MsBree

Nu kanske någon skakar på huvudet & tänker "Bröllopsmardrömmar, det finns väl inte!" & någon annan kanske tänker "Men då kanske du ska fundera på om du har kalla fötter". Jag börjar med att adressera fråga #1, tydligen är det ett ganska välkänt fenomen - har läst en massa inlägg om det på det bröllopsforum där jag händer. Om jag har kalla fötter, nej, mardrömmarna har i regel att göra med logistik/detaljer, inte att Paul inte dyker upp. Det här var höjdpunkterna under nattens äventyr.

 

1) Mamma dök upp i vit, skittajt, byxdress med röda plymer på rumpan & kaninöron på huvudet...

2) Alla gäster var asiater, inklusive min blivande svärmor som stod & skrek på mig på mandarin

3) Alla lokaler hade linoleumgolv som inte var kompatibla med klackar, så jag föll omkull hela tiden

4) Jag fastnade med brudklänningen i en cykelpedal, kjolen åkte in i kedjan & kom ut helt skitig. Började gråta & mamma (med fjädrar & allt) kom & sa att jag fick rycka upp mig - det här skulle vi fixa! Helt plötsligt sprang vi runt i ett jättestort köpcenter & försökte hitta en toalett som vi kunde låna så att vi kunde tvätta kjolen. Tillslut hittade vi en bastu samt lite galltvål & så fick jag tvätta som en liten piga för att få ut smutsen

5) Kjolincidenten gjorde att jag missade min tid hos frisören, så jag fick springa ut i samma köpcenter för att försöka hitta en ny - bara det att de höll på att riva stället så jag var tvungen att hitta någon som låg så pass långt bort från rivningsutrustningen att håret skulle hinna bli färdigt. Det enda som fanns var en gubbe som jobbade som barberare

6) Jag sitter i barberarstolen & gubben håller på att skapa en hemsk baluppsättning när jag inser att jag inte har några pengar... Ser en person jag känner igen utanför salongen & ropar "kan du hämta min mamma?". Personen vänder sig om & det är Annette som jag gick med från lågstadiet till första klass i gymnasiet. Hon bara skrattar åt mig & räcker sen upp långfingret & jag minns att jag tänker "Jaja... jag avskydde dig i alla fall"

7) Jag kommer ifrån barberaren på något sätt & lillebror informerar mig att ingen av bröllopsprogrammen blivit tillverkade, så som de skulle. Jag sätter igång & panik sätter ihop dem & när jag äntligen fått ett klart så inser jag att det tagit så lång tid att alla gäster gått hem...

 

Jag vaknar & vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt detta KAOS. Jag tror att steg nummer ett blir att försäkra mig om att mamma inte dyker upp på bröllopet i en karneval outfit.

Nätter jag sover tre timmar är inte de bästa av nätter... & dagen efter blir i regel inte speciellt mycket bättre. Utan att bara bräka ner sig på TYCK SYND fronten så kan jag sammanfatta merparten av dagen som usel. I mean... på riktigt, när jag äntligen började bli trött kring klockan sex, tror ni inte att en house centipede på typ 5 cm larvade sig över vardagsrumsmattan & försvann in under soffmörkret. Så där kul att försöka somna in då (jag lägger mig alltid på soffan när jag har svårt att sova, Paul är en sån kamin till människa att insomnian bara vägrar ge med sig pga överhettning)... Så ja, usel dag fram till klockan halv sju - då Paul valsade in genom dörren med sushi & bubbel (fast det sparar vi till imorgon & valborg). Redan där blev dagen en himla massa bättre & nu, efter promenad & te & kattgos, känner jag att vågskålen tippat över åt andra hållet. Det är fint när det kan bli på det sättet, att en dag som man liksom gett upp hoppet om plötsligt blir något väldigt fint.

Happ... så sitter jag här, om än inte klar vaken, men dock vaken & klockan är tre på morgonen. Tror helt enkelt att det blev lite mycket igår, så där så att hjärnan inte riktigt fått ro att somna in. Vi vaknade nämligen upp lite sent igår så det blev massa stress för att ta oss tillbaka till Toronto, hastlunch & så iväg igen för att Paul skulle skjutsa mig tvärs över stan för att möta upp Maria & Christina. 5 minuter från Marias lägenhet säger det krasch... inga personskador, men däremot ser ju bilen inte riktigt lika fin ut längre. Stort depp. Allra helst hade jag velat åka hem efter det, men jag bet ihop & vi plockade upp M & C & Paul körde ut oss till Toronto Brickworks där jag guidade en liten geo-vårvandring. Efter att vi tittat på Torontos olika geologiska lager & Maria sett sina första kanadensiska sköldpaddor...

Vi var ute i stugan bara över en natt, åkte ut dit igårmorse & jobbade i trädgården. Krattade undan fjolårslöv, tog ner mer ceder & ordnade brasa på tomten. Så himla skönt att äntligen få jobba ute igen med sol på näsan! Extra roligt är det att så mycket har överlevt vintern, rabarbern är på framfart liksom mina timjanplantor, gräslöken & en hel mängd annat. Ville inte riktigt ge mig på något av dessa riktigt än, men vi har helt galna mängder mint där ute - så där kändes det inte lika hemskt att roffa åt sig de späda små plantorna. En liten handfull fick jag ihop... tillräckigt mycket för att kunna göra guacamole med mintton.

Ingen helg utan att Ida bakar... eller, helg blir det ju i alla fall - men det känns lite extra festligt när man svänger ihop lite kakor också! Grädde på moset & så. Idag bestämde jag mig för att köra på mint chips, en nyhet i det Janssonska köket (här kommer det alltid att vara det Janssonska - Paul har förevigt cementerat sig själv som URUSEL i köket, så även efter att vi är gifta kommer det Chvostekska köket att ringa lite illa...)!

Vi kör lite fluff-fokus så här på lördagsmorgonen! Mumin & Digby har ju som bekant samma pappa, men personlighetsmässigt är de LÅNGT ifrån varandra. Mumin är ofta eftertänksam, ibland lite självständig & ungefär lika formbar som lera - du kan liksom göra vad du vill med honom! Vifta med tassarna, sätta ner honom i en fotölj & han sitter där man satt honom... samtidigt kan han vara väldigt pushig på att han vill vara ute i trädgården & att vi ska VAKNA på morgonen. Digby, Digby är alltid bara glad. Han är antingen ett steg bakom dig eller ett steg framför, ibland också precis där du just håller på att sätta ner foten... Digby KRÄVER uppmärksamhet, gos & kärlek & är den mest nyfikna varelse jag någonsin stött på.

