MsBree

Pauls familj hade släktfest igår & jag hamnde i dispyt med en av hans tremenningar. Det här var på riktigt en människa som var "orolig över läget i Sverige" samtidigt som hen sjöng Trumps lovord... Har fram tills nu aldrig stött på en Trump-supporter & herregud vilken obehaglig upplevelse. Det gick liksom inte att argumentera med människan. Sa jag något om nynazisten som körde över demonstranterna i Charlottesville fick jag genast tillbaka "Men alt-left demonstranterna kastade sten!". Här borde jag ju ha drämt till med något i stil med, "Do you seriously compare the impact of a stone that a human can pick up and toss with ramming a car through a crowd of people?!" Men jag var i ärlighetens namn bara så skakad av all spya som kom ut ur munnen på den här människan att jag knappt fick ord i munnen... 

 

Mörkrädd är order för gårdagskvällen & känslan hänger kvar som en tung blöt filt så här dagen efter. Har så svårt att förstå hur det fungerar uppe i huvudet på en sån här person. Kändes som en total krasch mellan våra syner på omvärlden...

 

 

Nu ikväll fick jag ett så himla ledsamt sms från min granne Myra. Deras grannar i huset bredvid har precis fått veta att deras graviditet inte kan fortlöpa. Åh hjärtat går ju bara sönder när man tänker på att få ett sånt besked! Det finns ju inget jag kan göra för att göra saken bättre, men jag funderar ändå på om jag kanske ska knåpa ihop ett par freezer meals & lämna på deras dörrhantag. Grejen är ju att jag sett att hon är gravid när vi möts i parken, men det har ändå varit så pass tidigt att hon inte pratat om det (& jag har naturligtvis inte frågat). Vad tänker ni läsare? Vill ju så gärna hjälpa till även om det bara är något litet som en middag eller två, men vill samtidigt inte tränga mig på om de kanske hellre vill vara ifred med sorgen. 

 

p.s. jag ska kanske lägga till här att det här är grannar som vi inte har umgåtts med privat, men de är jättetrevliga & vi hälsar alltid på varandra & stannar & pratar lite då & då om vi har tid. 

Vi började inte dagen så där jättebra. 2.5 timmars skrikfest eftersom Tor bara ville göra tre saker: ligga i sängen, äta choklad & amma. Alla samtidigt. Som någon slags jävla toddlerversion på romersk orgie. Alla som blivit utsatta för non-stop skrik/gråt/gnäll vet ju hur det här TÄR på en, så vid 11.30-snåret kände jag mig så här. MENTAL TORTYR! Så när Tor frågade om vi kunde ringa Paul nappade jag direkt, vad som helst för att distrahera barnet! Bara då att Tor lackade ur så fort han fick syn på Paul & låste in sig i TV-rummet. Paul frågade om vi hade en bra dag & jag förklarade att det kanske inte var den bästa dagen jag upplevt under mitt liv. Här hade Paul kunnat säga något som visade förståelse, eller uppmuntran eller rent av erbjudit konkreta tips på hur situationen hade kunnat förbättras. Men nej, Paul valde att säga, "Men du har ju i alla fall hunnit ta en dusch!". Alltså, hur idiotiskt? Nu hård-drar jag lite, men det är ju precis lika hjälpsamt som att säga:

 

"Men ni har ju i alla fall fint väder!" till någon som svälter till följd av torka

"Men du har ju högern!" till någon som brutit vänster ben

"Men tänk vad roligt att gå på date igen!" till någon som precis blivit dumpad

 

Det kan hända att jag för en millisekund föreställde mig Paul någonstans i Mexico a long long time ago... & så känner jag bara att det här var så typiskt mycket "man som öppnar munnen utan att tänka innan". Vilken kvinna som helst hade ju istället sagt något i stil med "Stackars dig, gud så jobbigt, hur kan jag hjälpa till?". Inte bara "Öh, men du fick ju dela duschen med Tor i 15-minuter, det måste ju ha vägt upp på något sätt!". Nope, idag är jag dessvärre gift med en äkta ass hat. 

