MsBree

Jag har ju mått lite halvknackigt det här året vilket i sin tur resulterat i att jag gått upp lite i vikt. Det är tack & lov inte så att jag har tröstätit i mängder, men jag har varit lite "snällare" mot mig själv i mina matval. Varit OK med att äta lite chips, beställt pizza oftare än vanligt när jag inte orkat laga mat, ätit glass med resten av familjen, OST... & ni vet, många bäckar små. Nu är det inte så att jag gått upp flera storlekar, men så där pass att det är muffin-topp på typ allt. Är uppe i nästan 62kg (tänk här på att jag är kort) & det är nog det mesta jag vägt (ogravid) på 10-15 år & det gör väl inte direkt att jag mår bättre. Jag har ju gått ner en hel massa i vikt tidigare i mitt liv helt på egen hand, men den här gången kände jag att jag behövde en liten spark i baken. Så i fredags fick jag nog & kände att jag var tvungen att ta tag i det hela. Hittade en steg-räknar app som länkar till en kombinerad tränings-diet app & har sen dess jobbat på att få upp mitt steg-antal samt på att äta lite nyttigare. När jag startade appen valde jag en vegetarisk/fisk-baserad diet eftersom jag ju också vill äta mindre kött & hitintills måste jag säga att jag är väldigt imponerad över urvalet av recept. Så pass att jag tänkte att jag kunde dela med mig av dem här på bloggen i fall att det är någon annan som vill äta nyttigare/mer vegetariskt. Igår lagade jag tex den här indiska böngrytan. Supersnabbt, jättegott & väldigt mättande!  

Alltså så himla SÄMST. Jag har mått rätt bra/helt OK de senaste dagarna, men gårdagsnatten SÖG. Så idag infann jag mig hos en läkare direkt på morgonen & jo magsår är diagnosen i nuläget (har fått lämna blodprov samt har inbokat ultraljud för att vi skall vara alldeles säkra på att det inte är något annat). Läkaren skrev ut ett recept på starkare medicin, bad mig att försöka stressa så lite som möjligt & sen gav hon mig följande direktiv... 

 

Inte dricka någon alkohol

Inte dricka något med coffein

Inte äta något som är minsta surt (citrus, läsk, juice)

Inte äta något som är starkt eller minsta kryddat

Inte äta något fett - allt med ost går bort

 

I TRE MÅNADER. Alltså, det känns ju som om jag nästan inte bryr mig om magsåret äter upp mig totalt eftersom jag ju uppenbarligen kommer att dö tråkdöden femtio elva gånger om innan det blir oktober. Det är som att vara gravid, fast ännu sämre eftersom jag känner att jag inte har riktigt samma klagopotential. Röv.

 

Over and out - jag ska gå & tröstdricka gurkvatten...

Tor ska ju börja med fast föda när han fyller 5 månader, på läkarens order, men jag måste erkänna att vi smygstartat lite. Såg typ framför mig hur Tor skulle GAPA efter mer & älska att äta, men har istället tvingats inse att barnet tycker att mat är superäckligt. Han ser ut som om jag tvingat i honom dynga & motar liksom ut maten med tungan. Jag bara "Men det är AVOKADO - hur kan du inte gilla avokado?! Är du överhuvud taget mitt barn?!". Så när typ hela mitt "mammanätverket" här i Guelph signade upp sig för en två-timmarskurs i babymat hakade jag glatt på. Det hela gick av stapeln igår &... Alltså, neeej. Det började dåligt med att kvinnan som höll i kursen var bred som en ladugårdsdörr. Jag vet att det är ytligt, men om någon ska undervisa i näringslära så känner jag liksom att mitt förtroende ebbar ut på direkten om personen i fråga inte tar hand om sin egen hälsa. Anyway, jag läxade upp mig själv mentalt med att hon ju faktiskt kunde ha en ämningsomsättningssjukdom & att det hela säkert skulle vara jättebra i alla fall. Det här fick jag lära mig:

 

1) Om du skrapar med en sked längsmed en banan får du instant mos som du kan mata babyn med - inget behov att mosa med gaffel

2) Hennes barn (5 år gammal) kan äta "vuxenmat" så som ravioli & sushi - inte bara chicken fingers - för att hon har som regel att "man måste smaka på allt

