konsultion. Ingen halsodling här inte, utan bara pang på med antibiotikan. Tycker som vanligt att de är hemskt medicinglada här i Kanada... Det räcker med att se lite ledsen ut & så skriver de ut ett gäng recept. I vilket fall. Istället för att stressa vidare tog doktorn ett par minuter åt att nostalgi-titta på Tor som stod på alla fyra & försökte spana ut mellan sina ben. Doktorn:

 

"Åh... Jag minns när mina var så där små. Nu är alla fyra tonåringar. Det är hemskt. Min äldsta dotter... Hennes betyg har blivit sämre & sämre sista året & nu kom vi på henne med att vara beroende av sin mobiltelefon. På riktigt beroende, uppe varje natt mellan 1 & 5 - sexting. Jag gissar att hon gjorde det för att få uppmärksamhet, för det var ju inte ens så att hon skickade bilderna till sin pojkvän. Vi gav henne mobilförbud i en månad, vet ni vad hon gjorde? Hon ANMÄLDE oss till skolans syo för cell phone abuse, jag menar det är inte ens ett riktigt ord!"

 

& här tystnade han & tittade ledset på Paul & mig för någon form av feedback. Dessvärre var det här lite för oväntat mycket over sharing, så vår förmåga att småprata simultandog. Inte ens Paul fick ur sig något vettigt & det hör INTE till vanligheterna. Så den stackars doktorn lommade iväg & lämnade oss med insikten om att det banne mig gäller att hålla sig á jour med teknologin eller så kommer Tor att helt sopa mattan med oss om bara några år!

I sann "Men vi har ju ett barn nu, så då kan vi gå helt bananas på att samla ihop vuxenpoäng" anda tryckte vi upp ett gäng julkort med Tor på. Alltså... det är så där vuxet att jag nästan dör en smula... Men, men, nu låtsas vi att 100% av mig tycker att det är en rakt igenom opinsam idé & fortsätter med historien. Jag skrev duktigt ihop alla mina 20-nått vykort, väntade ett par dagar på att Paul skulle få ihop sina tre & gav sen upp & förklarade att vi helt enkelt får skicka iväg mina först & så är det upp till honom att se till att de där tre Kanada-korten kommer iväg. Låter helt rimligt, eller hur? Um, jag tycker ju det. Vad jag däremot tycker är helt ORIMLIGT är det faktum att Canada Post har slut på internationella frimärken. På obestämd tid... Så här, posten har ett jobb - att se till så att post tar sig från punkt A till punkt B. Då kan man ju tycka att de borde ha räknat ut att det blir lite större tryck kring jul & sett till så att det fanns x-antal fler frimärken att tillgå. Men inte. Åh jag blir så trött! Så nu kommer vi att få jaga runt på alla lokala små postkontor i hopp om att någon av dem sitter på en liten bunt som vi kan roffa åt oss. Eller typ vänta med att skicka dem tills dess att jag kan åka till Sverige igen & där dela ut dem för hand, det kan hända att det är ett snabbare alternativ.

 

& så avslutar vi med ett julkort som faktiskt gjorde mig glad! Kommer ni ihåg den lilla tanten som bodde en gata bort som gav oss en massa möbler i våras? Well, hon kommer i alla fall ihåg oss & skickade ett supersött egentillverkat julkort:

Alltså, sjukt bra fredag! Jag har förvisso lite ont i halsen & sov som en kratta, men det bleknar när man följer upp med detta:

 

1) Tor fick en tomtedräkt med posten & den passar perfekt - tusen tack till tomtefarmor!

2) & här krävs närmast trummvirvel, fyrverkerier & absolut bubbel ikväll... CIC ringde & berättade att de håller på att gå igenom min ansökan om permanent uppehållstillstånd!!! Så här en 17 månader efter att jag skickat in pappren tänkte jag väl mest att de nog tappat bort alltihop, men niet - kvarnhjulen mal bara väldigt långsamt men de MAL!

 

& väldigt roligt, CIC-tjänstemannen informerade mig om att det enda de behöver för att klubba igenom min ansökan är en bröstkorgsröntgen & så frågade han mig varför den inte var inkluderad. Förklarade att jag var 7 veckor gravid när jag gjorde min immigrationsundersökning & att jag således inte kunde röntgas:

 

CIC-mannen - I see... but, so, are you still expecting now?

Moi - Eh, no, but I have an almost 1-year-old...

 

& här måste man ju fråga sig följande - lever mannen i förnekelse över hur lång tid det tar för dem att gå igenom en ansökan eller har han bara helt ooorimligt dålig koll på hur länge en kvinna är gravid? För säg att jag gjorde undersökningen i april 2014, det är liksom 19 månader av graviditet... Bara tre månader mindre än vad det tar att få till en elefantbaby.

Stor dag idag! Halloween här är ju verkligen barnens högtid, så även om vi firat varje år jag bott i Kanada så har det aldrig varit så roligt som nu! Har kallat Tor för Tintin rätt länge, pga håret, så det kändes som ett givet val när det kom till hans outfit. I torsdagskväll körde vi till Cambridge & cirka världens bästa secondhand affär för barnkläder. Där hittade jag direkt en liten tröja & pikétröja som passade perfekt, men jag fick kämpa lite mer för trenchcoaten. Hittade tillslut en liten jacka för treåringar & den fungerade med upprullade ärmar. Sen behövde jag bara övertyga Paul om att Tintin har bruna byxor, inte röda, & så var vi i hamn!