Är med i en lokal mammagrupp här & igår fick jag syn på en FB-post som bad om råd för hur man får sin 2.5-åring att stanna i sin egen säng. Nu sover ju Tor fortfarande i vår säng, men eftersom han är i precis samma ålder blev jag nyfiken & började läsa... & alltså, jag blev bara så ledsen. Det var SÅ många som skrev & bara "Inga problem, sätt ett barnlås på insidan av dörren så stannar de där de är". Vi har ett sånt där barnlås på insidan av vår ytterdörr eftersom jag är livrädd för att Tor ska vandra ut ensam mitt i natten (vi hade en väldigt tragisk historia med en treåring för ett par vintrar sen & sen dess är jag toknojjig) men bara tanken på att sätta ett sånt på insidan av Tors dörr & sen låsa in honom... Sen stannade diskussionen inte heller där utan fortsatte med meningar så som "Vår två-åring får knacka på dörren när det är morgon så släpper vi ut honom om det är sent nog", "Vi ser honom på baby-monitorn men slår av ljudet så att vi slipper höra så mycket av skriken" & "Jag bävar för när vår två-åring inte använder blöja på nätterna längre för då går det kanske inte att låsa in dem på samma sätt"... 

 

Jag inser ju att alla inte har samma föräldrafilosofi som vad vi har (som i regel styrs mest på magkänslan som säger att en-minut av gråt är en minut för mycket) men jag blir typ helt gråtfärdig över att tänka på dessa småttingar inlåsta på sina rum! De behöver ju ändå så väldigt lite när de är den här åldern - trygghet, närhet & att bli sedda - & så förvägras de det utan att de rimligtvis kan förstå varför (förstår ju inte ens som vuxen hur man kan behandla ett litet barn på det sättet). Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget - behövde väl kanske mest ventilera...

Paul & jag har ju varit ihop i nästan 10 år nu & är i regel alltid rörande eniga om saker & ting, med ett stort undantag - min febläss för att måla om saker. Frågar ni mig så blir liksom alltid bättre efter ett par lager målarfärg - inte bara väggar, utan allt från trötta bord, skåp & stolar till kakel. Paul däremot... ytterst tveksam så fort jag börjar prata om att måla om något. I nuläget har jag tre projekt på G & Paul bara RYYYSER så fort jag pratar om vad jag ska göra & börjar genast muttra om att det är fint med naturmaterial... Alltså, ge mig styrka... Tillåt mig presentera trött föremål nummer ett:

Vi går runt & funderar på en sak... solceller. Är det något som någon läsare möjligtvis installerat på sitt hus? I så fall får ni jättegärna komma med feedback! Här i Ontario finns nämligen ett program som heter MicroFIT som går ut på att privatpersoner installerar ett solcellssystem på sitt tak & sen säljer strömmen tillbaka till provinsen. Det är inga jättesummor man tjänar per år (this is not California for sure), men vårt tak hade genererat kring 14.000sek per år, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att det liksom inte gör ett skvatt i nuläget. Bindningstiden är på 25 år, men man får när som helst koppla ur & använda strömmen själv om man hellre önskar det. Jag ÄLSKAR tanken på att få vara med på ett litet hörn & pusha för förnybar energi, samtidigt som det är lite kul med ett tak som har ett jobb, men själva startsumman för att installera projektet är så där så att det kanske inte är något man direkt tvär-bestämmer över ett glas vin en söndagsmiddag. Något att suga på alltså... samt göra resarch!

Det här kommer inte att bli världens peppigaste inlägg, men vi kan väl tillskriva det alla tankar kring döden som jag har just nu + jetlaggat barn med feber (dvs kass sömn på alla i familjen).

 

So, i princip alla som jag känner är gravida just nu & om & om hör jag samma sak som "orsak" till att man skaffar ett syskon, att de inte ska vara ensamma med sorgen när föräldrarna dör. Alltså, ursäkta - är det bara jag som lite krasst tänker att det nog inte är så jätteofta som syskon faller varandra om halsen & leker hobby-terapefter med varandra när päronen trillar av pinn? Sure, om man är ung när det händer då kan jag se det, men är man en 40-50 år gammal & sitter på en egen familj är det väl den man primärt vänder sig till?! Dessutom, hur ofta hör man inte om folk där raka motsatta hänt - där syskonen kivas & bråkar om kvarlåtenskapen som ett gäng gamar.

 

Nej så här tänker jag, på den tiden när vi levde i ett bondesamhälle, då var syskon säkert jättebra för att se till att hålla igång gården. Men i dagens individualiserade samhälle kan jag inte se att det argumentet håller, snarare tror jag på ökad polarisering, mer av en "vi gentemot dem" mentalitet syskon & deras nya familjekonstellationer i mellan.