 

Båda älskar att vara inne i badrummet samtidigt som mig & de älskar att ligga på var sin kuddhög ute i solrummet & kisa mot ljuset.

Jag vet inte hur farmor bär sig åt, men nästan alla hennes paket eller brev dyker upp på fredagar & det känns som den absolut bästa starten på en helg man kan få! Idag dök det upp ett kuvert med något jag hett efterlängtat, årets majblomma! Det kanske låter lite löjligt att jag blir så glad över små pappblommor att jag hoppar upp & ner av glädje, men har man varit i exil så länge som jag varit - då är såna här små nostalgiprylar guld värt! Hela fem blommor fick jag av farmor, så det blir en var till de två vårjackor jag byter mellan, en till Paul & så ska jag ge en var till två av mina bästa svenska vänner här i stan.

Plantering av frön! Har stått på "To Do" listan en halv evighet som en sån där post som jag:

 

1) Måste göra (inte egentligen, men om man lever i ett i-land & tycker att det är trevligt med egenodlat i stugan)

2) Tänker att den ska vara rolig

3) Men innerst inne vet kommer att vara rätt tråkig eftersom det bara innebär ett massa slabbande med jord & efterföljande städ av hus & blomsterplanterare

 

Fick ner alla frön & bar ut mitt miniväxthus i solrummet för lite eftermiddagssol - nu när det äntligen är en varm & fin dag! Fast jag fick tänka om lite, för det tog ungefär två sekunder innan Mumin Marodören & Monkey the Monkey var där med nyfikna öron.

Vad vi lärde oss från det - att mitt miniväxthus inte är anpassat för 5 kilo katt, att mitt miniväxthus måste stå i det enda rum i huset som är relativt kattfritt = mitt kontor, att kitties blev alldeles spattiga när jag travade iväg med den roliga lådan & försökte bryta sig in på mitt kontor. Jag känner hur det här håller på att utveckla sig till en "5 kronor för två katter på blocket" dag.

Sånt som gör Ida glad - att äntligen känna sig frisk igen OCH att skicka in viktig jobbpryl redan vid två snåret. Innebär att jag kan ta tidig fredag & göra allt sånt som jag tycker är roligt! Oj oj oj... vart ska jag börja... snickra lite, baka, städa (haha... nä), gå på promenad i solen, plantera lite blommor?

Pauls svenska går ju som bekant inte framåt speciellt mycket, men lite då & då plockar han upp något nytt ord. För någon vecka sedan var vi på promenad & Paul var farligt nära att trampa på hundbajs - så av oklar anledning lärde jag honom det ordet.

 

Igår kväll låg vi i sängen & pratade om vår resa till Sverige i sommar & Paul säger "You know an odd thing I'm looking forward to?", jag skakar på huvudet "I'm looking forward to see INFART & UTFART again - it's so funny". Jag suckar... antalet gånger vi varit hemma & Paul sett en skyllt med "Infart" & skrattat ihjäl sig... för många. Paul fortsätter "It would be as if we named the off ramp 'off bajsblåsa'". Här, här måste jag ju erkänna att mitt huvud hamnade i något slags chocktillstånd - vad i helsike hade han just sagt? "Paul... NO, WHAT?". Paul förklarar att han menar "fart", blåsa är ju något vinden gör... Jag dog av skratt & lyckades tillslut hicka ur mig "Prutt".

 

Så, nu kommer ON RAMP & OFF RAMP att refereras till som ON PRUTT & OFF PRUTT i tid & evighet & jag kan ju bara konstatera att OM jag kände för att utrusta min fästman med samma ordförråd som en 4/5 åring så har jag ju lyckats helt ofantligt bra! Synd bara att det kanske inte var exakt vad jag siktade på i utgångsläget.

Jag passade på att bli lite mitt i veckan sjuk - så där så att man ligger hela dagen & sover i soffan sjuk. De senaste två dagarna har alltså varit så där roliga, har typ bara varit uppe för att äta middag. Vet inte riktigt vad som blev vajsing där i systemet, men jag har varit helt illamåend trött & kämpat med huvudvärk - som jag vanligtvis ALDRIG får. Kan väl inte säga att jag är helt tillbaka på banan än, men det spelar ingen roll eftersom jag har ett viktigt möte på universitetet idag. Bara att släpa sig dit & försöka se ut som om jag har mer IQ än en garderobsblomma... vilket är ungefär den nivå det känns som om jag ligger på idag. Prima.

Idag kom alla, utom mamman, i den familj som bodde här över julen & hälsade på. Vi åt fruktsallad & småtjejerna klappade katterna. Eller, Mumin då... Digby satt uppflugen i ett hörn på soffan & lekte flygplansöron. Anyway, halvvägs genom fikat säger fyra åringen "Pappa, visa Ida dina muskler"... Hahaha! Jag höll på att spruta te genom näsan. Barn är bara så tokroliga! Hennes pappa svarade att musklerna var lite trötta för stunden, så att det inte gick. Väldigt bra räddning där måste jag säga! Men jag antar att man har lite övning på sånna här saker om man har en liten fyra åring... känns som om man måste hamna i "Men herregud... hur tacklar jag detta" scenarion mest hela tiden!

När vi började dansa blev vi rätt snabbt informerade om att det vore bra att investera i riktiga dansskor - som i runda slängar går på si så där en 1000 kronor paret. Vi kände väl att det var lite mer än vad vi var beredda att betala då, det här var ju inte något som vi var helt säkra på att vi gillade... Så vi köpte våra skor online & sen har vi VÄNTAT på att de ska dyka upp. Idag fick jag paket från Kina - innehållande just våra skor. Pauls par ser helt galet underdimensionerade ut, så om han kommer i dem utan att spräcka sömmarna så är det ett smärre miraket. Mina... ja, det här är mina skor:

Efter att vi lastat ut alla kylväskor igår eftermiddag begav vi oss iväg för att köpa lite sandpapper. Vi sitter där i bilen & småsjunger med till radion när vi helt plötsligt ser en mängd polisbilar. Vi snackar polisbilar version större, typ bussar. Dessutom ser vi en massa fordon med paraboler & antenner från taket - alla stora TV-kanaler. Vi kör rubbernecking, alltså när man sträcker på halsen så där orimligt mycket för att se vad som händer & så förstår vi båda samtidigt - min bank, den bank jag alltid går för att växla pengar, har blivit rånad! Vi slår på radion & medan polishelikoptrarna cirkulerar kring våra huvuden får vi detaljerna. Hur två beväpnade män trängt in & beordrat runt alla i banken, men hur en av kunderna inte samarbetat - så de försöker skjuta honom men träffar en bankkassör istället. De rusar sedan ut från banken, med kunden i släptåg (han för att se bilnumret) & de skjuter då honom i magen.

