Wike Challenge Week 10!
Näst sista veckan på min utmaning & vi gick i mål = under de senaste 10 veckorna har jag lyckats samla ihop ~8000sek & 500lbs/227kg grönsaker till behövande familjer! Så himla stolt över mig själv & så tacksam för alla som ställt upp & donerat, spelar liksom ingen roll om det bara är 200g kryddor - för de familjer som aldrig annars har råd att köpa färsk basilika gör det ändå skillnad.
Måste erkänna att jag blev lite rörd när vi satt där i bilen mot marknaden - det är ändå en himla massa jobb som gått in i det här projektet de senaste 10 veckorna & det kändes STORT att ha nått det mål som bara för en månad sen kändes övermäktigt. Ännu större, att det här lilla projektet har växt & gjort så att marknaden fått en hel massa press & att de, tack vare de här donationerna, inte behövt skicka hem folk tomhänta så som de tvingats till tidigare. Känner också att vi lärt oss så mycket som familj. Tor har fått en bra grund att stå på när det gäller att bry sig om andra, även sånna som vi inte känner, Paul känner att han fått förnyat förtroende för folks medmänsklighet & jag har lärt mig att projekt som man brinner för är värda att pusha sig själv utanför ens bekvämlighetszon.
Wike Challenge Week 9!
Jag har känt mig lite nere med min utmaning de senaste veckorna - det har varit så himla mycket & så började skolan & alla mina donatorer blev superupptagna & jag kände att "shit, jag tror inte att jag kommer att kunna fixa det här"... Har ändå kämpat på, gett ungefär allt jag bara kunnat ge från vår trädgård, & låg innan idag ungefär 50kg från målet. Hade "bara" 10 kilo själv men så började mobilen sakta plinga igång igår & tillslut landade vågen på mer än 25kg. Åkte till marknaden med korg efter korg som såg ut så här & kände mig i ärlighetens namn helt hög på livet. Hur underbart att kunna ge bort en sån här höstbuffé?!
& så lämnade jag av hela lasset & började promenera tillbaka & det var bara världens FINASTE höstdag & jag hade egentid & kände mig så genuint lycklig! Eftersom jag publicerar ett Harvest inlägg varje onsdag på Facebook började jag skriva ihop det där jag gick & jag hann precis tänka "I'll end it with 'now I just have to pray that the God of Gourds hears me and delivers a whole bunch of squashes and pumpkins so that we can get that last cheque!" & min telefon lätt PLING & CHECKA vad någon som jag inte ens känner lämnat åt mig hos en av mina kompisar!
Nästan 14kg i squash & pumpor! Helt otroligt! Så nu har jag mindre än 10 kilo kvar till mitt mål & fortfarande två veckor på mig så den där checken är ju helt klart något att räkna med! Så otroligt lycklig ikväll, för jäklar vad jag kämpat för det här!
& så har jag kanske råkat utmanat båda våra borgmästarkandidater (valet är nästa månad) att se vem som kan hjälpa mig skaka fram mest grönsaker till nästa vecka...
Let's save some seniors, dogs and chickens...