 

Så varför skaffar man ett syskon då - um, tja i mitt fall så hade det varit av rent egoistiska skäl. För att det är kul & härligt med en liten två-åring som tittar på en som om man var universums mittpunkt & jag kan se att man lätt kunnat sakna den tiden. Förutom när de är jetlaggade & sjuka dvs, då står mitt nuvarande beslut om "one and done" fast starkare än någonsin...

Ni som har barn, hur mycket mutar ni? Fram tills nu har vi inte direkt mutat. Visst, vi har väl köpt oss lite tid här & där via YouTube - men inte regelrätt "gör du A får du B". Men de senaste veckorna har Tor helt plötsligt bestämt sig för att han AVSKYR att bada samt tvätta håret & idag tappade han det helt när vi försökte få ner honom i badkaret. Barnet var stel som en pinne i kroppen, tårarna sprutade & han skrek som en stucken gris. Paul & jag försökte förklara att man måste tvätta rumpan lite då & då men rim & reson existerade liksom inte. Så tillslut svettades jag fram ett "Tor, om vi badar nu får vi äta glass sen". Det fungerade väl inte jättebra, men ändå så pass att vi fick ut schampoot ur håret utan att grannarna ringde socialen. Det hela slutade med att Tor inte bara fick glass till efterätt utan dessutom 2 dollar att stoppa i sin spargris (barnet älskar pengar & blir överlycklig för all växel). Det känns väl lite så där om jag ska vara ärlig... Hade så gärna velat kunna argumentera med honom, men när han blir så här vansinnigt upprörd är det så svårt att få kontakt att jag blir desperat & provar vad som helst för att nå fram. Det är liksom det eller så får han gå med mössan på resten av livet för att gömma undan sockervaddstovet...

Jag känner mig så otroligt ambivalent just nu. Det går nämligen inte så jättebra att ha Daisy här i nuläget. Visst, vissa stunder är allt super & ungarna leker glatt & skrattar så där som på reklam, men så råkar Tor ta någon leksak som Daisy lagt ögonen på & de bränner det till uppe i huvudet på henne & så hugger hon honom det hårdaste hon kan. Innan lunch idag stoppade jag henne från att bita honom sju gånger. Tillslut bad Tor om att få sitta i sin stol i köket för att slippa vara nere på golvet med henne... Sånt gör hemskt ont i mammahjärtat. Det slutar inte heller med bitandet, utan hon puttas även för minsta lilla. Råkar Tor bara stå för nära ibland så smäller hon till med handen rakt i bröstet på honom så att han tumlar baklänges. Det har blivit många tårar...

 

& här är det ju hemskt lätt att säga "säg att hon inte får komma tillbaka" & tro mig, jag leker med tanken varje dag. MEN... så rullar det på en mängd argument för att jag ska fortsätta kämpa ett tag till: det är kanske bara en fas, det går ju så bra med svenskaundervisningen (Daisy har verkligen lärt sig en massa svenska) & så kommer Daisys lilla syskon om bara en månad. Känns ju sjukt ohjälpsamt & taskigt att säga upp henne nu, så nära inpå att hon ska bli storasyster - som om det lilla livet inte har nog omställningar att tackla! På ett personligt plan tar det också emot eftersom jag hatar att känna mig som en "quitter" & det där tar emot alldeles extra sen jag slutade min PhD. Vill liksom inte lägga till ytterligare en sak på listan över saker jag inte fullföljt...

 

Som sagt amivalent var ordet. En del av mig vill göra alla till lags, en annan del är 100% mama bear som vill göra allt för att skydda min lilla unge & en tredje liten röst säger att jag kanske överreagerar. Eller? Hur mycket fysisk kontakt är OK mellan så här små barn? Får man bara ta att de bits eller känner jag rätt när jag tycker att det är alldeles för mycket med återkommande incidenter varje dag?

Det har blivit jättevarmt här helt plötsligt & stackars Tor har fått massor med små röda utslag på axlarna. Har frågat doktor Google & det verkar som om han fått värme utslag. Någon annan som har erfarenhet av det med små barn? Är själv väldigt känslig för solen & kan få riktigt ordentliga utslag tidigt på säsongen, så jag borde väl inte vara jätteförvånad över att Tor åkt på samma - men det är ju en helt annan femma när det är ens lilla kotte som är drabbad. Dessutom, så himla typiskt. Är i princip inte allergisk mot något annat (förrutom konstgjord kanel) men solallergi, det tyckte kroppen tydligen var en viktig egenskap att föra vidare?! Är ju bara att hoppas att det stackars barnet inte åker på mina andra genetiska nitlotter så som oförmåga att memorera sångtexter, uselt lokalsinne & noll sifferminne...

