MsBree

I två år har jag velat åka till Pelee Island, Kanadas allra sydligaste utpost, & varje år har det varit omöjligt att få tag på ett ställe att bo. Det har på riktigt varit helt fullbokat redan i februari & eftersom framförhållning inte riktigt är det vi är bäst på så vi har hamnat på andra ställen i Ontario istället - norrut i Honey Harbour förra året & österut i Prince Edward County när Tor var 1.5. Så när Paul helt plötsligt släppte bomben i veckan att han fått in oss på ett B&B som dessutom var en liten hobby farm (getter, en mula, guinea fowl!)  i Pelee höll jag typ på att DÖ av lycka. För att komma till Pelee från vårt hus måste man först köra 3 timmar mot gränsen till Michigan & sen ta en 90 minuters färjetur till ön. Färjan går bara på sommaren, på vintern kan man bara ta sig dit med ett 8-sits plan en gång per dag, så det är ett väldigt speciellt ställe att åka till. Dels är det ett otroligt vänligt & sammansvetsat litet ställe men sen är det även helt unikt för sitt ekosystem. Har aldrig sett så många kolibris på ett & samma ställe samtidigt eller monarkfjärilar för den delen! Det är helt enkelt ett litet stycke magi mitt ute i Lake Erie! Första kvällen på ön satt jag på vår balkong & tittade ut på solnedgången & kände en sån inre frid, hade kunnat flytta dit på stört... Kände samma sak nästa dag när vi gick längsmed stormruskiga stränder & samlade snäckskal... 

Gaah, valde ett ämne för min senaste uppsats som kanske var lite väl ambitiöst (psykoanalys från Freuds perspektiv av Charles Dickens Dr. Marigold - ja men ni hör ju...) så jag har slitit mitt hår sen i onsdags för att få ihop något vettigt. MEN, nu är jag klar åtminstone tills dess att jag får min första vända feedback så nu kör vi bildbonanza från vår lilla getaway som vi var iväg på i början på mars. Pauls föräldrar gav oss nämligen två nätter på ett ställe som heter Great Wolf Lodge, så vi bestämde oss för att åka dit som en del av mitt namnsdagsfirande. Hade hört SÅ mycket bra om stället, så när vi packade in oss i bilen låg förväntningarna på max. Eller... ja, de låg väl i alla fall någonstans där för övriga familjen, jag var kanske lite mer tveksam eftersom: 1) GWL ligger i Niagara Falls & sorry, men det är så trash 2) Jag inte tycker om vattenland/bada i pool, vilket är GWL speciallitet 3) Min idé om fridfull semester är en liten koja i skogen & jag hade en föraning om att det här inte riktigt skulle vara samma sak... Anyway, vi rullade in på området & alltså HJÄLP - det här var verkligen enligt devisen allt är större i nordamerika. Världens jättekomplex helt & hållet för barnfamiljer. Bara kolla vårt rum, det här var min vy från sängen...

Jaa... vad ska jag egentligen säga om vår resa... känner mig fullkomligt urlakad på energi. Så slitigt att resa med en 2-åring, så otroligt jobbigt att säga hejdå till någon som har varit en ofantligt stor del av ens liv, så mycket känslor... Jag fixade i ärlighetens namn inte att hålla igång allt som jag vanligtvis klarar av. Fokuserade på det absolut mest nödvändiga - farmor, Tor & mitt skolarbete. Allt annat blev gjort lite halvdant eller inte alls. Så om jag ska summera det hela, att få se farmor var jättefint, det sparar jag i mitt hjärta, men ungefär allt annat var varierande grader av jobbigt.

Vi skulle ju ha åkt till Peele Island som ni kanske kommer ihåg, men så försökte vi boka & stötte på ett liiitet hinder. Vi kunde inte hitta ett B&B som tillät små barn. Eller, det fanns ett men det var fullbokat, alla andra välkomnade barn antingen från 5 eller 12 års ålder. Eftersom Tor inte ens är en meter i stumplästen kändes det rätt kört att försöka mygla in honom som en 13-åring så hela mini-semestern fick pyspunka & jag blev ledsen & trött & bara "MEN SKIT I DET DÅ!"...

 

Spola fram till måndag kväll efter middagen då Paul bara "Jaha, då tar jag hand om disken så kan du gå in & packa". I sann Paul-anda hade han ringt runt typ halva Ontario & tillslut hittat ett ledigt litet B&B på en halvö som heter Prince Edward County. Så i tisdags morse körde vi iväg & landade i noll-internet land!