Men jag är ju hopplös... Med mållinjen på mitt produkt projekt inom nära räckhåll, bara tre veckor kvar med den här onsdagen inräknat, så hade man ju kunnat tro att jag bara "men då har jag välgörenhetat klart för 2018!"... men icke. Hittade en artikel i tidningen idag där jag direkt bara, men det här måste jag följa upp på! Organisationen heter Elderdog & är ett nätverk av volontärer över Kanada som hjälper pensionärer att ta ut sina, ofta äldre hundar, på promenader när de själva inte längre orkar gå. Eftersom Tor & jag ändå är ute så pass mycket, nu när han är i skolan går jag i snitt 6km per dag, så kände jag direkt att det här hade passat oss. Vi hade så lätt kunnat plocka upp en hund på vägen om vi har någon gammal granne som behöver hjälp & sen knatat fram & tillbaka med den två gånger per dag. Dessutom ÄLSKAR Tor hundar & tjatar om en ungefär fem gånger per dag, så det hade kunnat vara ett sätt för honom att få en liten hund-dos utan att vi själva behöver skaffa en hund (i nuläget känns det nämligen som ett alldeles för stort projekt, speciellt eftersom vi inte har något erfarenhet av att själva ha hund). Återigen, win win situation! Så jag ringde upp kvinnan som var ansvarig & så himla lägligt, de hade ett infomöte just idag som jag blev inbjuden på! Tillbringade således kvällen med ett gäng andra potentiella volontärer & fick lära mig mer om hur Elderdog fungerar. I nuläget har jag ingen dedikerad hund att ta ut på promenad, så det blir något som vi får försöka jobba på de närmsta veckorna men även om vi inte hittat en match så tycker jag ändå att det är en så fin tanke att jag vill stötta den oavsett.
& på spåret charity & djur - Paul frågade precis om vi kan rädda tre höns från att hamna i grytan, så det verkar som om vår flock oväntat kommer att växa till sig inom de närmsta dagarna... så jaaa, det är väl kanske inte bara jag som är hopplös - men vi får ju vara tacksamma över att vi i alla fall hittat varandra att vara hopplösa tillsammans med!
Wike Challenge Week 7!
Okay, vecka 7 på utmaningen & "bara" fyra veckor kvar innan deadline. Börjar se ljuset i tunneln med andra ord! Den här veckan var det dock lite tungt med donationer måste jag erkänna, eftersom det var back-to-school hade folk helt enkelt inte riktigt tid att skörda. Tack & lov slog våra tomatplantor på någon form av turboväxel för att kompensera lite & spottade ur sig mer än 6kg på en vecka! Så även om det inte var en supervecka så fick vi ändå ihop närmare 13kg & har i nuläget lite över 60kg kvar innan vi når slutmålet. Det känns inte helt självklart att vi kommer att nå dit, men när jag pratade med Barb (ansvarig för marknaden) idag berättade hon att hon ser en stor ökning av privatpersoner som dyker upp med grönsaker så jag är så himla glad för att fler nu vet att de kan vända sig dit med sitt trädgårdsöverskott!
Så himla imponerad av dess tomatplantor förresten - helt otroligt att Tor & jag sådde dem mitt i vintern & nu är de högre än mig!
Wike Challenge Week 6!
Ska jag vara ärlig kände jag mig inte ett dugg motiverad för den här veckans wike-utmaning. Hade jag haft någon att lämna över allt på så hade jag lätt gjort det... men nu hänger ju hela utmaningen på mig så det var bara att bita ihop, maila donatorer, åka runt & hämta grönsaker, väga, tvätta & leverera. Lyckades få ihop nästan 20kg, så med tanke på hur låg min motivation var så är jag ändå nöjd. Sen måste jag också visa upp den här potatisen som jag grävde upp ur vår trädgård, 560g... lätt den största potatis jag sett i hela mitt liv!
Men tillbaka till utmaningen, på 6 veckor har jag samlat in mer än 150kg grönsaker - nu är målet att samla in ytterligare 70kg de kommande 5 veckorna. Känner mig lite lätt stressad eftersom jag inte lyckats få tag på några nya trädgårdar de senaste två veckorna, men min kompis Sarah har lovat att hon ska börja hjälpa mig så jag hoppas dels på lite avlastning men även nya idéer & kontakter. Vi får se hur det hela slutar - drömmen hade ju varit om vi kunnat få in ett helt lass med sugar pumpkins OCH ett gäng nya företag som är villiga att gå in med pengar...
Val & tidningsartikel...