3) Det kan vara värt att investera i ett duschdrapperi att lägga under barnstolen, så kan du duscha av resterna ett par gånger (?!) i veckan

 

Jag satt där & kände "men är det här på riktigt" medan alla andra verkade tycka att det här var jättebra råd & helt klart värt att lägga $30 på. Så här i efterhand känner jag kanske lite att det hela föll på att jag har växt upp i vad jag ser på som en väldigt sund matkultur. Här är det ju i princip ingen som plockar/odlar/jagar sin egen mat, medan vi lever mycker närmare den kulturen i Sverige. Känns dessutom som om gemene person i Sverige har bra mycket bättre koll på vikten av en varierad kost än vad folk har här. Eller - går folk till BVC i Sverige & får lika spåniga råd som vad vi fick igår - eller är det kanske liiite mer fokus på näringsämnen, olika fetter & allergener? Ni vet, sånt som jag trodde att vi skulle få lära oss om!

Älskar när det är stora galor i Hollywood - klänningsbonanza! Just nu, när jag befinner mig osedvanligt långt ned på glamourskalan, njuter jag lite extra mycket av allt glam. Har spenderat x-minuter av dagen på att drömmande titta på alla vackra klänningar som visades upp på Golden Globe igår. Fast så kommer jag till Rosamunde Pike... & läser att hon födde barn för fem veckor sen, alltså ungefär samtidigt som jag fick Tor, & det slår slint i huvudet på mig. Vill så gärna veta vad som ligger bakom hennes klänningsval, hur mycket hon tränat (alls?) för att komma i den, om hon kände sig bekväm & om hon inte var livrädd för att läcka något på den... Själv har jag ju tillbringat de här fem veckorna med att dricka cola, äta ost & typ som mest masat mig ut på en halvtimmes promenad om det inte varit för kallt. Tanken på att sätta på mig Rosamundes klänning & visa upp mig för världen, alltså NEJ - jag får typ panikångest bara av tanken. Sen läser jag kommentarerna kring hennes klänning på Ebbas blogg & möts av saker i stil med:

 

 

Visst, det är kaxigt att visa upp sig fem veckor efter du fött barn och gärna mer naturliga kroppar än hollywood pinnar men hjälp... (fortsatt fokus på klänningen)

Eh, alltså... har jag suttit inne i babybubblan för länge? Har världen, över julledigheten, plötsligt bestämt sig för att kollektivt börja leva sundare, motionera mera & dessutom lyckats få ned massornas medelvikt något helt radikalt? För i annat fall kan jag liksom bara inte hålla med om att Rosamundes kropp på något sätt är mer "naturlig" än medel Hollywood-människan, för hon måste ju rimligtvis tillhöra en rätt exklusiv skara kvinnor som FEM veckor efter att ha lämnat badbollsstadiet inte har den minsta tillstymmelse av muffin topp. För att inte tala om att känna sig bekväm i en cutoutklänning med massa sidobröst exponerat... Eller? Är det bara jag som FORTFARANDE känner mig lite "flabbig" kring midjan, oroat mig för att läcka avslag/bröstmjölk utan att märka det & framför allt varken velat visa sidobröst eller de där små otrevliga extrabitarna kött som putar ut från armhålan?! Jag tror ju liksom inte det... vilket gör mig lite mörkrädd för de ideal som råder. Ätstörningar bland gravida är en realitet, men det är det i än högre utsträckning hos småbarnsmammor. Jag är mån om hur jag ser ut, jag vill komma tillbaka till ett smalare & starkare jag - men inom en vettig tidsram. Vilket jag faktisk inte tycker att fem veckor är, då ska väl fortfarande babyn & mysbubblan stå i fokus - inte någon jäkla vikthets!