Innan Tor kom brukade Paul & jag spontanboka resor lite då & då. Vi delade en flaska vin, började prata & vips var vi inbokade på ett flyg till Bermuda... Med Tor med i bilden så fixar vi inte riktigt att vara så spontana (& så är det det här med att jag fortfarande inte får lämna landet) men vet ni, ikväll hände det för första gången sen typ 2013 - spontanresa bestämd! Det har nämligen varit bokat sen länge att vi ska ha semester första veckan i augusti. För med vår bröllopsdag & min födelsedag så känns det nästan obligatoriskt att vara tillsammans. Dock hade vi fram till för fem minuter sen inga planer på vad vi faktiskt skulle göra under den där veckan, förrutom att skaffa höns då... Men nu har vi kommit på att vi ska dra iväg till Kanadas sydligaste punkt - Peele Island! Planerna är liiite luddiga i nuläget, men vi tänker att vi åker färja över, bor på B&B, badar & kanske hyr ett gäng cyklar & åker på picnic. Inget jättevådligt äventyr alltså, men en liten mini vacation från vardagen. Ska bli så himla roligt!

Om nu första dagen i Ottawa inte var tidernas höjdardag så vägde gårdagen upp! Fullspäckad dag då det verkligen gick i ett! Tor & jag började med en timmes morgonpromenad genom Ottawa för att träffa en Ottawa-SWEA för te. Vi har mailat i flera år kring SWEAs tidning (jag har ju varit redaktör & hon har skickat in en massa fantastiska hälsoartiklar) men aldrig sets på riktigt - så nu när vi ändå var i Ottawa passade vi på att träffas. Var verkligen så trevligt att få ses på riktigt! Så om någon av er bloggläsare råkar befinna er i Toronto-området någon gång - HÖR AV ER - för det är så roligt att få ett ansikte & en röst på någon som man tidigare bara känt via datorn! Anyway, efter vår te-date travade Tor & jag tillbaka till hotellet. Råkade knata förbi Kinas ambassad & blev hemskt imponerad över vilken jätteanläggning de förfogar över. Fick liksom bara med en femtedel på kortet!

Vi hade bestämt att det här skulle bli en "stanna hemma sommar". Inga resor utan bara fokusera på att få huset & trädgården i ordning. Fast så frågade Paul om jag ändå inte hade kunnat tänka mig en liiiten resa, bara till Ottawa. Först sa jag nej - katterna, grönsakerna... Men så påpekade Paul att hotellet är helt betalt av hans jobb (han reser dit för en konferens) & att vi dessutom får milersättning om vi tar bilen & helt plötsligt kändes det som en rätt bra idé i alla fall. Sagt & gjort, nu är vi inbokade på Marriot i down town & jag ser fram emot vår lilla minisemester så himla mycket! Har varit i Ottawa två gånger tidigare, men båda gångerna i februari när det varit SNORKALLT så det ska bli kul att få se huvudstaden nu på sommaren. Promenera längsmed Rideau Canal, kanske bruncha på Fairmont & besöka deras stora farmers market. Vi reser på torsdagsmorgon & kommer hem någon gång på söndag. Känns som en helt lagom första tripp för vår lilla familj!

För ett par år sedan tog Paul med mig till en konsert med Itzhak Perlman här i Toronto, brilliant musiker men oj så svårt han hade att ens ta sig över scenen. Så när jag läste den här artikeln i morse var det lätt att föreställa sig hur strandad & hjälplös han måste ha känt sig när Air Canada liksom bara sket i att hjälpa honom från flyget. Naturligtvis hävdar flygbolaget i fråga att det här var en olycklig miss, något som absolut inte är enligt standard. Um... håller absolut inte med dem. För medan SAS var sjukt fina mot farmor & mig när vi reste över i julas orkade Air Canadas personal inte ens dyka upp vid gaten när vi landade här i Toronto. Så himla dålig standard, blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Ber en äldre resenär eller någon som har ett funktionshinder om hjälp så gör de ju inte det för att vara besvärliga, de gör det för att de faktiskt behöver assistans & då ska den assistansen banne mig infinna sig!

Så länge jag kan minnas har passfoton varit ett litet ömmande I-landsproblem, en källa till irritation helt enkelt. För det har aldrig spelat någon roll hur noga jag kammat håret innan, valt smycken, pysslat med outfits & smygövat "photo face" i spegeln - jag har ändå alltid stått & glott på resultatet i stressad vanmakt över tingens jävlighet. Jag har svurit inombords & förbannat den makthavare som sett till så att jag måste dras med eländet de nästkommande 5 åren & så har tiden sakta tickat vidare & tillslut har det varit dags för den stora stunden igen &... ytterligare ett antiklimax. Tills idag! Haha! Jackpot på passfronten! Jag tror jag lägger ner resandet för resten av livet nu.