Först av allt, tack till alla er som hörde av er på olika sätt gällande valet. Känner att jag börjar luta lite mer åt ett håll, men ska ta imorgon till att läsa på lite mer & sen hoppas jag skicka in min röst på fredag. Eller, om jag inte kan bestämma mig, så skjuter jag på det lite ytterligare & åker in & röstar i Toronto den 28e. Inte mitt top-val direkt, men som sagt - att motsätta sig SD är det viktigaste, så om det krävs att jag åker in till stan så får det helt enkelt vara på det sättet.
MEN nu, till andra nyheter... TADA! Kolla vilken fin artikel jag fick i lokaltidningen! Så himla lycklig över hur bra den blev (ser till artikeln i stort & har överseende med vissa grammatiska missar)! Morgonens möte med reportern & Bob Bell på marknaden var också så genompositivt - bara det att marknaden för första gången kan hålla öppet i 90 minuter sedan vi började leverera mat, hur fantastiskt är inte det?! Snacka om att verkligen kunna SE att man gör skillnad! Det enda jag önskar ikväll är att farmor kan se det här från vart hon än är nu... Farmor som verkligen var den mest generösa människa man kan tänka mig hade gett mig världens goaste kram om hon varit i rummet nu... det är nästan så att jag kan känna den...
Wike Challenge Week 4!
Igår lämnade vi av vårt fjärde lass med grönsaker & med det har vi redan kommit upp i 115kg på fyra veckor, alltså nästan 30kg per vecka! Så himla lycklig över att all den här maten kommer från lokala trädgårdar & hamnar hos familjer som verkligen behöver det! Sen kan jag tycka att det borde finnas mer lokala odlingsalternativ för familjer som inte har möjlighet att ha en egen trädgård, för det är ju helt klart så att det är ytterligare ett privilegie att ens kunna odla sin egen mat. Satt & tänkte på det bara i förgår när vi skulle äta middag...
Paj på egna ägg, egen mangold & lök samt egenodlade tomater, gurka, morötter & bönor... Klart att man alltid kan odla lite tomater i en kruka på sin balkong, men nog aldrig i den utsträckning att det går att producera tillräckligt för en hel familj... & absolut inte nog mycket för att kunna dela med sig. Så där känner jag lite att det är vår plikt att dela med oss av det överflöd vi har. Det som är så härligt är att så många verkar känna samma sak - när vi lämnade av gårdagens lass mötte vi för första gången ett gäng andra urban farmers som lämnade av grönsaker de med - helt oberoende av min utmaning, men word has spread & de kände precis som jag att det här var ett fantastiskt sätt att kunna hjälpa lokala familjer som kämpar ekonomiskt... & på tal om ekonomi - med gårdagens leverans har vi officiellt samlat in mer grönsaker än VDn för Wike väger så nu kommer de att donera $600 till marknaden! Mina små medhjälpare firade med freezies...
& Paul & jag korkade upp en flaska bubbel & skålade igårkväl! Nu måste jag bara samla ihop mig lite & sen försöka lista ut hur jag bäst ska jobba vidare på projektet under resten av sommaren. Hade ju på mig till Thanksgiving (så första veckan i oktober) att samla ihop 100kg så jag har 6 veckor kvar om jag ska hålla mig till det schemat & eftersom behovet inte förändrats bara för att jag uppnått målet för min utmaning så kommer jag naturligtvis att fortsätta. Bara det att jag alltid tycker att det är lättare att jobba MOT något, inte bara fortsätta att åka runt & plocka upp tomater & sallad lite willy nilly... Så jag måste brain storma lite kring hur jag ska kunna upprätthålla samma nivå på motivationen...
Wike Challenge Week 3!
Vilken vecka! Folk verkar verkligen älska det här projektet & nu har nya trädgårdar börjat ticka in utan att jag måste jaga runt som en tok. Det största som hände var att en av mina "trädgårdar" pratade med sin chef som äger en handelsträdgård & hon plockade ihop 38kilo grönsaker som vi hämtade upp i tisdags. Alltså, så galet mycket grönsaker på en & samma gång! Två fulla kassar med bara gurka & på det en massa jättezucchinis & till & med en liten vattenmelon! Sen hörde en annan kvinna av sig & frågade om jag kunde tänka mig att plocka grönsaker från deras trädgård medan de var borta i sin stuga, så efter jättelasten med grönsaker körde vi vidare till en boulevard garden & plockade typ ett kilo bönor. Kolla på det här...