I lite mer än en månad har jag pysslat med projekt "Fylla Frysen" & det börjar så smått kännas riktigt bra. Jag har inte lyckats laga mat för 2 månader än, vilket är målet, men all mat som jag har kvar att laga är redan planerad & i nuläget hade vi nog klarat oss cirka 5 veckor på det vi redan har. Idag blev det en jättegod svamp & purjolökspaj till middag, varav hälften packades in & försågs med en liten bit beskrivande frystejp. Kände mig jättenöjd när jag pulade in den i frysen, till jag plötsligt kom på något - det här med lök & amning... Skyll på gravidhjärnan, men jag hade liksom helt glömt bort alla historier jag hört om att det inte är någon vidare hitt. Ni som har barn & har ammat dem, spelar er kost någon roll? Eftersom det dessutom står en jättegryta med garam masala kyckling & puttrar i köket just i skrivandes stund hoppas jag innerligt att så inte är fallet! Indiskt råkar ju vara bland det mest lökpackade som går att äta & i fall att det nu kommer att resultera i en alldeles vansinnigt olycklig liten baby känns det lite småtrist. Sure, vi kan ju äta upp hela alltet nu under veckan - men det gör också att rätt mycket av min matbank inte riktigt kommer att fungera & i så fall blir det lite panik på torpet!

Idag känns kroppen trött, så jag tänker att det får bli mer av en mat & bakdag istället för renoveringsjobb. Har ju ingen aning om hur det kommer att kännas när Baby C precis anlänt, men jag har en känsla av att "mysmat" kommer att vara det som går ner lättast. Alltså - ju mjukare mat desto bättre! Tjocka soppor & grytor är således något jag tror starkt på. Vill också gärna ha ett par alternativ med mycket fibrer att välja på, så idag bestämde jag mig för att starta matverkstan med en linssoppa.

 

Finhacka 1 röd chilifrukt, 1 gul lök & 2 st vitlöksklyftor (eller gör som jag & kör dem i matberedaren så att ni slipper lökgråt). Stek blandningen i 2 msk olja (valde rapsolja eftersom det tål högre värme än olivolja som det stod i ursprungsreceptet) & tillsätt sedan 4 msk tomatpuré. Rör om blandningen i någon minut & häll sedan på en liter vatten. Koka upp & tillsätt 4 dl röda linser, 2 kuber grönsaksbuljong, 1 lagerblad & 1 tsk spiskummin. Sen är det bara att koka allt i 20 minuter & så är det klart!

Utöver utbytet här på bloggen har jag personlig kontakt i andra format med ett par av er bloggläsare & det är verkligen något jag tycker är väldigt trevligt & givande. Fick till exempel så många fina, kloka, ord sända till mig när jag var som allra mest ledsen för att jag aldrig trodde att det skulle bli baby här. I vilket fall, baserat på mitt förra inlägg fick jag i ett mail en fråga hur vi tänker kring barnuppfostran och mat. Tycker att det är en så pass relevant fråga att jag ville ta upp den här på bloggen - så får jag förhoppningsvis lite renspons från alla er som redan är mammor eller ni som bara känner för att tycka till. Mat är ju något som vi alla har en relation till så jag är intresserad av att höra allas åsikter!

 

I vilket fall - jag inser att jag för många har rätt strikta regler för vad jag äter & inte äter. Vilket jag är helt lugn med - däremot kan jag bli lite trött när folk tycker att jag är besvärlig med mat, för det tycker jag faktiskt inte att jag är. Det är ju inte så att jag dyker upp hemma hos någon jag blivit bjuden på middag hos & bara "Men potatiskroketter med bearnaisesås... BLÄ!". Sure, när det gäller den omedelbara familjen (farmor, mamma, pappa) kan jag väl vädra mina åsikter kring mat som jag anser är döden för ens artärer, men förrutom det håller jag tyst & äter allt det som bjuds (förutom sånt som är "fika klassat", då jag artigt tackar nej). Då tycker jag faktiskt att PAUL är en större bov i det potentiella "barnuppfostran och mat" dramat. För sätter du en tallrik med räkor framför Paul så får du den där högljuda BLÄ reaktionen & samma gäller för en rad andra matvaror. Sure, han har blivit bättre genom åren (det hjälper så bra att ibland bara nypa tag i hans lår under bordet för att påminna honom om att använda filtret mellan hjärnan & munnen*) men vi har haft ett par "matprat" för att hitta någonslags gemensam grund. Det här är vad vi har kommit fram till:

 

1) Vi kommer verkligen att försöka att hålla oss ifrån att säga att något är äckligt. Dels är det oartigt & dels känns det väldigt onödigt, i de flesta fall går det ju så enkelt att bara välja något annat