Vi tog en liten road trip idag & körde till USA. Målet var kanske inte det mest glamorösa... Walmart, som jag avskyr & försöker undvika så gott det går, men när symaskinen jag ville ha fanns där men inte i Toronto var det inte så mycket att välja på. Ja, eller... vi hade ju kunnat beställa efter den - men då hade vi fått betala minst $100 mer för samma maskin. Då kändes det värt med en liten US-tur, speciellt som jag hade ett visa-waiver i mitt pass som jag behövde en round trip för att få bort. So US it was innan vi körde tillbaka hem till Kanada igen - dock inte raka spåret till Toronto. Eftersom Pauls gudföräldrar bor åt Buffalo-hållet passade vi på att hälsa på dem på sjukhuset där Pauls gudfar just nu ligger inlagd. Vi köpte med oss en hel laddning portugisiska vaniljgrottor som uppmuntringspresent & de luktade SÅ gott att till & med jag blev lite frestad.

Road trips går väldigt mycket bättre om bilen inte får punktering mitt ute i freaking ingenstans. Tack & lov hade vi i alla fall täckning så att vi kunde ringa till CAA (Canadian Automobile Association) & efter 45 minuter eller så dök det upp en urskäggig gubbe som bara bände av däcket utan att se alltför ansträngd ut (Paul hade försökt få av det med en pyttig liten "bultlossare" & det gick inte...). Det kändes ju lite småsurt att rulla in i Ottawa i 80 kmh, men jag försökte att se det från den ljusa sidan - vi kom ju fram i alla fall & vi hade inte katterna med oss så det var en himla lättnad. Checkade in på hotellet & de bara "Tyvärr finns inte rummet du bokade tillgängligt, så vi har gett er ett annat rum". Hade väl ett ögonblick där jag fasade för att de skulle ha förpassat oss till någon städskrubb i källaren, istället öppnade vi dörren till... ett vardagsrum.

Nu ska Paul & jag iväg på mini-road trip till Ottawa! En nätt liten tur på 5 timmar eller så som kommer att ta oss till Kanadas huvudstad, där vi ska gå på mysig restaurang ikväll, kanske titta lite på OS på hotelrummet (vi har ju inte TV här hemma... så man får passa på liksom!) & sen dyka upp på ambassaden i morgon förmiddag för passförnyandet.

 

Klockan är just nu 09.20 & vi hade sagt att vi senast skulle lämna huset 09.30... om vi packat än? Nej inte riktigt, himla skönt att vi båda två opererar enligt det finfina ordspråket hakuna matata!

Dagens roligaste, Ida ringer till ambassaden i Ottawa för att boka tid för nytt pass:

 

Moi: Hej, jag skulle vilja boka tid för nytt pass.

Ambassad kvinna: Kan jag ringa tillbaka?

Moi: Dessvärre ringer jag från skype, så det blir lite svårt.

Ambassad kvinna: Jaha, då får jag be om ditt person nummer då.

Moi: Nummer, nummer, nummer - fyra sista

 

Tapp, tapp, tapp på datorn

 

Ambassad kvinna: MEN IDA! HEEEEEEJ! Åh, jag läste allt om ditt bröllop i senaste SWEA Bladet! Vad kul!

Moi: Jaha, oj tack!

Ambassad kvinna: Det var ju inte alls så länge sen du var här (två år sedan), men självklart har vi tid för dig! När vill du komma?

Moi: Fungerar den 10e februari?

Ambassad kvinna: Absolut! Vad roligt, då bokar jag in dig för klockan 11 & så ses vi då! Kul, kul!

 

Alltså... aldrig att jag trodde att jag skulle kunna ringa till en ambassad i ens det futtigaste lilla lilleputtland & få en sån ström av glädje tillbaka för att det var jag på andra sidan luren! Väldigt roligt!

