MsBree

Så eftersom det ändå regnade idag bestämde vi oss för roadtrip till IKEA, det hör ju liksom nästan till när det är dåligt väder! Målet var EKORRE, som färdigmonterad visade sig vara en riktig hitt. Anyway, när vi ändå var där passade vi på att trava igenom hela affären & Paul ägnade sig åt sin favorit IKEA-hobby alla tider - dåliga sverigeskämt. Ofta är de så där dåliga att jag inte ens orkar stöna trött, som exempel:

 

Paul - Pardon me!

Moi - ?

Paul (håller upp IKEAs PRUTA) - Had too much beans yesterday!

Moi går därifrån...

 

Men idag fick han till en riktig klassiker i restaurangkön. Vi stod nämligen precis framför efterrätterna & en av de saker de hade till salu var punch-rullar. Also known as 151or & dammsugare. Paul bara "Oh look, they have 151's! But I don't think I'll have one... they are so DAMn SUGARy". Alltså, orka.

Babyteckenspråk & det kan jag tyvärr inte lära mig via Duolingo, så här får en hederlig gammal bok stå för undervisningen. Just i nuläget känns det lite överväldigande, 400 tecken är ju en hel del, men jag hoppas att det snart ska börja kännas bättre. Har nämligen läst att teckenspråk är en jättebra "brygga" mellan språken i ett tvåspråkigt hem - barnen kan med hjälp av tecknen förstår att tex mjölk är det samma som milk. Dessutom tänker jag att det kan hjälpa även Paul. Kommer Tor & ber om något som han inte förstår på svenska kanske han i alla fall kan känna igen tecknet. Överlag känns det som om babyteckenspråk är rätt populärt här i Kanada, speciellt i matsituationer ser jag ofta föräldrar som frågar om barnen vill ha mer samtidigt som de gör tecknet för det. Hur är det i Sverige - är det något som folk håller på med mycket eller kanske inte alls?

Nu när vi har Tor känns det nämligen oerhört angeläget att Paul lär sig åtminstone lite grundläggande svenska. Vill ju verkligen att Tor ska lära sig mitt språk, men jag ser ju hur svårt det har varit för andra svenskor här så det kommer definitivt att vara en uppförsbacke. Jag tror att det i många fall har falerat på att deras partner inte talar svenska. Klart att det är lättare att hemfalla åt engelska när alla i familjen förstår det, men jag tror att det är superviktigt att svenskan är etablerad som hemmaspråk innan skolan börjar. För sen är det nog risk att svenskan blir "pinsam" & då vill jag gärna att vi kan hålla en enad front - att svenskan INTE är något som det är OK att skippa. Själv sörjer jag nämligen att min mamma aldrig lärde mig finska, som är hennes förstaspråk, så jag kommer att kämpa för att Tor inte ska växa upp & känna samma sorg över att ha förlorat ett språk som han ändå relativt lätt kunde ha förvärvat. För att lära sig ett nytt språk som vuxen är ju en helt annan femma & jag har famlat lite kring vart vi ska börja Paul & jag. Vilket har lett till att jag skjutit på det, tills jag läste att Hanna & hennes kanadensiska man övar på hans svenska. Då kände jag att jag var tvungen att sluta med ursäkterna, skickade iväg en förfrågan kring hur de lägger upp undervisningen, fick en bokrekommendation & nu sitter vi alltså här med ett stycke lärobok samt övningsbok. Målet är att Paul ska kunna prata grundläggande svenska vid nästa årsskifte - åtminstone så att han ska kunna ta sig igenom en pekbok på svenska. Sen hoppas jag att han & Tors svenska skall kunna växa sida vid sida.

 

I fall att du lever med mer än ett språk - hur tänker du kring att föra det vidare?