2) & på tal om att välja något annat, i fall att jag nu mest känner för att äta sallad till min köttbit så är ju det helt OK - så länge det finns både sallad & något med kolhydrater att välja på. Bara för att barn behöver mer energi innebär ju inte det att alla i familjen behöver sitta runt bordet med exakt samma saker på tallriken. Lite samma princip som att jag inte tar lika mycket mat som Paul eftersom jag de facto inte behöver lika många kalorier som vad han gör

3) Kakor & godis är inte något som någonsin kommer att vara bannlyst här i huset - mycket för att Paul då lagt sig ner & dött. Så jag tror inte att vårt barn kommer att göra någonslags revolt någon dag när hän konfronteras med andra godisätande barn

 

Det som jag verkligen vill vara noga på är dock att saker & ting sker inom rimliga gränser, jag anser nämligen att det är en direkt otjänst att ge ett barn fri tillgång till vad de än vill äta. Klart att det mycket lättare går ner fyra (!) bullar om ungen inte blir serverad något vettigt först. Min mamma hade en väldigt bra regel när jag var liten (som jag väl kan önska hade applicerats på fler av mina matvanor som barn) - plättar får du först när du ätit minst en skål soppa. Det måste helt enkelt finnas en balans i det hela - mutas ungen med ballerinakex i tid & otid känns det väl rätt självklart att middagen är rätt ointressant när den väl ställs på bordet. Klart att en ska få njuta av saker & ting också, men jag tycker att det blir fel när en hel måltid ersätts med skräp utan direkt näring. Så... det är lite av mina tankar så här på rak arm - nu hoppas jag få höra lite hur ni tänker i det hela!

 

* Oroa er icke, den här uppfostringsmetoden är något som jag planerar att reservera för äkta män & kommer inte att användas på lilla C.

Paul har blivit så pass svensk-influerad genom åren att IKEA var ett självklart val när det kom till att köpa förvaringsprylar till nya kontoret. Så vi åkte ut dit igår för att köpa på oss en massa samla-lådor. Vi var faktiskt så pass duktiga att vi höll oss till just det också: inga servetter eller orkidéer eller spontanshoppade byråar. Det här med att vi måste flytta "inom en snar framtid" hjälper att hålla samlaren i en under kontroll! Däremot spenderade vi faktiskt lite pengar på IKEA-restaurangen. Tog oss nämligen så himla lång tid att åka till IKEA (Toronto bygger om delar av den stora motorväg som går genom stan så fram till slutet på 2016 kommer traffiken här att vara pain in the...) att vi vacklade in helt halvsvultna. Restaurangen blev därför första stopp. Jag körde på lax med broccolipuckar, grönsaker & sallad medan Paul valde någonslags grytstek med grönsaker & potatismos. När vi sedan gick genom restaurangen med våra brickor kunde jag inte låta bli att märka att vi valt typ samma mat som de flesta asiater som var där. Alla barnfamiljer körde däremot fullt ut på köttbullar & potatismos - inte så överraskande - men det som verkligen fick mig att spärra upp ögonen var att de barnlösa vuxna kanadensarna typ uteslutande körde på konceptet köttbullar med pommes frittes. I något enstaka fall var köttbullarna utbytta mot en halv grillad kyckling, men pommesen var ett stående inslag. Alltså - svensken i mig blir lite upprörd, potatis på IKEA ska väl banne mig inte komma i friterad form? Förutom vår närmast sjukliga febläss för smågodis tycker jag nämligen att svenskar är rätt bra på att äta nyttigt. Antal gånger jag serverats köttbullar med pommes i Sverige? NOLL - så jävlar i min lilla låda vad jag tycker att IKEA hade kunnat försöka hålla sig till att promota en sundare livsstil. Pizza , pommes & annat elände kan kanadensarna trycka på annat håll - eller än hellre låta bli, då kanske de faktiskt kan köpa IKEA-möbler utan att riskera att sitta sönder dem! 

Idag är en sån där dag då jag måste ha koll på mig själv - för när jag är så här trött blir det lätt så att jag försöker mota tröttheten i grind genom att småäta. Dels så gör ju småätandet att man får en liten sockerkick så att man tillfälligt känner sig lite piggare & dels så gör det att man håller igång & inte somnar sittandes. Faktum är att ens sömn påverkar hormoner som påverkar aptiten - för lite sömn & du känner dig konstant hungrig. Bra sömnvanor är alltså en viktig komponent av att hålla vikten & uj vad jag har slarvat med sömnen den här veckan - så då gäller det att ha självkontroll. För ska jag prova brudklänning EFTER jul så får det liksom inte barka alltför mycket!