Fick en kommentar från Camilla om det här med att farmor kom fram som hon skulle "Så skönt att alla var snälla och trevliga men jag skulle inte kunnat tro annat. Din farmor är ju stålfarmor! <3". Det där fick mig att skratta till, för jag skrev faktiskt ett brev på just den banan till flygplanspersonalen! Paul & jag tänkte nämligen att det vore bra med ett brev där vi skrev vad farmor behövde hjälp med & jag tåtade ihop ett väldigt korrekt brev. Fast så låg jag i sängen natten innan farmors flyg & bara "Men det låter ju som en teknisk manual, så himla torftig läsning... farmor förtjänar lite mer riv!" & så klickade jag ner följande brev:

 

 If you read this letter you’re probably a flight attendant, working on one of the airplanes that will take my grandmother from Toronto to Luleå, Sweden.

 

My grandmas name is Astrid and she’s 85 years old. Obviously, grandma is a superhero for travelling so far on her own, but she has one super power that she still has to improve in. While she’s fluent in Swedish, and a variety of dialects thereof, she only understands simple English if spoken slowly. In case there’s some important information (delays etc) broadcast during your flight we would be very grateful if you could try to help grandma understand what’s going on.

 

Also, grandma doesn’t travel very fast on foot. As all super heroes she has her own, very cool, device to get around. We call it “The Burgundy Bolt” and to most people it looks like an ordinary walker. Grandma would be most grateful if TBB would meet her once she exits the plane. It should make it there by itself, but if it fails in driving there we hope you could help it to get there. Also, once grandma gets to the gate she would want to be transported in a wheelchair or electric car to the next flight. That way she can conserve her super hero energy so it lasts all the way back to Sweden.

 

Thanks for looking after my grandma!

Ida Chvostek"

 

& det fungerade ju - farmor tog sig hela vägen hem på egen hand så jag kan bara konstatera att hon FAKTISKT ÄR en superhjälte. I mean, hon flög ju till & med! Steel Grandma, med rätt att korsa Atlanten!

Paul & jag släckte väl lampan någon gång vid midnatt... sedan oändliga mängder tid av "Sov, sov! Du måste sova nu!". Fast det gick inte, jag var för orolig för farmor - vi visste ju att planet var 3 timmar sent från New York, så jag var så himla orolig för att hon skulle missa sitt anknytningsflyg. Tillslut "Paul... sover du?". Det gjorde han inte, han låg vaken med lika mycket ångest han med. Så vi låg där med våra telefoner & försökte spela & prata oss trötta, men det var inte förrän vid femsnåret - då vi kunde se att planet landat - som vi kunde somna in. Lite efter åtta ringde sen en superpigg farmor som berättade att resan gått bra trots alla förseningar & att alla varit jättetrevliga mot henne. VILKEN LÄTTNAD. Det kändes som om världens tyngd bara lossnade & efter att jag lagt på skuttade Paul & jag runt i köket i någonslags yr glädjedans över att hon lät så glad på telefonen. Så farmor är glad, Paul är glad & jag är glad. Den enda som är distinkt oglad är Digby... liten saknar nämligen sin lektant & har gått runt hela huset & letat efter henne. Så nu när allt gick så bra så tycker jag att vi får planera in en till resa framöver, Digby vill att hans farmor ska komma & hälsa på igen!

Vi har vinkat av farmor på flygplatsen... Det kändes helt hemskt, vi ville ju ha henne här ännu längre! Dessutom ångrar jag så himla mycket att vi inte bokade hennes hemresa via Köpenhamn. Vi reste ju in den vägen & det gick så bra, nu reser hon själv tillbaka genom New York & jag tyckte vi fick så dåligt bemötande på flygplatsen. Inte alls vad jag hoppats på... Vi hade ju blivit lovad assistans, men vad ingen talat om för oss var att assistansen vägrar bemöda sig med väskor. Eh... Hur ska en 85-årig person som beviljats rullstol kunna dra sitt eget bagage genom den amerikanska imigrationen & hela vägen till andra sidan?! Efter att Paul bråkat lite extra med flygplatspersonalen fick vi tag på en bagagebärare som var villig att ta farmors väskor genom hela proceduren, mot en avgift så klart med det fick det vara värt. Det är mer principen som kändes så fel... att de garanterar hjälp men sen inte talar om något så viktigt innan man står där helt hjälplös. Neej, nu hoppas jag att allt går vägen någorlunda så att farmor inte helt får avsmak för resor. Vi hoppas ju att hon ska vilja komma tillbaka hit någon annan gång, men det hänger ju mycket på hur det går nu. Så har ni en tumme ni kan hålla för fammo, snälla håll den!