Paul & jag har ju varit ihop rätt länge nu, typ nästan 10 år & gifta i snart tre, & ändå blir jag stundtals helt chockad över hur charmig karln kan vara. Idag var ett klockrent exempel. Vår gamla granne ska flytta imorgon & Paul bestämde sig för att springa över "en minut" för att ge henne vår email adress så att vi kan skicka henne bilder på trädgården när den är klar (hon har sagt att hon tycker att det är så trist att hon inte får se hur den blir). Människan är borta kanske fem minuter total & kommer sen hem & berättar glatt att vi fått lite saker. Lite saker innebär: en rulle landscape fabric, en utomhus eldstad, en massa terrakottakrukor & ett fågelbad i gjutjärn. Alltså, hur bär han sig åt?! Det här är ju inte första gången det här händer & jag begriper helt enkelt inte hur det går till... Är han någonslags "gammal tant magnet"? I vilket fall - jag antar att vi har vår "focal point" klar för trädgården, bird bath it is!

Vi har ett litet problem... Oftast är Tor & Daisy väldigt goda vänner, men på sista tiden har Daisy blivit arg då Tor gråter. Så om Tor krockar med en dörrkarm/bordsskiva/stolsben, sätter sig på rumpan & börjar gråta så springer hon i regel över & lappar till honom i huvudet. Som ni kanske förstår gör det här inte direkt några underverk för Tors humör. Gråten stegras, Daisy klappar till hårdare... Alltså, vad gör man i ett sånt här läge? De är fortfarande så himla små, så det här med att resonera faller minst sagt lite platt. Hitintills har jag skyndat över, tagit fast Daisys arm (inte hårt, men ett fast grepp) & förklarat att vi inte slåss utan att vi är försiktiga & att hon kanske kan ge Tor en kram istället eftersom han är ledsen. Oftast resulterar detta dock i ett mindre vredesutbrott med små argt stampande ben, samtidigt som Tor hänger & klänger på mig som en liten vrålande apa. Man kan ju bli trött för mindre... Så tips på hur jag kan lösa det här mottages tacksamt!

Det senaste året har vi sjungit den här låten hur många gånger som helst här hemma - det har liksom blivit vårt soundtrack för varje gång vi måste dra en tröja över huvudet på Tor. Så idag, när vi hade en liten svacka i babyhumörspoolen, satte Paul på "Hands Up" på högsta volym i vardagsrummet & så hade Daisy, Tor & vi vuxna dansparty. När låten var slut frågade jag när den kom ut, Paul ryckte åt sig sin tablet, googlade & levererade sedan en riktig överraskning - den har gjorts som cover av ett svenskt band. Klart vi var tvugna att titta & alltså... WTF? Stod fastfrusen på vardagsrumsgolvet & kände hur en del av min nationalstolthet dog medan Paul å andra sidan dog av skratt. Ungarna? De diggade stenhårt - de små blöjrumporna gungade i full fart & armarna viftade i luften. Har med andra ord överfört min rätt kassa musiksmak till Tor - stackars barn.

När Daisy, Tor & jag är ute på tur slår det liksom aldrig fel - träffar vi en ny människa bara måste de fråga mig om småttisarna är tvillingar. Vilket jag kan förstå, det skiljer ju bara en vecka mellan dem & jag antar att de inte ser alltför olika ut för att det ska kunna uteslutas på en gång. Men... väldigt ofta återföljs tvillingfrågan av en rejäl portion ologiskt tänkande.

 

Moi - Nej, de är grannar & jag ser efter Daisy på dagarna.

Ny person - Åh, det måste vara mycket jobb!

Moi - Det är faktiskt enklare att ha dem båda än bara Tor, de är jätteduktiga på att underhålla varandra!

Ny person - Aha! Läge att skaffa en till!

 

Alltså... Hur går tankebanorna här? Första magkänslan "Två=jättejobbigt", sen "Nehej, det var det inte - ja men skaffa ett till barn då!". Som om det BARA finns de två motpolerna. Har fortfarande inte kommit på ett riktigt bra svar att komma med, utan brukar bara sucka något trött om 6 månaders konstant illamående & 86 timmars värkarbete... Det brukar å andra sidan få folk att sluta driva idiotfrågan "syskon".