I de allra flesta fall är en boulevard garden en yta som till 100% består av gräs, även fast man då & då ser någon som planterats med blommor - men en produktiv trädgård, det har jag bara sett på en handfull ställen innan. Jag älskar det, naturligtvis, så himla mycket vettigare att använda den här lilla remsan till något produktivt! Funderar på om jag ska göra något liknande utanför hyreshuset nästa år... Väl hemma från vår lilla runda spenderade jag i princip resten av kvällen med att väga & packa grönsaker. Eftersom det bara var att glömma att kunna förvara allt i vårt kylskåp packade vi in dem i kylväskor & rubbermaid lådor & kånkade ner allt i källaren där det är svalare, bara för att sen kånka upp allt nu imorse. Det var lite att bära om vi säger så...
& kolla lådan till höger, årets första tomater har äntligen börjat mogna! Är omrimligt pepp på detta - dels för att trädgårdstomater är bland det godaste jag vet men också för att de väger mycket. Har lite lätt dille på grönsaksvikt dess dagar...
& hur mycket blev det då totalt den här veckan? 56 kilo!!! Förlåt, men är det inte helt enormt egentligen? Att folk jobbar så hårt för att odla all den här maten & sen glatt skänker bort den... blir helt lipig när jag tänker på det.
Tally! 80.7kg & vi är 84% på väg mot vårt mål!
Wike Challenge Week 2!
Okay, så efter att Wike accepterade min utmaning hade jag helt klart lite lätt ångest. Att få ihop närmare 100kg grönsaker från ett gäng villaträdgårdar är nämligen inte helt lätt när man kommer på något sånt här så pass sent på säsongen. Finns liksom inte så där jättemycket som man kan så i juli-augusti (även om jag fått tag på ett par frön som jag hoppas ska hinna ge utdelning!). Så jag har pressat mig till max med att vara utåtgående & pratat om det här med typ ALLA jag känner & inte känner & det har redan gett resultat för den här veckan fick vi ihop nästan 20kg grönsaker från sju olika familjer, varav sex är vänner/bekanta sedan tidigare medan en donator är en tjej som råkade jobba på den handelsträdgård där jag köpte frön i söndags. Var så fint att åka hem till henne igår för hon hade inte bara samlat ihop mer än ett kilo mat utan hon hade också slagit in en liten present till Tor & jag fick fyra pack med frön. Hur fint?! Det enda jobbiga var väl att jag kände mig lite som en skit - där dyker vi upp klockan halv åtta på kvällen, tar typ alla bönor hon lyckats odla & så får vi superfint inslagna presenter som tack... Måste nog koka lite marmelad eller något annat till henne för att visa min uppskattning. Eller kanske arrangera en harvest fest för alla bidragsgivare? Jo, så får det nog bli! Men tillbaka till den här veckan, som även var första veckan som vi leverarade maten med cykel! Min kompis Jess hjälpte till med sin Wike eftersom det helt enkelt inte gick att få in alla grönsaker i en enda cykelkärra...
Tor satt inklämd mellan en kylväska med kryddor & en hel IKEA-kasse med zucchini & bara, "Mamma, I like that we are agriheroes!". Han frågade mig nämligen förra veckan om vi var superhjältar som hjälper familjer som inte har råd med mat & jag svarade att vi var agriheroes istället & att det var ännu bättre eftersom vi kan hjälpa genom att plantera växter som även hjälper honungsbin & det satte sig tydligen. :)
So, tally! 24.8kg & vi är 26% på väg mot vårt mål!
Wike Challenge & riding...