Idag överraskade vi farmor med en liten tur till USA. Vi sa helt enkelt att vi skulle till banken & att hon behövde sitt pass & sen pep vi över till Buffalo. Farmor var VÄLDIGT nöjd med att få en US-stämpel i passet, men i övrigt var turen dit inte någon större succé. Allt kändes så himla nedgånget - bara igenbommade hus & restauranger som stängt igen. Efter att vi helt enkelt inte kunde hitta ett enda öppet lunchställe gav vi upp & körde tillbaka till Kanada & vår favoritvingård där farmor först fick vandra runt & kika på ekfat.

Oj vilken super-resa vi hade över Atlanten! Jag hade ju oroat mig lite för just den biten, men det gick så fantastiskt bra! Det började redan med en väldigt smidig flygresa över till Köpenhamn där vi möttes av en jättetrevlig kille som skjutsade runt oss på en liten elbil så att vi inte behövde stressa det allra lilla minsta med att ta oss till planet. Väl ombord på planet gick take off jättebra & det dröjde inte länge innan flygvärdinnorna började rulla runt med drink-vagnarna. Farmor & jag bestämde oss båda för vitt vin, men jag fick lite hjärnsläpp när jag skulle beställa & tänkte att jag var på restaurang & bad om ett glas vin var. Flygvärdinnan frågade då om vi ville ha två glas & en flaska att dela på. Det var ju inte alls så vi ville ha det så jag svarade något i stil med "Oj, nej! Var sin flaska, farmor fyller 85 år idag så vi måste fira lite!". Flygvärdinnan grattulerade & en liten stund senare sprakade det till i högtalarna & hon annonserade ut att "Vi har en passagerare som heter Astrid idag som fyller 85 år - GRATTIS!" & så applåderade alla. Sen gick det någon minut till & hon dök upp med cheese cake från första klass & så sjöng alla för farmor. Farmor blev så rörd att hon fällde en tår. Jag har rest mycket genom åren, men en så genuint underbar flygvärdinna har jag aldrig stött på. När vi tillslut landade var det nog nästan så att farmor inte ville lämna planet!

 

Vi avslutade kvällen med att farmor åt sushi för allra första gången & så skålade vi med bubbel från Niagara-regionen. En otroligt lyckad 85 årsdag & nu känns det som om äventyret verkligen kan börja, nu ska vi visa Kanada för farmor!

Vi vaknade till snöstorm, vilket kändes lite o-optimalt med tanke på hur flygrädd jag är & det faktum att farmor inte befunnit sig i ett flygplan på cirkus 12 år. Tog oss i alla fall till flygplatsen i snöyran & efter lite om & men kom vi tillslut i väg. Flygtiden till Stockholm från Luleå är väl kanske 1 timmer & 20 minuter eller något i den stilen, men bland det första farmor sa när vi landade var "Men så fort det gick". BRA BETYG.

 

Det enda egentliga missödet var att farmors rullator inte stod utanför planet & väntade så som det var tänkt. En av flygvärdinnorna ropade ner till bagagepersonalen om de sett den, vilket de inte gjort. Då steg kaptenen in till vår räddning. Han drog på sig en reflexväst över kavajen, älgade ner för alla trappor, ut bland bagaget & kom tillbaka som en riddare på... tja, inte en vit häst precis, men med farmors lilla vinröda rullator i näven. Vilket var bra mycket mer välkommet än en häst i det läget, räddade dagen lite för oss båda två faktiskt!

Farmor & jag har packat idag - eller, jag har packat & farmor har packat om sin väska. Hon är lite snabbare på att få den typen av saker gjorda än vad jag är. I vilket fall, vi måste få med ett par flaskor hem & här... ja vi bråkade inte direkt men vi hade definitivt ett meningsutbyte som jag tyckte var lite underhållande. Jag håller på & packar en flaska:

 

Farmor - Du måste packa flaskan noga!

Moi - Jo det gör jag.

Farmor - Jo men du måste packa den NOGA, annars går den sönder!

Moi - Det begriper väl jag med, men farmor... hur många gånger har jag flygit över atlanten med flaskor i väskan?

Farmor - Men packar du inte noga går den sönder!

Moi - Men hur många gånger har jag flygit över atlanten med flaskor i väskan?!

Farmor - Även om du flyger över 9 gånger av tio med hela flaskor, så är det inte roligt om 10% läcker i väskan!

Moi - Men farmor, jag menar ju att om jag åkt över så många gånger utan att något hänt - tror du inte då att jag kanske vet hur jag ska packa flaskorna så att de håller?!

Farmor - Jaha... Du menar så, men då kan du få packa min flaska också.

 

Game, set & match till farmor. Packandet fortsätter.