Nu tänker jag klaga lite på Paul, men innan jag fortsätter med det så vill jag bara ha sagt att jag älskar honom väldigt mycket & att jag verkligen är så lycklig över att ha honom i mitt liv. Så - nu behöver ingen säga det i kommentarerna eller maila mig & påminna mig heller...

 

Då kör vi - insåg att Tor började få lite ont om blöjor (typ 10 kvar) i samma veva som det var dags för kotten att gå & lägga sig. Vi bestämde snabbt att det var bäst om jag la Tor & Paul åkte iväg för att köpa blöjor. Sagt & gjort, Tor & jag läste bok, lyssnade på lite musik i sängen, ammade & så var mini ute. Paul... ja Paul åkte till Shoppers Drugmart & upptäckte där att de inte hade Pampers Sensitive i storlek 3. Förargligt. Eftersom det inte går att skita i blöjor (eller jo... det går det ju bevisligen) hade jag i det läget stått & trampat lite irriterat & sen ryckt åt mig ett annat märke i samma storlek & bara "Det får duga". Inte Paul inte. Paul involverade först personalen på plats, men efter att de letat igenom hela lagret var det bara att konstatera att det inte fanns några PS3. Happ, så Paul åkte iväg till nästa Shoppers - där han upprepade hela proceduren, inklusive lagersök. Gav han upp här? Neeejdå, vi var ju tvugna att köpa blöjor till Tor & skamm den som ger sig så han körde vidare till nästa affär. Som kanske råkade ligga i typ nästa by. TVÅ TIMMAR tog det att köpa två sketna paket blöjor & då var de inte ens sensitive. Under tiden satt jag hemma i soffan & undrade lite lätt oroligt om något hänt & svarade på telefonen gjorde han inte heller eftersom han var för upptagen med att rassla fram apotekspersonal som kunde hjälpa till i jakten.

 

Alltså, jag vet ju att han vill väl - men ibland blir jag helt vaaansinnig på hur bokstavstrogen människan är (detta händer lite titt som tätt)! Det är ju inte så att Tor lider av någon form av allergi mot andra blöjor, så wing it! Så... klag avklarat - men jag undrar lite hur era män är. Hade de också kört land & rike runt för att plocka upp en speciell typ av vara eller hade de kastat ner första bästa substitut i kundkorgen & bestämt att det var bra så?

Alltså, jag vill verkligen inte vara mamman som bara "Men älskling, nu gör du FEEEEL" när det kommer till hur Paul tar hand om Tor. Men igår... Hade jag haft en stor stämpel med "IDIOT" på så hade jag tryckt den rakt mellan ögonen på honom. Så nu skriver jag av mig här & så får vi se om ni håller med mig eller inte. Om inte får väl mamma hönan tagga ner lite! :)

 

Okay, så det var nästan läge för middag - 10 minuter kvar innan köksklockan ringde & jag kom på att jag ju faktiskt skulle hinna svänga ihop en snabb äppelpaj (Paul har babblat om äppelpaj sen det blev september). Bara det att Tor var milt uttråkad av sin barnstol. Paul var ute & byggde staket, så jag plockade upp Tor, klev ut på altanen & frågade om Paul kunde ta Tor fram till middagen så att jag skulle hinna få ihop en paj. Paul älgade upp på altanen & svepte upp Tor & så här långt var allt alltså frid & fröjd. Här tänkte jag att Paul skulle ta Tor & bära in honom för lite lek på vardagsrumsgolvet. Vad som hände istället var att jag tittar ut genom köksfönstret någon minut senare (när de inte kommit in genom ytterdörren än) & jag får se min lilla bebis sittandes i sin utestol - ensam - mitt ute på gräsmattan medan Paul rumsterade om inne i trädgårdsskjulet. Ute är det 13 grader & Tor har på sig jeans & t-shirt... Det kan hända att jag sa "helvete" medan jag släppte äpplen & kanel & sprang ut med en liten kofta. Hur Paul reagerade? Nej men han kunde inte alls förstå varför jag var upprörd, det var ju varmt ute!

 

Att män & kvinnor har helt olika uppfattningar kring vad som är en bekväm temperatur är ju sen gammalt, men alltså - en liten 9 månaders baby som sitter still i en barnstol ska väl ändå ha på sig mer än t-shirt när det är 13 grader ute! Det känner jag att VEM SOM HELST (ja, jag är fortfarande upprörd över detta) borde fatta!