Först av allt, VDn för Wike sa JA! Cyklade nämligen till deras kontor igår & köpte en Wike (röd of course) samt utmanade honom in person. Det här är SÅ inte jag, jag är verkligen inte en pushig person, men när jag fick syn på honom kunde jag bara inte hålla igen så jag hojtade genom hela show-roomet "Hey BOB, I just challenged you on Facebook!". Så han kom & pratade med mig, jag förklarade hur mycket markanden behöver extra pengar & han tyckte att min idé var jättebra så det slutade med att vi skakade hand! Så nu måste jag skramla ihop 95kg trädgårdsodlade grönsaker innan Thanksgiving... är både jättepepp & jädra nervös för att klara av det målet men jag får helt enkelt lägga in min själ i det här de närmsta två månaderna & hur det än slutar så känner jag att vi kommer att göra i alla fall lite skillnad för de familjer som behöver marknaden för att ställa mat på bordet & det är det som räknas. Det & att jag kommer att få en hel massa motion den här sommaren nu när vi har vår cykelkärra... Tor ÄLSKAR den nämligen helt hejdlöst, så jag har redan cykelkärrat runt 15km idag. Startade dagen med att plocka upp Millie för en wike-ride till Riverside Park där vi mötte upp med Daisy & co för lite minitåg & karusell:
& sen cyklade jag hela vägen tillbaka hem med Daisy & Tor i cykelkärran, skrikande av skratt... bara för att avsluta dagen med ytterligare en vända eftersom Tor frågade om han inte kunde få åka i den med sitt täcke & nallebjörn. Gick liksom inte att säga nej, så vi bäddade in honom & cyklade en 20minutersrunda som slutade med att vi bar in sovande litet barn i huset. Lättaste sövningen på evigheter, så det kan hända att det här är nya drillen i vårt hus. Borsta tänderna, pyjamas & 5 km på cykelsadeln!
Farm to table help...
Häromveckan läste jag en tidningsartikel om en lokal "harvest market", alltså en marknad dit man kan gå & få gratis mat om man inte har råd att köpa mat själv. De har en tight budget, bara 4000kr i veckan för att köpa färsk frukt & grönsaker & även om marknaden ska hålla öppet i 90 minuter stänger de alltid efter mindre än en timme för att all mat är slut. Totalt ger de ut mat till 250 personer varje vecka, men då får man bara komma dit varannan vecka så behovet är med andra ord mycket större än vad pengarna räcker till. Jag läste det här & kände bara, "men vad kan vi göra?!" & det som låg närmast till hands var naturligtvis vår egen trädgård. För även om vi inte kan hjälpa till med pengar & sponsra en hel vecka, så kan vi i varje fall donera färska grönsaker varje vecka. Tog kontakt & kvinnan som håller i det hela, Barb, blev bara så himla glad & frågade om jag möjligtvis kunde tänka mig att försöka få fler "backyard farmers" att donera sitt överskott till marknaden. Så det är det jag jobbar med just nu. Idag var första dagen, så jag startade morgonen med att skörda mangold, sallad & örter.
Sen cyklade jag iväg till min kompis Jess & hämtade upp fler örter, zucchini, mangold & kål. Det blev två ordentliga korgar fullt:
& att ställa ner de där korgarna på bordet & veta att den maten kommer att gå till familjer som verkligen behöver maten... det kändes väldigt känslosamt.
Barb berättade att vissa familjer har 8 barn & att de plockar ogräs för att kunna ha något grönt alls på bordet, i annat fall är det typ bara ris & pasta som gäller. Det billigaste billigaste för att fylla magen... Det gjorde så himla ont att tänka på att det finns så många små barn där ute, även i det här lilla mönstersamhället vi bor i, som lever under så torftiga förhållanden. Så nu hoppas jag att hela "backyard to table" initiativet ska ta fart - hade känts så underbart om vi kunnat göra lite skillnad åtminstone nu under sommarmånaderna!