Jag läser att ungefär 35% av Canadas vuxna befolkning är inaktiva, de rör alltså inte ens på sig 2.5 timmar per vecka (30min*5). Men vad värre är, samma siffra i Sverige ligger på mer än 40%. Jag dör lite själsligt. Herregud - 2.5 timma, det är ju absolut ingenting... Jag tänker på fetmarelaterade sjukdommar & ryser, men ännu mer tänker jag på vilka begränsade liv folk lever. Jag minns sista sommaren som tjock. Jag hade precis fyllt 18 & farmor tog med mig & lillebror till Cypern som födelsedagspresent. En vecka var vi där om jag minns rätt, en vecka då jag satt & läste i skuggan på balkongen eller möjligtvis i en solstol vid poolen - iklädd t-shirt & shorts. Jag mådde så dåligt över min övervikt att jag inte tog av mig till baddräkt en enda gång. Att var ute & promenera var bara på agendan när det blivit mörkt & svalt ute & enda anledningen att jag knatade runt då var väl för att jag var på jakt efter något med sås att äta.

 

Jag blir på riktigt mörkrädd när jag ser den här typen av siffror, får Wall-E vibbar. Motion är så oerhört viktigt. I vilken form man nu själv orkar & klarar av - men man måste röra på sig! Vet man med sig att man ligger på gränsen till att vara inaktiv så tycker jag att man är skyldig sig själv att sätta sig ner & fundera igenom vad man egentligen lägger sin tid på. Vad är så himla viktigt att man inte kan få in 5 pass om 30 min per vecka?

Marianne som frågade om mina tankar kring mat är även intresserad av barnfetma - så jag tänkte ta & bjuda på lite av mina åsikter kring det ämnet. För jag har ju själv varit där - den näst knubbigaste ungen i klassen som alltid blev vald sist när vi skulle spela fotboll/brännboll/något med boll som krävde styrka, snabbhet & bollsinne (även om det bristande bollsinnet inte kan härledas till fullmatade fettceller)... So, jag började rätt bra - lite så där småknubbig som barn ska vara. Fast, ni kan ju se fröet till ondska i min mun - EN SOCKERBIT!

Sen kom lillebror & jag slimmade till mig lite eftersom mamma & jag knatade fram & tillbaka med barnvagnen till min förskola - 5 km per dag, fem dagar i veckan. Lite rund om kinden kanske, men inget att oroa sig för.

& så pang - på en sommar i princip la jag grunden för tio års övervikt. Hamburgare, godis, glass... & jag har funderat kring det här rätt mycket, hur jag gick från att vara en normal liten tjej till att bli en liten knubbsäl när jag har föräldrar som är väldigt, väldigt, vettiga personer. Mycket tror jag att det har att göra med att pappa fortfarande åt som om han hade tävlat i längskridor, medan mamma är världens mest förnuftiga kring mat. Deras matfilosfi höll inte en enad front, vilket jag naturligtvis inte var sen att utnyttja - kakor är ju gott! Dessutom var de lite för snälla när det började barka käpprätt, hade de satt ner foten när jag var en så där 9-10 hade det nog gått att vända skutan tidigare. Men jag tror att de hoppades att det var en övergående fas, fast det är det ju inte om man är så liten & inte får fast vägledning. Till den här problematiken hör ju också att jag tillbringade väldigt mycket tid hos farmor - som är världens bullmamma & som dragit upp två tvåmeters längdskidåkare. Så KLART att de kunde äta isterband & bolla hela tiden, men jag - jag som typ tyckte att det var jobbigt att ströva 500 meter till ICA men drogs av revbensspjällen... not so much. Så det brast lite på flera fronter där när jag var liten, men jag är inte arg på dem så här i efterhand. Jag blev inte tjock för att mina föräldrar inte orkade laga mat & gav mig allehanda skräpmat så som jag ser här hela tiden. Jag tror att jag blev tjock för att vi inte kommunicerade kring det, för att det var lite tabu att prata om - jag kunde ju bli sårad, farmor kunde ju bli ledsen om hon inte fick baka åt mig, pappa kunde... ja men jag tror att ni kan se scenariot. Norrlandsfamilj hamnar i en situation de inte vill befinna sig i & försöker tiga ihjäl det & under tiden knaprar problemet till sig ett BMI på plus 30. Det jag slutligen vill säga är att min fetma kändes som en olycka, medan de barn som jag ser här - små stinna ungar med en grande med grädde i näven - är resultatet av vad jag skulle vilja klassa som barnmisshandel. Föräldrar som lever osunt själva & helt själviskt för över sina dåliga vanor på försvarslösa barn.