Vi äter middag enligt vår nya strategi - Tor äter glatt smörgåsrån på egen hand, vi får äta vår mat ostörd & sen får han sin riktiga kvällsmat. Jag går in & rör ihop Tors nyanlända banangröt (som sagt... postguden hör när jag är ledsen, för det kom Sverigepaket idag!) & kommer ut till man & litet barn som sitter & mumsar på något:

Alltså, den dagen jag vill sluta amma Tor - hur i helsike ska jag bära mig åt då? För bara för att jag var lite luddig i huvudet i går natt & kanske råkade glömma bort att jag även har ett högerbröst fick jag helt grym mjölkstockning. Ett par fattiga timmar utan att amma & hela bröstet upp till armhålan blev en enda knölig, öm, kesopåse. Så dagen har i mycket ägnats åt att tvångsamma Tor för att om möjligt få bort eländet. Tillslut fick jag kliva in i duschen & handmjölka tills det inte längre fanns kvar en enda gnutta varmvatten i huset. ÄNDÅ har jag bara fått bukt med typ hälften av alla knölar & dessutom känner jag mig helt slut både i huvudet & i kroppen. Så när jag slutar amma... hur ska det gå utan att behöva drabbas av mjölkstockningen från helvetet?

Eftersom Tor har en svensk förälder, moi, blir han svensk medborgare per automatik. Men vi måste självklart anmäla det till ansvarig myndighet. Eftersom jag inte var helt hundra på hur vi skulle bära oss åt ringde jag till ambassaden & bad om vägledning. Det mesta verkar vara rätt självklart & enkelt (jag är tex superglad för att vi kan anmäla honom på konsulatet i Toronto så att vi slipper åka till ambassaden i Ottawa) men en punkt på den ganska digra listan med information som vi måste tillhandahålla får mig att höja på ögonbrynen...

 

 

Alltså, räcker det inte med att han har mitt efternamn, att Paul & jag är gifta & att jag säger att han är min? Hur många kvinnor försöker liksom mygla in ett barn de själva inte fött i det svenska systemet? Jag kan bara komma på två scenarion: 1) barnet har adopterats, men i så fall säger ju staten i princip att de inte räknar adopterade barn som "riktiga" barn 2) att någon har snott ett barn från ett sjukhus - men om du nu har kutat ut med ett främmande knytt från ett BB så känns det väl lite som om du håller dig ifrån ALLT vad myndigheter heter för resten av ditt liv... Dessutom, vad kräver de av en svensk pappa? Ett DNA prov som visar att kotten är hans? För om det nu hade varit omvända roller på Pauls & mitt medborgarskap så hade jag ju rent teoretiskt kunnat avla Tor med i princip vem som helst (utom typ en kypare på vår favorit sushi-restaurang) utan att han hade haft en suuusning & så hade en rakt igenom osvensk unge ändå skrivits in som just svensk. Nej, tills någon förklarar logiken bakom det där brevet så tycker jag att det är ett sjukt märkligt krav!

Så här långt har jag inte ammat så mycket offentligt - bara på någon parkeringsplats, mamma/barn gruppen & hos doktorn - men har väl inte direkt känt någon stress över det hela. Har mest tänkt att stelbenta stofiler som har problem med små barn som äter helt enkelt får titta åt ett annat håll. FAST - så gick det i veckan upp för mig att det finns folk som går igång på ammande mammor. Det kom i ärlighetens namn som en total chock när jag först fick höra en av de andra mammorna berätta att en man kommit upp utanför hennes bil när hon ammade & alldeles uppenbart visat att det här var något han fann upphetsande. Spola fram tills idag & det är väldigt upprörda känslor i den ammningsgrupp jag är medlem i på facebook. Tydligen har en man googlat medlemmars personuppgifter & sedan ringt upp & ställt obehagliga/sexuella frågor. Samma person (?) ska även ha ringt till olika BBs & frågat om blöjor & bäbisar.

 

Blir helt mörkrädd... Klart jag vet att det finns sjuka människor där ute, men jag hade verkligen aldrig tänkt tanken att vissa weirdos skulle ha ammande kvinnor som sin fetisch. Happ... så måste en alltså väga in dessa psykfall i hela amma-offentligt dilemmat. Som om det inte räcker med dömmande människor som inte tycker att en baby har rätt att äta när & var den vill!