June 30th...
Vi skulle ju som sagt ha åkt in till Toronto i lördags, men så dog ACn i vår bil samtidigt som vi i princip lamslogs av världens värmebölja. 45C om man räknar in humidity... kan inte ens åka runt hörnet i bilen när det är så himla varmt. Så vi var tvugna att ställa in Toronto-resan & ställa om oss på en Guelph-protest istället. Måste erkänna att jag var så sjukt besviken först - men efter att vi ringt till alla biluthyrningsfirmor & fått nobben (långhelg här, så allt var redan bokat) så var det bara att ställa om fokus till Guelphs egna lilla manifestation. Som visade sig vara ett event som verkligen gick rakt in i hjärtat. Visst, vi var ingen jättegrupp...
Men de som var där kände så starkt. Vår nya MPP (member of provincial parlament) talade, liksom high-school studenter från first nations (alltså ursprungsinvånare), andra immigranter samt en kvinna som jobbat som immigrantadvokat nere i Texas & i princip grät sig igenom hela sitt tal. Kändes så starkt att stå där med flera av mina bästa vänner & grannar.
Så nej, det blev inte Amerikanska Ambassaden den här gången, men ändå ett väldigt meningsfullt event & jag kände mig stolt för att vi åkte ner till stan, värmen till trots & stod upp för det vi tycker är viktigt!
Of Course Families Belong Together!
På lördag åker vi som sagt in till Toronto & protesterar mot Trump & USAs invandrarpolicy. Är så ARG att jag bara måste in fastän jag i vanliga fall gör i princip vad som helst för att undvika stan. Fick paketet med våra "Families Belong Together" tröjor igår & blev klart tårögd när Tor frågade vad det stod & sen sa "But of course mamma!" när jag svarade. Så sjukt att en 3-åring vet, men inte den vuxna mannen som sitter i ovala rummet...
Nu övar vi på att ropa "familias unidas no divididas"!
Families Belong Together...
Det har nog undgått få vad som händer på andra sidan gränsen just nu, hur Trumps adminstration skiljer immigrant barn från sina föräldrar & håller dem i stora burar där personalen inte ens får ge dem en kram som tröst. Det här är så sjukt att jag bara mår illa. Som immigrant vet jag ju hur tuff hela processen kan vara även om mina förhållanden var milsvitt mycket bättre än vad de här människorna går igenom. Som förälder kan jag helt enkelt inte greppa hur man fungerar som person om man kan driva igenom något sånt här & hur det kan få fortgå i praktiken. Vad är det för människor som går med på att rycka ett litet gråtande barn från sin mamma?! Jag vet att Trump backade en aning idag & gick med på att sluta separera familjer, men vad händer med de barn som redan hålls i förvar? Vad händer med den mamma som redan utvisas utan sin 2-åring? Kommer de att återförenas, kommer de att få stöd, hjälp eller någon form av kompensation? Eftersom det inte finns några tydliga svar i nuläget har vi som familj beslutat oss för att marschera mot Trump-administrationens inhumanitära behandling av immigranter den 30e juni. Kommer att åka in till Toronto fastän stället ger mig ångest, men jag vet att jag inte kommer att kunna sitta hemma den dagen utan att göra något. Det är min plikt, som förälder, immigrant & världsmedborgare att uttrycka min avsky för Trump & hans politik.
Because Families Belong Together, period.
Pussy hats again...
Ett år har gått sen Womens March & nu är det dags igen - för efter det här året känns det kanske viktigare än någonsin att sluta upp & protestera mot diskrimination, racism, maktförtryck & kvinnohat. Planen är att vi ska åka in till Hamilton & protestera på lördag, så det betyder att virknålen har fått jobba hårt de senaste dagarna. Har hunnit virka två pussy hats - en till Tors lilla kompis Millie & så en till Tor - & hoppas få ihop en eller två till inom de närmsta dagarna.