 

HELT SJUKT! Det här är liksom 20 minuters gångväg från vårt hus! Jag sitter lite småchockad där i bilen... tills jag tillslut vänder mig om till Paul & bara kräver att han aldrig gör något liknande som den där kunden. Jag är hellre gift men en feg man som är i livet, än änka till någon som kände för att vara modig...

Vi åkte ut till stugan igår - vi hade tänkt jobba, men kände inte för det. Sure, vi putsade lite fönster & rensade ut lite källarskrot, men i övrigt ägnade vi merparten av vår tid åt att spela fia, gosa med Digby...

 

Digby gillar att vara med - sitter vi i soffan så sitter han där med oss, går jag till badrummet panikspringer han efter mig så att han inte (gudförbjude!) blir lämnad utanför & bäddar jag sängen - ja då MÅSTE Digby hjälpa till. Nu är ju Digbys hjälp inte alltid den allra bästa, men man förlåter honom för det eftersom han är så himla söt.

Det blev ju inget dansnummer för oss igår - men vi bidrog som sagt till potlucken. Jag frågade Paul vad han tyckte att vi skulle ta med & det tog ungefär en nanosekund innan han tjoade "Butterscotch Gingerbread Cookies"! Så det blev baka av igårkväll, faktum är att vi dök upp medan de fortfarande var varma & jag har bakat mycket i mitt liv... men aldrig stött på ett recept med samma respons som detta. Roligaste ögonblicket var när Paul skulle gå bort till dessertbordet för att knycka en till, när han var där såg han att det bara var två-tre kakor kvar mellan två lager, så han beslutade sig för att ta bort pappret mellan. Så fort han gjorde det dök TRE personer på honom samtidigt & bara "Är det du som tagit med de här kakorna?!". När Paul sen svarade att jag gjort dem, ja då kom hela skaran över & haglade superlativt över dem & mig. När vi åkte därifrån kom två andra personer fram & tackade mig för "De bästa kakor de någonsin ätit". Rätt bra betyg för smör & mjölbaserade små skapelser!

 

Minns hur jag gick igenom "Breakfast at Tiffany's" typ på någon timme när jag läste den för en massa år sen. Sedan försökte jag arbeta upp någonslags hype för filmen, men lyckades aldrig bli så där förtrollad av Audrey Hepburn som man ska bli. Antar att det bygger på agget jag känner över att hon fick rollen som Eliza i "My Fair Lady" istället för Julie Andrews. Det till trots så älskade jag musiken i filmen - Moon River var en favorit i många många år.

Tills idag. För idag var det dags för vår dansskolas våruppvisning. Paul & jag har ju bara dansat i två månader (imorgon), så vi bidrog bara till potlucken - men efter två uppvisningsblock kunde vi ju konstatera att ALLA nybörjare valde vals & i princip alla dansade till just Moon River. Efter den tredje rundan tittade vi på varandra & sa unisont "That's not our first dance". Happ, en sång på "ickelistan"... ett par till att bocka av...

Är det fredag så är det nästan helg - dvs, jag känner hur veckans uppbunkrade kreativitet inte riktigt går att hålla inne! Så idag blev det till att måla färdigt vår lilla gästboksvinlåda. Sist ni såg den var den ju vit istället för träfärgad, sen dess har den fått ett eller två lager till & så har jag tåtat dit vårt monogram samt datum då vi gifter oss. Nu är det här med att måla på trä inte min starkaste sida... men va sjutton, för en låda som vi hostat upp 45 kronor för så gör det inte så mycket om det inte är perfekt!

Jag börjar känna att det kanske är dags att avgå från SWEAs styrelse. Har lärt mig så mycket genom åren, haft så mycket roligt, känt att jag bidragit... men på sista tiden har det bara känts jobbigt. Det pratas på utan att vi når resultat, allt tar jättelång tid, stämningen är si så där. Jag går dit för att jag måste, inte för att jag vill, & jag åker därifrån & känner att den negativa vågskålen är bra mycket fullare än den positiva. Samtidigt är det så svårt att släppa greppet om något som man gett så mycket tid - när är det dags att kliva åt sidan? Att säga "Tack för den här tiden men nu är det nog"? Jätte, jätte, svårt... Minns när jag var sexmästare på Geologen i Lund, la ner min själ i varje fest i 2 års tid & tillslut kom jag till den punkten att jag var slutkörd. Helt trött på alltihop: på den dåliga responsen, på att det var så otacksamt, att jaga folk. Jag var så less & gjorde mest bara jobbet för att jag var rädd för att släppa på kontrollen. Tillslut så tvingade jag mig själv att lägga ner - blev avtackad med en blomma & det kändes så skönt att ha det bakom sig med hedern i behåll. Kanske att jag kommit till den brytpunkten med SWEA nu, den punkten då jag fortfarande gör mitt jobb bra nog att jag kan lämna över till någon annan på ett bra sätt...

Åh så glad jag är just nu - SWEA Japan mailade precis & frågade om de kunde få köpa 20 stycken kokböcker! Så himla, himla, kul! Tack & lov kommer deras ordförande hit om någon vecka, så hon hämtar böckerna då. Det hade ju annars varit ett himla företag att försöka skicka iväg alla 20 böcker med Canada Post. Hade väl kommit fram lagom till nästa sekelskifte, det tar ju lite tid att ro till Japan härifrån.

 

Happ, den här typen av nyheter känns extra bra de dagar man de facto har SWEA möte på agendan! Speciellt om man precis som jag inte kanske direkt känner för att gå på sagda möte eftersom det helt plötsligt blivit +20 grader varmt ute. Lite surt att behöva tillbringa kvällen instängd i kyrkan istället för att gå på vårpromenad...