Jag fick frågan vad jag äter & hur jag tänker kring mat så jag tänkte utveckla det lite den här veckan. Min grundinställning är att det måste finnas en balans i det man äter - det får inte bli för extremt. Därför hakar jag inte på diet-trend efter diet-trend. Jag håller mig till att äta det som jag tror att min kropp mår bäst av. Vilket i mitt fall är protein, återhållsamt med fett & mycket grönsaker. Grönsakerna är bra eftersom de fyller ut & jag avskyr att gå hungrig. Tycker att det är direkt plågsamt om någon serverar mig en pytteportion & jag inser att den kommer att vara borta inom fem minuter & att det kommer att ta TIMMAR innan det är dags för nästa ordentliga mål. Så, massa grönsaker - mest morötter & tomater. Går inte en dag utan morötter, superbra för A-vitamin & kaliumintaget!

När det kommer till proteinbiten så kör jag en del bönor - men mest fisk, samt någon gång då & då kyckling eller fläskfilé som idag. Synligt fett skär jag alltid bort, det har jag med mig hemifrån - minns hur mamma rysande berättade om en obduktion hon var med om när det knastrade när de klippte upp mannens kranskärl pga allt fett. So... svålen åker i sopan! Den här biten om "fett bär smaker"... jamen krydda lite mer då! Lovar att det blir ätbart utan ett halvt paket milda. Eller ännu värre, hur mycket olivolja som helst "för att det är nyttigt". Jo, det är nyttigt fett - men i måttliga mängder - det är ju ändå fett, det innehåller kalorier hur nyttigt det nu än är. Det gäller att ha sunt förnuft när det kommer till mat, åt båda hållen. Vilket verkar vara en oerhört svår balansgång för många av oss... undrar varför? Är det något vi bär med oss genetiskt, att man äter så länge det finns något framför sig för att man aldrig vet hur lång vintern kommer att bli?

Fick oförklarligt tonfisksug - var bara tvungen att ha tonfisk till middag. Så jag tvingade in Paul på St Lawrence Market & stegade bestämt iväg till vår fiskhandlare & köpte var sin stek åt oss. Väl hemma lagades den till enligt ett recept som jag hittat i en av de otaliga diabetestidningar som jag samlat på mig, inte för min skulle då utan för pa´s. Vill kunna laga mat som han kan äta utan att behöva tänka efter.

Så idag marinerade jag först tonfisken i en blandning gjord av 1.5 tsk balsamicovinäger, 1 tsk olivolja, salt & peppar samt en stor nypa torkad basilika etc (italiensk kryddmix). Hackade sedan ihop ett gäng körsbärsbärstomater med massa fänkål, en scharlottenlök & en knippe färsk basilika. Lite rivet citronskal på det samt salt & peppar & vitlök & så var salladen klar. Skickade sedan ut Paul till grillen med tonfisken & bad honom steka den 3 minuter på var sida, medan jag blandade ihop en dressing av grekisk yoghurt & västerbottensost/smuggelost. Perfekt middag när man inte vill äta något jättetungt men ändå bli mätt. Nästa gång jag lagar den här rätten får det bli med rosé till för att få upp sommarkänslan lite extra, perrie har inte riktigt samma effekt.

Emubiffar på grillen & middag ute vid vårt lilla runda trädgårdsbord - lycka!

Svängde ihop en superlätt sommarsallad till - bara hackad rödlök, paprika, selleri & avokado. Kryddat med färdiglagad salsa på burk (sån som man köper till tacos), lite sambal oelek, massa persilja, vitlök & citron samt lite flingsalt med rosmarinsmak. Plus en hel cup, alltså cirka 2.5 dl, edamamebönor - som både Paul & jag älskar!