I fall att ni vill göra er egna pussy hat så hittar ni ett par olika mönster här. Väldigt enkla att göra, så det här är ett perfekt nybörjarprojekt i fall att ni aldrig virkat innan men vill synas lite extra den här helgen.
& så kan vi väl bara konstatera att det här första året med Trump har varit en så sjuk bottennotering... Visst, det är väl ett stort plus att det inte blivit världskrig än men det i sig är ju en helt patetiskt nivå när man pratar om ledaren för världens mäktigaste nation.
Womens March Against Washington...
Ni som läst bloggen ett tag vet ju hur hårt det tog mig att Donald Trump blev vald till USAs president. Det jag varit livrädd för ända sedan han annonserade sin kandidatur blev plötsligt verklighet - en mardröm på så många olika plan. I ungefär en vecka efter det att han vann hade jag sömnsvårigheter, låg vaken & oroade ihjäl mig för de kommande fyra åren. Sen bjöd en vän in mig till Pant Suit Nation, en gigantisk Facebook grupp där människor från när & fjärran & olika platser i livet delar med sig av sina livserfarenheter, förhoppningar, rädslor & tankar kring racism, diskriminering, imigration, klimatfrågor & mycket mycket mer. Det blev lite av en livboj i den känslomässiga Trump tumulten & det var där jag först hörde talas om projekt "Pussy Hat". Idag, den 21a januari, annordnas nämligen en gigantisk protestmarsch i Washington (& även i 600 andra städer i 57 olika länder) mot Trump & för att synas ordentligt har arrangörerna bett folk att bära "Pussy Hats". Dessvärre missade jag deadlinen att skicka mina två hattar till Washington, men de kommer att bäras av en god vän & hennes dotter när de deltar i Torontos systermarsch.
Hade så gärna velat vara på plats jag med, men nu måste projekt "Pauls föräldrars flytt" gå före eftersom jag är livrädd för att de ska ta ut sig alldeles för mycket - vi har liksom nog med sjuka anhöriga som det är i nuläget. Så vi får vara "nasty women" & "bad hombres" på distans & så är jag jätteglad för att våra hattar i alla fall får möjlighet att marschera nedför Torontos gator!
Bio!
Vi tog med Tor på allra första bio-besöket idag! Hade tänkt vänta med det ett tag till, han är ju fortfarande rätt liten, men så såg jag att vår lokala Humane Society skulle köra en kavalkad av roliga kattfilmer för att få in mer pengar till alla hittekatter som kommit in under hösten så då var vi ju tvugna att gå! Vi har pratat om det här i flera dagar med Tor, att vi ska se kattfilm på en STOR skärm, men alltså ansiktet på barnet när vi klev in i biosalongen... obetalbart! Har nog aldrig sett honom göra så stora ögon över något annat innan! Sen var det ett ständigt tjatter om "Mamma night, night, dark... stjärna?" & så spana, spana, spana för att se om han kunde se månen i den mörka salongen. Själva filmen då? Jo en del klipp tyckte han var roliga, men mest såg han lite lätt chockad ut & kring halvtid fick han nog & bad om att få åka hem & äta pappakaka (pepparkaka). Så ja, lite för liten var han fortfarande för bio, men det känns skönt att ha fått ge ett litet bidrag till katterna & så åkte vi dessutom hem med ett nytt ord. BIO BIO BIO gastades det nämligen hela vägen till bilen & halva vägen hem!
Rally against Trump!
Vi åkte till Toronto tidigt imorse & gick på SWEAs julmarknad - julgransljus, stjärnor, glögg & allt sånt som värmer hjärtat. Sen fortsatte vi ut i den gråa, regniga, novemberkylan & protesterade mot Trump. Det hade varit lättare att stanna inne i värmen, att fortsätta mysa runt med en kopp glögg i handen. Men jag kände så starkt att vi måste sätta ner foten, visa att vi inte accepterar den form av politik Trump för.