Idag har vi världens dansdag! Tanken var att vi bara skulle gå på vår lektion - öva lite cha cha, rumba & swing - men så precis när vi skulle lämna skolan sprang vår lärare över & bara "Men kom igen, kom på gruppklassen för samba ikväll!" & samtidigt börjar de spela ABBAs "Summer Night City". Jag blev som tokig & skrek "ABBA! I LOVE ABBA!" varpå en av de andra lärarna hojtade tillbaka "They you have to come to tonights party, we'll play it just for you!". Happ... så blev det här alltså en dag då vi sammanlagt kommer att dansa i typ 2.5 timmar - känns nästan lite Lets Dance träningsschema på den!

 

Paul bara skrattade & skakade på huvudet när vi lämnade vår lektion - han tycker att det är så roligt att jag är så ABBA-galen. Han & hela hans kontor, efter den där bröllopsfesten förra sommaren när jag blev själaglad när de spelade ABBA så har det tydligen sagts saker som "Remember when ABBA came on during the wedding and Ida got so happy, I sort of fell in love with her a little then". :)

 

Gårdagen var ju en dag som kändes i hjärtat... men när världen känns som allra mest hopplös, då tänker jag alltid på min favoritsång som liten "Raindrops on roses and whiskers on kittens...". Himla tur att det finns tillgång till så mycket morrhår i det här huset! Man behöver liksom bara snusa på Digbys lilla huvud & kittla hans lilla mage för att allt ska kännas mycket bättre!

Jag hade inte tänkt skriva om vad som hände i Boston igår, det känns fel att basera ett blogginlägg på så mycket smärta. Speciellt när hela det stöts & blöts i alla andra sociala media. Fast, så fick jag ett mail idag - från en tjej som jag känner så där som jag känner många av er här. En person jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag mailat med i princip varje dag de senaste månaderna. Vi känner varandra från den bröllops-site jag hänger på & jag har röstat på vilken brudklänning hon ska ha på sig, gett förslag på vart de ska åka på bröllopsresa, vi har pratat om våra respektive svärmödrar & på sista tiden har det blivit många mail fram & tillbaka eftersom hennes hund är sjuk. En person som jag alltså aldrig sett, men som jag till viss del känner mig närmare än vad jag gör med många av mina bekanta i verkliga livet.

 

Dagens mail var inte bröllopsbetonat för fem öre... Hon kommer nämligen från Boston & hon skrev & frågade om det var ok om hon skrev av sig lite av sin smärta vad som hänt hennes vänner (hon är alltså direkt drabbad, familjen känner den lille pojken som dog). Det var som ett slag i magen att läsa hennes rader - att komma så nära riktig sorg. Alla dessa år med dystra nyheter som man lärt sig att liksom se genom ett filter, det är fruktansvärt men inte förankrat i ens egen verklighet... idag rämnade det filtret & jag bara grät över hur människor kan göra så här mot varandra. Hennes mail tog mig tillbaka till den där hemska dagen sommaren 2011 då jag först läste om vad som hänt i Norge. Den där sorgen, fasan, vanmakten jag kände då kom tillbaka på samma starka sätt. Det är så sjukt att leva i en värld där sånt här händer hela tiden & man bara då & då ruskas om så pass mycket att man tillåter sig känna & det känns ännu sjukare att det inte finns något jag kan göra! Smärtan jag kände när en väns mamma gick bort i cancer, den kunde jag ju göra något med - jag kunde kämpa & göra så mycket jag kunde för att samla in pengar för att få bukt med denna helvetessjukdom... men i fall när smärtan är direkt relaterad till andra människors medvetna livsval, hur i helsike förhåller man sig till det? Att lägga sig ner & tyna bort över alla hemskheter går ju inte, men att bara glömma & gå vidare känns så otroligt fel. Viljan att GÖRA finns där... men hur hanterar man ett sånt driv när det inte finns något utlopp?

Jag tror att jag har målat lådan tre varv nu...

Jag minns någon gång när jag var väldigt liten, kanske 4 år eller så. Vi var hos farmor & farfar & alla satt i soffan. Jag kurade in mig hos farmor & sa något i stil med "Farmor, jag tycker så mycket om din mage - det är som en mjuk kudde".

 

Som vuxen inser jag ju att det här inte var den bästa av komplimanger... men allt kommer igen... för både Mammut & Digby ÄLSKAR att gose-trampa på min mage. Inte på benen, inte på armarna, någon gång på bröstet om jag ligger ner, Paul... tja, om inget annat finns att tillgå - men det ALLRA bästa att trampa på, min mage. De blir helt lyriska av att få knåda det mjuka maghullet, Mammut till den milda grad att han börjar dräggla. Så där sitter man, men en liten katt som spinner & är lite småhög för att han får peta in tassarna i mina fett-depåer. Vissa dar känns det lite "men vad... nej nu MÅSTE jag ta uti med mig själv & jobba på magmusklerna", andra dagar tänker jag på mig själv som liten... hur mysig & mjuk jag tyckte att farmor var & då känns det inte lika viktigt med stenhårda magmuskler. Det allra viktigaste är att de älskar mig!

 

Nu när vi kommit upp oss en nivå börjar vi få lära oss nya danser - allra först ut var Cha Cha. Jag kan ju sägar så här, i nuläget tror jag att vi håller oss till valsen som bröllopsdans. Cha Cha går SÅ himla snabbt i jämnförelse & jag kan bara föreställa mig hur det kan bli trassel om man tagit ett glas vi eller två innan... Anyway, Cha Cha är sjukt roligt! Helt plötsligt får man köra extravaganta handrörelser & svänga lite på höfterna! Dessutom tillkommer en extrabonus, Lady Gaga visar sig nämligen vara väldigt Cha Cha vänligt - score på den! Hitintills har vi dansat till både Judas & Pokerface... är väl dock inte riktigt på Telephone stadiet än... men det är ok, farmor hade aldrig mer lagat köttbullar åt mig om vi försökt oss på någon liknande rutin på bröllopet.

Som ni kanske vet så har jag varit redaktör för SWEA Torontos tidning i en halv evighet. Det har varit ett roligt jobb... men ett som jag verkligen inte haft tid för & äntligen har jag fått en ersättare! TJOHO! Idag var det alltså dax för det allra första SWEA Bladet mötet med mig som bisittare, så himla sweet! Var ett sånt bra möte - massa gjort, massa söderte att arbeta sig igenom & så en massa pauser med bröllopsprat (2/3-delar av SWEA bladets kommittén gifter sig i år).