Förutom att vara himla goda oavsett vad man gör med dem så är edamame också bra om man försöker hålla koll på sitt kolesterolintag. Nu är väl kanske inte Paul & jag så där jääättemycket i farozonen när det kommer till just detta, men det skadar ju inte att buffra lite i alla fall! Äter man ungefär så mycket edamame per dag som vi hade idag så räknar man med att man minskar mängden dåligt kolesterol med cirka 5%. Lite träning på det så...

Jag kan ju inte sluta HÄPNA över de recept jag tvingas laga till SWEAs kokbok. Dagens instruktioner - tillverka potatismos av 14 potatisar. FJORTON?! Jag använde två, en var till oss två & jag dog ändå nästan av matkoma. Fortsatta instruktioner - använd 150 ml vispgrädde, hahaha... jo tjena. Det blev en liten dutt 10% & det räckte så väl. What else, jo men klassikern 200 gram ost. Absolut, om man vill att kärlen ska korka igen helt.

Efter diverse modifieringar fick jag i alla fall till en måltid som smakade gott & inte kändes allt för mycket "Hej hjärt & kärlsjukdommar!". Men alltså, allvarligt - skogshuggare kan äta så här, dagens normalmänniskor, NIET. Då blir vi alla US-feta & tro mig, det är bara sorgligt.

Ett litet tips när ni lagar något som kräver brödsmulor, ta en fyra fem valnötter - mortla - & använd istället. Mycket godare & så slipper ni det där vita helvitis mjölet.

Ett annat tips - närhelst ni gör något med tomater & mozzarella - tillsätt en anchovis eller två. Sälta utan att det smakar fisk på ett alldeles för övertydligt vis.

Nej inget klarar sig från granatäpplen nuförtiden. Inte ens min all time favourite mango går säker. Min folisofi just nu är att ALLT blir bättre med granatäpple. För förutom att det är otroligt gott så ger det även en massa C-vitamin & kalium. Hade jag varit man så hade dessa små frön även varit utmärkta för att förebygga prostatacancer. Så det får bli mitt lilla novemberbidrag - men granäpple till folket!

Då & då köper jag något som är så där riktigt snordyrt & varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att jag ALDRIG ska bli så tjock att de där klänningarna/kapporna enbart blir kurriosa. Det där tänket har fungerat 100% för mamma, så jag har hakat på & det har känts bra ända fram tills den här helgen. För efter att ha pressat kallkonmiddag nummero två blev vi fast i hallen på lite mer småprat & Pauls mamma drog fram sin alla tiders favoritklänning ur garderoben för att visa lite 60-talsmode. Det ena med det andra - klänningen följde med oss hem & jag kunde konstatera att Pauls mamma var riktigt, riktigt smal en gång i tiden. Så pass small att kalkontrind Ida fick suga in lite för att få ihop knappen i midjan.


Det är här min övertygelse börjar vackla lite... för om man en gång köpt välskräddad kvalitetsklänning från Holt Renfrew så måste man ha haft samma tro på sig själv - att man helt enkelt aldrig skulle bli för tjock för den. Fick först lite panik, såg mig själv i framtiden, iklädd kaftaner & pochos & mindre tipis. Sedan påminde jag mig själv om att jag redan varit där & vänt. So, dags att omfamna de där tjockisåren (även om armarna inte når runt) & vara glad för att de satt lite sund fruktan i mig. Jag kommer aldrig mer att bli en "äh, bara en bulle till" människa & det tror jag hjälper mig en bra bit på vägen.

Sommaren har satt sina spår - när jag klev på vågen imorse kunde jag konstatera att den stod på två kilo mer än vad den gjorde innan semestrar & sommarkurser. Det här med att åka till USA & leva helpansion utan att röra på sig mer än fram & tillbaka till en föreläsningssal har sina nackdelar. Speciellt som amerikanarna verkligen gillar "Extra allt" av allt som är fett & kolhydratpackat.

So. Nu ska de bort. Båda två. Jag tänker att jag ger det en månad. Mer än så & det kan endast skyllas på dålig självdiciplin.