Det känns bara så bottenlöst fel att man kan bete sig som ett generalarsle & ändå bli president för en så mäktig nation som USA. Vad sänder det för signaler till våra barn? Ljug & mobba bäst du vill - du kan ändå kamma hem en jackpot här i livet... Åh vad jag vill att karma ska slå till & visa att det faktiskt inte är OK! Men tills dess, en liten akt av civil disobedience för att visa att människor runt om i världen inte stillasittande accepterar den här typen av beteende. & så avslutar jag med min favoritramsa:
Your hands,
Too small,
You can't build a wall!
Boycott!
Jag är fortfarande så otroligt upprörd över valresultatet i USA. Magkänslan sa att Trump skulle vinna, men huvudet ville så gärna tro att amerikanarna hade mer vett än så här. Men icke - vilket är en gigantisk sorg. Det här är ju vår närmsta granne vi pratar om, gränsen ligger bara någon timme bort. Ett gigantisk landområde som har så mycket att erbjuda & som kan göra så stor skillnad för så otroligt många människor & så går de & skjuter inte bara sig själva i foten utan hela jävla världen. Gårdagen var någotslags töcken av chock & smärta - jag sket i alla måsten & bara "nu dricker vi vin & äter glass & pizza hela dagen" - & idag har jag landat i steg tre av känslorna man går igenom vid sorg - ISKA. Jag är helt enkelt fly förbannad på ett sätt som är rätt o-Idigt men 100% hur min familj hanterar konflikter. Jag har helt enkelt bestämt mig för att bojkotta USA. Kategoriskt - jag sätter inte min fot där de närmsta fyra åren. VÄGRAR. Paul bara:
1) Men du ville ju plocka äpplen i Maine nästa höst? Jag "Det finns äpplen här"
2) Men vi skulle ju åka på en Mother Earth News konferens till våren? Jag "MEN har funnits sen 70-talet, förhoppningsvis rider de ut de närmsta fyra åren så får vi gå då".
3) Din 35års present? Jag "Vi kan åka till Prince Edward Island istället".
Helt enkelt - skiter USA i resten av världen så skiter jag i dem. Inget amerikanskt vin & Tor får leka med Hape istället för Melissa & Doug. Jag kan inte rösta i landet, men jag tänker banne mig vote with my dollar*!
*& det här konceptet kan man ju diskutera om det fungerar eller inte - men vet ni, just nu skiter jag högaktningsfullt i om det faktiskt har en påverkan. Just nu är jag bara så arg att jag måste få utlopp för det på något sätt & i sann Jansson-anda får det helt enkelt bli en principfråga.
I want to leave the planet...
Åh vad jag önskar att jag hade kunnat backa bandet, till en tid då Trump inte var president - jag mår fysiskt illa bara vid tanken på att han håller i rodret de närmsta fyra åren...
Men tillbaka till imorse, min vän Liz & jag hade ju bestämt oss för att hålla på resultatet fram till 10.30. Så morgontimmarna spenderade jag fortfarande lyckligt omedveten om katastrofen. Hemma hos Liz lyckades vi till & med ha det rätt trevligt ett litet tag - trycket över bröstet & den där malande magkänslan lättade lite. Så slog klockan halv & Liz kastade fram morgontidningen med mittuppslaget öppet... & det stod inte vem som vunnit - det var väl för tight när den gick i tryck. Liz fick direkt total panik, hon hade trott på ett landslide för Hillary, så jag fick rycka fram telefonen & kolla resultatet på den... Blev så OTROLIGT besviken att jag började gråta på fläcken, vilket fick Liz att i princip börja hyperventilera. Stackars lilla Millie & Tor blev knäpptysta på direkten & sen förkunnade Tor "Shoes, mamma, shoes - door". Han ville helt enkelt inte vara kvar längre & precis så känner jag också. Problemet är att jag inte vill lämna Liz hus - jag vill lämna planeten.