 

Det allra skönaste var dock att vi faktiskt fick saker & ting gjort. Det var inte så där "hönsigt" som det lätt kan bli med en massa kvinnor. Utan det var beslut på beslut på beslut. Älskar när det flyter på utan att det är en massa tjaffs hela tiden!

Det är intressant hur mycket jag uttrycker mig genom mat - längtar jag hem blir det köttbullar, köttsoppa, massa lax & gärna lite viltkött med svamp. Känner jag mig mer bekväm med den här sidan av atlanten blir det mat med tranbär & lönnsirap. Rider alldeles uppenbart på en våg av "men det är inte så illa här just nu" eftersom dagen kökspyssel blev alldeles vansinnigt kanadensiskt.

Regniga dagar = perfekta pysseldagar! Paul fyndade ett gäng vinlådor i trä för ett tag sen, vi betalade typ 45 kronor per låda.

Super om man vill ge bort en vinflaska med lite mer klass, eller om man känner för att förvandla något för att man har myror i kroppen! I det här fallet beslutade jag mig för att lådan kommer att få agera substitut för gästbok på bröllopet. Problemet var ju bara den där jäkla loggan... så jag tillbringade lite tid tillsammans med en slipmaskin & fick ner det hela lite - om än inte helt & hållet. Vågade helt enkelt inte slipa bort allt eftersom locket i sig är så tunt.

Det är en ny dag med Game of Thrones väder här i Toronto, med andra ord - på med Canada Goose jackan igen. Suck... Medan vi följaktligen får ägna dagen åt saker som man gör när det regnar snöblandat slask (dvs åka till IKEA) så kan vi ju i alla fall drömma oss bort till varmare breddgrader. Så som Miami eller Afghanistan!

 

Får ju konstatera att mustasch inte ALLTID är fel. ;)

Igår var det vårfest på vår dansskola - noll vår utomhus, men vi försökte alla att få upp någonslags vårstämning på dansgolvet. Moi bidrog med små blåbärsmuffins toppade med citronglasyr.

Jag är en stor anhängare av monogram - allt som kommer med ett är lite bättre än samma sak utan. Förutom näsdukar möjligtvis... jag är en ännu större anhängare av papersvarianten utan monogram. Anyway, eftersom jag känner en stark koppling till länkade bokstäver har jag försökt klura ut ett lämpligt åt Paul & mig. För självklart måste vi ha ett till bröllopet! Antal gånger jag svurit över att mitt namn börjar på världens tråkigaste bokstav från ett layoutmässigt perspektiv... ungefär 152. Efter mycket möda & tandgnissel tror jag i alla fall att jag landat i en version som jag känner mig bekväm med.

Digby är så söt - allt som Mammut gör, det vill han också göra! Som igår när vi åt middag & Mammut insisterade på att sitta i Pauls knä... tog ungefär 2 sekunder så stod Digby nedanför min stol & propsade på att han också skulle få sitta med vid bordet. Eller imorse, när Mumin ville gå ut på trappen - då försökte Digby också uppbåda någonslags kaxig utomhus attityd fastän konceptet att vara utanför huset är JÄTTELÄSKIGT. Sen måste man ju sova i samma position som idolen, något annat går ju inte. Så här såg de ut igårkväll.

Vi hade danslektion igår & för första gången var planen att vi skulle åka dit var för sig. Paul från sitt jobb (så att han kan ta motorvägen) & jag från universitetet. Tror ni inte att Ida lyckas med konststycket att sätta sig på ett tåg åt FEL håll?! Så himla pinsamt. Har inte gjort något så klantigt på flera flera år, men nu åkte jag av misstag med två stationer åt fel håll - innan jag väl insett vad jag gjort, hoppat av & bytt tåg & åkt hela vägen bort till rätt stopp... ja då var jag 10 minuter sen till lektionen. Möttes av Paul & Nathaniel som dansade tillsammans & sen skrattade ihjäl sig åt min förklaring (det blev mycket, nej din andra högerfot om jag gjorde fel & startade på högern istället för vänstern). Av alla dagar att komma försent på så var det här dessutom den värsta - eftersom utvärdering stod på schemat. Försök att stressa ner efter galen språngmarsch samtidigt som du försöker att komma ihåg den exakta fotsättningen på snurr, på snurr, på snurr i swing dance... På något vänster tog jag mig samman & klarade av alla picture steps etc & vi blev godkända! Vanligtvis sker det efter 12 lektioner, men vi fick till det efter 6 - tjoho! Nu kommer vi att flyttas upp till en högre nivå, brons nivån. Så än äger vi inte dansgolvet, men vi är en himla massa steg i rätt riktning!

Jag känner att vi missbedömde sakernas tillstånd lite förra året när vi bara "Men vi åker till Bermuda i april"... för förra året var det fantastiskt fint & varmt ända från mars här i Toronto. Det här året är det en misserabel jäkla värdelös vår - vi skulle ha åkt i år istället! Allra helst idag då det gäller stormvarning med "ice pellets" som nederbörd. Allså... ice pellects. Så himla deppigt. Den totala nitlotten i alla vädersammanhang. Just nu känns det som om vi är väldigt långt bort från frapps från Starbucks & frozen margaritas ute i stugan. Det är mer varmchokladväder... dag efter dag efter dag.

Megha & Matt kom över för middag & Game of Thrones igår. Första gången vi såg dem sedan de kom tillbaka från Indien, så det blev en väldigt pratfylld kväll som slutade med att vi alla satt i soffan & småhummade med till GofT introt. Megha är väl en av de mer generösa människor jag känner - men jag blev ändå helt paff när hon stack ett sammetsfodral i handen på mig & förklarade att det var en "förbröllopspresent" bara till mig...

Tänk att en enda person kan göra så stor skillnad. Det här är första gången som jag har gått igenom ett möte med min kommitté där det inte känts som om:

 

1) Jag har blivit skoningslöst attackerad

2) Dumförklarad

3) Dumförklarad lite ytterligare - gärna med en suck eller två efteråt

4) Jag bara vill gå & gömma mig bakom en sten i tre fyra veckor

 

Hela mötet var liksom... trevligt, glatt, stöttande, en energikick... Allt sånt där som jag lite vagt minns hur det var i Lund. En enda person & hela skalan tippade åt andra hållet. Jag känner mig fortfarande lite småchockad över att det känns så bra & att jag inte känner mig helt dränerad på energi!

Idag är det en sån där ickerolig dag på schemat. Kommittémöte med min handledare & de andra professorerna som utvärderar min forskning. Det här en sån där riktigt KLUMP I MAGEN dag med andra ord. Fast lite bättre den här gången än vad det brukar vara, för den person som genom åren gjort mitt liv allra mest miserabelt kommer inte att vara där. Dessutom är det här det första mötet som jag vågat skicka iväg ett mail för feedback till min snälla handledare med en rad av mina synpunkter på saker & ting - ett mail som jag faktiskt fick svar på. 

 

Mina år på UofT har i mångt & mycket varit helt förtvivlat deprimerande - men idag känns det i alla fall som om jag kan gå dit utan att förvänta mig en kniv i ryggen. Det känns stort.

Ok, Paul & jag har beslutat oss för att ägna en del av sommaren åt att scanna alla träd uppe i stugan i jakt på sockerlönnar! Sen är planen att köpa upp oss på små past-tappar till nästa år & så ger vi oss på projekt "egen lönnsirap"! Det enda vi måste enas om innan dess:

 

1) Traditionella hinkar eller moderna pipelines

2) Om vi kan koka allt på spisen i stugan eller om vi ska investera i en riktig lönnsirapskokare... fast alltså, vi får ju verkligen se till att producera en himla massa lönnsirap om vi ska vara så kostnadseffektiva att vi täcker kostnaden för en "hobby" kokare. 20000 kr känns ju så där att lägga ut på koncentrerat socker för familjebruk. :)

Oki, jag måste erkänna något... När vi flög mellan Toronto & New York i julas hade jag en helt vidrig upplevelse i att personen på andra sidan mittgången snappade upp att jag var flygrädd & sedan "underhöll" mig med alla flygplansrelaterade skräckhistorier han kunde komma på. Det hjälpte inte att Paul bad honom sluta både en & två gånger, gubben bara malde på. De festa av dessa historier har jag kunnat släppa, men dessvärre satte sig en av dem. I korta drag gick historien så här:

 

 

Ikväll har vi riktigt oväder här i Toronto, regnet hamrar sidledes mot rutan & det åskar så där som jag aldrig hade upplevt innan jag kom till nordamerika. Nästan non-stop gigantiska blixtrar & dån så att rutorna skallrar. Genom allt oväsen hör jag ändå motorerna från de passagerarplan som går över vårt hus (flygstråk) & jag känner hur det bara kryper i kroppen av obehag... Jag är numera alltså inte bara rädd för att hamna på ett plan som de facto kraschar, jag är även rädd för att ett plan ska krascha rakt ner på vårt lilla hus & ta död på oss allihop. Jag inser ju att detta är helt galet osannolikt & att den där hemska gubben troligtvis bara hittade på allt elände han hävde ur sig för att han var sadiskt lagd - men fobier är dåliga på det här med "en nypa salt". Logiken finns liksom inte längre när man är så rädd för att flyga som vad jag är... Usch vad jag önskar att jag vore "flygplansofördstörd" & inte blivit så himla skadad av den där incidenten på Cypern.  

För ett år sen vaknade jag upp i vårt persikofärgade rum på Bermuda, vi åt frukost, snörde på oss bekväma skor & skuttade ut i solen & grönskan. Det var en så galet fin dag - som taget ur en sagobok! Blommor i alla de färger...

På vägen hem från stugan ligger det ett Sugar Shack - alltså ett hus där man kokar lönnsav för att få fram lönnsirap. Vi hade inte planerat att stanna där igår, men så fick Paul totalt lönnsirapssug så vi svängde av motorvägen & förkovrade oss lite i lönnsirapstillverkning. Så här ser alltså ett sugar shack ut. Inuti finns en väldigt lång, låg, ugn som eldas konstant för att hålla stora tråg med sav kokandes. För att få en gallon (3.8 liter) lönnsirap måste man nämligen koka ner 40 gallons (mer än 150 liter) sav.

Så, officiell stugrapport - för det var ju inte så att vi bara skottade snö & spanade på kluckande jättefåglar. Nope, vi var där för att jobba & vi fick faktiskt väldigt mycket gjort. Det har varit lite trögt på jobbfronten de senaste veckorna eftersom det är så kallt i stugan (man vill mest bara sitta vid brasan & tina upp), men den här helgen pressade vi lite extra för att få till den där sköna känslan av att man gjort något riktigt bra. I lördags startade vi så här i mellansovrummet:

Jag kommer till vad vi gjorde uppe i stugan i helgen lite senare... men det absolut häftigaste med hela vistelsen var lätt det faktum att det här gänget joinade oss lagom till lördagsmiddagen...

När jag växte upp så drog min pyttelilla mamma ut världens järnspett ur källaren varje år i mars/april & tågade bort till den plats som hon antog var ungefär där gatans golvbrunn låg & sen applicerade hon en himla massa finländsk sisu på att hamra bort all is tills dess att golvbrunnen var klarlagd. Jag minns att jag brukade stå där med en spade, som tryckts i min hand, & småhimla med ögonen inombords... I mean, vår blir det ju förr eller senare i vilket fall, så totalt bortslösad tid att försöka skynda på det hela!

 

Happ - lägg till en tio år till mitt liv & det här var jag i helgen...

Tänka sig, så fort Paul slog sig ner med frukostflingorna så infann sig lugnet i huset!

Digby vaknade upp på "Jag har JÄTTEMYCKET energi" sidan av sängen imorse. Katten är överallt & ingenstans - mattorna ligger som dragspel på golven & han har stulit Pauls sockor två gånger redan. Det är liksom 100% på andra sidan skalan än den här bilden - som jag bara lägger in för att han är så himla söt & för att det är omöjligt att ta kort på ludd som flyger fram i samma hastighet som en något åldrad gepard.

 

Jag firar att jag skickat iväg ett mastodontjobb med att baka små nötsnittar! Eftersom det är fredag festade jag till det med lite alkohol - både rom & isvin, ska de va så ska de va!

Paul har plåttrat lite med min garlic mustard illustration under lunchen & skickade mig precis det allra första utkastet på hur hemsidan mot allas våran fiende GM kan se ut! Känner mig redan rätt nöjd med hur projektet går frammåt - nu ska vi bara lägga till lite fakta flikar a la "Vad kan du göra?" & sen trycker City of Toronto upp mina posters! Kommer att kännas så kul att knata runt i grannskapet & se på något som jag designat själv men inte behövt betala för att få i tryck!

Som ni vet är jag på jakt efter de perfekta bröllopsskorna. Länge tänkte jag naivt att jag kunde kombinera dansskor med de skor jag ska ha på mig under resten av dagen, det var tills dess att jag insåg att sulorna på dansskor är skinn- eller mockaklädda. Lyckat att gå på kyrkans grusgång med den typen av skor, not. Så jag slutade leta efter ett par skor som andades flärd & samtidigt gick att dansa i & köpte helt enkelt på mig det här paret. Ful dansskoklack, check!

 

Kvarstår - att hitta de skor jag kommer att ha på mig resten av tiden. Dagens potentiella bröllopsskocrush står Betsey Johnson för. Sparkly!

Åh vilken bra middag vi just hade med Annabelle & Ximena - jag slog i någonslags social växel som skuffade undan allt det trötta & jag hade så himla trevligt! Vi pratade massa stugplaner, enades om att vi alla är på samma bana med vad som måste göras, självklart drog vi upp lite bröllopsplaner (Annabelle kommer ju att spela under vigseln) & så pratade vi allmänt om dans & resor - Paris, Californien, Nice...

 

Fast allra, allra, bäst var i alla fall att få höra att de velat göra något med stugan i flera år & alltid stött på patrull från Pauls föräldrar som sagt saker som "Det är vår stuga" & "Ni får inte göra si & så utan att kolla med Paul & Ida så att de inte blir upprörda". Alltså, precis samma saker som vi fått höra fast i omvänd ordning! Enda skillnaden var att de blev oroliga & backade undan medan jag blev förbannad & satte en kofot i väggen...

Så här känner jag mig idag...

Fick en sistaminutenorder på födelsedagscupcakes igårkväll - så imorse vacklade jag upp vid sexsnåret & ställde mig i köket & rörde ihop 20 små jordnöts & chokladmuffins. Ryan som fyller år jobbar extra som DJ, så musiktema stod på önskelistan.

Dansen går ju som sagt bra, vi har i ärlighetens namn helg galet kul - så själva bröllopsdansen oroar jag mig inte för speciellt mycket. Däremot har vi ett stort problem i & med att vi fortfarande inte har spikat en bröllopssång... vad i helsike ska vi dansa till?! Att bara tyst skyffla runt känns ju inte så där jätteaktuellt. Från ett valsmässigt perspektiv har jag kommit fram till att jag rör mig bäst till filmmusik & om jag gillar filmen så går det i regel ännu lite bättre. Bäst så här långt fungerar soundtracket till Ciderhus Reglerna. Jag hade varit 100% på att dansa till just de här tonerna, men Paul är inte lika såld på att dansa till musik som i sin tur relaterar till en film som typ uteslutande handlar om aborter. I can see his point... Så om vi lämnar valsandet åt sitt öde ett litet tag till, tror ni att jag hade kunnat få med Paul på discotåget? För jag hade haft så sjukt roligt om vi dansat till världens bästa Gloria Gaynor. Som lillebror uttryckte det en gång i tiden "Ida, musikmässigt sätt är du en gay man fast i en kvinnas kropp". Jag känner att det statementet stämmer in rätt bra... på riktigt vid 1.45 börjar mitt huvud svänga från sida till sida & armarna lämnar kroppen & börjar svänga i luften...

När jag växte upp bodde vi på samma gata som en av mina klasskamrater - förutom våra rätt odrägliga småbröder så var vi de enda barnen på gatan så det var naturligt att vi lekte med varandra. Rebeckas familj bodde tvärs över gatan i ett hus som var ungefär lika svårstädat stort men där upphörde likheterna. Hemma hos dem fick man leka fint - det innebar att man ritade, spelade tv-spel eller blev utmotad i trädgården med såpbubblor. Hemma hos mig... jag minns en eftermiddag då vi släpade ut alla extramadrasser från källaren & åkte madrasskälke nedför alla trappor i huset (tre våningar). Det var lite mer fritt levene hemma hos oss om man säger så, liksom helt ok att spontanbaka i köket eller rycka åt sig locket till tvättkorgen & använda den som sköld i någon fight. Så, vårt hem var lite mer "bohemiskt" & deras en perfekt dammfri oas med konstglas. För mig var en av lockelserna med att vara hemma hos Rebecka att det alltid fanns det nyaste av det nyaste - men en sak minns jag speciellt att jag trånade ihjäl mig efter, deras Soda Streamer. Rebecka visade med en svepande gest alla flaskor med smak i skafferiet & förklarade att de kunde dricka läsk NÄR DE VILLE helt gratis. Inte för att jag minns att de gjorde det, men bara möjligheten - oj oj. Igår kom Paul hem med den här presenten...

Paul kom hem med sushi till middag - för att fira att jag klarat av en jobbgrej jag kämpat med i en halv evighet. När vi väl pillat i oss alla små bitar, med alldeles för mycket wasabi på, beslutade vi oss för att åka iväg & köpa lite stugprylar. Jag hade en sak på listan - en konservöppnare. Sist vi var ute i stugan råkade jag nämligen glömma vår hemma & då blev det chili utan kidneybönor till lunch... Paul hade 892 saker på sin stuglista så vi tillbringade en timme på Canadian Tire med att jämnföra glödlampor & annan mindre spännande utrustning. Ida dog tråkdöden medan Paul pratade på om watt & förbrukning & LED. Alltså, vad är det med män som tycker att sånt är ens avlägset intressant?

 

Tillslut rullade vi bokstavlingen talat ut från affären - tillsammans med en jättestor soptunna på hjul som vi på något vänster ska frakta upp till stugan på fredag. I fall att bilen inte mirakelväxer lite tills dess kommer Mumin & Digby alltså att få dela baksätet med sagda soptunna. Känns inte optimalt, men det gör inte heller bråten i stugkällaren... På riktigt tror jag aldrig att jag sett en källare fyllt med så mycket elände. Känns fint att det är vi som har det ensamma nöjet att rensa ut alltihop.

Mumin är ju som mumintroll är mest - snälla, lite försiktiga & väldigt, väldigt, kramgoa. Digby är inte något mumintroll för fem öre - Digby är Lord Digby & har principer. En av dem har utkristalliserat sig under de senaste dagarna... vi har nämligen blivit tillsagda av vår veterinär att vi måste jobba på fluffbollarnas tandhygien. Med andra, ord - vi måste borsta deras tänder. Det här har visat sig vara piece of cake med Mumin medan det är ungefär lika enkelt att borsta Digbys tänder som vad det är att bära vatten i händerna. Katten får liksom oanade ålningsförmågor & dessutom blir han SKITSUR & säger "Miiipmooop eeeer" när vi försöker komma åt tandraden. Tillslut ger man upp & då ser Digby ut så här:

STURSK är det ord som liksom bara poppar upp i huvudet på mig, där jag står helt svettig & ruffsig & känner att jag inte är god nog som kattmor.

Om det finns en sak som jag oroar mig extra mycket över när det kommer till bröllopet så är det hindersprövningen... Vi har försökt lösa den här frågan i månader, men det känns som om vi sitter fast i ekorrhjulet från gökboet! Ta dagens konversation med skattekontoret:

 

Skattetant som lät som gubben i Hajk: Ni måste ha bevis på att ni inte är gifta

Moi: Jo men det finns ingen central myndighet för det i Canada, går det bra med ett provinsutdrag?

Skattetant: Jag vet inte, men ni måste ha bevis på att ni inte är gifta. Precis som här i sverige.

Moi: Men det går inte, det är inte centralstyrt i Canada - utan provinsstyrt. Godkänner ni en Ontario försäkran?

Skattetant: Som sagt, ni måste ha bevis på att ni inte är gifta... eh, jag vet inte riktigt vad som gäller för Canada, men det är vad vi behöver - något som är som vad vi har här.

Moi: Nu finns ju inte det, så jag vill veta om Ontario fungerar eller om jag behöver utdrag från ALLA provinser vilket hade varit samma sak som om du bett mig om intyg från VARJE Landsting i sverige.

Skattetant: Du... jag sätter dig på en liten väntan här så ska jag prata med min kollega...

 

SKJUT MIG LÅNGSAMT. Tillslut kom vi i alla fall fram till att det ska gå bra antingen med papper från Ontario som visar att vi är ogifta/papper som visar att vi enligt Ontario Law har rätt att gifta oss. Kollegan visade sig också vara ett lyckokast i & med att hon informerade mig om att vi kan skicka in allt material för en förbesiktning så att vi är helt säkra på att vi har allt material som behövs. Sen kom kallduschen "Så kan ju det här ta 4 veckor innan ni får alla papper godkända & ni måste båda infinna er på cervicekontoret när ni lämnar in ansökan i orginal".

 

HELVETE. Jag kan vara i Sverige 4 veckor innan bröllopet... men för Paul att vara där samtidigt... ja det blir inte lika lätt att få till. Jag antar att det enda sättet vi kan få till det på är om han flyger över en extra gång före bröllopet, bara för att visa upp sitt pass innan han sätter sig på flyget igen.

Vid niotiden ikväll fick jag så ÄNTLIGEN se första GofT avsnittet av säsong 3. Det kändes lite hackigt eftersom de försökte pressa in så många av karaktärerna som de vara kunde, men på det stora hela tyckte jag att det var bra. Störde mig bara (jämnfört med böckerna) på Jons första möte med Mance Rayder (men det finns fortfarande tid att backa tillbaka & få till det som saknades) & de allra sista scenerna med Daenerys. Men, men, jag inser ju att detta är så där jätte intressant info för alla som inte är totalt insnöade på GofT... Har man däremot sett lite av serien innan så känner man dock säkert igen skådespelaren som gestaltar Tyrion Lannister & kan sätta sig in lite i hur jag för ett ögonblick fick en mindre hjärtinfarkt tidigare idag.

Idag har vi klarat av lite milstolpar på vägen mot den felfria (förhoppningsvis - memo till mig själv, försiktigt med brudskålen!) bröllopsvalsen. Först hade vi en privatlektion klockan 17.45 & på dagens agenda stod UTVÄRDERING. Vanligtvis dansar vi alltid för en kille som heter Nathaniel, men idag blev vi utvärderade av två helt nya instruktörer. De testade oss i vals & i foxtrot (tack gode gud för att de testade oss på de två danserna först) & vi fick godkänt i båda. Vid halv sju var lektionen slut & vi toksprang till bilen, körde hem (10 min bort), snabblagade & åt middag, körde tillbaka & löpte in i studion lagon till 19.15 & vår gruppklass som täckte vals & salsa. Vår allra första gruppklass & alltså... eh, kanske inte något jag var så där jätteförtjust i. Förutom Paul & jag var det 4 andra elever i klassen, tre män & en kvinna. Det här innebar att damerna var tvunga att rotera. Så man fick liksom dansa varvet runt med alla & det var ju... ska vi säga intressant? Person nummer 1 som jag dansade med hade noll taktkänsla & räknade takten högt för sig själv. Om han fick det rätt trots detta? Niet. Person nummer två luktade konstigt (det gjorde hans partner också enligt Paul) & så hade han HÅR längsmed hela händerna - hu så hemskt! Person nummer tre var en pytteliten fransman som av någon märklig anledning valde att dansa i tofflor. Ni hör ju. Då var det de facto trevligare att dansa med vår instruktör, en docklik liten engelska, som bad mig att visa alla demodanser med henne. Längden var liksom den samma som för fransmannen, hon luktade inte mysko, hade normala händer & utmärkt taktsinne...

 

Privatlektion vs Gruppklass: ojämnförligt mycket mer trevligt med det förstnämnda alternativet!

Jag har ju halv längtat ihjäl mig efter att Game of Thrones tredje säsong ska starta upp igen & igår var det ÄNTLIGEN dagen GofT! Bara det att vi inte kunde få tag på avsnitt ett... buhu! Total besvikelse. Paul lyckades dock rädda upp kvällen något eftersom han hittade Silver Linings Playbook - dansfilmer går hem i stugan just nu. Likaså Jennifer Lawrence som jag gillat ända sedan hon gjorde Katniss i Hunger Games.

 

Anyway... Paul har lovat att IDAG, idag, kommer han att kunna hitta avsnitt ett av GofT - så jag härdar ut. Under tiden försöker jag få Mumin eller Digby, vem som, att prestera något liknande detta. Det går så där... Ögonfärgen prickar de ju, men det är ungefär allt.